Fru talman! Nu har vi ingen pappaledighet för statsråd i Sverige, utan man är fullt ut konstitutionellt ansvarig gentemot svenska folket och riksdagen. Efter några veckor hemma med min son kan jag ändå säga att jag verkligen har saknat interpellationsdebatterna med min favoritsocialdemokrat Olle Thorell. Det känns väldigt bra att få göra comeback här i talarstolen.

Fru talman! Olle Thorell har frågat mig om regeringen har genomfört en analys inför beslut om utfasning av bilaterala strategier för Bolivia, Liberia, Moçambique, Tanzania och Zimbabwe och särskilt undrat hur regeringen har analyserat konsekvenserna för civilsamhällsorganisationer och lokala samarbetspartner som under lång tid varit beroende av svenskt stöd. Thorell har därtill frågat om jag tagit initiativ till en konsekvensanalys av nedläggningen av tre svenska ambassader.

Låt mig inledningsvis konstatera att vi är mitt i den största reformeringen av svenskt bistånd på många decennier. I december 2023 fattades beslut om reformagendan Bistånd för en ny era – Frihet, egenmakt och hållbar tillväxt. Sedan regeringen tillträdde 2022 har nästan samtliga målsättningar genomförts eller initierats.

Jag vill samtidigt påminna om att den ryska aggressionen har skakat vår världsordning. Detta kräver nya vägval och skarpare prioriteringar. För att ytterligare stärka stödet till Ukraina, som är vår främsta utrikespolitiska prioritering, behöver Sverige fortsätta omläggningen av det svenska biståndet.

Det är mot den bakgrunden som regeringen beslutat att fasa ut strategierna för bilateralt bistånd till Bolivia, Liberia, Moçambique, Tanzania och Zimbabwe. Det var inga enkla beslut, men vi fattade dem för att kunna öka stödet till Ukraina. Som vi ser det försvarar Ukraina inte bara sin egen frihet och trygghet utan även vår. Stödet till Ukraina är vår moraliska skyldighet.

Jag vill påminna Thorell om att det svenska biståndet har varit väldigt utspritt. En ökad fokusering behövs. När regeringen tillträdde 2022 hade vi 24 landstrategier. Nu har vi dragit ned det till 13 landstrategier under 2026.

Låt mig vara transparent: En utfasning kommer också att betyda att bra och viktig verksamhet påverkas och avslutas. Men det är vår uppgift som regering att även ha förmåga att fatta tuffa beslut. Samtidigt kan det konstateras att inget land har lyfts ur fattigdom enbart genom bistånd. Det krävs mer. Inte minst behövs det handel, kunskapsutbyte och fungerande institutioner.

I samband med utfasningen av de bilaterala biståndsstrategierna avvecklas ambassaderna i Bolivia, Liberia och Zimbabwe. De diplomatiska relationerna med dessa länder är fortsatt viktiga och kommer att hanteras genom till exempel sidoackreditering från annat land i respektive region. Att karaktären på relationer förändras över tid är fullt naturligt.

Förändringarna föregicks av löpande bedömningar och analyser och av kontinuerlig kontakt med våra ambassader och Sida. Utfasningen av biståndet sker på ett ansvarsfullt och ordnat sätt, samtidigt som grunden läggs för ett förändrat partnerskap med gemensamma handels- och utrikespolitiska intressen i centrum.

Det är som sagt inga enkla beslut. Behoven i världen är om inte oändliga så fortsatt mycket stora, vilket dock den svenska statsbudgeten inte är. Som jag tidigare har nämnt förstår jag att viktig verksamhet blir föremål för nedskärning, men vi fattar dessa beslut för att kunna öka vårt stöd till Ukraina.

Regeringen har även valt att värna stödet till civilsamhället under CSO-strategin. CSO-strategin omfattas inte av geografiska begränsningar och kan därmed fortsatt spela en viktig roll även i länder där Sverige fasar ut bilateralt stöd. Detta gäller inte minst stöd till organisationer som verkar i svåra kontexter och för de allra mest utsatta och sårbara.

Jag vill avslutningsvis understryka att Sverige fortsatt är en av världens mest generösa biståndsgivare. Det ska vi vara stolta över.

Fru talman! Vi har inte haft koll på svenskt bistånd. Jag brukar beskriva det som en vattenspridare. Vi har varit överallt hela tiden, utan att prioritera och utan att hålla fokus.

Från den vattenspridaren ska det nu bli tydligare vattenstrålar så att vi har koll på vart pengarna går och på att vi faktiskt gör nytta i de länder där vi är.

Det är också en rättvisefråga. Det är inte rättvist mot svenska folket och svenska skattebetalare att vi har haft så dålig koll på biståndet. Det är heller inte rättvist mot de länder där vi bedriver biståndsarbete att vi inte vet om insatserna är effektiva.

Räknar man in vidareförmedling genom de olika strategierna vet vi inte ens hur många organisationer som har fått ta del av svenskt bistånd. Det handlar sannolikt om tusentals och kanske till och med om tiotusentals organisationer. Detta sagt bara för att man ska få en känsla för vilken vattenspridare vi har varit.

Det handlar om att den vattenspridaren ska ge tydligare vattenstrålar, och den största vattenstrålen ska självklart vara Ukraina. Vi är helt tydliga med att vi tar från andra länder för att kunna ge ännu mer till Ukraina för att det är vår enskilt viktigaste utrikespolitiska prioritering. Det är vår enskilt viktigaste utrikespolitiska prioritering för att det är existentiellt också för oss i Sverige. Varje dag som Ukraina kan fortsätta att försvara sig minskar också risken att vi får ryska drönare, ryska stridsflyg och ryska soldater på svenskt territorium. Det handlar om att vi ökar stödet till Ukraina på bekostnad av andra länder.

Det handlar också om att vi minskar den totala biståndsvolymen från 56 miljarder till 53 miljarder. Det gör vi för att vi behöver fler undersköterskor, fler lärare och fler poliser hemma i Sverige och för att kunna säkerställa att hårt arbetande människor här hemma i Sverige får behålla mer av sin lön.

Olle Thorell talar om att fylla vakuum. Det är klart att jag och regeringen också ser risker. När någon drar sig tillbaka finns det andra som kan fylla det vakuumet. Men den största risken är om Ryssland vinner mark i Ukraina.

I år kommer närmare 20 procent av vårt totala bistånd att gå till Ukraina. Det betyder att över 80 procent av biståndet kommer att gå till andra länder än Ukraina.

Jag skulle vilja ställa en rak fråga till Olle Thorell och Socialdemokraterna: Vilken nivå tycker Socialdemokraterna att vi ska lägga oss på? Borde 10 procent av biståndet gå till Ukraina?

Vilka insatser är det Socialdemokraterna vill skära ned på i Ukraina? Är det viktiga reparationer av sjukhus, hem, järnväg och väg? Är det stödet till energisektorn som gör att de kan reparera den energiinfrastruktur som återuppbyggs efter ständiga attacker från Ryssland? Det får gärna Olle Thorell svara på.

Fru talman! Olle Thorell frågar sig och frågar regeringen: Vad är det för land vi vill vara? Jag tycker att det är en bra och fullt legitim fråga. Svaret på den frågan är självklart att vi ska vara ett land som står upp när våra vänner och våra grannar verkligen behöver oss. Vi gör det i fråga om Grönland och Danmark. Vi gör det också i fråga om Ukraina.

När man lyssnar på debatten låter det närmast som att det finns ett hemligt pengaträd, att Elisabeth Svantesson eller för den delen vi på UD skulle ha ett hemligt pengaträd som vi kan gå till. Ingenting behöver prioriteras. Vi kan göra alla saker samtidigt. Vi kan både anställa nya undersköterskor och poliser i Sverige och samtidigt öka biståndet till Ukraina och till världens alla biståndsmottagare.

Jag lovar Olle Thorell att om det hade funnits ett hemligt pengaträd hade jag bjudit in riksdagsledamot Thorell. Då hade vi kunnat sitta där tillsammans och fördela ut våra pengar. Men det finns inget hemligt pengaträd, utan det är regeringens och riksdagens uppgift att hela tiden prioritera.

Olle Thorell säger att vi inte ska ställa saker mot varandra. Det är allt vi gör hela tiden. Varenda gång vi tar fram en ny biståndsbudget och en ny statsbudget ställer man olika saker mot varandra.

Ska man öka biståndet till Ukraina kan man göra två saker. Det ena är att ta av andra länder. Det andra är att ta från den ordinarie statsbudgeten, höja skatterna och göra annat, som Socialdemokraterna vill. Det vill inte vi. Då finns det bara ett alternativ kvar, och det är att ta från andra länder.

I den biståndsbudget som vi har presenterat är det flera andra saker som vi värnar och prioriterar. Olle Thorell talar mycket om de allra fattigaste, de allra mest utsatta, på hela jordklotet. Det är just därför vi värnar det mycket omfattande humanitära arbetet.

Det gör vi just mot bakgrund av att vi har ett rekordantal konflikter runt om i världen, och de ser tyvärr inte ut att bli färre. Det är just för att USA har dragit sig tillbaka som det svenska humanitära biståndet behövs allra mest. Det handlar om matpaket, rent vatten och annat.

Det gäller SRHR och kvinnors och flickors situation. Är det någonting vi vet med republikanska presidenter är det att varje republikansk president egentligen sedan Ronald Reagan med kraft helt har skurit bort stödet som går just till de mest utsatta flickorna och kvinnorna. Det har skett trots att vi vet att en av de vanligaste dödsorsakerna i fattiga länder är just osäkra aborter. Det handlar också om brist på preventivmedel och liknande. Därför värnar vi även SRHR-arbetet. Om Sverige också drar sig tillbaka finns det inte så många andra länder kvar på jordklotet som tycker att just flickors och kvinnors situation är viktig. Vi behåller även ett mycket omfattande stöd till länder som Moldavien och Armenien, som också är utsatta för stor press från Ryssland.

Det handlar om utvecklingsbiståndet till en rad länder – utvecklingsbiståndet i de bilaterala strategierna. Sedan har vi flera andra strategier. I mitt senaste inlägg nämnde jag strategin för civilsamhällesorganisationer, som fortsatt får bedriva viktiga insatser i de här länderna och, för den delen, även i andra länder. Det finns även tematiska strategier som kan gå till organisationer som också gör viktiga insatser i just de här länderna.

Det här handlar dock om att vi inte har något pengaträd. Vi måste hålla i pengarna, och vi måste prioritera när det gäller vart resurserna ska gå. Jag tycker inte att det är orimligt att nästan 20 procent av vårt bistånd går till en granne och vän som verkligen behöver vår hjälp.

Fru talman! Jag tycker att det är mycket glädjande att Olle Thorell och Socialdemokraterna inser att det inte finns något hemligt pengaträd. Det är ett steg framåt, men jag tycker att Socialdemokraterna då också behöver vara hederliga nog att säga varifrån pengarna ska komma.

Jag noterade för bara några timmar sedan att Morgan Johansson, Socialdemokraternas utrikesministerkandidat, öppet pratade om att vi ska tillbaka till enprocentsmålet och att det kan handla om så mycket som 20 miljarder kronor. Varifrån ska de pengarna tas? Exakt vilka ska få höjda skatter? Vilka sjukhus ska läggas ned? Vilka poliser ska få sparken? Vilka kriminalvårdsanstalter ska läggas ned för att man ska få ihop de här 20 miljarder kronorna?

Det är som vanligt med Socialdemokraterna; de är väldigt svepande. De rikaste ska betala. Låt oss se på hur Socialdemokraterna gör när de faktiskt styr och när Magdalena Andersson är statsminister. Vilka är då de rikaste? Man får lätt intrycket att det skulle vara ungefär 0,01 procent av svenska folket, techmiljardärer och andra – som jag förvisso tycker att vi borde ha fler av men som Socialdemokraterna tycker att vi borde ha färre av. Men det handlar i stället om specialistsjuksköterskor, rektorer och programmerare. Det är den typen av breda yrkesgrupper som nästan alltid får betala för de största skattehöjningarna som Socialdemokraterna går fram med.

Jag tar gärna fortsatta debatter om enprocentsmålet, men det vore mycket välkommet om Socialdemokraterna kunde vara hederliga när det gäller vem och vilka det är som ska betala för ett ökat bistånd.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.