Romina Pourmokhtari

Fru talman! Tack, ledamoten Fredholm, för en bra fråga! Det är en viktig ansats, för vi behöver vara här och diskutera hur klimatpolitiken kan bli bättre, vad vi håller med varandra om men också vad vi inte håller med varandra om.

Faktum är att om man tittar på vad som har hänt med utsläppen i Sverige under Tidöregeringen ser man att Sveriges utsläpp har minskat 2022, minskat 2023, ökat 2024, för att sedan bedömas minska 2025, 2026, 2027, 2028, 2029 och 2030, i enlighet med Tidöregeringens klimatpolitik. Det tycker jag är viktigt att påpeka.

Vill man diskutera skälet till att klimatpolitiken ser ut som den gör är svaret att utsläppen ska minska. Samtliga partier i Sveriges riksdag står nu bakom Sveriges klimatmål, tack vare den förhandling vi genomfört med exempelvis Sverigedemokraterna. Det tycker jag är positivt. Vi har en större enighet och en bredare ansats, men vi måste också se till att utsläppen fortsätter minska så som de gör, förutom vid den tillfälliga ökningen 2024 som berodde på bränslepriser.

Fru talman! Regeringens politik är den mest omfattande klimathandlingsplanen någonsin. Den innehåller över 50 nya förslag. Totalt är det 70. Den innefattar en satsning på kärnkraft. Vi har upprättat ett stöd för landbaserad vindkraft, där kommunerna får stöd för att bygga incitament, något som Socialdemokraterna misslyckades med.

Vi har startat ett stöd för tunga eldrivna fordon, lätta lastbilar och arbetsmaskiner för att sänka trösklarna för de industriföretag som vill ställa om men inte har musklerna. Vi har startat en bilskrotningspremie för att se till att de som kanske står och väger får en liten uppbackning och en skjuts av regeringen.

Vi har kraftigt förenklat tillståndsprocesserna genom många olika modeller. Bland annat arbetar vi med miljötillstånden både för havsbaserad vindkraft och generellt.

Vi har växlat upp det internationella arbetet genom att tillsätta en samordnare som åker runt och hittar samarbeten för Sverige så att vi minskar utsläpp på andra platser.

Men faktum kvarstår. Vi fick inte höra ett enda politiskt förslag här. Det är antingen regeringens politik eller sloganer – ingen politik, bara ord. Det är tråkigt. Det är svårt att debattera mot ingenting.

(Applåder)

Fru talman! Under den tidigare regeringen såg det ut så här:

transportmålet: F

klimatmålet till 2030: F

klimatmålet till 2045: F

klimatmålet LULUCF: F.

Det är det här jag försöker poängtera, Jytte Guteland.

Om det är någon som använder sig av pr-trick, stora ord och retorik är det du. Du har under hela denna debatt inte kunnat nämna ett enda konkret klimatpolitiskt förslag. Vilken klimatpolitik vill Socialdemokraterna se? Det vore bra att få veta så att vi kan debattera den med varandra. Vad är det du vill ha i stället för det vi gör?

Vi har satsningar på kärnkraft, förenklade tillståndsprocesser, en historisk investering i järnvägar, satsningar på att få ut tunga elfordon på marknaden, satsningar på utsläppshandel och ökat klimatbistånd gentemot det internationella.

Vi hade kunnat ha en debatt här om vilka alternativ som finns i stället för att stå och klandra varandra för olika klimatmål. Det hade varit en fin debatt att ge till väljarna. Med alternativ hade vi kunnat diskutera och väga argumenten, väga politiken och hitta en långsiktighet för Sverige.

Fru talman! Sveriges utsläpp har minskat med 38 procent sedan 1990 samtidigt som vår ekonomi nästan har fördubblats. Vi hörde från Socialdemokraternas Jytte Guteland att Sverige under den tidigare regeringen var etta i världen. Faktum är att med den här regeringens politik år 2023 är Sverige fortfarande etta i OECD, både per capita och per GDP. Vi har en stark ekonomi. Per person har vi extremt låga utsläpp. Det finns inga länder som kan tävla med Sverige i den kampen. Jag tycker alltså att det är väldigt intressant att man lyfter fram att Sverige tidigare var etta i världen men numera inte är det, när Sverige i själva verket är jättestarkt internationellt.

I rapporterna är det tydligt att Sverige var etta i världen också under Tidöregeringen. Det borde man vara stolt över. Det gäller oavsett regering. Sanningen är att den tidigare regeringen inte heller var på väg att nå klimatmålen. Ungefär halvvägs till klimatmålet nettonoll 2045 bedömdes deras politik räcka. Vi hörde även i Kristdemokraternas anförande att inget av målen i det klimatpolitiska ramverket var på väg att nås, enligt Klimatpolitiska rådet, under den tidigare regeringens tid vid makten. Klimatredovisningen uppfyllde inte klimatlagens krav under den tidigare regeringens tid vid makten.

Det går att skönmåla i efterhand. Men det jag tycker är intressant, fru talman, är att det största partiet i oppositionsunderlaget, Socialdemokraterna, inte har några förslag som gör att vi når målen.

Man har exempelvis accepterat vår vårändringsbudget utan att komma med nya förslag. Hur ska vi kunna veta att man gör det man säger, till exempel levererar all den fossilfria el som näringslivet skriker efter för att våga byta ut det fossila mot det eldrivna? Utan en trovärdig energiplan, fru talman, finns ingen trovärdig klimatplan.

Jag hörde också att några partier framförde kritik mot regeringens internationella ansvarstagande i klimatarbetet. Enligt Världsbanken kan dock sådant internationellt samarbete som jag och regeringen har tagit initiativ till att generera besparingar på 250 miljarder dollar och trycka undan fem gigaton koldioxidekvivalenter. Enorma mängder koldioxidutsläpp kan minska när man använder samma starka kapital från rika länder till investeringar i utsläppsminskningar i länder som inte har de ekonomiska musklerna. Detta är också ett sätt att påbörja en förändring i länder som år efter år ökar sina utsläpp i stället för att minska dem.

Fru talman! Man kan vara kritisk till att Sverige växlar upp sitt internationella engagemang, ökar klimatbiståndet och engagerar sig i utsläppsminskningar genom utsläppshandel. Man kan vara kritisk till att Sverige inte har nått alla mål. Men vill man också vara ärlig inser man att frågan kräver att vi diskuterar innehåll, vilka förslag vi vill se och vilka politiska förslag väljarna sedan har förtroende för.

(Applåder)

Fru talman! När den här regeringen tillträdde inleddes en ny fas i svensk klimatpolitik. Vi hörde här att Miljöpartiets Daniel Helldén nämnde att svenska folket vill att vi gör mer. Frågan är: Vad är mer? Vad är det klimatpolitiken ska bestå av?

Den här regeringen vet att vi inte har tid eller råd att slösa med vare sig skattepengar eller medborgarnas förtroende. Vi vet att dyra symbolåtgärder och onödigt regelkrångel aldrig kan rädda klimatet. Det behövs politik som ger resultat som är hållbara över tid.

Sedan jag tog mig an det här uppdraget har därför tre principer väglett regeringens klimatarbete: effektivitet, legitimitet och globalt ansvarstagande.

Klimatpolitiken måste vara effektiv genom att man lägger skattemedlen där det skapar additionell skillnad, inte i det som bara låter bra men saknar resultat när det gäller minskade utsläpp. Den måste vinna legitimitet. Sverige har saknat en rättvis omställning. Regeringen behöver avlasta och göra det lätt för hushåll och företag att ställa om. Och den måste vara global. Klimatförändringarna känner nämligen inga landsgränser, och en klimatpolitik som är protektionistisk sätter inte stopp för den globala uppvärmningen.

Låt mig ge några exempel på hur det här arbetet ser ut.

Sverige kommer på regeringens initiativ och efter riksdagens beslut att vara med från start när EU:s nya utsläppshandel ETS 2 införs år 2027. Alla sektorer omfattas, inklusive transporter. De båda utsläppshandelssystemen kommer därmed att sätta ett tydligt tak för i princip alla fossila utsläpp, och de låter samtidigt marknaden själv hitta de mest effektiva sätten att ställa om.

Vi genomför också en historisk satsning på återställandet av utdikade våtmarker, fru talman. Utdikade våtmarker orsakar lika mycket utsläpp som Sveriges personbilstrafik varje år. Tack vare den omvända auktionen har nu arbetet med att bygga en av världens största anläggningar för koldioxidinfångning också kommit igång i Sverige.

Men för att man ska lyckas nå klimatmål krävs det breda paletter som inte bara fasar ut det fossila utan också underlättar och skapar rätt förutsättningar för omställningen, som hela samhället genomgår. Fasar vi ut det fossila måste vi ersätta det med någonting annat, och här är vårt svar elektrifieringen. Därför satsar den här regeringen hårt på att förenkla tillståndsprocesser. Den lägger miljardbelopp på laddinfrastruktur över hela vårt avlånga land och möjliggör en kraftfull utbyggnad av alla fossilfria kraftslag: vattenkraft, kärnkraft, vindkraft och solenergi.

Både företag och hushåll måste kunna lita på att elen finns dygnet runt och till priser de klarar av för att de faktiskt ska våga ta sig an elektrifieringen på allvar.

Vi snabbar på elektrifieringen av transportsektorn med träffsäkra stöd för tunga elfordon på vägarna. Vi höjer och breddar skrotningspremien, och vi höjer reduktionsplikten. Reduktionsplikten är en tillfällig lösning och en del av den breda paletten i Sveriges klimatpolitiska verktygslåda, men den tillåts inte längre utgöra hela svaret på transportsektorns omställning.

Klimatpolitiken måste också hålla över tid, fru talman. Då krävs det en acceptans för den politik som förs. Människor måste ha råd med sin vardag och kunna ta sig till jobbet och hämta barnen. Det måste fungera för att klimatpolitiken ska upplevas som legitim.

Klimatarbetet ska inte försämra människors fri- och rättigheter utan tvärtom stärka dem. Därför kommer vi nästa år att införa en elbilspremie för dem med sämre tillgång till kollektivtrafik, så att vi möjliggör omställningen oavsett var man bor.

Vi måste också arbeta globalt. Genom ökat klimatbistånd och handel hjälper vi utvecklingsländer att ställa om och anpassa sig till ett varmare klimat. Genom EU visar vi vägen genom Fit for 55, som lever upp till Parisavtalets villkor. Sverige är tack vare den här regeringen pionjär i att verkställa artikel 6 i Parisavtalet. Tillsammans pressar vi EU och de stora utsläpparna att ta sitt ansvar.

Fru talman! Sverige har en lång väg kvar. En hel del arbete kvarstår innan vi står vid de negativa utsläpp som efterfrågas när det gäller Sveriges klimatmål. Men vi går i rätt riktning. Vi har tagit viktiga steg i rätt riktning, och fler steg kommer att behöva tas under den här mandatperioden.

(Applåder)

Herr talman! Jag vill tacka ledamoten Järrebring, som är väl medveten om att jag ser fram emot interpellationsdebatter när de genomförs med ledamöter som verkligen vill förstå frågorna, arbeta konstruktivt och hitta lösningar som förbättrar Sveriges arbete med klimat och miljö. Det uppskattas helt genuint att frågorna ställs och att vi kan ha fruktsamma debatter om hur vi faktiskt löser problemen.

Det är sammanfattningsvis viktigt att påpeka att det finns ett starkt stöd i Sverige för det arbete som sker med att reglera PFAS för all användning i EU. Vi arbetar aktivt för att lyckas med detta. Det gör det såklart enklare att biokemi var mitt favoritämne i skolan.

Vi arbetar på med denna fråga och ser fram emot att få mer resultat framöver.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Låt mig först och främst resonera om det sistnämnda, om det inte är bättre att med försiktighetsprincipen som skäl gå fram nationellt. För att hårdra det och vara väldigt tydlig menar jag att en sådan beslutsordning skulle kunna leda till en annan form av skada: det skulle av strategiska skäl kunna sänka trycket i fråga om ett förbud på EU-nivå. Om nationella initiativ blir alldeles för långt framskridna kan det påverka resultatet i den förhandling som sker på EU-nivå.

Jag menar inte att det är skäl för att helt avstå från att ha den möjligheten inom räckhåll. Vi utesluter inte att agera nationellt utan ser det verkligen som något som kan behöva nyttjas. Men i det läge vi är i nu skulle det bokstavligen ta tid, kompetens och resurser från de personer som arbetar med att få fram den här förhandlingen om de i stället ska arbeta fram ett nationellt förbud. Det blir en strategisk avvägning av dessa resurser.

Det finns också ett tydligt resultat av att de resurserna finns just där de är. De medarbetare på Kemikalieinspektionen som jag har haft tillfälle att samtala med arbetar med just revideringen av Reach och med att titta på arbetet med att utveckla europeisk kemikaliepolitik.

Och det görs framsteg med jämna mellanrum. Exempelvis var det efter ett initiativ från Sverige och Tyskland som en begränsning i februari 2023 kom på plats för gruppen PFCA, som är cirka 200 ämnen som bland annat används i textil och brandsläckningsskum, som vi vet är problematiska.

I april 2024 röstade medlemsländerna också igenom ett förbud mot gruppen PFHXA, som används bland annat i material som är i kontakt med livsmedel och i kläder. Det var Sverige som lade fram förslaget i rådsförhandlingarna.

Vidare vet vi att kommissionen i december 2024 presenterade ett EU-förbud mot användning av resterande PFAS-grupper i just brandsläckningsskum. Det hanteras nu på kommitténivå.

Det arbete som sker från Sveriges sida leder till framsteg och kliv framåt. Men just eftersom processerna ser ut som de gör när man ska förbjuda kemikalier blir det komplext när det är över 10 000 ämnen som man behöver begränsa.

Vi utesluter alltså inte att de resurserna flyttas, men vi menar att det finns skäl för att inte göra det just nu.

Regeringen arbetar aktivt också på internationell nivå med att genomföra initiativ som tar oss i rätt riktning. Vi är exempelvis pådrivande också i Stockholmskonventionen om långlivade organiska föroreningar. I dagsläget regleras tre olika PFAS-grupper genom det arbete som har pågått under lång tid. Och Sverige har en stark trovärdighet som vi verkligen arbetar hårt för att försvara. Vid kommande partsmöte för Stockholmskonventionen i april 2025 väntas ett beslut tas för att lägga till PFAS-ämnet långkedjiga perfluorerade karboxylsyror. Det är också ett steg i rätt riktning.

Även om det är något dystert när det gäller takten kommissionen håller sker många framsteg som vi arbetar för att påskynda.

Herr talman! Det är en mycket bra fråga som ledamoten ställer, nämligen hur vi motiverar att vi inte genomför ett nationellt förbud och en nationell reglering. Det finns flera skäl till detta. Det allra främsta skälet är det faktum att vi har ett läge där exempelvis tullen utsätts för stora påfrestningar av att kontrollera huruvida olika varor efterlever en nationell lagstiftning. Det skulle vara ett mycket omfattande och kostnadsdrivande arbete.

Vi vet att det finns flera länder som har genomfört nationell lagstiftning, men än har jag inte kunnat utröna effekterna av att man har infört den nationella lagstiftningen eftersom det uppföljande arbetet med att kontrollera efterlevnaden av lagen är extremt svårt.

Även mina kollegor i Frankrike och Danmark är besjälade av vårt samarbete för att få till ett gemensamt EU-förbud. Vi delar alla insikten att det i grund och botten är EU som en stark handelspart, som en samlad stark röst i världsekonomin, som kan sätta gränsen för hur man efterlever uppfyllandet av kemikalieregleringar.

Det är fråga om komplexa grupper av ämnen, och de är svåra att identifiera. De är evighetskemikalier av en anledning, och det finns mer än 10 000 av dessa ämnen. Det är svårt att få kontroll över en sådan situation. Jag delar den oro som finns inte minst i kammaren bland svenska riksdagsledamöter och bland våra medborgare för om det som nu görs är tillräckligt, och jag menar att det inte är det.

Några år in i arbetet i regeringen känner jag en enorm frustration över hur tidslinjen ser ut och bristen på brådska i arbetet med att reglera dessa ämnen. Inser man hur långtgående konsekvenser spridningen av dessa ämnen får? Det är en fråga där det inte finns ett fullt kunskapsunderlag. Om man inser detta borde man agera i enlighet med brådskan.

För ledamoten, för kammaren och för dem som tittar på debatten som är bekymrade över frågan kan jag säga att jag verkligen har varit tydlig gentemot kommissionären vid de tillfällen vi har setts. Det gäller även gentemot tidigare kommissionär. Jag passade på att rikta skarp kritik under Sveriges ordförandeskap. Det är inte alltid så man ska använda sig av rollen som ordförande, men ärligt talat finns det en viss nivå av brist på insyn i effekterna av frågan som gör mig frustrerad och genuint oroad.

Alla medel är ändå tillåtna i det här läget. Jag kan vara tydlig gentemot ledamoten, vilket jag också har varit i diskussioner med ledamotens kollega Jytte Guteland, om att om vi från Sveriges sida får signaler om att det förslag som EU ska lägga fram inte kommer att vara tillräckligt, utan att det i alldeles för hög utsträckning kommer att påverkas av specifikt den tyska kemikalieindustrins lobbyarbete, måste vi agera nationellt. Vi måste göra en bedömning av hur vi ska komma åt problemen på nationell nivå. Då kommer vi i högre utsträckning att föra en dialog med länder som har arbetat med frågan om att faktiskt efterleva de nationella förbuden. Som det är nu är verktygen extremt begränsade.

Hoppet lever, och vi trycker på hårt. Jag tog upp PFAS-frågan som en övrig fråga under ett miljörådsmöte nyligen, och jag fick stark uppbackning av många medlemsländer – inte endast av dem som ingår i vår ambitiösa grupp. Det är ändå en positiv signal som jag väljer att ta med mig i arbetet framöver.

Fru talman! Joakim Järrebring har frågat mig om jag avser att vidta ytterligare åtgärder på nationell nivå för att snabbare få kontroll på PFAS-problemen, och om en förklaring till att Sverige hittills valt att invänta EU snarare än att agera förebyggande nationellt.

PFAS är en av vår tids mest problematiska ämnesgrupper. Regeringen ser fortsatt mycket allvarligt på spridningen av PFAS i miljön och i livsmedelskedjan. Det finns nu över 10 000 PFAS-ämnen identifierade, och det är en stor och komplex grupp av ämnen med en bred användning i samhället.

För regeringen är det viktigt att både förebygga och åtgärda exponering för PFAS, och det pågår många insatser vad gäller att minska spridning av PFAS. På uppdrag av regeringen arbetar många myndigheter aktivt med frågor kring förorening av PFAS i mark och vatten, och de samarbetar med varandra för att hantera PFAS-problematiken. Syftet med arbetet är att bättre hantera PFAS-förorenade områden genom att bland annat förbättra riskbedömning, regelutveckling, miljöövervakning, forskning och teknikutveckling samt den offentliga tillsynen och kontrollen.

Ett stort fokus för det pågående arbetet med att sanera förorenade områden är just att komma åt problemen med PFAS. Regeringen har därför avsatt medel för att driva arbetet framåt. Just nu pågår bland annat ett stort arbete över hela Sverige där länen på uppdrag av regeringen genom inventering och provtagning verifierar var det faktiskt finns PFAS-förorenade områden.

Herr talman! Sverige har under många år arbetat i enlighet med riksdagens tillkännagivanden om att verka för en harmoniserad lagstiftning för PFAS i EU samt om att bedömning av grupper av kemiska ämnen ska bli effektivare inom EU.

Sverige är ett av de länder som även har tagit täten i arbetet med att fasa ut PFAS. Kemikalieinspektionen har tillsammans med myndigheter i fyra länder lagt fram ett underlag med förslag till ett brett förbud för PFAS under Reachförordningen. Förslaget är att förbjuda all resterande användning inom EU som inte är nödvändig för samhället. Förslaget behandlas nu i Europeiska kemikaliemyndighetens vetenskapliga kommittéer. Nästa steg är att kommissionen lägger fram ett slutligt förslag för medlemsländerna att ta ställning till.

När det gäller frågan om varför Sverige hittills har valt att invänta EU är regeringens bedömning att det mest effektiva är att begränsa användningen av PFAS på EU-nivå. Ett nationellt förbud får inte samma genomslagskraft, och det är svårt att kontrollera den handel som sker på EU-marknaden.

Sammanfattningsvis vill regeringen se ett PFAS-förbud i EU för all användning där det inte har visats att PFAS är nödvändigt för samhället och att alternativ helt saknas. Regeringen fortsätter att arbeta aktivt tillsammans med EU-kollegor för att så snabbt som möjligt få ett sådant förbud på plats. Samtidigt arbetar vi för att minska risker och spridning av PFAS som redan finns ute i samhället och i miljön – allt för att skydda både vår miljö och människors hälsa.

Fru talman! Jag vill återigen tacka ledamoten för en väldigt bra debatt.

Låt mig slutligen bara poängtera att det är mycket bra att regeringen nu fortsätter på det arbete som den tidigare regeringen under sina sista år i regeringsställning upparbetade när det gäller att ha kraftig finansiering för anpassningsåtgärder. Kommunerna kan inte sköta detta helt och hållet på egen hand, utan pengarna finns tillgängliga från statens sida.

Problemet här är att om det finns mer än 620 miljoner kronor tillgängliga men pengarna inte når ut till verkliga klimatanpassningsåtgärder fyller de ingen funktion. Då går de faktiskt inte ens åt. Vi måste se till att kommuner och platser som Lomma och längs Göta älv lyckas genomföra insatserna. Då behöver man personer med kompetens. Vi hoppas att vi kan utöka vår kompetensutveckling i Sverige för klimatanpassning.

Man behöver dock också tydliga förutsättningar och spelregler från statens sida i form av lagar och i de avvägningar man gör när det gäller hur man finansierar samlade insatser som behöver genomföras av flera kommuner eller flera olika parter. Regeringen arbetar väldigt aktivt med detta. Jag ska ta emot denna utredning i slutet av april, och jag ser fram emot att fortsätta denna diskussion då.

Nu när ledamoten tar upp en av mina allra största hjärtefrågor blir jag illa tvungen att påpeka att arbetet med att återställa våtmarker är en av de största satsningar som regeringen genomför på klimat- och miljöområdet. Det har aldrig tidigare funnits så mycket pengar för det här arbetet som det finns i dag. Det är väldigt glädjande att vi trots tuffa tider kan göra detta. Det gäller 355 miljoner år 2024, 435 miljoner kronor år 2025 och 575 miljoner kronor årligen mellan 2026 och 2030. Sammanlagt blir det runt 3,6 miljarder kronor i detta syfte. Det är väldigt positivt – men bara om pengarna når ut i faktiskt återställda våtmarker. Låt oss verka för detta tillsammans.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Det är som ledamoten säger. Vi behöver stärka vår motståndskraft i hela Sverige för att klara av påfrestningar av många olika slag. Just nu gäller det också påfrestningar som att bli utsatt för påtryckningar av främmande makt. Vi behöver rusta upp på olika sätt. Vi behöver också rusta upp vår motståndskraft gentemot påfrestningar på grund av de väderförhållanden som råder och det klimat vi lever i.

Självklart är det så att angelägenheten i dessa frågor ökar, och det är av goda skäl. När jag själv engagerade mig politiskt för 12–13 år sedan var det lite nischat att prata om klimat- och miljöfrågor. Det var ingenting som togs upp i de stora debatterna, utan då dominerade andra frågor. Detta var någonting som lät lite spännande, medan det nu är en högst verklig påfrestning på vårt samhälle.

Jag menar att skälet till att angelägenheten ökar i så hög utsträckning inte är att Sverige saknar handlingskraft eller att vi är dåliga på att hålla låga utsläpp. Jag menar att Sverige är ett fantastiskt föredöme i bemärkelsen att vi har haft en stark tillväxt och en stark ekonomi samtidigt som våra utsläpp kraftigt har minskat. Att vi är det land i EU som har lägst utsläpp per capita är någonting att känna stor stolthet för.

Det vi däremot ser som det stora skälet till att angelägenheten ökar menar jag är att så många andra länder går i rakt motsatt riktning. Man vill år efter år stärka sin ekonomi genom att öka sin användning av fossila bränslen och fossil elproduktion och annat. Det är detta vi i högre utsträckning behöver bidra till att motverka. Man gör inte minst det genom att exempelvis växla upp det arbete med klimatet som sker internationellt. Det är ett fokus för regeringen.

Om vi återgår till att specifikt titta på Sverige nationellt vill jag lyfta upp att vad avser finansieringen handlar en stor del av det som behöver göras om mer komplexa frågor än enbart pengar. Detta har jag lyft fram.

Det finns dock i dag flera möjligheter för kommunerna att få en statlig finansiering för anpassningsåtgärder, bland annat via skredsäkringsfinansieringen 1:19 i budgeten. Där finns 115 miljoner tillgängligt för år 2025. I anslaget 2:2 Förebyggande åtgärder mot jordskred och andra naturolyckor finns över 500 miljoner för år 2025. Det är en summa som gick från att vara mycket lägre till att lagom till förra valåret plötsligt bli 500 miljoner. Det var en påtryckning som inte minst Miljöpartiet lade fram och som den här regeringen arbetar vidare på.

Jag tycker att det blir lite dystert när man påpekar neddragningar hit och dit, för den här regeringen arbetar vidare med mycket av det vi märker är en upparbetad efterfrågan från kommunerna. Jag vill dock återigen lyfta upp att kommunernas främsta efterfrågan gäller problematiken med att man – även om det finns över 500 miljoner tillgängligt och över 100 miljoner tillgängligt i en annan pott som gäller Göta älv specifikt – inte kan använda de här medlen.

Varför kan man då inte använda dem? Jo, det är bland annat för att det inte finns tillgängliga finansieringsmodeller när det är olika aktörer som påverkas: när olika kommuner behöver gå ihop eller när privata fastighetsägare som skulle gynnas av en förbättring av sina fastigheter efterfrågar detta. Om man tittar i exempelvis den offentliga debatten ser man att det är detta man efterfrågar av staten. Man säger: Tydliggör lagarna och ge oss bättre förutsättningar så att de medel som faktiskt finns tillgängliga också kan gå åt och komma ut i verkliga insatser.

Fru talman! Det som är så intressant i denna diskussion om både klimatanpassning och budget och hur den påverkar arbetet med klimatanpassning är att även om vi pratar siffror i förhållande till budget ligger den här regeringen historiskt högt i de utgifter vi har på klimat- och miljöområdet. Våra budgetar är alltså väldigt stora.

Ledamoten lyfte fram att jag skulle svara att det inte spelar någon roll att vi har små budgetar eftersom vi har en mer effektiv politik och når samma resultat. Det stämmer inte, för mitt svar är att vi i den här regeringen har historiskt stora klimat- och miljöbudgetar. Det är helt enkelt vilseledande, menar jag, att påstå att vi skär ned kraftigt i budgeten och att den här regeringens klimat- och miljöbudgetar är väldigt små.

Faktum är att år 2021 såg anslagen ut som så att det låg 16,2 miljarder kronor i budget för klimat- och miljöutgiftsområdet. År 2022 hamnade de på den högsta nivån någonsin, nämligen 21,9 miljarder. Det som är intressant här är att det året var det faktiskt Moderaternas och Kristdemokraternas budget som gick igenom här i kammaren, så man kan till och med hävda att den tidigare regeringen inte vid något tillfälle har haft en egen klimat- och miljöbudget som varit större än någon av dem som vi lagt fram från den här regeringens sida.

Det som är intressant i denna diskussion, fru talman, är att det här gäller trots att den här regeringen har plockat bort klimatbonusen för privatpersoner. Bonussystemet med elbilsbonusar fick totalt över 13 miljarder, till och med 13,7 miljarder, mellan 2021 och 2024. Det är en väldigt stor summa pengar och en väldigt stor andel av klimat- och miljöbudgeten. Trots att den här regeringen har plockat bort den delen ligger vi väldigt högt i våra anslag till utgiftsområdet för klimat och miljö.

Därmed menar jag att vi absolut inte har små klimat- och miljöbudgetar. Tvärtom – den här regeringen satsar tydligt på sådant som vi menar lägger en god grund för klimatomställningen och den gröna omställningen, som ledamoten kallar den.

För att gå över till frågorna om anpassning är det så att det finns vissa uppgifter som hanteras bäst lokalt. Det är varken lämpligt eller korrekt att man från statens sida går in och genomför enskilda insatser i lokalområden. Det tror jag att ledamoten delar min bild av. Däremot verkar det finnas en skiljelinje här, fru talman, mellan vad vi ser behövs för att Sveriges anpassningsarbete ska utvecklas.

När det gäller arbetet med klimatanpassning har jag haft diskussioner med kommuner som utsätts för stora påfrestningar sett till klimatanpassning. Jag har besökt kommunerna längs Göta älv som berörs av den rasrisk och skredrisk som finns givet miljön där. När jag samtalar med dem som är högst berörda av klimatanpassningsarbetet är det faktiskt inte pengar jag får höra är det främsta behovet. Ledamoten kanske har en annan erfarenhet. Det jag får höra är att man har svårt att hitta och anställa personer som kan genomföra anpassningsåtgärder. Det finns alltså brist på personer med kompetens att genomföra specifika anpassningsåtgärder.

Det finns ytterligare ett problem, som klimatanpassningsstrategin ämnar åtgärda, nämligen en lagstiftningsproblematik som gör att man från kommunernas sida inte kan finansiera åtgärder i privata fastigheter eller fastigheter som ägs av någon annan än kommunen samt att olika kommuner inte kan samarbeta när en åtgärd i den ena kommunen leder till resultat i den andra kommunen. Det här arbetar regeringen aktivt med att försöka åtgärda.

Fru talman! Joakim Järrebring har frågat mig vilka konkreta initiativ jag avser att ta för att säkerställa att Sverige har nödvändiga resurser för klimatanpassning och skydd mot extremväder.

Joakim Järrebring har också frågat mig hur jag avser att uppnå Sveriges nationella och internationella klimatmål när budgeten för miljö och klimat skärs ned och om det är rimligt att kommunerna ska bära huvudansvaret för miljö- och klimatanpassningen utan att ha tillräckliga resurser.

Låt mig inleda med att konstatera att effekterna av klimatförändringarna redan märks i Sverige och kommer att bli allt tydligare framöver. Risker och sårbarheter skiljer sig åt runt om i Sverige och kan variera, även på lokal nivå. Jag vill betona att ansvaret för klimatanpassning framför allt ligger på lokal nivå, där mark- och fastighetsägare ansvarar för skydd av sin egendom och kommuner ansvarar för den fysiska planeringen.

För ett år sedan presenterade regeringen en reviderad nationell strategi och handlingsplan för klimatanpassning för de kommande fem åren. Där beskriver vi konsekvenser och utmaningar i Sverige till följd av ett förändrat klimat och anger inriktningen för det nationella arbetet med klimatanpassning.

I samband med att strategin presenterades i mars förra året beslutade regeringen även att tillsätta en ny utredning för att konkretisera en del av förslagen i strategin och handlingsplanen. Syftet med utredningen är att bidra till ett samhälle som är bättre rustat för att hantera klimatförändringarnas effekter.

Utredaren ska identifiera hinder för att genomföra klimatanpassningsåtgärder och titta på möjliga finansieringsmodeller för att fördela kostnader mellan olika aktörer. Vid behov ska utredaren föreslå ny eller anpassad lagstiftning. Jag ser mycket fram emot att ta emot utredningens förslag i slutet av april.

Nationella expertrådet för klimatanpassning har tilldelats medel för att genomföra en nationell klimat- och sårbarhetsanalys. Det arbetet kommer att bli ett viktigt underlag för att identifiera vilka åtgärder som behöver vidtas för att Sverige ska vara motståndskraftigt och anpassat till ett förändrat klimat.

Medel från klimatanpassningsanslaget har tilldelats SGI och SMHI för innevarande år. Myndigheterna har en viktig uppgift i att stödja inte minst kommuner genom förebyggande och kunskapshöjande insatser.

Genom anslaget för förebyggande åtgärder mot jordskred och andra naturolyckor kan exempelvis kommuner ansöka om statsbidrag för att förebygga och minska riskerna för olyckor som beror på översvämning, ras, skred eller erosion.

Genom anslaget för skredsäkring i Göta älv kan berörda kommuner ansöka om medel för investeringsåtgärder som minskar risker och bidrar till att förbättra stabilitetsförhållandena längs Göta älv-dalen. Regeringens ambitiösa satsning på att återväta våtmarker bidrar också till klimatanpassning genom att våtmarker minskar risken för översvämningar och stärker landskapens skydd mot torka och brand.

Som svar på frågan hur jag avser att uppnå Sveriges nationella och internationella klimatmål när budgeten för miljö och klimat skärs ned vill jag framhålla att regeringen för en effektiv och ambitiös klimatpolitik för att nå våra klimatmål. En del av det arbetet görs genom stora budgetsatsningar inom klimat- och miljöområdet.

Jag är stolt över att regeringens budgetproposition för 2025 minskar utsläppen och tar oss närmare klimatmålen. Det är en budget som levererar en rättvis klimatomställning med bred acceptans i samhället och en budget som minskar utsläppen och sänker skatterna – samtidigt. Regeringen återkommer till frågan om framtida anslag i kommande budgetpropositioner.

Fru talman! Jag vill tacka ledamoten för en bra diskussion och debatt om denna fråga.

Vad gäller tidsplanen tittar vi just nu på hur vi kan få ett snabbare genomförande än det som följer den tidslinje som EU kommer att tillåta. Planen där är att Europaparlamentet ska titta på en ratificering av beslutet någon gång under sommaren.

Vi arbetar intensivt med det här just nu. Någon exakt tidsplan kan vi inte ge, men det jag kan meddela för dem som är bekymrade över frågan är att regeringen kommer att kalla till ett möte – ett rundabordssamtal – tillsammans med branschen för att lyssna, så att vi ser till att det blir rätt när vi nu går framåt, och även ta in den kritik som finns.

Jag förstår verkligen att man blir upprörd över det läge vi har, men jag hoppas att man kan se ljuset i tunneln och att vi arbetar så snabbt som möjligt från regeringens sida för att få bukt med problemet och förhoppningsvis komma till en plats där vi har en bättre cirkulär användning av våra textilier.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman och ledamoten! Det är väldigt positivt när man får ha en diskussion om den faktiska implementeringen av lagar. Det är något som vi politiker arbetar mycket med och där vi ser till att saker och ting fungerar. Just här är det flera olika saker som motverkar syftet, men det man måste tänka på är att textilavtalslagen har synliggjort ett problem som fanns lika mycket tidigare men som inte syntes. Det är i grund och botten en positiv sak.

Något som ledamoten säkert är väl medveten om är problemet, fru talman, att man i svensk industri har ett så stort behov av andrahandstextilier som inte finns att man importerar andrahandstextilier från länder så långt bort som Kina för att producera återvunna kläder. Det är ju alldeles bakvänt, för vi vet att vi har extrema mängder textilier i Sverige. Men eftersom dessa textilier är av låg kvalitet och inte samlas in utan hamnar i hushållsavfallet kommer de inte ut till våra producenter.

Det här kan självklart göra en dyster, men det kan också ge en signal om att det finns hopp här om att vi kan få till en mer cirkulär hantering av textilier där vi brukar dem på ett långt mer hållbart sätt och där vi också ser till att inte bara återvinna textilier utan också återanvända dem i större utsträckning, så att vi också minskar den vattenkonsumtion som sker i produktionen av textilier.

Jag är i alla fall hoppfull, och det är positivt att också ledamoten är hoppfull, i alla fall när det gäller vägen framåt i denna fråga.

Fru talman! Ja, detta är mycket intressant med tanke på att det var 2020 utredningen om ett nationellt producentansvar levererades till den dåvarande rödgröna regeringen. Det var alltså Socialdemokraterna och Miljöpartiet som tillsammans med sitt regeringsunderlag kom fram till att inte gå vidare med denna utredning. Detta möttes av kritik från vissa företrädare inom exempelvis akademin och secondhandindustrin som var ivriga att få ett producentansvar på plats.

När man plockade fram förslagen på nationellt producentansvar 2020 gjorde dåvarande regering den bedömning vi håller fast vid, nämligen att om det hade införts ett nationellt producentansvar i enlighet med utredningen hade innehållet i denna reglering skilt sig i så väsentliga delar och i en sådan utsträckning att det hade blivit kontraproduktivt och väldigt dyrt, inte minst för den sorteringsindustri vi försöker upparbeta.

Denna bedömning har man alltså delat över mandatperioderna, även om ledamoten nämner att han hade föredragit ett nationellt producentansvar. Det finns goda skäl till att denna bedömning har gjorts i två fall, och det vi nu kan göra är att fokusera på att det har gått framåt i arbetet med EU:s producentansvar och att vi inte väntar på beslutet. Så fort vi såg de framsteg som tydliggjorde de viktiga komponenterna började Sverige arbeta nationellt med att utveckla sitt producentansvar. Så fort vi tog del av innehållet behövde vi inte vänta längre.

Jag är väl medveten om den ansträngda situation som gäller i vissa kommuner och för den ideella sektorn, en sektor vi verkligen är måna om och stolta över här i Sverige. För mig är det angeläget att förtroendet för insamlingen av textilier inte skadas och att vi för industrin tydligt kan peka på att producentansvaret kommer och att det kommer att bidra till att upparbeta en sorteringsindustri som kan utgöra den andra delen av denna verksamhet.

Jag har även arbetat politiskt med andra aspekter av denna fråga. Exempelvis visar mängden insamlad textil på en totalt ohållbar konsumtion av textil i vårt samhälle. Vi måste se till att färre textilier slits och slängs, att det som produceras är av sådan kvalitet att det håller över tid och att man inte kan bygga denna typ av linjär affärsmodell som utnyttjar konsumenterna. Detta arbetar vi hårt med, och vi arbetar också för att påverka den privatimport som sker av kläder från ehandelsplattformar där man varken tar ansvar för plaggens hållbarhet eller följer de kemikalielagstiftningar som råder i Sverige och EU. Vi arbetar aktivt för att komma åt detta.

Det funkar inte att kostnaden för hanteringen av detta avfall ska landa på svenska kommuner och svenska medborgare. Detta är ett producentansvar som behöver komma på plats, och då är det positivt att vi i rask riktning rör oss mot detta mål.

Fru talman! Joakim Järrebring har frågat mig om jag avser att agera för att snabbt införa ett producentansvar för textilier och på så sätt säkerställa att både kommuner och ideella organisationer får rimliga förutsättningar att klara den nya insamlingen – och om inte, hur jag tänker säkerställa att detta inte leder till stora ekonomiska påfrestningar för dessa aktörer.

Som ledamoten påpekar gäller sedan årsskiftet ett krav på kommuner att samla in textilavfall separat. Kravet har sitt ursprung i EU:s avfallsdirektiv, och detta krav gäller i alla EU-länder. Kommunerna har även tidigare haft ansvar för att samla in textil från hushållen, men nu är kravet att textilavfallet ska samlas in separat från annat avfall. Separat insamling är en del i att skapa en mer cirkulär hantering av textil, vilket tillsammans med det föreslagna producentansvaret och ekodesignkrav syftar till att minska klimat- och miljöpåverkan av textilier. Att dessa åtgärder införs är alltså positivt för klimatet och miljön och stärker den cirkulära ekonomin. Dessa åtgärder bygger på principen att förorenaren betalar. Gällande situationen för kommunerna och secondhandbranschen är jag och regeringen väl medvetna om denna problematik, och vi följer situationen noga.

Det stämmer att ett producentansvar för textilier tydliggör vem som ska betala för den utökade hanteringen av textilavfall. Man kan självklart ha synpunkter på att EU eller Sverige borde ha infört producentansvar samtidigt som kravet på separat insamling. Att som lösning på problemet gå fram med nationella förslag innan EU-förslaget förhandlats klart hade varit svårt då reglerna och producentansvarets omfattning har ändrats i viktiga delar under förhandlingens gång. Vissa av de länder som redan har infört ett producentansvar kommer nu att bli tvungna att göra kraftiga ändringar så att de nationella producentansvaren anpassas till EU:s producentansvar.

Glädjande nog har det på EU-nivå tagits stora steg i rätt riktning mot ett producentansvar för textilier. Alla länder i ministerrådet har preliminärt ställt sig bakom det kompromissförslag som förhandlats fram med Europaparlamentet. Ministerrådet väntas ge sitt formella godkännande under sommaren. Även Europaparlamentet har preliminärt ställt sig bakom kompromissförslaget.

Det betyder att vi i regeringen har ett arbete framför oss med att se till att dessa regler kommer på plats. Det är ytterst viktigt att vi får ett system som fungerar i praktiken och som säkerställer att den textil som samlas in kan användas på bästa sätt.

Fru talman! Vad gäller tidslinjen delar jag helt bilden ledamoten redogör för, nämligen att dessa prövningsprocesser behöver komma igång snarast möjligt. Men vi måste också se till att de när de väl kommer igång är mer välfungerande än de har varit tidigare så att vi verkligen har dragit nytta av pausen. Vi ville ju inte att detta skulle vara bara ett förlängande och ett uppskjutande av processerna, utan vi ville nyttja pausen till att förbättra hur processerna går till. Här vill jag inte minst rikta ett stort tack till det engagemang industrin har visat i dialog med Regeringskansliet och andra berörda om hur vi kan förbättra processerna.

Denna förbättring leder förhoppningsvis till mindre kostnader och större effektivitet sett till kostnaderna för dessa prövningar. Vi vet att många av dessa vattenkraftsverksamheter anlitar dyra konsulter för att klara av dessa processer, och precis som ledamoten nämner är det många som har svårt att få ihop detta sett till finansieringen. Vad gäller finansieringen är den form industrin själv har verkat för med en fond man kan söka medel ur för prövningarna ett väldigt effektivt system där det är privata pengar i rullning. Vi hoppas att vi kan verka för att denna fond fortsätter att arbeta på detta sätt.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Ledamoten ställde ett flertal frågor. Jag ska svara efter bästa förmåga.

Det här är ju ganska komplexa frågor som rör vattendirektivet, vilka villkor som gäller enligt detta ganska omfattande direktiv och hur de påverkar våra vattenkraftverk, som levererar till vårt elsystem, samt små dammar och kraftverk som har mer av en kulturmiljömässig funktion i vårt samhälle.

När vi från regeringen har motiverat de pauser som görs har vi, precis som ledamoten redogjorde för, främst framhållit att elsystemet är i behov av avlastning. Det finns självklart även andra effekter av detta.

Även vad gäller kulturmiljöer har regeringen tagit initiativ. Exempelvis fick länsstyrelserna i regleringsbrevet för 2024 ett återrapporteringskrav enligt vilket de skulle redovisa hur de hade bidragit till och använt olika kunskapsunderlag om kulturmiljöer. Av redovisningen framgår att länsstyrelserna arbetar aktivt med att ta fram kulturmiljöunderlag som ska kunna användas vid översynen av miljökvalitetsnormer. Det har också inrättats en nationell arbetsgrupp som har arbetat för att samordna hur kulturvärden hanteras inom ramen för vattenförvaltning, vilket förväntas bidra till ett bättre fokus i dessa frågor när prövningen sedan sker. Detta verktyg har regeringen försökt att tillämpa för att verka för en avlastning för de vattenkraftverk som finns till mer av kulturmiljöskäl och inte nödvändigtvis är till för elsystemets nytta.

Vad gäller de vattenkraftverk och dammar vars utformning och drift medför att vi i Sverige inte lever upp till de krav som följer av ramdirektivet för vatten är det angeläget att nödvändiga omprövningar kan genomföras och att vi miljöanpassar våra verksamheter så snart som möjligt. Regeringen har detta som en tydlig linje, men vi är i ett läge där man behöver väga olika allmänintressen mot varandra. Avlastningen för elsystemet är en fråga som av många olika skäl har varit högst aktuell för Sveriges del.

Vi är angelägna om att miljöanpassa dessa verksamheter så snart som möjligt. I remisspromemorian finns föreslagna förtydliganden om vilken kravnivå som ska gälla. Vi vill också säkerställa en mer effektiv samverkan inför utformningen av ansökningar. Vi vet ju att verksamheterna möter många svårigheter och att utformningen av ansökningar om omprövning kraftigt kan förbättra förutsättningarna för en mer tidseffektiv och högkvalitativ process som också kan bidra till att Sverige säkerställer sin efterlevnad av kraven i EU-rätten.

Fru talman! Låt mig börja med att tydliggöra det som ledamoten själv lyfter fram, nämligen att den formella underrättelse från kommissionen som regeringen nyligen har besvarat inte handlar om kritik mot att regeringen har pausat genomförandet av den nationella planen för moderna miljövillkor.

Det kommissionen hävdar är i stället att kravet i ramdirektivet för vatten regelbundet behöver ses över och att tillstånd som har införlivats på ett felaktigt sätt i svensk rätt behöver uppdateras när så är nödvändigt. Kommissionen menar alltså att en 40-årig omprövningscykel av vattenkraftverk och dammar inte säkerställer tillräckligt regelbundna översyner och att omprövningarna inte säkerställer att vattenkraftens negativa konsekvenser fångas upp tillräckligt snabbt.

Detta har regeringen bemött i ett svar till kommissionen. Vi menar att det svenska regelverket utgör ett fullständigt införlivande av direktivets krav på regelbundna översyner och nödvändiga uppdateringar. Låt mig därför säga att det är mycket positivt att ledamoten delar bilden att Sverige inte brister i den delen av arbetet, för det vill vi verkligen tydliggöra både här i kammaren och i vårt svar till kommissionen.

Låt oss gå över till frågan om pausandet. I bakgrundsbeskrivningen av tillståndskravet för vattenkraftsverksamhet enligt svensk lag konstaterar kommissionen upprepade gånger att regeringen har skjutit på sin tidsplan för att slutföra instruktionerna för sammanjämkning av miljömål och målen för vattenkraftsproduktionen. Kommissionen konstaterar också att tidsfristerna för ansökan om prövning av tillstånd i nuvarande version av tidsplanen är fördelade mellan 2025 och 2039. Eftersom omprövningsförfarandena tar tid i första instans och efter eventuella överklaganden förväntas de sista omprövningarna enligt den här tidsplanen vara slutförda i början av 2040-talet.

Kommissionen konstaterar vidare att regeringen i förslaget till ett av dessa uppskov medgav att Sverige bryter mot ramdirektivet för vatten på grund av föråldrade vattenkraftstillstånd och att de vattenkraftverk och dammar som innebär att Sverige inte lever upp till de krav som följer av ramdirektivet för vatten behöver åtgärdas.

Slutligen konstaterar kommissionen att regeringen färdigställde sitt förslag till instruktion för att förena miljömål och mål för vattenkraftsproduktion, det vill säga den promemoria med förslag till författningsändringar som vi remitterade.

Dessa skrivningar i den formella underrättelsen utgör alltså enbart en bakgrundsbeskrivning; de ingår inte i den kritik som kommissionen riktar mot regeringen. Det finns från kommissionens sida ingen uttrycklig kritik mot pausen, utan den nämns endast som grund för den påstådda överträdelsen av ärendet i den del jag redogjorde för tidigare.

Svaret på ledamotens fråga hur regeringen har resonerat kring eventuella hot om böter eller kostsamma sanktioner är alltså att det inte är kopplat till den kritik som kommissionen riktar eftersom kommissionens kritik gäller en annan del av hur vi tillämpar vattendirektivet. Vårt pausande av processerna tas alltså inte upp som uttrycklig kritik av hur vi tillämpar direktivet utan endast som grund för en separat påstådd överträdelse av direktivet, vilket gäller en annan del. Därmed har vi inte resonerat kring det när det gäller vårt pausande, och som vi märker är det inte heller det kommissionen riktar kritik mot.