Tobias Andersson

Herr talman! Minister Busch är populär i dag och föremål för även min fråga.

Under den här frågestunden har vi hört tre socialdemokrater säga att pengarna måste ut, kommentera vad ministern lovat och fråga när det ska hända. Det är, som hon säger, oärligt. Socialdemokraterna har inget eget förslag.

Ingen av talarna i debatten har kunnat säga att man vill sänka gränsvärdet till en viss nivå för högkostnadsskyddet för el eller kommit med några andra konstruktiva förslag på det här området. Den möjligheten hade de i sin egen budgetmotion. De har möjligheten att gå fram i den frågan nu. Men det gör de inte, och det är beklämmande.

För att vara konkret: Finns det från ministerns sida ett intresse för att titta på att sänka gränsvärdet från 1,5 kronor per kilowattimme? Nu gör jag Socialdemokraternas jobb, men jag skulle också långsiktigt vilja se en fortsatt sänkning av elenergiskatten. Kan ministern hjälpa mig med detta?

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

Det vi nu ska diskutera rör näringsutskottets utlåtande NU26. Fru talmannen uttalade den långa titeln på ärendet. Jag ska försöka förenkla och konstatera vad det handlar om. Det är en typ av ärende som inte hanteras så ofta i denna kammare. Jag tror att det är andra gången för näringsutskottet den här mandatperioden.

Vad betyder då detta i sak? Jo, EU-kommissionen har kommit med ett förslag som i medierna kortfattat och förenklat kallas för nätpaketet. Syftet är att stärka EU:s gemensamma energiunion genom att bland annat öka de gemensamma investeringarna i energiinfrastruktur.

För att finansiera detta vill man att delar av de så kallade flaskhalsintäkterna som uppkommit i till exempel Sverige ska föras vidare från i vårt fall Svenska kraftnät till EU, som i sin tur ska besluta om var de bör investeras för den största gemensamma europeiska nyttan. De brister i det svenska elsystemet som har föranlett våra flaskhalsintäkter, där vi är i behov av att investera för att reda ut bristerna på hemmaplan, ska alltså i stället gå vidare till Bryssel för att till exempel investeras i den tyska energiinfrastrukturen.

Det skulle handla om ungefär 20 miljarder av de befintliga flaskhalsintäkterna som skulle tilldelas byråkrater i Bryssel som ska göra en bedömning av var de ska investeras, i stället för att vi får en möjlighet att investera dem här på hemmaplan.

Processen med dessa förslag går till så att de hanteras i sak utifrån den svenska ståndpunkten inför kommande ministerrådsmöten. Tidöpartierna har en väldigt kritisk ståndpunkt i sak och motsätter sig förslagets innehåll. Men det är egentligen inte det vi debatterar i dag. I stället debatterar vi frågan mer utifrån form än i sak.

Ett enigt näringsutskott har ställt sig bakom att förslaget bryter mot subsidiaritetsprincipen och proportionalitetsprincipen. Det är därför vi riktar ett motiverat yttrande till kommissionen.

Förenklat innebär det att alla åtta partier i Sveriges riksdag, oaktat eventuella nyansskillnader i synen på förslagets sakinnehåll, anser att detta inte är en EU-kompetens. Utskottet anser att EU går för långt utöver sina befintliga befogenheter och anser att de svenska flaskhalsintäkterna och den svenska energiinfrastrukturen bäst hanteras av Sverige och inte av EU.

Det är kul, om än inte förvånande, att vi kunde finna enighet i denna fråga. Skrivelsen kommer sedan att tillsändas övriga parlament när vi har fattat beslutet här i riksdagen. Jag har också i egenskap av utskottsordförande skickat skrivelsen till mina motparter runt om i EU. Jag vet att talmannen gör samma sak till sina talmanskollegor. Jag har noterat att det är ett brev på väg även från regeringen.

Vi försöker från alla håll och kanter både i form och i sak sätta stopp för att svenska flaskhalsintäkter ska gå till att finansiera energiinfrastruktur i andra länder.

Detta är uttryckt på betydligt bättre byråkratiska än vad jag framför här i kammaren i det betänkande vi tar ställning till. Men jag har gjort ett försök att översätta vad det betyder i praktiken.

Utskottet tycker alltså inte att det här är en EU-kompetens utan att det är någonting som vi ska hantera i Sverige. Alla åtta partier tycker därför att EU bör backa från detta förslag inte bara utifrån sakinnehållet utan också sett till formen. Därmed tycker vi att det bryter mot subsidiaritetsprincipen och proportionalitetsprincipen.

Jag hoppas att denna förklaring motiverar vårt förslag i betänkandet. Jag yrkar återigen bifall till förslaget.

(Applåder)

Fru talman! Än en gång tack till Linus Lakso för frågorna!

Jag tror att Linus Lakso är väl medveten om att en fördjupad diskussion om den exakta sammansättningen av vårt elsystem eller den exakta konsumtionen i vårt elsystem är svår att hinna med på två minuter, även om jag försöker – det vill jag vara tydlig med.

Det har dykt upp en del frågor. Kraftlyftet togs upp tidigare. Jag tycker att det är viktigt att vi säkerställer medel att söka för ny produktion eller flexibilitet som kan komma på plats tidigt. Från Sverigedemokraternas sida hade vi velat nyttja flaskhalsintäkterna som en del i kompensationen för detta. Vi hade gärna sett att det också hade kunnat gå till fossil produktion i de fall det blir aktuellt med till exempel en ny gasturbin. Där begränsas vi dock av EU:s statsstödsregler för just detta stöd. Jag tror alltså att förutsättningarna hade kunnat vara bättre om det hade varit utformat på annat sätt och EU inte hade lagt sig i lika mycket. Det var ett konkret svar på den frågan.

Jag har inte siffrorna framför mig, men jag tror att det vi fått till oss från departementet är att vi pratar om 7 000 megawatt installerad produktionskapacitet och 2 000 tillfört i effektbalansen, för att svara på den fråga som Linus ställde. Vi kan väl dubbelkolla i efterhand om han är väldigt nyfiken på det exakta innehållet. Detta var taget ur minnet – vi får se om det stämmer eller inte.

Detta med 300 terawattimmar fram till vårt satta planeringsmål tror jag att vi behöver se över. Sedan vi kommunicerade det har vi sett en stor konkurs för ett av de bolag som skulle konsumera en del av detta. Vi ser också kraftiga utmaningar i ett annat bolag som skulle konsumera ännu mer av den tänkta nya produktionen.

Men detta låg ändå i linje med de befintliga scenarioanalyserna från myndigheter och branschorganisationer. Om de ändras, eller om sammansättningen av behovet ändras – alltså om det till exempel blir datacenter i stället för grönt stål – finns det skäl för en politisk diskussion om prioriteringar och effekttilldelning. Den hinner vi inte med nu, men jag tar den gärna någon annan gång.

Fru talman! Tack till Linus Lakso för frågorna och påståendena! Vi får se om jag hinner bemöta dem alla eller om vi återkommer till vissa av dem.

Om vi börjar med planeringsmålet är det enligt mig väldigt positivt att vi för första gången har en tydlig majoritet i den här kammaren som ser långsiktigt på energipolitiken. Det har vi säkert haft en gång i tiden, men då var det primärt ingenjörer som drev på för det. Nu kommer man från politikens sida och lyssnar in från branschföreningar och myndigheter vilket behov som tycks finnas i framtiden och sätter en politisk ambition att möjliggöra detta.

Sedan kan man diskutera i detalj. Ska vi ha ett siffersatt mål vid ett visst årtal, eller ska vi följa utvecklingen över tid och anpassa den politiska målsättningen? Jag tycker att man kan diskutera det.

Jag tycker också när det gäller energiberedning, som nu för tiden kanske är ett hetare ord än energipolitisk överenskommelse, att planeringsmålet skulle kunna vara en sådan politisk fråga som det finns ett värde i att diskutera mellan flertalet politiska partier för att ge näringslivet en mer enig bild av vad politiken tror, tänker och försöker åstadkomma inför framtiden. Där tycker jag inte att det borde finnas någon uppenbar politisk konflikt mellan mig och Linus Lakso.

Däremot kan vi från mitt håll tycka att 100 terawattimmar till 2030, som Miljöpartiet i detta betänkande menar att vi på de fyra år som är kvar ska hitta genom antingen effektivisering eller nyproduktion, är väl optimistiskt. Det är naturligtvis väldigt lätt att slänga sig med den typen av stora siffror när man befinner sig i opposition. Men jag är övertygad om att om jag hade stått här och sagt att vi skulle lösa 100 terawattimmar till 2030 hade Linus Lakso i sin roll i opposition kraftigt ifrågasatt sannolikheten för detta. Nu får väl jag passa på att göra detsamma även om jag inte befinner mig i opposition. Jag granskar dock gärna oppositionen.

Fru talman! För att återgå till Fredrik Olovssons två frågor tycker jag att det är något beklagligt att Fredrik Olovsson, som jag tar för en klokare och ärligare politiker än hans kollega Mikael Damberg, som har varit ute och resonerat på samma sätt, säger ”aktivera stödet nu!”. Vad betyder det, fru talman? Då måste Socialdemokraterna säga hur stödet ska vara utformat om de får bestämma. Eller ska alla bara få pengar? Hur mycket pengar ska det vara? Ska det delas ut lika mycket till någon som hade ett genomsnittligt elpris på 50 öre som till någon som hade ett pris på 1 krona och 10 öre? Eller ska man anpassa stödet utifrån vem som hade dyra elräkningar? Ska det vara 1 miljard, som ligger i budgeten nu, eller vill Socialdemokraterna ha 5 miljarder? Hur ska dessa fördelas?

Förlåt, men jag tycker inte att det är seriöst, fru talman, att säga ”stödet ska aktiveras – ge alla pengar!”. I stället får man säga: ”Om Socialdemokraterna hade styrt hade vi satt riktvärdet för högkostnadsskyddet för el på 1 krona och 25 öre, och vi hade för detta ändamål avsatt y miljarder kronor.” Där kan vi ha en diskussion. Men att bara säga ”aktivera stödet – ge folk pengar!” är inget annat än ren och skär populism, vilket jag inte alltid är motståndare till, men Socialdemokraterna påstår sig vara det, varför de inte borde ägna sig åt detta.

För att återgå till den första frågan om effektavgifterna är det uppenbart för mig, och säkerligen också för Fredrik Olovsson, att de har implementerats på olika sätt hos olika elnätsbolag. Det finns ett stort behov av att politiken ser över avgifterna och ger ett uppdrag till ansvarig tillsynsmyndighet för att garantera att de är ändamålsenliga och inte läggs på en högre nivå än EU föreskriver eller på en nivå som gör dem svårare för konsumenterna att förstå. Detta är något som måste vara på plats den 1 januari nästa år. Fram till dess borde vi ha gott om tid att säkerställa att avgifterna implementeras på ett konsumentvänligt och konsumentförståeligt sätt.

Fru talman! Det är en sak om Socialdemokraterna ”kräver” att vi gör någonting, och det är en annan sak för Socialdemokraterna att budgetera för andra lösningar än dem som finns på plats.

Det hade varit enklare att förklara för väljarna att om vår budget vunnit gehör i riksdagens kammare hade högkostnadsskyddet för el trätt i kraft. Det hade dock byggt på att man hade satsat pengar på det i sin budget. Det hade varit rimligt, och jag hade gärna haft den debatten. Ska vi lägga det på genomsnittspriset, och stödet kickar in på 1,50 eller under? Jag tycker att det finns goda skäl att lägga det under 1,50, men det är fortfarande ett faktum att man inte har pushat för detta i budgetdiskussioner eller i egna budgetförslag från Socialdemokraterna.

Det är lätt att fråga sig varför stödet inte kommer, men Fredrik Olovsson vet hur stödet är utformat. Det är utformat så att ett genomsnittspris för en elkonsument som under en månad överskrider 1,50 kronor per kilowattimme innebär att konsumenten får ett elstöd. Det finns i budgeten. Där ligger 1 miljard och skvalpar med noteringen att det kan komma att tillskjutas mer medel om elpriserna sticker iväg ytterligare.

Det här priset har vi inte haft. Jag hade i januari 1,08 kronor. Då var jag en bit ifrån att ta del av stödet. För att säkerställa att allt går rätt till behöver stödet betalas ut i efterhand eftersom elnätsbolagen måste rapportera in kundernas genomsnittspris för att synka med stödet.

Kontentan är att det inte finns något annat förslag på ett annat stöd eller en annan utformning av stödet från Socialdemokraterna. Från Sverigedemokraternas sida kan vi tänka oss att sänka nivån för högkostnadsskyddet. Det får Socialdemokraterna gärna svara på om de vill.

Min talartid är slut, och jag återkommer till effektavgifterna i nästa replik. Förlåt, Fredrik Olovsson!

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

Som bekant samordnar vi inom Tidöpartierna energifrågorna, varför Sverigedemokraterna inte har några reservationer i detta betänkande. Faktum är att energifrågorna var ett av de områden där våra fyra partier fattade tycke för varandra först. Kanske var det för att frågans natur inte var lika känslig som vissa andra. Kanske var det för att den gemensamma kritiken mot den nuvarande oppositionens dåvarande politik på området enade oss. Vi hade en situation där det kanske var lätt för en sverigedemokrat och en moderat att finna varandra i kritiken mot den energipolitik som S, påhejade av Miljöpartiet, stod för där och då. Det var enkelt att inse att den politiska nedläggningen av kärnkraften och de konsekvenser den fick för vårt elsystem, tillsammans med den förnybarhetshets som hade rått under längre tid, var någonting osunt.

I den kritiken, som sedan kom att sättas på pränt av Riksrevisionen, fann våra fyra partier varandra. Och faktum kvarstår: Det var dessa fyra partier som gemensamt turnerade runt inför förra valet i den gemensamma energibussen, vilket sannolikt gav energi för valrörelsen och sedermera åt Sverige efter valdagen.

Det må finnas nyansskillnader mellan oss i energifrågorna, men detta har ändå varit ett av de politiska områden som det sannolikt varit enklast att samarbeta kring under de här åren.

Det är minst sagt mer än vad man kan säga om oppositionspartiernas energipolitik, fru talman. I den budgetdebatt vi hade här för ett tag sedan rörande utgiftsområde 21 Energi, till exempel, skilde det många miljarder mellan de fyra partiernas satsningar eller besparingar på det energipolitiska området. Tittar man i det betänkande vi debatterar i dag ser man förvisso vissa samskrivningar från de fyra oppositionspartierna, men det finns också en stor mängd områden där man kanske trodde att de borde kunna skriva ihop sig men där de ändå har gemensamma reservationer. De rör vindkraft, solkraft, bioenergi av olika slag och många andra av de andra reservationspunkterna som återfinns i betänkandet.

Som väljare kanske man tänker att det finns en politik från Tidöpartierna och en politik från oppositionspartierna, men då är det bara att titta på detta betänkande och inse att inte ens i de frågor som det borde vara enklast för oppositionspartierna att tycka lika i tycker man lika. Då hade de inte haft egna reservationer i punkt efter punkt, utan då hade de lyckats samskriva dessa och visat på enighet i en av de för väljarna viktigaste frågorna.

Nog om detta för tillfället.

Låt oss i stället titta tillbaka. Det här är den sista energipolitiska betänkandedebatten utifrån de motioner som väcktes under allmänna motionstiden den här mandatperioden. Då kan det också vara värt att poängtera lite av det vi har åstadkommit på temat. Även om jag som sverigedemokrat, ny till konsten att vara med och styra och påverka ett land, kan tycka att det inte riktigt går i det tempo jag hade önskat är det värt att belysa att vi kommer att leverera på alla punkter rörande energi som återfinns i Tidöavtalet.

Det får ändå sägas, fru talman, att detta är något nytt i svensk politik, nämligen att fyra partier kan komma överens. Strax efter valdagen presenterade vi för väljarna, journalisterna och andra vad vi hade tänkt göra under de kommande fyra åren och att vi hade en majoritet för att göra det. Sedan gjorde vi faktiskt det vi sa att vi skulle göra. Jag vet inte när det skedde tidigast i den utsträckning eller med den konsekvens som det har skett de här fyra åren. Vi har naturligtvis haft många majoritetsregeringar genom åren, om vi backar bandet något. Men sällan hade de så tidigt en så tydlig politisk ambition med så identifierbara politiska punkter som dem vi nu kan följa upp leveransen på. Vi har inte tidigare sett detta i den omfattning eller med den framgång som Tidöavtalet har renderat, inte minst på det energipolitiska området.

Låt mig nämna något. Vi har ändrat de energipolitiska målen i hur vårt elsystem ska vara utformat till att nu faktiskt inkludera kärnkraft, alltså 100 procent fossilfritt i stället för förnybart till 2040. Vi har fått på plats ett leveranssäkerhetsmål som ställer krav på att vi ska kunna ha den konsumtion som behövs på den plats man önskar och därmed säkerställa produktionen och ett nät som klarar av att föra över det producerade.

Det finns nu planeringsmål. På det temat jag var inne på, kopplat till oppositionens olika åsikter, noterar jag hur det ser ut när de olika oppositionspartierna får titta på vad de skulle vilja ha i delmål för det planeringspolitiska målet som vi har satt upp. Jag såg inget i den centerpartistiska reservationen. Socialdemokraterna vill ha 60 terawatt ny elproduktion fram till 2030. Vänsterpartiet vill ha 70, och Miljöpartiet vill ha 100. Vi pratar här om stora volymer i differens mellan de andra politiska partierna i denna kammare, fru talman, till skillnad från regeringen och Sverigedemokraterna som sätter upp ett långsiktigt mål, talar om för Sveriges näringsliv vad vi vill och sedan skrider till verket för att möjliggöra detta.

Vi har också rivit upp de hinder som tidigare regeringar har implementerat i svensk lagstiftning och byråkrati för att stoppa nyinvesteringar i kärnkraft. Vi har satsat på forskning och innovation på det energipolitiska området. Vi har stoppat Hansa Powerbridge för att minska överföringskapaciteten till kontinenten, och därmed har vi räddat elpriserna något i södra Sverige. Vi har stärkt mandatet till Energimarknadsinspektionen för att kunna granska den monopolställning som elnätsbolagen har. Vi har ökat den installerade produktionskapaciteten och höjt effektbalansen. Vi har sänkt energiskatten på el detta år med hela 6 miljarder. Det kanske man inte tänkte på när vi hade en för tillfället hög elräkning i januari, men vi har alltså sänkt energiskatten på el med ungefär 10 öre.

Vi har också säkerställt att Öresundsverket och Karlshamnsverket inte monteras ned och skeppas i väg. I stället finns de på plats och stöder vårt elsystem. Vi har satsat miljarder på Kraftlyftet för närtida effekthöjningar runt om i Sverige. Vi har förenklat såväl regelverk som tillståndsprocesser på området. Ett högkostnadsskydd finns på plats i årets budget, och vi håller på att rädda de svenska flaskhalsintäkterna från EU:s byråkrati – där man försöker tillskansa sig dessa. Vi har stoppat miljöprövningarna av vattenkraften, för att säkerställa att vi inte går miste om denna fantastiska funktion i vårt elsystem. Vi fortsätter arbetet med att säkerställa goda konkurrensvillkor för vattenkraften även i framtiden.

Mycket mer sker på området. Det här var ett axplock. Men vi behöver naturligtvis få fortsatt förtroende att leverera på området, och det kommer att förbli en av de viktigaste frågorna fram till valdagen.

Herr talman! Jag tackar på nytt för svaret.

Jag instämmer i värdet av starka institutioner, men min poäng är att dessa starka institutioner också måste förstå sin roll i hierarkin. Vi politiker fattar beslut som de ska följa, inte som de ska tolka helt fritt med andra intentioner än den politiska viljans syfte med dessa spelregler. Det är väl där någonstans konflikten uppstår.

Skatteverkets specialgrupp AISS har uttryckligen sagt att man ska försöka sätta dit personer som ägnar sig åt en laglig skatteplanering, inte de som fifflar eller begår brott utan de som av olika skäl väljer att ha ett upplägg där de utifrån lagens ramar minskar sin skatt. Som privatperson kan man ha förståelse för det, inte minst när man ibland har åsikter om vart skatten tar vägen. Men om man inte behöver betala mer skatt väljer kanske inte ens en kommunist själv att göra det. Jag tror till exempel att Vänsterpartiet ska sänka sin partiskatt nu.

Det är det här som jag vänder mig emot. Nu har man justerat dessa skrivningar lite. Men det har ändå varit ett policydokument där myndighetens tjänstemän tillsammans med kommunikationsavdelningen har arbetat aktivt för att påverka så att nya beslut ska tas i denna kammare som myndigheten tycker vore bättre, inte för att följa besluten som tagits i denna kammare. Det vänder jag mig emot.

Jag skulle vilja höra om ministern vet om det arbetet pågår eller om man har lyckats sätta stopp för det.

Myndigheten har i uppdrag att finansiera välfärden. Det kan vara så att myndigheten, utifrån den skrivningen, upplever att det är deras jobb att hitta lite extra skatt även där lagen inte ger stöd för det. Finns det skäl att se över även det uppdraget?

Min sista fråga är: Tycker ministern att det är rimligt i allmänhet att generaldirektörer är kvar i tjänsten om de utreds för brott?

Herr talman! Jag tackar på nytt för svaret från finansministern.

Jag instämmer naturligtvis i bilden av att Sverige har haft och har ett flertal konkurrensfördelar. En av de tydligaste har naturligtvis varit de låga elpriserna och det stabila energisystemet, som har skapat förutsättningar för duktiga svenskar att förverkliga sina idéer och skala upp sina bolag. De har kunnat göra det utifrån en lagtillämpning som har varit förutsägbar. De har kunnat räkna med att staten och de olika offentliga institutionerna är att lita på med låg grad av korruption och annat som saknas i länder med lika duktiga invånare men med ett mer osäkert läge att driva sitt företag i.

Det är sant som ministern har varit inne på att Skatteverket – om vi väljer att landa just i den myndigheten – har ett högt förtroende. Samtidigt skiljer sig det förtroendet åt mellan branscher. Är det någon situation där myndigheten har varit på tapeten med långa, utdragna och mångfaldiga rättsprocesser är det mot den svenska riskkapitalbranschen, och den har sannolikt inte samma förtroende för myndigheten som många andra företag har.

Låt mig gå vidare på temat konkurrensfördelar. Faktum är att Sverige är och förblir en hubb för riskkapital från framgångsrika svenskar, med möjlighet att investera i andras idéer och projekt, och även från internationella och institutionella investerare från hela världen. De tycker att den svenska eller nordiska marknaden är intressant, och de har valt att placera kapital i Sverige. Det i sin tur har skapat en förutsättning för alla de företag som har högt förtroende för Skatteverket att bedriva sin verksamhet.

Om riskkapitalisterna väljer att lämna landet på grund av att de inte litar på Skatteverket eller att det blir långa utdragna rättsprocesser med rädsla för att behöva intjäna kapital någon annanstans i världen för att ha råd att betala skatten till Skatteverket om Skatteverket vinner tvisten mot bolaget eller individen försvinner kapital ut ur Sverige. Då försämras förutsättningarna för övriga företag i Sverige att erhålla kapital för att förverkliga sina drömmar och tankar.

De företag som har ett högt förtroende för Skatteverket ser det inte som Skatteverkets fel att kapitalet dräneras, men så blir kontentan. Det blir i förlängningen vad som sker. Vi vet att många har lämnat landet, och vi vet att fler planerar att göra det, trots att vi från politikens sida har försökt att reda ut oklarheter i lagstiftningen. Vi har förstärkt olika utredningar för att titta på specifika frågor, inte minst carried interest. Olika riskkapitalister upplever att de inte vet var myndigheten kommer att landa. Det finns andra branscher som upplever motsvarande aktivism, eller vad vi väljer för begrepp, inte minst kopplat till tobaks- och nikotinindustrin. De upplever att Skatteverket regelbundet angriper dem.

Det här är ett bekymmer för kanske ett fåtal men som på det stora hela skapar följdeffekter för hela det svenska näringslivet med stora risker som följd. I nuläget driver dessutom myndigheten en process mot en av de mest framgångsrika svenska entreprenörerna som lämnade Sverige redan på 80-talet och som sedan har byggt upp en mångmiljardförmögenhet runt om i hela världen. Han hade gärna investerat i Sverige, men han uttrycker nu att han väljer att göra det i andra länder eftersom Skatteverket driver en process mot honom för pengar som har tjänats in runt om i hela världen men inte här.

Min ambition från näringsutskottets sida och det arbete jag gör är att locka hem framgångsrika svenskar, och vi borde säkerställa att de framgångsrika svenskar som i dag funderar på att lämna Sverige stannar kvar här. I den frågan blir Skatteverket centralt.

Upplever ministern att det finns mer politiken kan göra för att lugna dem som funderar på att lämna landet eller locka hem dem som redan har lämnat landet?

Herr talman! Jag tackar finansministern för svaret.

Sverige har som bekant en stolt historia av framgångsrika innovationer, företag och entreprenörer. Över hela jorden känner man till svenska företag, produkter och varumärken.

Finansministern nämner i sitt svar det internationellt sett höga förtroende som den svenska allmänheten har för våra offentliga institutioner. Jag instämmer. Det har också utgjort en konkurrensfördel för Sverige att ha just dessa stabila institutioner, den rättssäkerhet som präglat oss och den förutsägbara lagtillämpningen.

Det jag räds är att det förtroendet bland såväl medborgare som företag riskerar att urholkas. Allt oftare träffar jag väljare som upplever att svenska myndigheter lever ett eget liv, som om de vore oberoende av de beslut som tas i denna kammare. De beskriver en känsla av att de på valdagen gav politiken ett mandat som sedan inte lyser igenom i myndighetsutövningen. Kanske är det för att den svenska statsförvaltningen lämnar en del att önska rörande den hastighet med vilken politisk förändring kan åstadkommas. Kanske är det för att den politiska förändringen urvattnas av vissa myndigheter vid den faktiska tillämpningen. Kanske är det för att ren och skär aktivism motverkar den politiska viljan.

Oavsett vilket, herr talman, riskerar resultatet att bli detsamma: ett ökat misstänkliggörande av offentliga institutioner och ett avtagande förtroende för desamma. Det är allvarligt av många skäl, men kopplat till temat för denna interpellation är det allvarligt eftersom företag, åtminstone inom vissa sektorer, är enkla att flytta på. Om de väljer att lämna Sverige går vi miste om investeringar, arbetstillfällen och tillväxt.

Det är en sak om väljarna ger oss politiker ett mandat att ändra en lag på ett sätt som något företag sedan blir missnöjt över. Då har vi åtminstone väljarna i ryggen. Det är en helt annan sak när myndigheter väljer att inte blint följa lagen utan i stället utifrån eget tycke tillämpa den tvivelsamt eller medvetet göra avsteg från lagens intentioner för att driva på för förändring av lagen.

Det sistnämnda har vi nu i snart ett år vetat är fallet hos Skatteverket. Aftonbladet kunde avslöja att de i interna policydokument uttryckligen beskrev att de i sin myndighetsutövning skulle angripa helt laglig verksamhet med ambitionen att driva opinion för lagändringar – ett projekt från myndigheten som bland annat mynnat ut i det något absurda läget att en annan myndighet, Kronofogden, nu processar mot Skatteverket för att en entreprenör ska få tillbaka de medel som domstol bedömt att Skatteverket hållit emot honom.

Vi ser hur företag tvingas driva rättsprocesser mot Skatteverket för att erhålla sina egna offentliga handlingar trots att motsvarande handlingar lämnats ut i andra fall. Som grädde på moset pågår ett flertal förundersökningar mot såväl personer i ledande ställning på myndigheten som myndigheten själv.

Det lämpar sig inte att i denna kammare yttra sig i detalj om dessa rättsprocesser, pågående eller avslutade, men det går att konstatera att de sannolikt påverkar förtroendet för myndigheten negativt.

Herr talman! Denna interpellation lämnade jag in i november förra året. Nu när vi debatterar den i februari är frågan fortfarande aktuell, även om vissa åtgärder har vidtagits. En rekrytering till ny generaldirektör för Skatteverket har påbörjats, en lagrådsremiss för utökat tjänstemannaansvar har presenterats av regeringen och vi har underlättat avstängningen av statsanställda från deras anställningar.

Frågan blir därför om ministern bedömer att detta är tillräckligt för att Skatteverket även i framtiden ska åtnjuta högt förtroende.

Herr talman! Från en jägare till en annan vill jag fråga landsbygdsminister Peter Kullgren om vargjakten.

Jag bor, lever och jagar i ett vargrevir. Jag har blivit förföljd av varg, och jag har tröstat vänner vars hundar blivit vargangripna. Jag vet hur vargen förstör, och det vet ministern också, varför vi båda har bidragit till att bland annat sänka referensvärdet till 170 individer.

För att komma ned till 170 individer krävs dock en omfattande avskjutning. Den tilltänkta och nu uteblivna licensjakten hade bara varit början på det arbetet. Trots det uteblev den. Hundratals jägare hade ägnat veckor åt att planera och tagit ledigt från sina jobb. Till råga på allt hade vi bra spårsnö och goda jaktförhållanden.

Licensjakten uteblev på grund av ett beslut från Förvaltningsrätten i Luleå. I dag har det kommit ett nytt beslut från Kammarrätten i Sundsvall. Båda dessa beslut står i direkt konflikt med vad vi fattat beslut om här.

Frågan mina kollegor ställer är: Vem bestämmer egentligen?

Herr talman! Tack, Linus Lakso, för ytterligare frågor!

Det är väl det här som skiljer oss åt. Sverigedemokraternas syn på vad elen ska gå till bygger på det egenvärde som finns i en ökad svensk självförsörjningsgrad i fråga om olika former av energi. Jag är den första att konstatera att jag ser det som någonting värdefullt. Kan vi ställa om i de processer som i dag nyttjar fossil energi, som vi inte är självförsörjande på, och kan vi fortsätta att ställa om i transportsektorn så att vi kan nyttja el som vi har producerat i Sverige i stället för drivmedel som är importerade från Mellanöstern och annat är det ett värde i sig utifrån ett svenskt självförsörjningsperspektiv och inte minst med tanke på den oroliga omvärlden.

Från den änden kommer Sverigedemokraterna in i debatten kring grön omställning. Miljöpartiet kommer in i den andra änden, där man bara ska räkna CO2-utsläpp och tro att det spelar någon som helst roll ifall vi blir nettonollutsläppare i morgon eller ifall EU blir det om tio, fem eller femton år. Det tycker inte Sverigedemokraterna är lika viktigt. För oss handlar det om självförsörjningsgrad i fråga om något så viktigt som energi.

Mot den bakgrunden motsätter vi oss inte en omställning av vare sig transporter eller industrier, men det måste kunna ske i ett tempo som gör att vi inte förlorar vår konkurrenskraft och inte slösar bort våra begränsade resurser.

De två företag som Linus Lakso och alla andra som hela tiden hejar på den gröna omställningen alltid lyfter är Stegra och Northvolt. Jag tror snarare att den stora och viktiga omställningen sker i alla andra företag – i de små, medelstora och hyfsat stora företagen, inte i ideologiskt utpekade prestigeprojekt som har blåsts upp av de olika klimathysteriska stödformer som Miljöpartiet förledde Socialdemokraterna att implementera i Sverige. De gröna bubblor som Linus Lakso ytterst personligen blåste upp spricker nu, och det blir jobbigt.

Herr talman! Jag tackar för inlägget och frågorna från Linus Lakso.

Först och främst ska man konstatera att Kraftlyftet inte har funnits på plats under hela denna mandatperiod. Nu tillskjuter vi mer medel för att kunna säkerställa att det levererar på riktigt under 2026.

Jag tror att det är ett bra instrument. Alldeles oavsett hur likt eller olikt det är de förslag som Miljöpartiet har haft tror jag att vi kan enas om att vi behöver ha punktinsatser där elsystemet behöver det som mest. Oavsett om det innebär en satsning på nät, produktion eller lagring är det ett viktigt steg framåt i den riktningen. Jag tror att vi kan komma att se att det levererar under 2026. Jag hoppas verkligen det.

När det kommer till exakt hur många reaktorer vi ska ha får det för min del gärna byggas så många som elsystemet klarar av, sett till den konsumtion som behövs. Men den riskdelningsmodell som vi har presenterat i och med den här budgeten är tänkt att möjliggöra det första steget på det här området. Då pratar vi kanske om effekt motsvarande två stora konventionella reaktorer. Men nu vet vi att Vattenfall tittar på tre eller fem, beroende på vilken aktör man väljer för Ringhals-sajten. Linus Lakso är också bekant med att jag personligen gärna hade sett att man gått vidare med storskaliga konventionella reaktorer på denna sajt.

Jag vet inte om det är så mycket att skryta om i dag att Miljöpartiet står fast vid en överenskommelse, givet att många lämnade den och resultatet blev förödande för vårt elsystem. Jag skulle inte vara riktigt lika stolt över det faktumet som Linus Lakso är.

Med det sagt ser jag förutsättningar för en fortsatt fördjupad dialog på det här området. Men jag kan konstatera att jag absolut inte har någon aning om hur ni ska få ihop er energipolitik i oppositionen – om Tidöpartierna inte styr Sverige efter nästa val.

Herr talman! Jag tackar Fredrik Olovsson för hans andra replik.

Olovsson var med på de samtal som vi förde i våras och har också fört dialog med mig i andra sammanhang kring detta. Min uppfattning är att vi i Sverigedemokraterna gjorde vad vi kunde för att säkerställa att någonting kom på plats. Det är också ett tema som vi har pratat bilateralt om.

Med det sagt tror jag att det hade varit mycket lättare för de fyra Tidöpartierna att komma överens med enbart Socialdemokraterna. Där diffar det, som jag sa i mitt inledningsanförande, 100 miljoner kronor. Det är i sammanhanget små pengar på ett utgiftsområde. På utgiftsområde 21 diffar det 100 miljoner, om jag inte missminner mig.

Men om vi ska enas allihop ska Socialdemokraterna också ha med sig Miljöpartiet och Linus Lakso, som sitter här inne, som vill ha 13 miljarder mer på det här utgiftsområdet. Det är alltså nästan dubbelt så mycket som vad hela utgiftsområdet ligger på i dag. Då blir det väldigt svårt, tror jag, att komma överens.

Jag ser gärna ett förnyat försök för Tidöpartierna att fortsätta prata med Socialdemokraterna, och jag välkomnar den öppning som kommer från Socialdemokraterna och det faktum att man bibehåller de siffror som finns för den statliga riskdelningen för kärnkraft i sin egen budgetmotion. Det är toppen. Men jag tror att vi behöver inse något: Om Fredrik Olovssons budget i dag är underfinansierad med 50 miljarder och man ska köpa Miljöpartiet i en budgetförhandling blir den budgeten underfinansierad med nästan 63 miljarder kronor redan dag ett. Då blir det väldigt svårt att leverera utifrån de löften man har.

Herr talman! Jag uppskattar det beröm som kom från Fredrik Olovsson i hans replik och det faktum att vi i dag tycker mer lika än vi gjorde för ett fåtal år sedan – eller faktiskt bara några månader sedan, när Socialdemokraterna svängde gällande det statliga stödet för riskdelning vid nya kärnkraftsinvesteringar.

Det får dock konstateras att de som primärt tjänar på Socialdemokraternas budget är de som i dag lever på bidrag. Det är också en stor medveten omläggning av bidragspolitiken från Tidöpartierna. Man vill nu i stället skapa incitament för fler att gå från bidrag till arbete, bli en del av vår ekonomi och tillföra sina tjänster till arbetsmarknaden och säkerställa välstånd och välfärd även i framtiden. Det är alltså inte konstigt i sig att vi landar olika i den frågan.

Om vi hade gjort som Socialdemokraterna och valt att inte finansiera våra förslag i budgeten hade vi säkert kunnat ge mycket mer till andra, men då hade vi i slutändan också ökat belåningen kraftigt eftersom Socialdemokraternas budget enligt tjänstemännen på Finansdepartementet saknar finansiering för ungefär 50 miljarder kronor. Det är mycket pengar. Det kan man lova mycket för, om det är så att man själv inte bekostar det.

Det karensavdrag som Fredrik Olovsson nämner är ju ett tydligt sådant exempel. Det finns uppskattningar på att det skulle kosta 40 miljarder, men Socialdemokraterna låtsas att det är gratis att vältra över kostnaden på företagen i stället. Det tycker inte jag är seriös politik.

När det gäller sänkt elskatt är jag den första att säga att jag gärna hade gått hårdare åt detta. Det är känt att Sverigedemokraterna har drivit den frågan även i tidigare budgetförhandlingar.

Det sista Fredrik Olovsson nämner, om exakt hur olika stödförordningar faller ut i praktiken, är en stark anledning till att Sverigedemokraterna skulle vilja ingå i nästa regering och kunna få ett ökat inflytande vid översynen av hur olika stöd genom myndigheter och annat hanteras och faller ut i praktiken.

Nu är det dags att debattera utgiftsområde 21 Energi, och jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

Tidöpartierna har enats om en budget. Budgeten vi har lagt fram är en konjunkturbudget som är väl balanserad till de behov som vi ser i ekonomin och innehåller ett historiskt reformutrymme.

Vi befinner oss i en lågmäld lågkonjunktur, och då är det viktigt att säkerställa att hushållen får förutsättningar att spendera mer. Detta gör vi genom att göra det mer lönsamt att arbeta och genom att sänka skatten och momsen på flera områden. En vanlig familj får ungefär 5 000 kronor mer i månaden genom bland annat sänkt elskatt, halverad matmoms och sänkta drivmedelskostnader.

En omfattande bidragsreform kombinerat med skattesänkningar kommer att stimulera ekonomin. Vi skapar incitament för att fler ska gå från bidrag till arbete samtidigt som vi fortsätter satsningarna på att trycka tillbaka den organiserade brottsligheten med mera.

Herr talman! Det är dock energifrågor vi ska fokusera på den kommande timmen. Som bekant är energifrågorna prioriterade av såväl väljarna som Tidöpartierna, och de utgör stommen i det gemensamma politiska projekt som våra fyra partier ägnat sig åt under denna mandatperiod, vilket även märks i denna budget.

Vi har arbetat intensivt med att lägga om kursen för energipolitiken i Sverige. Tidigare regeringars hackighet i energifrågor, hat mot kärnkraft, vindkraftsiver och bristande förståelse för energisystemets funktion har resulterat i betydligt fler utmaningar än nödvändigt.

Svenskt välstånd och svensk välfärd har möjliggjorts tack vare vårt tidigare så välfungerande energisystem. Ett välplanerat elsystem genom kraftig utbyggnad av vattenkraft och kärnkraft lade grunden för den ekonomi vi ser i dag.

Dessvärre har politiken på senare år misskött och försakat detta. Ideologi och klimathysteri har präglat energipolitiken i stället för fysik och konkurrenskraft, vilket resulterat i underhållsskuld i elnät, volatila elpriser, försämrad leveransförmåga och otillräcklig effekt när det behövs som mest.

Väderberoende kraftslag har en roll att spela i vårt elsystem, men de har byggts ut för snabbt. Utan tillräckligt med baskraft, reglerkraft, lagring och elnät har problem uppkommit.

Allt detta försöker vi nu att åtgärda såväl genom denna budget som genom alla lagstiftningsförslag, regleringsbrev, förordningar med mera som Tidöpartierna levererat på området.

Herr talman! Om jag dock ska fokusera på vad vi i dag debatterar kan jag nämna att vi i och med nästa års budget bland annat sänker elskatten. Det är första gången det sker på decennier. Vi sänker den med 10 öre per kilowattimme. Samtidigt får vi på plats ett högkostnadsskydd för höga elpriser. Det innebär att om det genomsnittliga månadspriset på el överstiger 1,50 kronor per kilowattimme ersätts man per automatik utan krångliga blanketter med den mellanskillnad som överstiger 1,50 kronor per kilowattimme.

Samtidigt fokuserar vi på vad vi här och nu kan göra för att underlätta elsystemet genom att tillskjuta ytterligare 250 miljoner kronor till Kraftlyftet för att stötta investeringar i elnät, energilager och elproduktion.

Samtidigt som vi har hanterat det här betänkandet i utskottet bör man också nämna det faktum att Tidöpartierna nu säkerställt att Svenska kraftnät genomför en ny upphandling av strategisk reserv som kan komma på plats i mitten av januari. Det är något som sågs som utdömt för några veckor sedan.

Det som dock har fått kanske mest utrymme i medierna är att vi i budgeten har inkluderat den statliga riskdelningen för investeringar i ny kärnkraft genom att Riksgäldskontoret får lån i enlighet med lagen om statliga stöd för investeringar i ny kärnkraft. En riskreserv kommer på plats för eventuella fördyrade kärnkraftsprojekt. Ersättning för dubbelriktade differenskontrakt för nya kärnkraftsreaktorer återfinns också i budgeten.

Detta arbete har debatterats flitigt. Alla åtta partier som närvarar i denna sal hade under våren några möten på Regeringskansliet tillsammans för att prata om detta och mycket annat. Vi har kunnat följa en debatt i medierna om så kallade energipolitiska förhandlingar – även om jag kanske mest bedömde det som samtal. Det är klart att det har funnits en ambition att säkerställa ett brett stöd för den energipolitiska omläggning som sker i och med denna budget.

Jag upplever att vi har kommit en bra bit på väg. Partierna tycker mer lika i energifrågor i dag än man gjorde för bara några veckor sedan och ännu mer lika än man gjorde för ett par år sedan. De här förslagen får också ett brett stöd i kammaren när vi nästa vecka voterar om dem, eftersom även Socialdemokraterna ställer sig bakom siffrorna för riskdelning vid investeringar i ny kärnkraft.

Finns det då inget egenvärde i att ha en energipolitisk överenskommelse, herr talman? Jag tror att det kan finnas ett stort värde i det. Framför allt finns det ett stort värde i att vi fortsätter att stöta och blöta argumenten på det här området och att försöka söka så brett stöd som möjligt för de åtgärder som presenteras och genomförs.

Jag tror inte att man kan titta specifikt på en överenskommelse, för de tenderar att inte hålla så länge och är väl endast värda något under den tid de gäller. Men att vi letar efter instrument för att över tid samverka i de här frågorna tror jag är viktigt och någonting som Tidöpartierna kommer att fortsätta att titta på.

De som vill ha en bred energipolitisk överenskommelse om all energipolitik vill ofta också att det ska gå snabbt i energipolitiken. Det här är ett motsatsförhållande, försöker jag bestämt att hävda. Man kan inte både vilja att politiken ska vara enig om allting och samtidigt tycka att politiken behöver göra allting snabbare. De sakerna står i direkt konflikt med varandra.

Jag tycker att åren som vi har styrt Sverige har präglats av ett högt tempo i energifrågorna. Det är ett tempo som vi aldrig hade kommit i närheten av om alla partier hade behövt vara överens innan vi gjorde någonting. Detta blir väldigt tydligt med det här utgiftsområdet.

Tidöpartierna är överens om energipolitiken. Det har vi varit länge, och det finns ingenting som tyder på att vi skulle misslyckas med att vara det i framtiden. När man däremot tittar på de olika budgetarna från de fyra oppositionspartierna kan det konstateras att Socialdemokraterna tillskjuter 100 miljoner kronor till det här utgiftsområdet. Vänsterpartiet drar bort 1 miljard kronor från utgiftsområdet. Centerpartiet adderar 583 miljoner kronor till utgiftsområdet, och Miljöpartiet adderar ungefär 12,5 miljarder mer till utgiftsområdet.

Detta innebär att differensen mellan det oppositionsparti som satsar minst och det oppositionsparti som satsar mest på utgiftsområde 21 för energi nästan motsvarar dubbla den totala summan för utgiftsområdet i statens budget. Det är också ett faktum att de flesta oppositionspartier har mer gemensamt med Tidöpartiernas energipolitik än de har med varandra – om man utgår från deras motioner kopplade till utgiftsområde 21.

Det är ingen som vet vilken energipolitik man får om Tidöpartierna inte får förnyat mandat på valdagen. Det diffar alltså över 13 miljarder mellan de fyra oppositionspartiernas satsningar på utgiftsområde 21.

Jag vill önska lycka till, herr talman, till den som ska förklara för en väljare vad det kokar ned till om man ska samordna energipolitiken efter valet. Ingen i oppositionen kan göra det – varken i denna kammare eller i valrörelsen – och ännu mindre när det därefter blir skarpt läge.

Jag bedömer det därför vara viktigt att vi får fortsatt förtroende att leverera ansvarsfulla förslag inom både det här området och andra och att säkra en sund energipolitik, för det behöver Sverige mer än på länge.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

Näringsutskottet fortsätter nu att debattera energirelaterade frågor, och även detta betänkande är påkallat utifrån EU-rättens krav. Detta betänkande hänger delvis ihop med det förra, och utskottet har därför säkerställt att de båda propositionernas bestämmelser är synkroniserade i riksdagens betänkanden och hanteringen av dem.

Betänkandet bygger på åtgärder utifrån den så kallade Tysklandsdomen, som den förra regeringen tillsatte en utredning kring redan 2022. Syftet var att se över hur det svenska regelverket förhöll sig till Tysklandsdomen och att se över bestämmelserna om överklagande av tillsynsmyndighetens beslut på området. Utredningen presenterades i oktober 2023 och har nu 2025 knådats färdigt på departementet.

Detta handlar om väldigt tekniska frågor, och det finns dessutom tydliga motparter, varför det sannolikt inte går att göra alla intressenter nöjda. Å ena sidan behöver Sverige kraftiga investeringar i elnät för den pågående elektrifieringen, och då behöver elnätsföretag få incitament till investeringar och inte minst ersättning för dessa investeringar. Å andra sidan har kundernas kostnader för elnät ökat, och kritiken mot att elhandeln utgör en allt mindre del av den totala kostnaden för el är påtaglig ute i landet. Det sistnämnda har lett till ökade krav från konsumenter på tillsynsmyndighetens verktyg och mandat, vilket även EU-rätten, Tysklandsdomen och utredningen fastslår.

Men vad innebär då propositionen och betänkandet i praktiken? Som utskottsordförande och först i talarordningen ser jag det som mitt ansvar att försöka konkretisera det vi debatterar. De villkor elnätsföretag och naturgasföretag tillämpar inom ramen för elnätsverksamheter och naturgasverksamheter är föremål för förhandsprövning av tillsynsmyndigheten, enligt ellagen och naturgaslagen. De flesta intäkter med anknytning till sådana verksamheter ska rymmas inom en intäktsram som tillsynsmyndigheten beslutar om för en bestämd tillsynsperiod.

Det är även av stor betydelse för kunderna att regleringen av intäktsramarnas storlek och den övriga förhandsprövningen av företagens villkor fungerar ändamålsenligt. Vissa bestämmelser i lag som inverkar på villkorens utformning föreslås utgå.

Det föreslås att regeringens möjlighet att låta tillsynsmyndigheten meddela föreskrifter på området utökas. Det föreslås även att sammansättningen i förvaltningsrätt och kammarrätt vid överprövning av tillsynsmyndighetens beslut om intäktsramar ska inkludera ekonomiska experter.

Även i detta betänkande finns ett tydligt konsumentperspektiv, då det understryks att intäktsramen – nätföretagens ersättning – inte ska vara större än vad nätföretagen behöver för själva nätverksamheten. Samtidigt belyses att bedömningen av om nätverksamheten bedrivs på ett sätt som är förenligt med eller bidrar till ett effektivt utnyttjande av elnätet ska få medföra en ökning eller minskning av intäktsramen. Det finns alltså en flexibilitet i systemet.

Fru talman! De nya bestämmelserna om intäktsramen har mött kritik från elnätsbolagen, vilket jag till viss del har förståelse för. De hävdar till skillnad från utredningen att nuvarande bestämmelser lever upp till EU-rätten på området.

När man hamnar i sådana här tekniska diskussioner om hur man ska tolka olika EU-lagstiftningar och tolkningar av tolkningar av EU-lagstiftningar kan jag som svensk politiker önska att det fanns en telefonjour i Bryssel att ringa till så att man på fem minuter fick utrett vad som stämmer och inte. Så är det dock inte. I stället liknar det mest en svart låda där det är helt omöjligt att få tydliga, konkreta svar på förhand om hur något bör tolkas eller tillämpas.

Sverigedemokraterna har i samordningen av denna produkt försökt att värna om såväl kunden som elnätsbolagens möjligheter att bidra till elnätsutbyggnaden. I den dragkampen bedömer jag att propositionen landat någonstans mitt emellan, vilket rimligtvis också borde vara ambitionen. Med det sagt förstår jag att man inte heller har gjort någon part 100 procent nöjd.

Mot denna bakgrund bedömer jag det dock som positivt att tillsynsmyndigheten, Energimarknadsinspektionen, nu bör offentliggöra preliminära metoder som kan ligga till grund för beräkningen av intäktsramen innan nätföretagen lämnar de uppgifter som behövs för att bestämma ramen. Detta bör underlätta för elnätsbolagen – så även det faktum att regleringen om särskilt investeringsutrymme för elnätsverksamhet trots utredningens förslag blir kvar och därmed stärker den långsiktiga planeringen av nätverksamheter.

Fru talman! Nu har jag uppehållit mig kring elnät, men stora delar av propositionen hanterar som bekant överföring av naturgas. På grund av en del luckor i lagstiftningen har det krävts många nya paragrafer för att säkerställa att näten kan användas även för distribution av naturgas och i framtiden även andra typer av gas. Naturgas används i dag ganska begränsat i Sverige men är otroligt viktig för delar av vår industri och kan säkert under en övergångsperiod utgöra en allt viktigare del även sett till Sveriges elförsörjning.

Jag stannar där och välkomnar övriga anföranden i debatten.

Fru talman! Det har blivit dags för näringsutskottets debatter denna eftermiddag. Vi börjar med betänkandet NU8 Förbättrad utformning av EU:s elmarknad. Jag vill yrka bifall till utskottets förslag till beslut i detta betänkande.

Lagändringarna som träder i kraft den 1 januari syftar till att anpassa svensk rätt till ändringar i EU:s elmarknadsdirektiv och till att minska antalet kvotpliktiga aktörer i elcertifikatssystemet. Som bekant är den svenska elmarknaden en del av EU:s inre elmarknad, varför vi återkommande behöver anpassa vår lagstiftning utifrån nya pålagor från EU.

Elmarknadsdirektivet ändrades så sent som förra året, och nu vidtar Tidöpartierna de åtgärder som behövs därefter. Förra årets ändringar gällande förbättring av utformningen av unionens elmarknad berörde bland annat frågor om anslutning till elnätet, leveransavtal, energidelning, elleverantörers riskhantering, sistahandsleverantörer och skydd mot bortkoppling. Delar av ändringsdirektivets punkter hanteras dock direkt av Energimarknadsinspektionen eller kopplat till revidering av andra direktiv – delvis i den nästföljande debatten här i kammaren.

Fru talman! Förslagen som ryms i detta betänkande innebär i huvudsak följande:

En elleverantör som har leveransavtal med fler än 200 000 elanvändare ska kunna erbjuda elanvändare leveransavtal med fast löptid och pris. Elanvändare ska också få en sammanfattning av de viktigaste avtalsvillkoren innan ett avtal om leverans av el ingås eller förlängs.

En elleverantör ska ha strategier för att begränsa risken för utebliven leverans, och ett nätföretag ska välja ut en anvisad elleverantör på ett rättvist, transparent och icke-diskriminerande sätt.

En elleverantör ska inte få säga upp ett leveransavtal eller begära att överföringen av el till en elanvändare ska avbrytas om den omständighet som leverantören vill lägga till grund för åtgärden är föremål för tvistlösning utanför domstol.

Skyldigheten för distributionsnätsföretag att lämna information för att underlätta anslutningar utökas. Plikten för elleverantörer att ta emot el utökas dessutom, och det införs krav på att nätföretag ska göra information tillgänglig i fråga om den el som levereras.

Vad betyder då detta, fru talman? Jag har full förståelse för att inte alla som följer debatten har fullständig insyn i vad dessa förslag betyder eller vilka effekter de får.

Om jag ska försöka sammanfatta propositionen och betänkandet med ett ord blir det ordet konsumentskydd. Jag och alla andra elkunder får mer information med detta förslag. Vi får lättare att förstå och att jämföra elleverantörer. Vi kommer att kunna följa förändringar i elavtal bättre. Vi kommer också att ha bättre förutsättningar att välja upplägg.

Dessutom fortsätter vi att minska risken för dyra anvisade elleverantörer, då nätföretagens transparens ökar.

Detta är ett ganska tekniskt förslag som är sprunget ur ändringar på EU-nivå men som vid implementering i Sverige syftar till att underlätta för mig, talmannen och alla andra som behöver el hemma så att vi kan få en bättre förmåga att välja lämpliga produkter, att jämföra dem och utvärdera i efterhand, att byta produkter med mera.

Sammanfattningsvis anpassar vi den svenska lagstiftningen till EU:s och stärker konsumenternas ställning på elmarknaden.

Herr talman! Jag tackar ministern för svaret. Det kommer säkert att finnas anledning att återkomma i frågan.

Det som bekymrar mig är att COP 11 snart äger rum, och då kommer företrädare för Sverige och övriga medlemsstater inom WHO att vara på plats och hantera frågor som berör vilka rekommendationer man riktar till medlemsländerna för att hantera olika nikotinprodukter. WHO släppte nyligen ett papper där man pratade om skademinimering, harm reduction, som något industribegrepp och inte, som vi ser det, som den formella delen i Sveriges ställningstagande. Vi behöver ställningstagande för att kunna påverka beslutet.

Herr talman! Regeringen har tillsammans med Sverigedemokraterna infört nya och moderna tobakspolitiska mål. Där de gamla målen fokuserade på den totala konsumtionen, utan hänsyn tagen till skillnaderna i skadeverkningar mellan olika produkter, fokuserar nu de nya målen på skademinimering, frågor som nu har landat på statsrådet Elisabet Lann – grattis!

Detta är viktiga frågor. Sverige är också ett internationellt föredöme med sin låga tobaksrelaterade dödlighet tack vare den låga andelen rökare. Fler länder borde ta efter Sverige. I stället har vi dock nyligen sett flera angrepp mot vitt snus från flera EU-länder. Så sker även inom WHO, som snart har en stängd konferens, fylld av icke folkvalda byråkrater, som ska fatta beslut om rekommendationer till medlemsländerna gällande nikotinprodukter.

Hur avser statsrådet att agera för att skademinimering ska påverka WHO:s ställningstagande?