Annika Hirvonen

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Vissa skärpta villkor för anhöriginvandring och begränsade möjligheter till uppehållstillstånd av humanitära skäl

Fru talman! Ja, tyvärr kommer vi nu antagligen att se familjer där barnen hålls separerade från sina föräldrar under tiden som föräldrarna desperat försöker hitta en bostad i bostadsbristens Sverige och skaffa ett fast jobb med tillräckligt hög lön för att återigen få leva med sin familj.

Att ställa upp sådana krav som att man först ska ha hunnit fram i bostadskön innan ens barn får komma till tryggheten hos sin mamma eller pappa i Sverige, det går i strid med barnkonventionens krav på att familjeåterförening ska behandlas skyndsamt. Vi kommer antagligen att se dem som överklagar detta.

Institutet för mänskliga rättigheter har yttrat sig om förslaget som vi debatterar i dag. Man befarar att förslaget kommer att innebära att Sverige inte ens lever upp till Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Det är verkligen att gå under en bottennivå.

Vi ser redan i dag hur barn frågar sina föräldrar: Älskar du mig inte? Är det därför jag inte får komma till dig? Föräldrarna tvingas svara: Nej, det berodde på att Migrationsverket tyckte att det var för långt mellan jobbet och bostaden eller att bostaden var för liten. Därför måste du vänta kvar i flyktinglägret tills jag har hittat en större lägenhet.

Ni förstår ju själva hur absurt detta regelverk kommer att slå.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Vissa skärpta villkor för anhöriginvandring och begränsade möjligheter till uppehållstillstånd av humanitära skäl

Fru talman! För att korrigera några faktafel i Ludvig Asplings anförande tänkte jag läsa upp en text från Röda Korset om barns rätt till sina föräldrar och rätten till ett familjeliv, som finns fastslagen i folkrätten:

"Principen om familjens enhet fastslogs första gången 1948 i FN:s allmänna förklaring om mänskliga rättigheter. Sedan dess har det bekräftats i flera konventioner att familjen har rätt till samhällets och statens skydd. Rätten till familjeliv skyddas bland annat i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (artikel 8) och Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (artikel 7). Den internationella humanitära rätten framhåller även staternas skyldighet att bevara familjens enhet och återförena familjer som splittrats på grund av väpnade konflikter."

Fru talman! Det är just det vi pratar om i dag, familjers rätt att återförenas när de splittrats på grund av väpnade konflikter, för det är flyktingar från krig som vi pratar om i dag. Det är deras rätt till familjeåterförening som försvagas.

Vi går vidare och tittar på vad barnkonventionen, som är svensk lag, säger om detta. Enligt den "ska ansökningar från ett barn eller dess föräldrar om att resa in i eller lämna en konventionsstat i familjeåterföreningssyfte behandlas på ett positivt, humant och skyndsamt sätt av konventionsstaterna".

Det här går dagens förslag rakt emot.

Fru talman! Man undrar om Anders Ygeman tar denna debatt på allvar eller inte. Det var inte detta jag sa. Vi i Miljöpartiet tycker att rätten att återförenas med sin familj ska vara överordnad. Vi tycker att det är viktigt att barn får komma till sina föräldrar i Sverige så fort som möjligt och får börja skolan i en så låg ålder som möjligt och inte vänta i flyktingläger i flera år på att föräldrarna ska komma fram i bostadskön. Vi tycker att det är en inhuman politik. Vi yrkar avslag på det i vår reservation i detta betänkande.

Vi håller alltså inte med Socialdemokraterna om att man ska separera små barn från deras föräldrar i väntan på att föräldrarna ska komma fram i bostadskön och skaffa sig fast jobb. Vi vet att det är lättare för barn att klara svensk skola om de får komma i så låg ålder som möjligt och så fort som möjligt. Vi vet att familjer integreras snabbare och bättre än ensamstående vuxna gör. Därför är det bra också för integrationen att familjer får återförenas så fort som möjligt.

Det förslag som Socialdemokraterna nu ställer sig bakom är ett förslag som kommer att försämra möjligheterna för människor att integreras.

Detta är inte så himla svårt. Tänk er själva hur det är! Hur lätt är det att ta till sig ett nytt språks grammatik om man ligger vaken på nätterna och har ont i magen för att ens barn befinner sig på en farlig plats någonstans långt borta?

Fru talman! Det har ännu inte beskrivits särskilt ingående vad de förslag som vi nu debatterar konkret innebär.

Ett av förslagen handlar om hur det kan vara om en förälder får asyl i Sverige och barnen befinner sig i till exempel ett flyktingläger utomlands. Då ska barnen inte längre ha möjlighet att komma till föräldern, som till exempel har fått asyl för att hon eller han har flytt från ett krig, förrän föräldern har tagit sig fram i bostadskön och fått en tillräckligt stor lägenhet och skaffat sig ett fast jobb med tillräckligt hög lön.

Även om vi tillsammans med Socialdemokraterna under vår tid i regeringen nästan halverade den tid som det tar att etablera sig på arbetsmarknaden och skaffa sig en sysselsättning pratar vi fortfarande om något som för de allra flesta, även svenskar, tar flera år.

Alla vi som försökt skaffa oss en bostad på Stockholms bostadsmarknad kan vittna om hur det är. Och för dem som behöver både jobb och bostad är det svårt att skaffa sig bostad på någon av de orter i Sverige där det inte råder bostadsbrist eftersom det där är väldigt svårt att skaffa jobb.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Vissa skärpta villkor för anhöriginvandring och begränsade möjligheter till uppehållstillstånd av humanitära skäl

Vi i Miljöpartiet tycker att barns rätt att återförenas med sina föräldrar måste stå i centrum, inte bara för att det är en grundläggande mänsklig rättighet att leva med sin familj. Det handlar faktiskt också om att vi vill det bästa vad gäller integration. Familjer integreras bättre än ensamstående.

Fru talman! Jag befarar att den här förändringen kommer att leda till att svårt sjuka barn som inte kan få vård i hemlandet kommer att utvisas tillbaka ändå.

Jessica Rosencrantz säger att den här ventilen har varit för bred. Jag tycker inte det. När vi har barn som är tolv år gamla, som är födda och uppvuxna i Sverige och som fortfarande inte får skydd, fortfarande inte får stanna här trots att de har bott hos Migrationsverket hela sina liv, är det en extremt smal ventil som ni gör smalare.

Frågan är vilka barn ni vill utvisa. Är det barnen som samhället har omhändertagit för att föräldrarna har misshandlat dem? Är det dessa barn som nu oftare ska skickas till hemlandet med sina våldsamma föräldrar? Är det barn som har fått operation i Sverige och som inte kan få den eftervård de behöver i hemlandet? Eller är det barnen som är födda och uppvuxna i Sverige och som bara har levt här som ska få det ännu svårare än vad det är redan i dag att få en trygg punkt i världen?

Fru talman! De förslag som nu ligger på riksdagens bord handlar om att gå rakt på de mest utsatta barnens rättigheter i strid med barnkonventionen. Institutet för mänskliga rättigheter ifrågasätter inte bara förenligheten med barnkonventionen utan till och med förenligheten med Europakonventionen om mänskliga rättigheter.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Vissa skärpta villkor för anhöriginvandring och begränsade möjligheter till uppehållstillstånd av humanitära skäl

Frågan är: Vilka barn är det - svårt sjuka barn, barn som samhället omhändertagit för att föräldrarna misshandlat dem eller barn som aldrig har varit någon annanstans utan levt hela sina liv här - som Jessica Rosencrantz tycker ska utvisas?

Fru talman! Unicef Sverige menar att de här förslagen inte är förenliga med barnkonventionen.

När den humanitära skyddsgrunden för barn begränsas betyder det i verkligheten att ett barn med en hjärtsjukdom som fått sin operation i Sverige riskerar att utvisas till hemlandet även om barnet inte kan få den eftervård som det behöver efter sin operation. När den humanitära skyddsgrunden minskas betyder det att färre barn som är födda och uppvuxna i Sverige kommer att få en möjlighet att stanna kvar. När den humanitära skyddsgrunden minskas betyder det att vi går emot vad över 70 procent av svenskarna tycker, nämligen att mycket svårt sjuka människor, inklusive barn, ska få möjlighet att få uppehållstillstånd i vårt land.

Den här förändringen gjordes av en anledning 2014, nämligen att den väldigt smala ventil som regeringen nu vill tillbaka till inte tillgodosåg barns rättigheter enligt barnkonventionen. Det var alltså ett för smalt undantag för att barn i en mycket svår och utsatt situation, till exempel mycket svårt sjuka barn, skulle kunna få det skydd som faktiskt majoriteten av svenskarna fortfarande är överens om behövs.

Den humanitära skyddsgrunden behövs. Den behöver också vara större för barn, för i Sverige är barnkonventionen lag.

Fru talman! Jag kan hålla med Lotta Edholm på en punkt: Debatten spårade ur. Men när sverigedemokrater ansluter till debatter spårar de ofta iväg i en och samma riktning, nämligen mot att handla om Sveriges hela migrationspolitik.

Jag tycker att det är viktigt att vi också talar om konsekvenserna av den debatt som nu förs, både här i riksdagen och i andra offentliga sammanhang - i medier med mera. Det vi politiker säger får effekt. En effekt just nu är att föräldrar är rädda att lämna sina barn i förskola och skola till följd av den debatt och den utredning om angiverilag som regeringen har satt igång.

Föräldrarnas kunskap om sina rättigheter är central för att de ska kunna få sina rättigheter tillgodosedda. Detta är en grundläggande kunskap kring hur det fungerar med rättigheter generellt sett.

Jag tycker att det är viktigt att skolministern, som är den minister som ansvarar för att säkerställa alla barns rätt till skolgång, tar den rädsla som nu breder ut sig på stort allvar. Konsekvensen kommer annars att bli att barn går miste om sin rätt till utbildning. Och barndomen går inte i repris; detta går inte att ta igen senare i livet. Varje barn behöver få rätten till skolgång tillgodosedd. Och vi behöver adressera den rädsla som nu breder ut sig - rädslan för angiveri.

Jag tycker att kommunerna har en viktig roll. Jag tycker också att skolministern har ett centralt ansvar i denna fråga.

(Applåder)

Fru talman! Så kallade rättigheter - så uttalade sig en av ledamöterna i utbildningsutskottet om barns rätt till skolgång. Det kan inte skada med lite utbildning, säger skolministern.

Jag måste säga att jag häpnar över den nonchalans som man talar om dessa barns rätt till utbildning med. Det är en rättighet som inte bara är inskriven i svensk lag, utan den följer av barnkonventionen - som vi i Miljöpartiet har drivit igenom som svensk lag. Detta ska också ses i ljuset av att FN:s barnrättskommitté faktiskt har kritiserat Sverige för att vi inte har sett till att även papperslösa barn omfattas av skolplikten. FN:s barnrättskommitté tycker alltså att Sverige har varit för dåligt på att leva upp till barnkonventionens bestämmelser om rätt till skolgång för alla barn, även barn som lever här som papperslösa.

Jag noterar också att Lotta Edholm inte har nämnt en enda åtgärd för de föräldrar och barn som nu på grund av debatten om en angiverilag inte vågar gå till skolan av rädsla för att det ska innebära att man utvisas till ett land där man har en enorm rädsla för förföljelse, förtryck och i värsta fall till och med död. Så ska vi inte ha det i ett land där barnkonventionen är lag och där alla barn ska ha rätt till utbildning, inte bara på papperet utan i verkligheten. Detta därför att skolan är så viktig, inte bara något som inte kan skada. Skolan är helt central för varje barns utveckling, för varje barns liv.

Särskilt viktig är skolan för barn som kommer från utsatta familjer. Där kan förskolans betydelse som skyddsfaktor inte överdrivas.

Fru talman! Redan debatten om en angiverilag som ska omfatta skolan har lett till stor oro. Vi i den här kammaren - särskilt Liberalerna - talar ofta och mycket om vikten av att följa upp de barn som inte kommer tillbaka till skolan efter sommarloven, de barn som kanske i värsta fall har förts utomlands för olika typer av övergrepp i hederns namn. Nu möter jag vuxna som oroar sig för att det bland de barn som inte kom tillbaka efter det här sommarlovet också finns barn som är för rädda för att bli angivna.

Jag tycker att det vore på sin plats om skolministern åtminstone kunde uttala klart och tydligt här att nej, det råder ingen angiverilag i Sverige i dag, att rektorn som vägrade svara på polisens förfrågan om vilka mongoliska barn som går på skolan gjorde rätt och att det är det som ska fortsätta gälla i Sverige. Lotta Edholm har varit väldigt tydlig i fråga om angiverilagen tidigare. Det vore det minsta att uttala att än så länge finns det ingen angiverilag och att barns rätt till utbildning enligt barnkonventionen är överordnad i det här landet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Enligt barnkonventionen har alla barn rätt till utbildning, och det gäller även barn som lever som papperslösa i Sverige. Barnkonventionen gäller alla barn. Därutöver har vi en svensk lagstiftning där denna rättighet slås fast.

Det har kritiserats från FN:s barnrättskommitté att Sverige inte fullt ut lever upp till rättigheten eftersom skolplikten inte omfattar också dessa barn - de har bara rätt till utbildning.

Det som vi hör nu, när vi är ute och träffar människor som möter dem som lever i papperslöshet, är att rädslan för att delta i förskolan och skolan har brett ut sig. Det handlar om en rädsla för att bli angiven.

Att leva som papperslös är en mycket svår situation, och många har även sedan tidigare levt med en rädsla för vad som kan hända på vägen till och från skolan, till exempel.

Just att bli angiven av själva skolan har ändå inte varit en fråga, och jag har därför ställt frågan till skolminister Lotta Edholm vad hon avser att göra för att se till att även de här barnen får sin rätt till utbildning tillgodosedd.

Det är viktigt för alla barn att gå i förskolan och skolan. Men det är särskilt viktigt för barn som lever i en utsatt situation. För de här barnen är förskolan och skolan en helt central skyddsfaktor eftersom den levnadssituation som de lever i är otroligt svår. Inte minst möter de varje dag en rädsla från sina föräldrar, hur väl man än försöker maskera den, för att bli utvisad till ett öde som uppfattas så skrämmande att man hellre lever kvar i Sverige, trots de få rättigheter som människor har när de lever som papperslösa.

Jag tycker att det vore väldigt värdefullt om skolministern kunde sätta ned foten klart och tydligt så att den här målgruppen kan känna sig trygg med att nej, det råder ingen skyldighet till angiveri även om det debatteras att regeringen vill införa en ny angiverilag som också kan komma att omfatta skolan. Det vore extra värdefullt mot bakgrund av att vi nyligen har sett hur polisen har efterfrågat någon form av etniska register eller uppgifter om elever med ett visst ursprung från en viss specifik rektor. I det fallet vägrade rektorn, vilket naturligtvis är helt korrekt att göra både ur ett moraliskt perspektiv och utifrån den etik som gäller för medarbetare i skolan men faktiskt även utifrån hur lagstiftningen och den rättspraxis som gäller i dag ser ut.

Därför vill jag ändå fråga om Lotta Edholm klart och tydligt kan meddela att regeringen avser att se till att alla barn får sin rätt till skolgång uppfylld och därigenom motverka den rädsla för angiveri som nu har brett ut sig.

Fru talman! Jag har fortfarande inte fått svar på mina frågor. Vilka åtgärder tänker skolminister Lotta Edholm vidta för att förhindra att barn inte vågar gå till förskola och skola av rädsla för angiveri? Vilka åtgärder tänker sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson vidta så att människor som är papperslösa ska våga söka vård utan att vara rädda för angiveri?

Människor har rätt till vård. Barn har rätt till förskola och skola. Detta är lagstadgat, och det är också grundläggande mänskliga rättigheter. Men redan i dag leder debatten om angiverilagen till att personer som behöver vård inte vågar be om hjälp.

Regeringen behöver ta ansvar för den situation som man har skapat när man satte igång arbetet med en angiverilag, som skulle kunna göra att läkare är ansvariga både för att ge vård och för att sedan ange personer till polisen som är livrädda för att bli skickade tillbaka till talibanernas Afghanistan eller till Uganda, där homosexuella riskerar dödsstraff och dit Sverige utvisar homosexuella.

Jag tycker att det är ett hyckleri att det talas om rädsla för kunskap när regeringen väljer att blunda för det faktum att det finns rättsosäkerheter i asylsystemet. Man lägger ned utredningen om rättsosäkra medicinska åldersbedömningar och lägger i stället kraft på att skriva fram en angiverilag.

Fru talman! Inte heller jag har fått svar på mina frågor i interpellationen om vad skolministern ska göra för att barn inte ska stanna hemma från skolan för att de är rädda för att bli angivna. Vad ska sjukvårdsministern göra åt att människor redan nu inte vågar söka vård för att de är rädda för att bli angivna? Det handlar inte ens om den framtida angiverilagen som nu utreds, utan det här påverkar människor här och nu.

Bland de människor som man pratar om när man säger att ett nej ska vara ett nej finns homosexuella som har flytt och inte vågar åka tillbaka till Uganda. Där har dödsstraff införts för homosexualitet. Men de har fått nej från Migrationsverket därför att Migrationsverket inte tycker att de skäms tillräckligt mycket över sin läggning.

RFSL har granskat omkring 2 000 ärenden som visar på att verket systematiskt säger nej till hbtqi-flyktingar på grunder som inte har stöd i lag eller internationella konventioner, nämligen för att de inte har tillräckligt djupa reflektioner om varför deras kroppar är både manliga och kvinnliga. Men om personen blir misshandlad därför att andra inte accepterar intersexpersoner i personens hemland, har denna rätt till skydd - men får inte det. Bland dem som lever som papperslösa finns människor som inte kan återvända till Afghanistan. Migrationsverket säger att de ska anpassa sig till talibanerna, att de ska leva sina liv som förtryckare av kvinnor.

Människor som inte vill be fem gånger om dagen varje dag, som inte längre tillhör islam, riskerar sina liv i Afghanistan eftersom talibanerna inte accepterar tatuerade människor.

Det här samhället har inte rättssäkerhet i asylprocessen för alla människor. Men regeringen vägrar att se det. Man lade ned utredningen om de rättsosäkra åldersbedömningarna som fick kraftfull kritik från läkare - så allvarlig kritik att många till och med hoppade av sina jobb på myndigheten som ansvarade för dem.

Fru talman! Jag är väldigt stolt över att Sverige 2013 satte rätten till vård och rätten till skola främst för alla. Det är liksom inte ett reellt val för många av de människor som lever i den fruktansvärda situation som det är att vara papperslös i Sverige. Men skuggsamhället kan bli mörkare, och det har redan blivit det. Redan nu vittnar människor som möter papperslösa om att människor inte vågar söka vård när de behöver vård.

Dagen då kvinnor som ska föda barn inte vågar åka till förlossningen och resultatet blir en människas död, den vill jag inte se. Därför frågar jag igen: Vad tänker regeringen göra för att människor ska våga söka vård utan rädsla för att bli angivna? Vad tänker regeringen göra för att barn ska våga gå till skolan?

Fru talman! Nyligen besökte jag Rosengrenska stiftelsen i Göteborg. Där arbetar tandläkare, sjuksköterskor och andra frivilliga med att hjälpa människor att söka och få den vård som de behöver. Rosengrenska stiftelsen möter människor som lever som papperslösa. På plats såg jag alltifrån bebisar till människor med rullator. Det är människor i olika livssituationer med en enda sak gemensamt: Det svenska samhället trodde inte på deras behov av skydd, men de är mer rädda för att åka till sina tidigare hemländer än för den otroligt svåra livssituation de lever i som papperslösa.

Människor som är papperslösa i Sverige har väldigt få rättigheter, men de har rätt till vård, och barn har rätt att gå i skolan. Det är grundläggande mänskliga rättigheter som gäller alla. Men det jag upplevde när jag mötte de frivilliga som försöker hjälpa människor att få dessa rättigheter var att man redan nu märker att personer som behöver vård inte vågar gå till vårdcentralen. Redan nu, på grund av debatten om angiverilagen, har rädslan spritt sig. Detta kan få allvarliga konsekvenser. Om kvinnor som ska föda barn blir för rädda att åka till förlossningsvården och i stället föder hemma kan det innebära livsfara både för barnet och för den födande kvinnan. Om personer väntar med att söka vård kan deras hälsa förvärras, med allvarliga konsekvenser som följd.

Det är detta vi menar när vi säger att en angiverilag gör skuggsamhället mörkare för dem som lever där. Den gör inte att människor kommer ifrån skuggsamhället. Tvärtom kommer kontaktytorna med samhället att minska.

På Rosengrenska stiftelsen mötte jag också dem som riktar in sig på att stödja barn. För barn som lever i en otroligt utsatt situation, egentligen oavsett vilken den är, är förskolan och skolan en särskilt viktig skyddsfaktor. Den är viktig för alla barn, men för de här barnen är den helt central. De är rädda, för bland de barn som nu inte har kommit tillbaka till skolbänken efter sommarlovet finns också de som stannat hemma på grund av rädsla för angiveri.

Min fråga handlar inte om utredningen eller den nya lagen, utan min fråga är vad Lotta Edholm och sjukvårdsministern ska göra här och nu för att folk ska våga söka vård och gå till skolan.

Herr talman! Jag uppskattar verkligen att statsrådet har en öppenhet och ett intresse för frågan. Jag hoppas också att vi kan fortsätta ha en dialog i de här frågorna, där det är viktigt med långsiktighet och politiskt bred samsyn eftersom detta är stora och viktiga system som ska hålla över tid.

Därför vill jag passa på att ställa ytterligare en följdfråga på statsrådets svar. Statsrådet lyfter där fram flera aspekter, bland annat frågan om dubbeldagar. När man är föräldraledig tillsammans har kvinnor större möjlighet och tar sig också mer tid att se efter sin egen hälsa och söka vård för olika typer av fysiska eller psykiska besvär som kan vara relaterade till förlossningen, även om det inte måste vara så.

Utifrån det jag kunnat läsa mig till verkar det framför allt handla om den allra första tiden efter att man fött barn. Jag kan själv säga att när jag blev mamma var jag inte redo att klara mig ensam med mitt nyfödda barn efter två veckor. Jag är djupt tacksam för att min dåvarande man var med och delade ansvaret under den första omtumlande tiden. Det har också blivit vanligare i många kretsar att båda föräldrarna stannar hemma i början.

Regeringens förslag ger dock möjlighet att ha dubbeldagar under en lång tid. Jag undrar om man har sett några belägg för att detta har en positiv effekt senare. Jag tänker mig att det är väldigt angeläget att se till att man får mer tid tillsammans precis i början.

Herr talman! Jag instämmer verkligen i det sista som Anna Tenje var inne på: Naturligtvis ska var och en få välja själv om och när man vill föda barn. Det som blev slående tydligt under forskningsdagen i riksdagen var att beslutstillfällena för snabbhetspremiens införande och förändring verkligen påverkade kvinnors födelsemönster. Jag tycker att det är viktigt att vi politiker tar till oss detta och agerar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

En viktig aspekt som forskarna verkligen betonade var att ersättningsnivån i föräldraförsäkringen är av jättestor betydelse ur ett hälsoperspektiv. En ekonomisk stress blir en börda ovanpå den stora påfrestning det innebär att få ett barn rent fysiskt om du är den som har behövt bära barnet under graviditeten och föda det. Det handlar också om sömnbrist och påfrestningar av olika slag när barnet väl är fött. Den ekonomiska stressen är alltså viktig att ta hänsyn till, och därför diskuterar vi i Miljöpartiet olika lösningar på situationen.

Att enbart ta bort snabbhetspremien kommer att leda till att vissa kvinnor får lägre ersättning jämfört med om den finns kvar. Den utredning som regeringen bereder föreslår ett borttagande. Men man kan ju tänka sig olika alternativ med förlängningar eller andra sätt att kompensera kvinnor som av olika skäl inte har kunnat eller hunnit komma tillbaka till ett heltidsarbete. Graviditet och förlossning kan trots allt innebära konsekvenser också för arbetsförmågan.

Därför ställde jag en fråga i mitt första inlägg. Jag vill ställa den igen, för jag uppfattade inte att jag fick något svar. Överväger regeringen andra alternativ än ett borttagande? Det kan till exempel handla om att man förlänger SGI-skyddet eller på annat sätt kompenserar kvinnor för det ekonomiska bortfall som ett borttagande trots allt skulle innebära - inte för alla kvinnor, men för en del.

Herr talman! Jag tackar för svaret. Det är positivt att regeringen ändå fortsätter att titta på frågan om snabbhetspremien. När snabbhetspremien infördes handlade det om att säkerställa en helt central aspekt av föräldraförsäkringen, nämligen att man har en god ersättningsnivå.

Vi i socialförsäkringsutskottet hade nyligen besök av ett antal forskare som hade studerat sambandet mellan å ena sidan utformningen av föräldraförsäkringen och å andra sidan hälsan hos mammor, pappor och barn. De kunde konstatera att en generös föräldraförsäkring både i längd och i att ha en bra ersättningsnivå är viktig för hälsan.

Man kan tydligt se att en generös föräldraförsäkring förbättrar mammors hälsa och även pappors hälsa. Men man kunde också väldigt tydligt se att just snabbhetspremien har fått oavsiktliga negativa hälsoeffekter. När den infördes gällde den om man fick barn under ännu kortare tid än i dag. Då kunde man behålla sin högre SGI och få en högre ersättning från föräldraförsäkringen.

Man såg hur framför allt svenskfödda kvinnor började föda sina barn i mycket tätare följd. Kvinnorna anpassade sig alltså efter föräldraförsäkringens utformning och snabbhetspremien. På samma sätt var det när man förlängde tiden för skyddet för SGI. Då kunde man se att samma grupp av kvinnor fick längre tid mellan barnens födslar. De anpassade sig återigen efter hur vi politiker, staten, hade utformat föräldraförsäkringen.

Det som forskarna kan säga vad gäller hälsoeffekter behöver tas på stort allvar. De negativa konsekvenserna av täta födslar drabbar både kvinnorna som bär barnen och faktiskt också barnen. Olika förlossningskomplikationer och skador blir vanligare med täta graviditeter, och det ökar risken för missfall och för tidiga födslar. För tidig födsel i sin tur har olika konsekvenser och ökar risken för andra utmaningar för barnen senare i livet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Mot den bakgrunden är det väldigt viktigt att den här frågan tas på allvar. Å ena sidan behöver vi värna att föräldrar får en god ersättning, det som var avsikten när man införde snabbhetspremien. Å andra sidan tycker jag verkligen att staten ska undvika att påverka kvinnor att föda barn tidigt i följd om det inte ger de bästa förutsättningarna vad gäller hälsa.

Det är självklart alltid upp till var och en när och hur man vill föda barn och om man över huvud taget vill skaffa barn. Men staten bör inte uppmuntra på det sätt som man gör med snabbhetspremien.

Därför undrar jag om Anna Tenje är villig att titta på en förlängning av tiden så att den snarare ligger i linje med vad som är hälsosamt.

Herr talman! Regeringen vill försvaga barns rättigheter i utlänningslagstiftningen. Motivet till att man vill försvaga barns rättigheter framgår inte. Jag kan väl gissa att det är ännu en eftergift till Sverigedemokraterna och deras agenda att underminera mänskliga rättigheter, speciellt för människor som kommer från andra länder.

Vi i Miljöpartiet vill stärka barns rättigheter. För oss är det uppenbart att barn som Murhaf och Saliha, som är födda i Sverige, som är uppvuxna här och som går i sjätte klass ska få rätt till en trygg uppväxt i sitt hemland Sverige.

Barns rättigheter måste stärkas, och det är katastrofalt att Sveriges regering nu i stället ska montera ned barns rättigheter i utlänningslagen. Det kommer att leda till att fler barn fastnar i limbo när de får avslag på asylansökningar som är omöjliga att verkställa. För det händer också i Sverige i dag. Trots att man vet att det är omöjligt att verkställa kan en person få avslag och hamna i limbo. Trots att det bevisligen har gått tio år utan att ett beslut har kunnat verkställas fortsätter människor att tvingas leva i dessa limbon, även barn.

Tretton år - ett barns hela liv - så länge har Murhaf och Saliha levt i limbo i vårt land. Det är inte värdigt; barnkonventionen är ju lag.

Fru talman! Det svenska asylsystemet är inte rättssäkert, och återvändandet fungerar inte alltid. Vi kan börja med att titta på den senaste rapporten vad gäller brister om rättssäkerhet som RFSL publicerade i början av augusti. Där visas att det ges avslag på asylansökningar från hbtqi-personer som inte har känt tillräckligt mycket skuld- eller skamkänslor eller från intersexpersoner som inte har gett uttryck för tillräckligt djupa tankar och reflektioner kring den kropp som varken är tydligt en mans eller en kvinnas. Att man misshandlas på gatan eller har levt i tjugo år i en samkönad relation tillmäts inte betydelse trots risken för förföljelse eller till och med dödsstraff i hemlandet.

Så nej, asylsystemet är inte rättssäkert. När vi har barn som har levt tretton år utan att Migrationsverket har kunnat verkställa sitt avslagsbeslut, då är det fel i återvändandet. Dagens system straffar barnen. Barnen får leva i limbo, utan samma rättigheter som klasskompisarna, utan ett personnummer och utan möjlighet att följa med på klassresa till Åland eller helt enkelt drömma om en framtid, om att gå en högre utbildning.

Vi måste vända på ordningen i bedömningarna om barns bästa i utlänningsärenden. I dag tittar man först på den vuxna och kanske konstaterar att mamman ska utvisas. Sedan tittar man på barnet och frågar: Är det bäst för barnet att stanna ensam utan sin mamma i Sverige eller att följa med? Om vi vänder på steken och tittar på barnets bästa hade det varit uppenbart att det bästa för barnet är att vara kvar i det land som man är född och uppvuxen i. Det svaret hade man kommit fram till i de fall som vi har bevittnat nu: Murhaf och Saliha med flera. Sedan behöver man bedöma om det också är nödvändigt att föräldrarna behöver stanna hos sina barn.

Det är uppenbart att barns rättigheter, barnets bästa, inte får genomslag i dag. Det räcker inte med utbildningar på Migrationsverket. Vi behöver ändra i lagstiftningen. Regeringen kommer ju att ändra i lagstiftningen om skyddet för barn på flykt, men jag förstår inte varför den ändringen handlar om att försvaga barns rätt till skydd.

Fru talman! Det lever barn i Sverige som är födda och uppvuxna här och som börjar högstadiet nu men som fortfarande inte fått ett personnummer och som fortfarande inte vet om de kommer att få stanna i Sverige. Myndigheterna har bestämt att de inte ska få uppehållstillstånd, men samtidigt har myndigheterna inte verkställt besluten om utvisning. Barnen har alltså levt hela sina liv i limbo i vårt land.

Jag mötte ett av dessa barn här i riksdagen. Murhaf Hamid blev rikskänd för att ha sålt rekordmånga majblommor. Han är ett av dessa barn som levt hela sitt liv i Sverige, i hans fall också i nästan hela Sverige. Migrationsverket har flyttat familjen från Kiruna till Skåne och från östra Sverige till västra - hela tiden i limbo, en hel uppväxt, ett helt liv.

Denna situation kan vi inte blunda för att den existerar, och ur ett barnrättsperspektiv måste man konstatera att så här kan vi inte fortsätta ha det. Barn har rätt till en trygg uppväxt. Om myndigheterna inte kan verkställa sina beslut om utvisning måste barnen få uppehållstillstånd. I dagens utlänningslag finns en grund som ger möjlighet att bevilja uppehållstillstånden i dessa fall, den så kallade humanitära skyddsgrunden.

Vi i Miljöpartiet har kämpat för att barnkonventionen ska bli svensk lag och för att barn som hamnar i denna situation ska få sina rättigheter tillgodosedda - att barnets bästa ska beaktas. Därför har vi stärkt den humanitära skyddsgrunden särskilt vad gäller barn. Först gjorde vi det 2014 i förhandlingar med den dåvarande moderatledda regeringen och sedan så sent som för ett par år sedan. Barnkonventionsutredningen pekar också på utlänningslagen och konstaterar att barns rättigheter i denna lag behöver stärkas. Jag oroar mig därför för regeringens planer på att i stället göra tvärtom och försvaga barns rättigheter.

Jag skulle ha träffat Saliha här i riksdagen. Hon var inbjuden och besöksanmäld, men sent på natten blev familjen hämtad av gränspolisen och utvisad till ett land som Saliha aldrig varit i och där hon inte förstår språket och inte kan göra sig förstådd. Hon hann inte gå ut sjätte klass och fick inte åka på klassresan till Gröna Lund som hon samlat in pengar till med sina klasskompisar. Hon är född och uppvuxen i Sverige, och hon längtar hem.

Fru talman! Regeringen bör ompröva planerna på att försvaga barns rättigheter i dessa ömmande fall.

Fru talman! Regeringen analyserar det som är komplicerat. Jag har fortfarande inte fått något svar på när vi kan få besked om de ändringar som är nödvändiga för att säkerställa att ukrainska flyktingar får samma rättigheter som andra flyktingar som får skydd i Sverige. Jag hoppas att ministern kan svara på det i sitt slutanförande.

Fru talman! En sak är i alla fall enkel. En sak kan regeringen rätta till redan i höstens budget, och det är nivån på dagersättningen. Det är inte massflyktsdirektivet som bestämmer att ukrainska flyktingar ska få en ersättning under fattigdomsgränsen i Sverige. Det är inte heller så att man måste ändra tillämpningen av hela massflyktsdirektivet för att höja dagersättningen. Dagersättningen kan regeringen höja genom beslut i samband med höstbudgeten, som regeringen snart ska presentera.

Jag skulle vilja ha ett svar: Är migrationsministern beredd att höja den dagersättning som legat stilla i 30 års tid medan priserna på mat har skenat iväg?

Fru talman! Det är inte alls komplicerat att höja dagersättningen. Det kan man göra i budgeten. Regeringen kan redan nu i höst lämna besked om att den dagersättning som inte höjts på 30 år åtminstone kan höjas till existensminimum, det som vi annars är överens om att man behöver för att klara sig.

Det gäller nivåerna i försörjningsstödet. Dagersättningen är bara 60 procent av det existensminimumet. Miljöpartiets uppfattning är inte att flyktingarna från Ukraina ska vara beroende av frivilligorganisationer och välgörenhet. I första hand ska vi ge dem bästa möjliga förutsättningar att få en egen försörjning, och då är rättigheten till undervisning i svenska för invandrare en central del. De som inte har försörjning genom eget arbete ska inte lämnas i fattigdom.

Vi talar här om människor på flykt från kriget i Ukraina. Hela riksdagen gemensamt är överens om att vi ska ge vårt stöd. Det gäller människor som är på flykt och som har fått uppehållstillstånd i Sverige och, för övrigt, många andra människor från andra länder som är asylsökande och som är hänvisade till att leva under existensminimum.

Fru talman! Möjligen är det komplicerat att göra livet bättre för flyktingar när man samarbetar med Sverigedemokraterna, men det finns ingen komplicerad lagstiftning här.

Fru talman! Jag hör ändå att regeringen säger att man analyserar och överväger åtgärder. Därför vill jag fråga statsrådet: När får vi besked om åtgärder som ger rätt till sfi och som ändrar folkbokföringen så att även flyktingar som får uppehållstillstånd enligt massflyktsdirektivet kan bli folkbokförda på samma sätt som alla andra flyktingar som får uppehållstillstånd i Sverige? När får vi besked?

Folkbokföringen handlar om en enda dag. Regelverket i dag säger att man blir folkbokförd om man får uppehållstillstånd och ska vara i Sverige i mer än ett år, det vill säga ett år och en dag. Enligt massflyktsdirektivet beviljas uppehållstillstånd om exakt ett år. Det är en dag som är skillnaden när det gäller att få tillgång till samma rättigheter som alla andra flyktingar har som får uppehållstillstånd i Sverige.

Jag förstår att det kanske är mer komplicerat att ändra den lagstiftningen än att höja dagersättningen, men jag hoppas att regeringen ändå är beredd att ändra detta, så att det ska räcka med ett år för att bli folkbokförd. Det skulle rätta till mycket när det gäller de brister som finns i dag.

Avslutningsvis, fru talman, vill jag bara påpeka att Sverige kom sämst ut i den rapport som Nordiska ministerrådet gjorde, där man jämförde hur de nordiska länderna behandlar flyktingar från Ukraina. I andra länder tvingas inte de ukrainska flyktingarna att leva under fattigdomsgränsen. Jag tycker att det är skamligt att vi i Sverige inte gör mer när detta är enkelt att rätta till.