Herr talman! Niels Paarup-Petersen har frågat statsrådet Lotta Edholm om hon har för avsikt att verka för att stoppa införandet av en plikt för skolpersonal att anmäla barn som lever i Sverige utan uppehållstillstånd.

Karin Rågsjö har frågat statsrådet Acko Ankarberg Johansson om hon avser att vidta åtgärder för att utesluta anställda inom sjukvården i utredningen om anmälningsplikt avseende papperslösa. Karin Rågsjö har också frågat statsrådet om hon avser att vidta åtgärder för att säkerställa att anställda inom sjukvården inte ska vara skyldiga att ange patienter utan uppehållstillstånd. Slutligen har Karin Rågsjö frågat statsrådet om hon och regeringen, vid införandet av anmälningsplikt för anställda inom sjukvården, avser att göra förändringar i hälso- och sjukvårdslagen (2017:30), offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) och patientsäkerhetslagen (2010:659).

Annika Hirvonen har frågat statsrådet Acko Ankarberg Johansson vilka åtgärder hon avser att vidta för att personer utan uppehållstillstånd ska våga söka den vård de behöver utan rädsla för att bli anmälda. Annika Hirvonen har också frågat statsrådet Lotta Edholm vilka åtgärder hon avser att vidta för att förhindra att barn inte går till förskolan och skolan av rädsla för att bli anmälda.

Interpellationerna har överlämnats till mig, och jag har valt att besvara samtliga i ett och samma svar.

Att bekämpa skuggsamhället och ha kontroll över vilka som vistas i Sverige är mycket viktigt för regeringen. En förutsättning för att upprätthålla den reglerade invandringen är att vi kommer till rätta med att människor vistas här olovligen.

Regeringen anser att det är angeläget att ett utökat informationsutbyte kommer på plats. Den 30 augusti 2023 beslutade regeringen därför om tilläggsdirektiv till den pågående utredningen om stärkt återvändandeverksamhet. Utredaren ska bland annat lämna förslag på en reglering som innebär ett utökat informationsutbyte mellan myndigheter i syfte att stärka arbetet med verkställighet och göra det svårare att leva i landet utan tillstånd.

För att regleringen ska vara rättssäker och inte leda till orimliga effekter för enskilda kan vissa situationer behöva undantas från informationsplikten. Det kan vara fråga om situationer där informationsplikten skulle strida mot ömmande värden, exempelvis inom sjukvården. Det ingår i utredarens uppdrag att bedöma vilka situationer som eventuellt ska undantas, utan att på förhand utesluta några verksamheter från informationsplikten.

Det ingår även i utredarens uppdrag att lämna nödvändiga författningsförslag. Förslagen ska vara i enlighet med de internationella regler och konventioner som Sverige har åtagit sig att följa, bland annat Europakonventionen och barnkonventionen, där barnets rätt till utbildning slås fast. Utredaren ska också analysera konsekvenserna av att införa ett utökat informationsutbyte och beskriva fördelar och nackdelar för berörda verksamheter.

Jag vill inte föregripa resultatet av utredningen. Jag ser mycket fram emot att ta del av utredningens förslag.

Herr talman! Angiveri - smaka på det ordet, för det är precis det vi ska tala om i dag. Informationsplikt är det inte, utan det här blir angiveri.

Ibland har vi vänsterpartister här i talarstolen beskyllts för att vara kommunister, vilket vi förstås inte är. Men det märkliga är att den här regeringen plockar fram en utredning med ett eventuellt lagförslag som påminner starkt om vad vi såg i de gamla kommunistländerna, i Östtyskland, i Sovjet och så vidare. Jag tycker att det är tragiskt.

Så här skriver Erik Helmerson i DN: "Läkare, lärare, socialanställda, från alla håll säger de nej till att ange människor som sökt deras hjälp. En angiverilag, som föreslås i Tidöavtalet, vore ett försök från staten att rensa ut den mänskliga moralen ur samhällskontraktet. Att plocka bort etiken ur en mänsklig ekvation. Då blir den också ett statligt försök att avskaffa något av vad det är att vara människa."

I inslag i medier har den ansvariga ministern påstått att det finns 100 000 papperslösa i Sverige, vilket inte kan styrkas. För oss framstår det som att man drar igång en utredning om eventuell lagstiftning som är extrem för det här landet och utgår från antaganden som inte är riktigt okej. Det blir väldigt märkligt. Siffran 100 000 låter väldigt maffig, men stämmer den egentligen? Det blir som att fernissa något som inte finns. Det låter bra, men är det sant?

Regeringen och Sverigedemokraterna fortsätter att ta ett steg mot en angiverilag som innebär att offentligt anställda ska vara skyldiga att anmäla papperslösa. Tanken är att personal inom skola, sjukvård och socialtjänst ska vara skyldig att rapportera till polisen och Migrationsverket när de kommer i kontakt med människor utan tillstånd att vara i Sverige.

Vänsterpartiet har tidigare krävt att regeringen omedelbart ska dra tillbaka förslaget om utredning av en angiverilag. Min interpellation fokuserade särskilt på anställda inom hälso- och sjukvården och riktade sig till sjukvårdsministern Acko Ankarberg Johansson. Och hon är som sagt inte heller här i dag.

Frågorna är väldigt specifika för hälso- och sjukvården på olika sätt. Det är nämligen så att alla som arbetar inom hälso- och sjukvården både offentligt och privat gör det under sekretess och tystnadsplikt. Det innebär att alla uppgifter som rör patientens personliga förhållanden skyddas av sekretess. Sekretessen regleras av offentlighets- och sekretesslagen för dem som arbetar inom staten, regionerna och kommunerna, medan de som arbetar hos privata vårdgivare ska följa reglerna om tystnadsplikt i patientsäkerhetslagen.

Hälso- och sjukvårdslagen är supertydlig med att vård alltid ska ges efter behov. De som är i störst nöd ska prioriteras först. Om man inför en anmälningsplikt, som ni väljer att kalla angiverilagen, för anställda inom sjukvården skulle det betyda att lagarna behöver ändras helt och hållet. Och det var detta som mina frågor till sjukvårdsministern gällde. Ett införande av anmälningsplikt för anställda inom sjukvården innebär att hälso och sjukvårdslagen, offentlighets- och sekretesslagen och patientsäkerhetslagen måste ändras. Det är ju konsekvensen av den här typen av lagförslag.

Fru talman! Om Sverige som land ska kunna rikta sina resurser rätt och hjälpa dem som verkligen behöver hjälp måste också de som bedöms sakna rätt att vara i Sverige lämna landet. Som vi brukar säga: Ett ja ska vara ett ja, och ett nej ska vara ett nej. Trots att detta är själva grunden i den reglerade invandringen som alla partier säger sig stå bakom har skuggsamhället tillåtits växa, och människor far illa i dess följd.

Tonläget är rätt högt i den här debatten, och jag skulle vilja uppmana oppositionen att kanske besinna sig, apropå att det skapas mycket oro runt om i samhället. Det kan ju ha att göra med att oppositionen väljer att kalla någonting för angiverilag när det i grund och botten handlar om att myndigheter och det offentliga ska tala med varandra på ett sätt som man inte gör i dag.

Jag tycker att det kan vara bra att göra några förtydliganden, till exempel att informationsplikt mellan myndigheter inte är något nytt. Från mitten av 1980-talet fram till 2013 fanns det en informationsskyldighet för skolstyrelser och senare även socialnämnder att underrätta Polismyndigheten om de kom i kontakt med en person som saknade rätt att vara i landet. I dag är också anställda i skola och hälso- och sjukvård skyldiga att anmäla om ett barn far illa. Vi vet att det i till exempel Tyskland sedan 1990-talet finns en skyldighet i den offentliga sektorn att informera om kontakter med personer utan tillstånd att vara i landet. Först nyligen gjordes ett undantag för skolan, men fortsatt omfattas till exempel vård och omsorg.

Mycket av debatten handlar om vård och skola, men jag vill understryka att jag ser den stora potentialen i kontakter mellan många av våra myndigheter. Vi vet att tullen, Kronofogden och Skatteverket, som på olika sätt kommer i kontakt med människor som inte har rätt att vara i landet, i dag som regel saknar möjligheter att kontakta de myndigheter som behöver den informationen. Där finns den stora potentialen.

Slutligen: Låt oss aldrig romantisera skuggsamhället. Jag hör ändå mellan raderna att vissa partier gör det. I skuggsamhället far många barn och vuxna illa. Utsatta människor utnyttjas av oseriösa arbetsgivare eller kriminella nätverk. Här kan också kriminella personer gömma sig. Vi vet att bland dem som polisen bedömer måste lämna landet men som inte har gjort det ska en av tio utvisas på grund av brott.

Barn utgör en mycket liten del av det antal personer som inte lämnar Sverige i enlighet med myndighetens beslut. Den stora majoriteten är män. De vanligaste utvisningsländerna är Afghanistan, Irak, Uzbekistan, Somalia och Etiopien. Men för de barn som trots allt befinner sig i skuggsamhället kan man med rätta ifrågasätta om det verkligen är för ett barns bästa att stanna kvar i ett undangömt skuggsamhälle.

Det är genuint svåra avvägningar att göra. Därför menar regeringen att det är rimligt att utredningen får titta på detta grundligt innan vi politiker i denna kammare pekar ut exakt vilka sektorer som ska omfattas och vilka som inte ska göra det. Men jag menar att myndigheter och det offentliga bör dra åt samma håll och inte att det ska vara som i dag: att vissa myndigheter arbetar med att leta upp människor som inte har rätt att befinna sig här medan andra myndigheter i praktiken hjälper samma människor att hålla sig gömda. Det blir en absurd situation.

Framför allt ömmar jag för de människor som lever i skuggsamhället i dag och som far illa när vi tittar bort. Jag tycker att fler partier borde ta ansvar för att ändra på detta.

Fru talman! Tack, interpellanterna, för interpellationerna! Tack, statsrådet, för svaret! För mig som åhörare är det uppenbart att debatten är helt skruvad. För vad är det regeringen har gjort? Jo, den har tillsatt en utredning. Det finns inget lagförslag. Det finns en utredning. Om vad? Jo, om att vi möjligen skulle kunna återgå till det system som gällde före 2013. Då fanns det nämligen en skyldighet för socialtjänst och skolor att meddela polisen om det fanns utlänningar i landet som uppehöll sig här utan tillstånd.

Mitt eget parti medverkade till att dessa regler försvann, och vi erkänner i dag att det var ett misstag. Under åren 2012-2015, ungefär, var det nämligen en mycket stor invandring till Sverige. Därmed växte också ett mycket stort skuggsamhälle fram. Regeringens ambition nu är att vi ska få ordning på detta och att vi helt enkelt ska återgå till det som var normaltillståndet i Sverige före 2013.

Hur kan detta vara hemskt, och hur kan det beskrivas som ett angiverisamhälle? Var det verkligen så att Sverige före 2013 var ett angiverisamhälle? Var det så att utlänningar var tvungna att sitta gömda dag och natt i rädsla för polisen? Det är i alla fall så Miljöpartiet har velat beskriva situationen. Miljöpartiets språkrör nämnde här i kammaren att det var som när Anne Frank tvingades hålla sig gömd undan nazisterna. Var det så Sverige såg ut före 2013? Jag tycker att Miljöpartiet är skyldigt att svara på den frågan. Var Sverige före 2013 ett samhälle likt ockupationens Nederländerna, där nazisterna kunde storma in vilken sekund som helst? Är det Miljöpartiets uppfattning om Sverige före 2013?

Vidare är det ett faktum att regler om anmälningsplikt redan i dag finns i många andra EU-länder. Jag kan ge några exempel: Belgien, Estland, Kroatien, Litauen, Polen, Slovenien och Tyskland. Menar då oppositionen att alla dessa länder är angiverisamhällen? Även här tycker jag att oppositionen är skyldig allmänheten en förklaring. Är Belgien och Tyskland angiverisamhällen?

I Sverige är det inte heller ovanligt med lagar med anmälningsplikt. För att ge några exempel finns anmälningsskyldighet vid oro för barn, underrättelseskyldighet vid felaktiga utbetalningar från välfärdssystemen, underrättelseskyldighet vid felaktiga uppgifter i folkbokföringen och anmälningsplikt enligt vapenlagen.

Varje gång en myndighetsperson använder sig av denna skyldighet röjs en utländsk persons hemvist i Sverige om det är så att han eller hon befinner sig i landet utan tillstånd. Menar oppositionen att alla dessa lagar också ska bort? Även detta menar jag att oppositionen måste ge en förklaring till.

Fru talman! Jag tackar för alla inlägg i debatten. Det här är en genuint svår fråga, och jag tycker att det är viktigt att alla perspektiv belyses. Men jag tycker också att det är viktigt att vi behåller sans och reson i debatten, för jag tror att det blir en bättre debatt då.

Det är också viktigt att komma ihåg att de personer som informationsutbytet i första hand tar sikte på är personer som har fått sin sak prövad av Migrationsverket och i de flesta fall också av domstol. De har en skyldighet att självmant lämna landet. Man ska också komma ihåg, apropå det som Tony Haddou sa i sitt senaste inlägg, att det går att verkställa utvisningsbeslut till i princip alla världens länder om den enskilda själv samarbetar. Om det är så att det inte går att verkställa ett utvisningsbeslut, till exempel för att mottagande land inte tar emot, går det också att utfärda ett tillfälligt uppehållstillstånd. Om man inte gör det är det för att man bedömer att personen ska kunna lämna landet.

I grunden handlar det ju om vart våra resurser ska gå. Man måste lyfta blicken och komma ihåg att behovet av skydd i världen är enormt. Även om det ibland är svårt tycker jag att det är en skyldighet för oss som vill hjälpa människor på flykt att förmå att prioritera. Det handlar om att säkerställa att de personer som vi väljer att ge våra resurser till och ge skydd också har skyddsskäl; då är det dit resurserna ska gå. Men om vi väljer att ständigt ge resurser till människor som faktiskt inte har skyddsskäl utan tvärtom har en skyldighet att lämna landet försvårar det naturligtvis våra möjligheter att hjälpa människor som faktiskt är i behov av skydd.

Reglering av informationsutbyte, som vi utreder nu, är alltså ingenting nytt inom utlänningsrätten, något som både Stefan Olsson och Jessica Rosencrantz har framhållit. Regleringen har tidigare omfattat en skyldighet för skolstyrelsen och senare också socialnämnden att underrätta polisen om en utlännings vistelse i landet när utlänningen skrivs in eller tas in i grundskolan eller gymnasieskolan. Det är precis som Stefan Olsson säger: Detta är en reglering som finns i Tyskland sedan 90-talet, under regeringar av varierande färg. Ganska nyligen tog man in ett undantag för utbildningssektorn, men frågan infinner sig: Ska detta anses vara ett angiverisamhälle? Jag tycker att man ska vara försiktig med vilka ord man använder.

Jag ska försöka att besvara alla de frågor som har kommit. Till att börja med ifrågasätter Niels Paarup-Petersen att jag är här över huvud taget. Det har han naturligtvis all rätt i världen att göra, men det är ju så att vi har en ansvarsfördelning inom regeringen. Jag ansvarar för den här frågan och de här direktiven, och därför är det jag som är här.

Är det korrekt att barn utvisas i dag? Det är ju så att man alltid tar hänsyn, och har gjort det länge i utlänningslagen, till barnets bästa. Ändå kan man landa ned i att det är förenligt med barnets bästa att barnet utvisas, och det sker i dag.

Skulle barnkonventionen hindra anmälning när det inte hindrar utvisning? Det kan jag inte svara på, utan det är just det som utredaren ska göra. Det vill jag inte föregripa.

Karin Rågsjö ifrågasätter min uppgift om hur många som vistas i skuggsamhället. Det är en jättesvår bedömning att göra, men det finns bedömare som menar att det kan uppgå till 100 000 eller till och med därutöver. Det är det jag har sagt, och det är ett påstående som KU inte har slagit ned på efter anmälan.

Jag inser att min tid är ute, så jag återkommer med fortsatta svar.

Fru talman! Det är inte många som har ställt sig upp och hurrat för utredningen som nu rullar fram. Det är inte bara vi i den här salen som har ifrågasatt vad som händer. Samtliga de stora facken inom vården har gått ut med hård kritik: Läkarförbundet, Vårdförbundet och Kommunal. Exempelvis anser Vårdförbundet att en angiverilag - en informationslag - bryter mot tystnadsplikten, etik och moral, som är grunden i arbetet med vård och omsorg. Nu är inte sjukvårdsministern här för att svara på de specifika frågorna, men vi kommer att debattera frågorna fler gånger.

Stora regioner har redan gått ut med att de aldrig kommer att ställa krav på sina offentliganställda att de på något sätt ska ange och informera. En grupp anställda inom hälso- och sjukvården har startat den nationella sjukvårdskampanjen Vi anger inte. De vägrar gå med på eventuella framtida lagkrav på att ange papperslösa till polisen och Migrationsverket. Det rör på sig. Privata vårdgivare är tydliga: Vi anger inte.

Regeringens svar är att köra på. Det ska utredas om det finns särskilda situationer där en anmälan skulle strida mot ömmande värden, men det betyder inte att man kommer att ge hela sjukvården ett undantag.

Det pratas om medicinsk etik. Och det är helt klart att denna plikt slår undan benen för detta. Det finns en risk att den inte bara blir praktiskt jobbig för vården utan att den också slår undan den etiska grund de jobbar utifrån.

Ekot vid Sveriges Radio rapporterade nyligen att regeringen och Sverigedemokraterna är överens om att utredaren inte på förhand ska utesluta några verksamheter, till exempel sjukvård. Det tycker vi är gravt oroväckande. Man ser framför sig hur hela området efter det att utredningen läggs fram kommer att täckas av den typen av lagstiftning.

En person säger följande: För mig finns inga undantag. Det är alldeles uppenbart att vi har kommit överens om att allt det som ska gälla offentligt anställda ska gälla alla. Så säger Jimmie Åkesson, ordförande för Sverigedemokraterna, i en intervju i Dagens Nyheter.

Min erfarenhet av regeringen, så här långt, är att den gör som SD säger. Annars blir det regeringskris. Utan SD - ingen regering. När SD sätter ned foten kommer regeringen att vika sig. Regeringen är helt beroende av dem.

Sverige som nation sticker numera ut i en del frågor. Humanism, värdighet och solidaritet har ersatts med en daglig avhumanisering av människor och hela kollektivet invandrare. Det är många som känner sig utpekade sedan regeringen tillträdde med Tidöavtalet som grund.

Mina frågor står kvar; de kommer att vara obesvarade. Avser ministern att vidta åtgärder för att utesluta anställda inom sjukvården i utredningen om anmälningsplikt avseende papperslösa? Avser statsrådet att vidta åtgärder för att säkerställa att anställda inom sjukvården inte ska vara skyldiga att ange papperslösa patienter?

Jag tror att det kommer att bli enormt motstånd mot den eventuella lagstiftningen när utredningen läggs fram. Jag är helt övertygad om det, och jag återkommer i mitt sista anförande i den frågan.

Fru talman! Oppositionen säger att man inte får några svar från statsrådet. Jag tycker att det vore lite intressant att höra hur oppositionen själv resonerar. Ska det till exempel inte finnas någon informationsplikt över huvud taget mellan några myndigheter i det offentliga Sverige? Är det till exempel så att trots att Skatteverket uttryckligen har bett om informationsplikt ska det inte få det? Det tycker jag vore intressant att höra.

Som Stefan Olsson frågade flera gånger: Är Tyskland ett angiverisamhälle eftersom man har motsvarande lagstiftning? Var Sverige ett angiverisamhälle fram till 2013, då vi hade motsvarande lagstiftning? Svara gärna på det! Det har ju varit väldiga överord från flera företrädare för oppositionen i den här kammaren.

Slutligen: En talare beskrev det här som människor som bara håller sig gömda. Vi måste då återgå till grundfrågan om vi ska ha en reglerad invandring i det här landet eller inte. Om Miljöpartiets syn på den reglerade invandringen är att "får du ett ja ska du stanna, och får du ett nej ska du också stanna - du ska bara gömma dig", då står man inte upp för den reglerade invandringen.

Jag tycker precis som statsrådet - det här är jättesvåra avvägningar, som handlar om många individers liv och frihet och skydd. Den som har skyddsskäl ska få stanna i det här landet. Men just därför måste den som inte har det lämna landet. Det är ju det som är grunden i den reglerade invandringen, och jag kan inte se hur det långsiktigt hjälper någon att vi bygger upp ett skuggsamhälle där människor far illa och dit vi riktar våra resurser för att hjälpa dem som myndigheter har sagt kan återvända till sitt hemland.

Nej, jag vidhåller att oppositionen fortsätter romantisera skuggsamhället som har byggts upp under lång tid och där människor far illa. Vi behöver ta itu med det.

Vi säger att vi har en utredning som tittar förutsättningslöst. Finns det behov av undantag kommer vi att återkomma till det. Men oppositionen sitter tydligen redan på alla svaren, innan det ens har gjorts en utredning.

Fru talman! Problemet är att Sverige 2013 införde laglöshet och allmän oordning i migrationspolitiken. Det är det som är det extrema.

Ett skuggsamhälle på tiotusentals personer är extremt. Den senaste siffran jag har är 27 000 öppna återvändandeärenden. Det är extremt.

Extremt är att myndigheter inte informerar varandra.

Extremt är att angripa själva frågan i sig. Oppositionen vill ju inte ens att frågan ska ställas. Att vara rädd för kunskap är extremt.

Att likna svensk myndighetspersonal vid tyska nazister, som Miljöpartiet har gjort, är extremt.

Vad som inte är extremt är att återgå till Sverige så som det var före 2013. I dagsläget finns inget lagförslag, bara en utredning, och utredningen ska bedöma vilka undantag som ska göras.

Jag känner mig trygg med detta. Jag är övertygad om att majoriteten av svenska folket inte vill ha total laglöshet, och jag är övertygad om att vi kommer att få en kompromiss. Vi kommer att få ett regelverk, och vi kommer att få undantag i regelverket som är väl övervägda. Det är inte extremt. Det är lagom, och det är svenskt.

Fru talman! Denna debatt har till stor del kommit att fokusera på barn i skola och sjukvård. Jag förstår det eftersom det är de svåraste områdena. Det är också därför som vi i både Tidöavtalet och direktiven har pekat på att det kan finnas situationer där det skulle strida mot ömmande värden att tillämpa en sådan här informationsskyldighet. Därför är det otroligt viktigt att utredaren i lugn och ro får titta på vilka situationer det skulle kunna handla om och komma med ett avvägt förslag som sedan kommer att gå ut på remiss och ge alla möjlighet att yttra sig.

Det är dock inte som Tony Haddou sa i sitt första inlägg att samtliga berörda verksamheter säger nej. Vi har ganska många myndigheter i vårt land, och eftersom det ännu inte finns något förslag som har varit ute på remiss till berörda myndigheter har myndigheterna heller inte uttalat sig. Men givetvis följer jag debatten, och den har som sagt till stor del kommit att handla om de allra svåraste delarna.

Låt oss dock komma ihåg att barn utgör en mycket liten del av det antal personer som inte lämnar Sverige i enlighet med myndighetsbeslut. Detaljerade uppgifter om dem som blir föremål för utvisning med tvång finns inte sammanställda. Man kan dock konstatera att den stora majoriteten är män, att de vanligaste utvisningsländerna är Afghanistan, Irak, Uzbekistan, Somalia och Etiopien och att cirka en tiondel av de öppna ärendena hos polisen rör personer som utvisas på grund av brott. Detta kommer bort i debatten. Nyligen rapporterades i medierna om en person som borde ha varit utvisad men som under den period som utvisningsbeslutet inte verkställdes lyckades begå 23 brott varav en del var mycket allvarliga och åsamkade stort lidande. Glöm inte detta i debatten!

Ytterst handlar det om att upprätthålla den reglerade invandringen. Jag noterar att Niels Paarup-Petersen säger att han står upp för en reglerad invandring, men om han gång på gång säger nej till de verktyg som behövs för att vi ska kunna upprätthålla den reglerade invandringen finns det anledning att ifrågasätta riktigheten i hans påstående.

Niels Paarup-Petersen drog också snabbt slutsatsen att Moderaterna vill ta bort rätten till vård och skola för personer utan tillstånd. Det är inte en korrekt slutsats. Jag tror att det går att förena rätten till akutvård med en informationsplikt, och jag tycker att det är viktigt att man tittar på det. I samband med att man tog bort detta 2013 fördes en ganska stor diskussion om huruvida man skulle behålla informationsplikten för skolan trots att man införde en rätt till skolgång för dem som inte har rätt att vistas i landet. Då hördes olika röster, och bland andra polisen varnade för konsekvenserna om man tog bort den. Slutligen landade man i att ta bort den, men jag menar att diskussionen visar att det finns en möjlighet att förena dessa båda.

Camilla Hansén sa i sitt första inlägg att informationsplikten trycker ut folk i skuggsamhället. Det stämmer inte. Det här handlar om personer som antingen inte alls har gett sig till känna när de har kommit hit och till exempel jobbar illegalt på arbetsplatser och personer som har fått nej på sin asylansökan och borde ha lämnat landet. Det är alltså inte ett regelverk som syftar till att upprätthålla de domar och beslut som har meddelats som trycker ut människor i skuggsamhället, utan det är de som inte följer fattade beslut som väljer att bli en del av skuggsamhället - där många far väldigt illa.

Fru talman! Jag fick inte ett enda rimligt svar från ministern, men det var ju väntat. Jag undrar väldigt mycket över vilken klubb regeringen vill vara med i. Den SD-beroende regeringen bryter nämligen mot en viktig demokratisk princip när man planerar att införa denna typ av angiverilagar. Sverige hamnar i en väldigt speciell situation då. Är det rimligt? Men det är det pris moderater, liberaler och kristdemokrater får betala för att kunna bilda regering, med SD som sitter bakpå och driver på.

"I tider av ekonomisk kris behöver vi en regering som ser till att vi får en välfärd att lita på och som underlättar välfärdsarbetarnas jobb. Välfärden behöver behålla erfaren personal och locka tusentals nya, inte ange elever, barn, klienter och patienter. Vi kräver att regeringen backar från införandet av angiverilagar och i stället på allvar prioriterar välfärdens uppdrag." Detta skriver Heike Erkers, förbundsordförande Akademikerförbundet SSR, Åsa Fahlén, förbundsordförande Sveriges Lärare, Veronica Magnusson, förbundsordförande Vision, Malin Ragnegård, förbundsordförande Kommunal, och Sineva Ribeiro, förbundsordförande Vårdförbundet. Dessutom har Läkarförbundet samma åsikt. Vi är alltså inte ensamma. Tack, alla organisationer, fackförbund och enskilda som slår vakt om Sverige!

Fru talman! Till att börja med vill jag vara tydlig med att det ännu inte finns något förslag. Ändå är det förvånansvärt många som har synpunkter på förslaget, som alltså ännu inte finns.

Det är mycket tydligt i direktiven att utredaren ska titta på om eventuella undantag ska göras för situationer där en informationsskyldighet skulle strida mot ömmande värden. Man kan tänka sig att det finns olika situationer inom samma sektor. Det här är komplicerat, och jag tycker att det är viktigt att inte i förväg från politiskt håll peka ut vilket regelverk som ska gälla för vilka situationer.

I grund och botten har var och en som efter en prövning, ofta i flera instanser, har fått beslut om att de ska lämna landet en skyldighet att också göra detta. Då uppstår faktiskt aldrig sådana situationer. Och man får absolut inte glömma att det finns en viktig säkerhetsaspekt och att de som inte utvisas också i vissa fall kan utgöra ett säkerhetshot och begå allvarliga brott här. Detta har vi tyvärr sett exempel på i historien.

Slutligen tror jag att vi i dessa tider av polarisering ska akta oss mycket för att överdriva, utan låt oss ha en saklig debatt. När man kallar det för en angiverilag, trots att den bara gäller offentliganställda i deras yrkesroll och inte enskilda, som inte förväntas berätta om medmänniskor, ligger det en rätt allvarlig anklagelse däri. Det bevisas av det faktum att Miljöpartiet drog paralleller till det vedervärdiga öde som drabbade Anne Frank. Jag förstår att Judiska Ungdomsförbundet rasar över sådana överdrifter, för det förringar faktiskt det som drabbade Anne Frank.

Jag manar därför till besinning och ser fram emot en fortsatt saklig debatt.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.