Azra Muranovic

Herr talman! Jag skulle vilja fråga minister Edholm om Liberalernas ställningstagande här i riksdagen gällande vinstjakt i skolan.

Ministern har i dag hänvisat till att hon avser att återkomma med förslag som rör friskolekoncerner. Jag tror att svenska folket behöver få klara besked om Liberalernas ställningstagande, inte hänvisningar till framtida inriktningar eller avgränsade delar av friskolekoncerner.

När det gäller vinstintresset i skolan som princip, är det någonting som Liberalerna avser att driva på för att motverka eller inte? Socialdemokraterna har vid upprepade tillfällen lagt fram förslag om att förbjuda vinstuttag i skolan, och då har Liberalerna röstat nej till det. Om Liberalerna avser att driva vinststopp i skolan, Lotta Edholm, kommer ni då att rösta med Socialdemokraterna?

Herr talman! Redan i juli, alltså för mer än ett halvår sedan, kom Internationella domstolen med sitt rådgivande yttrande om att länder som inte ser över sin handel - bland annat vapenhandel - med Israel riskerar att vara medlöpare i det som händer i dag.

Jag har två frågor till Katarina Tolgfors. Den ena är om Moderaterna kan svara bättre än FN på vem som är den största bäraren av den humanitära infrastrukturen. Den andra frågan är om man kan komma med konkreta källor på hur UNRWA är infiltrerat av Hamas. Alla andra har ju avslagit detta.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utrikespolitisk debatt

Jag undrar dessutom varför man fortfarande inte har gjort en utredning av hur svensk utrikespolitik och svensk näringslivspolitik bidrar till det Israel nu gör sig skyldigt till, nämligen brott mot mänskligheten.

(Applåder)

Herr talman! Jag är glad för den frågan från ledamoten Tolgfors, speciellt med tanke på hur man har svajat i sitt stöd sedan oktober 2023. Man har klippt stödet till UNRWA och pausat det baserat på desinformation. Man har inte kunnat följa Internationella domstolens rådgivande yttrande. Man har röstat på ett sätt i FN som inte har gynnat palestinska barn eller barn i Gaza över huvud taget.

Man har höjt anslaget till andra länder. Samtidigt vet man att UNRWA är den största givaren av humanitärt bistånd och har den bästa infrastrukturen. Det är inte något som Socialdemokraterna säger; det är något som FN självt säger.

Man har minskat hjälpen till OCHA. Man har inte lyckats bistå med skolor och sjukvård.

Jag undrar hur Katarina Tolgfors anser att man faktiskt har gjort sitt i Gaza.

Herr talman! Vi lever i en tid då den internationella rättens grund utmanas på ett sätt som vi inte har sett på decennier. Krig, förtryck och rättslöshet präglar vår värld. Det är vår plikt som land att stå upp för de värden vi tror på - folkrätten, rättsstaten, demokrati, frihet, mänskliga rättigheter och framför allt internationell solidaritet.

Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina fortsätter vara den allvarligaste säkerhetspolitiska krisen i vårt närområde sedan andra världskriget. Ukrainas folk kämpar inte bara för sin egen frihet utan också för hela Europas säkerhet. Vi måste vara tydliga. Ukraina behöver vårt långsiktiga stöd - militärt, ekonomiskt och humanitärt men också politiskt och moraliskt. Det är bara Ukraina som får bestämma när och om Ukraina är redo att förhandla om fred. Ukraina bestämmer också vilka gränser de ska ha. Det gör inte Ryssland, och det gör inte USA:s nya administration.

Herr talman! Georgien står inför en mycket oroande utveckling. Den demokratiska tillbakagången går ifrån landets väg mot EU-medlemskap. Och den nya regimen slår ned fredliga demonstranter. Våldet mot dessa demonstranter är helt oacceptabelt.

Vi ser tusentals oppositionella fängslade i Lukasjenkos brutala diktatur. Det belarusiska folket förtjänar vårt ovillkorliga stöd i sin kamp för frihet och demokrati. De förtjänar också att få skydd i Sverige när de söker asyl.

Herr talman! Även i vårt eget närområde förändras säkerhetsläget snabbt. Ryssland har rustat upp sin militära närvaro i Arktis och Nordkalotten. Vi ser cyberattacker, påverkansoperationer och ett alltmer aggressivt agerande från ryskt håll men också mycket oroande uttalanden från Trumps håll. Vi i Norden måste samarbeta ännu mer intensivt och förstärka vår gemensamma försvarsförmåga, exempelvis genom en gemensam försvarskommission. Det pågår en kapplöpning om Arktis resurser. Sverige måste verka för att Arktis ska förbli en region av fred och samarbete, inte en arena för stormaktskonflikter.

Herr talman! Jag noterade att utrikesministern i sin utrikesdeklaration inte alls nämnde barn och barnrättsfrågor. Trots detta är barn de som drabbas hårdast i världens konflikter i dag. De flesta av världens länder står faktiskt i ord upp för barns särskilda rättigheter i konflikter, men orden följs inte av handling.

Ryssland har systematiskt fört bort tusentals barn från Ukraina och placerat dem i ryska familjer med målet att beröva dem deras identitet. Det är ett krigsbrott. Vi måste se till att varje barn kan återförenas med sin familj och sitt land och få tillbaka sin identitet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utrikespolitisk debatt

I Sudan pågår ett inbördeskrig som knappt når våra nyhetsflöden över huvud taget. Barn utsätts för obeskrivligt lidande. Barn värvas som soldater, utsätts för sexuellt våld, dödas och vägras mat, så att de svälter ihjäl. Vi kan inte svika dem genom vår tystnad.

I Gaza ser vi en fruktansvärd humanitär katastrof, där tusentals barn har mist sina liv och hundratusentals svälter. Sjukvården har kollapsat. Skolor har bombats, och hela generationer är traumatiserade. UNRWA, som är bärare av den största humanitära infrastrukturen, förbjuds. Och Sverige tittar på. Vi ställer om vårt bistånd och accepterar det oacceptabla.

Sverige vägrar också att tillåta svårt sjuka barn och kvinnor att få vård i Sverige. Det är en skam, och vi är många som börjar undra hur lågt man egentligen kan sjunka.

Herr talman! Rättvisa och ansvarsutkrävande är avgörande för att förhindra att historien upprepar sig. Sverige kan inte vara ett land som viker sig för att det är politiskt obekvämt att stå upp för vad som är rätt och vad vi gemensamt en gång har bestämt. Sverige kan inte svika dessa principer, inte ens när Israels regering begår brott mot mänskligheten eller när USA:s president medvetet försvagar internationella rättsliga institutioner.

I dag sa Sveriges utrikesminister att regeringen kommer att prioritera Sveriges relation med USA, oavsett vad och oavsett vilken administration som gäller. Utrikesministern borde i stället prioritera den regelbaserade världsordningen, oavsett vad och oavsett vilken administration som USA har.

Herr talman! Tidöregeringens utrikespolitik präglas av passivitet och brist på en moralisk kompass. Vi ser hur regeringen har vägrat agera för att skydda barns rättigheter i Gaza och hur Sveriges anseende i världen försvagas genom svajiga besked och eftergifter till högerpopulistiska krafter. Regeringen har reducerat biståndet, har avskaffat den feministiska utrikespolitiken, är otydlig gällande den internationella rätten och säger en sak och gör en annan.

Vår vision är ett Sverige som tar ansvar, står upp för folkrätten och rättsstaten och sätter mänskliga rättigheter i centrum. Vi vill att Sverige ska bli en röst för rättvisa i världen, en röst som inte viker sig för stormakters påtryckningar. Om vi sviker och tystnar inför orättvisor sviker vi inte bara andra, utan vi sviker också oss själva som människor och hela vårt land.

(Applåder)

Fru talman! Det gör mig ganska ledsen, om jag ska vara helt ärlig, att utrikesministern inte lyssnar på de anföranden vi håller. Jag har vid ett flertal tillfällen nämnt Hamas som just en terrororganisation, deras brott mot barnkonventionen liksom att ansvarsutkrävandet ska gälla båda parterna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Sverige har historiskt sett varit en ledare för mänskliga rättigheter och barns bästa. Jag tycker att det är dags att återta den rollen, särskilt i Gazakonflikten. Vi behöver inte bara reagera på krisen, fördöma vissa saker, skriva arga meddelanden till den israeliska regeringen eller påpeka att vi tycker att det är ett dåligt agerande. Vi behöver också agera på riktigt.

Vi har politiska instrument att använda oss av. Jag tycker att vi ska använda dem, oavsett om det är våra vänner eller de vi inte anser vara våra vänner som bryter mot internationell rätt och internationell humanitär rätt och begår brott mot mänskligheten.

Jag vill skicka med några konkreta förslag som regeringen kan överväga. Ett är att i FN:s säkerhetsråd införa en FN-resolution som fokuserar på skydd av barn i Gaza och stärka FN:s mandat att övervaka och rapportera kränkningar av just barns rättigheter. Det är något som Sverige kan göra.

Sverige kan också ge stöd till ICC och FN:s barnrättskommitté. Sverige kan införa regional samverkan genom ett nordiskt initiativ som inte bara pratar utan också agerar. Vi kan utöka det humanitära psykosociala stödet och utbildningen och se till att UNRWA inte bara blir något som man vill se agera utan att de faktiskt får agera i enlighet med den roll de har.

Sverige kan också verka för ett ansvarsutkrävande för brott mot mänskligheten genom att faktiskt följa ICC:s arresteringsorder.

Herr talman! Tack för svaret, utrikesministern!

Jag tycker att det här är en väldigt allvarlig fråga som man inte ska raljera över. Det är väldigt osmakligt att påstå att riksdagen har blivit en internationell domstol för att det står ledamöter här som upprepar vad alla faktiskt larmar om, inklusive den internationella domstolen.

Sverige ska naturligtvis följa den arresteringsorder som den internationella domstolen har utfärdat. Jag hoppas att även Sveriges regering anser det och inte glider, för det som pågår just nu är att vår egen statsminister börjar glida på frågan huruvida ICC har gjort den bedömningen. Jag skulle inte vilja påstå att det är riksdagen som leker internationell domstol utan snarare regeringens företrädare och särskilt det moderata partiet.

Herr talman! Vi vet att barnen i Gaza inte bara lider av krigets direkta konsekvenser; de lider också av dess långsiktiga effekter. Både FN:s och Rädda Barnens rapporter beskriver tydligt hur de här brotten kommer att påverka hela deras framtid. Jag vill illustrera för utrikesministern och kammaren att artiklarna 6 och 19 om barns rätt till liv och trygghet är brutna.

Tusentals barn har dödats i bombattacker, och ännu fler lever under konstant dödshot. Den psykiska ohälsan bland barnen är illavarslande. De är totalt traumatiserade. Defence for Children International - Palestine vittnar om barn som skriker rakt ut och att det är oerhört svårt att lugna dem. Dessa trauman påverkar dem långsiktigt in i vuxenlivet och bäddar för en framtida säkerhetspolitisk fara. Att de barn som överlever detta och inte får stöd, vård och juridisk upprättelse ska bli samhällsaktörer och beslutsfattare är väldigt oroande. Deras rätt till hälsa och sjukvård enligt artikel 24 är också bruten.

Blockaden har orsakat en kollaps i sjukvårdssystemet. Att man bara får vaccinera barn av och till när Israel känner för det är totalt oacceptabelt. Bristen på medicin och vård betyder att barn dör av sjukdomar och skador som kunde ha behandlats. Det är banalt och pinsamt. Ingenstans på jorden är barn så hårt drabbade som på Gazaremsan. De är konstanta måltavlor.

De flesta skolor i Gaza har antingen förstörts eller används som flyktingboenden. Det gör utbildning omöjligt för tiotusentals barn. Rätten till utbildning enligt artikel 28 är också bruten.

Sverige måste inom ramen för EU kräva sanktioner eller andra åtgärder mot aktörer som bryter mot internationell rätt och mot barnkonventionen och som begår brott mot mänskligheten. Vi har en skyldighet att agera för att förhindra ett folkmord. Det här är inget fritt valt arbete.

Regeringen måste stödja en utredning av ICC men också den utfärdade arresteringsordern, för det här handlar om brott mot barn som kommer att ha långsiktiga effekter.

Det är välkommet att vi höjer biståndet. Det blir jag jätteglad för. Men biståndet kommer inte in, och det krävs politisk handling. Hur planerar regeringen att öka pressen på båda parter att upphöra med dessa brott? Efter att utrikesministern haft dessa möten och pratat med de olika företrädarna - hur kan vi röra oss närmare eldupphör och en tvåstatslösning? Det skulle jag vilja veta.

Herr talman! Jag tackar utrikesministern för svaret.

Barnkonventionen, som Sverige har gjort till svensk lag, fastställer tydligt att alla barn har rätt till liv, hälsa, utbildning och skydd från våld och utnyttjande. Trots detta ser vi att barns rättigheter systematiskt kränks i konflikten mellan Israel och Hamas. Rapporter från FN, Rädda Barnen, Amnesty International och ett flertal andra organisationer visar att både Israel och terrororganisationen bryter mot barnkonventionen på ett sätt som påverkar barns liv och framtid långt bortom den nuvarande konflikten.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Israel har utfört oproportionerliga bombningar i tätbefolkat område, vilket enligt Amnesty har lett till tusentals barns död. Det här bryter mot artikel 6 i barnkonventionen, som säger att barn har rätt till liv. Blockader och restriktioner har förstört barnens tillgång till sjukvård, utbildning och trygghet, vilket bryter mot artikel 24 om hälsa och artikel 28 om utbildning.

Utöver detta har ICC utfärdat en arresteringsorder mot bland annat självaste premiärminister Benjamin Netanyahu för brott mot mänskligheten. I går kunde vi läsa Amnesty Internationals rapport, som är baserad bland annat på dokumentation av vittnesmål och på satellitbilder och som pekar på en systematisk och upprepad attack mot den civila palestinska befolkningen. Amnesty International pekar på att det är ett folkmord.

Som jag nämnde tidigare har Sverige gjort barnkonventionen till lag. Det är en skyldighet att följa internationell humanitär rätt, och vi som land ska också agera utefter den - inte bara genom bistånd utan även genom aktiv diplomati och ett aktivt ansvarsutkrävande.

Trots regeringens oro för situationens allvar och det ökade biståndet till Gaza är Sveriges utrikespolitik fortfarande alldeles för passiv när det gäller att konfrontera dessa brott. Oavsett om man ökar biståndet vet vi att det som kommer in inte är i närheten av de mängder som behövs.

Jag har två frågor till utrikesministern. Den första är: Hur ser regeringen på Sveriges ansvar att skydda barn i Gaza inte bara genom humanitärt bistånd utan också genom politiska och juridiska påtryckningar? Vilka ansträngningar är det Sverige gör? Min andra fråga är: På vilket sätt planerar regeringen att stärka Sveriges agerande för att hålla både Israel och Hamas ansvariga för brott mot barnkonventionen, mot den internationella rätten, mot den internationella humanitära rätten och mot mänskligheten?

Fru talman! Om vi menar allvar med att bygga ett starkt demokratiskt och rättvist Ukraina, vilket vi behöver göra för att också stärka EU, måste arbetarnas rättigheter och fackliga organisationer tas på största allvar.

Jag vill påpeka att fackföreningarna i Ukraina också är en del av den demokratiska strukturen, som jag sa i mitt förra inlägg. De kan motverka oligarkernas inflytande, de kan motverka korruption och de kan stärka arbetarnas röster.

Minskad finansiering eller brutna avtal kan undergräva denna roll, särskilt när den fackliga rörelsen redan står inför utmaningen att manövrera i ett konfliktdrabbat samhälle. Om facken förlorar sitt manövreringsutrymme kan det leda till ökade sociala spänningar, vilket i sin tur kan försvåra investeringar och förlänga perioden med Ukrainas ekonomiska instabilitet.

Fru talman! Jag vill därför uppmana regeringen att garantera att stödet till fackliga organisationer förblir en prioritet inom svenskt bistånd till Ukraina även om finansieringsmodellen förändras.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag vill uppmana regeringen att säkerställa att fackliga organisationer inkluderas i samtal om arbetsmarknadsreformer och EU-förhandlingar inte bara som symboliska aktörer utan som verkliga påverkanspartner.

Jag vill också uppmana regeringen att se över möjligheterna att återinföra ett mer direkt stöd och ett långsiktigt stöd till organisationer som just Union to Union, som har en lång tradition av att stärka fackliga rörelser globalt.

Ett Ukraina där arbetarnas röster är starka är också ett Ukraina som är redo för EU-medlemskap och långsiktig demokrati. Sverige har en möjlighet att leda utvecklingen, och det vore synd om vi missade chansen.

Fru talman! Jag noterar att statsrådet tyvärr inte svarade konkret på mina frågor vad gäller konsekvensanalys och hur tomrummet ska fyllas.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I denna tid av osäkerhet måste vi försäkra oss om att stödet till Ukraina inte bara handlar om investeringar och ekonomiska resurser utan också om att bygga ett samhälle där rättvisa, jämställdhet och anständiga arbetsvillkor är en självklarhet. Det gäller särskilt när vi lägger in så mycket pengar för en återuppbyggnad.

Det är viktigt att Sverige tar en ledande roll i att bidra till Ukrainas framtid, inte minst genom att säkerställa att landet blir en stabil och rättvis demokrati. Men jag kan inte låta bli att känna en viss oro över att en så central aktör som de fackliga organisationerna och deras avgörande roll i denna process inte fått tillräckligt fokus i svaret.

Ukrainas återuppbyggnad kommer, som jag sa tidigare, att kräva mer än bara pengar. Det kräver ett starkt socialt och demokratiskt fundament där arbetarnas rättigheter skyddas och där deras röster får höras. Fackliga organisationer spelar en avgörande roll i att skapa anständiga arbetsvillkor, bekämpa ojämlikheter och, faktiskt, stärka demokratin. Men genom att minska stödet till Union to Union eller genom att säga upp avtalet har regeringen skickat en signal som oroar många av oss i arbetarrörelsen men också i Ukraina.

Jag skrev i interpellationen att jag var i Ukraina i oktober och träffade en hel del av de fackliga aktörerna. De larmar om det här, och de är väldigt oroliga för vad som kommer att hända framåt.

Det är positivt att regeringen vill öka stödet till Ukraina och att frågor om arbetsvillkor finns med i strategin, men dessa initiativ saknar det direkta och specifika stöd som Union to Union tillhandahöll. Det finns en risk att denna förändring lämnar ett tomrum som varken ILO eller EU:s reformkapitel kan fylla, särskilt när det gäller det akuta behovet av stöd till fackliga organisationer i Ukraina här och nu.

Ett framtida EU-medlemskap är en central del av Ukrainas återhämtningsarbete och återuppbyggnad; det kommer vi inte ifrån. Men det är också en unik möjlighet att integrera arbetarnas rättigheter och fackligt inflytande i de reformer som landet behöver genomföra. Hur säkerställer regeringen att de fackliga organisationernas röster tas på allvar i de kommande förhandlingarna?

Vi får inte glömma att Ukraina står inför en enorm arbetsmarknadskris. Nyligen hörde vi att elnätet slogs ut på många håll i Ukraina, och det kommer att drabba många arbetare, många företag och många civila över huvud taget.

Om vi inte stärker upp detta finns det risk för exploatering, bristande arbetsmiljö och försvagade arbetsrättsliga strukturer. Det här behöver vi ta på allvar.

Jag vill därför fråga bistånds- och handelsministern: Hur arbetar regeringen tillsammans med EU för att garantera att Ukrainas arbetsmarknadsreformer vid ett framtida EU-medlemskap inte bara gynnar arbetsgivarsidan utan också värnar om arbetarnas rättigheter och det fackliga inflytandet?

Och vad gör regeringen för att säkerställa att de fackliga organisationerna i Ukraina inte bara får vara med i samtalet utan också har tillräckliga resurser för att få ett inflytande och effektivt kunna delta i både återuppbyggnadsprocessen och EU-förhandlingarna?

Fru talman! Jag vill först börja med att tacka bistånds- och handelsministern för svaret och för att ha belyst regeringens satsning på Ukraina som den största mottagaren av bilateralt svenskt bistånd. Det följer den tidigare socialdemokratiska regeringens utstakade väg. Det är otroligt viktigt att vi fortsätter att hålla i och hålla ut efter Rysslands fullskaliga invasion.

Det är också glädjande att höra om ambitionen att bidra till återuppbyggnad och ekonomisk utveckling i Ukraina samt att stärka utsatta gruppers deltagande i arbetslivet, och särskilt ungas och kvinnors deltagande på arbetsmarknaden. Men det finns fortfarande många frågor som förblir obesvarade när det gäller fackliga organisationer och arbetarnas rättigheter.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Ukraina står inför enorma utmaningar. Återuppbyggnaden av ett land som varit utsatt för ett brutalt anfallskrig kräver inte bara ekonomiska resurser utan också ett rättvisetänkande som sätter människor och deras rättigheter i centrum.

Det är här de fackliga organisationerna spelar en avgörande roll. De är en röst för arbetarna, och det är arbetarna som kommer att bära den tyngsta bördan av återuppbyggnaden. Men trots detta framgår det inte av ministerns svar att stödet till dessa organisationer inte är prioriterat på samma sätt som tidigare.

Jag noterar att regeringen hänvisar till ILO och EU:s reformkapitel för arbetsrätt som viktiga inslag i biståndet. Det håller jag med om. Men de är indirekta och långsiktiga. Vi vet att arbetarna i Ukraina kommer att behöva omedelbart stöd och tekniskt och konkret stöd just nu för att säkerställa att deras rättigheter skyddas här och nu, särskilt när landet är mitt uppe i en kris och där regeringen har centraliserat makten på grund av omständigheterna och kriget.

Det tidigare stödet till Union to Union, som har en tydlig inriktning på att stärka fackliga organisationer, har spelat en nyckelroll i att ge konkreta verktyg för att skapa bättre arbetsvillkor i Ukraina. Genom att minska detta stöd riskerar vi att försvaga en redan utsatt grupp.

Regeringen har uttryckt en vilja att stärka lokala civilsamhällesorganisationer. Därför kvarstår min fråga: Hur säkerställer vi att denna övergång inte leder till att etablerade fackliga aktörer förlorar resurser och inflytande?

I och med Ukrainas ambition att bli medlem i EU finns en unik möjlighet att stärka arbetarnas rättigheter genom förhandlingarna om inträdeskrav. Men jag undrar hur regeringen säkerställer att de ukrainska fackföreningarnas röster tas på allvar i denna process och att de inte bara blir symboliska.

Det är viktigt för Sverige som förespråkare för arbetsrätt, mänskliga rättigheter och demokratiska värderingar att aktivt arbeta för att fackliga organisationer är en del i förhandlingarna och att deras krav inkluderas i reformarbetet.

Jag vill därför ställa följande frågor till ministern:

Hur säkerställer regeringen att stödet till fackliga organisationer fortsätter att vara ett prioriterat område inom det svenska biståndet till Ukraina?

Anser biståndsministern att det tomrum som Union to Union nu lämnar efter sig kommer att fyllas av de andra internationella aktörer som är på plats och som själva säger att Union to Union krävs?

Har man gjort en konsekvensanalys av vad det innebär att säga upp stödet och avtalet med Union to Union?

Herr ålderspresident! Först vill jag påpeka att det som precis hände här på läktaren är otroligt olämpligt, oavsett vad man har för åsikter. Att dessutom kasta ett föremål mot utrikesministern är helt oacceptabelt. Jag hoppas att vi inte kommer att få se mer av det. Jag är glad att utrikesministern är tillbaka.

Jag återgår till interpellationen. Vi i Sverige har alltid värnat om folkrätten. Utrikesministern sa att vi ledamöter inte hörde det. Jag citerade utrikesministern just gällande de rådgivande yttrandena från Internationella domstolen, där jag tyckte att det var väldigt viktigt att ta fasta på att Sverige ser dessa yttranden som i grunden auktoritativa tolkningar av folkrätten.

Det är tydligt att Israel genom sin ockupation underminerar de fredsprocesser som borde leda till en tvåstatslösning. Ockupationen är inte bara en politisk fråga utan också en fråga om mänskliga rättigheter och rättvisa. FN:s säkerhetsrådsresolutioner och Internationella domstolens rådgivande yttranden är tydliga: Ockupationen är olaglig. Den internationella gemenskapen, inklusive Sverige, har en skyldighet att inte stödja denna situation.

Att sätta en tidsgräns för ett israeliskt tillbakadragande från ockuperade områden ses av regeringen som problematiskt, men frågan vi måste ställa oss är: Hur länge ska det internationella samfundet tillåta att olagliga handlingar fortsätter utan att vi agerar? Israel har ockuperat palestinska områden i över 50 år, och varje år som går utan att vi vidtar åtgärder är ett år där palestinska män, kvinnor och barn fortsätter att leva under ockupationens förtryck. På så vis skapas både rädsla och terrorism.

Om vi på riktigt vill ha en förhandlad tvåstatslösning måste vi också vara tydliga med vad som gäller. Vi måste tydligare stå upp för den humanitära rätten och påpeka när den bryts, oavsett vilka svårigheter det innebär för en pågående förhandling. Låt oss också komma ihåg att en rättvis fred inte kan uppnås utan rättvisa för alla inblandade parter, både palestinier och israeler.

Svar på interpellationer

Jag uppmanar därför regeringen att fortsatt stå upp för internationell rätt genom att klart och tydligt markera mot den pågående ockupationen i alla diplomatiska sammanhang, genom att avstå från ekonomiskt samarbete eller handelsrelationer som på något sätt legitimerar eller förstärker den olagliga situationen i ockuperade områden samt genom att främja en rättvis och varaktig fred i regionen genom stöd för en tvåstatslösning baserad på, som utrikesministern sa, 1967 års gränser, med Jerusalem som en delad huvudstad för både Israel och Palestina.

Kommer utrikesministern att beakta någon av uppmaningarna? Vilka konkreta steg är utrikesministern beredd att ta för att uppnå en tvåstatslösning och samtidigt respektera folkrätten? Är hon beredd att arbeta för att EU ska pausa associeringsavtalet med Israel, eller ska Sverige bidra till att man fortsätter handla med denna stat och på vis bidra till upprätthållandet av en ockupation som strider mot internationella principer?

(forts. § 12)

Herr ålderspresident! Vi står här i dag för att diskutera en fråga som är av yttersta vikt. Det handlar om Sveriges hållning till folkrätten och vår inställning till den israelisk-palestinska konflikten. Det är en fråga som rör vår trovärdighet som försvarare av internationella lagar och mänskliga rättigheter och vårt ansvar att verka för en rättvis och hållbar fred i en av världens mest långvariga konflikter.

Som utrikesministern nämnde frågar jag varför Sverige har valt att avvika från den internationella domstolens rådgivande yttrande som fastslår att Israels ockupation är olaglig och varför vi inte längre ställer oss bakom internationella rättsliga bedömningar i denna fråga. Det är centrala frågor som förtjänar en tydlig och utförlig diskussion.

Utrikesministern har svarat att Sverige stöder Internationella domstolen som FN:s främsta rättsliga organ och respekterar dess oberoende. Jag citerar från svaret: "Vi betraktar domstolens rådgivande yttranden som i grunden auktoritativa tolkningar av folkrätten". Men när det rör sig om Israel och Palestina gäller inte den synen längre.

Den internationella domstolens rådgivande yttranden är mycket viktiga som juridisk princip och moralisk auktoritet för förebyggande diplomati och fredsbevarande egenskaper. Rådgivande yttranden bidrar också på sitt sätt till att klargöra och utveckla internationell rätt och därigenom till att stärka fredliga relationer mellan stater.

Folkrätten måste alltid stå i centrum för vårt lands agerande oavsett vilka aktörer det rör sig om. Ändå valde Sverige att avstå i omröstningen i FN:s generalförsamling där resolutionen om Israels ockupation antogs. Regeringen motiverar detta med att resolutionen går längre än vad Internationella domstolen föreslår och att den inkluderar en tidsgräns. Denna tidsgräns sägs försvåra en förhandling om tvåstatslösning som Sverige tillsammans med EU fortsätter att sträva efter.

Det är ett resonemang som jag har svårt att acceptera utan vidare. Jag delar fullt målsättningen om en tvåstatslösning där Israel och Palestina lever sida vid sida i fred och i säkerhet. Men en förhandlad lösning kan inte frikopplas från folkrätten. Ockupationen är och förblir olaglig enligt internationell rätt. Men när Sverige lägger ned sin röst framstår det som att man inte håller med.

Herr ålderspresident! Folkrätten är inte förhandlingsbar. Vi måste återta vår ledarroll inom FN och det internationella samfundet när det gäller att främja mänskliga rättigheter och upprätthålla internationella lagar. Det är vår skyldighet att stödja både palestiniernas rätt till självbestämmande och Israels rätt till säkerhet. Men detta måste ske inom ramarna för internationell rätt.

Därför är att avstå från att stödja en resolution som syftar till att påminna om ockupationens olaglighet ett svagt ställningstagande, och det skadar vårt rykte som en principfast röst för fred och rättvisa.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Min fråga till utrikesministern är: Vad är det man har hängt upp sig på gällande tidsgränsen för ett israeliskt tillbakadragande inom tolv månader? På vilket sätt skulle aspekten av tidsgränsen äventyra en tvåstatslösning? Vilken tidsgräns anser i så fall utrikesministern i stället bör gälla när en stat ska dra sig tillbaka från ett territorium som den har ockuperat i strid med folkrätten?

Fru talman! I dag står vi inför stora utmaningar och möjligheter i Arktis, en region som är av stor strategisk och miljömässig betydelse. Arktis påverkas kraftigt av klimatförändringar, vilket medför allvarliga konsekvenser för både natur och de människor som bor där, inklusive de urfolk som länge har levt i harmoni med denna känsliga miljö. Vi socialdemokrater är fast beslutna att Sverige ska spela en aktiv och ledande roll i att säkerställa att utvecklingen i Arktis sker på ett hållbart och fredligt sätt.

En av de mest akuta frågorna är klimatförändringarna. Arktis värms upp snabbare än någon annan region på jorden, vilket leder till smältande isar och stigande havsnivåer. Detta hotar inte bara den biologiska mångfalden utan även de traditionella levnadssätten för urfolken. Därför är det avgörande att Sverige fortsätter att driva på för ambitiösa klimatåtgärder internationellt. Vi måste arbeta för att minska utsläppen av växthusgaser och stödja forskning och innovation för hållbara lösningar.

Vidare är det nödvändigt att vi tar hänsyn till och respekterar urfolkens rättigheter i Arktis. Dessa samhällen har ofta begränsad makt över sina liv och sin mark. Genom att stärka deras inflytande och säkerställa att deras röster hörs kan vi bidra till en rättvis och hållbar utveckling. Detta inkluderar att skydda deras traditionella områden från exploatering och miljöförstöring.

Jag vill understryka vikten av att vi driver på för att de globala målen för hållbar utveckling nås även i Arktis. Det innebär att vi måste säkerställa att utvinning av fossila bränslen i regionen förbjuds. Vi kan inte tillåta att kortsiktiga ekonomiska intressen äventyrar framtiden för kommande generationer.

Det är avgörande att Sverige fortsätter använda sin starka röst för klimatåtgärder. Klimatförändringarna i Arktis påverkar inte bara miljön utan även säkerhetspolitiken. Vi måste arbeta för att minska utsläppen av växthusgaser och främja hållbar utveckling i Arktis. Genom att föregå med gott exempel kan Sverige visa vägen för en hållbar och fredlig framtid i regionen.

Fru talman! Jag vill också prata om säkerheten i Arktis, en region vars strategiska betydelse växer i takt med klimatförändringarna men också med de globala spänningarna. Vi måste alla vara medvetna om de säkerhetspolitiska utmaningar som följer av ett förändrat Arktis. När isarna smälter öppnas nya sjövägar och möjligheter för utvinning av naturresurser, vilket har ökat det geopolitiska intresset för regionen, även av stater som inte tillhör Arktisområdet.

Som tidigare nämnts är Arktis den region på hela jordklotet där klimatförändringarna går snabbast och effekterna blir mest märkbara. Samtidigt ökar intresset från aktörer som Ryssland, Kina och USA, vilket skapar helt nya säkerhetsutmaningar.

Fru talman! Vi socialdemokrater anser att Sverige måste ta en ledande roll för att säkerställa att Arktis förblir en region av fred och samarbete. Vår reservation betonar vikten av att stärka det internationella samarbetet i Arktis, särskilt genom Arktiska rådet, där Sverige måste verka för att upprätthålla dialog och samverkan mellan de arktiska staterna. Det är avgörande att vi står upp för internationell rätt och multilateralism som grundstenar i vårt säkerhetspolitiska arbete i regionen.

Vi ser med oro på den ökade militära närvaron och de strategiska satsningarna i Arktis. För att möta dessa utmaningar föreslår vi socialdemokrater att Sverige, tillsammans med våra nordiska grannar, förstärker vårt försvarssamarbete och kapaciteten för krishantering i regionen.

Det är i dag viktigare än någonsin att det nordiska försvars- och säkerhetspolitiska arbetet samordnas på ett effektivt sätt. I Norden har vi en särskild förpliktelse att hjälpa varandra. Sverige har redan krigsplanläggning med Finland och samarbete, informationsutbyte och övningsverksamhet med övriga nordiska länder.

Det är viktigt att lägesbilden är samlad och att åtgärderna har en bred förankring i ländernas respektive parlament. Sverige bör därför verka för att en nordisk försvars- och säkerhetspolitisk kommission med förankring i samtliga nordiska parlament snarast tillsätts. Målet för arbetet ska vara en gemensam rapport med riktlinjer om förhållningssätt och ambitioner som de nordiska länderna kan ställa sig bakom. En gemensam nordisk försvarskommission med förankring hos samtliga nordiska länders regeringar och parlament skapar en långsiktig styrka och stabilitet.

Huvudpunkter i arbetet bör vara en gemensam säkerhetspolitisk analys, en utveckling av totalförsvaret, civila och militära resurser, produktion av försvarsmateriel och utveckling i Arktis, vid norsk-svenska västkusten samt i Östersjön.

Med en gemensam bild av säkerhetsläget i vårt närområde kan vi kartlägga vilka kompetenser och resurser vi har i våra länder för att gemensamt möta hoten. Det möjliggör en mer effektiv planering och koordinering av försvarsresurserna.

Utöver detta anser vi socialdemokrater att ett Natomedlemskap förstärker möjligheten att samarbeta i stor omfattning med alla de nordiska länderna. Hela området i Skandinavien, från Arktis till Östersjön, måste ses som en operativ enhet. Vårt Natomedlemskap höjer tröskeln i förhållande till en kris eller konflikt i vårt omedelbara närområde, men det ställer också krav på att vi måste fortsätta stärka vår nationella försvarsförmåga och vara en trovärdig partner.

Fru talman! Det är samtidigt vår övertygelse att vi genom ett starkt nordiskt samarbete, ett tydligt klimatledarskap och en orubblig tro på diplomati i första hand kan navigera i de säkerhetspolitiska utmaningarna i Arktis. Sverige måste stå fast vid sina principer och arbeta för en fredlig och hållbar utveckling i denna kritiskt viktiga region.

Fru talman! Avslutningsvis yrkar jag bifall till reservation 11 om att regeringen bör ta initiativ till inrättandet av en nordisk försvarskommission.

(Applåder)

Herr talman! En sak som gjort mig otroligt stolt över att vara svensk medborgare är den långa tradition Sverige har haft av att alltid stå på den internationella rättens sida. Det betyder att man inte väljer vem som anses vara ett offer baserat på hur man ser på den personen politiskt. En människa är en människa, en civil person är en civil person och ett barn kan aldrig vara en måltavla. Aldrig!

Efter Hamas fruktansvärda terrorattack var regeringen otroligt snabb med att godtyckligt rycka undan UNRWA:s stöd. Man skrotade Palestinastrategin innan dess. Man var också otroligt snabb med att tala om att Israel har rätt att skydda sig - och det har de, enligt internationell rätt. De har även en skyldighet och ett stort ansvar som Mellanösterns enda demokrati - som min kollega Ola Möller och många av oss påpekat att de är - att faktiskt följa demokratins lagar och speciellt de internationella humanitära lagarna. Då beskjuter man inte hjälparbetare eller journalister, och man beskjuter absolut inte barn.

Jag vill också ta fasta på det man sa tidigare om att regeringen är beredd att göra mer. Vad är regeringen beredd att göra för att barn ska sluta vara måltavlor? De beskjuts av en regering i Israel som fullständigt struntar i vad omvärlden säger och fortsätter köra sitt race. Vad är utrikesministern beredd att göra för att förhindra detta?

(Applåder)

Herr talman! Jag brukar som bekant stå här och prata om barnen i Gaza. Vi är nu uppe i 2 procent av Gazas barnbefolkning som antingen har dödats eller skadats, och tusentals till kan dö av svält i närtid. Det som omvärlden har tillåtit hända de palestinska barnen är oförlåtligt.

Vi pratade nyss, i en annan interpellationsdebatt, om folkmordet i Srebrenica, en process som inleddes spontant men som sedan utfördes systematiskt när man såg att man kunde därför att omvärlden inte kunde skydda den civila befolkningen.

I dag är det FN-organ på plats i Gaza, och de vittnar om vad som händer med barnen. Andra människorättsorganisationer, hjälporganisationer och biståndsorganisationer som är på plats vittnar om samma sak. De är också offer. Vi har journalister som vittnar om vad som händer. De blir också beskjutna.

Krig har lagar, men ingen av dessa lagar följs av Israel. Detta låter man fortgå. Man låter det rulla på. Alla kan se i sina telefoner vad som händer med Gazas barn och befolkning. Man behöver inte leta, utan det räcker med att öppna Tiktok så kommer det fram videor. Man behöver inte ens söka på det längre. Ändå tillåts det att 2 procent av Gazas barnbefolkning dödats eller skadats. Vi har tillåtit det att hända.

Flera läkare har vittnat om att barn som tas in till akuthjälpen är måltavlor. Vi har kunnat läsa i The Guardian att barn faktiskt är offer inte bara för bomber utan också för krypskyttar som skjuter barn.

Det är rasmassor, sjukdomar, törst och svält. Ingen annan konflikt i hela världen de senaste åren har haft denna proportionalitet gällande barnen. Och flera av oss - jag är en av dem - kommer att fråga sig hur detta kunde hända, hur vi kunde tillåta det att hända.

Jag vill ställa en fråga med tanke på hur den här regeringen reagerade när Hamas utförde sin fruktansvärda terrorattack, vilken ska fördömas. Naturligtvis ska gisslan släppas fri. Men med tanke på regeringens starka reaktioner då och med tanke på utrikesministerns egna uttalanden om proportionalitet undrar jag hur utrikesministern skulle agera om det var tvärtom, om det var Israels befolkning i Gaza som palestinierna svälte och bombade och om de sköt på barnen. Hur skulle utrikesministern agera inom sitt område då?

(Applåder)

Herr talman! Givetvis ska en ambassadör göra besök och ha en öppen dialog och kontakt. Det som är oroande, beklagligt och anmärkningsvärt i detta fall är att hon väljer att besöka dem inom det korta tidsspannet av en dag. Kärnan i frågan är inte att hon har besökt Mladen Grujicic utan att hon väljer att göra det på detta sätt. Detta är en djupt oroande signal, som har spridit sig i den bosniakiska diasporan i Sverige.

Det är också oroande att utrikesministern sitter i en regering som är i händerna på ett uttalat främlingsfientligt parti med rötterna i nazismen. Det är svårt att tro att regeringen håller i taktpinnen i många frågor, även utrikesfrågor. Sverigedemokraterna har som bekant arbetat flitigt med att försämra dialogen med länder med stor muslimsk befolkning, och de har genom sitt påhejande av koranbränningar bidragit till att höja terrorhotnivån i Sverige. Nu kan de inte längre hålla sig retoriskt utan pekar ut muslimer som en samhällsfara - och jag vill att utrikesministern noterar att de pekar ut muslimer, inte islamister, som en samhällsfara.

Jag kommer som bekant från Bosnien. Folkmordet i Srebrenica är väldigt bekant för mig liksom folkmordsliknande övergrepp i min hemstad Prijedor och i Sanski Most, Novo Sarajevo och Novi Grad. När kriget pågick sa man faktiskt "vi hanterar muslimerna innan de dödar oss". Det var ett preventivt folkmord.

Senast i går under statsministerns frågestund sa just en sverigedemokratisk ledamot när han pratade om muslimer: De vill döda oss. Glädjande nog sa statsministern ifrån. Men det är oerhört oroande att utrikesministern och den svenska regeringen väljer detta sällskap trots grova och farliga uttalanden. Och när jag ser att Sveriges ambassadör till Bosnien och Hercegovina slår två flugor i en smäll genom att besöka både folkmordsförnekare och folkmordsoffer drar i alla fall jag öronen åt mig, och jag tror att många som var med om detta också drar öronen åt sig.

Jag undrar hur utrikesministern kommer att agera inom sitt område och hur han tänker påverka riksdag och regering att arbeta med relationen till bosniakerna i både Sverige och Bosnien.

Herr talman! Jag tackar utrikesministern för svaret.

Sedan 1993 var Srebrenica en frizon under FN:s beskydd, men det visade sig att detta inte innebar ett tillräckligt skydd mot den anfallande bosnienserbiska armén. Under några dagar i juli 1995 blev Srebrenica en arena för ett omfattande folkmord, det första i Europa sedan förintelsen. Över 8 300 män och unga pojkar - jag tror att den lägsta åldern var 13 - mördades systematiskt under drygt en vecka.

Omvärlden klarade inte av att skydda de civila. I stället lämnade man alla civila åt deras öde, trots att flera FN-trupper faktiskt var på plats i Bosnien. Förutom den holländska bataljonen var även den nordiska bataljonen i Tuzla. Jag vet att man tog hand om flyktingar, men man var faktiskt på plats inte alls långt ifrån området där detta pågick i över en vecka.

Det här var ett svek utan dess like. Det blev nämligen mycket tydligt att det är skillnad på civila och civila, trots att vi alla är européer. "Aldrig mer", sa vi efter Förintelsen - men civilbefolkningen i Rwanda lämnades ensam. Och efter att omvärlden sett hur folkmordet i Rwanda spred sig som en löpeld valde man ändå att lämna även civilbefolkningen i Srebrenica ensam, utan förmåga att skydda eller försvara sig.

Det är därför otroligt anmärkningsvärt att välja att besöka Srebrenicas borgmästare, Mladen Grujicic, som är en uttalad förnekare av folkmordet i Srebrenica. Han förnekar inte heller bara folkmordet; detta är en människa som dessutom kallar Internationella brottmålsdomstolen en fars och inte erkänner dess rätt att döma i frågan gällande det serbiska folket. Att besöka honom och samtidigt klämma in ett besök på Srebrenica Memorial Center i Potocari för att lägga ned blommor tycker jag är mycket anmärkningsvärt.

Att våra svenska ambassadörer ska ha en god diplomatisk relation och öppna dialoger med alla är en självklarhet, men att välja att göra ett besök hos en folkmordsförnekare och senare samma dag lägga ned blommor för offren för samma folkmord är mycket anmärkningsvärt. Det tolkades inte som att ambassadören skulle åka och träffa Mladen Grujicic för att sätta ned foten, utan det tolkades som att hon förminskade offren i Srebrenica.

Jag förstår fortfarande inte varför man valde att lägga de två besöken på samma dag. Förstår man inte allvaret i att besöka en borgmästare som glorifierar folkmord och samtidigt förnekar det, oavsett om denna är folkvald eller inte, och samma dag besöka minnesplatsen för offren? Jag förstår inte det. Jag skulle gärna vilja ha en förklaring.

Herr talman! Jag har en ganska enkel fråga att ställa tillbaka när det gäller säkra ursprungsländer. Statsrådet sa att det i dag är Migrationsverkets uppgift att ta fram säkra länder. Men i Tidöavtalet läggs det fram på ett annat sätt.

Vem kommer att besluta vad som är säkra länder? Kommer det att vara regeringen, eller kommer det att vara det oberoende Migrationsverket som myndighet?

När det gäller kvotflyktingarna har jag en fråga om integrationsförmågan, som inte är likadan för alla människor. Vi föds alla olika, och vi har olika behov. Väger integrationsförmågan tyngre än skyddsbehovet i en asylprocess?

(Applåder)

Herr talman! Vi har uppenbarligen olika syn på vad som begränsar möjligheten att söka asyl i Sverige. Jag tycker att den begränsas av att UNHCR, enligt Tidöavtalet, i sitt urval av kvotflyktingar ska ta hänsyn till deras integrationsmöjligheter när man bestämmer vilka som är kvotflyktingar. Det är inte jag som har skrivit detta; statsrådet själv har faktiskt varit med i de processerna.

Jag vill dock ta upp något helt annat: förföljelse från hemlandets myndigheter. Jag ställde i höstas en skriftlig fråga om det till statsrådet. Det kan vara så att myndigheterna inte kan eller vill ge skydd mot förföljelser i hemlandet.

Många från Belarus har sökt asyl i Sverige och blivit avvisade, trots att Europaparlamentet i maj 2023 antog en resolution som skarpt fördömer Belarusregimens omänskliga behandling av politiska fångar och deras familjer och det fortsatta förtrycket av den politiska oppositionen, det civila samhället, fackföreningarna, juridiska försvarare, oberoende medier och nationella minoriteter i Belarus. I resolutionen uppmanas EU och medlemsstaterna att utveckla ett riktat EU-stödprogram för att hjälpa offer för politiskt förtryck, bland annat genom att förbättra asylförfaranden och tillhandahålla tillfälligt skydd i EU för dem som söker tillflyktsort av politiska skäl.

En person som är förföljd eller riskerar förföljelse, omänsklig behandling eller förföljelse av myndigheterna i sitt hemland kan söka asyl i Sverige. Uppehållstillstånd ska också beviljas den som bedöms vara flykting i enlighet med FN-konventionen eller skyddsbehövande i enlighet med EU-gemensamma regler.

Trots detta har Migrationsverket systematiskt utvisat belarusier. Förrförra året, 2022, utvisades 130 belarusier. 98 procent av alla de som sökte asyl skickades ut; de fick avslag på sin asylansökan.

Jag undrar om det är att ta ansvar.