Acko Ankarberg Johansson

Herr talman! Läkemedelsverket har att väga patientrisker åt båda håll. Ledamoten tar upp den ena sidan. Det är självklart att det är en patientrisk om man inte får tillgång till de läkemedel man behöver. Vi har problem både med att personer inte hämtar ut sina läkemedel och med att de hämtar ut dem men inte har en följsamhet när det gäller ordinationen. Det finns alltså många olika risker i detta avseende.

Men det är också en patientrisk att sådant som har ordinerats och beställts kan komma i orätta händer. Hjärtmedicin låter såklart bestickande, men även paracetamol till fel person kan vara livsfarligt om det ges i för stor dos. Vartenda läkemedel är en potentiell risk om det inte hamnar rätt. Därför är ju merparten av läkemedlen ordinerade, så att man vet att de kommer till rätt person.

Läkemedelsverket har i sitt beslut valt att göra en avvägning som innebär att personer inte behöver visa legitimation vid distanshandel förutom vid själva beställningsögonblicket, för då är det ju superkontroll med bank-id eller på annat sätt, så att man vet vem det är som beställer. Men vid överlämnandet behövs alltså ingen id-kontroll. Man har alltså valt att ha mildare regler och lägre nivå för patientsäkerhet vid distanshandel än i ett fysiskt apotek.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Detta är Läkemedelsverkets avvägning. Det beslutet kommer att gälla från och med nästa höst. Det blir viktigt att se vilka modeller som utvecklas utifrån detta beslut: Hur kommer man att agera, och hittar marknaden en klok lösning som säkerställer patientsäkerheten?

Herr talman! Att patienter måste få tillgång till sina läkemedel på ett patientsäkert sätt är vi helt överens om. Patientsäkerhet är väldigt centralt vid alla apotek. Man ska bli godkänd - det ska framgå att man är rätt person - och det görs id-kontroll. När jag beställer på nätet görs också en id-kontroll vid beställningen men inte vid överlämnandet. Nu säger Läkemedelsverket att det görs avkall på id-kontroll vid överlämnandet. Genom det nya regelverket har de alltså onekligen tagit ett steg ut i osäkerhet när det gäller patientsäkerheten. De bedömer dock ändå att det är förenligt med patientsäkerheten och att de kan tillgodose den, och då får vi känna att den är tillgodosedd - trots att apoteken nu har kontroller på mycket högre nivå än de som görs vid distanshandel. Det kommer väl framöver att uppstå en diskussion om huruvida de är nödvändiga, och då får vi kanske fundera på hur vi ska se på patientsäkerheten som helhet.

Det som är aktuellt när det gäller denna fråga är att ledamoten vill att regeringen ska gå in och styra en myndighet. Vi kan inte och får inte göra det. Då väljer ledamoten att i stället säga att vi inte säger till våra myndigheter på lämpligt sätt.

Detta är förstås alltid en konst. Man kan ha en mjuk styrning och prata om vad man tycker är viktigt. Men man kan faktiskt inte tala om för en myndighet vilka beslut den ska fatta - det är väldigt tydligt. Den regering som tänker göra det kommer att råka illa ut, på goda grunder. Det handlar inte bara om att man blir anmäld av riksdagsledamöter och hamnar i konstitutionsutskottet, utan det bryter mot den ordning vi har beslutat om sedan flera hundra år tillbaka: att myndigheter är självständiga.

Läkemedelsverket har utifrån sitt uppdrag att se till att läkemedel når ut till alla patienter i hela landet, med den geografi vi har, valt en metod där de ger avkall på id-kontroll vid överlämnandet så att läkemedel i stället kan lämnas i brevlådan även om man förstås inte vet vem som öppnar den. De har alltså gjort sin avvägning utifrån det som finns i deras regleringsbrev och instruktion. Regeringen kan därmed inte gå in och ha synpunkter på de beslut som styrelsen har fattat; det är alltså ett styrelsebeslut som har fattats om detta.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vad gör då regeringen? Jo, vi fortsätter med det stöd som vi, som ledamoten lyfte, ger till apotek så att de ska finnas där. Men vi tittar också på hela apoteksarbetet, för vi tror att apoteken kan nyttjas mycket mer, på väldigt många olika sätt. Vi bedömer också att de fysiska apoteken har väldigt stor betydelse. Därför är det viktigt att de finns kvar på så många ställen i landet som möjligt.

Distanshandel är ett utmärkt komplement - det är ingen tvekan om det. Men kan distansapoteken, när det gäller de saker vi i dag pratar om, bistå de fysiska apoteken med fler saker? Det kan handla om hjälp med inhalationsverktyg och om att kunna få bättre rådgivning. Det är klart att detta underlättas om det rör sig om ett fysiskt apotek. Nu försöker de digitala apoteken eller distansapoteken komplettera inte minst rådgivningen, som de tillhandahåller via telefon på ett gott sätt. Men alla saker kan man inte göra som distansapotek. Det kommer alltid att vara en viss skillnad mellan de fysiska apoteken och distansapoteken.

Från regeringens sida är vi tacksamma att någon har utvecklat tanken om distansapotek; annars hade vi enbart haft fysiska apotek i dag. Läkemedelsverket har nu fattat sitt beslut om hur arbetet ska fortsätta, och de har valt att ge avkall på id-kontroll vid överlämnande - det sker bara vid beställning av läkemedel.

Regeringen kommer inte att gripa in med något ministerstyre, för det är inte tillåtet enligt lag. Men vi kommer förstås att följa frågan, för konsekvenserna för patienterna är av största vikt. Ledamoten själv kommer väl när Läkemedelsverket kommer till utskottet kommande vecka eller så att få svar och mer information om deras beslut.

Herr talman! har frågat mig på vilket sätt jag kommer att försäkra mig om att människor i glesbygd inte drabbas av försämrade möjligheter att få sina läkemedel.

ställde samma fråga till mig i en interpellation i januari 2023. Bakgrunden var då att Läkemedelsverket i november 2022 hade remitterat ett förslag på nya föreskrifter för distanshandel, som väckt diskussion. Med anledning av denna diskussion tog Läkemedelsverket fram ett nytt förslag till föreskrifter som remitterades i december 2023. Efter att myndigheten nu har tagit del av remissinstansernas synpunkter har den meddelat att de nya omarbetade föreskrifterna kommer att träda i kraft den 1 november 2025. Tidpunkten har valts för att ge apoteksaktörerna god tid att förbereda sig för förändringarna.

I myndighetens första förslag till föreskrifter ställdes krav på id-kontroll vid överlämnande av läkemedel som inhandlats på distans. I det förslag som nu kommer att bli verklighet anges i stället att försändelsen ska överlämnas till rätt mottagare. Innebörden av detta är att mottagaren, precis som i dag, inte behöver vara hemma vid leveranstillfället och att paketet kan lämnas i dennes brevlåda. Det kommer dock inte att vara tillåtet att hänga försändelsen på dörren eller lägga den på mottagarens trappa. Detta krav ska ses mot bakgrund av att Läkemedelsverket vid upprepade tillfällen fått information från privatpersoner vars leveranser med läkemedel inte kommit fram inom utlovad leveranstid. Enligt myndighetens bedömning kan det föreligga patientsäkerhetsrisker när leveranser av läkemedel eller teknisk sprit blir försenade eller uteblir. I sammanhanget kan jag också konstatera att myndigheterna är självständiga i sitt beslutsfattande.

Genom sitt senaste förslag har Läkemedelsverket försökt att hitta en balans mellan kravet på patientsäkerhet och tillgänglighet. Flera av de aktörer som hörts i debatten har anfört att Läkemedelsverkets krav kommer att påverka tillgängligheten negativt. Det finns dock andra röster. Exempelvis är Sveriges läkarförbund av uppfattningen att Läkemedelsverket bör överväga om distanshandel över huvud taget är lämpligt för vissa läkemedel.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Som jag nämnde i mitt svar i januari 2023 tar staten ett särskilt ansvar för tillgängligheten till läkemedel över hela landet genom det särskilda stödet för apotek i glesbygd. Vid det senaste beslutstillfället fick 55 apotek dela på sammanlagt 16 miljoner kronor. Detta är det största antal apotek som erhållit bidrag sedan stödet infördes 2013. I exempelvis Västerbottens län fick 12 apotek dela på drygt 3,7 miljoner kronor, och i Jämtlands län delade 10 apotek på 3,5 miljoner kronor. Därutöver har Apoteket AB i uppgift att behålla befintliga apoteksombud i den utsträckning som behövs för att upprätthålla en god läkemedelsförsörjning på den ort där ombudet är verksamt.

Avslutningsvis vill jag återigen framhålla att tillgängligheten till läkemedel i hela landet är en mycket viktig fråga för mig och regeringen.

Herr talman! Skälet till att regeringen tillsätter en utredning om att ta fram en strategi för sällsynta sjukdomar och diagnoser är ju att vi ser att det här är en grupp som varit förbigången länge. Man kommer ofta till sjukvården och får höra: Jag känner inte till din sjukdom. Man får inte ens adekvat hjälp för det man söker för. Det är skälet till att vi tar fram en strategi. Men den är en komplettering till det arbete vi redan satt igång på TLV för att man ska få de läkemedel man behöver.

Jag upprepar det gärna: De som nu kan åstadkomma förändringar och har hela makten i sina händer är regionerna och NT-rådet. Regeringen har inte makt att fatta beslut om läkemedel och tillgång för patienter. Det har regionerna och NT-rådet respektive TLV.

Den del som vi förfogar över med TLV är förmånsläkemedel, där man beslutar om subvention. Där har vi tillsatt en utredning. Den som kom från förra regeringen tyckte vi inte var tillräckligt bra, för den hade begränsningar. TLV sa själva att man skulle vilja fördjupa detta. I vårt kompletterande direktiv sa vi: Känn er inte bundna av tidigare begränsningar utan tänk bredare, för vi måste lyckas med den här frågan.

Den utredningen redovisar i december i år. Jag hoppas få återkomma så snart som möjligt, när vi läst och tagit del av dess förslag. Men jag känner inte till dessa förslag i dag, och jag kan inte ge någon tidtabell för något jag inte vet något om.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det kommer att behövas en större utredning också. Jag skulle inte ha nämnt det, för ledamoten försöker nu låtsas som att det var mitt enda svar. Det är ganska dålig stil, tycker jag.

Det som är nödvändigt för den här gruppen är framför allt att man får de läkemedel man behöver, och det är inte pengar som är problemet. Vi tillför ju 6 miljarder mer i budgeten nu för att kunna finansiera läkemedel nästa år. Kostnaderna har ökat med 20 procent de senaste två åren, och vi har tillfört de medlen.

Jag är glad att ledamotens parti Centerpartiet precis som Socialdemokraterna instämmer med regeringen i att vi behöver höja högkostnadsskyddet och patientavgifterna till viss del. Det kommer vi att behöva göra. Men det kommer att vara så att läkemedel kostar alltmer, och vi är beredda att ta de kostnaderna eftersom vi lägger på de pengarna. Pengar ska alltså inte stå i vägen, men vi måste ha ett regelverk som gör att patienter får det läkemedel de behöver.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Jag tackar ledamoten för kompletteringarna.

Jag svarade exakt så som ledamoten vill att det ska vara. Det man kan göra i dag kan varenda region och NT-rådet göra, beroende på vilka beslut de själva fattar. Varken ledamoten eller jag kan recensera det. Som riksdagsledamot är man dock fri att ha åsikter om vad NT-rådet gör och vad myndigheter gör. Jag har inte den möjligheten. Men det är de som i dag kan åstadkomma förändring.

Vi hoppas kunna göra något i och med den nya rapporten som TLV ska lämna i december i år, där vi har plockat bort sådant som gjorde att TLV tidigare inte fullt ut kunde lämna förslag som de själva tyckte var bra. När vi fick ta del av att TLV inte tyckte att den tidigare utredningen blev tillräckligt bra med för många begränsningar gav vi dem ett förnyat och förlängt uppdrag. Vi sa åt dem att begränsningarna inte måste finnas med utan att tänka på det som är bäst för gruppen.

Jag ser fram emot TLV:s förslag som ska komma i december, och sedan kommer vi att göra vad vi kan utifrån de förslag TLV lägger fram. Det är inte att sitta och vänta i flera år, utan det är att ur regeringens synvinkel göra vad man kan.

Jag beklagar att ledamoten uppenbarligen inte uppskattade detta, men jag lyfte fram att vi måste göra en ny stor utredning om hela läkemedelsområdet. Det som redovisades 2019 är tyvärr inte användbart i en proposition i dag, utan det är nödvändigt med en ny utredning. Utvecklingen i hälso- och sjukvården går snabbt, så vi måste hitta ett annat sätt att förhålla oss till helheten i sjukvården och när det gäller läkemedel.

Det är därför vi tillsätter utredningen, men jag sa inte att den är lösningen på dagens problem. Där hoppas vi att TLV kommer med goda förslag som gör att regeringen kan komma med bättre förslag - i närtid, till skillnad från en statlig utredning - och att myndigheten själv fattar beslut om dem, för läkemedel som är effektiva och gör att man kan leva sitt liv måste man ju få tillgång till.

Möjligheterna i dag har regionerna och NT-rådet, men vi hoppas kunna bistå via TLV framöver.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Jag tackar ledamoten för frågan.

Det som kan göras nu ligger helt på regionerna själva. Vill man åstadkomma den förändring som jag tror att både ledamoten och jag önskar krävs det mer av nationell styrning, där staten har ett helt annat inflytande över vilka läkemedel som får användas, hur de finansieras och hur man styr.

I dag är det bara regionerna själva, framför allt via NT-rådet, som fattar beslut om detta. Regeringen kan inte på något vis intervenera i detta. Oavsett vad jag säger eller tycker kan jag inte påverka på något vis. Det kan jag också tycka är frustrerande ibland, men det är den ordning vi har. De som i dag kan åstadkomma en förändring i respektive region är NT-rådet, som har detta i sin hand. De svarar för sig själva, inte jag.

Det uppdrag som den förra regeringen gav TLV var bra, och jag är glad att de gjorde det till följd av en nästan enig riksdags tillkännagivande. Men uppdraget innehöll några begränsningar, vilket gjorde att när TLV kom tillbaka sa de att deras förslag inte kommer att fungera fullt ut med de begränsningar i fråga om grupper och priser som finns med. Det var därför vi, när vi gav det förnyade och förlängda uppdraget, skrev att TLV inte behövde känna sig bakbundet av dem utan kunde tänka friare utifrån målet att om man har en sällsynt sjukdom måste man få tillgång till de läkemedel man behöver. I den förlängning vi gav för uppdraget till TLV gav vi dem möjlighet att tänka bredare och vidare.

Sedan får jag inte lägga mig i vad en myndighet gör, och det vet ledamoten mycket väl. Men jag ser fram emot att få ta del av deras slutrapport, som kommer att läggas fram snart, i december. En viktig del kommer att vara vilka vägar de pekar ut för hur vi ska arbeta framåt. Jag tror, precis som ledamoten, att det behöver göras något långsiktigt och hållbart.

Det vi redan har kompletterat med är att det står i finansplanen att vi vill utreda hela finansieringen av läkemedel. Utgångspunkten är att ta ett fastare nationellt grepp. Vi använder inte de verktyg som finns för att få bättre priser och säkerställa att man får de läkemedel man behöver. Det är därför vi har initierat, och hoppas att snart kunna återkomma med, en större utredning om hela läkemedelssidan. Vi gör en uppdelning mellan rekvisition och förmånsläkemedel, något som börjar bli obsolet utifrån utvecklingen, och hur vi hanterar läkemedel.

Även i den frågan, precis som i frågan vi nyss debatterade, tycker jag att det finns anledning att snegla på Danmark, som har ett bättre system än vad vi har i Sverige, så att vi kan hantera läkemedel gemensamt. Danmark är bättre på kliniska studier, och de är bättre på läkemedel genom det samlade nationella system landet har.

Varje region och NT-rådet bestämmer hanteringen. Det är en funktion som har väldigt lite transparens, och det är svårt för både mig och ledamoten att avgöra hur det fungerar och vilka bedömningar som de facto görs. Men när TLV gör sina bedömningar är det transparent, och vi vet hur de har fattat beslut. Det finns en ordning för hur det fungerar. Därför är det väsentligt att det är myndigheter som framöver håller i bedömningarna så att de fungerar väl.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi hoppas att TLV:s uppdrag har blivit lättare att redovisa denna gång. Nu är de inte är så bundna av olika saker, utan de kan lämna fler förslag som regeringen kan arbeta vidare med.

Med all säkerhet hoppas jag att ledamoten återkommer under våren när vi har hunnit läsa utredningen och kan bedöma vad som kan göras vidare utifrån TLV:s rapport.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! har frågat mig varför jag och regeringen låter tiden gå i stället för att lägga fram förslag som innebär en livsavgörande skillnad för en svårt drabbad grupp och vilka initiativ jag är beredd att ta med anledning av det som har framförts.

Jag vill inleda med att säga att jag förstår den djupa oro och frustration som många patienter och deras anhöriga känner i väntan på bättre tillgång till särläkemedel och läkemedel för sällsynta och allvarliga sjukdomar. Att veta att det finns läkemedel som kan göra en avgörande skillnad för ens egen eller en närståendes hälsa men inte ha tillgång till dem är en situation som ingen ska behöva uppleva.

Regeringens mål är att verka för ett system med långsiktigt hållbara kostnader, där effektiva läkemedel är tillgängliga för patienter med såväl vanliga som ovanliga hälsotillstånd, efter behov. Det är dock viktigt att säkerställa att våra system är långsiktigt hållbara och att berörda aktörer tillsammans kan säkerställa att viktiga läkemedel når dem som behöver dem mest.

I oktober 2023 tog regeringen emot slutrapporten från Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket, TLV, i uppdraget om stärkt tillgång till läkemedel vid sällsynta hälsotillstånd (S2022/03077). I rapporten framgår tydligt att myndigheten bedömer att ytterligare utredning behövs för att förslagen ska kunna genomföras i praktiken. TLV konstaterar själva att myndigheten behöver fördjupa sitt arbete, bland annat kring hur förslagen om patientstorlek och försäljningsvolym kan påverka den accepterade kostnaden för ett läkemedel och hur det ska fungera i praktiken. Regeringen beslutade därför att ge TLV i uppdrag att fortsätta analysen och utveckla verktyg för att stärka tillgången till läkemedel vid sällsynta hälsotillstånd (S2024/00481). Påståendet att inget har hänt stämmer således inte.

TLV understryker också i sin rapport att myndigheten inte ensam kan åstadkomma alla förändringar som krävs för att stärka tillgängligheten till angelägna läkemedel. Företagen har ett stort ansvar genom sin prissättning och den dokumentation som enligt dagens system ligger till grund för TLV:s bedömningar. Regionernas samverkan är också av avgörande betydelse för jämlik tillgång till läkemedel, dels genom hanteringen av klinikläkemedel, som många läkemedel för sällsynta hälsotillstånd faller under, via rådet för nya terapier - det så kallade NT-rådet - dels genom att genomföra förhandlingar om avtal med företagen då det behövs.

Mot bakgrund av detta enades SKR och regeringen om att inom ramen för statsbidraget till regionerna för läkemedelskostnader 2024 analysera hur parterna kan stärka tillgången till nya effektiva läkemedel samt säkerställa en hållbar prissättning och kostnadseffektiv användning. Det framgår särskilt att parterna ska utreda hur statsbidraget kan användas för att stärka regionernas incitament och möjligheter att förhandla och teckna avtal för läkemedel.

Jag ser fram emot att ta del av TLV:s slutrapport i december.

Fru talman! Tack till ledamoten för att han lyfter den här frågan!

Jag vill säga att regionerna har gjort många goda försök att korta köerna. Låt mig ge ett exempel: Man tänker att man måste säkerställa att de svårt cancersjuka får vård på sjukhuset. De är mest prioriterade, så dem behåller man, medan man, om jag förenklar något, köper knä eller något annat som vi kan köpa privat på stan. Men de som jobbar i den privata verksamheten har lämnat sin tjänst på sjukhuset en period för att jobba privat, varpå sjukhuset, eftersom man tappat medarbetare och arbetskraft, inte kan ge den vård som regionen själv har bedömt var mest prioriterad.

Sådana exempel har vi ganska många från regionerna. Man vill göra rätt, men det blir en undanträngningseffekt.

Det visar att när man skriver avtal och gör sådana här lite större satsningar behöver regionerna jobba gemensamt. Därför har vi gett Anna Nergårdh i uppdrag att tillsammans med just regionerna hitta en modell för en bra väg framåt. Detta ska hon presentera den 2 januari.

Hur gör vi för att kanske under en koncentrerad tid kunna hantera de köer som plågar patienter och personal? Det jag bekymrar mig över är inte valet, utan det är de patienter som varje dag väntar på vård och som behöver just den där vården. Nog står det i direktiven väldigt tydligt att man ska kunna välja också i slutenvården, och då måste man så småningom ändra i lagen. Men ordningen är den att utredaren själv tittar på vilka lagändringar som behövs för förslagen, och så återkommer man. Så funkar det i alla statliga utredningar, så också i den här.

Precis som ledamoten säger tror jag att det är nödvändigt att tänka nytt. Låt mig därför avsluta med ett gott exempel från Helsingborgs lasarett. Där hade man för ett tag sedan urdåliga väntetider för den som hade urinblåsecancer. Ungefär 7 procent fick vård i tid. En klok undersköterska satte sig ned och började fundera på vad det var som gjorde att det tog så lång tid på sjukhuset. Hon hittade felen, samlade ihop alla berörda och såg till att korta alla ledtider. I dag klarar man någonstans runt 50-60, ibland 70, procent inom rätt tid, detta utan att man tillfört några pengar.

Genom kloka medarbetare som får göra sin röst hörd kan man alltså åstadkomma goda förändringar.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Man får väl vara väldigt mycket i opposition om man först säger att det regeringen föreslår är kasst och sedan säger att det är detta man borde göra - och då säger man exakt det som regeringen gör.

Nationell vårdförmedling är inget kontor i Stockholm. Det är en digital databas där man kan se hur väntetiderna ser ut. Man ska också kunna lägga in kvalitet där. Det är därför Vårdföretagarna välkomnar denna åtgärd från regeringen.

Detta system kommer att börja testas i närtid - det blir förstås en pilot - för att se hur det fungerar. Man har då lagt in ett antal operationer. Man måste nämligen lära sig systemet. Det är ganska mycket som skiljer i fråga om ASA-bedömningar och mycket annat. Man måste liksom veta vilka faktorer som ska finnas med i systemet.

Detta vårdsöksystem är på väg att etableras. Vi kommer att testa det en period för att lära oss. Jag tror att det är klokt att vi faktiskt bygger detta själva. Vi har kunnat se exempel på att det kanske inte alltid är optimalt att bara plocka system från andra håll. Det finns alltså en poäng med att vi bygger det själva med Ehälsomyndighetens och de 21 regionernas hjälp.

Det är precis detta som man behöver för att professionen ska kunna ge bra besked till patienten. Läkaren säger: Jag bedömer att du behöver den här operationen. På vårt sjukhus kan vi inte ge dig den just nu, men här och där finns ledig kapacitet. Hur ser du på att opereras där?

Det är precis den informationen som både vårdgivare och patienter ska ha tillgång till, och det är det systemet vi bygger. Det kommer att utvecklas gradvis. Jag tror att det är klokt att vi gör det stegvis så att vi lär oss. Men det är precis detta som en nationell vårdförmedling är.

Detta dockar väl med Danmark och den utredning vi har om vårdgarantin. Man har en 30-dagarsgaranti i Danmark. Där fokuserar man mest på att den egna regionen ska ordna vård till dig inom 30 dagar. Kan den inte det har du möjlighet att söka vård någon annanstans. Har lite längre tid förflutit kan du till och med söka dig utomlands. Det är de danska reglerna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

När det gäller att just få till en vårdgaranti där man fokuserar mer på behov än på de 90 dagarna har vi tillsatt en utredning. Jag noterar att den tas mycket väl emot av både sjukvårdens huvudmän och Vårdföretagarna. Vi behöver hitta ett vårdgarantisystem som stämmer med det nya sättet att arbeta, som ledamoten faktiskt beskriver och som jag själv och regeringen arbetar med.

Man behöver alltså inte tycka att allt regeringen gör är fel, särskilt inte när den föreslår detsamma som man själv tycker.

Det är väsentligt att patienter har tillgång till information. Jag tror att det första steget kommer att vara att man har tillgång till väntetider på olika sätt. Jag vill säga att de väntetidsdatabaser vi har i dag inte är bra. Det är information från lång tid tillbaka. Vi kan inte få realtidsinformation, och det finns ganska få uppgifter. Nu har också Imy visat att det saknas stöd för väldigt mycket av den uppgiftsinsamling som sker. Vi behöver alltså göra en förändring också när det gäller väntetidsdatabasen.

Regeringens uppfattning är att vi hellre vill ta ett samlat grepp om alltihop - det gäller väntetider, vårdsöksystemet och en nationell vårdförmedling - så att vi har ett system som hänger ihop för både patienter och vårdgivare.

Det ska sägas att SKR försökte göra ett vårdsöksystem eller en nationell vårdförmedling för ett par år sedan. Men de sa: Vi gav upp. Det var svårt att göra det.

Det bevisar att det är en ganska tuff uppgift vi har tagit oss an. Vi får många inspel från regionerna när jag har möten och samtal med dem om den nationella vårdförmedlingen. Men jag uppfattar det som att de ser fördelar med detta. Vi kan få en mycket bättre och mer jämlik tillgång till hälso- och sjukvård genom att visa upp var ledig kapacitet finns.

Jag ser verkligen fram emot detta. Det handlar om de åtgärder som vi har vidtagit. Just frågan om behovsstyrd vård är väsentlig i den utredning som Anna Nergårdh arbetar med och leder. Jag ska i nästa inlägg förklara varför vi måste se till att vi inte får undanträngningseffekter.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag tackar ledamoten för att han lyfter den här frågan, som är prioriterad för regeringen.

Låt mig börja med att prata lite om hur siffrorna ser ut. De är lite mer komplicerade än vad ledamoten nu lyfter. De som väntat mer än 90 dagar på operation eller första besöket hos specialistsjukvården är en särskild grupp. Förra hösten var det ungefär 285 000 väntande. I våras, i maj, var det 100 000 färre. Nu i höst, efter en sommar och en vårdkonflikt, är det tillbaka ungefär på samma nivåer. Det sker alltså väldiga svängningar under ett år i svensk hälso- och sjukvård. Man åstadkommer fantastiska saker, men patienterna kommer tillbaka. Detta bekräftar verkligen det som ledamoten lyfter om strukturella problem som gör att man åstadkommer mycket men inte på lång sikt förändrar hur man arbetar.

Vi kan lägga till att operationskapaciteten i maj var tillbaka på samma nivå som 2019 - 100 procent. Man följer det här i registret Spor. Vi var verkligen tillbaka med den operationskapacitet som vi behövde. Men det räcker inte att ha 100 procent. Vi måste öka rejält mycket mer än till 100 procent för att klara av alla dem som väntar i kö. Det visar att vi måste tänka på ett annorlunda sätt, vilket vi nu också gör.

När vi antog budgeten hösten 2021 medverkade mitt parti och andra till något väsentligt. Då skrev vi för första gången att Sverige har för få vårdplatser. Under lång tid hade mantrat varit det motsatta: Vi ska minska antalet vårdplatser, för det är så vi mäter medicinsk utveckling.

Det finns delar i detta som är rätt. Att läkemedel kan ersätta inläggning, att läkemedel gör att man kan korta ned vårdtider och att dagkirurgi i många insatser kan göras utan att inläggning behövs är fantastiskt bra. Det ska vi fortsätta med.

Men antalet vårdplatser har gått ned för mycket. Det gör att vårdpersonalen i dag använder mer av sin tid än vad de borde till att prioritera om och prioritera om igen. När jag besöker avdelningar runt om i Sverige berättar de hur en halvtimme till en timme går till att göra den extra listan över vilka man ska skriva ut om operationskapaciteten inte räcker till fast man egentligen inte tycker att de borde skrivas ut. Att ens behöva lägga tid på att göra extralistor i stället för att vårda patienter visar hur snett systemet är.

Det finns dock goda exempel. Låt mig lyfta Gävleborg, där jag var på besök för ett tag sedan. Där kan man i princip alltid använda full kapacitet i sina operationssalar. De har nämligen hittat ett bra system. Det är professionen som har hittat en bra styrning. Man har nästan alltid full operationskapacitet och ser hela regionen som en helhet.

Jag pratade med personal och frågade: Behöver inte någon vabba ibland? Är ni inte sjuka? Jag menar sådant borde ju hända. De svarade: Ja, men det kan vi lösa.

Detta visar att de har en bra ledning, där professionen är med och styr, och också att de har en god arbetsmiljö. Man hittar ett sätt att jobba som gör att det funkar på arbetet. Det finns alltså goda exempel i landet.

För mig är det oerhört angeläget att lyfta fram de goda exemplen men också att se till att vi hittar de saker som gör att det tar för lång tid. Det kom därför en utredning i somras. Man skulle titta på flaskhalsar inom bilddiagnostik, radiologi och patologi. Det visade sig att de inte var riktigt som vi trodde. De var på lite andra håll än vad man hade kunnat förvänta sig. Men den sortens arbete som just nu sker, inte minst inom RCC:erna, är väsentligt för att kunna korta tider och hitta det som är fel.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Den kraften vill vi frigöra ordentligt. På fredag kommer den nationella cancerstrategins uppdatering från Mef Nilbert. Vi får se vad hon hittar för saker.

Jag ska återkomma till detta i nästa inlägg, men någonstans handlar det faktiskt också om att skruva i systemet i form av vårdgaranti eller annat för att skapa rätt drivkrafter. Det har vi inte i dag när vi inte går på behov utan på 90 dagar. Detta hänger inte ihop med en patients behov - det kan jag säga.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Anders W Jonsson har frågat mig vilka ytterligare åtgärder jag och regeringen kommer att vidta för att förkorta de långa vårdköerna.

Sverige har en hälso- och sjukvård av mycket hög kvalitet - i världsklass. Samtidigt är det ett faktum att alltför många måste vänta på att få vård. Det finns behov av att skapa en närmare och tillgänglig vård på lika villkor i hela landet. De senaste årens höga inflation har medfört höga kostnader för verksamhet och pensioner, vilket har slagit hårt mot regionernas ekonomi.

Regeringen gav därför i juni 2024 en utredare i uppdrag att analysera och föreslå en ny och stärkt vårdgaranti med väsentligt kortare tidsgränser (dir. 2024:50). Den nya vårdgarantin ska tydligare än i dag utgå från patientens behov av vård. I uppdraget ingår bland annat att vid behov lämna förslag på åtgärder som stärker huvudmännens och vårdgivarnas förutsättningar att uppfylla vårdgarantin och följa patientlagen (2014:821). Utredaren ska också lämna förslag på statliga engångsinsatser som syftar till att korta vårdköerna och väntetiderna. Den delen av utredningen ska redovisas den 2 januari 2025.

Regeringen genomför även ett antal andra satsningar på hälso- och sjukvården. De förslag som regeringen lämnar i budgetpropositionen för 2025 innebär sammanlagt cirka 18 miljarder kronor inom mitt ansvarsområde, varav merparten går till regionerna.

Regeringen driver på för att regionerna ska öka vårdkapaciteten och avsätter 7 ½ miljard kronor för detta ändamål nästa år. Regeringen stärker också hälso- och sjukvårdens förutsättningar genom ett ytterligare sektorsbidrag till hälso- och sjukvården omfattande totalt 2 miljarder kronor under 2025.

Vidare skyndar regeringen på arbetet med att inrätta en nationell vårdförmedling så att väntande patienter kan erbjudas vård på annan ort om väntetiden där man bor är för lång. Nationell vårdförmedling syftar till att uppnå målet om en tillgänglig och effektiv vård med kortare väntetider. Regeringen föreslår att 250 miljoner kronor avsätts för detta arbete under 2025. Arbetet består bland annat av att ta fram metoder för att synliggöra ledig kapacitet.

Jag vill avslutningsvis understryka personalens betydelse för att öka vårdkapaciteten och korta vårdköerna. Personalen är hälso- och sjukvårdens viktigaste resurs och grunden som hälso- och sjukvården vilar på. Regeringen har mot den bakgrunden gett Socialstyrelsen ett uppdrag att ta fram förslag till en nationell plan för att förbättra hälso- och sjukvårdens kompetensförsörjning (S2023/00256). Den nationella planen ska bland annat visa vilka insatser som behövs, både för befintlig och för ny vårdpersonal, för att förbättra kompetensförsörjningen.

Jag tackar Anders W Jonsson för interpellationen och ser fram emot debatten.

Fru talman! Jag tackar återigen ledamoten för att hon tar upp detta.

Förslag om en särskild beredning är alltid intressant. Men det som skiljer detta område från en försvarsberedning och en beredning inom rättsområdet är att de har ansvar för statliga verksamheter. Sitter man vid bordet kan man säga att man kommer att göra det här inom polisen respektive inom försvaret. Det kan man inte göra när det gäller 21 direktvalda regioner. Då funkar inte en nationell beredning, för ingen har mandat att besluta över dem.

Det är det som är skillnaden med den konstruktion vi just nu har för hälso- och sjukvården. Jag välkomnar verkligen Socialdemokraternas förslag till nytt partiprogram där man betonar vikten av nationell styrning och till och med kontroll, tyckte jag mig kunna läsa, av hälso- och sjukvården. Det ska ni förstås besluta om i vår, men det skulle innebära att möjligheten ökar att på nationell nivå ta ansvar och fatta beslut.

Det skulle också göra en beredning möjlig i framtiden. Men för att en beredning ska få effekt måste det gälla statlig verksamhet. Att sitta i en beredning som inte kan påverka något och som 21 direktvalda regioner har ansvar för tror jag bara leder till misstro - man pratar men ingenting blir gjort.

Beredningar använder vi alltså gärna där de har möjlighet att ge effekt. Jag skulle gärna ha mer av nationell styrning, men den frågan bereds i en parlamentarisk utredning. Till dess att den är klar: Varmt tack till ledamoten för att frågorna ställs och för att vi fått chans att utbyta erfarenheter! Jag ser en stor samsyn när det gäller att använda Nationella vårdkompetensrådet. Jag är tacksam över att det finns, att rådet tillsattes under den förra mandatperioden och att vi nu kan arbeta vidare med det.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Jag tackar ledamoten för kompletterande frågor.

Av 21 regioner har 5 regioner lagt varsel och sagt upp personal. Regeringens uppfattning var som sagt att göra vad man kan för att behålla vårdpersonal. Regioner på bredden har verkligen gjort det. De har gjort allt de kunnat för att behålla vårdpersonal. Det tycker jag är fantastiskt bra, för vi behöver varenda medarbetare.

Vårt medskick handlade också om vägen till att behålla medarbetare. Ledamoten lyfte fram att parallellt med att kanske 800 eller 1 000 riskerar att sägas upp inom svensk sjukvård söker man samtidigt 4 000 sjuksköterskor, vilket visar på rotationen i yrket. Orsakerna till det kan vara helt naturliga, som att man flyttar eller byter bostad. Men när det görs för att jobbet är för tungt eller att man inte trivs på sitt arbete har arbetsgivaren ett stort problem.

Den stora rotation som sker är en varningssignal. Det var ju också bakgrunden till att vi gav Nationella vårdkompetensrådet ett uppdrag att titta på vad man som arbetsgivare ska göra för att behålla personal så att de känner att de utvecklas och kan vara kvar i yrket. Kanske kan man byta inriktning och gå vidare till en annan del men ändå finnas kvar i yrket. Det är hela bakgrunden till rådets arbete.

Vi delar helt uppfattningen att man behöver samla kraft för att inte bara behålla personal utan för att det också ska vara ett attraktivt yrke. Jag hoppas verkligen att alla de delar i planen som berör arbetsgivare tas om hand. Den rapport jag fick nyligen visar att regionala kompetensråd tar till sig detta och gör vad de kan för att agera. När jag själv möter regioner på plats ser jag att de verkligen har tagit detta till sig och vill göra förändringar och förbättringar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag fattar att det här inte går på nolltid, men personalen måste se att det finns en vilja hos arbetsgivaren att förändra arbetssätt. Man kan inte bara säga att man vill ha en god arbetsmiljö, utan man måste se att det blir skillnad på plats. Där har förstås arbetsgivaren ett stort ansvar, men Nationella vårdkompetensrådet bidrar till att ge goda exempel på vad man kan göra.

Låt mig förtydliga något. Ganska många delar som också är helt väsentliga för Nationella vårdkompetensrådet berör utbildningsfrågor. Jag tycker att ledamoten landar helt rätt där. Vi måste få ordning på det här, för det är jätteviktigt. Det gäller till exempel förenade anställningar.

Rent praktiskt hamnar frågorna på Utbildningsdepartementet, som kommer att lägga fram de propositioner som är följden av de olika utredningarna och Nationella vårdkompetensrådets förslag. Men regeringen samverkar alltid, och i alla frågor där det är relevant har vi gemensam beredning. Ledamoten behöver inte vara orolig över det. Det blir dock en praktisk fördelning när det väl är dags för proposition eller att lägga fram förslag till riksdagen. Det är den ordning som är beslutad för hur en regering arbetar och är inget nytt i sak.

Att man lyfter fram bredden av frågor är en av fördelarna med Nationella vårdkompetensrådet. De tittar inte bara smalt på sådant som rör Socialdepartementet, utan de tittar brett: Vad kan arbetsgivare göra? Vad kan regioner sinsemellan göra gemensamt? Vad kan regeringen i form av Socialdepartementet men också andra departement eller myndigheter göra? Jag gillar verkligen att de inte börjar i att snäva in utan att de ställer frågan vad personalen behöver. Därför har vi fått en stor flora av förslag.

Hittills har vi inte hittat något som vi haft skäl att dra tillbaka eller där vi haft synpunkter i negativ mening. Däremot finns flera förslag som kräver beredning. Just de som berör Utbildningsdepartementet är sådana. Man skriver inte fram en proposition på Nationella vårdkompetensrådets plan, utan det krävs ett utredningsarbete.

Vi hade turen att ha både VULF-samordnarens arbete och VFU-utredningen. Det gör att vi kan docka ihop detta och förhoppningsvis få ett sådant underlag som gör att vi kan skriva en proposition.

Jag hoppas att jag och regeringen får återkomma till riksdagen med många av dessa förslag. Andra saker kommer att genomföras på annat sätt, kanske av regionerna själva eller i en form av samverkan. Men det jag är ute efter och som jag tog upp tidigare är att vi måste fråga medarbetarna efter ett tag om de har märkt någon skillnad. Om de inte har det måste vi öka takten.

Fru talman! Jag vill tacka ledamoten för att hon lyfter upp de här frågorna. Det ger oss möjlighet att få fler att bli intresserade och kanske delaktiga i de här viktiga frågorna.

Regeringen jobbar på lite olika sätt parallellt. Tiden går fort. Därför behöver vi göra parallella saker. Det ena är att vi bara ett par dagar innan man lämnade sin rapport om planen gav det förnyade uppdraget och sa: Ni stannar inte här, utan ni fortsätter ert uppdrag.

Man fick väldigt tydliga uppdrag att förankra, samtala och lyssna in vad de regionala kompetensråden tycker om de 25 förslagen. För när vi ska ta nästa steg behöver vi möjligtvis korrigera något, om de har synpunkter på det, men också få en samlad kraft framåt. De rapporter jag har fått hittills är att det i stort finns ett stort stöd för de 25 förslagen, men det finns också bra medskick om vad som kan skruvas på.

I den delen hoppas vi få en slutrapport i februari och att man då har samlat ihop vad de regionala kompetensråden anser. De jobbar också parallellt, och deras erfarenheter och intryck behöver också tas till vara i arbetet. Även om man gör detta nationellt och vi är överens om att det är en nationell fråga att göra det behöver man hämta in vad de tycker regionalt. Därför har vi gjort den modellen.

Parallellt med det jobbar vi ändå med merparten av förslagen. Precis som ledamoten lyfter upp rör många förslag både Vulf och VFU. Allt som rör Vulf är inordnat i arbetet hos Vulfsamordnaren på Utbildningsdepartementet. Där kommer de förslagen att tas om hand när regeringen går vidare med de delarna. Jag tycker att det ansluter väl till vad Vulfsamordnaren själv kom fram till. Det känns lite som hand i handske. Jag hoppas att Utbildningsdepartementet hittar en bra väg framåt.

Detsamma gäller VFU, där vi har haft en utredning. Förslagen från Nationella vårdkompetensrådet ansluter också väl till det. De omhändertas alltså i det arbetet.

Jag är glad att ledamoten även lyfter fram den utredning om specialistkompetenser som vi har tillsatt, så att vi får en samsyn om vilka kompetenser man har som till exempel fysioterapeut. Det är ett exempel på att vi har sådana yrkestitlar i dag men inte en samsyn om vad de innebär, det vill säga vilken kompetens man har. Det har under lång tid efterfrågats från professionens olika förbund att vi ska bringa lite reda i specialistkompetenserna, så att vi vet vad som utbildas i och vilken kompetens man har när man är färdig.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Harriet Wallbergs utredning har som det ena benet att se till vilka fler specialistkompetenser vi ska ha och hur vi ska reglera dem. Det andra är just att vi behöver få till någon form av reglering för fortbildning och vidareutbildning. Det har vi ju inte alls i dag.

Man kan mycket väl säga att det faktiskt redan står i hälso- och sjukvårdslagen vilket ansvar en arbetsgivare har. Men regeringens uppfattning är att eftersom så få medarbetare får ta del av fortbildning och vidareutbildning behöver vi hitta en tydligare reglering för hur det ska ske.

Harriet Wallbergs utredning är alltså oerhört väsentlig. Att det finns en återkoppling till Nationella vårdkompetensrådet är naturligt, så att man vet om att båda delarna finns och jobbar parallellt. Resultatet av Harriet Wallbergs utredning kommer i vår. Det kommer vi att behöva ta om hand, för att se var det ska landa.

När det gäller exempelvis ledarskapsprogrammet är det tacksamt att SKR har tagit över stafettpinnen och håller i ett nationellt sådant.

Precis som ledamoten säger är flera frågor direkt kopplade till arbetsgivare och sjukvårdshuvudmän. Men även där behöver vi ha en form av uppföljning, så att vi kan följa om det händer någonting. Även om de ligger på de regionala sjukvårdshuvudmännen behöver man ju veta vad som hänt och hur det ser ut.

Jag hoppas att Nationella vårdkompetensrådet i sin slutrapport också kommer med förslag på hur vi följer upp det arbete som sker regionalt. Det räcker inte med en nationell plan om det inte händer någonting. Vi behöver bli bättre på effektiv uppföljning, som inte bara är checklistor utan som talar om hur det har blivit för personal och patienter.

Fru talman! Anna Vikström har frågat mig om regeringens uppdrag till Nationella vårdkompetensrådet har förändrats, eller kommer att förändras, med anledning av beskrivna varsel och neddragningar av personal och deras effekter på den långsiktiga kompetensförsörjningen.

Anna Vikström har också frågat mig om jag och regeringen har genomfört några av de åtgärder som Nationella vårdkompetensrådet hittills har föreslagit i delrapporter, slutrapporter eller den nationella planen och vilka av de föreslagna åtgärderna som jag och regeringen kommer att genomföra.

Anna Vikström har slutligen frågat mig vilka övriga åtgärder jag kommer att vidta för att stärka det nationella åtagandet för hälso- och sjukvårdens kompetensförsörjning.

Inledningsvis vill jag understryka personalens betydelse för att öka vårdkapaciteten och korta vårdköerna. Personalen är hälso- och sjukvårdens viktigaste resurs och grunden som hälso- och sjukvården vilar på. Arbetet med att säkra kompetensförsörjningen är långsiktigt, och för att klara vårdens behov i hela landet anser regeringen att det nationella åtagandet för kompetensförsörjningen behöver stärkas.

Regeringen har därför gett Socialstyrelsen genom det Nationella vårdkompetensrådet ett uppdrag att ta fram förslag till en nationell plan för att förbättra hälso- och sjukvårdens kompetensförsörjning (S2023/00256). Uppdraget redovisades den 31 maj 2024, och Nationella vårdkompetensrådet presenterade då 25 förslag till insatser för att förbättra kompetensförsörjningen i Sverige. Förslagen handlar bland annat om att säkerställa tid och resurser för kompetensutveckling och ge ökad möjlighet till karriärvägar för att attrahera, utveckla och behålla vårdpersonal.

Regeringen ändrade uppdraget den 23 maj 2024, och Nationella vårdkompetensrådet ska därmed inhämta synpunkter och anpassa, förankra och säkerställa att planen bidrar till att stärka vårdkapaciteten. I uppdraget ska Nationella vårdkompetensrådet även samordna, stödja och följa upp de regionala vårdkompetensrådens arbete med den nationella planen. Uppdraget ska slutredovisas senast den 28 februari 2025.

Regeringen har också gett en särskild utredare i uppdrag att analysera möjliga förändringar som kan behövas i regelverk och strukturer när det gäller reglerade yrken, specialistkompetenser och specialistutbildningar samt vidareutbildning och fortbildning inom hälso- och sjukvården och tandvården för att möta de utmaningar som dessa verksamheter står inför (dir. 2023:148). Det uppdraget ska redovisas senast den 30 mars 2025.

Samtidigt genomför regeringen en rad olika satsningar på hälso- och sjukvården. Regeringen har gett ytterligare tillskott av medel till regionerna inom ramen för dels ett sektorsbidrag omfattande 3 miljarder kronor som förstärktes i samband med vårändringsbudgeten för 2024 med ytterligare 6 miljarder kronor, dels fem olika överenskommelser mellan staten och Sveriges Kommuner och Regioner på totalt knappt 9 miljarder kronor.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Sektorsbidraget om 6 miljarder kronor motsvarar personalkostnaden för cirka 7 000 sjuksköterskor. Regeringens uttryckliga förväntan är att regionerna använder pengarna för att undvika uppsägningar av sjukvårdspersonal. Regeringen föreslår också ett fortsatt stöd till regionerna under 2025 och att 2 miljarder kronor avsätts för 2025 i ett sektorsbidrag till hälso- och sjukvården.

Utöver detta föreslår regeringen ytterligare satsningar. Bland annat stärks satsningen för ökad vårdkapacitet med 1 miljard kronor jämfört med tidigare och ytterligare medel under 2025 för nationell vårdförmedling och finansiering av en jämlik implementering av precisionshälsa.

Tillsammans med tidigare aviserade medel uppgår de tillskott som regeringen föreslår till hälso- och sjukvården under 2025 inom mitt ansvarsområde till 18 miljarder kronor.

Med det vill jag tacka Anna Vikström för frågorna. Jag ser fram emot debatten.

Herr talman! Jag tackar återigen ledamoten för att hon lyfter upp detta. Det är som sagt ganska mycket som behöver göras. Ivo lämnade redan 2019, då jag satt i insynsrådet, 40 olika förslag till den dåvarande regeringen, men det kom en pandemi emellan. Jag vill säga det. Jag förstår att det inte var möjligt att påbörja allt, men vi betar av listan.

En sak som vi har lagt till och som inte står på listan handlar om att vi inte ens har ett vård- och omsorgsgivarregister i Sverige. Vi kan alltså inte ens se vilka som är aktiva, om de har kontroll, om de har legitimation eller vilka de är. Vi håller därför på att upprätta ett sådant register.

Vi ligger ganska långt efter, och detta gör att vi behöver göra många saker just nu för att det ska bli riktigt bra. En sak vi har gjort är att tillföra pengar till Ivo, i början av året. Det tar tid för dem att få rätt och kompetenta medarbetare. De måste kunna verksamheterna, och de behöver också ofta säkerhetsklassas då de är ute i områden med mycket brottslighet. Vi måste säkerställa att de har ett skydd och veta att det fungerar. Det är alltså en ganska tuff resa som Ivo gör just nu.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

För närvarande - eller så har det varit länge, är det kanske bäst att jag säger - får de skäll för att de stänger för tidigt och skäll för att de stänger för sent, samtidigt. På Gotland är man ganska bedrövad just nu därför att i princip alla HVB-hem har stängt. Vad ska kommuner som ska ta hand om unga göra när de inte har någonstans att skicka dem?

Det här visar att om man går ut med generella åtgärder, såsom att alla privata verksamheter ska avslutas, kommer ju kommunerna inte att ha någonstans att skicka de unga. Varje kommun som sluter ett avtal måste dock säkerställa att verksamheten är bra.

Exemplet med HVB har varit det mest talande. Unga som behöver stöd och hjälp har kommit till hem där kriminella lär dem att bli ännu mer kriminella och dessutom utnyttjar dem i sin verksamhet. Staten, kommuner och regioner får inte medverka till att fler blir brottslingar, men det har vi gjort på många olika sätt.

Jag instämmer därför helt i att tillsynen från Ivo är helt avgörande. Vi skriver att den är prioriterad, men också kommuner och regioner behöver göra sitt. Jag är väldigt glad över det arbete som har påbörjats det senaste året. Vi behöver fortsätta med det.

Stort tack för frågan! Vi kommer alldeles säkert att återkomma till det här.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Vi har mött brottslighet inom välfärden alltsedan 2009 eller 2010, då vi upptäckte det inom den personliga assistansen. Vi kom inte så värst långt då därför att det blev en svår avvägning mellan behovet av assistans, när man har rätt till det, och de åtgärder som tas för att kontrollera. Det riskerade att gå ut över dem som behövde assistans när vi skulle komma åt de kriminella. Under den förra borgerliga regeringen kom vi alltså inte tillräckligt långt med frågan om assistans och den brottslighet som fanns där.

När Sverige sedan tog emot många ensamkommande barn 2015 behövde vi HVB-hem för vård eller boende, och det var många som startade hem. Jag är tacksam mot alla som kunde bistå med hjälp, men hem öppnades också av personer som enbart var kriminella.

Vi har under hela perioden efteråt sett att sådant har letat sig in i HVB. Det senaste jag såg gällde Borås och två kommunala boenden där föreståndaren hade knark på kontoret för att kunna sälja till de boende. Om man ska ta hand om barn och unga som behöver en bättre start i livet ska det ju inte finnas knark där. Men det har alltså gått så långt att man inte ens grunnar på detta utan bara gör det och utnyttjar situationen.

När det gäller HVB har vi som sagt sett sådant ända sedan 2015 eller 2016. Vi gjorde förstås vad vi kunde i den situationen, men vi hade inte verktyg för att kunna säkerställa att det var rätt personer som startade hemmen eller att pengarna användes på rätt sätt.

De senaste åren har brottsligheten också kommit in i hälso- och sjukvården, precis som ledamoten lyfte fram. Vi har tyvärr hela skalan, från dem som hittar på att de är sjukare än vad de är till dem som sätter upp en vårdcentral som inte ens finns och inte har några patienter. De fejkar uppgifter om personnummer, anamnes och annat, och sedan plockar de ut pengar från regionen.

Det är klart att berörda regioner finner det oerhört problematiskt att man har skrivit sådana avtal. Man ska ju undersöka allt när man skriver avtal och säkerställa att de är rätt.

När det handlar om att skriva avtal behöver vi hitta möjligheter att utesluta olika aktörer på fler grunder. Det är ett av de exempel som regeringen arbetar med. När regioner och kommuner sluter avtal ska de kunna kontrollera fler saker och också utesluta aktörer på fler grunder än vad de kan i dag. Det pågår alltså ett arbete med att jämställa lagstiftningarna på ett bättre sätt så att man får bättre verktyg.

De kriminella har ju inte kommit in därför att de vill hjälpa till i hälso och sjukvården. Som jag nämnde begås tyvärr felaktigheter, men där handlar det om människor som vill göra rätt och om att det ibland sker misstag. De kriminella är en helt annan grupp. De kliver in för att tjäna pengar på vårt gemensamma, och de vill inte ens försöka ge vård. Ibland fabricerar de uppgifter från början till slut.

Det har visat sig att de kriminella är riktigt duktiga, och våra myndigheter, kommuner och regioner ligger aningen efter. Men vi har två regioner som har jobbat bra: Stockholm och Västra Götaland. Stockholm startade för flera år sedan och Västra Götaland strax därefter. De jobbar riktigt bra i dag med att få upp garden och se till att de har kontroll på saker och ting.

Skåne har följt efter, och Halland har anslutit sig till dem. SKR gör ett mycket gott arbete med detta, och vi återkommer från regeringen med fler uppdrag i närtid för att fler av våra myndigheter ska bli ännu bättre på det här.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Detta måste göras på riktigt bred front. Det räcker inte med en åtgärd, utan det kommer att behövas ganska många saker, såsom lagstiftning och förstärkta resurser till Ivo, vilket vi har gett. Vi måste också gå igenom alla varianter av regelverk.

Om vi ska vi lyckas stoppa de kriminella måste vi göra det svårt på väldigt många olika sätt, så att det inte blir lönsamt att finnas hos oss i sjukvården längre. Vi måste skruva åt på alla ställen och göra det svårt för dem att komma in. Annars kommer vi aldrig att lyckas stoppa dem.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Jag tackar för att ledamoten lyfter frågan och väl beskriver situationen. Det kan handla om felaktigheter inom sjukvård och omsorg, där det inte finns något uppsåt men där konsekvenserna ändå kan bli katastrofala för en patient eller vårdtagare. Det behöver vi tillsyn av. Det är jätteviktigt, därför att dåligt bemötande kan påverka en persons hela liv. I de fallen vill jag nog säga att vi kanske har de största problemen i dag, därför att många andra frågor pockar på uppmärksamhet samtidigt som patienter känner att det tar alldeles för lång tid innan de får svar på det de upplevt av felaktigheter eller dåligt bemötande. Det är en av de frågor vi lyfter fram.

Vi förväntar oss att man förbättrar detta med hjälp av alla de nya miljoner regeringen ger till Ivo, både tillfälligt i år och permanent. Jag vill ta upp det eftersom vi kommer att diskutera välfärdsbrottsligheten, som ledamoten beskriver väldigt väl, men också för att det är viktigt för tilliten till det gemensamma. Om man upplever att någonting brister måste man få sin sak prövad. Det är därför Ivo finns.

Det är angeläget för mig att i alla dialoger och möten med personal betona vikten av att de finns för att man ska kunna bevara tilliten till och förtroendet för det gemensamma. Vi har en lag stiftad av Sveriges riksdag som säger vad man kan förvänta sig. Vi arbetar under lagarna och sätter oss inte över dem. Vi ser till att genomföra arbetet på bästa sätt.

Om något brister, antingen på grund av felaktigheter och misstag eller det vi ofta återkommer till, nämligen oseriösa och kriminella aktörer, måste det finnas någon som reagerar. Den första instansen är de som har huvudansvaret, det vill säga kommuner och regioner. Det framgår av kommunallagen att om kommunen eller regionen överlämnar verksamheten till någon annan måste de försäkra sig om full insyn och möjlighet att kontrollera att den sköts på rätt sätt.

Man kan konstatera att kommuner och regioner behöver förbättra sin egen tillsyn men att de inte har alla de verktyg som behövs. Det har visat sig i arbetet som regeringen bedrivit att kommuner och regioner behöver fler verktyg - förmodligen fler sekretessbrytande bestämmelser och fler register som kan samköras. När vi går igenom de frågorna överensstämmer de också med Ivos behov, därför att när kommuner och regioner inte tillräckligt har kunnat säkerställa att det de överlämnar till någon annan fungerar väl måste tillsynen från Ivo fungera. Båda parter har behov av skärpt lagstiftning inom flera områden för att utföra sina uppdrag väl. Därför har vi tillsatt utredningarna jag nämner och flera andra inom justitieområdet, som ju berör alla kommuner och regioner.

Kommuner och regioner behöver fler verktyg för att göra en rimlig tillsyn, och det kommer att vara en svår avvägning. Jag gissar att riksdagen också återkommer i de frågorna, för de är viktiga. Hur långt ska vi gå med kontroller? Hur mycket ska vi bevara tilliten? För mig är tilliten effektiv. Om vi kan lita på varandra vet vi att det också blir ekonomiskt mer effektivt. Men vi behöver komplettera med något mer kontroll. Det gäller att hitta balans.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Såväl kommuner och regioner som Ivo behöver alltså fler verktyg för att kunna göra den tillsyn och de kontroller som är nödvändiga. Därför har vi startat det arbetet. Utredningar pågår fortfarande, och ärendet är på väg framåt - inte minst på civilminister Erik Slottners område.

Jag återkommer i nästa inlägg till oseriösa och kriminella aktörer, men att kommuner och regioner inte har möjlighet att följa - till exempel i fallet som ledamoten nämnde - vad som har hänt någon annanstans i Sverige är ju alldeles oacceptabelt. Om någon har konstaterat att ett fel begåtts och att en person inte är lämplig ska andra få del av den informationen. Det är ett bra exempel på de brister som finns i dag.

Herr talman! Eva Lindh har frågat mig hur jag avser att agera för att komma till rätta med de allvarliga bristerna i tillsyn som Riksrevisionen påvisat hos Inspektionen för vård och omsorg, Ivo.

Ivos roll som statens tillsynsorgan av vård och omsorg är unik och av yttersta vikt för att säkerställa att befolkningen får vård och omsorg som är säker och har god kvalitet. Ivos ansvar för tillsyn och tillståndsprövning är ett av de viktigaste verktygen i arbetet med patientsäkerhet och mot oseriösa och kriminella aktörer inom hälso- och sjukvård och tandvård samt omsorg. Inom ramen för sitt tillsynsuppdrag har Ivo befogenheter att förbjuda verksamheter inom vård och omsorg och återkalla tillstånd så att oseriösa och kriminella aktörer inte tillåts fortsätta vara verksamma.

Det är därför angeläget att Ivo ges nödvändiga förutsättningar och befogenheter för att bedriva en effektiv tillsyn. Ivo har därför under 2024 fått en förstärkning om 30 miljoner kronor, genom bland annat särskilda uppdrag, för att stärka arbetet mot oseriösa och kriminella aktörer inom vård och omsorg. I budgetpropositionen för 2025 föreslår regeringen att Ivos anslag höjs permanent med 28 miljoner kronor för arbetet.

Under 2024 har Ivo fått två uppdrag för att stärka och utveckla arbetet med att förebygga och motverka välfärdsbrottslighet och förekomst av oseriösa aktörer inom hälso- och sjukvård och tandvård (S2024/00037) samt omsorg (S2024/00041). Ivo har även fått ett uppdrag för att stärka tillsynen av stödboende och hem för vård eller boende som tar emot barn och unga (S2024/01643).

Ivo ansvarar för prövningen av klagomål enligt patientsäkerhetslagen (2010:659). Klagomålshanteringen är viktig för en effektiv tillsyn av patientsäkerheten i hälso- och sjukvården och för att enskildas intressen ska tillgodoses.

Riksrevisionen påtalar i sin rapport Läkemedelsförskrivningen - statens styrning och tillsyn (RiR 2023:23) att tillsynen av felaktiga förskrivningar inte är effektiv och att det är stora brister i regleringen av felaktig användning av läkemedelsförmåner och smittskyddssubventioner. Riksrevisionen lämnade ett antal rekommendationer till regeringen avseende detta. Bland annat rekommenderar Riksrevisionen att Ivo får tillgång till fler uppgifter om läkemedelsförskrivningar för att bättre kunna genomföra en riskbaserad tillsyn och därigenom förstärka en mer proaktiv tillsyn.

Uppgifter om läkemedelsförskrivningar innehåller känsliga personuppgifter, och det behöver därför utredas om en utökad uppgiftsskyldighet av sådana uppgifter till Ivo är lämplig. Regeringen har, bland annat mot bakgrund av Riksrevisionens granskning, gett en utredare i uppdrag att se över vissa frågor om dokumentation, begränsningar och tillsyn avseende läkemedelsförskrivningar (dir. 2024:82). Syftet är att motverka felaktiga läkemedelsförskrivningar och förhindra att offentliga medel går till oseriösa och kriminella aktörer inom hälso- och sjukvården.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I uppdraget ingår att analysera och föreslå hur Ivo kan få tillgång till ytterligare uppgifter för att kunna bedriva en träffsäker, effektiv och riskbaserad tillsyn över förskrivare. I uppdraget ingår även att analysera och föreslå hur regelverket för interimistiska beslut gällande återkallelse av legitimation och begränsning av förskrivningsrätten kan ändras för att bättre värna patientsäkerheten och rättssäkerheten för förskrivaren i fråga. Utredaren ska även vid behov föreslå andra förändringar i syfte att tillsynen ska få större genomslag. Detta skulle kunna exemplifieras med andra åtgärder eller förslag som kan förkorta Ivos handläggningstider. Uppdraget ska redovisas senast den 12 mars 2026.

Riksrevisionen konstaterar i sin rapport Nödnumret 112 - statens och SOS Alarms hantering av larm (RiR 2023:22) att Ivo har de förutsättningar som behövs för att tillsynen ska kunna bedrivas effektivt. Särskilt den egeninitierade tillsynen har visat sig vara kapabel att identifiera brister och få SOS Alarm att agera för att åtgärda dessa.

Med det vill jag tacka Eva Lindh för frågorna, och jag ser fram emot debatten.

Fru talman! Jag tackar ledamoten för att han lyfter frågan om att det inte finns någon samordning eller transparens mellan regionerna. De har i dag ingen möjlighet att se om någon har stoppats i en annan region. Vi behöver ha den sortens samkörning av register och delande av uppgifter. Hälso- och sjukvårdens system är, enligt min uppfattning, inte 21 olika system i Sverige utan ett samlat, och vi har en och samma lag. De borde ha möjlighet att dela information. Om man har bedömt att någon har agerat olämpligt, och om den kanske har fått en anmärkning på något vis, måste denna information på ett enkelt sätt vara tillgänglig för andra vårdgivare.

Tyvärr har vi sett exempel i medier på att personer åker från den ena regionen till den andra och arbetar. Samma problematik återkommer, vilket innebär en risk för varje patient som träffar en medarbetare som inte fullgör sitt arbete på bästa sätt.

Avslutningsvis vill jag ta upp att vi kommer att behöva göra lagändringar och säkert ändringar i förordningar och föreskrifter. Jag kommer att vara mån om att vi håller balansen, så att vi inte häver på massor av kontrollsystem som försvårar för personalen och för alla som gör rätt för sig och gör rätt. Det är viktigt att vi hittar rätt åtgärder och att vi gör det på ett balanserat sätt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag tycker att vi har byggt upp en fungerande verksamhet som bygger mycket på tillit. Vi får inte rasera den tillit som finns genom en massa kontrollsystem för att vi misstänkliggör alla, utan vi behöver hitta en balans. Låt oss behålla tilliten där det fungerar och är effektivt och sedan komplettera med kontroll för att säkerställa att resurserna hamnar rätt.

Vi behöver varenda krona av välfärdens resurser, och vi befarar att det handlar om miljarder som kommer i kriminellas ägo. Detta måste vi stoppa, också därför att varje patient löper risk att få en felaktig förskrivning eller ett felaktigt läkemedel.

Jag tackar ledamoten för frågan och för debatten.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.