Fru talman! Anna Vikström har frågat mig om regeringens uppdrag till Nationella vårdkompetensrådet har förändrats, eller kommer att förändras, med anledning av beskrivna varsel och neddragningar av personal och deras effekter på den långsiktiga kompetensförsörjningen.

Anna Vikström har också frågat mig om jag och regeringen har genomfört några av de åtgärder som Nationella vårdkompetensrådet hittills har föreslagit i delrapporter, slutrapporter eller den nationella planen och vilka av de föreslagna åtgärderna som jag och regeringen kommer att genomföra.

Anna Vikström har slutligen frågat mig vilka övriga åtgärder jag kommer att vidta för att stärka det nationella åtagandet för hälso- och sjukvårdens kompetensförsörjning.

Inledningsvis vill jag understryka personalens betydelse för att öka vårdkapaciteten och korta vårdköerna. Personalen är hälso- och sjukvårdens viktigaste resurs och grunden som hälso- och sjukvården vilar på. Arbetet med att säkra kompetensförsörjningen är långsiktigt, och för att klara vårdens behov i hela landet anser regeringen att det nationella åtagandet för kompetensförsörjningen behöver stärkas.

Regeringen har därför gett Socialstyrelsen genom det Nationella vårdkompetensrådet ett uppdrag att ta fram förslag till en nationell plan för att förbättra hälso- och sjukvårdens kompetensförsörjning (S2023/00256). Uppdraget redovisades den 31 maj 2024, och Nationella vårdkompetensrådet presenterade då 25 förslag till insatser för att förbättra kompetensförsörjningen i Sverige. Förslagen handlar bland annat om att säkerställa tid och resurser för kompetensutveckling och ge ökad möjlighet till karriärvägar för att attrahera, utveckla och behålla vårdpersonal.

Regeringen ändrade uppdraget den 23 maj 2024, och Nationella vårdkompetensrådet ska därmed inhämta synpunkter och anpassa, förankra och säkerställa att planen bidrar till att stärka vårdkapaciteten. I uppdraget ska Nationella vårdkompetensrådet även samordna, stödja och följa upp de regionala vårdkompetensrådens arbete med den nationella planen. Uppdraget ska slutredovisas senast den 28 februari 2025.

Regeringen har också gett en särskild utredare i uppdrag att analysera möjliga förändringar som kan behövas i regelverk och strukturer när det gäller reglerade yrken, specialistkompetenser och specialistutbildningar samt vidareutbildning och fortbildning inom hälso- och sjukvården och tandvården för att möta de utmaningar som dessa verksamheter står inför (dir. 2023:148). Det uppdraget ska redovisas senast den 30 mars 2025.

Samtidigt genomför regeringen en rad olika satsningar på hälso- och sjukvården. Regeringen har gett ytterligare tillskott av medel till regionerna inom ramen för dels ett sektorsbidrag omfattande 3 miljarder kronor som förstärktes i samband med vårändringsbudgeten för 2024 med ytterligare 6 miljarder kronor, dels fem olika överenskommelser mellan staten och Sveriges Kommuner och Regioner på totalt knappt 9 miljarder kronor.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Sektorsbidraget om 6 miljarder kronor motsvarar personalkostnaden för cirka 7 000 sjuksköterskor. Regeringens uttryckliga förväntan är att regionerna använder pengarna för att undvika uppsägningar av sjukvårdspersonal. Regeringen föreslår också ett fortsatt stöd till regionerna under 2025 och att 2 miljarder kronor avsätts för 2025 i ett sektorsbidrag till hälso- och sjukvården.

Utöver detta föreslår regeringen ytterligare satsningar. Bland annat stärks satsningen för ökad vårdkapacitet med 1 miljard kronor jämfört med tidigare och ytterligare medel under 2025 för nationell vårdförmedling och finansiering av en jämlik implementering av precisionshälsa.

Tillsammans med tidigare aviserade medel uppgår de tillskott som regeringen föreslår till hälso- och sjukvården under 2025 inom mitt ansvarsområde till 18 miljarder kronor.

Med det vill jag tacka Anna Vikström för frågorna. Jag ser fram emot debatten.

Fru talman! Jag vill tacka ledamoten för att hon lyfter upp de här frågorna. Det ger oss möjlighet att få fler att bli intresserade och kanske delaktiga i de här viktiga frågorna.

Regeringen jobbar på lite olika sätt parallellt. Tiden går fort. Därför behöver vi göra parallella saker. Det ena är att vi bara ett par dagar innan man lämnade sin rapport om planen gav det förnyade uppdraget och sa: Ni stannar inte här, utan ni fortsätter ert uppdrag.

Man fick väldigt tydliga uppdrag att förankra, samtala och lyssna in vad de regionala kompetensråden tycker om de 25 förslagen. För när vi ska ta nästa steg behöver vi möjligtvis korrigera något, om de har synpunkter på det, men också få en samlad kraft framåt. De rapporter jag har fått hittills är att det i stort finns ett stort stöd för de 25 förslagen, men det finns också bra medskick om vad som kan skruvas på.

I den delen hoppas vi få en slutrapport i februari och att man då har samlat ihop vad de regionala kompetensråden anser. De jobbar också parallellt, och deras erfarenheter och intryck behöver också tas till vara i arbetet. Även om man gör detta nationellt och vi är överens om att det är en nationell fråga att göra det behöver man hämta in vad de tycker regionalt. Därför har vi gjort den modellen.

Parallellt med det jobbar vi ändå med merparten av förslagen. Precis som ledamoten lyfter upp rör många förslag både Vulf och VFU. Allt som rör Vulf är inordnat i arbetet hos Vulfsamordnaren på Utbildningsdepartementet. Där kommer de förslagen att tas om hand när regeringen går vidare med de delarna. Jag tycker att det ansluter väl till vad Vulfsamordnaren själv kom fram till. Det känns lite som hand i handske. Jag hoppas att Utbildningsdepartementet hittar en bra väg framåt.

Detsamma gäller VFU, där vi har haft en utredning. Förslagen från Nationella vårdkompetensrådet ansluter också väl till det. De omhändertas alltså i det arbetet.

Jag är glad att ledamoten även lyfter fram den utredning om specialistkompetenser som vi har tillsatt, så att vi får en samsyn om vilka kompetenser man har som till exempel fysioterapeut. Det är ett exempel på att vi har sådana yrkestitlar i dag men inte en samsyn om vad de innebär, det vill säga vilken kompetens man har. Det har under lång tid efterfrågats från professionens olika förbund att vi ska bringa lite reda i specialistkompetenserna, så att vi vet vad som utbildas i och vilken kompetens man har när man är färdig.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Harriet Wallbergs utredning har som det ena benet att se till vilka fler specialistkompetenser vi ska ha och hur vi ska reglera dem. Det andra är just att vi behöver få till någon form av reglering för fortbildning och vidareutbildning. Det har vi ju inte alls i dag.

Man kan mycket väl säga att det faktiskt redan står i hälso- och sjukvårdslagen vilket ansvar en arbetsgivare har. Men regeringens uppfattning är att eftersom så få medarbetare får ta del av fortbildning och vidareutbildning behöver vi hitta en tydligare reglering för hur det ska ske.

Harriet Wallbergs utredning är alltså oerhört väsentlig. Att det finns en återkoppling till Nationella vårdkompetensrådet är naturligt, så att man vet om att båda delarna finns och jobbar parallellt. Resultatet av Harriet Wallbergs utredning kommer i vår. Det kommer vi att behöva ta om hand, för att se var det ska landa.

När det gäller exempelvis ledarskapsprogrammet är det tacksamt att SKR har tagit över stafettpinnen och håller i ett nationellt sådant.

Precis som ledamoten säger är flera frågor direkt kopplade till arbetsgivare och sjukvårdshuvudmän. Men även där behöver vi ha en form av uppföljning, så att vi kan följa om det händer någonting. Även om de ligger på de regionala sjukvårdshuvudmännen behöver man ju veta vad som hänt och hur det ser ut.

Jag hoppas att Nationella vårdkompetensrådet i sin slutrapport också kommer med förslag på hur vi följer upp det arbete som sker regionalt. Det räcker inte med en nationell plan om det inte händer någonting. Vi behöver bli bättre på effektiv uppföljning, som inte bara är checklistor utan som talar om hur det har blivit för personal och patienter.

Fru talman! Jag tackar ledamoten för kompletterande frågor.

Av 21 regioner har 5 regioner lagt varsel och sagt upp personal. Regeringens uppfattning var som sagt att göra vad man kan för att behålla vårdpersonal. Regioner på bredden har verkligen gjort det. De har gjort allt de kunnat för att behålla vårdpersonal. Det tycker jag är fantastiskt bra, för vi behöver varenda medarbetare.

Vårt medskick handlade också om vägen till att behålla medarbetare. Ledamoten lyfte fram att parallellt med att kanske 800 eller 1 000 riskerar att sägas upp inom svensk sjukvård söker man samtidigt 4 000 sjuksköterskor, vilket visar på rotationen i yrket. Orsakerna till det kan vara helt naturliga, som att man flyttar eller byter bostad. Men när det görs för att jobbet är för tungt eller att man inte trivs på sitt arbete har arbetsgivaren ett stort problem.

Den stora rotation som sker är en varningssignal. Det var ju också bakgrunden till att vi gav Nationella vårdkompetensrådet ett uppdrag att titta på vad man som arbetsgivare ska göra för att behålla personal så att de känner att de utvecklas och kan vara kvar i yrket. Kanske kan man byta inriktning och gå vidare till en annan del men ändå finnas kvar i yrket. Det är hela bakgrunden till rådets arbete.

Vi delar helt uppfattningen att man behöver samla kraft för att inte bara behålla personal utan för att det också ska vara ett attraktivt yrke. Jag hoppas verkligen att alla de delar i planen som berör arbetsgivare tas om hand. Den rapport jag fick nyligen visar att regionala kompetensråd tar till sig detta och gör vad de kan för att agera. När jag själv möter regioner på plats ser jag att de verkligen har tagit detta till sig och vill göra förändringar och förbättringar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag fattar att det här inte går på nolltid, men personalen måste se att det finns en vilja hos arbetsgivaren att förändra arbetssätt. Man kan inte bara säga att man vill ha en god arbetsmiljö, utan man måste se att det blir skillnad på plats. Där har förstås arbetsgivaren ett stort ansvar, men Nationella vårdkompetensrådet bidrar till att ge goda exempel på vad man kan göra.

Låt mig förtydliga något. Ganska många delar som också är helt väsentliga för Nationella vårdkompetensrådet berör utbildningsfrågor. Jag tycker att ledamoten landar helt rätt där. Vi måste få ordning på det här, för det är jätteviktigt. Det gäller till exempel förenade anställningar.

Rent praktiskt hamnar frågorna på Utbildningsdepartementet, som kommer att lägga fram de propositioner som är följden av de olika utredningarna och Nationella vårdkompetensrådets förslag. Men regeringen samverkar alltid, och i alla frågor där det är relevant har vi gemensam beredning. Ledamoten behöver inte vara orolig över det. Det blir dock en praktisk fördelning när det väl är dags för proposition eller att lägga fram förslag till riksdagen. Det är den ordning som är beslutad för hur en regering arbetar och är inget nytt i sak.

Att man lyfter fram bredden av frågor är en av fördelarna med Nationella vårdkompetensrådet. De tittar inte bara smalt på sådant som rör Socialdepartementet, utan de tittar brett: Vad kan arbetsgivare göra? Vad kan regioner sinsemellan göra gemensamt? Vad kan regeringen i form av Socialdepartementet men också andra departement eller myndigheter göra? Jag gillar verkligen att de inte börjar i att snäva in utan att de ställer frågan vad personalen behöver. Därför har vi fått en stor flora av förslag.

Hittills har vi inte hittat något som vi haft skäl att dra tillbaka eller där vi haft synpunkter i negativ mening. Däremot finns flera förslag som kräver beredning. Just de som berör Utbildningsdepartementet är sådana. Man skriver inte fram en proposition på Nationella vårdkompetensrådets plan, utan det krävs ett utredningsarbete.

Vi hade turen att ha både VULF-samordnarens arbete och VFU-utredningen. Det gör att vi kan docka ihop detta och förhoppningsvis få ett sådant underlag som gör att vi kan skriva en proposition.

Jag hoppas att jag och regeringen får återkomma till riksdagen med många av dessa förslag. Andra saker kommer att genomföras på annat sätt, kanske av regionerna själva eller i en form av samverkan. Men det jag är ute efter och som jag tog upp tidigare är att vi måste fråga medarbetarna efter ett tag om de har märkt någon skillnad. Om de inte har det måste vi öka takten.

Fru talman! Jag tackar återigen ledamoten för att hon tar upp detta.

Förslag om en särskild beredning är alltid intressant. Men det som skiljer detta område från en försvarsberedning och en beredning inom rättsområdet är att de har ansvar för statliga verksamheter. Sitter man vid bordet kan man säga att man kommer att göra det här inom polisen respektive inom försvaret. Det kan man inte göra när det gäller 21 direktvalda regioner. Då funkar inte en nationell beredning, för ingen har mandat att besluta över dem.

Det är det som är skillnaden med den konstruktion vi just nu har för hälso- och sjukvården. Jag välkomnar verkligen Socialdemokraternas förslag till nytt partiprogram där man betonar vikten av nationell styrning och till och med kontroll, tyckte jag mig kunna läsa, av hälso- och sjukvården. Det ska ni förstås besluta om i vår, men det skulle innebära att möjligheten ökar att på nationell nivå ta ansvar och fatta beslut.

Det skulle också göra en beredning möjlig i framtiden. Men för att en beredning ska få effekt måste det gälla statlig verksamhet. Att sitta i en beredning som inte kan påverka något och som 21 direktvalda regioner har ansvar för tror jag bara leder till misstro - man pratar men ingenting blir gjort.

Beredningar använder vi alltså gärna där de har möjlighet att ge effekt. Jag skulle gärna ha mer av nationell styrning, men den frågan bereds i en parlamentarisk utredning. Till dess att den är klar: Varmt tack till ledamoten för att frågorna ställs och för att vi fått chans att utbyta erfarenheter! Jag ser en stor samsyn när det gäller att använda Nationella vårdkompetensrådet. Jag är tacksam över att det finns, att rådet tillsattes under den förra mandatperioden och att vi nu kan arbeta vidare med det.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.