Acko Ankarberg Johansson

Fru talman! Det krävs inga lagändringar för att 1177 ska utvecklas. De har utvecklats fantastiskt bra de senaste åren och fortsätter att göra det – det krävs inga lagändringar där.

Där har vi också kvalitetssäkrade råd – jag vill betona det igen. Det är så viktigt att allmänheten får del av evidensbaserade råd. Det är många andra som väljer råd av olika skäl. Det är viktigt att man vet att om man går till 1177 får man rätt råd – man vet hur man ska bete sig.

Läkemedelsstrategin är det vi håller oss till. Den är antagen, och vi gör hela tiden löpande det som står i den och följer upp den, förstås. Vi kommer att återkomma i den mån det behövs under tiden, men framför allt när vi förnyar den.

Den som ordinerar är också den som har ansvar för vad som händer med patienten. Man skulle kunna grunna på om den som ordinerar skulle kunna ordinera något för patienten i mötet med apoteket som har bestämts på förhand, av läkaren i det här fallet. Skulle det kunna finnas en möjlighet för min patient att, som ledamoten lyfter, få något utskrivet ytterligare en gång – kanske en månads användning eller så – innan patienten behöver uppsöka läkare, när läkaren själv ordinerar att den möjligheten ska finnas för patienten i fråga?

Där tror jag att det finns ett intresse av att göra något. Det vill säga: Ansvaret ligger kvar hos den som ordinerar, men det är också den som bestämmer vilka möjligheter som skulle vara till fördel för just den speciella patienten, utan att riskera patientsäkerheten. Men återigen: Detta kräver att man öppnar upp mellan de olika delarna. Framför allt vet vi att läkarna vill kunna ha bättre kontakter med apoteken. Apotekare brukar berätta om hur svårt det är att få kontakt med vårdcentralen när man behöver det. Man har inte telefonnummer så att man kan komma fram på rätt sätt. Jag uppfattar alltså att båda sidor, om jag får kalla det så, har ett intresse av att komma närmare varandra.

Jag hoppas få återkomma i närtid med fler förslag. Vi behöver använda apoteken och den utbildade personalen bättre. Det är samarbetspartiernas uppfattning, och vi kommer att återkomma i detta.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Låt mig först instämma i att de åtgärder vi vidtar ska göras för att använda apoteken och deras välutbildade personal på ett klokt sätt i hälso- och sjukvårdssystemet, inte för att spara pengar. Det är vi helt överens om. Men om man gör saker som leder till en kostnadsminskning är det alltid positivt. De är dock sällan entydiga, utan det finns kostnader på annat håll.

Vi har en strategi som vi förhåller oss till, nämligen läkemedelsstrategin. Den inbegriper apoteken. För att vara jättetydlig tror jag inte på en framtid med en massa strategier. Det löser väldigt lite. Någon ska vara ansvarig för strategin, och det blir ännu fler pålagor på dem som arbetar.

Någon ny strategi för just detta speciella område kommer det inte att bli. Vi har den befintliga läkemedelsstrategin och annat arbete. Det är genom dessa saker vi tänker fortsätta arbeta. Det står som sagt i Tidöavtalet att vi kommer att genomföra detta.

Ledamoten nämnde vikten av att vi får färre onödiga läkarbesök. Låt mig verkligen instämma i detta. Men lösningen går via fasta kontakter, framför allt för att bygga kontinuitet och relation. Det är den viktigaste åtgärd som landets regioner behöver vidta för att vi ska minska antalet onödiga besök, oavsett om det sker hos en sjuksköterska, en fysioterapeut eller en läkare. Ju oftare jag möter nya personer som jag ska berätta min historia för, desto större är risken att jag söker en gång till. Patienter söker sällan vård i onödan. När vi har riggat systemet på ett sätt som gör att jag inte kan bygga kontinuitet och relation riskerar vi många nya besök.

För mig är det inte åtgärder av den sort som ledamoten föreslår som är prioriterade för att minska antalet onödiga läkarbesök. I stället handlar det om att få en fast läkarkontakt – fasta vårdkontakter är min prioriterade uppgift för att minska detta. Sedan kan andra saker medverka till detta, men de utgör inte huvuduppgiften.

Ett sådant exempel är att det då och då ställs upp bussar på olika ställen, där man genomför olika slags provtagning. Men så länge de inte är en del av hälso- och sjukvårdssystemet blir det bara en extra provtagning som vi gemensamt ska betala för. Sedan måste det göras en gång till när jag kommer till vårdcentralen.

Alla sådana spännande tankar om hur man kan göra måste vara en del av hälso- och sjukvårdssystemet också när det gäller att kunna föra information vidare. Det kan man inte i dag mellan apotek och övrig hälso- och sjukvård; det är tydliga gränser.

Jag är inte negativ till att man ska kunna göra fler av de saker som ledamoten lyfter. Men när jag administrerar en vaccination tar jag del av patientens anamnes. Jag vet vad det är för patient jag har framför mig. Då måste jag ha betydande kunskaper för att kunna avgöra om det fungerar. Om något händer måste det finnas kunnig personal som kan häva det som skulle kunna hända. Det gör man inte hur som helst, enligt den ordning för patientsäkerhet som vi har i Sverige.

Jag tänker inte tumma på patientsäkerheten, utan allt som vi tänker göra framåt kräver, precis som ledamoten lyfter, kompletterande utbildningar eller kompetenser om vi ska göra det. Landets farmaceuter lyfter detta väldigt tydligt. De är förstås positiva till att kunna göra fler saker men lyfter att de då självklart måste ha utbildning som motsvarar de nya uppgifterna. Även ledamoten har lyft detta flera gånger.

Låt mig återkomma till frågan om vad man kan göra. Det är viktigt att den som ordinerar har ansvar för ordinationen och riskerna för patienten. Om någon annan kommer in längs vägen, vilket ansvar och vilken roll har den personen? De frågorna är kanske inte riktigt så enkla som de kan låta för allmänheten när man lyfter dem. Det är viktigt att man, när man tittar på sådana saker, klarlägger vem som har ansvar för patienten. Vi har ett väldigt starkt ansvarsutkrävande i svensk hälso- och sjukvård i dag, och jag tycker att det är av godo.

Men med detta sagt kan det finnas saker vi kan göra, inte minst för att underlätta samverkan mellan primärvård och apotek. Det är också en av de frågor jag diskuterade i början av förra veckan med företrädare för just primärvården. Jag hoppas att få återkomma till goda exempel.

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågan! Den är synnerligen intressant och berör väldigt många områden. Jag hoppas att vi hinner avhandla alla som påverkas av det här.

Apotekens roll behöver tydliggöras; de är en del av hälso- och sjukvården. Man kan tycka att det är viktigt att få tag på parfymerad hudlotion eller smink, men ju mer vi behandlar apoteken som ett ställe som säljer saker som inte är nödvändiga, desto mindre viktiga blir de för sjukvården. Vi måste fylla dem med så mycket hälso- och sjukvård som möjligt så att vi använder personalens kompetens på bästa sätt.

Det här är legitimerad personal med gedigen utbildning, och det gäller både apotekare och receptarier. Det är oerhört viktigt att vi ser dem som en del i hälso- och sjukvården. Jag menar att alldeles för få gör det, inte minst när vi talar om apoteken och omregleringen som om de vore institutioner som inte är viktiga för hälso- och sjukvården. Jag är därför väldigt glad över interpellationen och möjligheten att få lyfta upp frågorna.

Det här är också regeringens uppfattning, och därför finns detta med i Tidöavtalet. Vi kommer att återkomma med förslag. En tråkig erfarenhet, som jag tror att ledamoten har, är att när regeringen inte är färdig med ett förslag får man heller ingen information i kammaren förrän förslaget väl kommer. Det finns inget som jag kommer att hinta om i dag, utan jag kommer bara att prata om de berörda frågorna och hur viktiga de är.

Först och främst måste apoteken få bli en viktig del av hälso- och sjukvårdssystemet. Kunnig, erfaren och legitimerad personal ska användas på bästa sätt. 1177 är i dag en kanal som jag vill att vi utvecklar. Det har utvecklats långsamt och organiskt, och det har funnits diskussioner under årens lopp om det är den bästa kanalen. Men jag bedömer att alla i dag vet vad 1177 är. Man hittar dit ganska lätt. Där finns mycket egenvårdsråd, inte minst sådana som triagerar åt mig och säger: Här klarar du dig själv, eller här behöver du uppsöka vårdcentral eller sjukhus, om det är akut.

Jag tycker att det är väldigt bra att regionerna utvecklar 1177 och att det kan få bli en bred kanal för många saker, inte bara för min journal och kontakter med sjukvården utan också för att få säkra svar. Jag vill betona det: Många vill bidra med svar inom hälso- och sjukvårdssystemet. Många är privata utförare som vill sälja någon produkt, men då vet man inte om det är ett evidensbaserat svar.

Jag tror att ledamoten, precis som jag, tog del av nyheter i dag som tog upp hur det inte blir bra när någon vill sälja produkter som jag faktiskt inte behöver. Det är oerhört viktigt att jag får information som är evidensbaserad. Går jag till 1177 får jag det. Förutom alla insatser som redan görs är 1177 alltså en viktig kanal i fråga om egenvård.

Nästa kanal jag vill lyfta fram är att få rätt till en fast läkarkontakt men också en vårdkontakt i övrigt. En distriktssköterska eller en distriktsläkare kan vara mycket viktiga för att jag ska få rätt vård men också för att jag har följsamhet till ordination. Har jag inte en fast läkarkontakt – låt mig börja där – utan träffar olika och ingen som känner mig kan det utgöra en risk att jag inte tar de läkemedel som förskrivs till mig. Om jag inte riktigt kände att läkaren ens förstod mitt behov kanske jag låter bli att ta läkemedlet eller tar det på fel sätt. Det kan också bli så att jag belastar vården flera gånger när jag inte får kontinuitet och relation med den som är min kontakt.

För att främja egenvård och goda råd tror jag att en fast läkarkontakt och en fast vårdkontakt, till exempel distriktssköterska och många andra, är oerhört väsentligt. Dessutom är den som ordinerar också ansvarig för ordinationen, vilket jag återkommer till i mitt nästa inlägg. Detta gör att vi behöver grunna lite vidare när vi talar om apotekens roll.

Fru talman! Ulrika Westerlund har frågat mig hur jag ser på behovet av en nationell strategi för att stärka egenvård och farmaceutiska tjänster för att avlasta primärvården.

Ulrika Westerlund har även frågat mig vilka åtgärder jag anser att regeringen bör vidta för att minska antalet onödiga vårdbesök genom ökad egenvårdsrådgivning och ökat ansvar för apoteken.

Ulrika Westerlund har vidare frågat mig hur jag ser på apotekens roll i att ge egenvårdsrådgivning och förbättra patienters användning av läkemedel som ett sätt att minska belastningen på primärvården.

Därutöver har Ulrika Westerlund frågat mig om jag och regeringen planerar att gå vidare med förslagen från TLV om farmaceutiska tjänster.

Slutligen har Ulrika Westerlund frågat mig om det finns andra planer från mig och regeringen på att efter nödvändiga utredningar utöka apotekens ansvar och verksamhet.

Fru talman! Det görs insatser på flera fronter för att såväl stärka primärvården som utveckla apotekens roll i vårdkedjan. Det handlar om att varje åtgärd ska utföras på det ställe och av den hälso- och sjukvårdspersonal som har bäst förutsättningar att göra det, med beaktande av såväl patientsäkerhet och personcentrering som kostnadseffektivitet. Låt mig ge några exempel.

Gällande primärvården trädde den nya förordningen (2024:1253) om statsbidrag till kommuner och regioner för utveckling av god och nära vård i kraft i januari 2025. Genom denna förordning avser regeringen att fördela drygt 3,6 miljarder kronor till kommuner och regioner i syfte att utveckla god och nära vård, med fokus på primärvården.

Förordningen ersätter de tidigare överenskommelser som regeringen ingått med Sveriges Kommuner och Regioner och kommer att skapa ökad tydlighet och förutsägbarhet i statens stöd till hälso- och sjukvården. På så sätt bidrar den till en god och nära vård jämfört med tidigare överenskommelser.

En viktig del i förordningen är att huvudmännen ska arbeta med insatser som främjar kontinuitet i primärvården, inklusive med fast läkarkontakt. Genom stärkt kontinuitet ges också bättre förutsättningar för en väl fungerande egenvårdsrådgivning.

Vidare vill jag lyfta fram lagen (2022:1250) om egenvård, som trädde i kraft i januari 2023, vilken också nämns i frågan från ledamoten. Ett viktigt syfte med lagen är att tydliggöra begreppet egenvård. Med egenvård avses en hälso- och sjukvårdsåtgärd som behandlande personal har bedömt att en patient kan utföra själv eller med hjälp av någon annan. Socialstyrelsen har sedan lagen beslutades bland annat tagit fram ett meddelandeblad samt, efter ett regeringsuppdrag från 2023, ett särskilt kunskapsstöd riktat till hälso- och sjukvård, socialtjänst och LSS-verksamheter. I kunskapsstödet lyfts även det hälsofrämjande perspektivet fram som viktigt.

När det gäller apotekens roll vill jag särskilt påminna om att det inom deras grunduppdrag redan i dag ingår att verka för god och säker läkemedelsanvändning genom att bland annat ge sakkunnig och individuellt anpassad information och rådgivning.

För att stödja detta perspektiv ytterligare gav regeringen 2022 Läkemedelsverket i uppdrag att reglera kompetenskrav vid egenvårdsrådgivning hos öppenvårdsapoteken. Uppdraget rapporterades i december samma år, och av slutredovisningen framgick att myndigheten såg ett behov av att reglera kraven på den utbildning och erfarenhet som ska innehas av personal som ger egenvårdsrådgivning på öppenvårdsapotek. Myndigheten har därefter under 2024 remitterat ett förslag om särskilda krav på personal som ska lämna information och rådgivning om egenvård.

Beträffande Tandvårds- och läkemedelsförmånsverkets förslag om farmaceutiska tjänster lämnade myndigheten en slutrapport om sitt uppdrag i december 2024. Av denna framgår bland annat att införandet av en eller flera sådana tjänster förutsätter att finansiering, lagreglering samt teknisk lösning tas fram. Rapporten bereds för närvarande i Regeringskansliet.

Summerat ser jag positivt på de pågående insatser som nämnda myndigheter gör för att stärka personalen inom sjukvården och på apoteken så att de i sin tur kan ge effektiv och säker egenvårdsrådgivning. Jag fortsätter följa arbetet på området.

Herr talman! Att luta sig tillbaka är det sista regeringen gör i både denna och övriga sjukvårdsfrågor.

I morse var jag med på invigningen av den nordiska konferensen om precisionsmedicin. Vi är ju ledande där, och regeringen har deklarerat att också sällsynta tillstånd ska ingå i arbetet med precisionsmedicin. Traditionellt när vi började var det mycket cancerrelaterat, och vi har genom de beslut vi fattat och de pengar vi lagt i budget sett till att också sällsynta tillstånd finns med i arbetet. Det är oerhört väsentligt.

Men det räcker ju inte att få rätt diagnos om man inte får tillgång till rätt behandling. Det vi diskuterar i dag är att man ska få tillgång till den och att den ska finnas tillgänglig.

Jag kan inte utesluta särskilda specialdestinerade statsbidrag, även om de flesta sådana tillkommit med precis den argumentation som ledamoten har: Just det här behövs. Sedan råkar de bli hundratals, och helt plötsligt är alla jättearga på dem.

När det gäller läkemedelsbudgeten tror jag att vi snarare behöver titta på andra delar. Att börja splittra det och dela upp det på olika diagnoser kan vara vanskligt, men jag vill inte utesluta det. Om ett läkemedel blir godkänt för subvention är det dock viktigare att man som region inte kan låta bli, alltså säga nej till, att använda det. Vi kan inte ha dubbla bedömningar så att TLV gör en bedömning av subvention och NT-rådet sedan gör en annan bedömning. Jag tycker att det ska vara på ett sätt och på en nivå man gör bedömning, och sedan måste det vara användbart i hela landet.

Den kommande utredningen kommer att titta på hur vi ska förtydliga och förenkla så att det faktiskt blir tillgängligt i hela landet. Att ge pengar till den som prioriterar annat tror jag inte är bra. Vi måste se till att alla prioriterar sällsynta sjukdomar och hälsotillstånd, och det gör vi inte minst genom den strategi vi tar fram från regeringens sida. Den kommer att slutredovisas av Socialstyrelsen inom en månad eller så. Parallellt jobbar vi med frågan om läkemedel och tillgång till läkemedel, för den är lika väsentlig som strategin i övrigt och en prioriterad fråga för den här regeringen.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Man kan alltid spekulera i hur det är att sitta i regering och ha all makt, och det är intressant att ledamoten då föreslår exakt samma sak som regeringen gör – exakt samma sak.

Så här: Det är inte politiska beslut som ska avgöra vilket läkemedel som ska godkännas, utan vi behöver principer som hålls oavsett vem som ansöker.

Nu har TLV sagt att man när det gäller sällsynta tillstånd tänker använda en annan modell, som skiljer sig från den som vi tidigare har lagfäst. Vi har godkänt detta från regeringens sida. Nu ska man alltså jobba på ett annat sätt, vilket möjliggör för fler att bli godkända för subvention. Om jag redan efter ett par månader skulle säga att det här inte fungerar tycker jag att ledamoten borde ställa en fråga om det, det vill säga hur man kan dra en sådan slutsats efter väldigt få månader. Lite tid behöver gå.

Jag noterar att ledamoten återkommande påstår att jag säger saker som jag inte gör. Det är en dålig debattstil. Jag påstår inte att alla länder har en annan metod. Jag har inte heller sagt att det ska gälla många läkemedel.

Vi behöver låta det gå viss tid för att kunna se inte minst TLV:s bedömning. Hur många läkemedel har man fått in för bedömning, och vad har hänt med dem? Kortar man tiderna? Kan man göra de bedömningar man själv tror är lämpliga? Vi behöver alltså något mer tid innan vi drar slutsatsen att det här systemet inte funkar. Men det är inte tillräckligt, och det är därför vi gör de andra sakerna.

Vi behöver fler förhandlingar mellan parterna för att snabbare komma fram till en rimlig prissättning, för i grunden är det ändå prissättningen som avgör hur man ser på värdet. Det kommer inte att vara så att vi godkänner alla på det där första priset som lämnas; det kommer ingen myndighet att tycka är rimligt. Man måste alltid diskutera vilket pris det ska vara i förhållande till det värde som man får ut av läkemedlet.

Vi har ju inte upphandling som metod i Sverige, även om vi i regeringen tänker återkomma till det och titta på frågan. Jag tror nämligen att det är intressant. Men det handlar om att få till förhandling, inte minst om sällsynta läkemedel som är ganska få och där man vill hitta en annan ordning.

Ledamoten lyfter däremot en fråga som kan återkomma – vi får se vad utredningen kommer fram till – nämligen att man börjar bestämma att man avsätter en del av läkemedelsbudgeten för olika områden. Vi har aldrig haft det så i Sverige, förutom när det gäller hepatit C och när vi köpte vaccin, utan vi har en läkemedelsbudget där vi betalar vad läkare förskriver. Vi bestämmer alltså inte hur mycket pengar som ska gå till diabetesläkemedel och så vidare, utan läkares, och ibland andras, förskrivning är det som avgör vilken kostnad vi får.

Sedan har vi TLV, som bedömer vad som är subventionerat. I vissa fall kan man till och med få utskrivet annat, som inte är subventionerat, men det är viktigt att det kommer in i förmånssystemet och subventionssystemet så att det inte bara är de som har egna pengar som kan få de läkemedel de behöver. Där har vi en god ordning, tycker jag, i att TLV fortsatt gör de bedömningarna. Jag har också noterat att ledamoten vill ha det så.

Jag återkommer gärna framöver, när vi har sett några bedömningar till efter att läkemedelsföretag har kommit in med sina ansökningar. Vi vill se vad det här ger: Blir det någon förändring? Blir det bättre? Att redan nu säga att man ska avsätta en viss summa pengar för sällsynta läkemedel skulle inte vara särskilt svårt att göra rent tekniskt; det finns möjlighet att göra det i budget. Men på vilka grunder skulle pengarna delas ut, och vilka skulle räknas in? Då blir det samma diskussion som den TLV har i dag.

Därför är TLV:s uppdrag, det vill säga att titta på vilka principer och vilken ordning vi ska ha för detta, helt centralt. Även om ledamotens förslag att börja dela upp läkemedelsbudgeten i olika diagnoser eller sjukdomsgrupper är intressant och jag inte på något vis vill utesluta det skulle det innebära ganska mycket mer jobb.

Varken ledamotens eller mina förslag kommer att ge människor tillgång till nya läkemedel omedelbart. Det tar tid. Det viktiga är att vi gör precis det som ledamoten säger och som regeringen gör – både större utredningar och uppdrag till myndigheter. Vi justerar uppdragen när vi ser att de inte räcker till. Vi kommer att fortsätta göra det för att säkerställa de läkemedel som behövs, också vid sällsynta tillstånd.

Herr talman! Vi delar besvikelsen över att människor inte får de läkemedel de behöver. Det gäller alltid. När man blir sjuk eller mår dåligt ska man få tillgång till både läkemedel och behandling – det man behöver för att må bättre.

Tillhör man en grupp som är väldigt liten möts man i dag av många svårigheter. När man söker vård kan man ibland få svaret att sjukvårdspersonalen inte känner till sjukdomen, och man får kanske inte ens hjälp. Det är ett av skälen till att vi arbetar med en nationell strategi för sällsynta sjukdomar och hälsotillstånd.

Vi behöver på bredden förändra synen på sällsynta sjukdomar. De är väldigt många och berör väldigt många människor. I Sverige berörs 500 000 eller fler av en sällsynt sjukdom. Det här är alltså ingen liten grupp, även om den består av många olika smågrupper.

Vi har också frågan om läkemedel. Tar man del av vad som står i WAIT-rapporten inser man att det ser illa ut för Sverige. Men vi har också olika system. Andra länder säger att läkemedlen är tillgängliga för patienter när de blivit godkända, men de ingår inte i någon subvention. I Sverige säger vi att det inte räcker med att de blir godkända, utan det måste också finnas en subvention för att de ska räknas som tillgängliga för patienter.

Denna hållning kommer jag att fortsätta stå för. En privat finansiering är ingen lösning för regeringen, utan läkemedlet måste först komma in i subventionssystemet innan man får tillgång till det.

Det skiljer sig alltså åt mellan olika länder, vilket gör att det till del blir svårt att jämföra oss i ett europeiskt perspektiv. Vi redovisar det hela på lite olika sätt.

Det finns dock problem med att föra ut nya innovativa terapier i sjukvården. Ofta är det den enskilda kliniken som har budgetansvar, vilket gör att man på grund av budgetrestriktioner inte tillämpar det som exempelvis en läkare bedömer vara allra bäst för patienten.

Vad kan regeringen göra? Jag är väldigt glad över att den förra regeringen gav detta uppdrag till TLV. Vi valde att förändra det i en sista omgång genom att låta TLV tänka utanför alla ramar. De var inte tvungna att följa de regler som de brukar följa, utan vi sa: Hur skulle ni göra? I början av året kom de fram till att Sverige kan acceptera ett högre pris, även när vi inte kan räkna hem det, just för att det finns skäl att göra det. Nu har TLV satt igång ett arbete som innebär att man kan acceptera ett högre pris vid mindre patientgrupper.

Jag noterar att ledamoten redan i början av året var helt säker på att det här inte kommer att fungera. Så tvärsäker kan inte jag vara när det här knappt har hunnit börja. Men hur lång tid som ska gå innan jag kan säga att det inte fungerar vet jag inte. Först måste det komma in läkemedel som prövas enligt den nya metoden. Sedan får vi följa upp om det blir bättre eller sämre.

Precis som jag tog upp i mitt inledande svar handlar det inte bara om TLV:s bedömning av läkemedlen utan också om möjligheten till trepartsöverläggningar, det vill säga förhandlingar. I Sverige förhandlar vi för lite om läkemedel. Det finns för många läkemedel där man går efter listpriser. I stället skulle alla parter kunna förhandla så att vi kommer ned till en annan nivå.

Det här är också ett argument som den forskande läkemedelsindustrin lyfter upp i mötet med regeringen. Vi behöver fler förhandlingar så att vi inte bara går efter listpriser.

Det kan låta som om de talar emot egen sak, eftersom det ju blir lägre priser efter en förhandling. Men också de ser värdet i att de produkter som de har forskat fram kan komma ut i klinisk användning så att de sedan kan dra vidare slutsatser av hur det fungerar.

Det finns alltså ett skäl till att vi behöver öka tillgången till förhandlingar men också andra metoder för att komma fram. Även i den delen kommer vi att återkomma, hyfsat i närtid, med en utredning för att kunna gå på djupet med metoder och vad vi behöver göra för att underlätta detta med regionerna och de regulatoriska myndigheter vi har. Det är nämligen en väg att tillhandahålla fler läkemedel i klinisk vardag.

Sedan vill jag ändå skicka tillbaka frågan till ledamoten. Vilken modell skulle ledamoten använda om ledamoten själv satt i regeringen och kunde bestämma allt? Jag lyssnar gärna.

Herr talman! Anders W Jonsson har frågat mig, nu när TLV:s rapport har kommit och flera bedömare är överens om att skillnaden kommer att bli liten, vilka åtgärder jag kommer att vidta för att människor i behov av särläkemedel även i Sverige ska få tillgång till behandling.

Jag vill inleda med att tillgången till ändamålsenlig behandling för personer med sällsynta hälsotillstånd är en fråga som regeringen prioriterar högt. En rättvis och jämlik tillgång till effektiva läkemedel är avgörande för alla patienter.

Jag har tidigare framfört till Anders W Jonsson som svar på interpellation 2024/25:159 att TLV inte ensamt kan åstadkomma alla förändringar som krävs för att stärka tillgängligheten till angelägna läkemedel. Företagen har ett stort ansvar genom sin prissättning och den dokumentation som enligt dagens system ligger till grund för TLV:s bedömningar. Regionernas samverkan är också av avgörande betydelse för jämlik tillgång till läkemedel, dels genom hanteringen av klinikläkemedel, som många läkemedel för sällsynta hälsotillstånd faller under, via rådet för nya terapier, NT-rådet, dels genom att genomföra förhandlingar om avtal med företagen då det behövs.

Det är dock för tidigt att dra slutsatser om vilka konkreta effekter förändringarna kommer att ge, då flera delar av det föreslagna arbetssättet ännu inte är implementerade eller hunnit utvärderas. TLV gör i sin rapport bedömningen att de utvecklade metoderna och kriterierna kommer att leda till att fler läkemedel för sällsynta och svåra tillstånd kan omfattas av läkemedelsförmånerna.

Bland annat framhåller TLV att de numera accepterar en väsentligt högre kostnad i relation till nyttan för läkemedel vid de mest sällsynta och allvarliga tillstånden. Myndigheten har även sett över sina arbetssätt för att möjliggöra och underlätta prisförhandlingar och rabattavtal mellan regioner och läkemedelsföretag, något som kan vara en tröskel för tillgång.

Samtidigt vill jag betona vikten av att läkemedel som omfattas av förmånerna har ett väl dokumenterat värde för patienterna, där nyttan står i rimlig proportion till kostnaden. Det är en grundläggande princip för att säkerställa en långsiktigt hållbar och jämlik läkemedelsfinansiering. Detta innebär att inte alla nya läkemedel per automatik kan beviljas subvention – särskilt inte om den kliniska effekten är osäker eller om prissättningen inte står i rimlig relation till det värde läkemedlet förväntas tillföra. Samtidigt är det viktigt att systemet förblir öppet för innovation och att nya behandlingar med potential att göra verklig skillnad för patienter också kan få stöd.

Regeringen följer noggrant hur TLV:s nya modell utvecklas och vilka resultat den ger i praktiken. I budgetpropositionen för 2025 aviserade regeringen också sin avsikt att tillsätta en ny läkemedelsutredning. Syftet är bland annat att se över hur Sverige kan förbättra sin modell för finansiering, subvention och tillgång till läkemedel.

Herr talman! Arbete pågår, som sagt. Den nordiska arbetsgruppen för hälsopersonal jobbar vidare med frågan i respektive myndighet. Det var viktigt att vi hade ett öppet samtal mellan ministrar om utvecklingen och hur den ser ut, inte minst vad gäller frågan om konkurrens.

Vi har haft en situation där vi upplevt att det inte blir riktigt bra balans mellan våra länder – Sverige kontra Danmark, Sverige kontra Norge och till en del norra Sverige kontra Finland. Vi måste känna att var och en tar ansvar för att ha tillräcklig kompetensförsörjning samtidigt som enskilda ska ha möjlighet att bo och arbeta där de själva vill.

Vi ska inte räkna med att kunna ”ta” sjuksköterskor från ett annat land, utan vi ska själva ta ansvar för att vi har dem vi behöver. Det är viktigt för mig. Det gäller inte bara våra nordiska länder; det gäller totalt sett. Där har vi olika uppfattningar. Danmark arbetar åt ett lite annat håll och öppnar för att ta emot arbetskraftsinvandrare från långt bort som vårdpersonal. Det är nationella beslut som man förstås tar själv. Men min uppfattning är att vi ska ta ansvar för att ha tillräckligt med personal.

I vårt samtal bedömde vi att det förmodligen går att inom ramen för respektive lands regler för legitimationer och vad som ingår i yrken göra valideringar som underlättar för någon att komma in och arbeta. Den ska till exempel få veta vilka begränsningar i delegation som gäller men få möjlighet att arbeta. Det är på den linjen man jobbar vidare, för att se den praktiska genomförbarheten i delegering och validering av den kompetens människor har.

Det går att göra mycket mer. Ingen av oss är beredd att tumma på patientsäkerheten. Att vi och våra grannländer har lite olika syn är inte så krångligt. Det handlar mer om att hitta ett system för att hantera det. Det uppfattar jag att det finns en samstämmighet om från alla länder. Vi arbetar med det. Men det var som sagt nödvändigt för mig att ta upp frågan om välfärdskriminalitet, därför att vi inom något år eller två kommer att ha regler som faktiskt gör det svårare att arbeta i Sverige som sjukvårdspersonal. Det är för att vi ska försäkra oss om att kriminella inte kommer in. Det kan drabba personer i Norden som inte alls har den bakgrunden utan bara vill komma hit och arbeta. Det vill jag att de ska veta.

Parallellt med detta måste vi hela tiden tänka på balansen. Jag brukar nämna att vi alla vill ha kontroll men att vi inte får tappa det som är skälet till att vi möjliggör arbete i olika länder. Det är ett ganska knivigt arbete, men det är helt nödvändigt att vi gör det. Många utredningar pågår. Vi får se var vi landar. Men det pågår ett gott samtal, och jag vill säga att vi har väldigt god samsyn i Nordiska ministerrådet. På det sättet liknar vi Nordiska rådet, uppfattar jag det som.

Herr talman! Tack, ledamoten, för kompletterande medskick!

I nuläget är det inte tillräckligt, och det är ju för att bli bättre rustade i lagstiftningen som vi har tillsatt alla utredningar.

Låt mig backa något till ministerrådsmötet för ett par veckor sedan. Där diskuterade vi att vi vill underlätta för medarbetare att kunna jobba i de olika länderna. Vi har olika syn på vad en sjuksköterska ska få göra. Man gör inte samma saker i varje land, utan legitimationen innebär olika saker. För att vara väldigt tydlig vill ju inget land försämra sin situation. Man vill behålla det man har, och för Sveriges del är det så att våra sjuksköterskor kan göra väldigt mycket mer än sjuksköterskor i andra länder. Det vill jag inte backa ifrån. Jag tycker att vi har en rimlig ordning. Våra sjuksköterskor är välutbildade, och vi har evidens för att det fungerar väl.

Det finns alltså problem, men det är också därför vi lyfter att den ämbetsmannagrupp, som det kallas, som jobbar med frågorna och som också har jobbat med den specifika del som ledamoten lyfter ska titta vidare på om man kan göra saker utan att tvinga oss att ändra i våra utbildningssystem, till exempel hitta bättre validering av personers kompetenser.

Jag hade också ett inlägg där jag lyfte fram två saker. Det ena är att jag utgår från att varje land tar ansvar för att man har den personal man behöver, det vill säga vi ska inte konkurrera om personal. De nordiska länderna ska inte börja konkurrera med varandra med löner eller annat, utan det här måste bygga på en respekt för att varje land tar sitt ansvar för att man har tillräckligt med personal. Sedan ska personers egna val kunna bestämma var inom de nordiska länderna de vill jobba.

Vi ska alltså inte konkurrera ut varandra. Vi har haft sådana situationer, och det gäller att vi är uppmärksamma så att det inte händer igen.

Det andra jag lyfte var att det här kommer att gå i en tuffare riktning där vi faktiskt inte underlättar för att kunna arbeta i Sverige om du har exempelvis en europeisk läkarlegitimation, precis som utredningen refererar till. I dag ser vi nämligen stora risker med det när det gäller arbetsplatskod och förskrivning av läkemedel.

Jag gick igenom för kollegorna hur vi arbetar med välfärdsbrottslighet i Sverige, vilket vi gör genom att faktiskt tajta till regelverket genom fler kontroller och mer tillsyn. Det är det enda sättet att möta de kriminella som kliver in, men det innebär också att det finns en risk för att nordiskt samarbete på arbetsfronten försvåras.

Övriga länder sa sig inte ha samma problem med välfärdskriminalitet. Jag hoppas verkligen att det stannar där, men det kan man aldrig vara säker på. Det brukar förflytta sig mellan våra länder: Om ett land lyckas täppa till går man vidare till nästa land. Så fungerar det också i den positiva delen av nordisk integration – det är lätt att gå vidare.

Vi lyfte alltså både lätta och svårare frågor med varandra, och grundtonen är att vi vill underlätta för personal att kunna arbeta i hela Norden. Det finns många saker som kan underlättas och som inte är knepiga, men en del är riktigt knepiga, till exempel när det handlar om att validera legitimation. Där vill vi gärna se om vi kan göra någonting utan att något land ska känna att det vi gör blir patientosäkert, det vill säga förändra den ordning vi har. Men man måste komma ihåg att vi just nu vidtar åtgärder som försvårar för andra att komma till Sverige och arbeta. Vi vill vara säkra på att de har den kompetens som krävs, och vi har ganska öppna dörrar i dag, vilket är ett av skälen till den välfärdskriminalitet vi ser.

Med en legitimation från något annat land inom EU-systemet kan du komma in i Sverige och omedelbart få en arbetsplatskod och börja förskriva läkemedel, som skattebetalarna betalar. Många av dem som gjort det har visat sig inte alls jobba i sjukvården utan uppenbarligen vara här enbart av kriminella skäl. Vi kommer att behöva skruva på åtgärder som försvårar för en del. Jag har berättat för kollegorna att allt vi gör inte kommer att underlätta. Men jag finner det nödvändigt att vi i Sverige vidtar de åtgärder vi vidtar just nu.

Herr talman! Eva Lindh har frågat mig om jag avser att agera för ett införande av ett nordiskt register över alla som har legitimation för yrke inom hälso- och sjukvården.

Jag instämmer i vad Eva Lindh skriver om konsekvenserna av att en läkare som mist sin legitimation kan arbeta vidare i andra länder. Det är oacceptabelt om kontrollen är så bristfällig. Samtidigt är det viktigt att främja ett utbyte av hälso- och sjukvårdspersonal mellan våra nordiska länder.

Det är Socialstyrelsen som ansvarar för det så kallade HOSP-registret. Socialstyrelsen deltar också i den nordiska tjänstemannagrupp som sedan många år tillbaka regelbundet delar information med varandra om bland annat återkallade behörigheter i syfte att stärka patientsäkerheten när nordisk hälso- och sjukvårdspersonal rör sig över gränserna.

Vidare finns inom EU Informationssystemet för den inre marknaden, förkortat IMI. IMI underlättar informationsutbyten mellan medlemsländer, och genom systemet kan såväl anmälningar som varningar utbytas. Sedan 2008 har yrkeskvalifikationer kunnat kontrolleras i systemet. Jag ser för närvarande ingen anledning att ifrågasätta effektiviteten i dessa system och arbeten.

På hemmaplan ser vi en utveckling med kriminella aktörer som aktivt verkar för att tillskansa sig offentliga medel från våra gemensamma välfärdssystem – även inom hälso- och sjukvården. Det är en prioriterad fråga för regeringen att aktivt motverka detta. Till exempel tillsatte regeringen i september förra året en utredning med uppdraget att se över vissa frågor om uppgiftsskyldighet, dokumentation, begränsningar och tillsyn avseende läkemedelsförskrivningar (dir. 2024:82).

Utredaren ska bland annat analysera och föreslå hur regelverket för interimistiska beslut gällande återkallelse av legitimation och begränsning av förskrivningsrätten kan ändras för att bättre värna såväl patientsäkerheten som rättssäkerheten för förskrivaren i fråga. Utredaren ska också analysera och föreslå hur Ivo kan få tillgång till ytterligare uppgifter för att kunna bedriva en träffsäker, effektiv och riskbaserad tillsyn över förskrivare. Därutöver har en så kallad bokstavsutredare i uppdrag att lämna förslag som ska förbättra Ivos förutsättningar att motverka oseriösa och kriminella aktörer inom hälso- och sjukvården.

Det är angeläget att Ivo har nödvändiga förutsättningar och befogenheter för att bedriva en effektiv tillsyn. Myndigheten fick därför under 2024 en förstärkning med 30 miljoner kronor genom bland annat särskilda uppdrag för att stärka arbetet mot oseriösa och kriminella aktörer inom vården och omsorgen. I budgetpropositionen för innevarande år föreslog regeringen att Ivos anslag höjs permanent med 28 miljoner kronor årligen för arbetet.

En annan central myndighet i sammanhanget är Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, ofta förkortat HSAN. HSAN:s arbete med återkallelse av legitimation eller annan behörighet inom hälso- och sjukvården samt indragning och begränsning av förskrivningsrätt utgör en viktig del i att bekämpa den kriminella ekonomin. Regeringen har därför tillfört 9 miljoner kronor innevarande och beräknar att avsätta detsamma kommande år, 2026 och 2027.

En skarp tillsyn och en stärkt HSAN kan bidra till att uppmärksamma yrkesutövare vars behörigheter behöver återkallas eller som utger sig för att vara legitimerade utan att vara det – angelägen information som vid behov behöver delas med andra länders myndigheter för ökad säkerhet.

Det är tydligt att vi behöver fortsätta att stärka vårt eget arbete för att stävja fusk och välfärdsbrottslighet. Det nordiska samarbetet är också viktigt, och jag ser fram emot att kunna ta de beslut som bäst gagnar hälso- och sjukvården i alla våra länder.

Herr talman! När? Det får ledamoten fråga ansvarig minister om – om det finns något särskilt datum. Men vi vet när EHDS börjar gälla. Beslutet är fattat, och alla länder som tillhör EU står bakom det.

När det gäller det som ledamoten frågar efter ska jag vara väldigt rak. Just nu pågår arbete i Sverige. Vi väntar inte på någon. Det pågår många utredningar för att vi ska kunna docka in i EHDS. Detsamma gäller resten av de länder i Norden som ingår i EU. Alla jobbar med att få in sitt land i EHDS.

Ledamoten efterfrågar att vi samtidigt ska göra någonting som bara gäller för Norden. Nej, vi är nog ganska överens om att det inte är någon bra modell. EHDS är det spår som vi har. Då behöver alla jobba på hemmaplan för att klara ut att man har den digitala vårdinfrastruktur som krävs. Sedan ser man till att standarder gör att man kan docka i varandra. Som jag sa handlar det också om att möjliggöra för övriga länder, som inte ingår i EU men som vi har ett nära partnerskap med, att vara med i EHDS på lämpligt sätt. Det kan gälla primäranvändning av vårddata men också sekundäranvändning, vilket är oerhört intressant också för forskning och utveckling.

Det är de frågorna vi bär med oss i arbetet framåt. Men det är ansvarig minister, socialminister Jakob Forssmed, som kan ge mer specifika svar.

Några parallella system kommer vi inte att bygga upp, utan det är det som vi gör gemensamt. Vi vill gärna se att hela Norden är med i det arbetet.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Tack, ledamoten, för kompletterande medskick och synpunkter!

Hindret är att vi saknar digital infrastruktur för sjukvården i Sverige. Det har vi saknat. Vi har inte haft de standarder som krävs. Nu pågår det arbetet. Vi kan inte docka in hos någon annan förrän vi själva har det på plats.

Som framgår av mitt svar är det som också hindrar att vi inte har gjort hemarbetet. Det är inte så att vi väntar på EU. Vi gör vårt eget arbete för att kunna docka in i alla system som kommer. Jag refererade till utredaren Mats Nilsson, som arbetar intensivt med det här. Det finns fler utredningar, ska jag säga, men det får ledamoten gärna ta med ansvarig minister.

Vi måste göra många saker nu för att kunna docka in i systemet. Men som jag uppfattar det efterfrågar ledamoten att vi samtidigt ska gå fram med ett eget nordiskt system. Det kommer vi inte att göra. Vi kommer att jobba med EHDS och möjliggöra att också resten av Norden kan finnas med i samma system. Att göra två parallella system funkar inte. Det handlar om att göra de standarder som krävs för att man ska kunna docka in i EHDS, om att se till att de blir öppna på lämpligt sätt och om att komma överens mellan stater när det gäller övriga nordiska länder.

Det är den linje som vi har från regeringens sida och som jag tycker är den enda rimliga.

Jag är fullt medveten om att partiernas uppfattning i Nordiska rådet skiljer sig från partiernas uppfattning i regering, det vill säga ministerråd.

Som jag sa: Jag kan inte veta säkert vad tidigare regeringar har tyckt. Men som jag uppfattar det har vi samma uppfattning i dag. EHDS är det som vi ska göra gemensamt. Sedan dockar vi in resten av Norden när vi har det på plats. Om det kan göras samtidigt är snarare en fråga för utredare som håller på med precis de här frågorna. De kommer säkert att återkomma med svar på detta – vad som är möjligt och inte.

Herr talman och ledamoten! Jag vet att ledamoten har ett långvarigt och gediget engagemang i nordiska frågor. Varför tidigare socialdemokratiska regeringar inte har tryckt på i den här delen kan jag inte svara på. Men jag tror – och nu tar jag i – att vi har samma uppfattning i dag som man, alltså tidigare regeringar, hade då: Eftersom EHDS är på gång är det fel att ha dubbla system.

Jag tror att det kan ha varit skälen till att tidigare socialdemokratiska regeringar i Nordiska ministerrådet inte tog de initiativ som ledamoten kanske hade önskat. Jag tror att det var en riktig åtgärd.

Låt mig även vara lite frank och säga att jag inte tror att EU har svarat våra nordiska länder att vi ska gå före, för så ser inte arbetet med EHDS ut. Jag vill i så fall gärna veta vem i EU som har svarat för EU att vi ska gå före.

Det här bygger på att vi sätter standarder som är gemensamma i EU och att vi implementerar dem i Sverige. Det är inte så att det är ett lands standarder som resten kommer att följa efter – tyvärr, för det hade kanske varit önskvärt. Men det hade inte varit Sveriges standarder, för vi har legat långt efter när det gäller digital vårdinformation. Vi har inte haft de nationella standarder som skulle ha gjort det möjligt för oss att docka ihop med Finland eller Baltikum. Det är det vi har saknat i systemet.

Nu är det på gång. Ansvarig minister är socialministern. Färdplanen presenterades sommaren 2023, och arbete pågår i alla dess delar. Men vi behövde själva göra ett arbete på hemmaplan för att kunna docka in i alla andra system, oavsett om det hade varit ett nordiskt system eller det europeiska system som nu är på gång.

I nuläget kan jag som sagt inte riktigt svara på vad som har sagts i tidigare diskussioner. Ingenstans i de beslut som har fattats här i kammaren eller från tidigare socialdemokratiska regeringar har jag noterat att man har valt att avvakta EHDS och hellre vill ha en nordisk lösning. Att man har ett nordiskt intresse av detta förstår jag dock till fullo.

När jag senast mötte mina kollegor i Nordiska ministerrådet, för två veckor sedan, var flera frågor uppe som inte var precis den här, men som ändå var angränsande. Vi var då väldigt noggranna med att säga att vi inte vill ha särlösningar. Vi vill ha gemensamma, stora lösningar. Inte minst vill vi säkerställa att de nordiska länder som inte är med i EU ska ha möjlighet att docka in och få tag i standarderna och kunna bli en del av systemet genom överenskommelser. Men ett gemensamt europeiskt system med standarder är det som är vägen framåt, ingen särlösning någon annanstans.

Det är just invånare i gränsområdet som till vardags behöver våra förändringar. De behöver ofta till vardags kunna använda och nyttja våra båda länder parallellt, helt enkelt. Det har blivit ganska mycket svårare sedan pandemin.

Vi besökte Torneå vid vårt ministerrådsmöte. Det är ett typexempel på där man förr inte tittade på var gränsen gick utan levde naturligt mellan länderna. Sedan kom pandemin, som satte upp hinder, fysiska sådana. I dag försöker man hitta tillbaka till varandra, men det är svårt. Det kommer att ta lång tid, tror jag, innan vi får den här riktiga integrationen. Det är alltså mycket arbete som behöver göras.

Självklart är det enstaka personer som reser, som både ledamoten och jag, som skulle ha nytta av detta. Men jag tänker främst på alla invånare i gränsområden som behöver fungerande lösningar.

När vi arbetar med EHDS framöver är det därför viktigt att vi får med oss våra nordiska kollegor, så att vi gör det här gemensamt. Men det ska inte vara någon särlösning i Norden parallellt med EHDS – det är regeringens uppfattning i dag.

Herr talman! Eva Lindh har frågat mig om jag avser att agera för att möjliggöra för nordiska medborgare att hämta ut e-recept inom Norden.

Expediering av e-recept mellan länder har tidigare behandlats inom ramen för Utredningen E-recept inom EES, vilket även Eva Lindh lyfter i sin fråga. Utredningen lämnade förslag som skulle kunna möjliggöra utbyte av e-recept inom EES. Utredningen rekommenderar bland annat ett antal lag- och förordningsändringar för det ändamålet.

Efter utredningens slutrapportering har däremot mycket hänt på EU-nivå. Förordningen om det europeiska hälsodataområdet, ofta förkortat EHDS, trädde i kraft den 26 mars i år. Förordningen ställer bland annat krav på medlemsstaterna att möjliggöra utbyte av e-recept sinsemellan genom den gränsöverskridande infrastrukturen MyHealth–EU, vilket skiljer sig från dagens frivilliga samarbeten mellan medlemsstaterna.

Regeringen utsåg i januari 2024 Mats Nilsson att biträda Socialdepartementet med att möjliggöra en nationell digital infrastruktur för hälsodata. I uppdraget ingår bland annat att anpassa svensk rätt till förordningen om det europeiska hälsodataområdet. I direktiven till utredningen ingår att beakta de förslag som lämnats i bland annat betänkandena E-recept inom EES (SOU 2021:102) och Patientöversikter inom EES och Sverige (SOU 2023:13) gällande utbyte av e-recept och patientöversikter.

Parallellt pågår ett intensivt förberedelsearbete hos E-hälsomyndigheten med att möjliggöra för utbyte av bland annat e-recept över landsgränserna i enlighet med de krav som ställs enligt EHDS.

I och med att arbetet med implementeringen av EHDS pågår för fullt bör fokus framgent ligga på den unionsövergripande lösningen och alltså inte på en egen nordisk lösning vid sidan av det nya EU-systemet. Att inrätta tillfälliga bilaterala eller regionala lösningar får ses som ett potentiellt tids- och resurskrävande dubbelarbete mot bakgrund av den nya ordning som förväntas inträda i och med att EHDS bestämmelser börjar implementeras. En särskild nordisk lösning skulle således riskera att leda till att vi inrättar parallella system, vilket i sin tur riskerar att försena arbetet med EHDS eftersom det är samma personella resurser som behövs för e-recept inom EU som inom Norden.

Med det sagt kommer jag och socialministern, som ansvarar för de digitala frågorna, att fortsätta följa frågan även framgent.

Fru talman! Jag vill återigen tacka ledamoten – ledamoten får väl återkomma så att vi kan fortsätta diskussionen. Vi har i stort en väldigt stor samsyn.

Det borde inte vara möjligt att driva en vårdcentral om man är brottsling. Men det beror på det avtal regionen sluter. Det finns redan i dag medel i lagen om valfrihetssystem så att vi kan utesluta den som inte är lämplig. Men man måste gå långt in och pröva lagen, för kommunallagen ger dig rättigheter. Du behöver inte titta på en ny maffialag, för kommunallagen ger dig långtgående befogenheter. Pröva dem, använd dem, innan vi lägger på nya lagar.

Jag önskar verkligen att kommuner och regioner ibland vågade gå till domstol. Jag förstår att det är en kostnad. Men det är inte farligt om vi skulle förlora, för då vet vi vad lagen räcker till för. Vi får en praxis och vet vad vi behöver justera.

När vi nu har lagar som ger en region långtgående möjligheter att kontrollera det som överlämnas till någon annan att utföra så att allmänheten har den insyn som krävs måste vi använda dem; det har ju visat sig nödvändigt. Jag vet att de privata utförare som man möter i organisationer som Vårdföretagarna och liknande välkomnar att de möjligheter som kommunallagen och avtalen ger används. De är inte emot detta – de vill också se till att oseriösa och kriminella aktörer försvinner. Vi har alltså inget att förlora på att använda de verktyg som lagen innehåller.

Vi jobbar ändå med flera lagförändringar. Det handlar om utredningar som nyligen kommit, och vi kommer också i närtid att tillsätta ytterligare utredningar för att fortsätta. Området är så stort. Vi har tillfört medel av betydande mått: 30 miljoner till Ivo förra året och 28 miljoner i år, uthålligt varje år. Vi tillför nya lagar och befogenheter. Och hela tiden är de kriminella nästan bättre än vi. Det är alltså ett tungt arbete att hänga med.

Men använd lagarna, våga gå till domstol, våga pröva det yttersta! Det är det enda sättet att mota detta. Precis som ledamoten sa ska det vara svårt att möta det offentliga om man är brottsling. Vi ska göra det riktigt svårt så att vi stoppar dem.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Tack, ledamoten, för kompletterande delar!

Låt mig ta upp det sista som ledamoten lyfte upp. Det här står redan i kommunallagen, som ju ledamoten och riksdagen har beslutat om. Använd paragrafen! Den har faktiskt aldrig använts rättsligt, vilket gör att vi inte har någon praxis. Vi vet alltså inte om den räcker till.

Jag gillar inte riktigt att lägga till en ny lag när vi redan har en bara för att vi tror att den inte fungerar. Använd de lagar vi har och pröva dem rättsligt!

Här tror jag att kommunallagen räcker långt. Där står det just att allmänheten ska ha den insyn som krävs i bolaget som man sluter avtal med. Jag har uppmanat kommuner och regioner, när jag träffat deras organisation SKR, att använda kommunallagens paragraf som riksdagen har beslutat om. Riksdagen har bestämt att det här är viktigt, och då ska vi följa det. Det har ännu inte skett, men jag uppmuntrar dem ständigt att använda möjligheten till insyn och kontroll, eftersom den finns i kommunallagen.

På samma sätt som när man bedriver verksamhet i egen regi tycker jag att det är självklart att man om man överlåter en angelägenhet till andra ska kunna kontrollera dem för att få full insyn. Kommunallagen ger kommunerna sådana möjligheter.

Men hur var det med verktygen? Det är sant att Ivo redan före pandemin gjorde en lista med 40 åtgärder som enligt deras bedömning på olika sätt behövde en förändring i förordning och lagstiftning för att de ska kunna verka. Förra regeringen hann med en och en halv åtgärd. Jag är medveten om att pandemin kom emellan, men ganska lite gjordes.

Vi har förstås fortsatt med listan. En av de utredningar som handlar om Ivo presenteras den 15 april och gäller vilka ytterligare lagförslag som är nödvändiga. Riksdagen har ju beslutat om ordningen att man bereder ärenden genom utredningar. Man rusar inte fram med ett lagförslag efter en vecka, utan vi gör utredningar. En av dem kommer som sagt nästa vecka, och många fler kommer längre fram.

Låt mig lyfta en del som är lika angelägen som att regionerna tar sitt ansvar från början. Det är att vi ger verktyg. Vi måste jobba med sekretessbrytande bestämmelser för kommuner och regioner, så att de kan ta del av fler uppgifter. Men här finns en balans att ta hänsyn till. Hur mycket ska man få del av? Regionerna är stora i förhållande till en vanlig kommun. Regioner kan anställa personal som har lite mer kompetens. Men den vanliga kommunen har 12 000–15 000 invånare. Hur ska de kunna klara av det här? Det här är en utmaning, och vi behöver fundera på hur samverkan mellan primärkommuner kan ske för att de ska ha tillgång till den kompetens som krävs.

Det ska sägas att det är skillnad på vårdcentraler och HVB. Eftersom vårdcentraler styrs av en lag måste vi i förväg ha beslutat om kraven, inte först när man upphandlar. Utan först måste fullmäktige ha beslutat om vilka krav man ska ställa vid vårdval för att det ska finnas full demokratisk insyn inom primärvården. Där behöver man skärpa kraven.

Kommuner och regioner behöver dock fler sekretessbrytande bestämmelser så att de kan ta del av uppgifter på olika sätt. Det ska fortfarande ske på ett säkert sätt så att vi inte skickar uppgifter i fel hand. Även myndigheten Ivo behöver fler verktyg. Det jobbar vi nu med både genom statliga utredningar och genom förändringar i instruktion.

Ivo har nu äntligen blivit en så kallad LUS-myndighet, vilket innebär att de är en myndighet som får del av uppgifter som hör ihop med avancerad brottslighet. Det var därför de kunde vara med vid det tillslag som omnämns i interpellationen. Då var polisen och Ivo med samtidigt vid tillslaget, just för att Ivo hade möjlighet att göra så.

Polisen kan inte höra av sig till en kommun och region hur som helst. Det måste ske på ett ordnat sätt. Det är därför vi har en lag som styr detta, lagen om särskild uppgiftsinlämning eller uppgiftsinhämtning. Jag beklagar, fru talman, att jag inte kan namnet på just den lagen. Den är riktigt bra. De är också en LUS-myndighet numera.

Även när vi i regering och riksdag ger större befogenheter måste vi vara övertygade om att det blir rätt så att de kan hanteras på ett klokt sätt.

Låt mig nämna den sista svåra saken. När vi jobbar med avancerad brottslighet hittar vi även insiderpersoner i kommuner, regioner och myndigheter. Det är en utmaning för oss alla.

Fru talman! Tack, ledamoten, och jag tackar framför allt för att ledamoten ställer frågan och att vi får möjlighet att utbyta tankar och åsikter.

Låt mig först säga så här: Det är inte tillåtet att bedriva verksamhet om man är kriminell. Gör man det har det brustit på flera poster, främst hos regioner som sluter avtal. Jag tänker prata om varför regioner måste bli bättre på att följa lagen.

Det andra jag vill ta upp är vad vi kan göra för att både regioner och Ivo ska få fler verktyg att kunna göra sitt jobb.

Jag tänker börja med det som handlar om det uppdrag man redan har. Jag delar det jag uppfattar som ledamotens irritation och ilska över att man tar skattepengar till rakt av brottslig verksamhet. Men det framgår tydligt av 10 kap. 7, 8 och 9 § vad en region eller kommun ska kolla innan de sluter avtal.

När man driver en vårdcentral ska ju först regionen besluta om vilka krav som gäller. Det går inte att bara rusa in och starta och få betalt. Det finns ingen fri etableringsrätt i det avseendet. Man måste uppfylla krav som regionen ställer. Men i det här fallet är det uppenbart att regionen inte har ställt krav eller följt upp det som är nödvändigt. Först efter det att polisen och Ivo gjort tillslag kom Västra Götalandsregionen till nämnda vårdcentral och sa att man drog in avtalet. Det borde förstås ha skett tidigare. Innan man sluter avtal ska man ska säkra upp allt man kan och sedan följa upp – inte bara i allmänhet utan väldigt aktivt. Det framgår av lagen, inklusive förarbetena.

Jag är glad att såväl Stockholmsregionen som Västra Götalandsregionen ändå för ett par år sedan påbörjade det här arbetet. Det får väl alltså ses som förvånande att Västra Götalandsregionen inte upptäckte detta. Jag ser väldigt positivt på deras arbete med att bättre kunna hitta den som är oseriös och den som är kriminell.

När man gör det här måste man vara tydlig med vilka krav man ställer. Man ska exempelvis ställa krav på beredskap på privata utförare. De har samma beredskapsansvar som offentliga utförare, ska ta emot läkare och sjuksköterskor under utbildning och mycket annat.

Regionerna ska först bestämma vilka krav som ska ställas på utföraren och sedan följa upp det hela. Det har uppenbarligen inte alls skett i det här fallet. Först efter det att polisen och Ivo gjort sina tillslag drog man in tillståndet.

Låt mig ändå återkomma till det faktum att Västra Götalandsregionen har ambitioner. Jag vill säga det till ledamoten. De har inrättat ett kontor och bedriver ett arbete. Det gör mig ännu mer bekymrad.

När både de och Stockholm, som ändå försöker och har gjort det ett par år, inte lyckas visar det hur avancerad den här brottsligheten är. Jag är alldeles säker på att Västra Götalandsregionen inte på något vis hade velat ha de här som är kriminella. Men ändå har de slunkit igenom nätet.

Det visar att vi måste se på detta på ett helt annat sätt. Det är inte dessa vi har mött innan inom hälso- och sjukvård – någon som saltar fakturor eller liknande. Så ska man förstås inte göra, för det är fel. Men den sorten har vi haft metoder för att hitta. Det är där vi befinner oss. Nu kommer det in människor som inte alls har tänkt bedriva sjukvård utan bara vill utnyttja vårt system för att få pengar till annan kriminell verksamhet.

Vi måste ändra både synsätt och kompetens i regioner, Ivo och andra myndigheter för att förstå det. Det irriterar mig att vi ska behöva anställa personer för att få funktioner för det. Jag hade helst velat vara dem förutan. Det är därför jag återkommer till regionerna. Regionen måste först, när den bestämmer krav och sluter avtal, göra det så svårt som möjligt för en utförare att sluta ett avtal. För om de väl har kommit in och slutit ett avtal med regionen får vi hela tiden göra allting i efterhand.

Jag vill verkligen uppmuntra alla regioner, och kommuner i de fall då det är aktuellt, att noga titta på vilka krav de ställer och se till att följa upp dessa.

Låt mig få återkomma till vilka verktyg vi behöver ge både Ivo och regionerna för att det här ska fungera.

Fru talman! Lars Isacsson har frågat mig om jag anser att det är tillräckligt att Inspektionen för vård och omsorg endast kan ingripa när det föreligger fara för liv och hälsa, även i fall där ekonomisk brottslighet förekommer, och om jag avser att ta initiativ till att skärpa regelverket så att kriminella inte kan driva vårdcentraler och annan välfärdsverksamhet.

Regeringen ser givetvis mycket allvarligt på att kriminella och oseriösa aktörer driver vårdcentraler och annan välfärdsverksamhet. När oseriösa och kriminella aktörer tar sig in i hälso- och sjukvården drabbar det inte bara samhället ekonomiskt utan leder också till bristfällig och patientosäker vård.

För att motverka oseriösa och kriminella aktörer inom Ivos verksamhetsområde har regeringen beslutat om flera uppdrag och förordningsändringar och tillfört myndigheten extra medel. Bland annat har bestämmelserna i förordningen (2013:176) med instruktion för Inspektionen för vård och omsorg ändrats så att det numera ingår i myndighetens uppdrag att inom sitt verksamhetsområde förebygga och motverka brottslighet.

I enlighet med bestämmelserna i patientsäkerhetslagen (2010:659) utövar Ivo tillsyn över hälso- och sjukvården. Tillsynen innebär granskning av att verksamheten uppfyller krav och mål enligt lagar och andra föreskrifter. Tillsynen ska främst inriktas på granskning av att vårdgivaren fullgör sina skyldigheter att bedriva ett systematiskt patientsäkerhetsarbete.

Inom ramen för sin tillsyn ska Ivo bland annat lämna råd och ge vägledning och kontrollera att brister och missförhållanden avhjälps. Ivo har även skyldighet att lämna uppgifter till andra myndigheter enligt lagen (2016:774) om uppgiftsskyldighet vid samverkan mot viss organiserad brottslighet för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet som är av allvarlig eller omfattande karaktär och bedrivs i organiserad form eller systematiskt av en grupp individer.

Ivo har en viktig roll när det gäller att förhindra och motverka oseriösa och kriminella aktörer inom hälso- och sjukvården, men även regionerna måste ta sitt ansvar när kommunala angelägenheter överlåts till privata aktörer.

En region är enligt bestämmelser i kommunallagen (2017:725) skyldig att kontrollera och följa upp verksamhet som genom avtal har lämnats över till en privat utförare. Det innebär en skyldighet att inte bara tillförsäkra sig en möjlighet att följa upp utan också att aktiva åtgärder vidtas för att följa upp verksamheten. Detta innebär att regionen om det är nödvändigt kan säga upp ett sådant avtal. Regionen ska dessutom genom avtalet tillförsäkra sig information som gör det möjligt att ge allmänheten insyn i den verksamhet som lämnas över.

Att oseriösa och kriminella aktörer utnyttjar ersättningssystemet för att finansiera kriminell verksamhet är naturligtvis helt oacceptabelt. Det är därför viktigt att Ivo och regionerna använder de verktyg de har för att oseriösa och kriminella aktörer inte ska driva vårdcentraler. Jag delar helt och hållet bilden att brottslighet mot vård och omsorg måste tas på största allvar. Just mot den bakgrunden har jag tillsammans med regeringen beslutat om flera insatser i arbetet mot välfärdsbrottslighet inom hälso- och sjukvården och omsorgen. Vi fortsätter att arbeta aktivt med frågan.

Herr talman! Jag vill återigen tacka ledamoten för interpellationen och för den breda samstämmighet som finns om att vårdkapaciteten måste öka. Detta kan gå genom att förbättra kompetensförsörjningen och arbetsmiljön. Statens styrning måste också vara tydligare.

Vi kanske inte tycker lika om huvudansvaret för hälso- och sjukvården och hur det ska fördelas, men jag är väldigt glad över att vi stärker styrningen så att de pengar vi ger leder till ökad vårdkapacitet. Detta gäller både beredskapen och den dagliga vård som patienterna behöver.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.