Acko Ankarberg Johansson

Fru talman! Jag tackar ledamoten för frågorna.

Jag hoppas att vi gemensamt har bidragit till att reda ut en del frågetecken som kan finnas i dessa frågor.

Det finns två helt avgörande saker. En sak är att regeringen och samarbetspartiet Sverigedemokraterna lyckas med brottsbekämpningen. Det finns så mycket att göra. Det är ett eftersatt område, och det innebär att många barn växer upp i dag i ett område där föräldrarna inte vågar skicka ut dem på gården därför att det kan komma en förlupen kula som kan skada barnen. Det är en situation som vi inte trodde att någon skulle behöva fundera över. Vi tänkte att det var väl de där som brukar bråka med varandra, men nej, i dag händer detta på många håll. Helt oskyldiga drabbas, inte bara de två som brukar bråka.

Det är oerhört allvarligt för hela samhället att brottsligheten är så hög, och det påverkar vanliga människors liv och vardag. Det är därför nödvändigt att vi lyckas hantera frågan så att barn och unga får en tryggare uppväxt - men även att vuxna får det tryggare.

Den andra saken är att vi ska använda ändamålsenliga verktyg, men PKU-registret är inte ändamålsenligt i den delen. Vi måste hitta andra sätt som är ändamålsenliga och som ger polisen de verktyg de behöver för att lyckas i sitt arbete.

Jag hoppas att vi med gemensamma krafter hittar rätt verktyg så att polisen kan fortsätta sitt viktiga arbete.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Jag tackar ledamoten för kompletterande frågor.

Till att börja med vill jag säga att det alltid är så att när det pågår en utredning får ett statsråd inte uttala sig om resultatet. Det kan jag tyvärr inte göra om den här utredningen heller, och det är lite jobbigt. När man väl fått tillsätta utredningar, som jag har fått på mina områden, får man inte säga något förrän de är färdiga och man har sett remissvaren. Men det tillhör spelets regler. Däremot är ledamöter fria att ha åsikter om vad de vill att en utredning ska landa i. Regeringen måste dock när en fråga har lämnats över till en utredning invänta svaret, skicka det på remiss, sedan sammanställa och göra en gemensam bedömning.

Statsrådet Carlsons uppfattning är densamma som den som framgår av regeringens svar som jag har lämnat i dag. PKU-registret fungerar inte för dna-sökning. Det är fakta. Därför kan man inte göra de saker ledamoten önskar på det viset. Däremot vill vi åstadkomma samma effekt, och jag hoppas att Biometriutredningen kan bidra till underlag för vad som kan göras framåt. Det får vi återkomma till gemensamt.

Fru talman! Jag tackar ledamoten för frågan.

Precis som jag sa är det inte aktuellt att använda PKU-registret för brottsutredningsändamål, utan det är till för sjukvårdsändamål. Det bekräftades av den här församlingen i riksdagen när vi behandlade biobankslagen, som nu gäller från den 1 juli. Riksdagen har inte heller föreslagit någon ändrad användning, utan den ligger fast. Det var alltså ett förslag från regeringens sida, och alldeles nyligen prövade riksdagen frågan - och beslutet ligger fast.

Däremot kommer regeringen att arbeta med exakt det som står i Tidöavtalet och som kommer att tas upp av Biometriutredningen. Jag ser fram emot att återkomma till utredningens förslag.

PKU-registret kan inte användas för att söka på dna. Det funkar inte så. Det som fungerade och var speciellt för händelsen 2003 är tyvärr inte användbart för de frågor som ledamoten tar upp. Däremot måste vi hitta sätt att ta fram sådant som kan underlätta polisens arbete, och vi hoppas att Biometriutredningen, precis som ledamoten sa, kommer med goda förslag så att vi kan hitta vägar att genomföra det regeringen vill. Men det blir inte PKU-registret.

Fru talman! har frågat justitieministern om han är beredd att genom ny lagstiftning möjliggöra för användning av PKU-registret vid grov brottslighet.

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.

Frågan om de brottsbekämpande myndigheterna ska ha möjlighet att använda sig av PKU-registret för sin verksamhet har uppkommit och analyserats vid flera tillfällen. Jag vill därför ta detta tillfälle i akt att tydligt klargöra att PKU-registret inte är ett dna-register. De prov som tas analyseras inte för dna, och det förs därför inte heller in uppgifter om enskilda individers dna i registret. Av detta följer att det saknas praktiska förutsättningar att använda PKU-registret på det sätt som Pontus Andersson efterfrågar.

De prov som tas sparas i PKU-biobanken i syfte att säkerställa goda möjligheter att ge adekvat vård längre fram. Det kan handla om att sjukvården behöver jämföra nytagna prov med dessa äldre prov. Det kan också handla om att undersöka prov från ett barn som har avlidit för att undersöka om dess syskon lider av samma sjukdom. Utöver detta kan proverna, efter att etikgodkännande har erhållits, användas för forskning.

En ny biobankslag träder i kraft i sommar, den 1 juli 2023. Av lagen framgår att användning av biobanksprover för brottsbekämpning inte är ett tillåtet ändamål. Högsta domstolen har 2018 slagit fast att prover i en biobank i normalfallet inte kan lämnas ut för brottsbekämpande ändamål enligt rättegångsbalkens bestämmelser om beslag.

En ordning där prov som sparats för vårdändamål också skulle kunna användas för brottsbekämpning riskerar att medföra att ett flertal personer återkallar sitt samtycke till att proverna sparas. Detta skulle försämra möjligheterna att ge dessa individer bästa tänkbara vård samt försämra förutsättningarna för biobankernas roll i forskningen.

Precis som Pontus Andersson nämner användes PKU-registret efter mordet på Anna Lindh år 2003. Denna användning föregicks dock inte av någon domstolsprövning. I efterhand riktade Socialstyrelsen kritik mot sjukvården, som hade lämnat ut proven utan att begära sådan prövning. Även i den kritik som Riksdagens ombudsmän, JO, riktade mot den åklagare som hade beslutat i ärendet gjordes bedömningen att frågan om utlämnande borde ha prövats i domstol.

I detta sammanhang kan nämnas att jag och regeringen tar frågan om brottsbekämpning på största allvar. Det är viktigt att de register som används i brottsbekämpande syfte är ändamålsenliga och kan användas på ett effektivt sätt. Det är då fråga om register med andra syften än PKU-registret och som kan användas utan risker för hälso- och sjukvården. Biometriutredningen, som ska redovisa sitt uppdrag senast den 20 juni detta år, ser över förutsättningarna för att använda biometri som verktyg i brottsbekämpningen. Syftet är att fler personer som misstänks för brott ska kunna identifieras med hjälp av fingeravtryck, dna, ansiktsbilder eller liknande information om individuella kännetecken. Uppdraget gäller de rättsliga möjligheterna att samla in, lagra och använda sådan information. Utredningens direktiv har tagits fram utifrån de behov som Polismyndigheten har lyft i en framställning till regeringen.

Sammanfattningsvis har regeringen inga planer på att i nuläget ändra rättsläget i den efterfrågade riktningen, bland annat eftersom det inte skulle ha den effekt som Pontus Andersson är ute efter.

Fru talman! Tack än en gång, ledamoten! Det är ett angeläget ämne, och jag ser ingen skillnad mellan regeringen och Socialdemokraterna i ambitionen för cancervården eller vad som behöver göras framåt. Jag ser fram emot att utveckla samarbetet i hur vi utvecklar cancerstrategin och det arbetet.

Det finns skillnader i hur mycket pengar vi har gett, men det är inga stora skillnader. Vi kommer båda att återkomma i höstens budget: Socialdemokraterna återkom inte i vårändringsbudgeten utan kommer, ungefär som regeringen, att återkomma i höst. Vi måste först kämpa ned inflationen och sedan säkra stödet för alla välfärdsverksamheter, utöver de pengar vi redan har gett för innevarande år.

Varje region har just nu en väldigt tuff situation att lägga en budget vare sig man gör det redan nu till junisammanträdet eller om man väntar till november. Det finns för- och nackdelar med båda. Risken är att man går fram med en för hård budget nu och i praktiken låter som om man gör besparingar två gånger. Väntar man och tar budgetbeslutet i november kan det bli svårt att få effekt i januari. Det är alltså inget lätt vägval som regionerna står inför just nu.

Jag har noterat att någon region faktiskt lägger en underfinansierad budget just för att de har haft överskott. De särskilda statsbidragen som gick till sjukvården två år under pandemin kunde man ju inte använda, eftersom de var tillfälliga. De lades på hög, för man visste inte hur tillfälliga pengar kunde användas.

Några regioner har nu alltså valt att hantera det genom att underfinansiera budgeten, och jag tror att det är ett klokt vägval att göra så just nu när man har en tillfällig situation.

Jag ser också glädjande nog några regioner som just satsar på personalen och arbetsmiljöfrågorna i sina budgetförslag. Jag noterar att Region Kronoberg häromdagen presenterade ett rejält paket med åtgärder för medarbetarna.

Detta skulle jag vilja se mer av. Jag förstår att paketen kommer att vara lite olika beroende på region och behov. Men det är precis det där man behöver fokusera på: medarbetarpaket som fokuserar på arbetsmiljön och att se till att man stärker det vårdnära arbetet. Vi behöver minska ned på det som inte är vårdnära arbete, vilket till ganska stor del kan vara administration.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Tack, ledamöterna, för frågor och kompletteringar! När det gäller den sista frågan, om informationsansvaret, kommer det att bli en statlig utredning. Det står redan nu i Tidöavtalet att det finns omständigheter som gör att man bör undanta sektorer. Sjukvården är redan nämnd i detta.

Jag är väldigt glad över att ledamoten lyfter arbetsmiljön, för regeringen har gjort det löpande. Det är inte så att det första vi ska göra är att enbart prata om fler utbildningsplatser. Det handlar också om dem som redan arbetar i sjukvården. Det handlar om dem som faktiskt har arbetat och som har utbildning och erfarenhet men som har lämnat sektorn.

Det är 13 600 sjuksköterskor som har lämnat sektorn de senaste sex åren. De jobbar inte alls med sjukvård. Det är väldigt många sjuksköterskor, barnmorskor och distriktsläkare som går ned på deltid för att jobbet är för tungt. Man har självklart all rätt i världen att jobba deltid. Det kan finnas privata skäl. Det kan handla om jobb, familj och vad det kan vara. Men man ska inte göra det för att jobbet är för tungt, för då är det en arbetsgivarfråga. Då är det inte en tillräckligt bra arbetsmiljö för att man ska kunna jobba heltid.

Jag kan ge ett räkneexempel. Om alla sjuksköterskor som i dag jobbar deltid skulle gå upp till heltid skulle vi ha 8 000 fler heltidstjänster när det gäller sjuksköterskor. Det är en fantastisk siffra. Här har varenda arbetsgivare en möjlighet att göra förändringar och förbättringar i arbetsmiljön. Dessa personer är redan utbildade och har erfarenhet. Några av dem kanske vill gå upp till heltid - då kommer pensionen att förbättras. Men då måste arbetsmiljön bli bättre. Kanske vill en del som tidigare har arbetat i sektorn återkomma till den, men då måste det finnas en tillit till att det har blivit förändringar och att det har blivit bättre. Annars återvänder de inte.

Därför tog jag som minister initiativ och kallade Sveriges Kommuner och Regioner och dåvarande ordföranden i hälso- och sjukvårdsdelegationen till ett möte i våras tillsammans med alla fackliga företrädare. Nu har vi fått en ny hälso- och sjukvårdsdelegation på SKR, och jag har kontaktat nuvarande ordföranden där. Vi kommer att ha ett uppföljande möte, förmodligen efter sommaren. Vi måste nämligen kunna redovisa konkreta förändringar för medarbetarna när det gäller arbetsmiljön. Det är det enda sättet att behålla dem i hälso- och sjukvården eller att få tillbaka dem som redan är erfarna och kunniga.

Vi ska förstås också se till att vi har tillräckligt med utbildningsplatser och att yrket är attraktivt för de unga som vill söka sig till det.

När det gäller statsbidrag, som ledamoten Dahlqvist gärna lyfter, är skillnaden mellan regeringen och Socialdemokraterna väldigt liten. Inte en krona lade Socialdemokraterna till sjukvården, kommunerna eller regionerna i vårändringsbudgeten, utan man gjorde samma bedömning som regeringen gjorde. Vi måste ha en återhållsam vårändringsbudget. Inflationen är nämligen det som drabbar hushållen allra hårdast, vartenda hushåll. Den gör hushåll fattiga. Vi måste motverka inflationen på alla sätt vi kan, så att man får tillbaka köpkraften och så att lönen får det köputrymme som ska finnas.

Både Socialdemokraterna och regeringen bedömde att vi behövde en återhållsam budget, så där har vi ingen skillnad.

Ledamoten lyfter då i stället höstens budget, som gäller för innevarande år. Där lade Socialdemokraterna 6 miljarder mer till kommuner och regioner, men det är inte 6 miljarder till sjukvården. I praktiken innebär det ungefär 1,4-1,5 miljarder till sjukvården. Ni gjorde nämligen också en neddragning på 200 miljoner under kontot folkhälsa och sjukvård. Den del som är kvar till sjukvården är ungefär 1,4-1,5 miljarder.

Det är säkert väsentliga pengar, och där kommer vi att återkomma från regeringens sida i höst när vi lägger fram en ny budget. Men detta är inte den stora skillnaden mellan att det går bra och att det går dåligt. Jag tror att man ska vara försiktig när man låtsas som att man har gett mycket nya pengar när man inte har gjort det.

Vi har ett gemensamt ansvar för att se till att sjukvården har den finansiering som krävs. Och där kommer både regeringen och, föreställer jag mig, Socialdemokraterna att återkomma när det gäller höstens budget och se till att sjukvården får de resurser den behöver. Men vi måste jobba med arbetsmiljön varje dag, för den är helt avgörande för sjukvårdens framtid.

Fru talman! Tack, ledamöter, för interpellationen och tilläggsfrågor! Det är verkligen angeläget att vi har en cancersjukvård som ger möjlighet till tidig upptäckt, rätt diagnos och sedan rätt behandling för patienten, liksom att patienten får möjlighet till eftervård och rehabilitering - ibland har man behov av detta livslångt.

Vi har väldigt mycket mer att göra för att säkerställa tidig upptäckt. Vi har bra behandlingar redan i dag, men vi måste förstärka på rehabiliteringssidan. Det är skälet till att vi har tagit initiativ till att revidera den nationella cancerstrategin. Det har varit ett önskemål från riksdagen under flera år, men tidigare regering har inte valt att göra det.

Grunden i strategin är bra; det är inte den som ska förändras. Det är en nationell strategi som är särskilt för cancer och som är framåtsyftande. De sakerna ligger fast. Men man behöver ständigt uppdatera och förnya utifrån nya utmaningar, nya tekniker och nya möjligheter. Det är vad regeringen har tagit initiativ till i vår.

Det som ledamöterna lyfter fram här är också bristen på resurser. Den är påtaglig just nu till följd av inflationen. Jag noterar att Socialdemokraterna inte har gett någon annan peng till sjukvård eller regioner i sin vårändringsbudget, utan de ligger på samma nivå som regeringen. Socialdemokraterna har alltså inga andra pengaförslag till stöd för regioner, kommuner eller sjukvård under innevarande år än vad regeringen har. Där står vi på samma ställe.

Det är klart att det är nödvändigt att förstärka sjukvården. Därför ger vi särskilda statsbidrag som går just till sjukvården. Jag kommer att fortsätta att kämpa för det.

Vi har ett behov av generella statsbidrag, framför allt till kommunerna, som har bred och vid verksamhet. Men vad gäller regionernas verksamhet kommer mitt fokus att vara särskilda statsbidrag som går till sjukvården, så att man kan korta köer, öka vårdkapaciteten och förstärka primärvården och många andra delar. Det är mitt fokus.

Jag är glad över att regeringen också ökade stödet till sjukvården i den budget som gäller för innevarande år. Det är nödvändigt att fortsätta det arbetet.

Något har dock hänt som är väldigt glädjande. I vecka 11 i år nådde vi en kulmen. Sedan vecka 11 gör vi lika många operationer i Sverige som vi gjorde före pandemin. Det är fantastiskt, och det beror inte på vare sig den förra regeringen eller den nuvarande. Det beror på medarbetarna i hälso- och sjukvården, som har kunnat sätta upp mål och beta av köer, så att man nu faktiskt är tillbaka på samma nivå vad gäller antalet operationer som före pandemin under motsvarande månad och vecka. Det är riktigt imponerande.

De som håller i registret säger att detta faktiskt är en skillnad som man kan berätta om, så därför gjorde jag det för någon vecka sedan. Man måste ju veta att det inte bara är ett tillfälligt hopp, utan vi befinner oss faktiskt i en förbättring. Sedan kommer sommaren, och då måste medarbetare få semester, så det kommer att bli en nedgång. Så måste det få vara. Men stort tack till alla medarbetare som faktiskt har åstadkommit denna upphämtning när det gäller operationer!

Det handlar i mycket om elektiv, planerbar vård, men det handlar också om vård till cancerpatienter. Där måste vi göra en förstärkning, så att resurserna går dit där behoven är störst och så att vi kan säkerställa att vi har kompetent personal som kan vara med och arbeta i detta.

Detta med att höja skatten då? Det var givet för vår regering att öka stödet i alla transfereringar till följd av inflation, där de räknas upp med automatik. Vi har i statsfinanserna den regeln att stöd och bidrag räknas upp i förhållande till inflation eller om det går åt motsatt håll. Detsamma gäller skiktgränser för skatt, exempelvis.

Regeringen har inte fattat beslut om att sänka skatten för någon särskild grupp. Det som skedde var en följd av att vi både ökade stödet för dem som behöver olika transfereringar och att det också blev motsvarande procentuella höjning av skiktgränser i skattesystemet. Frågan är om Socialdemokraterna tänker höja skatten för barnmorskor och poliser inför nästa år eller hur de tänker göra.

Fru talman! Mikael Dahlqvist har frågat mig vilka konkreta åtgärder som vidtas för att minska köerna inom cancersjukvården. Mikael Dahlqvist har också frågat mig vilka åtgärder regeringen och jag avser att vidta för att minska skillnaderna i landet.

Cancervården i Sverige är, fru talman, högt rankad i internationella jämförelser, och Sverige har för närvarande en av de högsta siffrorna i EU när det gäller överlevnad i cancer. Överlevnaden fortsätter dessutom att öka när det gäller de vanligaste cancertyperna. Samtidigt krävs förbättring, och regeringen har därför under 2023 avsatt 625 miljoner kronor för att ytterligare utveckla och förbättra cancervården.

En viktig fråga i arbetet med att förbättra den svenska cancervården är att korta väntetiderna och minska ojämlikheterna. Att snabbt få diagnos och behandling har en direkt påverkan på sannolikheten för en god prognos. Att patienter får sämre förutsättningar att överleva en cancerdiagnos till följd av långa väntetider eller på grund av var i landet de bor är oacceptabelt.

Införandet av standardiserade vårdförlopp, SVF, i den svenska cancervården inleddes 2015. Syftet med SVF är att minska onödig väntan och oro hos patienterna samt att motverka ojämlikheter. För arbetet med SVF finns två nationella mål, inklusionsmålet och ledtidsmålet. Inklusionsmålet är att 70 procent av alla patienter ska undersökas i ett SVF. Ledtidsmålet är att 80 procent av dessa patienter ska utredas inom vårdförloppets utsatta tider.

Samtliga regioner uppfyllde inklusionsmålet 2022, vilket var första gången. Vi ser därmed att den långsiktiga satsningen på SVF leder till resultat. Däremot är utvecklingen under 2022 sämre när det gäller ledtidsmålet. Även om måluppfyllelsen är hög för vissa cancertyper, exempelvis akut leukemi, varierar uppfyllelsen mycket regionerna emellan och är ofta långt från 80 procent.

I överenskommelsen mellan staten och SKR om cancervården 2023 finns därför fortsatta prestationsbaserade krav på regionerna för deras arbete med SVF. Inom ramen för överenskommelsen har det också beslutats att prestationskraven ska ses över till nästa års överenskommelse i syfte att uppnå förbättring. Överenskommelsen innefattar även ett flertal andra insatser för att stärka områden med särskilda utmaningar. Exempelvis ska en handlingsplan tas fram för att stärka urologin och en nationell arbetsgrupp tillsättas för att stärka strålningsvården.

En cancerpatient möter ofta ett tiotal olika specialiteter under sin tid i sjukvården. En effektiv cancervård med korta väntetider är därför beroende av att kompetensförsörjningen är god i hela sjukvården. För att åstadkomma detta gav regeringen i januari 2023 Socialstyrelsen i uppdrag att tillsammans med Nationella vårdkompetensrådet ta fram förslag till en nationell plan för att förbättra hälso- och sjukvårdens kompetensförsörjning.

Av samma anledning är tillgängligheten i cancervården också beroende av tillgängligheten i vården i stort. För att öka tillgängligheten i vården gav regeringen i februari 2023 Socialstyrelsen i uppdrag att fördela närmare 2 miljarder kronor i prestationsbaserad ersättning till regionerna för att öka antalet vårdplatser. Socialstyrelsen har även i uppdrag att ta fram ett förslag på en nationell plan för att minska bristen på disponibla vårdplatser, liksom att stödja och stärka regionernas produktions- och kapacitetsplanering. Inom ramen för överenskommelsen med SKR om ökad tillgänglighet i hälso- och sjukvården avsätter regeringen årligen närmare 3 miljarder till regionerna för att öka tillgängligheten.

Avslutningsvis vill jag också nämna att regeringen nyligen har initierat en uppdatering av den nationella cancerstrategin. Uppdateringen kommer att ta ett helhetsgrepp om cancervården och dess bestående utmaningar, inbegripet väntetider och ojämlikheter över landet. Sverige ska ha en cancerstrategi som säkerställer att vi förblir ett föregångsland inom cancervården.

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågan!

Om vi bygger ut primärvården och förstärker den goda och nära vården kommer hela hälso- och sjukvården att bli mer effektiv också i ekonomiska termer.

Om man får en chans att få en fast kontakt med den vård som man behöver och som är nära kan man bygga en relation. Då kommer den också att bli mer effektiv i ekonomiska termer. Där har vi gjort fel länge när vi tillåtit primärvården att bli liten. Samtidigt har vi gett ett gigantiskt uppdrag den inte klarar av. Det är därför vi ser att så många går ned i tjänst - det gör distriktsläkare också - och att man lämnar yrket.

Vi behöver vända utvecklingen. Vi är väldigt glada över att riksdagen är enig i synen på primärvården och utbyggnaden av den goda och nära vården.

Nu har vi fått målet från Socialstyrelsen om ungefär 1 100 patienter per distriktsläkare. Det kan vara något lägre eller något högre beroende på vårdtyngd. Det vill vi nu se att varje region hittar sitt mål för hur man ska uppnå.

Vi har ett gott exempel från Östergötland, där man har fattat beslut om hur man ska nå målet och tidssatt det. Det vill jag se från fler håll. Då lyckas vi bättre med primärvården.

(Applåder)

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågan!

Den del jag kan svara för är regionerna och hälso- och sjukvården. När man ber om 20-30 miljarder mer till kommunsektorn är det till 290 kommuner och 21 regioner. Det är väldigt många som ska få del av pengarna.

Det var inte bara de generella statsbidragen till kommunsektorn som vi höjde. Vi ökade också på pengarna till framför allt sjukvården. Det stora nu är inflationen som påverkar allmänna kostnadsläget och det pensionsavtal som regionerna ingått.

Det var inte fel att ingå det avtalet. Det var alldeles utmärkt för att klara kompetensförsörjningen framåt. Men det är en stor pålaga just nu när siffrorna räknas upp. Det är bra att regionerna har rejäla överskott från 2020, 2021 och 2022 för att kunna jämna ut konjunkturen. De bör använda dem nu för att klara inflationens pålagor.

Fru talman! Jag tackar ledamoten för frågan. Riksdagen fattade under förra mandatperioden beslut om ganska många tillkännagivanden som handlade om att man ville ha större statlig styrning inom olika områden i syfte att få en mer jämlik hälso- och sjukvård. Det handlar inte om att någon gör fel i en eller annan region, utan om att ett system med 21 regioner inte alltid är det mest optimala. Det kan finnas andra vägar att göra det här.

Därför är den här regeringen tillsammans med samarbetspartiet överens om att vi ska tillsätta en parlamentarisk utredning som tittar på om vi helt eller delvis ska flytta ansvaret för hälso- och sjukvården från regionerna till staten. Utredningens direktiv arbetar vi med nu. Vi kommer att återkomma så snart som möjligt med en förfrågan om parlamentariker till utredningen.

Fru talman och ledamoten! Vi kan komplettera varandra så väl. Frågan berör verkligen båda, och vi är lika engagerade i den.

När det gäller den sista delen kan jag berätta att hälso- och sjukvårdslagen inte gör någon skillnad på var man vårdas. Hela befolkningen ska få god vård på lika villkor. Det står ingenting om vilket hus man ska vara i.

Ledamotens fråga är alltså synnerligen relevant. Det gäller för oss att tillsammans med kommuner och regioner forma en organisation som gör att det blir på riktigt. Det är därför äldreministern och undertecknad arbetar nära ihop; det gäller att jobba på många olika sätt för att åstadkomma det.

Vi kommer att återkomma och se till att det blir en förändring.

Fru talman! Tack, ledamoten, för kompletteringar!

Jag har fört samtal med samtliga fackliga företrädare som är samlade i initiativet Vårda vården, ett mycket bra initiativ. Tillsammans med Sveriges Kommuner och Regioners ordförande i Sjukvårdsdelegationen, Marie Morell, träffade vi dem för att diskutera, inte vad problemet är - det är vi helt överens om - utan vad vi ska göra. Vi fick en bra lista över åtgärder som behöver vidtas på arbetsplatsen, alltså regionerna, men också över vad staten kan bidra med, som är mer på lång sikt.

Vi kommer att återsamlas igen i slutet av maj eller början av juni för att se hur långt vi har kommit. Jag delar uppfattningen; det krävs åtgärder nu.

Fru talman! Tack, ledamoten, för en mycket viktig fråga!

Om vi inte klarar kompetensförsörjningen klarar vi inte hälso- och sjukvården. Det är nödvändigt att jobba med arbetsmiljö och arbetsvillkor. Det handlar inte minst om alla som i dag tvingas gå ned till att arbeta deltid därför att man inte orkar med jobbet, på grund av att det är för tungt. Det är alltså inte av egna, privata skäl man går ned i tjänst, utan det är för tungt på jobbet.

Det är en viktig uppgift för varje arbetsplats att göra vad man kan för att förändra arbetsmiljö och arbetsvillkor. Då skulle vi snabbt förändra situationen i sjukvården.

I går besökte jag Universitetssjukhuset i Linköping. Där mötte jag avdelningar och verksamheter där man precis har tagit tag i det här och inser att det är en viktig del av lösningen.

Är staten en del av lösningen? Självklart! Vi har också bidragit genom att öka statsbidragen och förstärka. Men vi ska komma ihåg att regionerna också har det tufft beroende på inflationen. Som väl är har de sedan tidigare år rejäla överskott som kan användas för att jämna ut konjunkturen.

Fru talman! Det är viktiga frågor som lyfts fram av ledamoten Karin Rågsjö, utifrån att komma bort från att det alltid är viktigt att gå ned i vikt. Det är det ju inte. Det är ett viktigt budskap till allmänheten att det viktiga är att man har en god hälsa och får hjälp när man är sjuk. Det är där behovsstyrningen måste komma in. Människor ska inte leva efter ideal som är felaktiga och ger felaktiga bilder.

Det finns ett arbete att göra i sjukvården med att se till att styrsystemen bygger på behovsprincipen. Det har varit eftersatt. Principen har inte funnits med i avtalen och regleringarna trots att den står med i HSL, hälso och sjukvårdslagen, och återkommer på flera ställen. Min uppfattning är att den måste finnas med i varje system så att det görs någon form av triage - behovsbedömning - och patienten får rätt vårdinsats. Det kan till exempel vara att träffa en läkare, en fysioterapeut, vilket är vanligt i fallet artros, eller en arbetsterapeut.

Man ska också ha möjlighet att välja mellan fysisk och digital vård beroende på sin situation. Först behövs ofta en diagnos, och då brukar det fysiska mötet vara viktigt när det gäller många sjukdomar och tillstånd. Andra saker kan skötas digitalt. Vi måste hitta system som hänger ihop och ersätta dem på rätt sätt. Behovsbedömningen är central.

Jag hoppas få återkomma till riksdagen framöver med förslag som stärker den här delen. Jag är tacksam över att ledamoten tog upp frågan och över att vi på det sättet bidrar till en god diskussion.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Jag kan inte uttala mig om en utredning som inte är färdig än, men det finns behov av att få ordning i systemet och att olika aktörer ska få möjlighet att vara med. Men alla ersättningar och avgifter måste bygga på behovsprincipen, och det gör de inte i dag. Man måste väl säga att alla regioner är medskyldiga till det. Man har valt en ersättningsmodell utan krav på behovsbedömning, men det är min uppfattning att man behöver ha det eftersom det är så våra lagar är utformade.

Låt mig backa något steg. Det ledamoten lyfte fram i sin interpellation handlar om helt privat verksamhet där patienterna finansierar allt själva. Det finns ytterligare ett problem, tänker jag, utifrån frågan som handlar om att man alltid tror att man måste gå ned i vikt. Det är ju inte alltid så.

Det finns ett ideal som säger att man måste söka all hjälp man kan för att gå ned i vikt. Jag tycker att den frågan också finns med här. För mig är det självklart att den som söker för obesitas - som brukar vara den medicinska termen när det handlar om övervikt i någon form eller fetma - och vill ha hjälp absolut ska få det. Vid vissa indikationer kan vikten vara en viktig faktor som man behöver hjälpas åt med, men jag möter också många människor med hög vikt som får det som svar när de har sökt för någonting annat. Det blir alltså en diskriminerande hållning om man alltid förutsätts vilja gå ned i vikt.

I det här fallet tror jag att man behöver jobba på insikten att alla är olika. Det viktiga är att ha en god hälsa. Vikten är inte alltid den faktor som avgör om hälsan är god eller inte, men den kan göra det. Vid vissa sjukdomar är den en viktig faktor. Hälso- och sjukvården ska alltid ge ett gott bemötande. Det måste säkerställas att den som söker för den här sortens frågor får det bästa bemötande och hjälp på bästa sätt. Det finns tyvärr många berättelser om att det inte fungerar så väl i dag.

När det gäller det ledamoten lyfte fram nu om synsättet att man ska gå ned i vikt måste vi hitta en ordning där gemensamma skattepengar inte läggs på dem som inte är sjuka. Gemensamma skattepengar ska gå till att screena när man vet att det är effektivt, det vill säga när det finns en bot och när behandling kan erbjudas. Pengarna ska gå till förebyggande insatser som är evidensbaserade och självklart till en hälso- och sjukvård som ger hjälp när man mår dåligt.

Om vi riktar in för mycket insatser och resurser mot dem som är friska kommer vi att använda skattepengar fel. Därför är det viktigt med system som bygger på just behovsprincipen. Jag hoppas att den kommande utredningen hjälper oss att hitta en bättre ordning. Jag tror faktiskt att de flesta aktörer som finns inom hälso- och sjukvårdssystemen och som är digitala vill ha en bättre ordning där man ser att man är del av ett system.

I den akuta frågan som ledamoten lyfte fram är det tillsynsmyndigheterna som behöver göra sin del av arbetet på det sätt de bedömer som riktigt, och när det gäller det regeringen gör som är långsiktigt för systemet hoppas vi att utredningen kan bistå med delar. Annars får vi återkomma på annat sätt för att hitta en bättre ordning framåt. Både digitala och fysiska vårdgivare behövs, men det ska vara ordning och reda i systemet.

Fru talman! Tack, ledamoten, för en mycket intressant fråga! Den rör många aspekter av hälso- och sjukvården.

Det är samma ansvar oavsett om man är digital eller fysisk vårdgivare. Det finns ingen skillnad i lagstiftningen. Ansvaret är detsamma. Samtliga utövare lyder under patientlagen, patientsäkerhetslagen och hälso- och sjukvårdslagen. Det är ingen skillnad.

Det som däremot skiljer är att ingen av de exempel som ledamoten ger, såvitt jag vet, har avtal med någon region. Det är helt privat verksamhet. Läkemedlen man förskriver är inte heller en del av läkemedelsförmånen och har alltså inte bedömts av TLV. Det är inte ett politiskt beslut. Det är en myndighet som bedömer vilka läkemedel som ska subventioneras gemensamt. Dessa ligger helt utanför.

Det är verkligen en privat verksamhet vid sidan av. Men den lyder helt och fullt under de lagar som styr sjukvården. Därför har Ivo, vår tillsynsmyndighet, ansvar för att följa upp att det sker på rätt sätt. En sådan sak är att man ska förskriva för rätt indikation. Det kan i vissa situationer vara rätt att förskriva på annat sätt. Det kallas ibland off label. Vi kan exempelvis se det vid vissa tillfällen när det gäller MS-sjuka, där ett läkemedel som ofta används är off label. Andra gånger kan det bli helt fel.

Det leder dessutom till en bristsituation för de grupper som behöver läkemedlet. Det har varit aktuellt inte minst i det här fallet. Patienter som behöver ett läkemedel blir utan därför att patienter som inte är sjuka och inte behöver läkemedlet får det i stället. Det är ett exempel där våra tillsynsmyndigheter måste vara aktiva och agera på det sätt som de finner lämpligt utifrån sina instruktioner och det regleringsbrev de har fått.

Om någon av dessa vårdgivare skulle ha ett avtal med en region - någon av dem kan ha det, även i vissa delar - är det regionens ansvar att följa upp detta.

Regeringen står inte stilla. Det är nämligen en helt annan situation i dag, när vi som patienter kan få ta del av digitala utförare. Det är jättebra att vi kan ha både fysiska och digitala besök. Det tror jag att ledamoten håller med om. Under pandemin tog den utvecklingen fart ordentligt. Innan dess var det ett fåtal aktörer som fanns med, både offentligt drivna och privata. Nu har det verkligen förändrats. I dag tror jag att nästan alla regioner erbjuder möjlighet till olika varianter av digitala möten som passar för patienter i ganska många situationer.

Det vi behöver få till är att detta blir en del av hälso- och sjukvårdssystemet. Så uppfattar jag frågan från ledamoten. Initiativen är goda, men de måste vara en del av vårt sjukvårdssystem så att de bygger på behoven och inte går vid sidan av. Det har därför tillsatts en utredning till följd av ett tillkännagivande från riksdagen, som jag tror att både ledamoten och undertecknad stod bakom vid tillfället. Björn Eriksson leder denna. Man ska hitta principer för hur digitala vårdgivare ska finnas med i systemet, och det ska bygga på behovsprincipen. Utredningen kommer att lämna sitt förslag framåt sommaren. Sedan får vi återkomma till hur vi hanterar det.

Jag tror att det finns en önskan hos alla aktörer om lite ordning i systemet. Det gäller också de digitala vårdgivarna som om de finns i systemet - det gör inte de exempel som ledamoten tog upp - nästan alltid hamnar i utomlänsersättningen i dag. Den bygger bara på antal besök och inte på att göra helhetsbedömningar och ta ansvar för patienter. Det är ett system som jag uppfattar att ingendera parten tycker är gynnsam, utan man vill förändra.

Jag hoppas att utredningen som pågår också kan medverka till en bättre hållning och till att vi får ett nationellt system som kan stödja utvecklingen på rätt sätt och utifrån de lagar vi har på området.

Fru talman! Karin Rågsjö har frågat mig vilka åtgärder jag och regeringen kommer att vidta för att förhindra att patienter far illa på grund av nätläkares verksamhet. Karin Rågsjö har också frågat mig vilka åtgärder jag och regeringen kommer att vidta för att nätläkares verksamhet inte ska stå i strid med HSL, hälso- och sjukvårdslagen. Slutligen har Karin Rågsjö frågat mig hur jag och regeringen kommer att följa upp nätläkarnas olika verksamheter som riktar in sig på till exempel psykisk ohälsa, högt blodtryck och fetma.

Först och främst vill jag framhålla att patientsäkerheten inom vården är en viktig fråga för regeringen. Oavsett om det gäller fysisk eller digital vård ska man kunna känna sig säker på att få hjälp när man söker hjälp i vården. Man ska kunna lita på att den vårdgivare man väljer att söka hjälp hos har adekvat utbildning och följer den lagstiftning och de riktlinjer som finns på området.

Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, utövar tillsyn över hälso- och sjukvården och dess personal. Det gäller även för digitala verksamheter. Om Ivo får kännedom om att hälso- och sjukvårdspersonal inte fullgör sina skyldigheter enligt gällande rätt för hälso- och sjukvårdsverksamhet ska myndigheten vidta åtgärder för att skyldigheterna ska fullgöras. Ivo har även befogenhet att anmäla legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd för prövning av ingripande åtgärder, till exempel återkallelse av legitimation eller begränsning av förskrivningsrätt.

Slutligen vill jag tacka ledamoten för hennes långvariga engagemang för vårdfrågorna och inte minst för att stärka patientsäkerheten i hälso- och sjukvården. Därmed ser jag fram emot en fortsatt god dialog.

Fru talman! Jag vill tacka ledamoten för att hon lyfter de här frågorna i dag, inte minst den sista berättelsen, undersköterskans egen berättelse. Det hon berättar om är det som brukar kallas etisk stress: Jag vet vad jag vill, vad jag kan och varför jag är här, och ändå får jag inte möjlighet att göra det. Detta skapar en etisk stress som kan försämra arbetsmiljön och arbetsvillkoren väsentligt. I det långa loppet skulle den kunna riskera patientsäkerheten.

Det är därför det är så viktigt när vi ska förbättra för patienterna och förbättra patientsäkerheten att vi går vägen via förbättrad arbetsmiljö för personalen. Dessa två saker hänger ihop. Det är också därför regeringen återkommande fokuserar på dessa delar. När vi skriver fram vad man får stöd för och vad vi följer upp handlar det just om arbetsmiljön, men inte minst också om att minska de administrativa rutiner som inte är nödvändiga och som ofta belastar personalen när man i stället vill vårda patienten. Detta lyfter regeringen återkommande fram.

Pengar är nödvändiga, annars hade vi inte tillfört nya pengar till sjukvården i vår budget. Men det som skiljer regeringens budget från Socialdemokraternas är alltså 1,4 miljarder. Att det bara är 1,4 miljarder beror på att ni också drog ned 200 miljoner kronor på anslaget till folkhälsa och sjukvård. Det är alltså inte så att ni har gigantiskt jättemycket mer pengar till sjukvården. Det finns behov av mer pengar - men inte de jättehöga nivåer man pratar om, för de pengarna kommer inte att gå till sjukvården.

Mitt uppdrag kommer att vara att säkerställa att sjukvården får förutsättningar organisatoriskt och styrningsmässigt, men också ekonomiskt, så att man klarar sitt uppdrag. Då tror jag att vägen går via mer uthålliga statsbidrag som fokuserar mindre på detaljer och sammanfogas på ett lite annorlunda sätt. Det är ett arbete som vi har börjat skissa på och som kommer att ta lite tid.

Vi vill gå ifrån de många detaljstyrda statsbidrag som nu har funnits under många år. Det har varit goda initiativ; det handlar inte om det, men de behöver plockas ihop i några få boxar i stället där det är myndigheterna som delar ut dem, där vi kan följa upp dem på ett annat sätt och där detaljkraven är färre. Då tror jag att regionerna också kan använda pengarna på ett bättre sätt. Den vägen behöver vi gå.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.