Acko Ankarberg Johansson

Fru talman! Tack, ledamöterna Bladelius, Magnusson och Wallentheim, för era inlägg och viktiga medskick! Jag hoppas att jag hinner svara på så mycket som möjligt. Jag ska skärpa mig så att jag hinner igenom alla delarna.

Det får aldrig vara någon som känner oro för att söka vård. Behöver du vård akut ska du omedelbart ta dig till akuten. Om det kan vänta någon dag kan du kontakta din vårdcentral i lugn och ro och inte minst få träffa en fast läkarkontakt eller vårdkontakt, som är den du känner igen. I några andra fall, om du är förkyld eller så, kanske du bara ska stanna hemma en dag eller gå till apoteket.

Vi måste ha en behovsstyrd vård som fokuserar på dem som har allra störst behov. Där behöver du och jag ta ansvar, men den som har störst behov ska aldrig känna oro utan kunna söka vård omedelbart.

Här lyftes precis äldre på akuten, vilket är ett problematiskt område. Ofta har man inte tillräckligt med medicinsk kompetens på det särskilda boendet eller i hemsjukvården, och det som då återstår är att få komma till akuten. Men när man kommer dit är man inte triagerad till röd eller orange nivå; det vill säga att det är inte jätteakut. Då kanske det är en bilolycka eller en hjärtinfarkt som behöver gå före - och så ska det vara. Men fortfarande har vi ett behov av omhändertagande och medicinsk vård för äldre som kommer in med ofta ganska sammansatta sjukdomar.

Där är vi inte tillräckligt bra i dag. Socialstyrelsens uppföljning visar att det ofta är dessa som får vänta längst på akuten. Det är inte för att man diskriminerar äldre utan för att man går efter behoven.

Det visar att vi måste bygga ut den kommunala hemsjukvården och förbättra äldreomsorgen så att vi kan möta behoven. Det kan vara mobila insatser eller prehospitala insatser - vi har ganska mycket att göra på många områden för att kunna ge ett bättre omhändertagande än att man får vänta på akuten, för det är inte alltid det bästa stället för alla människor.

Vi har alltså att göra inom många områden, också det som ledamoten Wallentheim lyfter om kompetensförsörjning i det långa perspektivet. Där får ni gärna ta en diskussion med utbildningsministern, som ju ansvarar för de delarna av dessa frågor.

När det gäller bemanningsföretag är jag väldigt glad att den frågan lyfts fram av flera regionpolitiker. Vi har nått en felaktig nivå när vi använder bemanningsföretag konstant i stället för i de toppar som kan uppstå lite då och då. Där har glädjande nog många regioner gått samman för att hitta en annan lösning, en lösning som nu prövas rättsligt och har fallit rättsligt.

I mitt senaste samtal i torsdags med de 21 sjukvårdsdirektörerna påminde jag om att ifall det inte fungerar som de har tänkt får de gärna återkomma, så får vi se vad staten kan bidra med. Vi måste hitta en bättre ordning så att vi får en mer hållbar lösning när det gäller behoven av bemanning i det avseendet.

När det gäller ekonomin för regionerna är det ändå bra att Region Skåne - som de tre ledamöterna har fokuserat på här i dag, fru talman - inte valde att lägga pengar på hög. Man ska förstås inte gå med underskott - jag vet att en del av underskottet beror på avskrivningar på investeringar och sådant - men i stället för att bara lägga pengar på hög ska man se till att använda dem för att jämna ut konjunkturen åren framöver. Har man fått ett jätteöverskott behöver man använda detta åren framöver på ett klokt och hållbart sätt.

Det är inte så att regionerna eller kommunerna ska ägna sig åt förmögenhetsuppbyggnad. Man ska använda de pengar man har fått och se till att det ligger på en rimlig nivå.

Regeringen ansåg att vi behövde mer pengar och har därför anslagit det, till både kommuner och regioner. Men det viktiga för mig som sjukvårdsminister är att pengarna går till sjukvården. Jag är glad över pengar som är generella, men då går ju en väldigt liten del till sjukvården. Av 6 miljarder generellt kommer någonstans runt 1,6 miljarder att gå till sjukvården, för det ska fördelas mellan verksamheterna.

Socialdemokraterna riktar kritik här, men skillnaden mellan regeringens budget och Socialdemokraternas budget är 1,3 eller 1,4 miljarder. Så lite kan inte vara skillnaden mellan att det går bra och att det går dåligt. Den frågan behöver vi kanske grunna vidare på gemensamt.

Fru talman! Tack, interpellanten och övriga deltagare i debatten! Jag tänker framför allt på ledamoten Anna Wallentheims berättelse. Den bör vara vårt fokus.

Det är så det ser ut i svensk sjukvård. Det är en massa bra insatser och kunnig personal som kan både omvårdnad och medicinska insatser. Samtidigt finns det brister. Ibland brister det i kontinuitet, och ibland brister det i rehabilitering. Det är också väldigt många som inte ens kommer till vården.

Vi har båda de delarna samtidigt i svensk hälso- och sjukvård. Det är precis det som Anna Wallentheim berättade om för sin pappas räkning. Det är svensk hälso- och sjukvård i dag.

Både riksdagens och regeringens uppdrag är att vända utvecklingen. Jag beklagar att jag inte har fixat det på ett par månader. Jag önskar att det gick att fixa så snabbt. Men om den tidigare regeringen inte lyckats på åtta år, hur ska man tro att man gör det på ett par, tre månader?

Vi behöver gemensamt kroka arm och se att det här krävs en ihållighet. Det första är att vi ska vara tydliga med vad som är problemen. Vi har brister i kompetensförsörjningen. Vi har brister i arbetsmiljö. Vi måste i närtid ge våra medarbetare ett kvitto på att vi har sett det och att vi är villiga att vidta alla de åtgärder som vi kan.

Det handlar om arbetsvillkor. Har jag en ledig helg ska jag veta att jag får behålla min lediga helg och inte blir inringd till jobbet. Det blir väldigt många medarbetare i vården återkommande. Det handlar inte bara om semestern som jag blir inringd på, utan även en vanlig helg.

Det handlar om medarbetare som inte får möjlighet till den fortbildning eller vidareutbildning som de önskar i yrket. Det handlar om en hälso- och sjukvård som har svårt att få människor att orka arbeta heltid för att jobbet är för tungt. Det är kanske det allra närmaste steget. Tänk om vi kunde möjliggöra för fler att jobba deltid! Jag vill säga att man har all rätt att jobba deltid, och jag kommer inte att ha några synpunkter på den som gör det. Men om någon gör det enbart för att jobbet är för tungt har man som arbetsgivare ett stort beting framför sig med att vända utvecklingen.

Vi måste möjliggöra för väldigt många fler att gå upp på heltid om man så önskar. Det ska inte bero på arbetets tyngd utan på att man har möjlighet att göra det. Om vi gjorde det skulle vi väldigt snabbt vända utvecklingen i svensk hälso- och sjukvård. Vårdförbundet har visat detta när det gäller barnmorskorna. Tänk er att alla de som jobbar deltid i dag skulle gå upp till heltid. Jag förstår ju att det inte kommer att bli så, men då skulle vi ha 970 - eller 870, jag blir lite osäker - eller ungefär 900 fler heltidstjänster i Sverige. Snabbt vänder man utvecklingen! Detsamma gäller sjuksköterskor, undersköterskor, läkare och så vidare, varav många jobbar deltid.

Vi har alltså möjlighet att vända utvecklingen, men då måste arbetet ske i hela landet på varje arbetsplats. Därför har regeringen tydliggjort arbetsmiljöns betydelse. Det skedde inte minst senast i torsdags, när vi beslutade om både pengarna för fler vårdplatser och om det uppdrag vi ger till Socialstyrelsen att följa utvecklingen och ta fram en plan för hur många vårdplatser vi borde ha och tillförsäkra oss en fungerande vård i hela landet. Arbetsmiljön poängteras där som en väg för att kunna lyckas framåt.

Låt mig få chansen att i mitt inlägg kommentera några fler av de frågor som har lyfts här i dag. Svenska regioner hade rekordöverskott 2020 - ungefär 20 miljarder. Lika mycket eller lite till hade man i överskott 2021. Det berodde på att det var tillfälliga statsbidrag. Jag förstår att de inte kunde använda dem när de inte visste om de skulle finnas kvar. Men det finns pengar i sektorn. Det finns 10 miljarder i resultatutjämningsreserven. Man kan alltså inte säga att det är bara pengar som skulle vara lösningen. Så är det inte, och det finns pengar för att jämna ut konjunkturen.

Jag är ändå glad att Region Skåne inte lade alla pengar på hög. De gick faktiskt back 2021 som enda region i Sverige, för de använde alla sina pengar. Det var bra att de gjorde det. Jag vill att regionerna använder alla sina pengar.

Jag ska återkomma till fler av svaren i nästa omgång.

Fru talman! har frågat mig på vilket sätt jag avser att förstärka sjukvårdens resurser för att förhindra stora nedskärningar.

Det är angeläget att lösa de utmaningar som hälso- och sjukvården har och står inför. De brister som Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, har uppmärksammat är allvarliga. Det ska alltid vara möjligt att lita på välfärden, och patientsäkerheten ska inte äventyras.

Jag har tidigare svarat på liknande frågor och då bland annat konstaterat att regionernas ekonomiska resultat har varit mycket höga under de senaste åren och att flera regioner har kunnat stärka sin ekonomi. Även om de höga resultaten delvis har berott på tillfälliga faktorer har alltså inte orsaken till situationen i sjukvården enbart varit bristen på ekonomiska medel. Utökade ekonomiska resurser är inte heller framöver den enda lösningen i arbetet med att stärka kompetensförsörjningen och ge regionerna goda förutsättningar att bedriva en god och patientsäker vård. Utmaningarna måste hanteras från flera olika håll.

Sverige befinner sig i en utmanande ekonomisk situation, med ett sämre konjunkturläge och hög inflation, och hushållens, företagens och kommunsektorns ekonomi pressas hårt. Med hänsyn till det ekonomiska läget och den höga inflationen är inriktningen på statens budget svagt åtstramande. Finanspolitiken behöver vara väl avvägd för att få ned inflationen och för att hantera nedgången i ekonomin. I detta sammanhang vill jag dock betona att regeringen vill skapa goda och likvärdiga ekonomiska villkor och förutsättningar för kommuner och regioner. Regeringen har för 2023 avsatt en stor del av reformutrymmet till ökade statsbidrag till välfärden. Sedan den här regeringen tillträdde har en permanent nivåhöjning av de generella statsbidragen till kommuner och regioner på 6 miljarder kronor införts för att stärka sektorn och minska risken för att de höga priserna leder till neddragningar inom hälso- och sjukvården och andra välfärdsverksamheter.

För mig som sjukvårdsminister har huvudfokus även varit att sätta igång grundarbetet för de viktiga reformer som behövs för svensk hälso och sjukvård. Därför genomförs nu flera riktade satsningar som tillsammans ska bidra till en vård som är god och jämlik i hela landet. Ett exempel på en sådan riktad insats är att regeringen avsätter 2 miljarder kronor årligen under perioden för att öka antalet vårdplatser.

En annan viktig del i det fortsatta arbetet med att stärka vården rör kompetensförsörjningen. Arbetssituationen för anställda inom hälso- och sjukvården behöver förbättras. Trygga anställningar, god arbetsmiljö och möjlighet till utveckling i arbetet är centralt för att behålla och attrahera kompetens. Det är ett arbete som behöver göras lokalt utifrån regionala förutsättningar. I överenskommelsen med SKR om god och nära vård avsätter regeringen cirka 6,4 miljarder kronor för 2023, varav drygt 3 miljarder kronor avsätts för att skapa goda förutsättningar för vårdens medarbetare. Medlen ska bland annat användas till att utveckla förutsättningarna på arbetsplatsen, utbilda vårdens medarbetare, ge fler sjuksköterskor möjlighet att vidareutbilda sig till specialistsjuksköterska samt öka antalet platser för verksamhetsförlagd utbildning, VFU.

Kompetensförsörjningen är även ett område där regeringen ser ett behov av att stärka det nationella åtagandet. Av den anledningen har regeringen gett Socialstyrelsen i uppdrag att, tillsammans med Nationella vårdkompetensrådet, ta fram ett förslag till en nationell plan för att förbättra hälso- och sjukvårdens kompetensförsörjning.

Slutligen vill jag tacka ledamoten för hennes engagemang i denna mycket viktiga fråga om sjukvårdens förutsättningar. Jag ser fram emot fortsatt dialog.

Herr talman! Jag tackar ledamoten för ytterligare information och kunskaper.

Det är verkligen nödvändigt att vi kommer framåt och får ett beslut. Samtidigt möter jag många som säger att det inte heller är bra att hasta på om det inte blir rätt. Jag står någonstans mittemellan, och jag tänker ändå hålla så hög hastighet vi kan. Det känns nämligen väldigt tungt att det har gått så lång tid utan att vi har kommit till en bedömning i riksdagen.

Den dagen riksdagen får detta på sitt bord är det riksdagen som bedömer vilken lag vi ska ha framöver. Oavsett vilket beslut riksdagen kommer fram till måste vi, precis som ledamoten säger, förbättra vården. Den brister nämligen i dag, och det beror framför allt på att vi har så långa köer till hela hälso- och sjukvården. Därför behöver vi öka kunskapen om hur vi skapar den bästa vården för människor som har könsdysfori och som har dessa behov. I dag möter vi dem inte på bästa sätt.

När man kommer till vården ska man alltid få den bästa vården utifrån senaste kända kunskap. Det är en fråga om kunskapsstyrning, vilket vi kämpar med inom hela vården, och den måste finnas med här. Beslutet om nationell högspecialiserad vård tänker jag är en god väg framåt för att vi ska få bättre kunskap och säkerställa att man får den bästa vården enligt känd expertis och medicinsk vetenskap på det ställe dit man söker sig och dit man kommer.

Jag ser fram emot att så snart som möjligt få överlämna en proposition till riksdagen för bedömning. Regeringen kommer att göra sitt allra bästa för att genomföra en bra beredning utifrån den lagrådsremiss vi har. Den ska göras så bra som möjligt utifrån alla de överväganden vi behöver göra.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Jag tackar ledamoten för en rejäl fördjupning. Jag förstår att ledamoten har bättre kunskaper än vad jag har om det arbete som ett par tidigare regeringar gjorde, det vill säga då Miljöpartiet var en del av regeringen. Det är också detta utkast till lagrådsremiss som ledamoten hänvisar till.

Men vad som sedan hände och skälen till det kan jag inte alls svara på när det gäller den lagrådsremiss som vi nu arbetar med.

Min utgångspunkt som minister har dock varit att inte ha tanken att om någonting har gjorts av en tidigare regering kastar jag bort allt och börjar om. Jag tycker att det är oerhört värdefullt i denna fråga, i beredskapsfrågor och i många andra frågor där jag har förslag som är på väg fram och som jag kan gå vidare med till riksdagen. Jag välkomnar därför det som tidigare regeringar har gjort som underlag, och vi går vidare utifrån dessa utgångspunkter.

Men det är, precis som ledamoten säger, många frågor att beakta och värdera. Och jag tänker att det viktiga när regeringen väl lämnar sin proposition till riksdagen är att det framgår vilka överväganden som man har gjort och varför man har landat i det ena eller andra alternativet, så att det framgår just hur man har värderat exempelvis de frågor som ledamoten lyfter fram här i dag.

Det är klart att all ny lagstiftning får konsekvenser. Men jag bedömer att dessa konsekvenser, precis som ledamoten själv lyfter fram, finns redan i dag för personer som behöver genomgå en transition för att komma tillbaka till det kön som de upplever är det rätta. Dessa problem finns redan i dag med nuvarande lagstiftning. Dem har vi alltså svårigheter med i dag, och dem behöver vi hantera i dag. Men vi kommer förmodligen att behöva hantera dem även framöver. Det är alltså saker som människor möter och som är väldigt problematiska för den enskilde men som vi förstås har ett uppdrag att lösa.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det andra jag ville lyfta fram - jag vill nämligen gärna lyssna ytterligare på ledamotens synpunkter om det finns möjlighet - är att det jag bedömer att vi har kvar att göra, vid sidan av att få lagförslagen överlämnade till riksdagen för bedömning, är att förbättra vården för personer som behöver könsbekräftande behandling på ett eller annat sätt.

Människor behöver få vård när de söker hjälp, men köerna är förfärligt långa i dag. Jag möter människor som inte ens kan få tid för ett kuratorsamtal, och vad det innebär för personer som söker vård, hjälp, stöd och behandling går knappt att föreställa sig. Vi medverkar ju själva till att människor blir sämre och till och med kan få andra sjukdomar på grund av situationen.

Det läge vi har inom svensk hälso- och sjukvård är alltså oerhört allvarligt, och vi behöver gå fram på många fronter för att förstärka situationen och få en bättre kompetensförsörjning. Det är förstås också en av de frågor som regeringen kommer att arbeta vidare med vid sidan av överlämnandet av ett förslag till riksdagen för bedömning.

Herr talman! Jag tackar ledamoten för frågan.

Det är alltid besvärande om man går åt ett annat håll än vad som var tänkt med lagstiftningen. Det är också därför som all lagstiftning måste vara tydlig och ha förarbeten som talar om vart man ska gå.

Vi har många erfarenheter av att det ibland finns skäl att i lagstiftningen inte lägga in för tydliga krav som kanske behöver ändras över tid om det kommer fram nya fakta. Lagstiftningen ska vara svår att ändra. Det ska man inte kunna göra på en kafferast, utan det måste ta sin tid. Men i vissa andra fall är det jättenödvändigt att vara explicit i hur man ska göra.

Denna avvägning är förstås en sak som regeringen nu tittar på. Var någonstans ska man vara väldigt tydlig, och var någonstans finns det skäl att inte ha denna tydlighet?

Lagrådsremissen är alltså det underlag som har varit offentligt, och den bereds inom Regeringskansliet. Och vi kommer i närtid att kunna överlämna en proposition till riksdagen för bedömning.

Men de synpunkter som kommer är väsentliga eftersom det som regeringen menar är att vi behöver en ny ordning där vi delar upp de två delarna i det som är medicinskt, det som individen bedömer att man behöver av medicinska insatser, och det som är en juridisk fråga, det vill säga att ändra i folkbokföringen. Denna förändring är nödvändig, och den behöver vi göra.

Jag håller också med ledamoten om att all tid som går åt i väntan på en ny lag innebär att sjukvårdande personal får lägga ned energi och tid som de skulle kunna använda för annat. Av detta skäl behövde vi hasta på.

Men å andra sidan ska det också bli en bra produkt. Det ska bli den bästa propositionen som vi lämnar till riksdagen för bedömning. Om det blir den 21 februari eller något senare låter jag just nu vara osagt. När propositionen överlämnas till riksdagen ska den ändå vara så bra som möjligt ur regeringspartiernas synvinkel.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Som ledamoten lyfter fram har det tagit väldigt lång tid innan denna lag kommer. Den borde ha funnits färdig och lämnats till riksdagen för flera år sedan. Men nu är vi där vi är, och denna regering tänker göra så gott den kan för att hitta en bra ordning som väger samman alla de intressen som finns.

Jag tycker ändå att det är tydligt i regeringens svar i dag att vår utgångspunkt är individens upplevelse, där jag vill göra ändringar, och att det ska bli möjligt genom den juridiska ändringen i folkbokföringen. Sedan får vi återkomma med hur lagen kommer att utformas enligt regeringens förslag.

Herr talman! Jag tackar ledamoten för frågan, som vi lyfte upp med varandra för ett tag sedan.

Ulrika Westerlund har frågat mig om jag har lämnat tanken på självbestämmande/självidentifikation som grund för ändring av juridiskt kön och vad som i så fall är anledningen till det samt om jag avser att verka för att Sverige ska ha en lag som liknar den som finns i till exempel Norge och Danmark eller den som finns i Malta och Argentina.

Arbetet med att få på plats en ny könstillhörighetslagstiftning som i högre grad än den nuvarande uppfyller krav på självbestämmande har kommit långt. Den dåvarande regeringen beslutade i juli 2022 om lagrådsremissen Förbättrade möjligheter att ändra kön.

I lagrådsremissen föreslås att två nya lagar - lagen om vissa kirurgiska ingrepp i könsorganen och lagen om ändring av det kön som framgår av folkbokföringen - ska ersätta den nuvarande lagen om fastställande av könstillhörighet i vissa fall. Lagförslagen innebär att processen för ändring av det kön som framgår av folkbokföringen särskiljs från processen för kirurgiska ingrepp i könsorganen.

I lagrådsremissen föreslås att en person som har fyllt 16 år ska få det kön som framgår av folkbokföringen ändrat efter en förenklad prövning av könsidentiteten. En ansökan för ett barn görs av barnets vårdnadshavare med barnets skriftliga samtycke. Ett övergripande mål är att förfarandet för att ändra det kön som framgår av folkbokföringen ska förenklas.

Förslagen i lagrådsremissen ligger också närmare den lagstiftning som finns i de länder som interpellanten ger exempel på.

I lagrådsremissen görs bedömningen att det inte längre är påkallat med en sådan ingående prövning av könsidentiteten som görs i dag för att en person ska kunna få fastställt ett annat kön än det som framgår av folkbokföringen. En lag som reglerar fastställande av ett annat kön än det som framgår av folkbokföringen i syfte att personer ska få leva i sin könsidentitet bör så långt som möjligt bygga på individens självbestämmande och inte ställa upp hinder som inte är motiverade. Detta är också min och regeringens utgångspunkt.

Förslagen i lagrådsremissen innebär att en ändring av det kön som framgår av folkbokföringen ska föregås av en prövning av könsidentiteten. Denna prövning föreslås i lagrådsremissen dock vara väsentligt mindre ingående jämfört med de prövningar som görs enligt den nuvarande könstillhörighetslagen. Syftet är att förbehålla möjligheten att ändra det kön som framgår av folkbokföringen för just de individer som upplever att könsidentiteten inte stämmer överens med det kön som framgår av folkbokföringen och alltså har ett behov av en sådan förändring.

Lagrådet har yttrat sig över förslagen i lagrådsremissen, och frågan bereds nu vidare i Regeringskansliet. Jag avser inte att föregripa resultatet av denna beredning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag vill till interpellanten redan nu säga att om svaret känns bekant från tidigare interpellationsdebatter beror det på att vi just nu är i ett intensivt skede med att bereda den proposition som vi kommer att lämna till riksdagen för hantering. Eftersom beredning pågår är mitt svar något knapphändigt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Frågestund

Herr talman! Tack, ledamoten, för frågan!

Prostatacancer är vår vanligaste cancersjukdom. Det är väldigt många som drabbas. Mer än hälften är män över 70 år och ett fåtal är under 40 år.

Det är en stor grupp som drabbas, och runt 2 300 dör årligen. Det är en allvarlig sjukdom. Den har komplikationen att när man mäter det första PSA-provet är det inte säkert att det är just cancer. Det kan också vara en infektion eller förstorad prostata.

Det gäller att man går vidare med magnetkamera och biopsi och fullföljer så att man vet att det är värt att sätta in behandling. Den kan leda till negativa effekter på många olika sätt.

Det arbete som nu pågår är väldigt spännande. I går hade vi den europeiska cancerkonferensen tillsammans med Europeiska kommissionen. Vi fick berätta om det arbete som pågår inte minst på Sahlgrenska med professor Ola Bratt med en förbättrad metod för organiserad testning där vi når bättre resultat.

Min förhoppning är att varenda region snart har infört det. Socialstyrelsen arbetar nu på att hitta nationella regler som gör att vi kan införa screening i hela landet. Arbete pågår, och jag hoppas att vi snart är framme vid att kunna göra det.

Herr talman! Tack, ledamoten, för frågan!

Legitimerad personal står under tillsyn. Brister personal i detta kan man anmäla och också få det prövat i Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, och personal kan till och med bli fråntagen legitimationen. Det är skarpa verktyg, och dem ska vi använda.

Det är därför som det arbete som vår stora tillsynsmyndighet Ivo har är viktigt. Den har de senaste åren börjat använda fler skarpa verktyg. Det är inte alltid uppskattat. Men det är nödvändigt eftersom vi har lagar som vi arbetar under.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Frågestund

Det är nödvändigt att vi fortsätter att ha en aktiv statlig tillsyn och använder Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd i alla de fall som behövs. Det gäller också att varje region när man sluter avtal och anställer ny personal ser till att de har den kompetens som krävs.

Vi har sett alldeles för många berättelser där man har anställt personal i sjukvården och också i socialtjänsten som inte har den kompetens som krävs. Ibland kanske det är kompetensbristen som gör att man anställer första bästa som kommer. Men det går inte i vare sig socialtjänst eller sjukvård. Personal ska ha rätt kompetens.

Herr talman! Jag tackar ledamoten för frågan, som i grunden är precis densamma som den Anna Vikström ställde.

Vi har kompetensbrist och behöver fler medarbetare som orkar stanna kvar i yrket och som också har möjlighet att gå upp i heltid. Det finns så många medarbetare inom hälso- och sjukvården som har tvingats gå ned i tjänst, inte för att de vill det av privata eller personliga skäl - det har man alla möjligheter att göra - utan för att jobbet är för tungt. Det här är alltså en arbetsgivarfråga och en fråga om kompetensbrist som måste mötas från regionalt håll, och där ska även staten finnas för att ge stöd.

Låt oss ta förlossningsvården som exempel. Om alla de barnmorskor som i dag jobbar deltid haft möjlighet att gå upp i heltid skulle det motsvara 790 fler heltidstjänster. Det är alldeles fantastiskt.

En sådan förändring kan man åstadkomma väldigt snabbt om man som arbetsgivare har möjlighet att gå in med åtgärder som skapar tillit och som gör att personal orkar arbeta heltid. Kanske återvänder dessutom några. Vi tror därför att regionerna behöver långsiktiga villkor så att de kan göra nödvändiga förändringar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Frågestund

Herr talman! Jag tackar ledamoten för frågan.

Som ni förstår kommer regeringen att ta med den här frågan när vi utreder huvudmannaskapet för hela hälso- och sjukvården. Det här kan vara det man kallar en lågt hängande frukt. Här passar det. Det är mer ändamålsenligt att staten tar ett större ansvar. Just nu ger vi dock ett särskilt stöd till ambulanssjukvården för att stötta upp den i hela landet och där det finns utmaningar och problem.

Jag tror att det är som ledamoten säger: Varje fråga behöver bedömas för sig. Hur ska vi styra så att det blir mest ändamålsenligt? I en del frågor är det mer ändamålsenligt att göra det hela nationellt. I andra saker behöver man ett större utrymme för att besluta om dem lokalt och få välja formerna för dem.

Att få en fungerande ambulanssjukvård med helikopter eller annat är kanske något som bättre löses nationellt. Frågan kommer att prövas framöver i kommande utredningar.

Herr talman! Jag tackar ledamoten för en väldigt viktig fråga.

När vi normalt sett pratar sjukvård i riksdagen brukar vi börja med att berätta att svensk sjukvård står stark. Vi ligger högt i alla resultatmätningar. Samtidigt har vi problem. Men just nu är vi i en situation där jag mest behöver fokusera på alla de utmaningar och problem som vi har i svensk sjukvård.

Jag vet att vi fortfarande är jätteduktiga, men vi behöver lägga allt fokus på den mycket svåra situation som varje medarbetare och varje patient står i. Det krävs konkreta åtgärder i närtid för att medarbetare ska känna att någonting händer nu. Deras tillit till sina arbetsgivare har naggats i kanten - inte en eller två gånger utan under ganska lång tid. De måste väldigt snart därför se att det sker en förändring.

Nationella vårdkompetensrådet ska återkomma med konkreta förslag som leder till reella förändringar. Vad de kommer med återkommer vi gärna om. Jag tvekar dock inte inför lagändringar om det krävs.

Herr talman! Jag tackar återigen interpellanten för frågan. Nej, jag kommer inte att missa den. Det är nödvändigt att vi höjer beredskapen när det gäller tillgång till läkemedel och medicintekniska produkter. Det är också nödvändigt att man får del av dem som patient och inte hindras av brister i möjligheten till apotek, apoteksombud eller distanshandel. Som sagt är den utveckling vi haft med distanshandel väldigt fördelaktig.

Jag vill lyfta fram en möjlighet som många apotek har. Om jag är kroniskt sjuk och har ett läkemedel som behöver förnyas regelbundet och som är viktigt för mig kan jag abonnera på det och få det levererat hem. Det är jättebra. Om vi nu förbättrar möjligheterna till nationella lägesbilder och information i tid kan också vårdgivaren, den förskrivande läkaren, agera i tid om det skulle uppstå en bristsituation och diskutera med patienten hur man hanterar läkemedlet och hur man får rätt läkemedel när det behövs.

Att få sitt läkemedel när man behöver det är ingen liten sak. Det kan vara livsavgörande. Ganska många människor är helt beroende av att hela tiden få de leveranser de behöver. Statens ansvar kan inte sluta vid Stockholms tullar eller där man lämnar de större städerna. Det måste gå att leva, bo och verka i hela Sverige, och distanshandeln har verkligen medverkat till att man kan göra det.

Vi måste hitta rätt former för att väga tillgänglighet mot patientsäkerhet, och jag är trygg med att Läkemedelsverket kommer att göra det. Det är alldeles utmärkt att både riksdagen och andra hör av sig med sina synpunkter. Det är så demokratin fungerar. Man tar in många synpunkter under arbetets gång, och sedan samlar man ihop dem och kommer med ett förslag. Man har också rätt att fatta beslut i Läkemedelsverket.

Tack för interpellationen och debatten! Jag tar med mig frågan.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Jag tackar ledamöterna för viktiga synpunkter.

Utvecklingen inom posten har gått från färre brev till fler paket. Det är en jätteomställning. Jag förstår att man måste förändra distributionsnätet eftersom de inte kan dela ut fler brev när de inte finns.

Jag hör till dem som gärna använder möjligheten att skicka paket. Det är en fantastisk möjlighet att kunna göra det. Då måste förstås också posten bygga ut sitt system så att det fungerar i hela Sverige.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag anser självklart att det är ett problem om vi inte kan upprätthålla distanshandeln med den möjlighet till service som vi ger i dag. Precis som ledamoten Anders W Jonsson lyfter fram hänger tillgänglighet också ihop med patientsäkerhet och följsamhet mot det som förskrivits av läkare.

Det är också viktigt att man har en fast läkarkontakt eller fast vårdkontakt. De saker vi diskuterar hänger ihop. Om vi har en fast läkarkontakt och vet vilken ordination vi har finns det också möjlighet att hantera en bristsituation, vilket är precis vad vi har i dag. Jag är glad att ledamoten Lundh Sammeli lyfter fram det. Vi har besvärande brist- och restsituationer i dag, och de har ökat. Det innebär svårigheter för många patienter. Det innebär också svårigheter för dem som förskriver läkemedel och inte ens får information i tid; annars skulle de kunna välja något annat läkemedel till patienten. Detta kan på riktigt leda till medicinska konsekvenser för en patient som inte får det läkemedel som behövs.

Hela den här frågan är stor och angelägen och hänger ihop med beredskapsfrågan. Regeringen har höjt ambitionen när det gäller beredskap. Det viktiga beslut om totalförsvar som vi fattade i kammaren var grunden till det arbete som påbörjades av den förra regeringen och som vi fortsätter.

Jag är glad att jag i går kunde presentera ett antal förslag till följd av ett delbetänkande från Åsa Kullgrens utredning. Vi går fram med skarpare förslag för att säkerställa att det blir större leveranssäkerhet och bättre information, inte minst om det skulle brista. I det sammanhanget är den här frågan en del. Att man når ut med de läkemedel som behövs är också en del av beredskapen.

Jag är glad över att frågan lyfts fram, och jag är alldeles säker på att Läkemedelsverket kommer att ta del av remisserna på ett noggrant sätt, gå igenom dem och ge ett svar. Sedan återkommer de med de föreskrifter som de finner lämpliga. Ledamöterna har själva bistått kammaren med information om vad ett statsråd får göra och inte, så det behöver jag inte gå in på mer. Men jag delar fullt ut åsikten om behovet av hög tillgänglighet och patientsäkerhet. Det är detta man har att balansera från Läkemedelsverkets sida. Jag är fast övertygad om att de kommer att klara det på ett gott sätt.

Herr talman! Återigen tackar jag ledamöterna för en viktig fråga. Att kunna bo i hela landet och ändå få del av samhällsservice och hälso- och sjukvård är en självklarhet. Det är därför sorgligt varje gång ett apotek behöver läggas ned; det har ju hänt några gånger. Nu senaste tror jag att det var aktuellt i Ljusne.

Det här är i princip alltid kopplat till att vårdcentralen först har lagt ned. Så var det första gången i Dalarna. När regionen inte längre tyckte sig ha underlag att behålla vårdcentralen utan lade ned den följde apoteket efter eftersom kopplingen och möjligheten att verka försvann.

Detta visar hur viktigt det är för varje sjukvårdshuvudman att man når ut med sina hälsocentraler och vårdcentraler, som är ett viktigt nät för inte minst apoteken.

Jag är väldigt glad över utvecklingen av distanshandel. Det är ändå en ganska ny företeelse. Några företag har gått i bräschen, och i dag är detta möjligt hos nästan alla apotek. Det är alldeles utmärkt att man kan få hem läkemedlen i brevlådan.

Jag vet förstås att om vi hade haft ett finmaskigt nät för postförsändelser i hela landet kanske det hade gått ännu bättre. Vi har ju vissa problem i dag. Vi har till exempel en annan syn på postväsendet än vi hade förr. Men det är väldigt bra att man kan få hem det här som ett paket.

Det är väldigt lätt för mig och regeringen att komma överens med ledamöterna om vikten av tillgänglighet och att kunna bo i hela Sverige, men jag noterar, herr talman, att ingen av ledamöterna den här gången tar upp frågan om patientsäkerhet. Den frågan togs upp i den förra interpellationsdebatten, men ingen lyfter upp den nu. Det är ju detta som Läkemedelsverket har att balansera.

Precis som ledamöterna nämnde kan jag inte på något vis styra vad en myndighet gör. Då skulle man behöva anmäla mig till KU direkt. Jag har, som man säger, att följa frågan. Men jag konstaterar att verket måste hantera både tillgänglighet och patientsäkerhet när de jobbar med detta. Patientsäkerheten ska de ha med sig.

Vi vet att det finns någon form av kontroll av identitet i andra länder i Norden, som har liknande system. Finland och Norge har sina varianter av detta. Det finns både för- och nackdelar med alla dessa saker. Jag tänker kanske lite nostalgiskt på hur det var förr i världen när man hade en lantbrevbärare som kunde gå i god för en. Denne visste vem man var. Även om det inte var fru Larsson själv som tog emot läkemedlen visste brevbäraren att det var fru Larssons son eller någon annan som gjorde det och kunde gå i god för identiteten.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Så ser det sällan ut i dag. Jag vet det, och det här är lite nostalgiskt. Men vi måste hantera den nya verkligheten.

Möjligheten till distanshandel måste finnas, men vi måste klara att kombinera den med patientsäkerhet. Patientsäkerhet är inte ett ord som vi kan använda när det passar oss. Det är ett ord, en verklighet och en lagstiftning som vi har att följa i alla beslut som vi hanterar.

Jag vet att Läkemedelsverket förstås, som alltid, går igenom alla remissvar. Det återstår att se hur de landar i det som blir ett reviderat förslag på en eller flera punkter; det vet jag ingenting om. Det gäller att de klarar både tillgänglighet, som är ett viktigt samhälleligt mål, och patientsäkerheten framöver.

Utifrån den gällande ordning som vi har får detta bli mitt svar i dag.

Herr talman! Anders W Jonsson har frågat mig på vilket sätt jag kommer att försäkra mig om att människor i glesbygd inte ska riskera att drabbas av försämrade möjligheter att få sina läkemedel.

Läkemedelsverket får med stöd av bemyndiganden i lag och förordning meddela föreskrifter på läkemedelsområdet. Gällande föreskrifter om distanshandel vid öppenvårdsapotek är ett sådant exempel. Som Anders W Jonsson uppmärksammar har myndigheten remitterat ett förslag till nya föreskrifter för distanshandel vid öppenvårdsapotek. Remisstiden gick ut den 2 december 2022, och myndigheten arbetar nu med att ta del av de lämnade synpunkterna. Jag följer myndighetens arbete med att ta fram de nya föreskrifterna.

Möjligheten att beställa läkemedel via internet är betydelsefull för personer i glesbygd. Därutöver tar staten ett särskilt ansvar för tillgängligheten till läkemedel över hela landet. Till att börja med finns ett särskilt bidrag för apotek i glesbygd som tillkom under Göran Hägglunds tid som socialminister. Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket betalade under 2022 ut drygt 12 miljoner kronor avseende totalt 44 apotek. Därutöver har Apoteket AB i uppgift att behålla befintliga apoteksombud i den utsträckning som behövs för att upprätthålla en god läkemedelsförsörjning på den ort ombudet är verksamt.

Avslutningsvis vill jag framhålla att tillgängligheten till läkemedel i hela landet är en mycket viktig fråga för mig och regeringen. Lika betydelsefull är vikten av att en god patientsäkerhet upprätthålls. Det gäller oavsett om läkemedlen distribueras genom fysiska apotek eller beställs på internet.

Herr talman! Tack återigen, ledamoten Lundh Sammeli, för din fråga som har gett oss chans att diskutera det här i dag!

Jag tycker att det är rimligt att vi ser över frågan om kostnadsfri tolk för alla samhällssektorer. Därför är det också bra att ha olika jämförelseobjekt. Hur blir det i skolan? Hur blir det i sjukvården? Hur blir det i rättssalen? Det är några exempel där vi tydligt ser att det finns många värden som måste vägas upp mot frågan om kostnadsfri tolktjänst eller inte.

Sedan finns det andra områden där det kan kännas mer naturligt att ha en avgiftsbelagd tolktjänst för personer som har varit länge i Sverige, om de nu behöver det.

Jag tror att för att kunna göra en jämförelse i en utredning är det bra att veta vilka de svåra och lätta områdena är och hur de ska vägas mot varandra. Därför tror jag att en utredning har vissa förtjänster genom att den kan se hela samhällssektorn och vad som är relevant och ändamålsenligt att göra, och var åtgärder kan leda till krockar med lagstiftningen eller något som går stick i stäv med den. Det är därför utredningen kommer att tillsättas.

Alla delar som vi har varit inne på i dag kommer att behöva prövas, men kvar står frågan som vi andra ska jobba med varje dag framöver: Hur kan tolktjänsten förbättras? Hur ofta har vi ens lyft frågan om tolktjänster? Jag tar själv till mig det. När diskuterade vi exempelvis i riksdagen tolkstöd i sjukvården på det aktiva sättet, och hur gör vi för att stärka det? Det har vi inte gjort förrän nu.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det kanske är en bra ögonöppnare för oss alla att se att det i dag finns stora brister som man har underlåtit att agera på. Det behöver vi göra nu, från och med i dag, för alla som behöver hälso- och sjukvård.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Tack återigen till ledamöterna för viktiga synpunkter!

I dag finns det brister i tolkstödet. Vi får återkommande sådana besked. Det innebär att de som är ansvariga för sjukvården inte satsar de resurser som behövs. Ibland leder det till att det införs avgifter. Det är inte alltid avgifter leder till det man har tänkt sig. Men vi har exempelvis patientavgifter, som alla måste betala när man kommer till sjukvården. Vi tror nämligen att det kan göra att man i någon mening inte söker i onödan utan när man verkligen behöver det. Därför får man betala patientavgifter.

För en del människor är avgifterna synnerligen betungande eftersom man har väldigt låga inkomster eller ersättningar som gör att det blir tungt att gå till sjukvården. Det är inte enkelt med någon avgift. Men det har vi ändå vant oss vid. Alla förutsätter att vi har patientavgifter i hälso- och sjukvården och att man själv ska betala en del av kostnaden för läkemedel. Men det är alltid problematiskt med avgifter om vi ska säkerställa att vi ska ha en god vård på lika villkor till hela befolkningen. Det är det ingen som ifrågasätter i dag. Alla accepterar att vi har patientavgifter.

Det som Tidöavtalet handlar om är ifall det ska införas en patientavgift för tolkstöd för den grupp som har uppehållstillstånd och har blivit svenska medborgare. När man ska pröva eventuella förslag där behöver man föra precis samma resonemang som man gjort när man infört patientavgifter.

Men det som gör det lite mer problematiskt är att det inte bara handlar om tillträde till sjukvården utan också om att kunna förstå varandra i relationen. Det handlar om att i varje utredning väga de olika intressena mot varandra. I sjukvården är kravet på patientsäkerhet tungt. För att det ska fungera måste man som patient förstå den vårdgivare man möter. På samma sätt behöver vi förstås ställa krav på att alla vårdgivare man möter som patient kan tillräcklig svenska så att man förstår varandra.

Det är därför inte märkligt att Socialdemokraterna kommer med förslag på språkplikt för att skärpa de kraven. Jag kan ha stor sympati för de förslagen. Jag tror att det är rätt tänkt att tydliggöra att man behöver kunna svenska för att kunna vara en del i samhället, för att kunna göra sitt jobb på bästa sätt och för att i det här fallet få den vård man behöver.

Vi behöver klara av att diskutera olika principer samtidigt. Regeringens svar är de som jag har gett i dag - det jag säger finns på papper - och som har getts tidigare i den här kammaren. Det är utgångspunkten också när direktiv ska skrivas.

Jag räds inte diskussionen. För varje nytt politiskt förslag behövs det många röster. Det behövs åsikter och tankar. Om det går för lätt tror jag att man gör fel. Det är nödvändigt att vi har människor som reagerar och kommer med synpunkter, antingen från er här i kammaren eller från dem som är aktiva i sjukvården.

Jag vill backa tillbaka till att det inte är så att tolkstödet fungerar väl i dag. Ibland gör det det. Jag är väldigt glad för alla de tillfällen då det fungerar väl. Men alldeles för ofta finns det brister. Jag hör många berättelser om brister, som också kan leda till patientrisker och till att man inte får den vård man behöver. Den som behöver tolka åt sin närstående utsätts också för en svår situation.

Sammantaget behöver vi därför se hur vi ska göra med tolkstödet, inte bara för den stora grupp som eventuellt inte alls kommer att vara aktuell för den möjliga reform som kanske kommer utan för alla människor. Hur ser vi till att tolkstödet blir bättre? Det är en fråga som förstås kommer att återkomma i mitt möte med hälso- och sjukvårdens ansvariga, regionerna. Vad kan vi göra från regionernas sida och från statens sida för att höja statusen för auktoriserade tolkar och säkerställa att patienter får den hjälpen när man behöver den?

Herr talman! Jag tackar ledamöterna för frågor och synpunkter.

Den fråga som Fredrik Lundh Sammeli har ställt i dag är väldigt tydlig: Ska vi förändra direktiven till utredningen? Där är mitt svar samma som tidigare. Vi kommer att göra en utredning där hälso- och sjukvården ingår, precis som alla andra samhällssektorer. Det är just när man kommer till hälso- och sjukvården som man kommer att behöva pröva den mot alla lagar som styr den.

Precis som både ledamoten Fredrik Lundh Sammeli och ledamoten Anders W Jonsson lyfter fram är patientsäkerheten en grundbult. Den kommer att vara viktig även ur andra aspekter. När man diskuterar förändringar eller samhällsservice är patientsäkerhet alltid grunden för hälso- och sjukvården.

I den kommande utredningen kommer man att behöva pröva eventuella förslag för sjukvården utifrån de lagar som gäller för sjukvården. Så går det alltid till när man gör en statlig utredning: Man prövar eventuella nya förslag mot befintliga lagar.

Det vi har varit tydliga med från regeringen när vi tidigare har lämnat svar i riksdagen på olika sätt är att förslagen måste förhålla sig både till svensk lag och till internationella konventioner som vi har åtagit oss att följa. Barnkonventionen är en av dem.

Ledamoten Fredrik Lundh Sammeli lyfte frågan vad som brister i dag i tolkstödet. Vi har inte alltid ett fungerande tolkstöd i dag. Vi hör väldigt många berättelser om barn om tvingas tolka åt sina föräldrar. Vi hör om väldigt många tillfällen där man inte får fram tolkstöd, framför allt inte auktoriserad tolk med rätt kunskaper. Detta fallerar många gånger.

Detta visar att hela frågan om tolkstöd inom hälso- och sjukvården behöver lyftas. Hur gör vi för att säkerställa att den som behöver tolkhjälp får det?

Förslaget i Tidöavtalet handlar om den som har uppehållstillstånd och blivit svensk medborgare, alltså den som har bestämt sig för att varaktigt vara en del av det svenska samhället. Det handlar inte om den som är nykommen till Sverige, befinner sig i asyltid eller bara har uppehållstillstånd. Det handlar om den som har ett medborgarskap och vill vara med i det svenska samhället.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Då behöver vi ha som målsättning - jag är glad att höra att båda ledamöterna framhåller det - att svenska språket ska vara centralt. Vi ska möjliggöra för människor att få den bästa svenskkunskapen så att de kan ta del av samhället. Det handlar om att kunna tillgodose sina rättigheter och skyldigheter, att kunna delta i samhällslivet och debatten och att kunna göra sin röst hörd. Detta förenklas ofta av att man kan svenska och kan vara med i samtalet på bästa sätt. Det förenklar också alla andra situationer, där sjukvården är en del.

Det går inte att av ett förslag som ska bli en utredning, alltså en utredning som ännu inte har kommit med något resultat, dra slutsatsen att man skulle tvingas stå utan tolk i akutvården. Det förslaget finns inte. När det väl kommer en utredning är det utredningens förslag vi behöver titta på. Jag kommer precis som alla andra att vara noga med att patientsäkerheten följs och att vi uppfyller de lagar och konventioner som Sverige har förbundit sig att följa.

Principfrågan handlar dock om det vi också verkar vara överens om: Det är rimligt att lära sig svenska. Vi ska göra allt vi kan för att man ska kunna göra det. Den andra principen är att när man behöver tolktjänst måste den fungera riktigt bra. Det gör den inte i dag. Där behöver vi sätta in åtgärder så att det finns tillräckligt med auktoriserade tolkar med sjukvårdskompetens som kan vara det stöd som personen behöver.

Varje gång någon anhörig behöver tolka åt sin närstående är det ett misslyckande, vill jag säga. Det ska inte behöva uppstå en sådan situation, utan du ska få den hjälp du behöver av en auktoriserad tolk.

Utredningen kommer att sätta igång om ett tag. Vi kommer framöver att ha möjlighet att diskutera detta vidare. Jag ser fram emot det.

Herr talman! Tack, ledamoten Lundh Sammeli, för frågan! Fredrik Lundh Sammeli har frågat mig om utredningsdirektiven kommer att vara tydliga med att tolk i hälso- och sjukvården undantas.

Svar på interpellationer

Jag har tidigare här i kammaren besvarat frågor om tolk i hälso- och sjukvården och har då varit tydlig med att frågor om tolkstöd för personer med uppehållstillstånd och svenskt medborgarskap behöver ses över. I samband med en översyn behöver hänsyn tas till förutsättningar och behov som finns inom olika områden, exempelvis hälso- och sjukvården. Hälso- och sjukvården är en samhällstjänst med särskilda behov av en väl fungerande kommunikation, till exempel mellan patient och behandlande läkare, för att kunna ge en så god vård som möjligt. Den aspekten behöver beaktas i det fortsatta arbetet.

Herr talman! En utgångspunkt för den kommande översynen bör vara att finansieringen av tolkstöd som tillhandahålls av offentlig verksamhet måste bygga på en avvägning mellan en kostnadseffektiv och ändamålsenlig användning av skattebetalares medel och den enskildes verkliga och godtagbara behov av kontakt med olika samhällsfunktioner.

På ett principiellt plan är det inte en rimlig utgångspunkt att skattebetalarna ska finansiera tolkning för personer med uppehållstillstånd och svenskt medborgarskap som varaktigt lever i Sverige. De förslag som lämnas på området behöver också utformas i enlighet med de bindande internationella överenskommelser som Sverige har åtagit sig att följa, till exempel Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter, som sedan den 1 januari 2020 även gäller som svensk lag.

Avslutningsvis vill jag på nytt lyfta fram att det är viktigt att människor som kommer till och stannar i Sverige integreras i det svenska samhället och lär sig svenska. Det är en förutsättning för att fullt ut kunna vara en del av samhället, klara skolan och få ett arbete. När integrationen fungerar skapas ett rikare, mer tolerant och framgångsrikt samhälle. När människor har varit en tid i Sverige är det rimligt att ställa krav på kunskaper i svenska. Med goda språkkunskaper minskar behovet av att tillhandahålla tolkstöd i kontakter med olika samhällsfunktioner.