Fredrik Malm

Herr talman! Varmt tack till utrikesminister Maria Malmer Stenergard för de vänliga orden! Det är mycket riktigt – vi hade många år tillsammans här i riksdagen och satt i lite olika utskott. Vi satt tillsammans i socialförsäkringsutskottet och även i den migrationskommitté som tog fram den nya utlänningslagen. Det var efter år 2015, herr talman, med den stora migrantkrisen, som ledde fram till att dåvarande regering med Morgan Johansson tog fram den tillfälliga asyllagen. Sedan skulle vi ersätta den med en långsiktig lagstiftning, en ny utlänningslag. För det tillsattes Migrationskommittén. Där lärde vi oss mycket. Vi hade ett väldigt bra samarbete i den kommittén, tycker jag.

Herr talman! Jag är inte avundsjuk på utrikesministern för hennes arbetsbelastning, alla resor och de utmaningar som Sverige står inför och där utrikesministern i slutändan är den som får klä skott för allting och ta de tuffa besluten, givetvis tillsammans med statsministern. Jag kan också tänka mig att det blir en del tuffa telefonsamtal med andra utrikesministrar runt om i världen.

Inte minst är jag väldigt imponerad av utrikesministerns arbete när det gäller Ukraina, liksom av hur Utrikesdepartementet och den svenska statsförvaltningen har hanterat de här frågorna både på försvarssidan och på utrikessidan sedan den fullskaliga invasionen, även under den förra regeringens sista år. Det är inte ett lätt läge vi befinner oss i, men vi gör verkligen allt vi kan från Sveriges sida, tycker jag. Varmt tack för allt gott samarbete!

(Applåder)

I detta anförande instämde Ann-Sofie Alm (M).

(FÖRSTE VICE TALMANNEN: Nu har vi tänjt mycket på reglerna för både tilltal och talartider. Talmannen ska normalt sett inte lägga sig i debatten, men jag vill bara instämma i allas uppskattning och säga att jag med spänning ser fram emot Fredrik Malms framtid. Jag tror att det blir mycket spännande att följa vad Fredrik Malm tar sig för även framöver.)

(Applåder)

Herr talman! Tack, snälla Jacob Risberg, för de vänliga orden!

Underbart är kort. Vi har inte fått ha så många sammanträden bredvid varandra i utrikesutskottet i och med att jag ledde utbildningsutskottet som ordförande fram till i februari i år. Men vi kommer säkert att kunna ses framöver i olika sammanhang. Jag utsågs under våren av regeringen till att bli ordförande i Svenska Unescorådet. Det anknyter väldigt mycket till de frågor som utrikesutskottet jobbar med, också när det gäller kulturarv. Vi ser i Ukraina, i Libanon och så vidare att kulturarvet hotas av de konflikter som pågår där.

Eftersom det är Jacob Risbergs första mandatperiod kan jag säga att det genom åren har varit lite problematiskt att hantera Miljöpartiet. Under första mandatperioden hade partiet sedan tidigare många lite knäppa ståndpunkter som man hela tiden kunde återupprepa och hoppa på Miljöpartiet om.

Miljöpartiet var emot EU, men sedan blev de för EU. De var emot försvar, och sedan blev de för försvar. Det var så mycket som Miljöpartiet var emot och som man kunde så att säga smasha mellan de här talarstolarna. Men det har gradvis blivit betydligt svårare, eftersom Miljöpartiet har blivit lite mer liberala och har förändrats på ett sådant sätt att replikskiftena blivit svårare.

Avslutningsvis: Nej, jag har inte några anspråk på att bli partiledare. Jag har sett tillvaron för fem partiledare, tror jag att det är, i mitt eget parti, och jag vet hur livet är för många andra partiledare. Jag fick dock vara med i en partiledardebatt, och då blev jag ännu mer övertygad om att det inte är jobbet för mig.

(Applåder)

I detta anförande instämde Ann-Sofie Alm (M).

Herr talman! Återigen varmt tack för alla de vänliga orden, nu från Morgan Johansson!

När jag kom in i riksdagen hade Morgan mycket riktigt redan gjort två mandatperioder, och om jag inte minns fel hade han hunnit med att vara socialförsäkringsminister i Göran Perssons regering. Våra jobb har löpt parallellt. Jag och Morgan Johansson hade en del att hantera tillsammans när Morgan ansvarade för migrationsfrågor och jag satt i socialförsäkringsutskottet här i riksdagen. Och nu har vi suttit i utrikesutskottet tillsammans.

Herr talman! Jag får kvittera att vi i grund och botten har mycket gemensamt i de stora frågorna och även i Mellanösternfrågorna, tror jag. Egentligen skiljer det sig inte åt så mycket där, även om det kan skilja sig åt i tonalitet, retorik och så vidare. Men i grund och botten strävar vi alla efter att hitta en lösning på konflikterna som innebär att människor ska få lugn och ro, kunna bygga normala samhällen och få rika liv. Och extremister på alla olika håll måste begränsas.

Jag vet inte om jag slutar för tidigt eller vad jag ska göra sedan. Men, herr talman, jag kan citera en socialdemokratisk politiker, Göran Persson, och säga: Jag lämnar ett dukat bord efter mig, men Morgan och några av er andra får ta disken.

(Applåder)

I detta anförande instämde Ann-Sofie Alm (M).

Herr talman! Stort tack till Kerstin Lundgren för de vänliga orden!

Kerstin har suttit längre i riksdagen än vad jag har gjort och tjänstgjort i utrikesutskottet ännu längre tid än jag. Hon har en enorm institutionell kunskap, vilket följer av att Kerstin har en detaljkännedom om reformer och processer, på ett sätt som jag aldrig har lyckats bygga upp under alla mina mandatperioder i riksdagen.

Det här kanske låter lite byråkratiskt, men det är det verkligen inte. Det är ju i alla detaljer vi formar politiken. Alla de betänkanden som tas fram i utskottet handlar om att väga ord och balansera mellan olika perspektiv. Utskottets ställningstaganden som framgår av dokumenten vi behandlar i kammaren blir sedan riksdagens beslut. De ställningstagandena ligger sedan till grund för mycket av det regeringen gör.

Jag har många gånger haft en enorm hjälp av Kerstin, såtillvida att Kerstin alltid har haft ett litet överläge i diskussionerna. Hon har på ett annat sätt läst alla detaljer och gått igenom alla saker, vilket man själv kanske missade lite för att man var ute och höll ett föredrag eller gjorde något annat. Du har gjort enorma insatser i riksdagen, Kerstin, och jag är glad över att ha varit kollega med dig. Jag har också glatt mig åt de resor vi har gjort och när vi har träffats i andra sammanhang. Verkligen ett stort tack!

(Applåder)

I detta anförande instämde Ann-Sofie Alm (M).

Herr talman! Tack så mycket, Håkan!

Sverige var på väg att ge exportkrediter till ett företag här i Sverige som tillverkade turbiner, som Aleksandr Lukasjenko och hans regim skulle använda i produktion för militära ändamål. Det blev en stor debatt om detta.

Håkan Svenneling berättar mycket riktigt att vi gjorde gemensam sak i EU-nämnden för att försöka driva ett tydligt ställningstagande som skulle leda till så pass mycket press att exportkrediten skulle upphävas. Så skedde också. Jag tror dock att det här skedde under den tiden det fanns en paragraf i januariavtalet som riktades delvis mot Håkan Svennelings parti. Men vi löste i alla fall detta i riksdagen.

När det gäller den guidade visningen ställer jag gärna upp. Jag har aldrig varit inne i lokalerna. Det var mycket riktigt så att min morfarsfar såg till att dåvarande svenska kommunistpartiet hösten 1937 kunde införskaffa lokalerna. Jag har en gång smitit in bakom ett pizzabud, och därför har jag bara sett gården där det på den tiden låg ett stall. Jag skulle gärna vilja nöta samma trappor som 30-talets kommunister gjorde. Stort tack, Håkan!

(Applåder)

Herr talman! Stort tack för alla dessa vänliga ord, Aron Emilsson! Stort tack också för det sätt som Aron har skött utrikesutskottet på, även som delegationsledare på våra resor och så vidare.

De frågor vi har att hantera i utrikespolitiken är ju lite speciella. Å ena sidan står vi alla bakom Sveriges intressen och ska värna dem, å andra sidan har vi olika ideologier och så vidare. Det gör att utrikesutskottet alltid blir ett lite annorlunda utskott. Det är lite mindre av lagstiftning och lite mer av politiskt hantverk. Till det kommer hela det speciella med att vi har ett utrikesdepartement där hälften av medarbetarna är stationerade utomlands och där det är mycket sekretess. Relationen mellan riksdagen och Utrikesdepartementet är också lite annorlunda än vad den kan vara mellan andra utskott och deras respektive departement.

Detta kräver ett särskilt hantverk och sätt att hantera frågorna. Som någon sa: Om du inte står för något faller du för vad som helst. Vi måste ha våra principer. Å andra sidan är det förmågan att ändra åsikt som skiljer den vise från den envise. Man måste på något sätt kombinera detta i det politiska hantverket, vilket gör att utrikesfrågorna blir lite speciella.

Men ett stort och varmt tack! Det har också varit väldigt roligt – eller roligt kanske är fel ord, men det har varit viktigt med de resor som utrikesutskottet har gjort och som jag deltagit i. Det är alltid kul om man också kan bidra med att lätta upp stämningen emellanåt. Tack så mycket, Aron!

(Applåder)

I detta anförande instämde Ann-Sofie Alm (M).

Herr talman! Vi har i dag att debattera och i morgon att rösta om en ny myndighet: Sveriges utrikes underrättelsetjänst, med förkortningen Und. Det är en fristående civil utrikes underrättelsetjänst, och den ska börja sitt arbete den 1 januari 2027, alltså inom ett knappt halvår. Vi mottog propositionen i riksdagen i juni och har behandlat den i utrikesutskottet under sommaren.

Bakgrunden är, precis som har framförts av alla talare före mig, det kraftigt försämrade säkerhetsläget. Rysslands agerande, cyberangrepp, terrorism, desinformation, krigen i Mellanöstern och så vidare innebär en komplex internationell situation och hotbild, där Sverige behöver öka sin förmåga att både inhämta och analysera information som vi får utomlands.

Precis som Magnus Berntsson påpekade i anförandet före mig blir gränsen mellan civila och militära hot och mellan vad som är fred, kris och krig mindre tydlig när den internationella situationen blir mer och mer komplex.

Vi behöver också stärka vår specialisering och samordningen mellan underrättelseverksamheten vid Must, Försvarsmakten, FRA och Säpo.

Herr talman! Jag vill yrka bifall till betänkandet och avslag på motionerna.

Det här är min sista debatt i riksdagen. Jag har tjänstgjort som ledamot för Folkpartiet och därefter Liberalerna under fem mandatperioder. Det är lite känslosamt, ska medges, men ingenting varar för evigt. Livet är långt men inte hur långt som helst.

Jag är oerhört tacksam och hedrad över att ha fått möjligheten att under 20 års tid vara en del av den offentliga och förtroendevalda makten i Sverige. Under min tid i riksdagen har jag tjänstgjort i en rad utskott, men mitt engagemang har framför allt rört internationella frågor.

Det finns några reflektioner som man kan göra och som anknyter till ämnet för den här debatten. Jag kände att det var viktigt att lägga in denna brasklapp så att man inte får kritik av talmannen efteråt.

Herr talman! När jag började engagera mig politiskt i mitten på 1990-talet var situationen i Europa och världen en helt annan än den är nu. Det var en tid av optimism. Kalla kriget hade tagit slut, Sovjetunionen hade kollapsat, Maastrichtfördraget hade antagits, vilket innebar att EG blev EU och Sverige blev medlem bara några månader efter det att jag hade börjat engagera mig politiskt, och apartheidsystemet försvann.

Under 1980-talet demokratiserades stora delar av Latinamerika – praktiskt taget hela kontinenten – och fred slöts mellan högerjuntor och socialistgerillor. Det enda undantaget var Kuba, som var den enda totalitära diktatur som fanns kvar på den västra hemisfären. Östasien klarade en stor bankkrasch i början på 90-talet, och Indiens demokrati överlevde mordet på Rajiv Gandhi.

Taiwan växte fram som den första kinesiska demokratin. En rad afrikanska länder höll fredliga val där bortröstade regeringar accepterade valresultatet. Israel och palestinierna slöt Osloavtalet, och den palestinska myndigheten byggdes upp som ett steg mot en tvåstatslösning. Iran–Irak-kriget var slut, och kurderna hade fått självstyre i Irak.

I USA styrde Bill Clinton när jag gick in i politiken, herr talman, och man slöt frihandelsavtalet Nafta med Mexiko och Kanada.

Det pågick också fruktansvärda tragedier. Bosnien brann med belägringen av Sarajevo, folkmordet i Srebrenica och koncentrationsläger i Prijedor och Trnopolje. Krig pågick i Kaukasus på tre håll samtidigt: Abchazien, Tjetjenien och Nagorno-Karabach. Inte minst pågick också folkmordet i Rwanda, där över en halv miljon människor dödades på hundra dagar.

Men det var en helt annan stämning i världen i mitten av 1990-talet när jag började engagera mig. Det var Václav Havels och Lech Wałęsas tid. Den liberala demokratin hade segrat för alltid, påstods det.

I dag vet vi att det inte blev så.

Den situation vår värld i dag befinner sig i är svår att beskriva. Levnadsstandard och teknikutveckling har sett enorma framsteg, men politiskt är demokratin på tillbakagång. De internationella institutioner och regelverk som byggdes upp under kalla kriget utsätts för både hot och underminering. Men de lider också av intern stagnation. De förmår inte genomföra nödvändiga reformer – det gäller särskilt många FN-organ.

De senaste årtiondena har vi sett nya krig, inte minst i Mellanöstern, och en exodus av nästan alla kristna från Mellanösternregionen och de områden där de första kyrkorna byggdes. Vi har sett IS härjningar mot försvarslösa civila, inte minst yazidier.

När jag nu lämnar riksdagen, herr talman, kommer jag att följa politiken från utsidan. Jag kommer att fortsätta mitt arbete särskilt för Ukraina. Den enighet som Sverige och riksdagen har visat kring stödet för Ukraina får mig ändå att känna rätt mycket hopp – trots alla förbrytelser, stöveltramp och tragedier, trots det ryska hotet och det vi ser Ukraina lida under just nu. Ryssarna avfyrade häromdagen 160 ballistiska missiler, drönare och annat, och Ukraina kunde bara skjuta ned 29 av dem eftersom man inte har något luftvärn mot ballistiska missiler.

Men det finns en enighet i Sveriges riksdag. Det finns en helt annan förståelse för den ryska imperialismen och de ryska ambitionerna än vad det gjort tidigare. Vi i Sverige är inte lika naiva längre. Vi stärker vår militära och civila beredskap, och vi har hittills gett 22 stödpaket till Ukraina på totalt nästan 160 miljarder svenska kronor.

Civilsamhällets stöd till Ukraina med donationer, hjälpleveranser och inte minst frivilliga som hjälper Ukraina och enrolleras militärt i olika förband i Ukraina är den största mobiliseringen av vanligt folk för människor i nöd i ett annat land sedan Stalin överföll Finland i november 1939.

Det ryska hotet är inte det enda hotet mot Sverige och Europa. Men det är största, inte minst mot oss, eftersom det är ett militärt hot med nukleär kapacitet bara minuter med stridsflyg från vårt land. I det längre perspektivet är dock utmaningen från Kina minst lika stor, herr talman.

Under Sovjettiden skrattade man i väst åt den ryska tekniken. Tv-apparaterna var kassa, och ingen ville köpa ryska bilar. Så ser vi inte på kinesisk teknik i dag. Tvärtom investerar Kina enormt i att bli världsledande på praktiskt taget alla områden som rör innovation, inte minst artificiell intelligens.

Den utmaningen och vilka relationer vi ska ha med Kina kommer att bli den kanske största utmaningen för framtida generationers politiker i fria stater – förutsatt att ingen radikal förändring sker i Kina, såklart, men det har vi inte sett tillstymmelse till under Xi Jinpings ledning.

Detta är några av de reflektioner jag tar med mig efter tiden i riksdagen.

Jag vill tacka alla kollegor. Jag vill tacka alla tjänstemän i Riksdagsförvaltningen, Riksdagsbiblioteket, talmännen – Kenneth G Forslund inte minst – och särskilt alla enormt kompetenta medarbetare på utskottskanslierna där jag har tjänstgjort.

Ett särskilt tack vill jag rikta till Martin Brothén, som med bravur skött utrikesutskottets kansli under alla år som jag har suttit här. Han har också stått ut med mig under alla de här åren. Ett varmt tack också till Maria Malmer Stenergard för gott samarbete och till våra tidigare utrikesministrar, som jobbat så hårt för att värna Sveriges intressen i världen. Tack så mycket!

(Applåder)

Herr talman! Som någon tidigare talare nämnde är det lite svårt att benämna detta debatt, eftersom vi är helt överens. Det är precis som med det förra betänkande vi diskuterade.

Herr talman! Jag tycker att frågorna om det internationella regelverket reddes ut bra av föregående talare, Jacob Risberg från Miljöpartiet. Vi har en internationell världsordning, men ett antal stater följer inte den världsordningen och accepterar inte de principer som finns, vilket är det ena problemet. För att hantera det tar man en del parallella initiativ och upprättar mekanismer och annat. Det andra problemet är att Romstadgan med sin struktur inte riktigt reglerar beslut om att starta ett överfall eller ett krig, vilket Ryssland gjorde mot Ukraina.

I 1 569 dagar har det här kriget pågått, som Kerstin Lundgren nämnde i sitt anförande. Det är 1 569 dagar av övergrepp på den ukrainska befolkningen. Det är klart att Ryssland trodde att det här skulle gå på en vecka eller två. Man skulle bara rulla in i Kiev, och ukrainarna skulle stå och vifta med Ryska federationens flagga och se ryssarna som befriare. Det är givetvis en fatal felbedömning av historiskt monumentala mått. Nu har Ryssland grävt ned sig vid de här frontlinjerna. Krigsutvecklingen visar att Ukraina har knäckt koden för att kunna föra ett asymmetriskt krig mot den ryska invasionsarmén på ett väldigt framgångsrikt sätt. Det är en heroisk insats den ukrainska befolkningen gör.

Självklart måste de ansvariga ställas till svars för beslutet att starta kriget, för krigsutvecklingen och för alla brott som har begåtts. Tiotusentals ukrainska barn är kidnappade och hjärntvättas på ryskt territorium. Att ta ifrån någon dennes identitet är ett brott i sig. Alla har rätt till sin identitet, och det gäller självklart även ukrainare.

Herr talman! I Förenta nationerna har man fattat beslut om en särskild undersökningskommission för olika brott mot mänskliga rättigheter som Ryssland begår i Ukraina. Man har kommit med en rapport som handlar om vad Ryssland gör specifikt i staden Cherson. Den staden intogs av Ryssland tidigt i kriget. Sedan tog Ukraina tillbaka Cherson på hösten 2022. Rysslands styrkor är nu på andra sidan floden Dnepr.

Vad Ryssland gör är att skicka in drönare med kameror. De här drönarna försöker leta upp civila ukrainare. Det kan vara en person som är ute och går med hunden, en person som ska till bussen eller en person som cyklar på väg till affären. Sedan cirkulerar drönarna och jagar de här enskilda människorna, som förstås blir helt skräckslagna och försöker springa in och ta skydd från drönarna, som kan ha en handgranat eller någonting liknande på sig. Det är ganska små drönare – FPV-drönare. Ryssland har dödat hundratals ukrainare i Cherson på det här sättet.

Det man gör när man flyger med de här drönarna, jagar civila personer och sedan släpper ned sprängladdningar rakt över dem är givetvis terror. Det förstår vi alla att det är. Men det man också gör är att använda filmer av detta på Telegramkanaler och så vidare, på pro-Putin-konton i sociala medier, för att skryta och mobilisera. Man lägger på militära orkestermelodier och så vidare som bakgrundsljud till filmerna. Vad man gör är alltså att skryta om de ohyggliga brott mot civilbefolkningen som man begår.

Herr talman! Den oberoende undersökningskommission som FN tillsatte har slagit fast att detta är brott mot mänskligheten. Det finns en rad olika sådana här strukturer. Den tribunal vi nu fattar beslut om är en, och sedan finns det mycket annat. Det är oerhört viktigt att brotten Ryssland begår dokumenteras, även om Ukraina också begår brott i det här kriget. Självklart ska de dokumenteras, och ansvariga ska ställas till svars. Det vi gör nu är att mödosamt försöka baxa den här snöbollen framåt för att få strukturerna på plats, så att de ansvariga någon gång i framtiden faktiskt ska skaka galler för detta. De ska helt enkelt dömas för de brott de begått.

Herr talman! Jag är ordförande i Svenska Unescorådet. Vi ska inte glömma att även kulturarvsfrågorna är skyddade enligt folkrätten. I Haagkonventionen slog det nybildade FN på 1950-talet fast att alla stater har en skyldighet att skydda sitt kulturarv och inte får förstöra det. Romstadgan, som kom i slutet av 1990-talet, innebär att man även kan bli individuellt straffskyldig om man begår ett brott mot ett kulturarv. Det betyder att ett ryskt befäl – en general, en major eller vad det nu kan vara – som fattar beslut om att man särskilt ska attackera exempelvis ett ukrainskt kulturarv kan ställas till svars för detta. Nu har inte Ryssland undertecknat Romstadgan, men som folkrätten har utvecklats innebär den ett starkare skydd för kulturarv.

Herr talman! Det allra viktigaste att skydda i ett krig är givetvis människoliv. Men kulturarvet är så intimt sammantvinnat med ett lands historia och dess arv och har ett sådant värde för invånarnas identitet att det åtnjuter ett särskilt skydd i folkrätten som också måste upprätthållas.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 11.)

Herr talman! I denna fråga är alla partier överens, och jag instämmer till hundratio procent i det som har sagts av tidigare talare. Liberalerna står givetvis helhjärtat bakom propositionen, för det är oerhört viktigt att en skadeståndskommission för Ukraina kommer på plats.

Efter denna debatt ska vi även debattera betänkandet med den fnösktorra titeln Sveriges anslutning till den utvidgade partiella överenskommelsen för den särskilda tribunalen för aggressionsbrottet mot Ukraina. Man kan klä saker i byråkratisk och teknokratisk dräkt, men båda ärendena handlar om att Ryssland ska stå till svars för det man har gjort och betala för det man har gjort.

Ett stort aber i sammanhanget är Ryska federationen själv. Man är helt ointresserad av att följa internationell rättsordning och normer. Det är klart att man inte frivilligt kommer att betala till Ukraina, vars invånare man har plågat, torterat och mördat medan man har bombat deras hus och kidnappat deras barn.

Detta leder tillbaka till det som måste vara utgångspunkten i allt vi gör: att Ukraina ska vinna kriget. Den enda möjligheten att ge dem som har fallit offer för den ryska terrorn och det ryska överfallet på Ukraina upprättelse är att kriget tar slut.

Sverige har sedan den 24 februari 2022 bidragit med ungefär 130 miljarder kronor i stöd till Ukraina, varav 100 miljarder i militärt stöd och 30 miljarder i civilt och humanitärt stöd. Det är positivt att det inte råder någon konflikt i det svenska parlamentet eller mellan partierna om Ukrainastödet utan att det i riksdagen finns ett mycket brett, närmast hundraprocentigt, stöd för att fortsätta ge detta stöd, som är helt oumbärligt för Ukraina. Att EU efter valet i Ungern fick igenom de 90 miljarder euro som Ungern tidigare blockerat är också mycket positivt för Ukraina.

Herr talman! Ett viktigt perspektiv, som jag har tagit upp här i talarstolen tidigare, är att vår relation med Ukraina är mycket mer jämlik än vad många tänker. Många tror att en massa länder ger Ukraina allmosor och donationer för att hjälpa Ukraina att stå på benen, ungefär som man gjorde till länder i det globala syd på 70-talet. Men så är det inte, utan relationen med Ukraina är som sagt mycket mer jämlik.

Ukraina har, genom de erfarenheter kriget inneburit, skapat Europas starkaste armé. Genom innovation och utveckling och genom krigets fasor har Ukraina på olika sätt, genom denna innovation, skapat kunskap som kommer att vara oumbärlig också för alla oss andra framöver. Det innebär att alla investeringar och all hjälp till Ukraina ger något tillbaka till oss.

Om kriget regionaliseras och kommer upp mot våra breddgrader kommer Ukrainas teknik på till exempel drönarområdet att vara helt avgörande för länder i Baltikum och även för oss här i Sverige. Relationen med Ukraina är alltså mycket mer jämlik än man kan tro, och vi måste se Ukraina som en jämlik part.

Ur det perspektivet är det viktigt att påpeka att de uppoffringar som Ukraina gör för alla oss andra innebär ett lidande som ukrainarna utstår men som inte vi utstår. De utstår detta lidande för hela vår kontinent och hela vår rättsordning.

Något som är jätteviktigt och som en tidigare talare nämnde är att det här handlar om moral och etik men också om folkrätten och våra internationella regelverk. Det handlar om att vi står bakom Ukraina och att ukrainarna – människor av kött och blod, själva subjektet i det här, 40 miljoner ukrainska medborgare – ska få upprättelse och skadestånd för det de har drabbats av.

Med detta yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 11.)

Herr ålderspresident! I betänkandet behandlas Riksrevisionens granskning av det humanitära bistånd Sverige ger genom Sida och hur effektivt det är.

Riksrevisionen är ju inte KPMG eller Deloitte, utan Riksrevisionen är en av våra äldsta institutioner. Den tittar på reformer som genomförs och är en av de myndigheter som ligger under riksdagen. Från början hette den Räntekammaren och instiftades av Gustav Vasa. Under åren har den bytt namn, och den gick så småningom upp i Statskontoret när Karl XI inrättade det under stormaktstiden. Senare skulle den givetvis heta något med ”verket”, när Socialdemokraterna hade lite för mycket att säga till om i namnfrågor. Men nu heter den ju Riksrevisionen.

Efter att ha tittat på hur effektivt det humanitära biståndet är har Riksrevisionen inga rekommendationer till regeringen, men man har ett antal rekommendationer till biståndsmyndigheten Sida. Det handlar till exempel om att man när man väljer samarbetspartner ska vara tydlig i informationen och allokera resurser rätt på våra utlandsmyndigheter och ambassader så att det inte är för många i ett land och för få i ett annat land. Det handlar också om att verkligen följa olika förvaltningsrättsliga principer med mera.

Myndigheten har här rapporterat tillbaka. Man besökte även riksdagens utrikesutskott för någon vecka sedan och redogjorde då för hur man arbetar vidare med rekommendationerna, vilket är bra.

Herr ålderspresident! Det kanske inte finns så mycket mer att säga här i kammaren om hur specifika resursallokeringar på enskilda svenska ambassader utomlands ska ske. Vi har ju en myndighet som gör dessa bedömningar. Jag ska i stället prata lite mer generellt om det humanitära biståndet.

Sverige är en av de större givarna av bistånd i världen. Även efter de senaste årens neddragning ligger vi på tredje plats i världen när det gäller andel av bruttonationalinkomst. Norge och Luxemburg ger nog 1 procent, och sedan följer vi och Danmark. Beloppsmässigt blir det såklart mindre eftersom länder som Tyskland och Japan är betydligt större ekonomier än Sverige. Beloppsmässigt ger alltså dessa länder mer, men i andel ger Sverige mer. Detta ska vi vara stolta över, och det är viktigt att vi gör detta.

Det krävs dock globala ansträngningar för att kunna lindra nöden, och vill man få lite kläm på hur mycket som saknas kan man gå in på fts.unocha.org. FN-organet OCHA koordinerar nämligen det humanitära biståndet för nödhjälp och har funktionen financial tracking service. OCHA går ut med appeller till världens länder när det är jordbävningar, svältkatastrofer, inbördeskrig med mera. Man äskar olika belopp, och på hemsidan kan man tydligt se hur underfinansieringen ser ut.

Nu är vi snart i mitten av juni, och då har ungefär 45 procent av 2026 passerat. Det betyder att appellerna borde vara finansierade till ungefär hälften.

För Sudan har FN äskat 2,9 miljarder dollar, ungefär 30 miljarder svenska kronor. Det pågår ett fruktansvärt inbördeskrig i Sudan med enorma umbäranden för civilbefolkningen. Appellen är hittills finansierad till 23,5 procent, alltså till ungefär hälften av vad den borde vara. För Jemen har man äskat 2,2 miljarder dollar, ungefär 25 miljarder kronor, och den appellen är nu finansierad till 14,8 procent. För Sydsudan har man äskat 1,6 miljarder dollar, och den appellen är finansierad till 29,6 procent. För Haiti har det äskats 880 miljoner dollar, och den appellen är finansierad till 23,1 procent. För Burkina Faso har man äskat 660 miljoner dollar, och den appellen är finansierad till 14,6 procent.

Det finns ett positivt exempel när det gäller finansieringen av den humanitära nödhjälpen genom Förenta nationerna, och det är Demokratiska republiken Kongo. Den appellen är nu finansierad till 51,7 procent. Det är den enda appell för humanitär nödhjälp som ligger i fas och till och med lite över.

Ukraina är också intressant i sammanhanget eftersom det ligger nära oss och där pågår ett krig. Ukrainaappellen från OCHA är finansierad till 42,6 procent, så den är nästan i fas. Man äskar här 2,3 miljarder dollar.

Herr ålderspresident! Varför rabblar jag upp alla dessa siffror? Jo, för att det gör det så otroligt tydligt att det humanitära biståndet på global nivå är kroniskt underfinansierat med ungefär 50 procent. Det är där vi står, och det är den utmaning vi har.

Vad blir då följderna av detta? Jo, följderna för människor blir givetvis enorma när hjälpen uteblir. Men det innebär också att man i flyktingläger inte kan hantera sanitetsfrågor, och då kan det spridas epidemier. Det blir också svårare att hålla ordning, och det finns risk för radikalisering. Trycket att emigrera och ta sig någon annanstans blir såklart också mycket större samtidigt som möjligheten för människor att återvända minskar. Jag menar att det därför finns ett stort egenintresse för alla länder som har det bättre ställt att ge mer, och jag ser framför mig att debatten kommer att fortsätta.

Herr ålderspresident! Det är flera ledamöter som nu gör sin sista debatt i kammaren. Det är högst oklart om det även gäller mig, för jag måste nog rycka in senare i juni och prata i en minut under statsministerns återrapport från ett möte i Bryssel. Men jag vill tacka alla kollegor i utrikesutskottet som inte ställer upp för omval till riksdagen i höst. Det har varit en stor ära att samarbeta med er från alla olika partier.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Herr talman! Vi är några ledamöter i riksdagen som kommer att åka till Armenien för att vara valobservatörer där. De har ju parlamentsval på söndag. Jag kommer därför att försöka hålla mig lite kort i detta anförande.

Låt mig inleda med att säga att den övergripande slutsats man kan dra av Europasamarbetet, egentligen sedan Maastrichtfördraget och framåt, är att varje stor kris eller utmaning som Europa tvingas hantera leder till att Europasamarbetet fördjupas på ett eller annat sätt. Det kommer nya institutioner, nya mekanismer och nya stödpaket. Samarbetet fördjupas.

Den stora migrantkrisen 2015 ledde fram till att vi fick det asylpaket som nu implementerats. Ukrainakriget har lett fram till ett omfattande samarbete för att stödja Ukraina. Pandemin ledde fram till nya samarbeten i Europa. Klimatkrisen har lett fram till olika typer av lagstiftningar och direktiv. Finanskrisen, den som började med en bolånekris i USA och sedan spred sig över till Sydeuropa – särskilt Grekland drabbades hårt för 15 år sedan – ledde fram till att vi fick bankunioner, stabilitetspakter och allt möjligt.

Varje utmaning Europa står inför leder till att Europasamarbetet fördjupas. Det är fullt logiskt eftersom vi sitter i samma båt. Inget land som i dag är globaliserat och öppet – jag tänker särskilt på den fria rörligheten inom Schengen – har kapacitet att lösa alla sina utmaningar självt. Det går liksom inte. Därför bör Sverige agera för att vara medlem i så många olika konstellationer och institutioner som möjligt inom EU.

Det stora som återstår för Sverige, herr talman, är att också ansluta sig till den gemensamma valutan, euron. Det är nästa stora steg för Sverige. Vi liberaler har argumenterat för detta mycket länge. Det skulle vara bra för Sverige, för våra företag, för vår handel, för våra konsumenter och så vidare.

Det andra jag vill ta upp, herr talman, rör Ukraina. Matilda Ernkrans sa något viktigt tidigare i debatten, egentligen det viktigaste i hennes anförande, nämligen att man nu så fort som möjligt borde öppna några nya kluster, alltså kapitel, i anslutningsförhandlingarna med Ukraina.

Ukraina ansökte om medlemskap i Europeiska unionen bara några dagar efter den fullskaliga ryska invasionen i februari 2022. Sedan har man tröskat detta framåt. För Sveriges del, herr talman, tog det fyra år av förhandlingar att bli EU-medlem. I Kroatiens fall tog det tio år. Ingen vet hur lång tid det kommer att ta för Ukraina. Man behöver anpassa lagstiftning, stärka rättsstaten, bekämpa korruption och reformera en rad olika sektorer, dessutom mitt under brinnande krig. Ukraina har dock gjort enorma insatser.

Här vill jag också särskilt betona, herr talman, att det enda som kan gälla i detta är ett fullvärdigt EU-medlemskap för Ukraina – inte bara därför att det vore en orimlig signal till ukrainarna om vi skulle hitta någon sorts halvmesyr där de bara blir medlemmar till hälften utan också därför att med det vi ser Ukraina göra i fråga om utveckling, innovation och så vidare vore det rent av dumt om resten av Europeiska unionen sa: Nej, vi vill inte ha med er fullt ut.

Detta är ett land som i dag har Europas starkaste armé. Detta är ett land där praktiskt taget hela befolkningen vill gå den här vägen. Man vill vara en del av Europa. Jag upplever att många länder har fel perspektiv på Ukraina, herr talman, när man bara ser olika typer av risker med exempelvis den ukrainska jordbrukssektorn och vill ha mer regleringar och begränsningar gentemot landet. Tvärtom ska man se att Ukraina har oerhört mycket att bidra med. Det vore dumdristigt att inte nu agera för att Ukraina verkligen ska bli fullvärdig medlem.

Till det ska sägas att vi har en mycket mer jämlik relation mellan Europa och Ukraina än vad många människor tror – det är min bild. Många betraktar fortfarande Ukraina som bara en mottagare av ekonomiskt och militärt stöd från andra länder, men så är det ju inte.

När vi såg att Iran började skjuta en massa drönare mot Gulfstaterna var det Ukraina som var där och hjälpte Gulfstaterna med hur man ska hantera dessa drönare. Det är ju erfarenheter Ukraina har från det krig som Ryssland har startat.

Den innovation vi ser på det försvarstekniska området när det gäller drönarteknik, luftförsvar och mycket annat är enorm i Ukraina. Det kommer att vara en jättefördel om kriget sprids vidare, om Ryssland för kriget upp mot våra breddgrader, att med den ukrainska tekniken kunna hjälpa de baltiska länderna.

Ukraina är en fjärdedel av Ryssland till invånarantalet. Sverige är bara en fjärdedel av Ukraina. Vi är alltså ungefär en sextondel av Ryssland, och Finland är bara hälften av Sverige. De baltiska länderna är ungefär en tredjedel av Finland. Det är jättesmå länder i sammanhanget, och Ukraina visar verkligen vägen i detta.

Vi måste också, herr talman, fundera över vilken beredskap Europa och Europeiska unionen har i händelse av att det ryska systemet kollapsar. Nu går den ryska ekonomin väldigt dåligt. Det går dåligt på slagfältet. Det finns en betydande kritik mot diktator Vladimir Putin. Han håller makten med massiv repression. Om ytterligare förvecklingar leder till att den ryska ekonomin helt enkelt kollapsar inom några år kommer den att dra med sig Alexandr Lukasjenko och Belarus i fallet. Vi kan få en jätteomvälvning i Östeuropa inom några år. Har Europeiska unionen, Sverige, Nato och så vidare beredskap för att hantera en sådan situation? Vi vet inte.

Det är möjligt att det ryska systemet överlever länge. Den romanovska tsarätten styrde Ryssland i nästan exakt 300 år. Därefter styrde kommunisterna Ryssland i drygt 70 år, och nu har Vladimir Putin styrt i snart 25 år eller något i den stilen. Men det ryska imperiet kan också falla snabbare än vi tror.

Jag yrkar bifall till förslagen i betänkandet.

Fru talman! Det är ett historiskt beslut vi har att fatta i Sveriges riksdag. Sverige har varit medlem i Nato i drygt två år och kommer nu att få ansvar för den multinationella stridsgrupp som ska vara baserad i Finland. Det handlar om de nordiska länderna, Storbritannien, Frankrike och Italien.

Det är, precis som föregående talare sa, ett betydande åtagande från svensk sida att vara ramverksnation. Vi kommer att bidra med 600 soldater. Man kan växla upp till 1 200 svenska soldater.

Varför behövs det här, fru talman? Jo, av flera olika skäl. Vi kan börja med det som hände den 30 november 1939 då Josef Stalin och Röda armén, Sovjetunionen, överföll Finland. Finländarna upprättade då Mannerheimlinjen längs Karelska näset och försvarade sig heroiskt. Man vinterkamouflerade sig, använde gerillataktik, hade krypskyttar och stod emot den ryska invasionen. Men efter andra världskrigets förvecklingar, fortsättningskrig och annat slutade det med att Finland förlorade ungefär en tiondel av sitt territorium till Sovjetunionen, som i dag är del av Ryska federationen.

Skulle detta kunna hända igen? Ja, det skulle det kunna göra. Praktiskt taget alla krig Sverige fört med Ryssland historiskt har skett på finskt, ukrainskt – i Poltava – eller baltiskt territorium. Så var det även i Hattarnas ryska krig, i Gustav III:s ryska krig och när Sverige drogs in i Napoleonintrigerna och förlorade hela Finland 1809.

Vi har ett ansvar tillsammans med Finland och Nato att upprätthålla Natos yttre gräns. Det gäller inte bara den finska landgränsen mot Ryssland. Vi såg vad som hände för en dryg vecka sedan. En Geran2-robot, det vill säga en rysk robot aningen modifierad enligt instruktionen för iranska Shahedrobotar, slog ned i ett bostadshus i Rumänien. Ingen dog, men två personer sårades. Man fick evakuera 70 personer. Rumäniens president Nicușor Dan var mycket, mycket tydlig med att det var en rysk missil avsedd för Ukraina slog ned i grannlandet. Det här innebär att Nato i dag måste ha avskräckningsförmåga och klara av att upprätthålla den territoriella integriteten i alla Ukrainas grannländer och längs alla gränser mot Ryssland. Det är oerhört viktigt.

Fru talman! Jag tycker att man också kan påpeka att historiskt har den svenska neutraliteten byggt väldigt mycket på att någon annan ska klara av att balansera Ryssland. Det var en slutsats redan Jean Baptiste, Karl XIV Johan, drog när han installerades som kung. Sverige hade inte längre kapacitet att ta tillbaka Finland och balansera Ryssland i vår region. Det ledde till att britterna fick göra det. Britterna var i land på Gotland i mitten av 1800-talet, exempelvis. Efter britterna kom Kejsartyskland och efter andra världskriget blev det Nato.

Nu är Sverige medlem i Nato. Vi bidrar till det kollektiva försvaret. Det är oerhört viktigt att vi gör det, dels för att vi har mycket att bidra med, dels för att vi har ett moraliskt ansvar gentemot våra grannländer, inte minst de baltiska länderna som ockuperades av Sovjetunionen.

Fru talman! Jag tror att det var Peter Hultqvist, Socialdemokraterna, som nämnde det längre perspektivet vad gäller hur vi måste förhålla oss till Ryssland och sa att det handlar om 50 år. Det är ju så. Vi ser ett mycket tydligt historiskt mönster, en röd tråd, i Rysslands agerande. Det spelar ingen större roll om vi talar om tsarimperiet i Ryssland fram till att Nikolaj II abdikerade 1917, det kommunistiska Sovjetryssland efter Vladimir Lenins statskupp på hösten 1917 eller dagens högerextrema, fascistoida Ryssland under Vladimir Putin på 2000-talet.

Ryssland har tagit sig rätten att dominera, plåga och invadera sina grannländer och grannfolk. Det är ett historiskt faktum. Man har deporterat minoriteter kors och tvärs. Ryssland är i grunden en kolonialmakt som har växt fram genom imperialism. När man koloniserat praktiskt taget hela Sibirien vände man sig västerut och krockade då med de svenska härarna under stormaktstiden. Och man expanderade söderut. När bolsjevikerna tog makten i Ryssland tog de landet ur första världskriget genom en separatfred med Tyskland. Det innebar att Ryssland avträdde enormt stora områden. Armenien, Azerbajdzjan, Georgien, Ukraina, Estland, Lettland och Litauen blev självständiga stater. Det var 1918.

När Tyskland kapitulerade kände sig Lenin inte längre bunden av fredsavtalet med tyskarna. Man började då direkt återta de områden man legalt avhänt sig vid freden i Brest-Litovsk ett år tidigare. Det ledde till att Ryssland återtog Georgien, Azerbajdzjan, Armenien och Ukraina, som då blev Sovjetrepubliker. Men man klarade inte av att återta Finland, för att Mannerheim och de vita vann inbördeskriget där. Man klarade inte av att ta över var Estland, Lettland och Litauen därför att de lyckades behålla sin suveränitet. Man klarade inte av att ta över Polen, trots att man invaderade Warszawa 1920.

Vad gjorde Sovjetunionen då? Jo, man väntade till nästa världskrig och attackerade Finland i vinterkriget. Man ockuperade Estland, Lettland och Litauen och styckade Polen i en pakt med Hitler. Sedan kollapsade hela Sovjetimperiet, 1991. Då blev alla de här länderna självständiga igen. Armenien, Azerbajdzjan, Georgien, Estland, Lettland, Litauen och Ukraina.

Vad har Ryssland gjort sedan dess? Jo, man har slagit in på samma typ av expansionism igen, med attacker på Georgien och att med tvång försöka få Armenien att inte välja den europeiska vägen. I Ukraina var det först det annekteringen av Krim, därefter involveringen i Donbass i sydöstra delen av landet och sedan den fullskaliga invasionen. Det sker ständiga hybridattacker och förnekelse av andra länders suveränitet.

Det är i ljuset av detta, fru talman, vi måste se vårt åtagande i Nato. Så länge Ryssland har en doktrin, en ideologi och ett mindset som innebär att man tar sig rätten att agera på det här sättet gentemot sina grannfolk och gentemot grannländer måste Nato upprätthålla sin avskräckningsförmåga och ställa upp för dem som drabbas av expansionismen och det aggressiva beteendet. Nu är det Ukraina; i morgon kan det vara någon annan.

Med detta vill jag från Liberalernas sida yrka bifall till förslaget i betänkandet.

(Applåder)

Herr talman! I natt skedde explosioner på en rad platser i Ryska federationen med stora bränder till följd av dessa attacker. En militärflygplats i Voronezj, nära Charkiv, attackerades av ukrainska robotar och missiler. Ett oljeraffinaderi i Tuapse vid Svarta havets kust, nära Krasnodar, attackerades. Detta raffinaderi har redan attackerats av Ukraina fyra gånger under våren. En fabrik som reparerar ryska militärflygplan i Taganrog, Rostov oblast, attackerades också. Även faciliteter på Krim, bland annat en fabrik i Sevastopol, attackerades.

Detta visar att Ryssland inte kommer någonvart i detta krig och att Ukraina i dag har kapacitet att slå till över praktiskt taget hela Ryssland, mot logistiklinjer, understödslinjer, ryska hamnar för den ryska terrorarmén, raffinaderier, depåer och vapenfabriker – även mot regementen där ryska FSB-agenter befinner sig.

Det här är ett av resultaten av att omvärlden stöder Ukraina, och det är helt nödvändigt att vi fortsätter att göra det.

Denna relation beskrevs i början av kriget som ojämlik eftersom rikare länder ger donationer till Ukraina för att Ukraina ska kunna stå på benen. Mycket riktigt är det så, och Ukraina står på benen. Men i dag är relationen mycket mer jämlik. Det Ukraina har gjort tack vare omvärldens stöd och genom innovation och utveckling av egen produktion av drönare, luftvärn, robotsystem och så vidare kommer att vara helt avgörande för säkerheten i hela Europa. Ukraina har en fjärdedel så många invånare som Ryssland. Sverige har en fjärdedel så många invånare som Ukraina. Finland har hälften så många invånare som Sverige, alltså därmed en åttondel så många invånare som Ukraina. Om kriget kommer längre norrut i framtiden kommer Ukrainas utveckling när det gäller just drönare och krigföring – det vill säga förmågan att kriga, om jag uttrycker mig lite slängigt, lågbudget och asymmetriskt med oerhörd framgång – att vara viktig.

Detta innebär som sagt att Ryssland praktiskt taget inte kommer någonvart i kriget. Låt mig ta staden Kupiansk i östra Ukraina som exempel. För att försöka infiltrera bakom de ukrainska frontlinjerna använder Ryssland gamla oljeledningar, som är uppemot 15 kilometer långa och 1–1,20 meter breda. I över ett års tid har Ryssland tvingat in soldater i dessa ledningar, och de får krypande ta sig 15 kilometer för att försöka ta sig ut på ukrainsk sida. Men många dör eller begår självmord där inne. De ukrainska drönarpiloterna menar att soldaterna har tio minuter på sig när de kommer ut innan de blir nedskjutna av ukrainska drönare runt staden Kupiansk. Detta visar hur enormt desperat Ryssland är och att man inte har någon som helst respekt för människoliv.

Herr talman! Sverige har hittills gett ungefär 130 miljarder svenska kronor i stöd till Ukraina, varav 100 miljarder är militärt stöd och cirka 28 miljarder är civilt stöd, och det är helt avgörande för Ukraina och för Europa att vi upprätthåller vårt stöd.

Herr talman! Låt mig berätta lite kort om Olena Jahupova. Jag vet att Azra från Socialdemokraterna också tog upp det tidigare. Olena är ukrainska. Hon arbetade på regionstyrelsen i Kamjanka-Dniprovska i Ukraina. Hon var en helt vanlig civilanställd, och hon greps i oktober 2022 efter att Ryssland ockuperat hennes stad.

Hon placerades med 14 andra fångar i ett utrymme avsett för tre personer. Hon torterades med elchocker på alla delar av kroppen. Hon utsattes för sexuellt våld av de ryska fångvaktarna. Hon bands fast vid en stol och slogs över huvudet, ryggen och nacken. Hon har nu artificiella delar i sin ryggrad efter en operation därför att hela hennes rygg förstördes av de ryska terroristerna.

Därefter, herr talman, tvingades hon att framför kameran framföra en bekännelse om att hon skulle ha hjälpt den ukrainska armén. Den så kallade bekännelsen kablades ut via den statliga ryska nyhetsbyrån Ria Novosti. Hon sattes därefter i arbetsläger där hon fick gräva skyttegravar, bygga bunkrar och röja minor. Hon släpptes efter fem månader och lyckades via Estland och Lettland ta sig ut ur Ryssland och tillbaka till Ukraina.

Hur Ryssland agerar gentemot civilbefolkningen i Ukraina är något som många inte är medvetna om, herr talman. Tiotusentals ukrainare – helt vanliga civila som har levt i de ockuperade områdena – har gripits, satts i fängelse, torterats och tvingats till sådana bekännelser som Olena gjorde. Därefter har de tvingats i arbetsläger, likt man gjorde under Stalintiden, i stålindustri, gruvor och så vidare runt om i Ryssland. På det sättet använder man civila i dag.

Jag såg en siffra, herr talman: 16 000. Det är de personer som man känner till därför att anhöriga har anmält till de ukrainska myndigheterna att de har tillfångatagits av Ryssland, men mörkertalet är sannolikt stort. De anhöriga kan ju själva befinna sig på de ockuperade territorierna eller vara döda och så vidare, vilket innebär att det sannolikt är betydligt många fler helt vanliga ukrainska civila som i dag tvingas gräva skyttegravar åt ryska soldater i rena slavläger.

Det här har också med biståndet att göra, herr talman, såtillvida att vi internationellt behöver fortsätta att pusha för att få juridiska system, mekanismer eller samarbeten – kalla det vad ni vill – för att kunna döma personer som är ansvariga för dessa krigsbrott.

Vi vet att man efter krigen på Balkan dömde många som var slaktare i Bosnien och så vidare. Vi vet att ett antal personer dömdes efter kriget i Rwanda på 90-talet, men vi vet att väldigt få har dömts efter kriget i Syrien. Bashar al-Assad befinner sig exempelvis i Moskva eller någonstans i Ryssland. Vi ser också att man efter andra krig inte har dömt dem som är ansvariga för ohyggliga övergrepp mot civilbefolkningen.

Till sist, herr talman, ska jag kortfattat säga några saker. Jag beklagar att jag har dragit över min talartid lite.

Något som nämnts av tidigare talare handlar om att inom ramen för det omfattande stödet till Ukraina stödja landet i dess process för att bli EU-medlem. Ukraina ansökte om EU-medlemskap väldigt kort efter den fullskaliga invasionen, bara några dagar efteråt, och man började förhandla sommaren 2024, mitt under brinnande krig. Där behövs mer stöd.

Vi vet inte när Ukraina kan bli medlem i EU. För Sveriges del tog det fyra år, och för Kroatien krävdes det tio år av förhandlingar innan man blev EU-medlem. Vi vet alltså inte, men det måste vara mycket tydligt från svensk sida att det bara är ett fullvärdigt medlemskap för Ukraina som gäller.

Sist men inte minst, herr talman, är det mycket bra att det finns en enighet i Sveriges riksdag om stödet till Ukraina. Det har inte alltid varit så i avgörande situationer i vårt land historiskt. Under 1900-talet var det tre formativa, avgörande vägval som vårt land ställdes inför.

Det första var demokratiseringen, när vi införde allmän och lika rösträtt. Då var riksdagen inte enig, utan högern var emot.

Det andra var andra världskriget och vårt förhållande till det. Då var riksdagen inte heller enig, utan kommunisterna ville göra Sverige till en Sovjetrepublik och stod bakom Josef Stalin, Molotov–Ribbentrop-pakten och överfallet på Finland.

Det tredje formativa skeendet, herr talman, var när Sverige blev medlem i Europeiska unionen. Då var det flera riksdagspartier som var emot.

Nu har vi under detta århundrade det första liknande formativa skeendet – ett vägval för Sverige – där det handlar om att stå på rätt sida av historien, nämligen vårt förhållande till Ukrainakriget och den ryska diktaturen. Det är mycket bra för Sverige att riksdagens samtliga åtta partier står bakom detta. Det är första gången under de senaste 150 åren som Sveriges riksdag faktiskt är helt enig i en riktigt avgörande fråga.

(Applåder)

(ANDRE VICE TALMANNEN: Jag får påminna ledamoten om att den anmälda talartiden överskreds med mer än 50 procent.)

Herr talman! Nu i dagarna verkar en ukrainsk drönare ha träffat ett ryskt patrullfartyg i en hamn nära Finland. Händelsen visar hur stödet till Ukraina påverkar rysk militär förmåga även i vårt närområde. När Ryssland försvagas i Ukraina minskar också riskerna för oss. Det måste vara en av de mest centrala utgångspunkterna för svensk utrikespolitik i dag.

Rysslands anfallskrig är den mest akuta säkerhetspolitiska utmaningen i Europa, men det sker i ett bredare sammanhang. Kina bedriver en alltmer offensiv maktpolitik, och Iran destabiliserar Mellanösternregionen genom sina ombud. Kriget i Iran driver dessutom upp oljepriserna, vilket direkt stärker Rysslands finanser och därmed dess krigföring. Detta är sammanlänkade skeenden som kräver en mer samlad strategi från demokratiska länder.

Herr talman! Ukrainas förmåga att stå emot avgör utvecklingen i Europa under lång tid framöver. Ett Ryssland som inte stoppas kommer att fortsätta pröva gränser, politiskt och militärt. Därför behöver stödet till Ukraina präglas av tempo, uthållighet och tydliga målsättningar.

De frysta ryska tillgångarna bör tas i anspråk för att finansiera Ukrainas försvar och återuppbyggnad. Att dessa medel ligger orörda samtidigt som Ukraina bär kostnaderna för kriget är inte på något sätt rimligt.

Frågan om Ukrainas långsiktiga säkerhet måste också hanteras redan nu. Ett land som lämnas utanför säkerhetsstrukturerna i Europa riskerar att bli föremål för återkommande rysk påverkan och nya konflikter. Ukraina behöver därför integreras fullt ut i den europeiska gemenskapen.

EU-medlemskapet ger ekonomisk stabilitet och institutionell förankring. Natomedlemskapet ger säkerhetsgarantier som minskar risken för nya angrepp. Detta är avgörande för en varaktig fred. Utvecklingen ställer samtidigt, herr talman, högre krav på Europa.

Den amerikanska säkerhetspolitiken har blivit mer svårbedömd över tid. Oavsett vem som sitter i Vita huset behöver Europa ha en större egen förmåga att agera. Det innebär ökade försvarsutgifter. Det innebär bättre samordning och en starkare europeisk försvarsindustri. Det innebär också att fler länder måste bidra mer till stödet till Ukraina. Ansvarsfördelningen i Europa är i dag för ojämn. Den europeiska sammanhållningen är i detta läge central.

Ekonomisk och finansiell stabilitet är en del av vår samlade styrka. Sverige bör därför ta steg för att ansluta sig till euron. Det stärker vår position i EU och vår förmåga att påverka beslut som rör Europas framtid.

Den ekonomiska dimensionen av vår utrikespolitik får inte underskattas. Europas välstånd och tillväxt är grunden för vår förmåga att hävda oss i en allt hårdare global konkurrens och ytterst också för vår säkerhet. EU behöver därför bedriva en mer offensiv handelspolitik med fler och djupare frihandelsavtal.

Herr talman! Det är väldigt glädjande att arbetet nu går framåt både i förhandlingarna med Australien och i processen kring Mercosuravtalet. Motståndet från delar av den europeiska vänstern och även ytterhögern – också svenska partier som Vänsterpartiet och Miljöpartiet har aktivt röstat emot eller försvårat dessa avtal – riskerar att försvaga Europas ekonomiska ställning i en tid när vi behöver det motsatta.

Vi behöver också, herr talman, se över hur internationella regelverk påverkar vår egen handlingsfrihet.

Avtal, som Ottawakonventionen om personminor, tillkom i en annan säkerhetspolitisk kontext. När Ryssland konsekvent bryter mot folkrätten och använder alla tillgängliga medel måste vi analysera om nuvarande begränsningar är ändamålsenliga. Det handlar om att säkerställa att demokratier inte sätter sig själva i ett sämre läge i mötet med aktörer som inte följer samma regelverk.

Herr talman! Låt mig yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Jag har lyssnat på debatten. Jag skulle vilja säga några ord om Sydkinesiska havet, som har varit uppe här. Detta är egentligen en del av någonting som är mycket bredare. Det handlar nämligen om den oro som många länder i östra Asien känner inför Kinas destruktiva agerande och ökade krav på dominans. Kina har ju som mål att vara en globalt dominant aktör år 2049.

Sydkinesiska havet är ett innanhav som förbinder Stilla havet med Indiska oceanen. Genom Malackasundet och Sydkinesiska havet fraktas praktiskt taget allt som går sjövägen till Kina, Japan, Sydkorea, Taiwan och Filippinerna. Det är enorma handelsflöden här. Målsättningen måste vara att vi långsiktigt ska kunna vara säkra på att den fria navigationsrätten till sjöss gäller men också att de länder som delar detta innanhav klarar av att hitta någon sorts lösning på detta. Men vi lever inte i en verklighet där det är möjligt så länge den kinesiska positionen är att hela Sydkinesiska havet – enligt Kinas nine-dash line, som jag gissar heter niopunktslinje på svenska – ska tillhöra Kina.

Filippinerna har processat mot detta. Filippinerna använder andra argument. Filippinerna använder det man kan kalla för habitatargumentet: När det gäller det som ligger väster om Palawan och runt Spratlyöarna och de här korallreven har filippinska fiskare och människor levt där sedan urminnes tider, så att säga. Det argumentet har Filippinerna fått stöd för i Tyskland – i Hamburg, där havsrättsdomstolen ligger.

Sedan har vi Vietnam, herr talman. Vietnam har ett annat argument, där de försöker definiera sina anspråk. Det kallas ibland för kontinentalsockelargumentet. Malaysia, Brunei och även Taiwan är en del av detta.

Det är givetvis helt orimligt att Kina agerar som man gör. Det som nu är väldigt viktigt för Sverige och för EU är att vi fördjupar våra relationer med de länder i östra Asien som är mer demokratiska.

Frihandelsavtalet med Australien är mycket bra. Det är en del av detta. De avtal man nu förhandlar om med, tror jag, Thailand, Malaysia, Indonesien och Filippinerna till exempel är också väldigt viktiga långsiktigt för att stärka de länderna.

Generellt kan det sägas att de länder som är öar och halvöar i östra Asien är mer demokratiska än de länder som har landgräns mot Kina, exempelvis Nordkorea och Myanmar.

Vi måste förstå detta utifrån vår historia, när Europa var delat och vi hade kalla kriget och en konflikt och en konkurrens mellan demokratier och diktaturer i Europa. Det är precis det som pågår i östra Asien.

Jag tror att jag stannar där, herr talman.

Herr talman! Jag är inte heller konstitutionell EU-jurist – tack och lov, för då hade alternativkostnaden varit att jag inte hade kunnat tjänstgöra i den här fantastiska församlingen de senaste 20 åren!

Ett annat område som har varit uppe i hög grad på mötet är självklart det som sker i Mellanöstern. Vi hör att diskussionen, som tidigare har handlat om vad som sker i Iran med alla de massakrer som har skett och så vidare, förflyttas alltmer till att handla om regionen i stort. Den handlar nu om Hormuz, energiflöden och så vidare, och det är klart att det blir så när hela världen nu dras in i detta.

Samtidigt noterar jag i rådsslutsatserna att det bara är den sista punkten som handlar om dem som ändå har drabbats allra hårdast, nämligen 90 miljoner invånare i Iran. Jag vill bara få med att denna fråga fortsatt måste adresseras även när konflikten regionaliseras. Den iranska befolkningen förtjänar frihet.

Herr talman! Stort tack för återrapporten, statsministern, och för de resonemang som förs!

Det är fullständigt absurt, herr talman, att en och sedan två eftersläntrare blockerar 24 medlemsstater från att gå vidare med utbetalningen av dessa 90 miljarder euro till Ukraina när vi ser hur situationen är i landet. De länder som blockerar detta tar ju inte heller någon finansiell risk.

Det är klart att det här reser frågan om att kunna frångå enhällighet i fler beslut i EU, men jag förstår att detta inte var uppe på rådsmötet.

Herr talman! Statsministern säger här att det sannolikt saknas möjligheter att komma framåt i frågan före det ungerska valet, som jag tror äger rum den 12 april. Men även om oppositionen vinner och det blir ett regeringsskifte i Ungern finns andra länder kvar. Slovakien kan fortsätta att blockera processen. Hur ser man på detta?

Inför det som statsministern säger om att det sannolikt saknas möjligheter känner jag som liberal att det kanske finns en liten glipa här någonstans för att på något sätt kunna runda blockeringen. Är det så, eller bedömer man att detta inte är en framkomlig väg?

Herr talman! Jag upplever att vi under mycket lång tid har tagit den världsordning som vi brukar kalla den regelbaserade världsordningen för given. Den håller på att inte bara vittra sönder utan snarast monteras ned. Den har dock även vittrat sönder över tid, och det är egentligen inte för att demokratiska stater har velat det utan för att auktoritära regimer systematiskt har urholkat den.

Sedan 2014 har vi sett hur Vladimir Putins Ryssland steg för steg har brutit mot folkrättens allra mest grundläggande principer, först genom annekteringen av Krim, därefter genom kriget i östra Ukraina och sedan genom den fullskaliga invasionen i februari 2022. Vi kan lägga till Kinas agerande, Irans destabilisering av Mellanöstern och ett allt växande förakt för internationella normer i Donald Trumps administration – det är väl 31 FN-organ som man har lämnat.

Det här är verkligheten, och jag menar att den tvingar oss att tänka klarare. Vi i Sverige förhåller oss ibland till folkrätten som om den vore statisk och närmast helig, men folkrätten är ju inte naturgiven utan formad av människor. Den är formad av kompromisser mellan stater, och den måste också kunna förändras när verkligheten gör det och när våra ideal kräver det.

Det finns en viss målkonflikt här: För en liten stat som Sverige är folkrätten oerhört viktig, och samtidigt vet vi att den ibland också skyddar diktaturer och försvårar för demokratier att försvara sig själva och andra. Därtill skulle Sverige inte ha särskilt mycket nytta av folkrätten om vi hamnade i en konflikt med exempelvis Ryssland så länge de sitter i säkerhetsrådet och har vetorätt.

Nyckeln till att få en internationell världsordning som fungerar är alltså att reformera FN-systemet, från MR-råd till säkerhetsråd. Det är det avgörande, skulle jag säga – att man förmår genomföra en reformering av FN-systemet.

Herr talman! Jag har lyssnat på debatten, och det finns några andra frågor som har tagits upp här och som jag tycker är väldigt relevanta. En av dem är självklart Iran.

Iran har en befolkning på 90–100 miljoner människor som under årtionden har plågats av en regim som exempelvis ger människor elchocker under fötterna och hänger personer i lyftkranar. Vi kan ju bara föreställa oss vad en sådan regim skulle kunna vara beredd att göra om den också förfogade över världens farligaste vapen, det vill säga atomvapen.

Det är självklart mycket oklart vad som nu kommer att ske. Det är möjligt att regimen i Iran faller, men det vet vi inte. Det är möjligt att den kommer tillbaka och mödosamt ska försöka bygga upp sin hegemoni och kontroll igen. Det finns oerhört mycket vapen; det är Basijmilisen och den iranska militären. Befolkningen är i hög grad obeväpnad, förutom vissa kurdiska gerillaförband som finns på den irakiska sidan i gränsområdena. Den iranska befolkningen förtjänar dock självklart att leva i ett annat samhälle, och vi måste göra allt vi kan för att stödja en sådan utveckling.

Iran är också ett pluralistiskt samhälle med olika kulturer, olika religioner och olika etniciteter, och alla har lidit under det här förtrycket. Kvinnor har lidit ännu mer än män, och vissa etniska grupper lever med en ännu hårdare militarisering i sina områden än andra. Alla iranier har dock lidit av detta – förutom ledarskapet, som förföljer de andra.

Man måste kunna se möjligheten att den iranska regimen faller och att befolkningen kan bygga ett nytt samhälle. Det kommer dock inte att bli lätt, och det kan bli mycket blodigt. En sak har jag lärt mig av världspolitiken och läget i världen under alla mina år i politiken, herr talman, och det är att allting alltid kan bli värre. Det är viktigt att ha med sig det. Men det betyder också att allting faktiskt kan bli bättre, och vi får ju hoppas på det.

Det andra jag vill nämna är det som några tidigare talare har tagit upp, nämligen den kristna befolkningen i primärt Mellanöstern. Det är enorm tragedi som nu har pågått under 100–150 år. Det började egentligen när man försökte centralisera makten i Osmanska riket och det blev allt större konflikter med armeniska krav på självstyre under andra halvan av 1800-talet. Det ledde till slut fram till folkmordet på armenier, syrianer, assyrier och kaldéer – alltså katoliker inom samma grupp – under första världskriget.

Vi har därefter sett en exodus av kristna från Mellanöstern. Går vi tillbaka till slutet av 1800-talet bekände sig ungefär var femte invånare i Mellanösternregionen till kristendomen, och i dag är det några få procent. Det finns några fickor; det är katolska maroniter i Libanon, det är till exempel en del kopter i Egypten och så vidare. Det är en samlad befolkning på totalt kanske 10–15 miljoner människor. Den assyriska/syrianska gruppen i ursprungsområdena är väldigt liten.

Före Iran–Irak-kriget och innan Saddam Husseins maktövertagande i Irak fanns det uppskattningsvis 1,5 miljoner kristna – assyrier, kaldéer, syrianer – i Irak, och i dag är de några hundratusen. Iran–Irak-kriget drev människor på flykt. Därefter kom sanktionsåren, Saddam Husseins fall, inbördeskriget i Irak, framväxten av al-Qaida och det som senare blev Islamiska staten, attacker på kyrkor och så vidare. Det har gjort att det är några hundratusen kvar i dag. Sedan kom ju även Islamiska statens folkmord på yazidier och utrensningen av kristna, när man sprejade det där tecknet – ett r på arabiska – på dörrar och så vidare för att människor skulle lämna sina hem.

Vad vi alltså har sett över en 100–150-årsperiod i det område där de första kyrkorna i världen byggdes, herr talman, är att det i praktiken har tömts på kristna. Området är i dag i praktiken nästan tomt på kristna, trots att det är deras ursprungsområde. I dag byggs dessa kyrkor i stället på anvisad mark i Märsta. Det är den utveckling vi har fått se, och det är klart att det är en jättetragedi. Det är ju en civilisation som i praktiken har rivits upp med rötterna.

Det är svårare att se hur man kan skapa långsiktig säkerhet för minoriteter. Det här gäller inte bara kristna. Det gäller till exempel även muslimer i Myanmar – rohingyer – som bokstavligen knuffas in i Bangladesh. Det finns en rad olika minoritetsgrupper, även etniska minoriteter, som på olika sätt förföljs och förtrycks.

I slutändan, herr talman, är det ju staten som har ansvaret för att skydda sina medborgare. Om staten inte är demokratisk utan i stället är totalitär, eller om det råder kaos och staten rämnar, är det alltid minoriteter som drabbas hårdast.

Det krävs en lång vandring i stora delar av världen. Det som krävs på lite längre sikt, herr talman, är avradikalisering. Det krävs avradikalisering av religiös sekterism, av ultranationalism och av – i stort sett – hela regioner i Mellanöstern till förmån för pragmatism och någon sorts lev-och-låt-leva-attityd som gör att man accepterar olikheter. Det handlar i grund och botten om tolerans. Det krävs en bredare samhällsutveckling för att också minoriteterna ska skyddas. Det går inte att enbart ha särskilda arrangemang riktade mot minoriteter, utan det krävs en mycket bredare samhällsförändring.

Allt vi kan göra för att bidra till detta är såklart väldigt önskvärt. Till exempel finns det nu ett fönster i och med att den nya regimen i Syrien vill ha relationer med andra länder efter Assadregimens fall. Då måste man vara stenhård mot regimen, exempelvis när det gäller att skydda minoriteter i landet.

Avslutningsvis, herr talman, vill jag göra det jag glömde bort att göra när jag började mitt anförande, nämligen yrka bifall till förslaget i betänkandet.

(Applåder)

Fru talman! Det finns en lösning på allt det Annika Hirvonen rabblar upp. Det är att höja lönegolvet, och det är ju det vi gör med den politik vi för. Den innebär att färre människor kommer att hamna i de situationer många i dag befinner sig i.

Jag läste en bok nyligen som om jag inte minns fel heter Imperiets barn. Den handlar om skuggsamhället i Sverige befolkat av personer från postsovjetiska länder och även Ryssland. De har bara en sak gemensamt, och det är att de förstår ryska och kan prata med varandra. Det är en helt egen värld i Sverige, under ytan. Jag skulle vilja uppmana alla att läsa den boken. Författaren har varit inne i de här miljöerna och träffat personer som lever i detta skuggsamhälle. En del har uppehållstillstånd, andra har det inte. En del har arbetstillstånd. Det beskrivs hur personer blir lovade en viss lön men inte får den, och så vidare. Vi är inte snälla mot människor i Sverige om vi för en migrationspolitik som leder till den typen av social misär.

Jag tycker att vi måste ha en social blick och att det vi anser är anständiga levnadsförhållanden för människor födda i Sverige också rimligtvis ska gälla för personer som arbetsgivare tar hit för att de ska arbeta. Jag är socialliberal och tycker att man måste se dem. Men Miljöpartiet uppfattar jag är ett parti som vill ha praktiskt taget oreglerad invandring till Sverige. Det vill varken svenska folket eller jag ha, och det skulle inte heller fungera.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 12.)

Fru talman! Annika Hirvonen säger att ingen ska behöva sova på sin arbetsplats, att ingen ska behöva bli skuldsatt för att ta sig till Sverige för att arbeta och att ingen ska berövas sitt pass. Jag instämmer, men det finns ett litet aber i sammanhanget. Det är många som har drabbats av detta.

Jag uppfattar det som att Miljöpartiet ser problemet och har kommit till slutsatsen att man inte ska göra någonting åt det. Det är ungefär Miljöpartiets hållning. Alla förslag som läggs fram för att få ordning och reda i migrationspolitiken är ju Miljöpartiet emot.

Miljöpartiet är även emot i stort sett alla förslag om att stärka rättsväsendet. Men rättsväsendet behövs om vi ska kunna genomföra kontroller för att få bukt med detta. Vi har en väldigt viktig hemläxa att göra i Sverige för att få ordning på migrationspolitiken.

Vad gäller Annika Hirvonens specifika fråga om rättigheter för individen är de oerhört viktiga. Jag tycker till exempel att det är rimligt att fackföreningarna funderar på hur de på ett bättre sätt kan hjälpa papperslösa personer i Sverige. I praktiken är det ju så att om man arbetar i Sverige men inte har rätt att vara här bryter man mot vår utlänningslag och ska lämna landet. Men personer som är i Sverige utan tillstånd och ändå har en arbetsplats och en chef och får lön har ju en arbetstagarrelation gentemot en arbetsgivare, oavsett vilken status de har i Sverige. Då tycker jag att det är rimligt att fackföreningsrörelsen betraktar dem som arbetstagare och försöker skydda deras rättigheter.

Fru talman! Det centrala i detta är att Sverige har haft en ordning där vi egentligen inte har gjort någon skillnad mellan högkvalificerad och lågkvalificerad arbetskraft eller arbetskraftsinvandring till högre löner respektive lägre löner. Det har lett till mycket omfattande problem och exploatering, rent av social misär, för många människor i Sverige som har lurats hit och exploaterats av oseriösa arbetsgivare.

Jag är socialliberal. Jag tycker att man ska se de människor som lever i den utsattheten också. Det är personer som är rättslösa och som heller inte alltid får hjälp av facket, för de vet inte vart de ska vända sig och så vidare. Det finns även rena hälsorisker på många arbetsplatser till följd av detta. Det här måste vi få bukt med. Det innebär att vi behöver höja lägstanivån för vad man får i lönekuvertet, helt enkelt. Det är det vi nu gör.

Fru talman! I riksdagen sitter åtta partier. Min bild är att fem av de partierna, däribland de tre största – det nuvarande regeringsunderlaget och Socialdemokraterna – i grund och botten har en snarlik uppfattning om att det verkligen behöver göras någonting åt den här problematiken. Sedan är det tre partier – Centerpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet – som vill gå en annan väg.

Vi kommer säkert att kunna ha fortsatta debatter om detta, men den förändring som görs nu menar jag är rimlig. Jag ser inte att den är tillväxthämmande i särskilt stor utsträckning. Arbetskraftsinvandrare behövs inte till lönelägen på 15 000, 16 000 eller 17 000 kronor och lågkvalificerade jobb som inte kräver utbildning. Den arbetskraften finns i Sverige, och det går inte ut över tillväxten.