Fredrik Malm

Fru talman! När jag ramlade in här för att ersätta min kollega slogs jag av att det i flera av inläggen i debatten argumenterades som om arbetskraftsinvandring och arbetstillstånd skulle vara en del av Sveriges humanitära åtaganden. På samma sätt som man har skyddsbehov i Sverige har man liksom något slags arbetsbehov som vi ska tillgodose, och därför kan inte Sverige sätta lönenivåer.

Vi måste ju utgå från vårt land. Vad har Sverige för behov i dag? Har Sverige behov av en omfattande import av arbetskraft till mycket lönenivåer? Nej, det har vårt land inte behov av.

Det räcker med att titta på våra grannländer, fru talman. Vi kan exempelvis gå till Danmark, där man har avsevärt hårdare krav. Jag tror att det är över 40 000 danska kronor i månaden, och den danska kronan är ju starkare än den svenska. I andra länder har man också tuffare regler på detta område. Därtill har vi i Sverige haft regelverk som på olika sätt innebär att vi belastat asylsystemet på ett orimligt sätt genom att människor sökt asyl fast de egentligen vill jobba och därför spårbyter.

Det rimliga är därför att vi sätter en nivå som är relaterad till medianlönen. Det är ingenting konstigt med det, och det är också bra att det blir tydligt för arbetsgivarna vilka regler som gäller. Det här handlar om arbetstillstånd på ett antal år för en viss kompetens som företagen behöver, och då tycker jag att det är rimligt att man sätter denna nivå. En del partier i regeringsunderlaget ville ha en ännu högre nivå, men vi i Liberalerna kämpade för 90 procent av medianlönen. Det tycker jag är rimligt.

Fru talman! Inledningsvis vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Jag rycker in för min kollega som tyvärr har förhinder i dag. När jag kom in här och lyssnade till debatten noterade jag att siffran 13 000 väldigt ofta används, och den siffran vore relevant om det var så att människor som skulle jobba för den lönen i Sverige också fick den lönen.

Vad vi har sett med arbetskraftsinvandring till väldigt låga lönenivåer är en omfattande exploatering. Vi har sett ett skuggsamhälle växa fram i Sverige. Människor har kommit hit, ibland lurats hit, och fått skenanställningskontrakt. Personer har levt under boendeförhållanden som vi aldrig skulle acceptera för den vanliga befolkningen i Sverige. Människor har fått jobba uppemot 18 timmar om dygnet utan att vara medvetna om sina rättigheter. De har blivit skuldsatta till arbetsgivaren för boendet och resan till Sverige. Arbetsgivare har lurat dem genom att dra av och dra av så att det bara blir några tusen kvar till arbetstagaren i slutändan.

Det är helt enkelt inte rimligt, fru talman. Sverige har, som kanske det enda landet bland länder som liknar oss, haft en ordning där vi i praktiken inte gör någon skillnad på låg- och högkvalificerad arbetskraftsinvandring. Resultatet av det ser vi inte minst i denna exploatering. Oseriösa, mindre nogräknade arbetsgivare utnyttjar regelverken för att ta hit så billig arbetskraft som möjligt.

Jag är liberal, fru talman. Jag tycker att arbetskraftsinvandring i grund och botten är någonting väldigt viktigt. Det tycker mitt parti också. Vi vill förenkla så mycket som möjligt för arbetskraftsinvandring, men vi inser att det inte är rimligt att man i rätt stor skala importerar arbetskraft till så låga lönenivåer, med de konsekvenser det får för individen.

Därtill, fru talman, har vi en situation i dag där vi har haft en rätt stor invandring till Sverige. Vi har rätt många utrikesfödda som är arbetslösa och har svårt att komma in på arbetsmarknaden. De jobb och arbetstillfällen som inte kräver lång utbildning och som inte heller nödvändigtvis kräver att man är fullfjädrad i svenska språket måste vi göra möjliga för människor som kommer att vara kvar i Sverige i resten av livet. De måste kunna få de här yrkena.

Jag tycker också att man bör fråga sig om det är rimligt att vi ska ha arbetskraftsinvandring till subventionerade arbeten, till exempel hushållsnära tjänster. I förarbetena till den lagstiftningen är det faktiskt mycket tydligt att den syftar till att nyanlända personer i Sverige ska kunna komma in på arbetsmarknaden, kunna jobba lagligt och så vidare. Det är alltså syftet med reformen, samtidigt som man importerar arbetskraft utifrån. Man kan fundera på om det är rimligt.

Avslutningsvis, fru talman: I de allra flesta fall fungerar arbetskraftsinvandring jättebra, och det är väldigt viktigt för företagen att kunna få sina kompetensbehov tillgodosedda. Det gör att det här inte enbart är en migrationsfråga utan i många fall i praktiken en näringspolitisk fråga som handlar om företagens kompetensförsörjning.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Förra året fyllde Förenta nationerna 80 år. Det finns såklart mycket att kritisera FN för. Organisationen är i stort behov av reformer. Men för en liberal är frihetskampen global. Kritiken får inte göra oss blinda för de framgångar som sprungit ur FN-systemet.

Fru talman! Smittkoppor plågade mänskligheten i tusentals år. Bara under 1900-talet dog uppemot 300 miljoner människor av den dödliga sjukdomen. Världshälsoorganisationen drev från 1966 ett globalt program för att utrota smittkoppor. År 1980 kunde mänskligheten deklarera att sjukdomen var utrotad. Smittkoppor finns inte längre.

Den allmänna deklarationen om de mänskliga rättigheterna är det närmaste världen kommit en universell deklaration av liberala grundvärden. Den har rötter hos tänkare som John Locke, som redan på 1600-talet hävdade att varje individ har okränkbara rättigheter just därför att hon är människa. Människans värde ligger inte i det kollektiv hon ingår i eller i en roll tilldelad av staten eller i traditionens eller religionens pekpinnar. Varje människa har rätt till frihet.

Lägg därtill de många fredsbevarande insatser som de blå hjälmarna genomfört runt om i världen. Världslivsmedelsprogrammet har bidragit till att minska svälten globalt. Genom Unesco, till exempel, får fler barn tillgång till utbildning och lärande.

Det är genom globalt samarbete, fru talman, som vi löser globala frågor. Det handlar om klimatförändringar, pandemier, handel, telekommunikationer, AI och väpnade konflikter. FN kommer även framöver att spela en väldigt viktig roll men sannolikt med mindre resurser.

Fru talman! Därför våndas jag särskilt över USA:s beslut att i praktiken dra sig ur stora delar av FN-systemet. Den 7 januari i år undertecknade Donald Trump en presidentorder om att lämna 31 FN-organ, många kopplade till demokratiinsatser, global hälsa och klimatfrågor. Lägg därtill nedskärningarna i biståndsbudgeten genom USAID och tidigare beslut om att lämna Världshälsoorganisationen.

Mönstret är tydligt. Denna amerikanska administration är inte intresserad av multilaterala institutioner. Det är ett förödande förhållningssätt. Man lämnar walkover till Kina och försvagar effektiviteten i livräddande program och humanitära insatser.

Samtidigt, fru talman, är FN en organisation med betydande problem. Den speglar sina medlemsstater, som Kerstin Lundgren sa. Jag tror att Alexandra Völker sa: Det blir inte mer än vad medlemsstaterna gör det till. Båda konstaterandena är väldigt kloka, och jag instämmer såklart i dem.

När stormakternas intressen drar åt olika håll i säkerhetsrådet blockeras ofta avgörande beslut, även i situationer där principen om responsibility to protect borde kunna tillämpas.

Fru talman! Jag upplever att man i Sverige ibland förhåller sig till folkrätten som om den vore lite av en helig skrift – oberörbar och perfekt i sin nuvarande form. Men folkrätten är i grunden de regler, kompromisser och överenskommelser som vägleder staters relationer till varandra. Den är inte statisk.

När diktatorer kan gömma sig bakom principen om icke-intervention och när det enda en brutal regim behöver frukta är sin egen befolkning måste vi våga diskutera hur folkrätten kan utvecklas.

Hade det varit ett brott mot folkrätten att precisionsbomba Wannseekonferensen 1942, där nazisterna beslutade om Förintelsen? Ja, förmodligen. Men hade det varit moraliskt försvarbart? Ja, utan tvekan.

Vi kan ta ett specifikt FN-organ som exempel: FN:s råd för mänskliga rättigheter. Sverige kandiderade till rådet för perioden 2013–2015 men valdes inte in, i praktiken för att vi värderar mänskliga rättigheter för högt för att kunna bli invalda i FN:s MR-råd.

I dag sitter 47 länder i rådet. Bland dem finns Kina, som sätter uigurer i koncentrationsläger och förvägrar sina medborgare grundläggande politiska och mänskliga rättigheter. Där sitter Kuba, en totalitär kommunistisk diktatur sedan början av 1960-talet. Där sitter Qatar, Egypten och Kongo, där det tragiska kriget i landets östra delar omöjliggör åtnjutandet av mänskliga rättigheter.

Stater eller regimer som de här borde inte få sitta i globala organ som ska vara vakthundar för mänskliga rättigheter. Liberalerna menar därför att ett demokratikrav bör införas för medlemskap i FN:s råd för mänskliga rättigheter.

Men problemen går djupare än så, fru talman. Efter att ha inlett Europas största anfallskrig sedan 1945 genom invasionen av Ukraina har Ryssland fortfarande en plats i FN:s säkerhetsråd. Hela maskineriet går egentligen i baklås när säkerhetsrådsmedlemmar agerar på det sättet. FN är för viktigt för att tas som gisslan av odemokratiska stater. Vi måste diskutera hur organisationen kan reformeras så att FN återigen kan vara en riktigt stark röst för fred, frihet och demokrati i världen.

Fru talman! Jag blev för några veckor sedan utsedd av regeringen till ny ordförande för Svenska Unescorådet. Unesco är Förenta nationernas organ för utbildning, vetenskap och kultur. Det här är verkligen ett hedrande uppdrag. Jag noterade lite oro från Kerstin Lundgren, Jacob Risberg och några andra, men jag kan lugna er: Det här är bara ett sidouppdrag och inte något heltidsuppdrag. Jag kommer alltså att vara kvar i riksdagen, i alla fall fram till valet.

När man hör Unesco tänker de flesta spontant på världsarven, i Sverige till exempel Skogskyrkogården en bit härifrån, Laponia, Birka och hällristningarna i Tanum. Men det finns också en folkrättslig utrikes- och säkerhetspolitisk aspekt av detta.

Skyddet av världsarv regleras i Haagkonventionen från 1954, och ansvarigt FN-organ är Unesco. Redan då fastslog man staters skyldigheter att skydda historiska monument, byggnader, skolor och en rad andra saker i fredstid och i konflikter.

När sedan Romstadgan kom strax före millennieskiftet infördes också en straffrättslig grund för individer. Förstör man exempelvis ett historiskt monument i en konflikt kan man därför bli ett fall för Internationella brottmålsdomstolen. Så har också skett i ett fall i Mali, om jag inte minns fel.

Fru talman! Självklart är människoliv det viktigaste att skydda i krig och konflikter. Men näst efter det kommer statsfunktioner och kulturarv. Vi ser nu en rad krig runt om i världen där kulturarvet hotas. Man kan se detta överskådligt på Unescos hemsida om man googlar ”Unesco armed conflict enhanced protection”. Exempelvis finns flera tiotals utnämnda världsarv i Libanon och i Ukraina som nu är hotade på grund av krigen.

Enligt folkrätten kan alltså både stater och individer göra sig skyldiga till krigsbrott om man attackerar dessa. Vi minns alla vad som hände med Buddhastatyerna i Afghanistan under det förra talibanstyret på 90-talet och Palmyra i Syrien under konflikten där.

Oavsett om det är ett utnämnt världsarv eller ej finns ett väldigt starkt skyddsvärde, eftersom kulturarvet har en enorm betydelse för människors identitet och förståelse för sin historia.

(Applåder)

Fru talman! Är det rimligt att man i Mellanöstern har tiotals flyktingläger för palestinska flyktingar som har funnits i nästan 80 års tid? Skulle vi acceptera det? I alla andra länder talar man om att människor måste kunna få medborgarskap, jobba, integreras och så vidare.

Det här är ju en fruktansvärd situation, och ansvaret för den faller på de länder som inte har ställt upp på att integrera de palestinska flyktingarna. Det stod klart för många år sedan. De som flydde 1948 är i dag kanske några tiotusen, medan antalet människor som finns i UNRWA:s system väl är 6–7 miljoner i dag. Alla förstår ju att det faktum att man är tredje generationens flykting inte ger någon sorts automatisk rätt till återvändande.

Den grundläggande problematiken här, som Jacob Risberg inte tänker på, är följande: När Israel bildades efter kriget var positionen från samtliga länder runt omkring att man inte ens fick tala med Israel. Det var en position som dessa länder upprätthöll i årtionden. Det tog mer än 40 år innan det som blev Osloavtalet började förhandlas. Halva den tiden, eller mer än så, kontrollerades Västbanken och Gaza av de arabiska grannländerna Jordanien och Egypten.

När man tittar på den här historien kan man inte så ensidigt som Jacob Risberg gör lägga 99,5 procent av skulden på den ena sidan. Det är inte rimligt att göra det. Israel har begått jättemånga fel i detta, men orsaken till att det inte finns någon palestinsk stat är att det inte finns någon framförhandlad lösning om en palestinsk stat. Det är ju därför Israel kan fortsätta att expandera på det sätt som Israel gör.

Herr talman! Jacob Risberg är tämligen selektiv när han går igenom sin historiska odyssé kring den här konflikten. Det är mycket riktigt att palestinier fördrevs. Det är ett fullständigt självklart historiskt faktum. I storleksordningen 700 000–750 000 palestinier lämnade området. En del gjorde det kanske frivilligt för att undkomma strider. En del fördrevs regelmässigt, så att säga.

Vad Jacob Risberg däremot inte nämner, herr talman, är att lika många judar kom till området för att de fördrevs från hela arabvärlden. De integrerades i Israel. De är som alla andra invånare i Israel.

Vad hände med de palestinier som lämnade området och som hamnade i olika flyktingläger – i Yarmouk i Syrien, i Ein El Hilweh och Nahr elBared i Libanon eller i Saudiarabien, Jordanien eller andra länder?

De fick inga medborgarskap. De har inte fått integreras. Hela idén har varit att de har varit en spelbricka. Den palestinska befolkningen har varit en spelbricka i årtionden. Man har sagt att alla ska återvända till Israel, fast alla inser att det är fullständigt orealistiskt.

Det är det jag menar, Jacob Risberg, när jag talar om att arabvärlden inte har tagit sitt ansvar i detta. Det gäller också en rad andra konflikter. De arabiska länderna hade kunnat ställa upp för sina syriska bröder och systrar under kriget i 15 år. De gjorde väldigt lite för dem.

Därtill skulle jag inte säga att de arabiska länderna så att säga har agerat dåligt för en palestinsk stat. Jag skulle säga att de aktivt har motarbetat den. Under 1948–1967 var Gazaremsan och Västbanken kontrollerade av Egypten och Jordanien. Det fanns inte en tanke på att upprätta ett palestinskt styre där, exempelvis.

Herr talman! Rent principiellt – det är lite märkligt att man måste slå fast något sådant – anser jag att vi ska kunna ha handel med Israel. Jag anser att israelerna ska kunna exportera och importera produkter precis som andra länder kan. Sedan ska vi självklart ställa politiska krav på Israel och andra krav på Israel, men jag har svårt att se att det skulle bli en bättre situation vare sig för israelerna, för palestinierna eller för den israeliska fredsrörelsen om man genomför en massa bojkotter mot Israel. Nu talas det till och med om kulturella bojkotter, men det har inte Svenneling föreslagit. Den utvecklingen bidrar inte till att vi får större möjligheter att påverka parterna.

Vi ger från Sveriges sida ett omfattande humanitärt bistånd till palestinierna. Biståndet har minskats till UNRWA, och det gjordes på rätt goda grunder. UNRWA har utvecklats på ett sådant sätt att till följd av urkunden och de principer som mandatet vilar på har UNRWA inte bara bidragit till förbättringar i området utan också bidragit till att konflikten blivit svårare att lösa.

Men den humanitära hjälpen måste självklart komma in till palestinierna. Ingen skulle vara gladare än jag om Israel skulle öppna Kerem Shalom-övergången och de andra olika gränsövergångarna, eller om Egypten kan göra det, så att mer hjälp kommer in till palestinierna.

Herr talman! Jag tackar Håkan Svenneling för de vänliga orden inledningsvis.

Jag ser ett stort problem i att Europas ställning och förmåga att hävda europeiska intressen i Mellanöstern är väldigt svaga – ännu svagare nu, skulle jag säga, än tidigare. I praktiken är det andra aktörer som dirigerar den utveckling vi ser.

Europa har tydliga intressen i Mellanösternregionen – att öka handeln i området, att öka den humanitära hjälpen så att människor överlever, att förhindra epidemier och annat, att ha en rimlig och ordnad migrationspolitik, att stärka vår säkerhet i Europa och mycket annat.

Hur stärker man Europas inflytande? Vi tror ju ändå att vi har goda värden och kan bidra med någonting positivt för utvecklingen i dessa länder. Samma sak, skulle jag säga, gäller även på den afrikanska kontinenten. Ja, det måste vi göra genom ett ökat engagemang och genom att vara där.

Jag har väldigt svårt att se att vare sig Sveriges eller Europas intressen eller våra möjligheter att få inflytande och påverka i regionen skulle stärkas av ett ensidigt, kontinuerligt fördömande av allt Israel gör och att försöka klippa alla avtal – eller att göra som Miljöpartiet vill, som menar att man inte ska få handla med Israel över huvud taget. Jag har väldigt svårt att se att Europas position då skulle stärkas i regionen.

Herr talman! Det vi nu bevittnar i realtid är en enorm omvälvning i hela Mellanösternregionen.

Det är också något vi har bevittnat under ganska lång tid. Sedan den så kallade arabiska våren 2010 med kriget i Syrien därefter, tolvdagarskriget förra året mellan Israel och Iran och självklart massakern den 7 oktober – som egentligen startade den senaste vågen av krig – tror jag inte att någon av oss här inne, herr talman, kan förutse vad som kommer att ske den närmaste tiden.

Häromdagen gav exempelvis president Trump, JD Vance och Marco Rubio, tror jag att det var, tre olika besked om vad USA ser framför sig i Iran.

Vi vet att 1 procent av Sveriges befolkning har en iransk identitet. Väldigt många har en kurdisk identitet eller en assyrisk-syriansk, armenisk, palestinsk och så vidare. Vi har en ganska stor del av befolkningen i vårt land som kan ha rätt olika uppfattningar om både det ena och det andra och även om vad som sker i regionen. Men de delar samma önskan att få lugn och ro; det tror jag gäller de allra flesta.

Den iranska befolkningen är en stor och ung befolkning. De flesta i Iran i dag är födda efter det att ayatolla Khomeini tog makten 1979. De har bara sett det här systemet. De måste ges en möjlighet att bygga något nytt och skapa frihet för Iran, bygga ett annat samhälle och montera ned de institutioner som enbart syftar till att försvara en fundamentalistisk shiateokratisk regim. Vi får verkligen hoppas att detta tar en sådan vändning att den iranska befolkningen ges den chansen.

Man kan titta på Mellanösternregionen och välja att gå tillbaka en kortare eller längre tid. Man kan gå tillbaka till Osmanska rikets kollaps. Man kan gå tillbaka till krigen 1948 och 1967 mellan Israel och arabstaterna. Man kan gå tillbaka till det stora skifte som skedde 1979–1980, när Saddam Hussein manövrerat sig fram till att bli herre på täppan i Irak samtidigt som militären gjorde militärkupp i Turkiet. Samtidigt störtades shahen i Iran, och landet vände 180 grader i hela sitt inhemska system, men också regionalt, och började bygga upp olika proxygrupper redan då. Hizbollah är väl den som är mest känd.

Det man väldigt tydligt kan se, herr talman, är att det finns några fickor av pragmatism. Det finns några områden som har sett pragmatism eller demokrati och lyckats med en mer fredlig samexistens mellan olika grupper. Men i grova drag har vi här en region som praktiskt taget aldrig har haft demokrati.

Det är bristen på liberala värderingar i vid mening och bristen på politiker som står för mer pragmatiska lösningar som är grunden till alla de problem vi ser. Det gäller inte bara Israel–Palestina-frågan utan även den kurdiska frågan, det inbördeskrig som rasade i 15 år i Libanon, det förtryck vi ser i Iran och den dysfunktionella irakiska staten.

En orsak till denna brist på liberalism är att de allra flesta av de här länderna – inte Iran och delvis undantaget Israel, som grundades senare – grundades på 1920- och 1930-talen under mellankrigstiden, när europeiska kolonialmakter ritade om kartan och installerade nya regimer. De inspirerades av de tankar som dominerade i Europa på den tiden, och dessa tankar var i hög grad intoleranta och repressiva. Det var fascism, nazism och kommunism som dominerade den europeiska kontinenten på den tiden. Vi har sett att detta har lett till väldigt mycket problem med ofrihet och annat.

Herr talman! Jag skulle säga att grundorsaken till den konflikt som har rasat ända sedan Israels återupprättande 1948 är att en stor del av regionen i grunden inte accepterar existensen av en judisk stat på det man anser vara islamiskt territorium. Det var därför alla grannländer anföll Israel 1948. Hade man inte gjort det hade det funnits en palestinsk stat redan då. Man planerade för att attackera Israel 1967 av precis samma skäl.

Om vi går fram lite, till 80-talet, ser vi hur Egypten och Jordanien sluter en fredsöverenskommelse med Israel och normaliserar sina relationer med Israel – i alla fall mer än tidigare. Under de senaste åren har vi sett hur Abrahamavtalen i Bahrain och emiraten i Marocko, tror jag att det är, har normaliserat sina relationer med Israel.

Men de krig som nu rasar är inte mellan dessa länder, utan det är krig mellan djupt radikala extremistiska och sekteristiska krafter som beväpnat sig till tänderna, grävt omfattande tunnelsystem under hela Gazaremsan och använt alla medel de har fått till buds, genom bistånd, donationer eller på annat sätt, för att bygga upp en krigsapparat och attackera Israel.

Det är den här radikaliseringen det handlar om, där det viktigaste målet är att utplåna grannen och inte att bygga något bra för sig själv. Den iranska regimen skickar den iranska befolkningens pengar till Hamas och Hizbollah i stället för att bygga skolor och sjukhus.

Den avgörande frågan, herr talman, för att lösa både konflikten mellan Israel och palestinierna och en rad andra konflikter i regionen – de tvinnas samman på olika sätt, och sammantaget bidrar de till att Mellanöstern dras allt djupare ned i konflikter – är att det sker en avradikalisering i Mellanöstern. Det enskilt absolut viktigaste som måste ske är en avradikalisering.

I ljuset av detta måste det framstå som självklart att de mest radikala krafterna inte kan vara de som ska bygga upp länderna efter detta. Det blir helt orimligt.

Jag kommer att dra över mina åtta minuters talartid en aning, herr talman, men inte för mycket, hoppas jag.

Den här radikaliseringen ser vi även i Sverige. Vi ser den på gator och torg. Till exempel var det en propalestinsk manifestation i Göteborg i helgen där demonstranter bar porträtt av Ali Khamenei, den iranska regimens flaggor, Hizbollahflaggor och så vidare. Denna radikalisering är farlig även för Sverige. Den skapar en djup polarisering, särskilt mellan olika invandrargrupper, som vi måste göra någonting åt.

Detta hänger ihop med antisemitismen. Jag får ibland en känsla av att många i Sverige verkar tro att antisemitism är ett ganska marginellt fenomen. Varför har man då inte kunnat ha ett enda judiskt möte i Sverige de senaste 40 åren utan att behöva polisbevakning eller i praktiken befinna sig i ett bunkerkomplex? Varför behövs det om antisemitismen inte är något problem i Sverige?

Vi kan inte tona ned detta, inte prata om det och inte se vårt ansvar för att skydda den judiska befolkningen samtidigt som de i sitt civilsamhälle som enda grupp i Sverige måste låsa in sig vid sina möten och inte kan annonsera om mötena på grund av risken för att utsättas för våld.

Vi måste se att konflikten mellan Israel och palestinierna måste lösas i förhandlingar. Målet måste vara en tvåstatslösning. Det innebär att vi måste ställa väldigt hårda krav på Israel. Det är fullt rimligt att på olika sätt genomföra restriktiva åtgärder mot bosättarextremister och annat. Men vi måste också se att vi har ett betydande problem även här i Sverige, vilket innebär att vi som politiker också har ett ansvar att inte öka den polarisering vi ser.

Med detta, herr talman, vill jag yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

(Applåder)

Herr talman! Jag är som sagt inte uppsjungen på de exakta detaljerna rörande ett specifikt anslag till en specifik mottagare, som Idea är.

Dock noterar jag att Miljöpartiet innehade biståndsministerposten från 2014–2022. Under åtta år ansvarade alltså Miljöpartiet för biståndet. Efter debatten, Jacob Risberg, kan vi väl gå in på openaid.se och titta på hur mycket bistånd ni gav till Somalia under de åtta åren. Jag tror att det översteg 100 miljoner. Jag tror att det till och med översteg 100 miljoner per halvår.

Det är lätt att säga att regeringen har gett 100 miljoner till Somalia. Men Miljöpartiet plöjde ju in miljarder i exakt samma styre i Somalia, dessutom under åtta års tid. Det vore klädsamt att tillstå det om man ska ta den debatten.

(Applåder)

Herr talman! Tack så mycket, Jacob Risberg, för de vänliga orden! Även jag har uppskattat de replikskiften vi har haft. Jag tycker också att det har varit givande både att lyssna på och att delta i denna debatt.

Det är mycket riktigt att Idea ligger några hundra meter härifrån, på Strömsborg. Jag har dock suttit i riksdagen i 20 år utan att se någonting av dem. Jag har aldrig fått en publikation från dem. Jag har aldrig under mina tio år i utrikesutskottet blivit kontaktad av dem. Jag har väldigt svårt att göra en bedömning av vad Idea har åstadkommit. Den frågan ska nog snarare ställas till biståndsministern vid något tillfälle när han är här i kammaren. Jag tror att han bättre kan redogöra för just den resursallokeringen eller varför man har minskat det anslaget.

Det görs ju alltid förändringar av biståndsramarna; det görs hela tiden. Med tanke på det stora stöd som vi även fortsättningsvis behöver ge till Ukraina ser jag framför mig att man kommer att behöva fortsätta göra en del djärva prioriteringar i biståndet.

Herr talman! När det gäller Somalia tycker jag att man bör fråga sig detta: Är det verkligen orimligt att Sverige i sina relationer med länder som kontinuerligt – år efter år – är mottagare av stora summor av svenska skattebetalares pengar ställer vad som förefaller vara rimliga krav, dessutom helt i enlighet med folkrätten, på att dessa länder är beredda att ta emot sina egna medborgare om de inte ska vara kvar i Sverige? Jag har förstått att för Miljöpartiet är detta någon sorts röd linje. För oss är det inte det, utan det är en fullt rimlig del av en utrikespolitik som ska tjäna svenska intressen att länder är beredda att ta emot sina egna medborgare om de har begått grova brott i till exempel Sverige. Jag tycker inte att det är särskilt konstigt alls.

Herr talman! Jag skulle vilja säga att det är viktigt att sätta det här i kontext. Det är inte så att vi i Sverige på något sätt avviker från vad länder i vår omgivning, andra europeiska länder eller USA gör. Detta är en trend. Man vill på olika sätt hitta former för att lösa frågor om återuppbyggnad av Syrien. Tidigare riktade man sanktioner mot Syrien och sa: Vi pratar inte mer, utan vi riktar sanktioner mot er.

Nu är det en ny regim, som säger att man är beredd att bygga upp Syrien. Det viktiga för Håkan, mig och alla andra är att vi är väldigt tydliga och ställer oerhört hårda krav på det nya styret. Om vi på något sätt ska ha relationer som innebär att man kommer att få större möjligheter att skapa stabilitet i Syrien krävs det rätt omfattande motprestationer. Vi har sett hur man har agerat i Sheikh Maksoud i Aleppo. Vi har sett det man har gjort mot druser och attacker mot kristna. Det är det nya syriska styrets ansvar att se till att stoppa sådana attacker och övergrepp.

Herr talman! Jag lider verkligen med alla syrier. Syrien är ett land som har plågats under mycket lång tid, från det att Hafez al-Assad tog makten för länge sedan. Han var far till Bashar al-Assad, som sedan tog över. Vi har sett årtionden av förtryck och förföljelser i landet. Som en följd av den arabiska våren, som tog fart i Tunisien och flera andra länder, rasade inbördeskriget i Syrien i 15 års tid, precis som Håkan Svenneling sa.

Sedan gick det väldigt fort. Det blev någon sorts – mycket fragil – stabilitet, med ett kurdkontrollerat område öster om Eufrat och jihadistiska rebeller närmare den turkiska gränsen i nordväst. Regimen kontrollerade huvudstaden och några andra städer. Sedan tog det bara tre fyra veckor innan HTS, som egentligen är en förlängning av det som i början av kriget hette Jabhat al-Nusra, med olika kopplingar till al-Qaida, tog över i Damaskus.

Detta är några ingångsvärden som jag tycker är rätt centrala här, herr talman.

Väldigt många syrier har flytt under det här kriget. Jag tycker inte att man ska motsätta sig att de som vill återvända gör det eller att de ges vettiga möjligheter till detta.

Utrikesministern nämnde i sitt anförande att hon besökt Eritrea. I den värld vi har just nu måste Sverige kunna ha kontaktytor även till ett land som Syrien, med tanke på en rad olika aspekter och frågor. Jag tycker att man måste försöka få regimen i Syrien att bli mindre vulgär och mindre extrem och på olika sätt verka för att skapa stabilitet i regionen. Om vi kan bidra till detta är det bra.

Herr talman! På tisdag är det fyra år sedan Ryssland anföll Ukraina.

När den fullskaliga invasionen inleddes drogs slutsatser om att Ukraina skulle vara besegrat inom några veckor, och Volodymyr Zelenskyj erbjöds att gå i exil. Men Ukraina har heroiskt stått med ryggen rak och försvarat sitt land.

Det är ett existentiellt försvarskrig Ukraina bedriver, herr talman. Vladimir Putin och hans medbrottslingar gör inte bara anspråk på Donbass, Zaporizjzja och Cherson; nej, Rysslands mål är att Ukraina ska upphöra som självständig stat – att Ukraina ska bli en parentes i historien. Ryssland förnekar ukrainarnas rätt att själva definiera sitt land. Man förnekar Ukrainas historia och den ukrainska identiteten.

När kriget nu går in på det femte året sker det i en allt osäkrare värld. Den världsordning vi så mödosamt byggde upp efter att Hitler och Stalin brände ned vår kontinent utmanas inte bara, utan den monteras ned steg för steg.

Den nuvarande amerikanska administrationen ser Rysslands invasion, hybridkrigföring och destruktiva agerande som i huvudsak Europas huvudvärk och angelägenhet. Vi kan tycka vad vi vill om detta, men det är ett faktum. Precis som utrikesministern konstaterade och som nämns i deklarationen agerar USA i dag förtroendeskadligt. Vad som krävs är ett fortsatt uthålligt och mer omfattande stöd från Europa till Ukraina.

Samtidigt ser vi enorma framsteg vad gäller innovation på den ukrainska sidan, inte minst när det gäller drönarteknik, taktisk krigföring, försvar mot rysk infiltration och attacker mot understödslinjer och depåer djupt in i den ryska federationen. Ukraina kommer att bidra oerhört mycket till andra länders försvarsförmåga genom den teknik man, som en konsekvens av den ryska invasionen, utvecklar.

Herr talman! Varje måndag klockan tolv sedan den fullskaliga invasionen inleddes har jag och Gunnar Hökmark stått på Norrmalmstorg i Stockholm och hållit stödmöten för Ukraina. Det är fler än 200 måndagar nu, och Måndagsrörelsen samlar mellan 300 och 500 personer varje gång.

Vid de här mötena varje måndag finns ett tiotal volontärorganisationer på plats på torget. Det är helt otroligt att se hur många svenskar som ställer upp helt ideellt för Ukraina, herr talman. Genom donationer ser de till att man kan leverera ambulanser, brandbilar och andra fordon, liksom drönare, elverk, kamouflagenät, kläder, läkemedel, störningsutrustning för att bekämpa ryska drönare och mycket, mycket annat. Den här mobiliseringen måste vara den största svenska civila insatsen för ett annat land sedan Stalin anföll Finland i vinterkriget 1939.

Genom regering och riksdag har Sverige hittills gett 90 miljarder kronor i militärt stöd till Ukraina, och därtill har vi gett cirka 25 miljarder kronor i civilt stöd. Men vi, precis som många andra, kommer att behöva göra mer. Det handlar inte minst om frågor som rör frysta tillgångar, skuggflottan, Belarus roll, tredjeländer som hjälper Ryssland med import av komponenter för vapenproduktion och länder som på olika sätt kringgår sanktioner.

Herr talman! Den enorma brutalitet som regimen i Iran har riktat mot demonstranter den senaste månaden måste sättas i rätt sammanhang. På några dagar dödade man urskillningslöst tiotusentals obeväpnade civila. Man släcker också ned internet så att det inte går att kommunicera. Jag tror att vi måste se vad det här dödandet motsvarar för att förstå vidden av brutaliteten.

Jag tror att det bara finns två massakrer i Europa under 1900-talet som har varit av den här storleksordningen och skett under lika kort tid. Den ena är massakern vid Babij Jar, där Kievs judar dödades under andra världskriget, och den andra är Katynmassakern, då sovjetiska Röda armén likviderade polska officerare – också det under andra världskriget, på 1940-talet.

Vi kan ju fundera på vad den iranska regimen, som nu alltså begår dessa brott, skulle kunna göra om den också förfogade över världens värsta vapen, det vill säga kärnvapen. Vi kan bara föreställa oss vad den iranska regimen skulle kunna vara beredd att göra mot sin egen befolkning om den också förfogade över dessa vapen, eftersom den då vore mer immun mot andra länders möjliga interventioner.

Ingenting skulle vara bättre för Mellanöstern än om den iranska regimen föll, herr talman. Det skulle ge den iranska befolkningen – som består av nästan 100 miljoner människor, varav många är välutbildade – möjligheten att bygga ett demokratiskt samhälle. De skulle kunna bygga ett sekulärt Iran där alla befolkningsgrupper respekteras – perser, kurder, azerier, balucher, armenier, araber med flera. Iran skulle kunna bli ett land som bidrar till demokrati och stabilitet i stället för att som i dag, under nuvarande ayatollaregim, vilja montera ned allt sådant.

Avslutningsvis, herr talman: Jag tycker att utrikesministern både i sitt anförande och i replikskiften uttryckte sig mycket tydligt när det gäller Grönland. Sveriges position är mycket tydlig: Vi följer helt och hållet den danska linjen. Det är givetvis det enda rimliga.

Till detta bör tilläggas att Sverige nu också kontinuerligt fördjupar sitt engagemang i Arktis. I det perspektivet kan jag nämna forskningsisbrytare, som är någonting som jag och även mitt parti har jobbat för i riksdagen. Jag hoppas verkligen att regering och därefter riksdag så snart som möjligt kan fatta beslut om att införskaffa en ny forskningsisbrytare till Sverige för att höja ambitionerna på polarforskningsområdet. Inte minst i den geopolitiska och säkerhetspolitiska ordning vi nu har behövs den här investeringen.

Den forskningsisbrytare Sverige har i dag, Oden, ligger största delen av tiden i Luleå hamn. Den bryter en del is i Kvarken, särskilt nu när det är en så kall vinter, och under sommar, höst och senvår kan Oden befinna sig på expeditioner inte minst i Arktisområdet. Oden når dock sin tekniska livslängd om några år, så det är hög tid att Sverige fattar beslut om en ny forskningsisbrytare.

(Applåder)

Herr talman! Jacob Risberg säger att man måste skilja på sak och process, men det gör ju inte Miljöpartiet. Miljöpartiet är emot det här avtalet, och tillsammans med majoriteten av dem som i Europaparlamentet röstade för att skicka det här till EU-domstolen använder man procedurhinder för att blockera det här avtalet för att man är emot det. Det är krafter som inte vill ha utländsk konkurrens.

Det här är precis som tullstriden i Sverige på 1870-talet. Om Jacob Risberg hade levt då hade han stått där och sagt att vi skulle ha fortsatta tullar till Sverige. Om man inte vill ha konkurrens från andra innebär det ju att man är rädd för Uruguay, Argentina, Guatemala, Singapore och Sydkorea.

Jag är liberal. Jag är inte rädd för de här länderna. Vi ser ju att handel leder till ökat välstånd. Miljöpartiet ser dock inte detta, utan man går glatt i armkrok med dessa särintressen för att stoppa möjligheten för fattiga länder att få ökat tillträde till europeiska marknader. Jag tycker faktiskt att det är mycket skamligt.

Herr talman! I sitt anförande kom Jacob Risberg på slutet in på att vi behöver hopp och handel, som han säger. Vad gör då Miljöpartiet i de frågorna?

EU kom fram med ett framförhandlat handelsavtal med Singapore. Miljöpartiet sa nej. EU kom fram med ett frihandelsavtal med Japan. Miljöpartiet sa nej. EU kom fram med ett frihandelsavtal med Vietnam, ett med Kanada, ett med Guatemala och ett med Sydkorea – men Miljöpartiet sa nej. Miljöpartiet har mig veterligen sagt ja till ett enda frihandelsavtal i EU. Det är det med Nya Zeeland.

Det här handlar om att Miljöpartiet inte tycker att det är särskilt viktigt att människor i exempelvis Sydamerika eller Centralamerika eller i andra länder, oavsett om de är rika eller fattiga, ska kunna ges ökat tillträde till europeiska marknader. Därför går Miljöpartiet för att stoppa de här frihandelsavtalen in i en allians med olika grupperingar som ligger väldigt långt till vänster och väldigt långt till höger och som har mycket starka lantbrukslobbyintressen.

Man har ett europeiskt snävt intresse för detta. Man talar om att man är globalist, och man talar om att man står för miljö och klimat. I praktiken förvägrar man dock fattiga länder möjligheten att få ökat välstånd genom handel. Miljarder människor har lyfts ur fattigdom tack vare den fria handeln, men Miljöpartiet har inte tagit någon som helst notis om detta.

Miljöpartiet har nu bidragit till att Mercosuravtalet ska skickas till EU-domstolen. Det innebär att europeiska företag varje månad kommer att gå miste om 4,5 miljarder euro i uteblivna potentiella minskade tullavgifter till följd av just tullfriheten.

Varför driver ni den här linjen, Jacob Risberg? Det finns ingen logik i det.

Herr talman! Vänsterpartiet är för Mercosuravtalet, säger Håkan Svenneling. Men när man röstade om det för några veckor sedan röstade ni emot. Ni har skickat det till EU-domstolen, vilket kommer att förlänga ikraftträdandet med upp till två år. Vi röstar för när det kommer tillbaka, säger Håkan Svenneling.

Herr talman! Vänsterpartiet anser alltså att frihandelsavtalet verkar vara för stort och komma för tidigt för Vänsterpartiet. Det räcker inte med att man har tröskat det mellan europeiska medlemsstater, EU-kommissionen, parlament, förhandlare och de sydamerikanska länderna i 26 års tid. Det räcker inte för Vänsterpartiet. Man måste verkligen sabotera processen och skicka ärendet till EU-domstolen i ytterligare två år.

Frågan till Håkan Svenneling kvarstår. Varför är det argentinska entreprenörer och djuruppfödare i Uruguay som ska betala för Vänsterpartiets antifrihandelslinje i EU? Det är hål i huvudet. Detta kommer att kosta Europa tiotals miljarder euro.

Herr talman! Håkan Svenneling, många andra och faktiskt även jag själv argumenterar för att vi i Europa inte får vara för beroende av länder som USA och Kina. Då är det ju kanon att Europeiska unionen efter 26 år av förhandlande nu för bara några veckor sedan kunde klubba frihandelsavtalet med Mercosur.

Det skulle innebära att vi öppnar en marknad med 700 miljoner konsumenter och skapar världens största frihandelszon. Det kommer samtidigt som Trump gör anspråk på Grönland, samtidigt som Ukrainakriget rasar och samtidigt som vi ser Kinas destruktiva agerande.

Vad händer då? Jo, då kommer Håkan Svennelings vänsterpartister och miljöpartister från Sverige tillsammans med lantbrukslobbyintressen i Frankrike och Polen, tillsammans med högerextremister och vänsterextremister, Putinlojalister och lite allsköns skrot och korn i Europaparlamentet och lägger krokben för alltihop. Man skickar det vidare till EU-domstolen i två år. Man tycker att det är friskt och framåt, men det är rakt in i väggen.

Det innebär att EU och europeiska företag nu kommer att gå miste om ungefär 4 ½ miljard euro varje månad enbart i potentiellt uteblivna tullkostnader i och med att vi får tullfri export. Det är ett jätteproblem för Brasilien, Argentina, Paraguay, Uruguay och Sydamerika som går miste om jobb och tillväxt. Dessutom spelar man nu bort möjligheten att skapa ett mer oberoende Europa gentemot de andra stormakterna, som agerar för en annan världsordning.

Jag måste fråga: Hur tänkte Vänsterpartiet här?

Herr talman! Sverigedemokraterna vill mycket riktigt inte lämna Europasamarbetet. Den modereringen från Sverigedemokraterna välkomnar jag verkligen.

Men, herr talman, vad är det då man vill? Alla de processer och det fördjupade samarbete på det försvars- och säkerhetspolitiska området som Aron Emilsson nämner är pågående processer. Men samtidigt fördjupas också Europasamarbetet. Det är också en pågående process. Efter migrationskrisen fick vi ett asylpaket. Klimatkrisen har lett till olika klimatpaket. Och den finansiella krisen ledde till att vi fick en stabilitetspakt i Europa, en bankunion och mycket annat. Varje kris leder till att Europasamarbetet fördjupas.

Är det så att Sverigedemokraterna bara vill döpa om Nordiska rådet? Är det det som är den nordiska unionen? Vi hade en gång en union med Norge, men de ville inte vara med där. Innan dess hade vi Kalmarunionen, som ledde till blodbad. Vi tog oss ur det, och det är därför Sverige finns som nationalstat i dag. Det kan vara bra att klargöra vad Sverigedemokraterna menar med detta.