Linus Sköld

Herr talman! Som Fredrik Malm mycket riktigt påpekar har vi nyss gjort en stor betygsreform i fråga om gymnasieskolan, huvudsakligen. Men det handlar också om den lilla förändringen i hur betygen ska sättas - en samlad bedömning av elevens kunskaper och ett betyg som bäst svarar mot dem som helhet. Både det och ämnesbetygsreformen syftade till att minska stressen och pressen på eleverna och att ge lärarna större egenmakt i betygsättningen.

Nu väljer regeringen en annan riktning, som kommer att öka pressen på eleverna. De nationella proven är high stake redan som det är, och de kommer att bli ännu mer high stake om de ska avgöra vilket betyg som är möjligt för en elev att få. Det är som en rörelse i rakt motsatt riktning, skulle jag säga, som regeringen har låst fast sig vid som det enda sättet att lösa betygsfifflet på.

Som Fredrik Malm påpekar var det första regeringen gjorde att riva upp den utredning som pågår för att titta på vägen från grundskolan till arbetsmarknaden. När det gäller den del som handlar om utslagningen i övergången mellan grundskola och gymnasieskola och den del som handlar om betygssteget underkänt vill man inte ens ha utredarens analys av för- och nackdelar. Det ska bort.

Regeringen vill på alla sätt bevara status quo i detta system. Man har konstruerat ett system som leder till dåligt mående, och man vill ha kvar det på det sättet.

När man ändå ska göra en betygsutredning hade det kanske varit på sin plats att göra den kontinuerliga översynen och ha den kontinuerliga reflektionen: Hur fungerar systemet? Hur blir det bra för eleverna som finns i det?

Herr talman! Vi debatterar en riksrevisionsrapport. Som en del i svaret på den anger regeringen att en utredning ska tillsättas, som Fredrik Malm mycket riktigt sa i sitt anförande.

Från Socialdemokraternas sida tänker vi att man skulle kunna ta ett bredare grepp än att bara ha den enkelspåriga ingång som regeringen har valt. Deras ingång handlar om att förankra betygen i resultaten på nationella prov. Det är liksom den enda metod som ska undersökas.

Det betygssystem som Fredrik Malms partikamrater är ansvariga för och har konstruerat leder till utslagning av elever. Det leder till press och stress och dåligt psykiskt mående. Det är väl beforskat - denna bedömningspraktik leder till att i synnerhet svagpresterande elevers möjligheter och mående blir sämre.

För ungefär ett år sedan konfronterades Fredrik Malm med den faktauppgiften av en forskare i SVT:s Agenda. Han hanterade det genom att referera till sina egna barns upplevelser av att få betyg i skolan.

Jag tänker att när man väljer att avslå vårt motionsyrkande om att titta på hur man kan reformera systemet så att utslagningen upphör och så att elevers psykiska mående blir bättre - det handlar om hur bedömningen fungerar - gör man ungefär som Fredrik Malm och vill inte undersöka ens de mest uppenbara bristerna i detta system.

Fru talman! Betyg avgör ju unga människors möjligheter i livet. Därför är det viktigt att betygen är rättvisa.

Men som betygssystemet och skolmarknaden nu samspelar är betygens tillförlighet helt satt ur spel. Höga betygssnitt är en konkurrensfördel på skolmarknaden. Friskoleägare kan på det viset tjäna pengar på att det sätts högre betyg i deras skolor än vad elevernas kunskaper faktiskt motiverar. Det är allvarligt. Under våren har följdriktigt skandalerna och avslöjandena avlöst varandra.

Som vi har hört tidigare ska skolministern tillsätta en utredning som ska ta fram förslag på hur betygen kan kopplas till resultaten på de nationella proven. Men jag har inte hört skolministern med ett ord beröra hur vinstintresset påverkar betygsfifflet.

Min fråga till skolministern är därför om hon avser att ge utredningen ett tydligt uppdrag att särskilt belysa hur marknadsmekanismerna och vinstintresset i skolsystemet påverkar betygsättningen.

Herr talman! Jag tackar Oliver Rosengren för ett klargörande svar. Det vi fick tydliggjort är att Moderaterna gissar om sin egen politik. Att ha uppfattningen att en insynsprincip ska införas utan att ha en aning om vad en insynsprincip är tycks mig som en märklig politisk hållning. Det är en politisk uppfattning som Moderaterna tillsammans med resten av regeringen och Sverigedemokraterna har gett uttryck för i Tidöavtalet, och ändå har de ingen aning om vad det kommer att innebära.

Jag tycker att Oliver Rosengren är skyldig dem som lyssnar på debatten, dem som bryr sig om hur skolsystemet fungerar och dem som bryr sig om hur skattepengar används ett svar på den här frågan: Vilka uppgifter är det som ska fortsätta att vara hemliga i fristående skolor?

Herr talman! Jag noterade att Oliver Rosengren inte med ett ord berörde förlängningen av statistiksekretessgenombrottet, men eftersom detta omfattas av betänkandet tänker jag ta mig friheten att debattera det i alla fall.

Jag redogjorde i mitt anförande för att Socialdemokraterna vill se offentlighetsprincipen gälla också fristående skolor. I Tidöavtalet har ju regeringen och Sverigedemokraterna kommit överens om att införa en insynsprincip. Det enda som är uppenbart med denna är att den inte är offentlighetsprincipen.

Jag har provat att debattera denna fråga med skolministern här i kammaren utan att få svar på vad som är skillnaden mellan insynsprincipen och offentlighetsprincipen. Kanske kan Oliver Rosengren kasta ljus på denna fråga? Det handlar om ett annat parti och en annan företrädare - möjligen har Oliver Rosengren en idé om hur insynsprincipen ska skilja sig från offentlighetsprincipen.

Herr talman! Som Fredrik Malm redogjorde för i sitt anförande handlar detta om flera vitt skilda förslag på gymnasieskolans område.

Till att börja med handlar det om matematikämnet och följderna av ämnesbetygsreformen. Ämnesbetygsreformen ska vi genomföra för att det skapar större helhet i lärandet, bättre kontinuitet och minskad stress och press på eleverna. Ändå ska vi, i strid med den principen, dela upp matematikämnet i flera ämnen på natur- och teknikprogrammen. Anledningen till detta är att betygen sjunker ju mer avancerad kursen blir, som i det kursutformade systemet. Så ser det förvisso ut även i andra ämnen, men problemet är särskilt uttalat när det gäller matematik.

Även om det bryter mot principen om ämnesbetygen är det värt att göra detta. Vi kan inte riskera att minska incitamenten att läsa avancerad matematik.

Skolans uppdrag att ge elever den ledning och stimulans de behöver för att nå sin fulla potential gäller alltjämt, även i avancerade matematikkurser. Att undervisningen anpassas och är av en sådan kvalitet att elever klarar av att nå de högre betygsstegen även i avancerade matematikkurser skulle vara den egentliga lösningen på detta problem.

Vi socialdemokrater tycker att det vore eftersträvansvärt att gymnasieskolans utformning är enhetlig och överskådlig. Eftersom ämnesbetygsreformens syfte, det vill säga att skapa större helheter i lärandet och minskad stress och press på eleverna, motverkas av denna lösning tycker vi att det är angeläget att regeringen följer resultatutvecklingen i matematik och så snart som det bedöms möjligt återkommer med förslag om att föra ihop matematikämnena till ett, utan att minska incitamenten att läsa avancerad matematik.

Förändringar av hantverksprogrammet - eller nedläggning av hantverksprogrammet - är ett annat förslag i samma betänkande. Det är rimligt utifrån att över 90 procent av eleverna på hantverksprogrammet läser frisörsinriktningen och utifrån att de olika inriktningarna har för lite gemensamt för att det ska bli synergieffekter av att man gör utbildningarna för finsnickarelever, floristelever och frisörselever till ett program.

Som syntes i replikväxlingen nyss bemödar sig regeringen dock inte med att tillse att kompetensförsörjningen fungerar i smala branscher, som detta är fråga om. I stället följer regeringen sitt mönster och stänger hantverksprogrammet utan att säkerställa möjligheten till andra lösningar för dem som vill läsa hantverksinriktningar av olika slag.

Frågan kvarstår: Hur ska vi vara säkra på att vi också framöver har människor som har hantverkskvalifikationer i finsnickeri, som sotare eller som silversmed?

En annan del i denna proposition är namnbytet från särskola till anpassad skola. Riksdagen fattade beslut när det gäller skolförfattningarna för över ett år sedan, och riksdagsbeslutet träder i kraft nu till sommaren. Denna proposition hanterar ett antal följdändringar i anslutande lagar, så att lagstiftning konsekvent använder sig av begreppet anpassad skola i stället för begreppet särskola och av begreppet intellektuell funktionsnedsättning i stället för begreppet utvecklingsstörning. Namnändringen är viktig för att minska denna målgrupps utsatthet och stigmatisering. Även om dessa följdändringar bara är språkliga är det givetvis viktigt att de blir gjorda också i anslutande lagstiftning.

Propositionen handlar också om att förlänga det genombrott i statistiksekretessen som den socialdemokratiska regeringen gjorde när alla uppgifter om alla fristående skolor hemligstämplades som affärshemligheter. Vi gjorde konstruktionen med ett tillfälligt sekretessgenombrott och tillsatte en utredning om hur man ska lösa situationen på sikt. Denna utredning har nu fått ändrade direktiv. Det kommer att ta längre tid än vad statistiksekretessgenombrottet gällde att få den långsiktiga lagstiftningen på plats.

Grunden i detta är att information om våra skattefinansierade skolor inte borde vara en affärshemlighet, utan den borde i stället vara offentlig. Offentlighetsprincipen borde gälla i fristående skolor som i kommunala.

Det finns uppenbarligen en insikt i regeringen om att insynen i de fristående skolorna behöver öka, men regeringen vill inte gå längre än till att införa en insynsprincip. Det enda vi hittills vet om insynsprincipen är att den inte är offentlighetsprincipen. Fram till dess att regeringen har kommit på vad insynsprincipen är måste sekretessgenombrottet förlängas.

Jag vill poängtera att vi såklart står bakom båda våra reservationer, men för att vinna tid yrkar jag bifall endast till reservation 1.

(Applåder)

Herr talman! Jag vill poängtera att vi inte är emot förslaget att lägga ned hantverksprogrammet som sådant. Vi skulle dock vilja att regeringen bemödade sig om att hantera de konsekvenser detta får.

Regeringen bemödar sig uppenbarligen om att lösa situationen för frisörer och stajlister och, i någon mening, situationen för dem som går textil och designinriktningen, genom att föra in den i ett annat nationellt program. Men när det gäller de andra inriktningarna, som visserligen har få elever, bemödar sig regeringen inte om att över huvud taget engagera sig. I stället avfärdar man det hela med att säga: Ja, vi får väl se om det blir några som blir utbildade i de hantverken.

Vi socialdemokrater skulle vilja att regeringen utredde hur det kan säkerställas att unga fortfarande har möjlighet att välja dessa hantverksutbildningar. Detta är avgörande för kompetensförsörjningen. I stället väljer Fredrik Malm och hans parti och den sverigedemokratiska regeringen att blunda för den oro som remissinstanserna ger uttryck för, branscherna bland annat, i remissen av Skolverkets förslag. Man lägger ned rätt och slätt, utan att ta hänsyn till konsekvenserna.

Jag tycker att Fredrik Malm borde svara på frågan hur han ska säkerställa att det framöver finns finsnickare, sotare och silversmeder som kan utföra de hantverken, om man inte bemödar sig om att följa upp att dessa utbildningsmöjligheter finns kvar.

Herr talman! Jag tycker att det är tydligt hur regeringen följer den linje man har lagt ut med dessa förslag. Regeringen har upprepade gånger visat sig inte förstå vad staten behöver göra för att kompetensförsörjningen ska fungera. Regeringen har skurit hårt i alla utbildningsmöjligheter för vuxna: vux, yrkeshögskola, akademi, folkbildning. Regeringen har underlåtit att ge CSN de handläggningsresurser som myndigheten behöver för att omställningsstudiestödet ska fungera. Regeringen har fimpat försöket med branschskolor utan att presentera ett alternativ för hur man ska lösa kompetensförsörjningen i smala branscher.

Och nu lägger regeringen ned hantverksprogrammet. Det kan hända att det är en reform som behövs, men regeringen bemödar sig inte om att säkerställa att ungas möjligheter att välja hantverksutbildningar ska finnas kvar.

Jag tänker att Fredrik Malm, precis som jag, tycker att det är viktigt att företag har tillgång till utbildad arbetskraft, även i smala branscher. Så varför, Fredrik Malm, tycker du inte att det är värt att säkerställa ungdomars möjlighet att välja hantverksutbildningar?

Herr talman! Tack, ministern, för svaret! Det var ett glädjande besked att ministern avser att överväga att reglera marknadsföringen av skolor.

Jag hör ministern säga att ett sätt att komma till rätta med glädjebetygen skulle vara att koppla dem tydligare till de nationella ämnesproven. Ett sådant arbete påbörjades när vi satt i Regeringskansliet - det är alldeles riktigt.

Jag tycker att glädjebetyg eller fuskbetyg - jag instämmer i ministerns bedömning - är fusk och fiffel. Det ska inte kallas för glädje. Det är orättvist, och det gör att elever får orättvisa chanser att ta sig till nästa steg i utbildningskedjan.

Ett annat sätt, eller kanske ytterligare ett sätt, än att koppla detta till de nationella ämnesproven kan vara att göra upp med marknadsskolans drivkrafter. Att det finns pengar att tjäna på att sätta höga betyg är en avart. Det leder till denna typ av problem och underblåser och förstärker denna typ av problem.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fiffel, fusk, mygel och ljug kommer sig av att det finns skolhuvudmän som kan tjäna pengar på att fiffla, fuska, mygla och ljuga. Det är så drivkrafterna i detta system ser ut. Så länge det finns pengar att tjäna på att blåsa upp och försköna bilden av sin egen verksamhet kommer fristående huvudmän som driver skolor för att tjäna pengar att fortsätta fuska, fiffla, mygla och ljuga.

Är ministern också beredd att fundera på om vi borde göra något åt grunderna till detta problem, nämligen plocka bort vinstintresset ur det svenska skolsystemet?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Jag tolkar det svaret som att skolministern inte är beredd att gå fram med ett förslag om att förbjuda annan marknadsföring av skolor. Det kommer alltså att finnas parallell information som inte kan vidimeras. Det vill säga att de uppgifter som skolorna själva uppger i sin marknadsföring behöver inte stämma överens med den information som finns i de offentliga statistikdatabaserna och så vidare.

Detta är inget nytt fenomen. Jag tänkte ta några ytterligare exempel. I mars 2014 avslöjade SVT:s Uppdrag granskning att förskolekoncernen Hälsans förskola inte var så värst hälsosam, i alla fall inte för de barn som gick i den. Förskolebarnen serverades knäckebröd och vatten i stället för den allsidiga kost som företaget självt uppgav, samtidigt som bolaget gjorde flera miljoner i vinst varje år. Efter avslöjandet bytte bolaget namn. Numera är det känt som Tellusgruppen.

"Jag tror att fritt skolval och fri konkurrens medför risk för glädjebetyg", sa skolminister Jan Björklund till Svenska Dagbladet i augusti 2009. Klipp till i mars i år. Då avslöjade nämligen Dagens Nyheter att en friskolerektor kopplade lärares löneutveckling till de betyg som lärarna satte. Förutom att detta uppenbart handlar om komprometterad myndighetsutövning är det också ett tydligt resultat av just det som den dåvarande utbildningsministern konstaterade 2009.

De vinstdrivande skolhuvudmännen har starka motiv att försköna bilden av sin egen verksamhet. Höga betyg är en klar marknadsfördel. Det har också visats på systemnivå att de som har intresse av att tjäna pengar i högre grad sätter oskäligt höga betyg i sina verksamheter. Att ljuga och kompromettera för att framstå som attraktiva för eleverna ingår liksom som ett av marknadsföringsknepen.

Om skolministern tror sig kunna kontrollera bort alla avarter som vinstintresset i den svenska skolan leder till - ja, då tror hon fel. Den skolkoncern som jag tog som mitt första exempel och som också var anledningen till interpellationen har ljugit för Skolinspektionen och sagt att man har vidtagit åtgärder för att komma till rätta med de för högt satta betygen. Men när Skolinspektionen följde upp detta två år senare visade det sig att skolkoncernen inte hade vidtagit några åtgärder. Man har fortfarande lika höga betyg i jämförelse med de nationella proven.

Det duger inte att säga att vi ska ha strängare inspektion och fler tillsynsbesök. Det kommer inte att leda till att vi kommer till rätta med problemen. Det vi behöver göra upp med är att det finns huvudmän som driver skola i syfte att tjäna pengar.

Jag tänker mig att skolministern vill ha kvar skolmarknaden som den är. Om en marknad ska fungera måste kunderna eller i det här fallet elever och föräldrar kunna göra välinformerade val. Då duger det liksom inte att vi har skolor som fifflar upp betygen så att de inte speglar elevernas faktiska kunskaper. Det duger inte att vi har förskolor som påstår sig vara hälsosamma fastän de inte är det eller att vi har koncerner som påstår sig ha de bäst utbildade lärarna fast de inte har det - eller för den delen att vi har koncerner som påstår att de inte delar ut vinst fastän de gör det. Det duger liksom inte. Det är inte möjligt för eleverna att göra välinformerade val i ett sådant system.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Hur ska skolministern tillse att vårdnadshavare och elever ska kunna göra välinformerade val om hon vill ha kvar det här systemet?

Herr talman! Tack, ministern, för svaret!

Skolor ska konkurrera med kvalitet, säger ministern, och ändå har följande inträffat. I slutet av april avslöjade Dagens Nyheter att en skolkoncern som på sin hemsida uppger att man inte har några vinstdrivande krav har delat ut miljonbelopp i vinster till ägarna de senaste åren. Samma skolkoncern skriver också i kommunikationen på sin egen hemsida att man använder skolpengen till att anställa de bästa legitimerade lärarna, med lång erfarenhet och hög pedagogisk kompetens. Enligt Skolverkets statistik, avslöjar Dagens Nyheter, har bara 50 procent av koncernens matematiklärare legitimation.

Koncernen uppger också på sin hemsida att man sätter betyg utifrån det svenska betygssystemet. Enligt den svenska skollagen ska, som känt, de nationella proven tillskrivas särskild vikt vid betygsättningen. Den här koncernen sätter betyg som avviker rejält uppåt jämfört med de nationella proven. Man har till och med fått kritik för detta av Skolinspektionen.

Koncernen far alltså med osanning när man själv får berätta om sin verksamhet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I sitt svar här i dag redogör Lotta Edholm förtjänstfullt för vilka regler som gäller för huvudmäns skyldighet att lämna uppgifter till Skolverket och för verkets och kommunernas skyldighet att informera vårdnadshavare om skolors verksamhet. Det är ju bra, även om jag tycker att mer behövs i detta avseende. Offentlighetsprincipen borde införas så att alla uppgifter om alla skolor blir offentliga. Detta har jag och ministern debatterat förut, och för att inte ta om den debatten ska jag i stället påpeka den uppenbara bristen i det svar som ministern har lämnat här i dag.

De oriktiga uppgifter, det vill säga de lögner, som denna skolkoncern har levererat är publicerade på koncernens egen hemsida. De har avslöjats av DN genom en jämförelse mellan det som koncernen påstår om sin verksamhet på sin egen hemsida och det som offentlig statistik och handlingar som myndigheter publicerat säger om samma verksamhet. Lotta Edholms svar om myndigheternas arbete och skyldigheten att lämna uppgifter till myndigheterna är alltså till viss del irrelevant i detta sammanhang. Så länge det finns pengar att tjäna på att försköna bilden av sin egen verksamhet kommer friskolor att fortsätta göra det.

Skolinspektionen säger i artikeln i Dagens Nyheter att man inte kan ingripa eftersom man inte har något lagstöd när det gäller information som skolhuvudmän lämnar om sin egen verksamhet på till exempel hemsidor.

Då kommer ju flera andra kanaler att omfattas av samma brist på regler, nämligen direktreklam, annonser, webbplatser och trycksaker. Alla kan vara fulla av halvsanningar och osanningar och ljug utan att tillsynsmyndigheten kan ingripa. Det problemet adresserar ministern inte i sitt svar.

Jag ska prova att ställa frågan så här i stället: Hur ska ministern se till att skolor inte far med osanning om sin verksamhet i syfte att tjäna pengar? Om svaret skulle vara detsamma som tidigare, alltså att myndigheternas information ska bli bättre, betyder det då att ministern samtidigt kommer att lägga fram förslag om att förbjuda annan marknadsföring av skolor?

Fru talman! Jag uppfattar inte att jag riktigt fick svar på min fråga. Jag ska försöka ställa den en gång till.

Jag är mycket väl medveten om att helt enligt Tidöavtalet är det också Jörgen Grubbs uppfattning att elevinflytandet ska minska. Där står att elevinflytandet ska minska, i synnerhet vid utarbetandet av ordningsregler.

Men det yttersta elevinflytandet är att elever och föräldrar har skolpengen med sig och kan välja att ta den och gå när de är missnöjda. Det är det yttersta maktmedlet mot läraren som myndighetsperson och mot den skolhuvudman som är ansvarig för att erbjuda utbildning. Men det finns också andra maktmedel som lärare och föräldrar kan använda, till exempel att anmäla till Skolinspektionen. Kunden i ett marknadssystem har rätt därför att leverantören har ett ekonomiskt intresse av att kunden väljer dem. Det är det yttersta elevinflytandet.

Jag tänker att Jörgen Grubb kanske kan svara på frågan om jag ställer den så här: Menar Jörgen Grubb att systemet inte leder till en sjunkande status för läraryrket? Menar Jörgen Grubb att det inte skadar auktoriteten för lärare i klassrummet att elever och föräldrar har rätt att när som helst ta sin skolpeng och gå?

Fru talman! Jörgen Grubb återkommer till "helt enligt Tidöavtalet" som ett omkväde i sitt anförande och konstaterar sedan att vi har lärarbrist.

I mitt anförande gjorde jag kopplingen mellan skolmarknadssystemet och läraryrkets sjunkande status. Skolmarknadssystemet ska, helt enligt Tidöavtalet, bevaras så att vinstuttagen kan fortsätta, så att läraren fortsätter att vara tjänsteleverantör snarare än myndighetsperson och så att eleven kan fortsätta att vara kund. Som känt har kunden alltid rätt, vilket skiftar makten i klassrummet från läraren till eleven. Detta system vill Sverigedemokraterna - helt enligt Tidöavtalet, som sagt - ha kvar.

Jag tänkte bara enkelt fråga Jörgen Grubb: Hur menar han att ett skolmarknadssystem där eleven alltid har rätt ska gynna läraryrkets status och vara en hjälp att lösa lärarbristen?

Fru talman! Det finns motsvarande möjligheter i dagens lagstiftning. Jag tänker att skrivningarna i Tidöavtalet är en signal om att straffen ska bli hårdare. Men ärligt talat tror jag inte att det är genom hårdare straff man skapar mer ordning och reda, och det finns redan långtgående befogenheter för lärare och rektorer att vidta åtgärder när saker händer i skolan.

Låt mig också ta upp lärarförsörjningen. Som jag sa i mitt anförande måste vi få fler lärare. Moderaterna vill dessutom öka antalet timmar i lågstadiet med en timme om dagen, vilket är en ökning av undervisningstiden med nästan 30 procent. Detta leder till slutsatsen att läraryrket måste bli mer attraktivt, för Moderaterna måste instämma i mitt påstående att fler måste vilja bli lärare.

Lärarnas administration måste minska för att yrket ska bli mer attraktivt, och jag tror att Moderaterna håller med mig om detta. Ändå har Moderaterna gått med på Tidöavtalet. Här kommer Skolinspektionens nya uppdrag för att säkerställa kvalitet att kräva en helt ny typ av dokumentationen. Vidare kommer plikten att anmäla brott att utlösa en flodvåg av administration över lärarna, och när vi ändå pratar om anmälningsplikt är det värt att nämna den djupt oetiska plikt som ni vill införa för att tvinga lärare att ange sina elever.

Hur menar ledamoten att läraryrket ska bli mer attraktivt när ni ökar lärarnas administration och inför krav som går på tvärs mot yrkesetiken?

Fru talman! Alla elever ryms och ska få rymmas i den svenska skolan, säger ledamoten. Jag uppfattar det som att ledamoten med hjärtat ömmar för elever som har olika typer av svårigheter eller hamnar i svårigheter i skolsituationen, inte sällan elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

Samtidigt företräder ledamoten ett av Tidöpartierna. I Tidöavtalet finns väldigt tydliga skrivningar om att elever ska få minskat inflytande, oftare slängas ut och oftare omplaceras och stängas av, också för längre tid, eller för den delen placeras i Sverigedemokraternas pliktskola.

Jag tänker att det är värt att ställa följdfrågan till ledamoten hur hon ser på risken att de elever hon vill straffa hårdare är samma elever som har koncentrationssvårigheter eller svårigheter att styra sina impulser eller svårigheter att läsa av sociala sammanhang. Hur ser hon på denna risk? Om hon som jag tror att de grupperna av elever överlappar varandra ganska mycket är hon skyldig mig svaret på hur de hårdare straffen och de tuffare tagen kommer att gynna elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

Fru talman! Skolan i Sverige är bra. De allra flesta lärare och elever vaknade i morse och gick till skolan, där de undervisade, lärde sig, lekte, skapade och umgicks - och hade det bra, eller åtminstone helt okej. Det kan vara viktigt att påpeka ibland.

Den svenska skolan dras dock med två allt annat överskuggande problem. Det är problem som till viss del hänger ihop med varandra och som det är helt avgörande att vi kommer till rätta med. Det är vårt ansvar att komma till rätta med dem.

Det första problemet är sorgligt, fru talman: Det som är mest avgörande för hur barn lyckas i skolan är deras bakgrund. Familjebakgrundens genomslag har också ökat de senaste decennierna. Skolans förmåga att utjämna skillnader i människors livsförutsättningar urholkas, och det är allvarligt. Segregationen ökar som en konsekvens av att skolan har blivit en marknad, och det är väldigt olika hur skolresultat, förutsättningar och skolmiljöer ser ut på olika skolor.

Det näst viktigaste för hur det går för landets skolbarn är läraren - lärarens förutsättningar, kompetens och metoder. Samtidigt lider skolan av lärarbrist. Det examineras alldeles för få lärare för att vi ska kunna möta de rekryteringsbehov som finns det närmaste decenniet. Dessutom finns det politiska ambitioner från olika partier i den här kammaren som kan förväntas öka behovet av legitimerad personal, till exempel idéer om att utöka undervisningstiden dramatiskt och öka lärartätheten mycket, eller om att tusentals fler lärare ska utbilda sig till speciallärare.

Mer måste alltså göras, för fler måste vilja bli lärare. Vi socialdemokrater har verkligen jobbat hårt för att komma till rätta med lärarbristen under våra år vid makten. Vi har till att börja med utökat resurserna till skolan stort. Det jobbar mer än 38 000 fler i skolan nu än vad det gjorde 2014. Det har varit viktigt.

Vi har jobbat med att skapa fler vägar till läraryrket, till exempel genom att införa en kortad KPU på försök och genom att utvidga och förstärka vidareutbildning av lärare som saknar legitimation. Vi har satsat på lärarassistenter och andra yrkesgrupper för att avlasta lärarna. Vi har satsat på höjda lärarlöner och tagit fram en struktur för meritering och kompetensutveckling för lärare. Det är också glädjande att regeringen nu har lagt fram vårt förslag om professionsprogram för lärare och rektorer.

Till de bästa lösningarna på lärarbristen måste höra att införa ett aspirantsystem så att de som redan arbetar som obehöriga lärare får möjlighet att bli behöriga. Det handlar om personer som har visat intresse för yrket och som en rektor har bedömt som lämpliga. Att erbjuda dem möjligheten att förmånligt arbeta och utbilda sig samtidigt borde vara den självskrivna lösningen på lärarbristen.

Lärarrollen har samtidigt förändrats rätt drastiskt de senaste decennierna. När skolan blev en marknad reducerades myndighetspersonen läraren, som hade hög status och en självklar auktoritet i sitt klassrum, till en tjänsteleverantör som eleven - alltså kunden - kan byta ut om hon inte är nöjd. Det är dåligt för arbetsmiljön för både lärare och elever. Det har skadat läraryrkets attraktivitet allvarligt.

Därför måste vi komma till rätta med de dysfunktionella drivkrafter som finns på skolmarknaden. Men när det gäller skolmarknaden och dess drivkrafter vill Sverigedemokraternas regering bara göra kosmetiska förändringar, så att deras kompisar i de vinstdrivande koncernerna kan fortsätta tjäna grova pengar på att segregera elever och spara på undervisningen.

Regeringen behöver i stället ta vid där vi lämnade. Fler behöver bli lärare, och därför behöver läraryrket framstå som åtråvärt. Skolmarknaden behöver styras upp, vilket vi försökte göra, och lärarnas administration måste minska. Resurserna till skolan måste ökas ytterligare. Men regeringen skär ned på skolan och har skrivit ett Tidöavtal som kommer att öka administrationen och sätta hård etisk press på lärarkåren. Regeringen vill bevara skolmarknaden, och det är bara att beklaga.

Fru talman! I skollagen har vi lagt fast att varje elev ska ha den ledning och stimulans och det stöd som hon behöver för att nå så långt som möjligt. Om stödinsatserna inte är tillräckliga riskerar det att få livslånga konsekvenser för eleverna. Därför tänkte jag uppehålla mig en liten stund vid hur viktigt det är att skolor kan ge elever det stöd de behöver.

Att insatser sätts in tidigt, både i ålder och i ett problematiskt skeende, är avgörande. Därför införde vi i regeringsställning läsa-skriva-räkna-garantin i förskoleklassen och lågstadiet. Vi gjorde förskoleklassen obligatorisk och ändrade reglerna för att fler barn ska ta del av utbildningskedjans första steg - förskolan.

Vi har gjort det obligatoriskt för huvudmän att erbjuda två timmars extra studietid varje vecka för elever som behöver det och lovskola till elever som riskerar att inte bli behöriga. Vi har reviderat timplaner och läroplaner så att bedömningskriterier blir mer användbara och så att det centrala innehållet i ämnena blir mer begripligt.

Vi har storsatsat på fortbildningen specialpedagogik för lärande, som syftar till att ge lärare bättre kunskaper i hur de ska ordna bra undervisning för alla elever. Vi har infört ett nytt examensmål i lärarutbildningen, så att alla framtidens lärare ska få med sig kunskaper om hur man möter elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

Vi har skärpt lagkraven när det gäller elevhälsans uppdrag och systematik i utvecklingsarbetet samt infört krav på att det ska finnas specialpedagog eller speciallärare i elevhälsan. Vi har ökat statens stöd till förstärkt elevhälsa. Vi har styrt upp reglerna kring resursskolor, även kommunala sådana, så att den stödinsats som är till för eleverna med de största stödbehoven ska kunna få något mer stabila förutsättningar.

Vi har nyligen infört ett statsbidrag för att understödja skolorna i att skapa anpassade lärmiljöer - ett statsbidrag som varit otroligt översökt. Regeringen föreslår förvisso en förstärkning av det bidraget, men det är en mycket marginell förstärkning.

Detta arbete måste fortsätta. Därför måste regeringen nu stå emot sverigedemokratiska impulser att straffa de elever som har det största stödbehovet. I stället behövs bättre förutsättningar för landets lärare och elever. Vi socialdemokrater kommer i alla fall inte att ge oss förrän alla landets lärare och elever går till en skola som är en bra arbetsplats för lärarna och en fungerande institution för bildning och lärande för alla elever.

Vi socialdemokrater står givetvis bakom alla våra reservationer, men för tids vinning nöjer jag mig med att yrka bifall till reservation nummer 15.

(Applåder)

Fru talman! Ett tufft ekonomiskt läge, säger Mats Persson. Och det är ju sant. Det är ett tufft ekonomiskt läge.

När det är ett tufft ekonomiskt läge vet Socialdemokraterna hur man gör. Det visade vi senast. När det senast varslades och permitterades i stora massor här i landet satsade vi stort på utbildningsplatser. Nu när det varslas skär regeringen ned för att det inte är pandemi. Det är det Mats Persson säger: Anslagen minskar för att det inte är pandemi. Att det är ett tufft ekonomiskt läge, att varslen ökar och att vi kan förvänta oss att det behövs fler utbildningsplatser ignorerar han totalt.

Mats Persson säger också att det är viktigt att människor har möjlighet att studera och att lära sig svenska. Svenskstudier bedrivs huvudsakligen på sfi, det vill säga komvux, som regeringen sparade 1,2 miljarder på i höstbudgeten och nu lägger tillbaka några slantar till, eller för delen i Svenska från dag ett för dem som ännu inte har fått sitt uppehållstillstånd. Även det halverade regeringen i höstbudgeten.

Mats Persson fortsätter att hävda att regeringen tycker att folkbildningen är viktig, men faktum kvarstår: Konsekvenserna av regeringens politik innebär att många folkhögskolor nu sitter med miljoner i nedskärningar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellation

Jag tycker att Mats Persson borde svara på frågan om han vill ha trovärdighet i påståendet att folkbildningen är viktig, en kraft, tror jag till och med att han sa i sitt svar. Hur ska han stärka folkhögskolorna framöver?

Fru talman! Tack, Mats Persson, för möjligheten att så här på en hyggligt tidig fredagsmorgon debattera viktig utbildningspolitik!

Niklas Sigvardsson efterfrågade åtgärder som kan ge hopp till folkhögskolorna i svåra tider, i tider av neddragningar. Mats Persson kommer med ett svar som innebär att han ska lägga tillbaka lite grann av de pengar som man har tagit bort från en annan utbildningsform, komvux. Det är en klen tröst.

Jag skulle säga att det är på vippen till hånfullt att svara på det sättet när folkhögskolorna uppenbarligen är bortprioriterade. Det är ekonomisk kris i antågande. Varslen ökar och lågkonjunkturen stör för dörren.

I årets budget tog regeringen och Mats Persson ändå fram motorsågen och kapade stort i snart sagt varje utbildningsform för vuxna. Komvux, akademin, yrkeshögskolan, folkhögskolan och arbetsmarknadsutbildningarna lever alla i en krympande tillvaro när Mats Persson och Liberalerna bestämmer. Det är otroligt taskig tajmning.

Och de 400 miljoner som Mats Persson i sitt svar redovisade att han ger tillbaka till komvux är bara en tredjedel av den neddragning som kom i höstens budget.

I januari gjorde Norr Media en kartläggning av de konsekvenser som regeringens politik för folkhögskolorna får i mitt hemlän Norrbotten.

Kalix folkhögskola förlorar 1 ½ miljon och räknar med att bli tvungen att pausa sin lärarassistentutbildning och att minska antalet platser på allmän kurs. Tornedalens folkhögskola har tvingats lägga ned två startade utbildningar. Sunderby folkhögskola förlorar 3,6 miljoner i finansiering och räknar med att helt få sluta med svenska från dag ett och att minska på platserna i andra kurser. Framnäs folkhögskola tappar 1 ½ miljon och ser över sitt kursutbud som en direkt konsekvens av det. I min hemkommun Älvsbyn förlorar Älvsby folkhögskola ungefär 2 ½ miljon. Det får konsekvensen att platserna på allmän kurs måste minska med 20 procent.

Samtidigt gör kostnadsökningar, inflation och ränteökningar att trycket på verksamheten ökar, och detta är folkbildningsanslaget inte korrigerat för. Älvsby folkhögskolas rektor sa till Piteå-Tidningen i januari: "Det finns ingen indexuppräkning på lönekostnader och allt annat som stigit så som el och bränsle. Sammantaget så är det här en allvarlig situation".

Sammanfattningsvis är vi i en situation där efterfrågan på utbildningsplatser kan väntas öka. Smart krispolitik hade varit att investera i fler platser. Ändå tog regeringen fram den stora sågen, och sedan bet inflationen sig fast. Självklart är det otroligt bekymmersamt för deltagare, lärare och rektorer på folkhögskolorna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellation

Jag tror att Folkbildningssverige tyckte att det var skönt att just en liberal fick ansvar för folkbildningspolitiken när regeringen tillträdde. Liberalerna har ju genom historien hållit bildningsidealet högt och varit folkbildningens vänner. Därför undrar jag: Vad avser ministern att göra för att leva upp till Liberalernas goda rykte och för att stärka folkhögskolorna framöver?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag har pekat på några uppenbara bekymmer med hur den här reformen är konstituerad. Det betyder inte att jag kan ta ställning vare sig för eller emot den, eftersom det är så oklart vilket syfte den ska fylla, hur den ska fungera och hur den förhåller sig till andra typer av åtgärder, både disciplinära åtgärder och stödåtgärder. Jag har varit otroligt tydlig med det under den här debatten. Jag har gett Lotta Edholm tre anföranden på sig vid det här tillfället att reda ut detta. I stället väljer hon att gå till angrepp mot mitt sätt att debattera. Jag tycker inte att det anstår en minister att bete sig på det sättet.

Idén om att jag skulle vara emot disciplinära åtgärder och att det är detta jag har ägnat den här debatten åt, den är fel. Jag tänker att man behöver klara av att hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Om det är så självklart att den bästa kränkningen är den som aldrig sker, varför hör jag då aldrig ministern prata om det förebyggande arbetet? Varför hör jag aldrig ministern prata om hur vi bygger trygga skolor för trygga barn utan bara prata om hur vi ska disciplinera dem till att vara rädda för att göra fel?

Jag tycker att risken är uppenbar att den här typen av beslut, den här typen av åtgärder, kommer att drabba elever som har svårigheter i sin skolsituation på ett otroligt hårt och skoningslöst sätt, och jag skulle vilja att ministern i sitt sista anförande förklarar hur hon ska säkerställa att detta inte riskerar att bli ett straff för elever som har funktionsnedsättningar eller andra svårigheter, såsom svårigheter med impulskontroll, eller som agerar normbrytande för att de har svårigheter med att läsa av sociala koder, och att detta inte blir en åtgärd för att lyfta bort de eleverna från en ordinarie klassrumssituation.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Ministern vet mycket väl att det inte var det jag sa. Men jag och Socialdemokraterna har ingången att den bästa kränkningen är den som aldrig sker.

Ministern och, överraskande nog, även Robert Stenkvist sa här alldeles nyss att den nya skoltypen ska syfta till att tillgodose elevers behov av stöd. Det är det som är meningen. Då behöver ministern i stället förklara hur det förhåller sig till de befintliga bestämmelserna om särskild undervisningsgrupp och för den delen resursskolor, som ju båda finns till för att tillgodose elevers behov av särskilt stöd.

Varför behövs det ännu en typ av skolor? Och om det nu behövs, varför vill ministern inte göra det här ordentligt? Reglera då den typen av skolor, och se till att det finns möjlighet att inrätta den typen av skolor hos alla huvudmän där det finns elever som skulle behöva det!

Grundskolan i Sverige har över 850 huvudmän. Av Liberalernas vallöfte om 250 miljoner blev det 50 miljoner i ett riktat statsbidrag. Jag måste påpeka det uppenbara: Vill man få effekt av den här reformen är den summan löjeväckande låg.

Hemma i Älvsbyn, där jag är lokalpolitiker och har jobbat som rektor, har vi knappt tusen elever i grundskolan. Det brukar göra att omkring en tusendel av ett statsbidrag kan förväntas hamna hos oss. I det här fallet vill det säga 50 000. Även om man räknar in medfinansieringskravet är det bara 100 000 per år. En lärartjänst kostar mer än det femdubbla. Hur ska Älvsbyns kommun kunna inrätta jourskolor med en sådan finansiering? Eller det kanske inte är meningen att alla Sveriges skolhuvudmän ska ha möjlighet att inrätta den nya skoltypen, vars lov Lotta Edholm sjunger i talarstolen?

Jag skulle säga att det här är ansvarslöst. Utgångspunkten för den här reformen har varit tre olika idéer om hur man kan sortera ut elever som beter sig normbrytande. De tre olika idéerna är definierade på olika sätt av de politiska partierna som bestämmer, och ingen kan riktigt lista ut vad de menar. Regeringen utreder inte frågan och verkar inte ha någon ambition att klarlägga hur behoven ser ut eller vad de nya sorteringsskolorna ska syfta till.

I stället glider regeringen liksom odefinierat in i en reform och inför ett anorektiskt statsbidrag som i bästa fall kommer att kunna ge lite finansiering till vissa, stora skolhuvudmän - Lotta Edholms Stockholm, till exempel. Tanken att systemet ska vara enhetligt därför att eleverna i Älvsbyn har samma plikt och rätt att utbilda sig som eleverna i Stockholm eller Malmö eller Åmål fäster ministern inte särskilt mycket vikt vid med ett sådant här förfarande.

Om nu ministern känner sig säker på att elever kommer att få stöd i sitt lärande i den här underfinansierade, icke reglerade skoltypen, varför ska då elever i Älvsbyn ha sämre möjligheter än elever hos de större skolhuvudmännen?