Linus Sköld

Herr talman! Tack, statsrådet, för tillfället att återigen få debattera modersmålsundervisningen, som är viktig för elever som har ett annat modersmål än svenska. Det handlar om möjligheten att upprätthålla bilden av sig själv, den egna identiteten och kontakten med familj och vänner och att utvecklas på sitt modersmål.

Det handlar också om möjligheten att skapa sig ett större ordförråd på det modersmål man måste använda för att tillskansa sig sitt andra språk och om att på det viset stödja elevens hela språkutveckling. Det är en otroligt viktig verksamhet som enligt styrningarna syftar till att eleverna ska utveckla kunskaper i och om sitt modersmål.

Nu har regeringen tillsatt en utredning helt i enlighet med Tidöavtalet som i stället ska analysera om modersmålsundervisningen påverkar elevers integration, studieresultat och kunskapsutveckling i svenska språket negativt.

Om man menar allvar med att syftet med modersmålsundervisning är att stärka integrationen, studieresultaten och kunskapsutvecklingen i svenska språket borde rimligtvis en följd av det ställningstagandet vara att syftet i kursplanen skrivs om. Annars har man ett dolt syfte med vad modersmålsundervisningen ska leda till.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det syfte som finns säger att modersmålsundervisningen ska leda till att eleverna blir bättre på sitt modersmål. Det syfte som regeringen verkar ha med modersmålsundervisningen är att den ska leda till att eleverna blir bättre på svenska språket. Då behöver man ge modersmålsundervisningen det syftet i författningarna.

Den 14 mars i fjol stod jag och Lotta Edholm i kammaren och debatterade modersmålsundervisningen. Då sa Lotta Edholm så här: "Det är många frågor i diskussionen som jag inte kan svara på. Det beror på att utredningen inte ens är tillsatt och att den ännu inte har fått några direktiv. Linus Sköld är naturligtvis väl medveten om att man som statsråd inte kan svara på frågor där vi inte ens har kommit fram till slutsatserna om hur direktiven till utredningen ska se ut. Jag ber därför att få återkomma - naturligtvis först när direktiven har skrivits och sedan när den förutsättningslösa utredningen har tillsatts."

I sitt slutanförande utgick Lotta Edholm mycket riktigt från att vi skulle återkomma till den här viktiga diskussionen. Hon gissade det till och med, och så rätt hon gissade. Här står vi nu nästan ett år senare och återkommer till de frågor jag ställde i den interpellationsdebatten.

Frågorna jag ställde då var: "Menar ministern att modersmålsundervisningen i dag motverkar integration? Menar ministern att modersmålsundervisningen i dag inverkar negativt på elevers kunskapsutveckling i svenska språket? Ja eller nej?"

Jag upprepade de två frågorna i vart och ett av mina inlägg i den förra interpellationsdebatten. Som vi hörde i citatet jag gav av ministerns svar alldeles nyss fick jag inga svar på de frågorna.

Nu är utredningen tillsatt och direktiven beslutade. Nu förväntar jag mig att Lotta Edholm kan svara på om hon tycker att modersmålsundervisningen i dag inverkar negativt på elevers kunskapsutveckling i svenska språket.

(Applåder)

Herr ålderspresident! Jag noterar att Patrick Reslow tycker att kunskaper om arbetsmarknadens parter, arbetsrätt och arbetsmiljö inte är nog viktiga för att de ska finnas kvar i ämnet samhällskunskap.

Jag tänker mig att man behöver ta den enskilda tonåringens perspektiv. Den som lämnar gymnasieskolan är 19 år gammal i normalfallet. När man ska ta sitt första arbete på arbetsmarknaden - kanske har man haft sitt första sommarjobb redan under studietiden - behöver man känna till betydelsen av arbetstagares organisering och sina egna rättigheter på arbetsmarknaden gentemot arbetsgivaren, som ju sitter på makten eftersom den sitter på lönen. Den typen av upplysningar är det superviktigt att unga människor får.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Gymnasieskolan

Arbetstagares organisering är en del av den grundläggande demokratiska processen, vilken Patrick Reslow var inne på. Föreningsfriheten är en grundläggande demokratisk princip. Att fackföreningarna bygger på den principen är viktig kunskap för den enskilda tonåringen, som lämnar skolan och ska ut på arbetsmarknaden. För den som ska starta sitt eget företag och börja anställa folk är det otroligt viktigt att förstå vilka rättigheter man har som företagare men också vilka skyldigheter man har som företagare.

Patrick Reslow tycker att arbetslivskunskap är så oviktigt att man borde prioritera internationella organisationers arbete i stället. Internationella multilaterala organisationer brukar Sverigedemokraterna för övrigt vara emot på alla sätt. Varför Patrick Reslow skulle tycka att det är viktigare än arbetslivskunskap är för mig helt obegripligt. Men gör ett nytt försök, Patrick Reslow! Kanske du kan förklara så att jag förstår.

(Applåder)

Herr ålderspresident och Patrick Reslow! Jag tänkte prata en stund om den svenska arbetsmarknadsmodellen, som levererar och fungerar väl. Men en förutsättning för att den svenska arbetsmarknadsmodellen ska fungera väl är att de som är aktörer inom den, det vill säga arbetsgivare och arbetstagare, förstår hur den fungerar. Av den anledningen fanns i ämnet samhällskunskap, ett gymnasiegemensamt ämne som läses av alla som går ett nationellt program, följande centrala innehåll: arbetsmarknad, arbetsrätt, arbetsmiljö, arbetsmarknadens parter och deras olika roller och betydelse för samhällsutvecklingen samt digitaliseringens påverkan på arbetsmarknaden.

Som jag nämnde i mitt anförande röstade vi igenom en stor reform av gymnasieskolan som innebar att den skulle bli ämnesutformad och att betygen skulle sättas på ämnen i stället för kurser. I december fattade regeringen beslut om ämnesplanen för samhällskunskap. Vad hände då med den här skrivningen, som pekade på att varenda elev som går igenom gymnasiet ska få kunskaper om arbetsmarknad, arbetsrätt, arbetsmiljö och arbetsmarknadens parter? Jo, den försvann ur ämnesplanen för samhällskunskap.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Gymnasieskolan

Patrick Reslow tillhör ett nära samarbetsparti till regeringen och har säkert varit involverad i beredningen av den nya ämnesplanen. Jag undrar därför om han kan redogöra för sin uppfattning. Tycker han att den svenska arbetsmarknadsmodellen är värd att bevara? Om så är fallet, varför tycker han då att den uppväxande generationen ska lämna skolan utan kunskaper om hur den svenska arbetsmarknadsmodellen fungerar?

Herr ålderspresident! Tack för svaret, Oliver Rosengren!

De tillkommande 16 500 platserna på vux är jämfört med regeringens eget utvecklingsbesked från den föregående budgeten. Det är jämfört med planen, den nedskärning som låg i planen, i budgeten för 2023. Jämfört med den bygger ni ut.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Gymnasieskolan

Oliver Rosengren säger att det handlar om en enskild pandemitopp. När Stefan Löfven tillträdde som statsminister 2014 startade den socialdemokratiskt ledda regeringen det vi kallade Kunskapslyftet 2. Vi byggde successivt ut utbildningsplatser för vuxna i utbildningsformerna komvux, yrkeshögskola, folkbildning och akademi. 164 000 fler utbildningsplatser när vi frånträdde regeringsmakten än när vi tillträdde kan man inte kalla för en pandemitopp.

Det var ett strukturerat arbete. Vi förstärkte det förvisso som en reaktion på pandemin, för att människor som blev varslade eller permitterade skulle få tillfälle att utbilda sig. Oliver Rosengren står och nickar åt mig.

Vi är på väg in i en lågkonjunktur. Vi har stigande arbetslöshet. Vad gör den här regeringen? Man minskar på antalet utbildningsplatser. Är det klok konjunkturpolitik, Oliver Rosengren?

När det gäller ungdomsutbildningen bemötte Oliver Rosengren inte med ett ord mitt konstaterande att han måste biträda en obligatorisk gymnasieskola. Ska jag ta det som en bekräftelse på att han gör det?

(Applåder)

Herr ålderspresident! Jag kan inte motstå att begära replik när Oliver Rosengren kallar den här regeringen för den mest yrkesutbildningsvänliga regeringen genom alla tider, eller något åt det hållet.

Det började nämligen med stora neddragningar på möjligheterna att läsa på yrkesvux. De nominella tillskott som har gjorts i budgeten för innevarande år täcker inte ens neddragningarna som gjordes året innan, om man beaktar inflationen.

Detta gäller vuxenutbildning, och det skulle vi inte debattera, enligt Oliver Rosengren. Det gjorde han ändå. Därför tog jag mig friheten att svara på det.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Gymnasieskolan

Man fimpade också försöket med branschskolor utan att ha på plats en lösning för kompetensförsörjningen av plåtslagare eller distributionselektriker. Hur tänker Oliver Rosengren lösa det?

Man gör den här typen av förändringar och kommer sedan på att - rackarns också - det blev kasst. Då har man pajat kontinuiteten. Det gjordes i vårändringsbudgeten förra året. Man tog bort en massa pengar från vux och lade sedan tillbaka lite grann i vårändringsbudgeten. Men då blir det en ryckighet. De som ska utföra utbildningarna kan inte planera. Och då kan inte Oliver Rosengren stå här och säga att han företräder det mest yrkesinriktade regeringsunderlaget genom alla tider.

Slutligen säger Oliver Rosengren att det kan räcka att ha gått en gymnasieutbildning. Det tar jag som ett besked om att Oliver Rosengren biträder vår idé om obligatorisk gymnasieskola.

(Applåder)

Herr ålderspresident! I dag behandlar vi ett antal motionsyrkanden om gymnasieskolan. Gymnasieskolan är avgörande för den enskildes möjlighet till egen utveckling och förkovran, för den enskildes möjlighet till inträde på arbetsmarknaden och för kompetensförsörjningen i näringsliv och offentlig sektor.

Vi behöver få åtgärder på plats som gör att alla elever tar sig in på gymnasieskolan och att alla elever också tar sig igenom gymnasiet. Vi har inte råd att fortsätta slå ut uppväxande generationer av ungdomar från fortsatta studier och en rak väg till arbetsmarknaden. Det är därför vi socialdemokrater har landat i att ett obligatoriskt gymnasium vore en önskvärd väg framåt - en förlängd skolplikt till 18 år.

Under våra år vid makten gjorde vi stora och viktiga reformer för att förbättra gymnasieskolan och göra upp med några av de problem som Liberalerna ställde till med sist de chefade på Utbildningsdepartementet. Vi återinförde högskolebehörigheten på yrkesprogrammen. Vi fick till reformen om att införa ämnesbetyg i en ämnesutformad gymnasieskola. Vi startade försöket med branschskolor och byggde yrkespaket som kan användas på introduktionsprogrammen för att stärka yrkesutbildningar. Vi drev igenom reformen om hur gymnasiala utbildningar ska planeras och dimensioneras för att bättre möta arbetsmarknadens behov.

Det är vår uppfattning att regeringen kom till dukat bord och kunde gå vidare med förstärkningar av dessa reformer. Man kunde ha breddat utbudet av yrkespaket. Man kunde ha justerat regleringen av branschskolorna så att det försöket kunde permanentas. Inte minst kunde man ha tagit nästa steg för en mer ändamålsenlig planering och dimensionering av gymnasiala utbildningar.

Regeringen gjorde inget av detta. Den rev snarare ned det dukade bordet. Den enda ambition vi hittills sett är att införa tvååriga yrkesutbildningar som ingen efterfrågar och att döda försöket med branschskolor utan att ha någon egen lösning på hur man ska lyckas med kompetensförsörjningen i smala branscher.

Herr ålderspresident! Gymnasieskolan är inte bara en kompetensförsörjningsmaskin utan också en bildningsinstitution. Konst och estetik är inte bara utsmyckning och någonting vackert utan också vägar till kunskap och bildning. Alla borde få tillgång till estetiska uttryck och intryck.

Precis som med högskolebehörigheten på yrkesprogrammen har högerpartierna röstat ned vårt förslag om att återinföra estetiskt ämne på alla nationella program. I samma andetag som man avskaffade högskolebehörigheten på yrkesprogrammen avskaffade samma liberala utbildningsminister det estetiska ämnet på gymnasiet. I samma reformpaket som högskolebehörigheten - som röstades ned - låg förslaget om att återinföra estetiskt ämne, som därmed också röstades ned.

Vi socialdemokrater står fortfarande upp för att gymnasiet borde vara en bildningsinstitution och att estetiska uttryck och intryck hör ihop med att bilda sig. Därför borde estetiskt ämne ingå i de nationella programmen.

Sammanfattningsvis, herr ålderspresident: Fler måste ta sig in på gymnasiet. Fler måste ta sig igenom gymnasiet. Det är viktigt för den enskilde, som då kan få ett arbete, men det är också en viktig dellösning på arbetskraftsbristen. Gymnasiet borde göras obligatoriskt och skolplikten förlängas. En socioekonomisk viktning av resurserna till gymnasieskolan borde införas. Det saknas helt i dag. Gymnasieskolans kapacitet, både som bildningsinstitution och som kompetensförsörjningsinrättning, behöver förstärkas.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Gymnasieskolan

Vi står bakom alla våra reservationer i betänkandet, men för tids vinning yrkar jag bifall endast till reservation nummer 1.

(Applåder)

Herr ålderspresident! Tack, Fredrik Malm, för intygandet att ni inte har för avsikt att ändra på ordningen - det tycker jag känns betryggande. Men ta inte åt dig äran för reformer som du själv har suttit i kammaren och röstat nej till! Det tycker jag är fräckt.

Den tredje saken som Fredrik Malm tog upp när det kommer till yrkesprogrammens attraktivitet är attityderna, och där pratade han om ungdomar som subjekt. Det var ju just ungdomar som subjekt som gjorde att söktrycket föll när högskolebehörigheten togs bort från yrkesprogrammen, för ungdomarna förstår att det leder till fler utgångar om man har högskolebehörighet med sig. Det var därför söktrycket sjönk när denna möjlighet togs bort.

Fredrik Malms enda idé för att öka yrkesutbildningars attraktivitet är att införa tvååriga yrkesprogram som ingen arbetsgivare efterfrågar och som kommer att leda till återvändsgränder. De kommer inte att vara attraktiva att välja för ungdomar som förstår att man behöver många alternativ när man går ut gymnasieskolan. Ju fler alternativ man har, desto starkare ställning kommer man att ha på arbetsmarknaden. Ungdomar som subjekt förstår detta.

Det här sättet att se på barns och unga människors möjligheter påverkar deras attityder till yrkesutbildning. Fredrik Malm behöver ta sitt ansvar för dessa attityder.

Herr ålderspresident! Fredrik Malm säger i sitt anförande att det är djupt problematiskt att söktrycket till yrkesprogrammen har gått ned, alltså att efterfrågan på yrkesutbildningar är för låg bland våra gymnasiesökande. Då vaknar direkt frågan hos mig: Vad tänker Fredrik Malm göra åt detta?

Han rabblade upp saker som har gjorts, det vill säga att återinföra högskolebehörigheten, men söktrycket till yrkesprogrammen störtdök ju efter att den förra liberala utbildningsministern avskaffade högskolebehörigheten på yrkesprogrammen. Det finns en mycket tydlig tröskel när söktrycket i yrkesprogrammen började sjunka och reformen gjordes.

Sedan föreslog vi att högskolebehörigheten skulle återinföras 2018, men det förslaget röstade Fredrik Malm och hans kompisar på den sidan ned. Sedan föreslog vi det igen 2022. Då röstade Fredrik Malm nej, men tillräckligt många av hans kompisar röstade ja för att det skulle gå igenom.

Nu har vi alltså återigen högskolebehörighet som norm på yrkesprogrammen, vilket kommer att öka söktrycket till dessa utbildningar - var så säker! Detta är dock på intet vis Fredrik Malms eller Liberalernas förtjänst, för de har röstat nej varenda gång de har fått chansen.

Fredrik Malm nämnde dimensionering och planering och även en bättre utformning i enlighet med arbetsmarknadens behov. En sådan reform röstades också igenom i denna kammare 2022, men Fredrik Malm och hans partikamrater röstade emot den. Den fråga som kvarstår och som ekar i denna sal är: Vad vill Liberalerna göra för att stärka yrkesprogrammens attraktivitet?

(Applåder)

Herr talman! Mats Persson har nu avstått sex minuters talartid som han hade kunnat ägna åt att reda ut denna komplexa fråga om han verkligen ville det. I stället tycker han att Socialdemokraterna ska sköta regeringens politikutveckling.

Jag efterfrågade Mats Perssons uppfattning i fråga om inackorderingsstöden. Tycker han att de borde vara mer likvärdiga? Tycker han att den utjämnande effekt som stöden har potential att ha behöver förstärkas? Vad tänker han i så fall göra i den riktningen?

Vilka förslag den här regeringen vill lägga fram måste ju Mats Persson svara för. Det kan inte jag göra, såvida inte Mats Persson vill följa de förslag som jag vill att han ska lägga fram. Det hade ju varit en fenomenal ordning om oppositionen fick bestämma.

Regeringen sitter ju på initiativet här. Regeringen har färdiga utredningsförslag. Det finns ett beredningsunderlag. Om man tycker att utredningsförslagen inte är till fyllest har man utredningskapacitet att göra en förnyad utredning. Det gör man på andra områden. Till exempel modersmålsundervisning, en mycket välutredd fråga, har man ganska nyligen tillsatt en helt ny utredning om. Urval till fristående skolor, också en välutredd fråga sedan tidigare, har man också tillsatt en ny utredning om. Det finns en hel rad saker där regeringen inte är nöjd med de förslag som ligger på bordet, och då har man tillsatt en ny utredning.

Kan Mats Persson få fram en egen uppfattning i fråga om inackorderingsstöden - om de borde vara mer likvärdiga, om de borde ha en mer utjämnande kapacitet och vad han i så fall tänker göra åt det? Eller tycker han att det är bra som det är?

Herr talman! Nu är det ju Mats Persson som är ansvarig minister på Utbildningsdepartementet och som borde vara den som svarar på min fråga, alltså vad han avser att göra för att komma till rätta med de problem som jag har redogjort för när det gäller inackorderingstilläggen.

Den som vill ha en fördjupningskurs i regeringsprosa kan notera att Mats Persson försöker föra ansvaret ifrån sig till den socialdemokratiska regeringen. Han konstaterar att utredningen har gjorts och att den socialdemokratiska regeringen inte gick vidare med förslagen.

Om han avsåg att överväga och göra något åt problemet hade han svarat att förslagen bereds inom Regeringskansliet, men det svarar han inte. Han svarar att han ska följa frågan. Detta betyder att han betraktar de förslag som finns i den utredning som ligger färdig på hans bord som totalt döda. Han har slängt utredningen i papperskorgen.

Den socialdemokratiska regeringen hade fullt upp med att gå vidare med delar av de förslag som fanns i utredningen, och detta vet Mats Persson mycket väl. Det är en otroligt omfattande utredning, och de delar som handlade om dimensionering och planering av gymnasial utbildning var de som till slut blev en proposition som Mats Persson var med och röstade emot i denna riksdag.

Jag betackar mig för den typ av oppositionspolitik som ministern ägnar sig åt. Jag tycker att han ska steppa upp och ta sitt ansvar som minister och förklara om han tycker att detta är en oviktig fråga. Är det så att han inte tänker göra någonting för att komma till rätta med olikvärdigheten i stödet och den värdeminskning som sker över tid?

Om han inte tycker att det är en viktig princip att människor oberoende av föräldrarnas ekonomiska situation ska kunna gå en gymnasieutbildning långt ifrån hemmet är det bättre att han säger det än att han försöker skicka tillbaka frågan till mig.

Herr talman! Skolan i Sverige är avgiftsfri och tillgänglig för alla, oberoende av föräldrarnas plånbok, från förskoleklass och hela vägen upp till högre utbildning. Det är en otrolig fördel för ett välfärdssamhälle att ha det på det sättet - att människor oberoende av familjens ekonomiska situation kan utbilda sig, förkovra sig, växa och utvecklas.

Att kunna gå en gymnasieutbildning långt ifrån föräldrahemmet borde inte heller vara en klassfråga, eller i alla fall i minsta möjliga mån. Det kan handla om att gå på ett riksidrottsgymnasium eller en nationell idrottsutbildning. Det kan handla om att söka in på Rymdgymnasiet i Kiruna eller bara gå naturbruksprogrammet när det inte finns i den egna kommunen utan man måste åka en bit för att kunna gå där.

Mer likvärdiga möjligheter att studera långt ifrån föräldrahemmet borde vara eftersträvansvärt för ett välfärdssamhälle som vårt. Därför finns inackorderingsstöd. Den som ska gå en gymnasieutbildning långt ifrån hemmet har möjlighet att få stöd till inackorderingen, det vill säga hjälp att täcka boende, fördyrat uppehälle och resor till föräldrahemmet.

Inackorderingsstödet är, som ministern sa i sitt svar, utformat på olika sätt beroende på vilken associationsform huvudmannen har för utbildningen och vilken kommun man råkar ha sitt föräldrahem i. Det är djupt problematiskt att dessa saker ska avgöra vilka förutsättningar man har att gå en utbildning långt ifrån föräldrahemmet.

Dessutom är det statliga stödet, det vill säga det stöd som ges till elever som studerar i fristående skolor, heller inte värdesäkrat, det vill säga det räknas inte upp med inflationen. Det har det inte gjort på 30 år, utan det har samma nivå nu som 1995. Detta innebär att om den utbetalning på 1 650 kronor som eleverna får i genomsnitt skulle värdesäkras utifrån vad den var värd 1995 hade den behövt uppgå till i genomsnitt 2 672 kronor.

Den uteblivna uppräkningen gör att en allt mindre andel får täckning för sina utgifter. En allt mindre andel elever har råd att efterfråga gymnasieutbildningar som ligger långt ifrån hemorten, i alla fall om de finns på fristående skolor. Det kommunala stödet räknas upp, vill jag vara tydlig med, men att välja fristående skolor är förbehållet dem som har föräldrar med ekonomisk kapacitet att kompensera för den uppräkning som har uteblivit i 30 år.

Detta är bakgrunden till att jag har frågat ministern vad han avser att göra för att stödet ska bli mer likvärdigt och för att jämna ut skillnader i elevers möjlighet att efterfråga utbildning långt ifrån föräldrahemmet. Jag hör ministern svara att han inte tänker göra någonting åt detta. Han säger att han ska följa frågan, men det är "regeringska" för att inte göra någonting.

Herr ålderspresident! Tack, Anna Tenje, för ett långt svar som inte innehöll svar på frågan jag ställde! Svaret här handlade om vad Anna Tenje tycker behövs för en hemtjänst som ska fungera även i kristider, men jag hörde ingenting om vad Anna Tenje avser att göra. Det är en enkel fråga. Jag har ställt den i interpellationen. Jag har upprepat den i varje inlägg hittills. Anna Tenje har snart ett slutanförande, och då kan hon redogöra för vad hon tänker göra mer än att själv vara utsedd av statsministern för att det är så prioriterade frågor.

Jag sammanfattar denna debatt med att var tredje kommun väntas landa in ett årsbokslut för 2023 med underskott - 7 miljarder totalt i underskott. Vi ser en rekordhöjning av kommunalskatten från 2023 till 2024, det vill säga tecken på att det går riktigt taskigt för kommunernas ekonomi när denna regering sitter vid rodret.

För att en god äldreomsorg ska kunna upprätthållas även i krigstid behöver den finansieras. När man skär ned så här mycket på välfärden kommer det också att gå ut över äldreomsorgen och hemtjänsten. Det kommer att försvaga krisberedskapen i hemtjänsten.

Detta är min sammanfattning, och Anna Tenje har inte med ett ord berört det. 1 miljard till lyxrenoveringar av höginkomsttagares kök förmår man att prioritera. Att säkra kommunernas ekonomi i denna kris förmår man inte att prioritera.

(Applåder)

Herr ålderspresident! Då lägger vi ännu en sak till Anna Tenjes ansvarsutkrävande: Det är kommunernas ansvar, och det är den förra socialdemokratiskt ledda regeringens ansvar.

Jag efterfrågar ju vad Anna Tenje avser att göra för att stärka krisberedskapen i hemtjänsten, och jag hör fortfarande inget svar på det. Om svaret är ansvarsprincipen borde man som minister med ansvar för att hemtjänsten ska fungera vara intresserad av att kommunerna har resurser nog att finansiera sin hemtjänst, så att den redan från början är robust. En hemtjänst som måste skära ned, som sparar och som inte får tag i personal kommer ju inte att ha någon resiliens den dag en kris eller, gud förbjude, ett krig skulle inträffa.

Politik är att prioritera. I Anna Tenjes svar nämns ett antal uppräknade riktade statsbidrag, ett på 100 miljoner, ett på 300 miljoner och ett på 60 miljoner. Men kommunsektorns underskott för 2023 - prognostiserat, eftersom årsboksluten inte är klara - är 7 miljarder, och det kommer sig av att den här regeringen inte har tillfört nog med generella statsbidrag. De generella statsbidragen höjdes förvisso nominellt, men det svarar inte mot inflationen på 9 procent förra året.

Resultatet av detta är alltså att vi ser stora höjningar av kommunalskatten. Så stora höjningar som mellan 2023 och 2024 har vi inte sett sedan den senaste gången Alliansen satt i regeringen. Det är ju när Alliansen sitter i regeringsställning som kommuner känner sig tvingade att höja kommunalskatten.

Politik är prioriteringar, vill jag säga, och den här regeringen prioriterar att sänka skatten för höginkomsttagare. 960 miljoner går till rabatt på höginkomsttagares lyxrenoveringar av köket och till att de ska kunna anställa hemhjälp eller få hemstädning. Det är de 50 procent som har de högsta inkomsterna som tar del av den förstärkning av rot- och rut-avdragen som den här regeringen gör. Detta förmår man att prioritera 960 miljoner till. Men när jag frågar hur vi ska stärka hemtjänstens krisberedskap kommer man med ett riktat statsbidrag på 300 miljoner.

Avskaffa plastpåseskatten kan man också göra. Det kostar mer än vad kommunerna fick för att analysera sitt behov av krisberedskap, som ju var ett exempel på vad regeringen kunde göra och ändå respektera ansvarsprincipen.

Prioriteringen här är supertydlig. På vanligt folks bekostnad och på välfärdens bekostnad ska skatten sänkas för höginkomsttagare, samtidigt som man tvingar kommuner att höja skatten för alla. Jag tycker att Anna Tenje borde svara på min fråga i stället för att försöka skjuta över ansvaret på Socialdemokraterna eller på kommunerna. Vad avser Anna Tenje att göra för att stärka hemtjänstens resiliens i händelse av kris och krig?

(Applåder)

Herr talman! Hemtjänst är en formidabel idé - att våra äldre ska kunna bibehålla så mycket kapacitet och så hög livskvalitet som möjligt genom att bo kvar hemma med stöd. Men hemtjänsten är därmed också essentiell för brukarnas trygghet och livskvalitet. Det rör sig om en väsentlig del av den svenska välfärden.

I Älvsbyn fick vi den 4 januari i år se prov på hur skört detta kan vara när det inträffar en kris eller en olyckshändelse. Det råkade vara 40 grader kallt i Älvsbyn samtidigt som det brann i en transformatorstation mitt i byn och flera tusen hushåll blev utan ström. Utan ström tar det inte mer än fyra timmar innan reservkraften tar slut för telemasten i centrala byn; detta har jag haft en debatt med civilministern om eftersom han är ansvarig för telekommunikationen.

Detta gör att hemtjänstens larm slås ut. Hemtjänstens bilar kan varken laddas med el eller tankas i de bensinpumpar som drivs med el. Hemma i husen, där de äldre förmodas bo, står cirkulationspumparna stilla. Även om man har fjärrvärme blir huset alltså inte varmt. Det blir fort kallt inomhus i 40 minusgrader.

Beredskapen för ett sådant här scenario behöver vara robust. Jag hör Anna Tenje ge två svar på min fråga om vad hon avser att göra. Det ena är att det är kommunernas ansvar, och det tycker jag är ett dåligt svar på frågan om vad Anna Tenje avser att göra. Det andra är att hänvisa till ett antal riktade statsbidrag. Den som inte har läst svaret i förväg får nog svårt att hänga med i vilket statsbidrag som ska gå till vad. Min sammanfattning är att det är 60 miljoner till länsstyrelserna och 100 miljoner generellt till kommunerna, fördelat i en lika stor pott till varje kommun. Det betyder ungefär 300 000 per kommun i Sverige i dag, eller kanske 350 000. Det är också 300 miljoner till socialtjänsten generellt, fördelat på kommunerna för att jobba med krisberedskapen.

Detta är de belopp jag fick fram ur genomgången. Om det nu är kommunerna som ska ta ansvaret för att hemtjänsten är robust måste man spegla detta i hur det går för kommunerna. För tillfället går det superdåligt för kommunerna. Ett par exempel på detta är att medelskattesatsen i kommunalskatten är 10 öre högre sedan årsskiftet, att var tredje kommun väntas få underskott för 2023 och att 48 kommuner budgeterar med underskott för 2024.

Anna Tenje säger att det är kommunernas ansvar, men sedan underfinansierar hon och hennes regering kommunerna så att de går på knäna och måste spara.

Fru talman! Jag tycker att det är häpnadsväckande att Carl-Oskar Bohlin inleder sitt andra anförande med att säga att varken interpellanten eller någon annan riksdagsledamot uppehåller sig vid huvudfrågan i denna debatt. Varken sjukvård eller telekommunikation bedöms alltså som en huvudfråga för ett starkt civilförsvar - är det så vi ska tolka ministern?

Civilförsvarsministern ägnar sina fyra minuter i talarstolen åt att föra ansvaret ifrån sig. Civilförsvarsministern skyller på tidigare socialdemokratiska regeringar. Jag tycker att det är uppenbart att statsrådet har gjort sig lite väl bekväm i oppositionsrollen. Han behöver inte oroa sig för detta, för vi ska senast 2026 föra tillbaka honom dit där han känner sig bekväm. Men nu är det statsrådet som är ansvarig, och då förtjänar vi svar på våra frågor utan att statsrådet försöker föra ansvaret ifrån sig.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag ställde frågan: Tycker civilförsvarsministern att det är rimligt att teleoperatörerna inte behöver hålla sig med reservkraft i mer än en timme? Jag lyssnade uppmärksamt, och jag hörde inte civilförsvarsministern med ett ord beröra telekommunikation - varken i det första eller i det andra inlägget.

Nu har han en chans i nästa inlägg att faktiskt svara på frågan: Är det rimligt att teleoperatörerna bara behöver hålla sig med en timmes reservkraft och att mobiltäckningen sedan går ned?

Fru talman! För ungefär en vecka sedan hade jag en interpellationsdebatt med civilminister Erik Slottner. I den berättade jag om den kris som inträffade i Älvsbyn den 4 januari. Det var en bister dag. Temperaturen var minus 40. Strömmen gick. Efter knappt fyra timmar försvann mobiltäckningen. Hemtjänstens larm slutade fungera. Krisledningen kunde inte kommunicera med sin organisation. Allmänheten blev utan uppdateringar och kontakt med nära och kära.

Efter närmare efterforskningar lyckades jag utröna att kravet på teleoperatörerna är att de ska hålla sig med reservkraft i en timme för sina mobilmaster i centralorter med mer än 8 000 invånare och fyra timmar utanför centralorterna.

I den debatt vi hade speglade jag detta i civilförsvarsministerns ord från Folk och Försvar - det där anförandet som gav honom 15 minuter i rampljuset där han "med ämbetets kraft", "mindre inlindat och med en osminkad tydlighet" talar om att det kan bli krig i Sverige. Han ställde då frågor som löd så här: "Är du ledande befattningshavare i en beredskapsmyndighet?" "Är du kommunalråd?" "Är du arbetstagare?" "Är du privatperson?" Men inte en enda fråga i det anförandet löd: Är du teleoperatör?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Carl-Oskar Bohlin avkräver individen ansvar, och för den som vill veta vad han frågade privatpersonerna den där dagen, några dagar efter krisen i Älvsbyn, kan jag nämna att frågan löd: "Har du tagit ansvar för din hemberedskap?" Och vill man veta vad Carl-Oskar Bohlin kräver i hemberedskap kan man titta i Expressen på nyårsafton 2022. "Rent konkret innebär det," skrev han där, "förbered dig för att kunna klara dig utan samhällets hjälp i en vecka men gärna längre."

Av mig som enskild privatperson, av mina föräldrar eller av vilken enskild privatperson som helst kräver regeringen och Carl-Oskar Bohlin att vi ska klara oss en vecka utan el, utan värme, utan mat och utan vatten. Men av teleoperatörerna kräver man en timme.

Då frågade jag Erik Slottner: Är detta rimligt, speglat i Carl-Oskar Bohlins ord? Erik Slottner inledde sitt nästa inlägg med att uppmana mig att interpellera civilförsvarsministern om detta i stället för att han skulle stå här i kammaren och gissa, som han sa. När jag såg att den här interpellationsdebatten skulle äga rum tänkte jag liksom passa på.

Med hälsningar från civilminister Slottner vill jag alltså ställa frågan till civilförsvarsministern i dag: Av mig som enskild privatperson, av mina föräldrar eller av vilken enskild privatperson som helst kräver regeringen en vecka utan el, utan värme och utan mat, men av teleoperatörerna kräver man en timme - är detta rimligt, Carl-Oskar Bohlin?

(Applåder)

Herr talman! Kulturministern pratar om satsningen på Kulturskolan. Jag tycker att det är på vippen till oförskämt att kalla en halvering av det riktade bidraget en satsning.

Jag ställde en fråga om fritidskortet. När kommer det, och hur kommer det att vara konstruerat? Emma Ahlström Köster säger att det kommer alldeles strax, men ministern ignorerar frågan. Jag tycker att hon borde bemöta den.

Vi ser att 91 procent av kommunerna skär ned på kulturbudgeten. I det läget svarar både ministern och Emma Ahlström Köster att det är skattesänkningar som kommer att vara den kulturpolitiska reformen. Precis som att de första jobbskatteavdragen inte var kulturpolitiska reformer, trots att Lena Adelsohn Liljeroth försökte inteckna dem som det, kommer det sjuttioelfte jobbskatteavdraget inte heller att öka människors möjligheter att ta del av kultur - i synnerhet inte låginkomsttagares.

Resultatet av regeringens förda politik är tydligt. Det är rekord i skulder hos kronofogden; svenskarnas skulder hos kronofogden ökade med 50 miljoner kronor om dagen förra året. Det är rekord i vräkningar av barnfamiljer. Det är rekord i vinster för storbankerna. Det är skattehöjningar i kommunsektorn, och det är nedskärningar för att få budgeten att gå ihop. Det är resultatet av den förda politiken.

Herr talman! Både ministern och Emma Ahlström Köster talar om 10 miljarder kronor mer i generella statsbidrag. SVT har rapporterat om effekterna av detta. Effekterna är att 55 procent av kommunerna kommer att skära ned på sina kulturbudgetar, och bara 9 procent av kommunerna klarar av att räkna upp kulturbudgeten med inflationen. Det är vad de stöd som den moderatledda regeringen ger handlar om.

När det gäller den inkomstskattesänkning som ska ge familjerna så mycket större frihet att själva välja vad de vill använda sina pengar till är det väldigt tydligt att det går otroligt dåligt för de ekonomiskt mest utsatta hushållen med regeringens politik. Inkomstskattesänkningen för låg- och medelinkomsttagare, som det brukar heta, gäller faktiskt inte alla. För den som är varaktigt arbetsoförmögen till följd av en sjukdom eller funktionsnedsättning blir det ingen skattesänkning alls. Och för dem som får en skattesänkning räknas den i procent. Den genomsnittliga skattesänkningen är 2 400 kronor per inkomsttagare. Men för dem som har de lägsta inkomsterna är skattesänkningen betydligt mindre än så.

Effekterna som detta kan förväntas ha på kulturen måste vara ytterst marginella. Och effekterna för dem med lägst inkomster när det gäller att få bättre förutsättningar att delta i kulturaktiviteter måste vara på gränsen till obefintliga.

Då kommer jag till frågan om fritidskortet. Det har varit Kristdemokraternas stora flaggskepp i kulturpolitiken under rätt så lång tid, och nu har de fått in det i regeringsförhandlingarna. Men det är bevisligen någonting som kärvar. Platspåseskatten klarade regeringen av att avskaffa i ett slag. Men regeringen har pratat om fritidskortet sedan den tillträdde. I år finns det en budget för fritidskortet. Men vi har ännu inte sett vare sig någon tidplan för införandet eller hur det exakt ska vara konstruerat. Jag skulle därför vilja att regeringsföreträdaren här klargör detta. Hur ska fritidskortet konstrueras, och när kommer hushållen att få tillgång till det?

Herr talman! Enligt Emma Ahlström Köster handlar det om hur familjerna har det. Kulturministern säger att människor själva ska få välja.

Hur går det då för hushållen? Det är rekord i skuldsättning hos kronofogden, både när det gäller belopp och när det gäller antalet skuldsatta. Det är rekord i vräkningar av barnfamiljer. Tio års reallöneökningar har ätits upp av inflationen. Vi i Sverige har större prisökningar på livsmedel än vad man har i våra närmaste grannländer. Det går superdåligt med den här regeringens inflationsbekämpning, och det går superdåligt för hushållen. Denna argumentation håller helt enkelt inte som skäl för att göra neddragningar i 94 procent av landets kulturskolor.

Det regeringen har gjort på kulturskolans område är att halvera kulturskolebidraget och underfinansiera välfärden, det vill säga de generella statsbidragen till regioner och kommuner, så att vi får en stigande kommunalskattesats. Det betyder inte att vi får skattesänkningar, som ministern sa, utan det betyder att vi får en kommunalskattesats som i genomsnitt stiger mer än de senaste tio åren.

Den moderata gruppledaren i utskottet sa i en intervju för Kulturskolerådets webbplats att det är viktigt att fler hittar till kulturskolan. Men konsekvensen av den förda politiken kommer enligt Kulturskolerådet att bli att färre får del av kulturskolan. Konsekvensen av ett halverat utvecklingsbidrag kommer att bli att man når en mindre andel av de grupper som står långt ifrån att delta i kulturskolans verksamhet. Konsekvenserna av den förda politiken blir raka motsatsen till det som ministern och Emma Ahlström Köster påstår att de vill uppnå.

Herr talman! Ministern kan ägna sina anföranden här åt att prata om den socialdemokratiska politiken, eller också kan hon axla det ansvar hon har tagit på sig och prata om vad hon själv avser att göra för att rädda kulturskolorna i den otroligt utsatta situation som de befinner sig i.

I rapporten från Kulturskolerådet har man också frågat kulturskolecheferna vilka konsekvenser neddragningarna kommer att få. Det visar sig att man kommer att nå färre elever. Man kommer att få en minskad personalstyrka. Man kommer att få sämre utbud, sett både till geografisk spridning och till vilka ämnen som erbjuds. Och man kommer att se ett avstannat utvecklingsarbete.

Om detta är konsekvenser som kulturministern är nöjd med tycker jag att hon gör rätt i att stå här och angripa våra förslag, som ändå har en högre ambitionsnivå, i stället för att presentera egna åtgärder för att rädda kulturskolorna. Om hon är missnöjd med dessa konsekvenser borde hon faktiskt göra något åt denna mycket prekära situation.

Men både kulturministern och Emma Ahlström Köster sällar sig till en lång rad moderata politiker som senast när Moderaterna hade makten kallade det femte jobbskatteavdraget för en viktig kulturpolitisk reform. Ekonomin hänger ihop, säger Emma Ahlström Köster. Poängen är alltså att det jobbskatteavdrag som kulturministerns och Emma Ahlström Kösters parti har gått fram med skulle vara den kulturpolitiska reform som ska rädda kulturskolan. Det är det enda sätt jag kan förstå ledamotens inlägg i talarstolen på.

Om man tittar på vad jobbskatteavdraget skulle leda till ser man att det i genomsnitt, för en familj som har två barn i kulturskolan, inte ens räcker till avgiften. Hur många gånger kan man teckna in en skattesänkning och påstå att den ska ge människor mer pengar i plånboken?

Resultatet av den förda politiken är stora underskott i kommuner och regioner, inkomstskattehöjningar på kommunal och regional nivå och avgiftshöjningar i bland annat kulturskolan.

Värst av allt för en kulturminister borde vara nedskärningar i 94 procent av de kommunala kulturskolorna. Jag tycker att kulturskolorna och de som deltar i denna debatt förtjänar ett bättre svar än ett angrepp på att vi vill öka utvecklingsbidraget med 100 miljoner.