Herr talman! Linus Sköld har frågat mig hur jag ska agera för att rädda landets kulturskolor samt vad jag och staten bör göra för att långsiktigt stärka förutsättningarna för barns och ungas kulturutövande.

För att stödja den kommunala kulturskolan föreslog regeringen i budgetpropositionen för 2024 en förlängning av det statliga utvecklingsbidraget till den kommunala kulturskolan med 100 miljoner kronor per år 2024-2026. Riksdagen beslutade i enlighet med regeringens förslag strax före årsskiftet. Utvecklingsbidraget avser att stödja särskilda satsningar för att förnya och utveckla verksamheten och nå nya målgrupper, bland annat barn och unga i socioekonomiskt utsatta områden och glesbygd. Stödet är därmed avsett för särskilda insatser och inte för att finansiera den löpande verksamheten.

Därtill har de generella statsbidragen till regioner och kommuner förstärkts med 10 miljarder kronor under det innevarande året, vilket skapar förbättrade ekonomiska förutsättningar och minskar behovet av neddragningar i verksamheter i kommuner och regioner. Den kommunala kulturskolan är ett kommunalt frivilligt åtagande och finns i dag i 286 av landets 290 kommuner, enligt de senaste uppgifterna från Statens kulturråd.

När det gäller att långsiktigt stärka förutsättningarna för barns och ungas kulturutövning antog riksdagen våren 2018 nationella mål för statliga insatser till stöd för den kommunala kulturskolan. Kulturskolans möjligheter att erbjuda barn och unga undervisning av hög kvalitet i kulturella och konstnärliga uttryckssätt ska främjas, liksom möjligheterna till såväl fördjupning som bredd i undervisningen, med utgångspunkt i vars och ens särskilda förutsättningar. Utöver det statliga utvecklingsbidraget har ett antal statliga insatser initierats för att nå de nationella målen. Däribland är Kulturskolecentrum vid Statens kulturråd och satsningen på Kulturskoleklivet fortsatt aktuella.

Av de nationella kulturpolitiska målen framgår att barns och ungas rätt till kultur särskilt bör uppmärksammas. Förutom de redan nämnda insatserna avsätter regeringen exempelvis fortsatt medel till Skapande skola, där barn och unga får ta del av konst och kultur i skolan och får möjlighet till eget skapande. Regeringen arbetar även med en betydande satsning på fritidskort för barn och unga, som bland annat ska ge ökad tillgång till idrott, kultur och friluftsliv.

Herr talman! Det är stor skillnad mellan en S-regering och den nu sittande moderatledda regeringen. Den viktigaste skillnaden är att den här regeringen ser helheten och har en heltäckande politik. Vi tror nämligen att ekonomin hänger ihop. Familjer som belastas av hög skatt och där mamma och pappa får betala orimligt höga bensinpriser har svårare att köra sina barn till fritidsaktiviteter. Det är också svårare att prioritera att betala för en fritidsaktivitet när skatten är hög. Därför sänker vi skatten för låg- och medelinkomsttagare och ger också generella statsbidrag till kommunerna.

Jag tycker att det är positivt att vara med i debatten i dag och lyssna till Socialdemokraterna, som delar regeringens engagemang för kultur och vill bidra till en diskussion kring långsiktigt hållbar politik inom detta område. Men när det gäller den kommunala kulturskolan måste jag ändå ta tillfället i akt att förtydliga några saker.

Det är viktigt att understryka att den kommunala kulturskolan är just kommunal. Det statliga stödet finns mycket riktigt, men i huvudsak för att stödja särskilda insatser och inte för att finansiera den löpande verksamheten.

Kommunerna lägger omkring 2,8 miljarder kronor på kulturskoleverksamheten. Man kan diskutera om det är tillräckligt mycket. Men om man tycker att det inte är det har kommunerna möjlighet att förändra och stärka upp. De kan till exempel nyttja det av den här regeringen givna ökade generella statsbidraget på cirka 10 miljarder kronor.

Regeringen föreslår också i budgetpropositionen för 2024 en förlängning av det statliga utvecklingsbidraget till den kommunala kulturskolan. Man får alltså behålla sina 100 miljoner under perioden 2024-2026. Detta innebär samma nivå som före pandemin.

Vid en jämförelse av hur kommunerna vill prioritera och satsa ser man att det är lite olika. Man ser att det låg kvar på ungefär samma nivå mellan 2018 och 2022. Några har ökat, och några har minskat.

Den moderatledda regeringen har alltså en heltäckande politik. Vi gör betydande satsningar där vi tror att det gör störst skillnad. Vi erkänner till exempel att det finns en grupp som står längre ifrån, och därför vill vi stärka satsningen på att nå den gruppen. Vi vill att fler ska kunna komma till.

Jag delar interpellantens engagemang för kulturen och kan konstatera att den förändring av politiken som görs just nu när det gäller trygghet, sänkt skatt och frihet för kommunerna bidrar till en långsiktig positiv effekt på samhällets alla delar, också kulturen - precis som kulturminister Parisa Liljestrand har redogjort för här i tidigare inlägg.

Herr talman! Ministern kan ägna sina anföranden här åt att prata om den socialdemokratiska politiken, eller också kan hon axla det ansvar hon har tagit på sig och prata om vad hon själv avser att göra för att rädda kulturskolorna i den otroligt utsatta situation som de befinner sig i.

I rapporten från Kulturskolerådet har man också frågat kulturskolecheferna vilka konsekvenser neddragningarna kommer att få. Det visar sig att man kommer att nå färre elever. Man kommer att få en minskad personalstyrka. Man kommer att få sämre utbud, sett både till geografisk spridning och till vilka ämnen som erbjuds. Och man kommer att se ett avstannat utvecklingsarbete.

Om detta är konsekvenser som kulturministern är nöjd med tycker jag att hon gör rätt i att stå här och angripa våra förslag, som ändå har en högre ambitionsnivå, i stället för att presentera egna åtgärder för att rädda kulturskolorna. Om hon är missnöjd med dessa konsekvenser borde hon faktiskt göra något åt denna mycket prekära situation.

Men både kulturministern och Emma Ahlström Köster sällar sig till en lång rad moderata politiker som senast när Moderaterna hade makten kallade det femte jobbskatteavdraget för en viktig kulturpolitisk reform. Ekonomin hänger ihop, säger Emma Ahlström Köster. Poängen är alltså att det jobbskatteavdrag som kulturministerns och Emma Ahlström Kösters parti har gått fram med skulle vara den kulturpolitiska reform som ska rädda kulturskolan. Det är det enda sätt jag kan förstå ledamotens inlägg i talarstolen på.

Om man tittar på vad jobbskatteavdraget skulle leda till ser man att det i genomsnitt, för en familj som har två barn i kulturskolan, inte ens räcker till avgiften. Hur många gånger kan man teckna in en skattesänkning och påstå att den ska ge människor mer pengar i plånboken?

Resultatet av den förda politiken är stora underskott i kommuner och regioner, inkomstskattehöjningar på kommunal och regional nivå och avgiftshöjningar i bland annat kulturskolan.

Värst av allt för en kulturminister borde vara nedskärningar i 94 procent av de kommunala kulturskolorna. Jag tycker att kulturskolorna och de som deltar i denna debatt förtjänar ett bättre svar än ett angrepp på att vi vill öka utvecklingsbidraget med 100 miljoner.

Herr talman! Det är inte varje dag jag blir approcherad därför att jag angriper en ledamot eller ledamotens politik. Jag tycker att det är lite av poängen med att vi står här och debatterar - vi måste kunna tycka olika, och vi måste få markera vilka skillnaderna är.

För mig handlar det väldigt mycket mindre om att angripa socialdemokratisk politik än om att förklara för människor hur S har tänkt finansiera sin budget, nämligen via höjd skatt. Här är det stor skillnad mellan å ena sidan Socialdemokraterna och å andra sidan regeringen och oss moderater.

Vi väljer att låta människor få möjlighet att själva lägga sina pengar där de tror att de behövs bäst. Socialdemokraterna tycker att man ska höja skatten för vanliga människor därför att staten kan göra dessa prioriteringar bättre.

Vi höjer de generella statsbidragen till kommuner och regioner för att möjliggöra för kommunerna och regionerna att inom ramen för sitt självstyre göra de prioriteringar som krävs. Utöver detta sänker vi skatten för hårt arbetande människor, till exempel lärare, undersköterskor och blåljuspersonal. Det är alla de som möter människor i vardagen och ser till att samhället fungerar som får sänkt skatt. Det är de som får större möjlighet att bestämma var de behöver eller vill lägga sina pengar.

Dessutom gör regeringen en rad satsningar för att förstärka kulturen och göra det möjligt för fler barn och unga att ta del av den. Det statliga utvecklingsbidraget på 100 miljoner kronor är ett exempel. Andra insatser, till exempel fritidskortet, tog jag upp i mitt inledningsanförande. Ytterligare exempel är de insatser som regeringen nu gör - och som regeringen lade in i budgeten - för att stärka barns och ungas läsning. Detta är en tydlig prioritering.

Det finns alltså möjlighet att göra både och, men vi måste också våga tro på att människor har en egen drivkraft och en egen förmåga att fatta de beslut som är bäst för dem själva. Staten kan aldrig göra det bättre än den enskilda individen. Vi kan utjämna olikheter och förbättra förutsättningar, men i detta fall handlar det om att möjliggöra för människor att fatta sina egna beslut.

Herr talman! Jag skulle också vilja säga att den rapport som ledamoten hänvisade till naturligtvis är oroande; det sticker jag inte under stol med. Det kommer att bli intressant att följa resultatet av den. Vi ska dock vara försiktiga med att dra alltför drastiska slutsatser av denna rapport. Den bygger på uppskattningar av kommande år, så vi vet inte än. Vi kan anta, men vi vet inte. Vi behöver också få samlad information löpande under året innan vi kan se vart detta är på väg.

Regeringens politik har handlat om att trycka ned inflationen. Vår värsta fiende, kulturskolornas värsta fiende, kommunernas värsta fiende, regionernas värsta fiende och vanliga medborgares värsta fiende är inflationen. Det är den som urholkar plånböckerna. Det är den som regeringen bekämpar med sin ekonomiska politik. Det är också denna ekonomiska politik som kommer att leda till att vi får bättre möjligheter att göra prioriteringar framöver.

Herr talman! Jag kan inte vara tydlig nog: Jag kan också önska att vi levde i en värld där kulturen var undantagen samhällsekonomin, men nu är det ju inte så. Kulturen är inte undantagen, utan den är en del - en viktig del - av samhällsbilden. Detta innebär att kulturen bärs fram av den samhällsbild som finns just nu.

Vi har en ekonomisk situation som är extremt tuff och som vi inte har mött på decennier. Den politik som regeringen har fört börjar äntligen ge resultat. Detta var en situation som vi ärvde från den tidigare regeringen. Ekonomin var på väg nedåt redan då, och inflationen var på väg uppåt redan då. Vi har under ett och ett halvt år fört en stram men framåtriktad ekonomisk politik för att få ordning på ekonomin i det här landet igen och för att se till att det som är den största och värsta fienden för alla i samhället, det vill säga den höga inflationen, äntligen viker nedåt. Vi börjar se ljusningar.

Nu handlar det om att hålla i och hålla ut. Därför är jag stolt över att vi trots tuffa tider klarar av att prioritera och att fortsätta prioritera bland annat det statliga utvecklingsbidraget. Som jag sa är detta till för att stötta satsningar för att förnya och utveckla verksamhet och även för att nå nya målgrupper.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.