Linus Sköld

Fru talman! Robert Stenkvist ställde i sitt anförande vad man får förmoda var avsett som en retorisk fråga: Varför ska vi ha akademisk frihet? Jag tänkte ta mig friheten att svara på den, även om Robert Stenkvist inte ville att just jag skulle göra det: Det är av det enkla skälet att det annars skulle vara Robert Stenkvist som bestämde vilken forskning som blir av.

Akademisk frihet är nämligen, så att säga, en förlängning av de demokratiska friheterna – yttrandefrihet och informationsfrihet. Om lärosäten inte kan begagna den friheten kommer de inte heller att kunna ägna sig åt sådant som är obekvämt för Robert Stenkvist eller andra makthavare i det här landet. Det är därför vi inte ska ha politisk styrning av vilka forskningsfrågor som får ställas, hur forskningen bedrivs eller hur forskningen publiceras. Det måste det vara fritt för lärosätena att besluta om. Annars har Robert Stenkvist möjlighet att censurera sådant som kommer att vara obekvämt för honom. Det tycker jag vore väldigt olyckligt.

Fru talman! Inledningsvis vill jag poängtera att vi socialdemokrater står bakom alla våra reservationer, men för tids vinning yrkar vi bifall till endast en reservation i vardera betänkandet. De råkar ha samma nummer, nämligen reservation 1 i UbU12 och reservation 1 i UbU13.

Sverige är en nation vars konkurrenskraft ska byggas på kunskap. Det kräver att en stor andel av befolkningen har möjlighet och vilja att utbilda sig, så att arbetskraftens kunskap är hög. Det kräver att vi har höga ambitioner när det gäller forskning här i landet. Det kräver att vi sätter av stora resurser för forskning och att vi har ett innovationssystem som levererar. Det kräver också att akademin står fri att ställa de forskningsfrågor man vill och att ge de utbildningar som behövs med de metoder som har vetenskapligt stöd.

Sverige är ett land i vilket alla ska ha chansen att växa, utvecklas och bilda sig – chansen att bli sitt bästa jag. Det kräver att det finns rikliga möjligheter till utbildning genom hela livet. Det är därför vi socialdemokrater envetet satsar på att vuxna ska få möjlighet att utvecklas – på olika nivåer i utbildningskedjan, men icke desto mindre genom hela livet. Det kräver att högre utbildning inte bara är tillgänglig för några få, ett redan gynnat fåtal, utan för människor oberoende av vilken bakgrund man har, var i landet man bor, vilket kön man tillhör eller om man är född i Sverige eller någon annanstans.

Lärosätena har haft uppdraget om breddad rekrytering i decennier. Det är dags att vi hittar sätt att förstärka det, för snedrekryteringen till högre utbildning är fortfarande stor. Den som har föräldrar med akademisk bakgrund är mycket mer sannolikt en framtida student. Den som bor på landsbygden är mycket mindre sannolikt en framtida student än den som bor i staden. Den som är född utomlands är mycket mindre sannolikt en framtida student än den som är född i Sverige.

Sverige är ett land som ska hålla ihop. Det kräver att det finns utbildning och forskning i hela landet. Det är bra för kompetensförsörjningen. Man behöver kunna utbilda sig till socionom, sjuksköterska, lärare eller fritidspedagog i alla landets hörn. Det behöver finnas människor med utbildning för att bemanna de jobben överallt. Det är också bra för innovationen.

När forskning och utbildning bedrivs nära sin tillämpning, alltså i nära samverkan med det omgivande samhället, ökar kvaliteten och användbarheten, vilket stärker den svenska högskolan. För oss socialdemokrater är det viktigt med högre utbildning och forskning spridd över hela landet. Det blir allt tydligare ju längre den här processen går att man behöver kunna utbilda sig utan att flytta, vilket understryker behovet av fungerande lärcentrum i hela landet.

Fru talman! I motsats till våra prioriteringar står regeringens. Vi har hela den här mandatperioden satsat mer än regeringen på både forskning och högre utbildning. När regeringen lade fram sin forskningsproposition, som påstods innehålla historiska satsningar på forskning, lade vi redan första året mer än 700 miljoner mer i ökning till forskningsresurser.

Vi har också varje år avvisat regeringens neddragningar inom högre utbildning. Vi har i varje budget under hela mandatperioden satsat mer på högre utbildning än vad regeringen gjort.

Det förhåller sig inte så som Joar Forssell påstod här, det vill säga att vi ställer kvalitet mot kvantitet. Vi kan inte acceptera en sjunkande kvalitet i högre utbildning. Det är därför vi ser med sådant allvar på den minskande undervisningstiden, i synnerhet i kurser på grundläggande nivå och i utbildningar med den bredaste rekryteringsbasen. Där behöver undervisningstiden öka. Det är en viktig pusselbit i den översyn av resurstilldelningssystemet som vi socialdemokrater har krävt i flera år nu.

En annan viktig pusselbit är att en sådan översyn görs i en parlamentarisk kommitté med bred förankring så att vi undgår ryckighet i hur finansieringssystemet ser ut.

I motsats till våra prioriteringar står regeringens. När regeringen ger tillskott till forskning och högre utbildning handlar det om detaljstyrning. Varenda tillkommande krona i den forskningsproposition som regeringen lade på riksdagens bord gick till politiskt prioriterade projekt.

En viktig poäng med den akademiska friheten är att också finansieringen är friare. Vi behöver öka basanslagen, och vi behöver ha fria medel för den forskarinitierade forskningen.

När vi ändå talar om akademisk frihet kan det vara på sin plats att påminna auditoriet – ni som lyssnar – om att både liberaler och sverigedemokrater under den här mandatperioden har gjort sig skyldiga till ganska grova övertramp och inte har respekterat den rågång som borde finnas mellan politik och akademi. De har klivit in i både den institutionella friheten och den individuella friheten. De har recenserat kurser och har velat stänga ned avdelningar och dra in finansiering till vissa lärosäten. Den typen av övertramp kommer ingen associationsformsutredning i världen att skydda akademin från.

När vi gör bokslut för den här mandatperioden ser vi att regeringen i varje läge har prioriterat minskade anslag till högre utbildning runt om i hela landet. I stället har de prioriterat att sänka skatten för dem som redan tjänar mycket, och det är dålig konjunkturpolitik. Kraften i statens resurser ska användas för att utjämna konjunkturen över tid.

Ett bra sätt att göra det på är att satsa på utbildning i tider av lågkonjunktur. Då kommer människor som är i arbetslöshet eller nybakade studenter att kunna använda tiden i arbetslöshet till att utbilda sig och gå starkare in på arbetsmarknaden när konjunkturen vänder. Men i en tid när vi har rekordmånga sökande till högskolan har regeringen gjort prioriteringen att dra ned på antalet platser och i stället sänka skatten för samhällets allra rikaste. Det tycker jag är osmart.

Jag tackar för ordet och yrkar som sagt bifall till reservation 1 i utbildningsutskottets betänkande 12 och 13.

(Applåder)

Fru talman! Aldrig har jag hört en liberal erkänna sig så överkörd. Man tar bort en tredjedel av anslagen till studieförbunden, och platserna på folkhögskolorna måste minskas i tusental. Om det är Liberalernas version av att satsa på folkbildningen säger Joar Forssell egentligen att Sverigedemokraterna har kört över Liberalerna och tvingat dem att skära ned på anslagen.

Det ser likadant ut i akademin, kan jag upplysa Joar Forssell om. Jag tycker att det är magstarkt att säga att man satsar på högre utbildning när färre antas, trots att vi hade rekordmånga sökande till högskolan både den här terminen och den förra.

Resultatet av regeringens politik är att färre kan utbilda sig. Anledningen till att kvantitet är viktigt, Joar Forssell, är att vi, till skillnad från Liberalerna, tycker att det här landets konkurrenskraft ska byggas med kunskap. Vi behöver ha en välutbildad befolkning och en välutbildad arbetskraft för att vi ska kunna bygga vårt lands ekonomi och tillväxt på kunskap.

Alternativet, som Joar Forssell står för, är att vi ska bygga konkurrenskraften på kassa arbetsvillkor och låga löner. Det är klart att det då passar alldeles utmärkt att högre utbildning ska vara för ett fåtal, en liten redan gynnad elit.

För oss socialdemokrater är det inte så det går till. Ska vi kunna upprätthålla vårt lands konkurrenskraft baserat på kunskap behöver en stor del av befolkningen vara högkvalificerad arbetskraft. Så enkelt är det. Men Joar Forssell vill hellre sänka lönerna och bygga vårt lands konkurrenskraft på billig arbetskraft.

Fru talman! Välkommen till utbildningsutskottets debatt om högre utbildning och forskning, Joar Forssell!

Inledningen i ledamoten Forssells anförande löd ungefär: Det finns en debatt om att alla utbildningar måste leda till jobb. Sedan pratade Joar Forssell om bildningsideal.

Det är som om Liberalerna tvärvänder 180 grader. Liberalerna har under hela mandatperioden motiverat sina neddragningar på folkbildningen med att man satsar på utbildningar som leder till jobb. Liberalerna har under hela mandatperioden använt samma argument för att skära ned och flytta runt takbelopp och andra specialdestinerade anslag mellan lärosätena för att man satsar på utbildningar som leder till jobb.

Det är Joar Forssell och hans ministrar som har drivit linjen att alla utbildningar ska leda till jobb, rakt i strid med vad Joar Forssell säger från talarstolen om bildningsideal. Det där imploderar i tomt prat när man slaktar folkbildningen, skär ned på utbildningsplatser och centraliserar utbildningsplatser och forskningsresurser till de större lärosätena, som Joar Forssell gör.

Jag skulle därför vilja få ett förtydligande: Är det en ny utbildningspolitisk linje som vi hör från Liberalerna i talarstolen i dag? Är det det gamla som gäller, att allt ska prioriteras till utbildningar som leder till jobb, eller är det vad Joar Forssell säger i dag, att bildningsidealet ska råda? Vilken är den liberala linjen?

Fru talman! Min fråga går till Elisabet Lann. Hon fick nyss en fråga av min partikamrat om situationen i förlossningsvården i Skåne och gav då ett svar som gjorde det tydligt att personalens vittnesmål är så jobbiga för ministern att hon vill förbjuda oss att använda dem i debatten. Vidare sa hon att sjukvården är ett regionalt ansvar och menar därmed att det är hennes partikamrater i Region Skåne som ska fixa detta.

Jag konstaterar att statens enskilt största utgift är statsbidragen till kommuner och regioner, vilket gör att staten också har ett stort ansvar. Regeringen har under hela mandatperioden underfinansierat statsbidragen till sjukvården, vilket har lett till denna situation.

Frågan är inte vad vi i S har gjort fel eller vad Elisabet Lanns partikamrater i Skåne ska göra, utan frågan är vad Elisabet Lann ska göra för att stoppa den ansträngda situation personalen där vittnar om.

(Applåder)

Herr talman! I utbildningsutskottets ordförandes anförande tidigare och i en replikväxling kunde vi höra att Liberalerna vill genomföra strukturella förändringar och att det tar tid.

Jag tänkte ägna mig åt Riksrevisionens rapport om den strukturella förändring som Liberalerna genomförde för 15 år sedan vid det här laget, nämligen systemet med lärarlegitimationer, och vad Riksrevisionen säger om hur det går med den strukturella förändringen. Spoiler alert: Det går inte så bra.

Syftet med lärarlegitimationsreformen var att höja läraryrkets status. Men det räcker inte med det. Ett annat syfte var att se till att varenda unge har en lärare som är behörig för sitt uppdrag, yrkesskicklig och lämplig som lärare. Nu, 15 år senare, är var femte lärare obehörig, och det finns andra tydliga tecken på att systemet inte fungerar.

Det finns ett antal enskilda fall som förekommit i medieavslöjanden där till exempel islamistiska extremister har kunnat arbeta med undervisning. De har blivit utköpta vid en skola och anställda vid en annan. Det finns de som fått utfärdad lärarlegitimation och sedan blivit dömda för våldtäkt. Det finns gott om exempel på när uppenbart olämpliga personer har kunnat fortsätta att arbeta som lärare länge, i tiotals år.

Hur kan det vara på det sättet? Riksrevisionen har kommit fram till att en bärande orsak är att huvudmännen inte måste anmäla till Skolinspektionen när de har köpt ut eller sagt upp en lärare. Frågan om legitimationen prövas inte även om lärare får sin anställning avslutad för att de är olämpliga. Det är också så att olegitimerade lärare inte omfattas av disciplinpåföljderna.

Riksrevisionen konstaterar brister i domstolarnas underrättelser till Skolinspektionen när någon har blivit dömd. När någon har blivit dömd för ett brott behöver Skolinspektionen veta att dom har fallit så att den kan anmäla till Lärarnas ansvarsnämnd, som i sin tur kan pröva frågan om legitimationen och huruvida man ska meddela en varning eller dra in legitimationen.

Den rapporteringsskyldigheten för domstolarna fungerar inte i alla fall. Den huvudsakliga orsaken är att alla brottmål helt enkelt inte omfattar informationen om vilket yrke förövaren har. Dessutom har Skolverket vid utfärdande av legitimation inte rätt att begära uppvisande av registerutdrag. Detta gör att också människor som är dömda för allvarliga brott kan få en lärarlegitimation.

Det här har fått som konsekvens att lärare som dömts för brott fortsatt jobbar med att undervisa elever. Riksrevisionen rekommenderar därför regeringen att Skolverket ska få begära utdrag ur belastningsregister när det utfärdar legitimation. Regeringen har svarat att den inte utesluter att en sådan översyn kan bli aktuell.

Riksrevisionen rekommenderar också att disciplinåtgärder ska ändras så att de blir mer effektiva och så att de omfattar olegitimerade lärare. Regeringen utesluter inte en översyn.

Riksrevisionen har också rekommenderat att huvudmän ska få uppgiftsskyldighet, det vill säga en skyldighet att rapportera till Skolinspektionen när man har sagt upp en person som man kan tro är olämplig för uppdraget, så att frågan om legitimationen kan prövas. Och domstolarna ska efterleva den rapporteringsskyldighet som de redan har. Regeringen svarar att den kan komma att återkomma i frågan.

För mig är det helt obegripligt att Sverigedemokraterna kan acceptera en sådan passivitet som uppenbarligen leder till att islamistiska extremister och våldtäktsmän kan fortsätta att undervisa våra barn i skolan. Att Sverigedemokraterna kan acceptera att den regering som de bestämmer över kan uppvisa en sådan passivitet är för mig häpnadsväckande.

Nu vet jag att Sverigedemokraterna inte vill debattera den här frågan. Jörgen Grubb, som representerar Sverigedemokraterna i den här debatten, sa uttryckligen i sitt anförande att han bara debatterar UbU9, det vill säga det andra betänkandet vi debatterar i samma debatt. Patrick Reslow, som var anmäld för att ta den här debatten för Sverigedemokraternas räkning, har strukit sig från talarlistan. Dessutom är Jörgen Grubb inte i salen och kan begära replik på det här anförandet.

Det är uppenbart att Sverigedemokraterna inte vill debattera detta. Varför vill de inte det? Jo, för att de inte vill stå upp för att de backar upp de här konsekvenserna.

En annan sak som Riksrevisionen rekommenderar är att se över undantagen i legitimationsreformen. Ett av de mest omdebatterade undantagen det senaste året är undantaget för engelskspråkig undervisning enligt svensk läroplan, det vill säga internationella skolor.

Meningen med undantaget är att lärare som har lärarutbildning från anglosaxiska länder, alltså engelskspråkiga länder, ska kunna få jobba i skolor som bedriver undervisning enligt svensk läroplan men då göra det på engelska. Skolinspektionen har granskat hur det fungerar. Inte heller det fungerar särskilt bra. Skolinspektionen granskade 30 skolor, och 27 fick kritik.

Lärarna som jobbar på dessa skolor kommer från alla möjliga länder. De talar grekiska, turkiska, tyska eller finska som modersmål. Det får till följd att eleverna i de här skolorna undervisas av lärare som saknar legitimation och som varken kan svenska eller engelska. Detta ledde till kritik från Skolinspektionen när den granskade dem.

Regeringens företrädare, Simona Mohamsson, var ute i medierna i höstas och sa att de ville göra samma sak som Socialdemokraterna har tyckt länge, det vill säga att avskaffa legitimationsundantaget. Sverigedemokraternas Patrick Reslow sa samma sak, eller jag tror att han i varje fall sa att man skulle se över det. Moderaternas Josefin Malmqvist sa samma sak.

Nu har regeringen haft tillfälle att både ge svar på granskningen om undantag från legitimationsreformen och att i en proposition som handlar om justering av legitimationssystemet som lämnades till riksdagen nyligen återkomma med reglering och täppa till hålet, men det gör den inte.

Det är egentligen helt väntat att moderater och liberaler prioriterar Internationella Engelska Skolans möjlighet att göra vinst på att ha obehöriga lärare och i snitt betala 3 000 kronor lägre lön till dem. De prioriterar det framför elevernas lärande.

Det är häpnadsväckande att Sverigedemokraterna låter kapitalisternas intresse gå före att svenska ska vara huvudspråk i den svenska skolan. Man kan ju tro att nationalister som Sverigedemokraterna skulle tycka att svenska ska vara huvudspråk i den svenska skolan. Men här låter de sin regering vara helt passiv inför undantaget. Det är mycket anmärkningsvärt.

Vi socialdemokrater står tillsammans med en samlad opposition bakom de fyra reservationer som finns i betänkandet. Jag vill för tids vinning yrka bifall endast till reservation nummer 2 i utbildningsutskottets betänkande 16.

(Applåder)

Fru talman! Jag kan konstatera att Simona Mohamsson gjorde fel när hon sa nej till mötet med Kirunas och Gällivares kommunledningar och skolledningar. Jag hoppas att hon överväger att åka på besök till Kiruna och Gällivare och faktiskt sätta sig in i hur situationen ser ut på riktigt, för det är uppenbart att hon inte har en aning om hur verkligheten ser ut för dessa kommuner.

Jag frågade hur vi ska lösa kompetensförsörjningsbekymren i Kiruna och Gällivare och vilka idéer Simona Mohamsson har för detta. Hennes enda svar var att vi ska reformera lärarutbildningen så att det kommer ut färre behöriga lärare och att vi ska se till att de räcker mindre långt, det vill säga använda dem till mindre undervisning och därmed öka behovet av behöriga lärare. Då menar jag att hon inte har förstått vad det är jag säger.

Simona Mohamsson har i varje inlägg här återkommit till detta med historiska satsningar på skolan. Varje gång regeringen säger att de gör historiska satsningar ska man bli misstänksam. Simona Mohamssons företrädare fick sitta i 30 minuter med Anders Holmberg och erkänna att hennes historiska satsningar faktiskt var 2 miljarder i nedskärningar på skolan. Det är sannolikt exakt likadant den här gången.

Jag sammanfattar detta med att situationen i Kiruna och Gällivare kommer sig av att statens utvinning av naturresurser i de kommunerna dränerar skolorna på kompetens. Det får fatala konsekvenser. Och statens företrädare som är ansvarig för lärarförsörjningen i landet ignorerar problemet fullständigt.

Fru talman! Det är som att Simona Mohamsson inte hör vad jag säger eller inte tar problemet på allvar. Varannan lärare i grundskolan i Kiruna och i Gällivare är obehörig, och lärarbehörigheten i Gällivare är 46 procent. Ett resultat av detta är att varannan elev inte klarar de nationella proven i årskurs 3. Ett annat resultat av detta är att var tionde elev har mer än 50 procents frånvaro i grundskolan.

Simona Mohamsson sa att utbildningen ska vara likvärdig, och hon citerade skollagen i inledningen av sitt första svar. Sedan har hon kommit med några reformer som hon påstår ska möta detta, till exempel tioårig grundskola, ny läroplan, stödundervisning och standardiserade tester.

Den enda reform som har med lärarbehörigheten och lärarförsörjningen att göra är den som handlar om reglering av undervisningstiden. Om regeringen tänker följa utredarens förslag kommer detta att förvärra lärarbristen i Gällivare. Det blir 25 färre lärare, när de redan har ett rekryteringsbehov på 150. Det är värt att påpeka att ministern vidtar kontraproduktiva åtgärder.

På samma sätt är det med lärarutbildningsreformen, som hon hänvisade till i sitt andra svar. Den reform som regeringen står i begrepp att göra kommer att minska antalet lärarstudenter med en tredjedel, enligt de bästa bedömningarna. På vilket sätt kommer detta att underlätta kompetensförsörjningen i Malmfälten?

Det är som att Simona Mohamsson inte förstår hur långt det är från Malmfälten till Stockholm. Skolcheferna i Gällivare och Kiruna kommuner skrev en debattartikel på DN Debatt i somras där de underströk att regeringens skolpolitiska reformer är gjorda för storstadsområdena. Malmfältens problem kommer att förvärras av de reformer som regeringen är på väg att göra.

Finns det några reformer som handlar om tillgänglig arbetskraft som finns i södra Sverige? Regeringen har drivit upp arbetslösheten till rekordnivåer i landet i genomsnitt. Finns det några reformer som handlar om att omfördela tillgänglig arbetskraft i södra Sverige och införa incitament för att flytta till norra Sverige, där arbetslösheten är superlåg, kompetensförsörjningsbehovet jättestort och arbetsmarknaden överhettad?

Finns det någon idé om att staten har ett ansvar för lärarförsörjningen? Simona Mohamsson har vid två tillfällen hittills i den här debatten återkommit till att skolan huvudsakligen är ett kommunalpolitiskt ansvar. Ja, det stämmer, men lärarförsörjning är ett statligt ansvar. Det är inte kommunerna som bedriver lärarutbildning, och det är inte kommunerna som ska kompetensförsörja i skolorna. Det är staten.

I stället för att försöka avhända sig ansvaret för detta borde Simona Mohamsson steppa upp och säga: Jag ser Kiruna och Gällivare. De har en unik situation kopplad till att staten utvinner naturresurser där, gräver under staden så att den måste flyttas och samtidigt dammsuger samhällena på all tillgänglig arbetskraft. Tiotals lärare jobbar i gruvorna i stället för i skolverksamheten i Gällivare.

Vad har Simona Mohamsson för förslag för att underlätta kompetensförsörjningen i Kiruna och Gällivare?

Fru talman! Min interpellation tog sin utgångspunkt i att ministern i höstas avvisade en inbjudan till ett möte med kommunledningarna, kommunalråden, kommuncheferna och skolledningarna – det vill säga skolcheferna – i Kiruna och Gällivare kommuner. Ministerns svar här i dag är, skulle jag säga, kvittot på att hon verkligen hade behövt ta det där mötet.

Kiruna och Gällivare kommuner, ofta benämnda Malmfälten, är gruvsamhällen som har vuxit upp runt LKAB:s utvinning av huvudsakligen järnmalm, hundratals mil härifrån. Det är kallt och krispigt men mörkt på vintern. Det är ljust dygnet runt på sommaren. Tung basindustri, i synnerhet gruvnäringen, är fortfarande livsnerv i samhällena. Det bor underbara människor där, i symbios med gruvnäringen.

Men lokalsamhällena har också problem. De har samma problem som norra Sveriges inland har generellt: Det är glest mellan husen, och man har en åldrande befolkning och en stigande försörjningskvot. Men man toppar detta med en arbetsmarknad som är totalt överhettad. Arbetslösheten understiger 2 procent, och det finns tusentals lediga jobb. Industriföretag, inte minst helstatliga LKAB, dammsuger arbetsmarknaden på tillgänglig arbetskraft med ett löneläge som kommunens välfärdsverksamheter bara kan drömma om att matcha. Näringslivet flyger in folk för att de ska jobba i dess verksamheter, även till relativt lågavlönade sektorer som butiker och kaféer.

Man har alltså en befolkning med en relativt hög snittinkomst. Kommunerna är nettobidragsgivare i det kommunalekonomiska utjämningssystemet. Man har dock en ganska svag utbildningstradition, och det är många mil till närmaste universitet, undantaget Rymdcampus i Kiruna.

Resultatet av den här situationen är att skolorna i dessa kommuner saknar personal. Andelen behöriga lärare i grundskolan understiger 50 procent. Andelen behöriga förskollärare understiger 20 procent.

Kiruna kommun försökte lösa detta genom att ta in bemanningsföretag. Då fick kommunen vitesföreläggande från Skolinspektionen. Man fick upphöra med detta, för det är inte tillåtet i grundskolan.

Staten har vidtagit statliga åtgärder för rättelse i Gällivare för andra gången i historien. Man tog över en skola, högstadieskolan i kommunen, och åtgärdade rutiner för särskilt stöd, undervisning av nyanlända och så vidare. Men man konstaterar i sin slutrapport att inte heller Skolinspektionen, alltså staten, kan hitta behöriga lärare att anställa i Gällivare. Problemet med stor kompetensbrist kvarstår alltså, men staten lämnar Gällivare efter nio månader.

Nu har jag frågat ministern vad hon ska göra för att hjälpa Malmfältens skolor. Hon svarar med att rada upp en lång rad reformer som inte kommer att spela någon roll för kompetensförsörjningsproblematiken.

En reform som har med kompetensförsörjningen att göra är dock reglerad undervisningstid. Den kommer att förvärra kompetensbristen i Gällivare med ungefär 20 procent. Det innebär alltså att ytterligare 25 lärare skulle behövas. Har Mohamsson några förslag på skolpolitiska reformer som skulle underlätta för Malmfältens skolor?

Fru talman! Fredrik Malm missar i sitt resonemang att det inte var stiftelseformen som skyddade Harvard i USA. Trump gjorde precis det Fredrik Malm sa, det vill säga såg till att inga offentliga medel kunde betalas ut till Harvard genom att ge en order till utbetalningsmyndigheten, trots att det fanns en budget beslutad av kongressen. Han använde sin makt för att kringskära kongressen. Men det som gav Harvard motståndskraft var dess finansiering.

Om vi i Sverige ska följa denna finansieringsmodell gör vi oss beroende av filantroper och terminsavgifter. Det vill inte jag, och det tror jag inte att Fredrik Malm heller vill. Inte vill Fredrik Malm finansiera högre utbildning med terminsavgifter.

Den jämförelsen haltar alltså ordentligt.

Det här handlar inte om enskilda ledamöters inlägg på X. Vi har tidigare i dagens debatt hört den sverigedemokratiska ledamoten anse sig vara bättre på att bedöma forskares metoder och resultat än vad Nobelkommittén är. Sverigedemokraterna drar sig aldrig för att säga vilken forskning som är bra respektive dålig, och att låta Fredrik Malm göra högskolesektorn till nästa marknadsmisslyckande kommer inte att rädda högskolesektorn från det.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar Fredrik Malm för frågan. Det ska bli mig ett nöja att reda ut varför stiftelseformen för landets lärosäten inte är svaret på den fråga lärosätena ställer.

Att Chalmers var en stiftelse skyddade dem inte från politiska påhopp när de inrättade DEI-kontor i våras, för Patrick Reslow och Richard Jomshof gick ut i pressen och sa att Chalmers inte borde få statlig finansiering. Det som leder till akademisk ofrihet är politiker som inte respekterar gränsdragningen mellan den politiska nivån och vetenskapens och utbildningens frihet. Patrick Reslow har demonstrerat för alla att stiftelseformen inte skyddar Chalmers.

Stiftelseformen skyddar inte heller Chalmers eller Jönköping University från de mycket tajtare bundna forskningsmedel regeringen gör sig skyldig till. Varenda tillkommande krona i forskningspropositionen går antingen till politiskt prioriterade uppdrag eller utlyses i konkurrens mellan lärosätena. Detta är alltså Fredrik Malms sätt att kringskära den akademiska friheten för lärosätena, och så kommer det att vara så länge Fredrik Malm och Patrick Reslow får bestämma.

Så länge det är Liberalerna och Sverigedemokraterna som får bestämma är det under dessa villkor landets lärosäten verkar, och då spelar det ingen roll vilken associationsform det är.

Jag säger inte att Sverige har den perfekta organisationen av lärosätena. Om det finns problem som behöver lösas kan vi göra det. Men det kommer inte att vara ett skydd mot politisk styrning så länge medlen är offentliga.

Fru talman! Kunskap är det som bygger Sveriges välstånd. Att folk kan utbilda sig genom livet är viktigt både för samhället och för var och en.

För oss socialdemokrater är det viktigt att Sveriges konkurrenskraft bygger på kunskap och inte på kassa arbetsvillkor. Människors möjlighet att växa och utvecklas genom livet ska inte heller glömmas bort när man pratar om möjligheter till utbildning för vuxna.

Arbetsmarknadsläget är som om det vore kris i Sverige. Lågkonjunkturen är utdragen, och arbetslösheten närmar sig 10 procent av arbetskraften. Följaktligen är intresset för att studera högre än vad det varit på mycket länge. Folk är smarta – den som blir arbetslös använder såklart tiden i arbetslöshet till att stärka sin ställning på arbetsmarknaden så att möjligheterna att få ett jobb, och dessutom ett mer avancerat jobb än det man hade när arbetslösheten startade, ökar. I det här läget skär regeringen ned på utbildningsplatser för vuxna.

Året då Tidöavtalet tecknades avsatte staten 5,5 miljarder i stöd till kommunal vuxenutbildning. Förslaget som regeringen nu har lagt på riksdagens bord är att nästa år avsätta 3,7 miljarder. Det finns dessutom planer på fortsatta nedskärningar de därpå följande åren. Det gäller regionalt yrkesvux, det vill säga yrkesutbildningar på gymnasial nivå till yrken som undersköterska, kock, snickare eller processoperatör. Det gäller också kombinationsutbildningar i sfi, det vill säga möjligheten för vuxna att kombinera arbete eller praktik med studier i svenska språket.

Fru talman! Detta är på ett sätt bokslutet för den här regeringen, för detta är den sista budget som den här regeringen lägger.

Hur ser då bokslutet ut? För fjärde budgeten i rad minskar man medlen till vuxenutbildning. Man minskar dem dock inte riktigt så mycket som man planerade att göra i föregående års budget, och man kallar det därför en satsning. Som lök på den laxen har man varje år råkat minska anslaget mer än vad man ett halvår senare kommit på var lämpligt och därför lagt till lite grann i vårändringsbudgeten.

På så vis har vi fått en ständigt krympande och otroligt ryckig finansiering av den kommunala vuxenutbildningen under den här mandatperioden. Nu genomför regeringen förvisso en del välgörande förändringar av det här stödet så att kommunerna får bättre förutsättningar att använda det. Det är ju bra, men det kommer att bli färre platser på vux nästa år igen. Det är osmart.

En nyhet när det gäller det krympande antalet platser är att regeringen för första gången under mandatperioden tillstår att det kommer att bli färre platser som ett resultat av den förda politiken. Jag ogillar det sakliga förhållandet att vux krymper, men jag uppskattar ärligheten.

Detta för mig till högre utbildning, fru talman. Regeringens förändringar av finansieringen av den högre utbildningen liknar de förändringar man gör av finansieringen av vux. Man sänker beloppet och därmed antalet möjliga utbildningsplatser men höjer prislappen lite grann. Detta startade redan i budgeten för innevarande år, och vi kan redan nu se konsekvenserna av det.

Antalet platser minskar samtidigt som antalet sökande till högre utbildning slår rekord. Söktrycket till utbildningar som startar till våren är högre än någon gång sedan 2009, det vill säga under brinnande finanskris. Samtidigt har regeringens politik lett till att tusentals färre har antagits till högre utbildning till våren. Regeringen fortsätter i den riktningen i nästa års budget, som vi nu debatterar.

Denna inriktning för budgetpolitiken för högskolan lanserade regeringen 2024. Då hette det att regeringen skulle lägga om inriktningen på utbildningspolitiken. Det skulle bli färre kurser av hobbykaraktär och fler utbildningar som leder till jobb.

Vi ser nu resultatet. Det blev inte så. Det blev bara färre utbildningsplatser, oavsett om de leder till jobb eller inte. Som exempel kan nämnas att tre sjuksköterskeutbildningar läggs ned till våren, trots att antalet förstahandssökande till sjuksköterskeprogrammet har ökat med 18 procent sedan förra året. Det är väl svårt att påstå att sjuksköterskeprogrammet skulle vara en utbildning av hobbykaraktär.

Vi socialdemokrater tycker att det är viktigt att människor har möjlighet att utbilda sig, både för deras egen skull och för kompetensförsörjningens skull. Detta är också anledningen till att vi vill att högre utbildning ska finnas tillgänglig i hela landet. Helst ska du kunna plugga där du bor. Det är därför vi satsar pengar på både högre utbildning och lärcentrum i hela landet. Folk bor i hela landet, och således behövs det högskoleutbildad arbetskraft i hela landet.

Vi vill också ha starka forskningsmiljöer i hela landet, dels för att högre utbildning i hela landet kräver forskning i hela landet, dels för att forskning samspelar med det omgivande samhället och bygger tillväxtkluster tillsammans med företag och människor i närheten.

Regeringens ambition är däremot att samla såväl forskning som högre utbildning till ett fåtal platser i landet och göra det möjligt för allt färre människor att utbilda sig. Det är en sorts omvänd konjunkturpolitik som kommer att vara dålig både för enskilda, för företag och andra arbetsgivare och för forskningen och forskningens kvalitet.

Fru talman! Jag kan inte avsluta detta anförande utan att nämna slakten av studentorganisationernas medel. Regeringen kapar studentorganisationernas anslag med mer än en tredjedel. Studentorganisationerna, alltså studentkårerna, organiserar studenter, ordnar studiesociala aktiviteter och bevakar och medverkar i utbildningarnas utveckling och studenters förutsättningar att studera. Regeringen föreslår att anslaget, som infördes när kårobligatoriet avskaffades, minskas från 55 miljoner till 35 miljoner. Vi socialdemokrater avvisar med kraft denna nedskärning.

Fru talman! Dags för bokslut. Vi har i varje budget under hela mandatperioden avsatt mer än Sverigedemokraterna och regeringen till akademi, yrkeshögskola och vuxenutbildning – detta för att vi tycker att det är viktigt att människor kan utbilda, bilda och förkovra sig, för att vi förstår hur man möter konjunkturnedgångar med budgetförslag och för att vi tycker att det är viktigt att inte bygga landets konkurrenskraft på låga löner och sopiga arbetsvillkor utan på kunskap och kompetens.

(Applåder)

Fru talman! Tidigare i denna debatt har friskolornas vinster debatterats ymnigt. Mathias Bengtsson har nu samma problem som Simona Mohamsson har, nämligen att han säger saker som han inte har täckning för.

Om man företräder ett regeringsparti kommer den som lyssnar på en att tro att man företräder regeringens politik. Simona Mohamsson säger: Vi ska avskaffa aktiebolag i skolan. Vi ska förbjuda vinster i skolan. Liberalernas partiledare tillika skolminister säger detta publikt. Men hon kan inte stå för det när vi debatterar saken här i kammaren eftersom den politiken inte omfattas av Tidöavtalet.

Mathias Bengtsson har precis samma problem. Han står i talarstolen och talar sig varm för att införa psykisk hälsa på schemat. Men det omfattas inte av Tidöavtalet, så han kan inte göra några utfästelser om att det kommer att bli verklighet – trots att han företräder partiet som sitter på socialministerposten. Det är oseriöst att bete sig på det här sättet.

Mathias Bengtsson har ett problem till, nämligen att Kristdemokraterna sedan länge även driver att skilja elevhälsan från skolan. Elevhälsan har ett uppdrag som förebyggande och hälsofrämjande och skulle vara djupt involverade i den undervisning om psykisk hälsa som skulle ske på schemat, men den personalen vill Mathias Bengtsson flytta till regionerna. Sedan vill han lägga ned regionerna och flytta sjukvården till staten, så förmodligen vill han förstatliga skolsköterskor och kuratorer. Det kommer inte att gynna psykisk hälsa på schemat. Det kommer inte heller att gynna elevers psykiska hälsa eller skolans hälsofrämjande uppdrag att göra på det viset.

Som tur är omfattas dock inte heller den punkten av Tidöavtalet, så det kommer inte att bli något av den flytten.

Detta är Mathias Bengtssons problem. Han kan inte göra utfästelser som han inte har täckning för i regeringen.

Fru talman! Ledamotens passionerade anförande om vikten av psykisk hälsa på schemat fångade min uppmärksamhet. Det finns nämligen tunga instanser som har skrivit under ett upprop om att införa psykisk hälsa på schemat. Det är tunga instanser som Unicef, som ledamoten nämnde, men också professionsförbunden, elevhälsan, elevorganisationerna, Bris och RFSL och en lång rad civilsamhällesorganisationer som tycker att detta är en prioriterad åtgärd för att främja psykisk hälsa.

Det verkar finnas ganska god evidens för att man kan främja psykisk hälsa genom att lära sig hur psykisk hälsa fungerar.

Jag interpellerade socialministern om detta för ganska precis två år sedan. Den 18 december 2023 ställde jag frågan om socialministern kunde överväga att utreda huruvida man bör införa möjligheten till psykisk hälsa på schemat i skolan. Svaret jag då fick var att frågan bereds i Regeringskansliet. Nu låter det på Mathias Bengtsson som att frågan är färdigberedd och att vi är redo att införa psykisk hälsa på schemat.

Min första fråga till Mathias Bengtsson är: På vilket sätt ska Mathias Bengtsson se till att det nya läroplansförslaget leder till att vi får psykisk hälsa på schemat?

Herr talman! Jag vill uppmana Simona Mohamsson att bara svara på frågan: Hur och när avser hon att agera för att förbjuda aktiebolag att driva skolor i Sverige? Det förslag som Simona Mohamsson redogjorde för nu innebär inte ett förbud för aktiebolag att driva skolor i Sverige.

När kommer den utredning att tillsättas som följer på utredningen som Simona Mohamssons företrädare stoppade? Kommer denna utredning att tillsättas under mandatperioden? Får vi ett färdigt förslag under mandatperioden om att förbjuda aktiebolag? Jag tyckte att det var det Simona Mohamsson sa i sitt förrförra inlägg.

Kommer det ett förslag om att stoppa vinstutdelningen helt? Nej, jag har mycket svårt att se det, eftersom Tidöavtalet säger att vinsterna i friskolor ska finnas kvar.

Simona Mohamsson kan alltså säga vad hon vill till Expressen. Det blir ändå på vippen till pinsamt när hon måste stå här som minister – den som har det yttersta ansvaret för att genomföra politiken på utbildningsområdet – och inte kunna genomföra det hon själv säger sig vilja.

Jag tycker att Simona Mohamsson ska svara på frågan: Hur och när avser hon att agera för att förbjuda aktiebolag att driva skolor i Sverige? Ett svar skulle kunna vara ”efter valet, tillsammans med Socialdemokraterna” – för med de kompisar som Simona Mohamsson nu har i den här regeringen kommer det aldrig att hända.

Herr talman! Stoppa pressarna! Liberalerna har ett förslag som kommer att landa på riksdagens bord innan mandatperioden är slut. Men frågan gäller ju hur ministern avser att agera för att förbjuda aktiebolag att driva skolor i Sverige. Har Simona Mohamsson ett sådant förslag att lägga på riksdagens bord? I så fall: Stoppa pressarna! Det här är nyheter.

Det förslag som regeringen håller på att bereda handlar om en vinstbegränsning. Det betyder att man vid kvalitetsbrister – ärligt talat: upprepade förelägganden från inspektionen – kan förbjudas värdeöverföring som aktiebolag i skolan. Det betyder att man vid nyetablering av skolor kommer att ha ett förbud mot värdeöverföring. Det betyder inte: Stoppa vinsterna! Det betyder inte: Ta bort vinstintresset! Det betyder inte: Förbjud aktiebolag! Det är liksom inte ett sådant förslag som Tidögänget är överens om. Det är inte ett sådant förslag som Simona Mohamsson kommer att lägga på riksdagens bord. Om hon skulle göra det är det nyheter som det är värt att stoppa pressarna för.

Är det detta Simona Mohamsson menar? Finns det ett förslag om att förbjuda aktiebolag eller ett förslag om att stoppa vinsterna, som vi kommer att få ta ställning till innan mandatperioden är slut?

Herr talman! Tack, skolministern, för möjligheten att få debattera en superviktig fråga så här en helt vanlig måndag i december!

Jag frågade i min interpellation hur och när ministern avser att agera för att förbjuda aktiebolag att driva skolor i Sverige. Ministern lämnade ett ganska långt svar. Jag ska sammanfatta det åt henne: inte alls och aldrig. Det var vad hon svarade alldeles nyss.

Jag kan bara beklaga det svaret, för jag håller nämligen med om det ministern har sagt i medier. Vinstintresset är liksom en cancersvulst i det svenska skolsystemet. Vinstintresset leder till segregation, till lägre lärartäthet, till lägre andel behöriga lärare, till större undervisningsgrupper, till sämre tillgång till elevhälsa, skolbibliotek, labbsalar, idrottshallar och näringsriktig skolmat och till sämre kunskaper men högre betyg.

Vinstintresset är verkligen en styggelse som måste bort ur det svenska skolsystemet. Därför kan jag bara beklaga att ministern i dag svarar: inte alls och aldrig.

Det var nämligen mot den bakgrund som jag nyss gav som vi, när vi satt i regering, tillsatte vinstförbudsutredningen. Några månader efter att den utredningen tillsattes tecknades Tidöavtalet. Och i Tidöavtalet stipuleras tydligt att vinsten i friskolor ska finnas kvar. Man föreslår förvisso några förändringar – begränsningar och stopp för vinst vid nyetablering – men vinsten ska finnas kvar som incitament för att driva skola i Sverige. Det stipuleras jättetydligt i Tidöavtalet.

Något halvår efter detta togs uppdraget att utreda hur ett vinstförbud ska kunna konstrueras bort från vinstförbudsutredningen. Sedan lämnades det delbetänkande som ministern refererade till i sitt svar.

I tidningen Vi Lärare deklarerade ministern att Tidögänget nu var överens om vinstbegränsningar i friskolesektorn, och så lovade hon att återkomma med fler reformer.

Då blev man lycklig när hon i oktober sa att vinststopp ska införas. Det sa hon i Expressen i oktober. Och man ska förbjuda aktiebolag att driva skola. Men man blir lite häpen när man läser tillägget om hur det ska genomföras. Det ska utredas. Då har Liberalerna liksom dragit detta full circle eller hela varvet runt, för att använda det svenska begreppet. Man har gått in med en skolminister som kom direkt från friskolesektorn, avskaffat en pågående utredning om hur vinster ska förbjudas och sedan konstaterat att vinster måste förbjudas och att det ska utredas. Det har gått hela varvet runt.

I dag svarar ministern att hon inte tänker stoppa vinsterna. Hur är det? Vill utbildningsministern stoppa vinsterna i friskolesektorn eller inte?

Herr talman! Jag har inte en enda gång sagt någonting som är osant. Kanhända nämnde jag inte att det planerade friskolelobbyeventet ställdes in efter att detta blev en stor sak i medierna. Kanske var det så att statsministern hade med det att göra för att han insåg det olämpliga i att arrangera friskolelobbyevent i statsministerbostaden? Det framgår inte, eftersom statsministern inte har svarat på frågor om detta.

Vi får inte svar i dag heller eftersom statsministern inte är här och kan svara på frågor om sin användning av statsministerbostaden. Det vi får är whataboutism, alltså rök och speglar för att Niklas Wykman ska slippa prata om det uppenbara, nämligen det pinsamma med att använda statsministerbostaden för friskolelobbyns event och sedan vägra svara på frågor om det och i stället skicka fram en kollega för att göra det. Det är det svar vi får i dag.

Vi får rök och speglar för att man ska slippa prata om det saken egentligen handlar om: Är det lämpligt att statsministern använder statsministerbostaden för att arrangera lobbyevent för friskolor? Det var frågan jag ställde. Det var inte frågan jag fick svar på. Två frågor har jag alltså ställt: Är det lämpligt att statsministern använder statsministerbostaden på det här sättet? Och fortfarande: Vad gör Niklas Wykman här?

(Applåder)

Herr talman! Självklart är Niklas Wykman ansvarig för Statens fastighetsverk. Jag har också listat ut att det är Niklas Wykmans skäl för att vara här. Men det är ju inte ett skäl till att föra statsministerns talan om hur han ska använda sin privata bostad som ägs av skattebetalarna.

Det som föranledde den här interpellationen var en inbjudan som hade gått ut till alumner vid en friskola. Att hålla rena lobbyevent för friskolor i statsministerbostaden måste ändå vara över gränsen för hur det är tänkt att den ska användas.

Jag tänker inte säga någonting om huruvida statsministern ska få ha fest eller inte i sin privata bostad. Det är klart att han ska få ha det. Det är klart att hans släkt ska få fira jämna födelsedagar på Harpsund. Det är klart att hans dotter ska få ha party med sin studentförening på Harpsund. Det är klart att Kristerssons kompisar ska vara inbjudna på fest i Sagerska palatset.

Problemet i det här avseendet blir då vilka som är statsministerns kompisar. Vi vet sedan tidigare att statsministern har ägt en sommarstuga ihop med friskoleägare. Att Kristersson är kompis med hela friskolelobbyn är ju det som gör detta problematiskt. Det är inte i skattebetalarnas intresse att man ska ha friskolelobbyn på evenemang i Sagerska palatset.

Jag tycker att det är djupt olämpligt att upplåta statsministerns bostad – skattebetalarnas fastighet – till ett rent lobbyevent för en friskola. Tycker inte Niklas Wykman också det?

Herr talman! Inledningsvis har jag egentligen bara en enda, uppenbar fråga: Vad gör Niklas Wykman här?

Jag har ställt en fråga till statsministern om hur statsministern har använt och avser att använda statsministerns bostad. Varför är Niklas Wykman här och svarar på den frågan?

Anta att förhållandena var de omvända, att Niklas Wykman var den som företrädde ägaren av min bostad och ställde frågor till mig om hur jag använder min bostad. Skulle Niklas Wykman då tycka att det var en bra idé att jag överlät åt en av mina kollegor på jobbet att svara på frågan?

Det är nämligen så att Sagerska huset ägs av staten, det vill säga medborgarna. Medborgarnas främsta företrädare är riksdagen. Riksdagen utövar kontrollmakt över regeringen. I det här fallet är jag alltså ägarföreträdare och frågar den som disponerar Sagerska huset om hur han avser att disponera det framöver, och han skickar då en kollega att svara.

När Niklas Wykman kommer tillbaka till Finansdepartementet efter den här debatten tycker jag att han ska ringa till statsministern det första han gör och säga att det var pinsamt att behöva svara för hur du framöver ska använda din bostad.

Det här är, som Niklas Wykman påpekade, en privat bostad. Den får användas av privata skäl. Det är en förmån som statsministern har jämte sitt arvode på 204 000 kronor per månad och sitt rekreationsställe.

Och statsministern har verkligen gjort detta till en privat familjebostad. Han har gjort sig hemmastadd – byggt hemmagym, köpt inredning och fixat lampor. I början av mandatperioden kom ett stort avslöjande om att han hade inrett Sagerska palatset med prylar och hemmagym till ett värde av en halv miljon.

I ljuset av att statsministern har gjort sig hemmastadd och betraktar detta som en privat bostad blir det därför ännu märkligare att det är just Niklas Wykman som är här och svarar.

Min fråga inledningsvis är alltså: Vad gör Niklas Wykman här?