Håkan Svenneling

Herr talman! Den israeliska regeringens så kallade säkerhetskabinett beslutade den 4 maj att den pågående offensiven i Gaza skulle utvidgas. Det innebär bland annat mobilisering av tiotusentals militärer, så kallade reservister. Planen är enligt israeliska medier att erövra Gaza och hålla territorierna under obestämd tid.

Israels högerextrema minister Bezalel Smotrich har sagt: Vi kommer att sluta att vara rädda för att använda ordet ockupation. Enligt uppgifter är planerna att samla Gazas hårt prövade civilbefolkning i de södra delarna av Gaza i ett hoppackat center.

Är detta ett folkmord eller inte? Det är väldigt uppenbart att genom svält och militära attacker riktade mot det blockerade Gaza, som har varit blockerat i 20 år, riktar man in sig på den palestinska befolkning som finns där.

Jag har inte tagit det någonstans ur luften. Det är Amnesty, Läkare Utan Gränser, Human Rights Watch, FN:s särskilda experter samt Irland och Spanien som har konstaterat att det pågår ett folkmord.

Utrikesministern var ändå inne på att Responsibility to Protect, ansvar och skyldighet att skydda mot folkmord, ingår i vårt uppdrag. Oavsett hur vi väljer att definiera det har vi ett ansvar att motverka att folkmord sker.

Herr talman! Som jag var inne på i mitt första inlägg bordades båten Madleen i natt under sitt försök att nå Gaza med nödhjälp. Jag undrar därför om utrikesministern kommer att kräva att båten Madleen och dess besättning ska friges, om utrikesministern kräver respekt för aktivisternas rätt till en säker passage i enlighet med internationell rätt, om man aktivt skyddar Greta Thunberg från eventuella övergrepp från Israels sida och om man offentligt uttalar stöd för att humanitära insatser och civil hjälp ska komma Gaza till del och fördömer varje försök att stoppa detta med våld.

Herr talman! Utrikesministern valde också att resa till Israel, som hon var inne på, efter det att Israel bröt vapenvilan i Gaza. I sin kommunikation efter utrikesministerns besök lyfte den israeliska regeringen fram ministern och Sverige som ett gott exempel, då den svenska regeringen stoppat allt stöd till FN-organet UNRWA, som sedan 1948 ansvarar för palestinska flyktingars sjukvård och utbildning. Jag undrar hur ministern ser på att hon används i israelisk propaganda.

Under den gångna långhelgen förekom det något slags bråk i sociala medier. Utrikesministern är tillsammans med sin kollega biståndsministern uppenbarligen sura över att man i medierna skriver att det bara är Sverige och USA som helt stoppat utbetalningar till UNRWA. De försöker att framställa det som att de gör massor genom att ge stöd till andra biståndsorganisationer i Gaza.

Problemet för ministern är dock verkligheten. Även om andra länder har riktat hård kritik mot UNRWA ges ändå fortsatt ekonomiskt stöd till organisationen, och man har återupptagit tidigare utlovade betalningar som frusits. I till exempel Nederländerna, som har nämnts av utrikesministern själv i debatten, har man beslutat att trappa ned stödet på längre sikt. Men samtidigt har man betalat ut stora summor till UNRWA i år.

Varför är det så viktigt att Sverige nu stöder UNRWA? Organisationen riskerar att stå helt utan pengar redan i sommar. Det kommer att få konsekvenser inte bara i Gaza, utan regeringens politik drabbar också palestinska barn på Västbanken, i Libanon, i Syrien och i Jordanien.

UNRWA är som vi har hört den största organisationen och den med starkast lokal närvaro. Att stödja UNRWA är också att ge politiskt stöd genom FN-resolutionerna 194 och 302 om palestiniers rätt till sjukvård och utbildning och rätt till att återvända.

Israels politik handlar om att undergräva dessa resolutioner. Det är ett ställningstagande som jag tyvärr tror är det egentliga skälet till att den svenska högerregeringen inte vill stödja UNRWA.

Herr talman! Jag har begärt denna interpellationsdebatt med utrikesministern med anledning av det helt fruktansvärda läget människor i Gaza lever i. Det är ett Gaza som helt präglas av förödelse och död. För varje människa är varje dag en kamp för att överleva. Det är en kamp som har pågått i över 19 månader, där både svält och bomber dagligen leder till människors död.

Egentligen hade jag önskat en särskild debatt om Gaza. Alla partier har ett ansvar för att redovisa vad de tycker att vi ska göra för att rädda Gazas folk. Tyvärr avslogs den begäran av talmannen. På liknande sätt har vi sett hur högermajoriteten motarbetat ett offentligt seminarium i utrikesutskottet.

Det är viktigt att svenska folket ser att det finns ett politiskt engagemang i Sveriges riksdag för Gaza och för att rädda mänskligt liv. Utanför denna riksdag är engagemanget skyhögt. I helgen demonstrerade tiotusentals människor i en nationell mobilisering för Gaza. Engagerade reste från runt om i landet, till exempel från min hemstad Karlstad, för att göra sin röst hörd här i Stockholm. Tyvärr upplever inte människor att regeringen och utrikesministern hör, även om man har kunnat uppfatta en marginell skärpning i utrikesministerns språkbruk den senaste tiden.

Det är inte bara den svenska regeringen som är lomhörd inför medborgarnas vilja och önskan. Den israeliska högerregeringen, som i många delar är högerextrem, under ledning av Benjamin Netanyahu, uppvisar en sanslös hänsynslöshet mot människorna i Gaza, mot de israeler som är gisslan hos Hamas och mot deras familjer. Man uppvisar hänsynslöshet mot alla som vill leva i fred och försoning.

Denna svält har inte uppstått genom att skördar slagit fel eller genom någon naturkatastrof. Svälten i Gaza beror på att israeliska politiker i Israels högerextrema regering har beslutat att stoppa all hjälp från att nå fram och därigenom skapat svält. Det är uppenbart att det pågår ett folkmord i Gaza, och Internationella brottmålsdomstolen har utfärdat en arresteringsorder mot premiärminister Benjamin Netanyahu med flera.

I natt bordades det fartyg med nödhjälp till Gaza som Greta Thunberg befann sig på tillsammans med andra aktivister. Nu måste utrikesministern omedelbart agera för att skydda båten Madleen, Greta Thunberg och de andra internationella aktivister som blev bortförda av den israeliska militären när de försökte att nå fram till det belägrade Gaza med humanitär hjälp.

I min interpellation till utrikesministern begärde jag svar på flera frågor. Det gäller olika typer av frågor där Sverige kan agera och göra skillnad för att rädda palestinska liv. Jag tycker att utrikesministern gärna framstår som maktlös, men Sverige som land kan genom ett kraftfullt agerande tillsammans med andra länder stoppa folkmordet, rädda liv och hålla dem som har begått brott ansvariga.

Därför undrar jag bland annat om ministern fördömer Israels krig mot Gaza i dess helhet. Jag undrar också om regeringen kommer att verka för att associeringsavtalet mellan EU och Israel suspenderas. Detta kommer att avgöras inom kort.

Kommer exporten av svenska rödpunktsikten till Israel från det svenska företaget Aimpoint att klassas som export av krigsmateriel och därigenom stoppas? Och hur kommer ministern att agera för att säkerställa att Israel tillåter humanitär hjälp att nå Gazaborna?

Dessa frågor, och många fler, tror jag att den här debatten kommer att beröra.

Fru talman! Sjukvården har kollapsat i Gaza, och vi ska absolut fortsätta att stödja och utöka stödet till Gaza och den sjukvård som bedrivs där. Det är bra att vi kan hjälpa på plats. Det är i många fall föräldralösa barn som behöver vård och rehabilitering. Men vi ska inte skapa en motsättning mellan vård i Gaza, i Egypten eller i Sverige. Alla delarna kommer att behövas för att hjälpa och rädda mänskligt liv – rädda palestinskt liv.

Det är tragiskt att vi står här nu. Den här interpellationen lämnades in för länge sedan, och regeringens svar är fortfarande att man återkommer i frågan. Ett mycket bättre besked hade varit att Sverige är berett att ta emot patienter så mycket det går. Vi kan inte göra allt, men vi kan göra så gott vi kan. Norge har tagit emot, och Belgien, Tyskland, Italien, Spanien och Slovakien har försökt att ta sitt ansvar. Men Sverige finns inte med på listan än, och det är därför vi behöver den här interpellationsdebatten.

Det uppfattas som att Sverige har dubbla måttstockar. När regeringen är så vag i sin kritik av Israel och Israels krigföring uppfattas det som ett indirekt stöd. När vi stöder andra länder med medicinska evakueringar men inte Gaza uppfattas det som dubbla måttstockar. När regeringen har smutskastat och dragit in stödet för den viktigaste humanitära organisationen i Gaza i form av UNRWA uppfattas det så.

Sverige behöver göra mer. Vi behöver öka vår kritik mot Israel, vi behöver öka hjälpen till Gaza och vi behöver ta emot Gazapatienter, framför allt barn. Det är så vi gör skillnad för att stå upp för folkrätten och stå upp för att rädda mänskligt liv.

Fru talman och statsrådet! Det är en medveten svält, skapad av israeliska politiker, som vi ser i Gaza. Det är ingen naturkatastrof eller olycka som har hänt, utan det är helt och hållet politiska beslut som har skapat den fruktansvärda humanitära situation vi ser. Kombinerat med militära attacker skapar detta en fruktansvärd situation framför allt för de barn som befinner sig i Gaza.

Att få till ett eldupphör och få ett slut på folkmordet är det absolut viktigaste vi i världssamfundet nu kan göra. Det skulle göra att vi kunde få in humanitärt stöd till dem som lider. Vi vet i dag att det är Israel som systematiskt stoppar det humanitära stödet.

Fru talman! Sverige har ett tydligt ansvar för att evakuera och vårda patienter från Gaza i denna katastrofala humanitära kris där sjukvården har kollapsat och tusentals människor behöver akut medicinsk hjälp. Vi gör det redan i dag för att stödja det ukrainska folket, och vi skulle kunna göra mycket för att rädda liv också i Gaza.

EU-kommissionen har varit tydlig i sin uppmaning att vi borde ta emot svårt sjuka och krigsskadade, framför allt barn, från Gaza. Jag tycker att vi som land har en medmänsklig skyldighet att ställa upp.

Det finns inga rimliga skäl för Sverige att avstå från att ta emot patienter. Svensk sjukvård har kapacitet. Region efter region har tydliggjort att man är redo att ta emot Gazapatienter.

Det råder dock inte vapenvila i Gaza just nu, och det försvårar absolut evakueringar. Men det är inte omöjligt. Flera patienter finns redan i dag i Egypten. Genom att ta dem därifrån skulle vi både se till att de fick bättre vård och underlätta för vården i Egypten.

Dessutom måste vi vara redo den dag vapenvilan kommer, och den kommer att komma förr eller senare. Därför måste våra myndigheter redan nu ges i uppdrag att förbereda mottagandet av Gazapatienter.

I helgen, fru talman, tittade jag på det sista avsnittet av SVT:s serie Sverige och kriget. I den efterföljande diskussionen pratade man om likheterna mellan andra världskriget och läget i dag. Precis som i andra världskriget är Sverige inte i krig i dag, men vi påverkar och kan påverka där det råder konflikt, där det råder krig och där det pågår folkmord. Precis som då kan vi ta emot flyktingar, hjälpa människor och göra rätt saker.

Vi gjorde också fel saker under andra världskriget, som baltutlämningen eller när Röda Korset, som serien visade, prioriterade svenskar framför exempelvis fransmän. Vi kan om vi gör fel införa dubbla måttstockar och agera olika i olika typer av konflikter. Eller så kan vi agera konsekvent för att rädda mänskligt liv och stå upp för alla liv, oavsett var eller med vilka motiv de är i fara.

Från Vänsterpartiet ser vi att Sverige har ett ansvar att agera humanitärt och ta emot patienter, särskilt barn, från Gaza, i synnerhet som EU-kommissionen och Världshälsoorganisationen efterfrågar det och många andra EU-länder redan tar sitt ansvar.

Det pågår ett folkmord. Vi har ett ansvar att rädda så många liv som möjligt. Jag hoppas att sjukvårdsministern och regeringen tar det ansvaret. Jag bryr mig inte om vilken minister i regeringen som är ansvarig för den här portföljen. Jag bryr mig om att den svenska regeringen agerar mer kraftfullt än vad man gör just nu.

Herr talman! Jag riktar ett tack till EU- och Nordenministern för att hon deltar i debatten. Det är viktigt för att riksdagsledamöterna ska få ge sitt perspektiv och föra en dialog mellan regering och riksdag.

En fråga som är väldigt viktig på EU-nivå är att vi ökar den internationella närvaron i Gaza, på Västbanken och även i Israel för att göra människor trygga och motverka att extremism frodas.

EU har ett antal insatser som har varit pausade under tiden som konflikten har eskalerat efter Hamas fruktansvärda attack men också Israels bombningar och krigföring i Gaza. Det har diskuterats om flera av de insatserna kan återinföras och komma på plats. Jag undrar hur ministern ser på det.

Det finns också andra civila organisationer som är på plats, till exempel följeslagarprogrammet. Det har haft en internationell närvaro och skyddat till exempel palestinska barn när de går till skolan. Regeringen har dragit in stödet till den organisationen. Den svenska närvaron kommer att försvinna i höst. Det är Sida som har fattat beslutet men utifrån regeringens strategi. Jag undrar hur ministern ser på stöd till annan typ av internationell närvaro.

Låt mig använda de sista minuterna och sekunderna till att förklara vår inställning till UNRWA. Vi är inte kritiska till att regeringen ökar stödet till Gaza. Vi är kritiska till att man inte ger stöd till den FN-organisation som enligt resolutionerna 194 och 302 ansvarar för palestinska flyktingar och deras rätt att återvända hem från Al Nakba 1948.

Ni drar undan det politiska stödet till en viktig FN-organisation som säkerhetsrådet har beslutat om. Ni gör det också genom att strypa pengarna till barn som går i skolan på Västbanken, i Libanon, i Syrien och i Jordanien. De drabbas också av regeringens neddragning till UNRWA. Det är därför vi är kritiska. Vi ser att ni ökar det humanitära stödet till Gaza, och det är bra. Men ni låter andra barn betala priset.

(Applåder)

Verksamheten i Europeiska unionen under 2024

Herr talman! Det finns många frågor man kan ta upp med statsrådet utifrån hennes anförande. Jag tänkte precis som ledamoten Völker ta upp det humanitära lidandet i Gaza. Det är enormt. Inte minst lever i princip alla Gazas barn i en mardröm. Vi hör berättelser om hur barn svälter, ser sina hem försvinna och förlorar sina föräldrar och familjer. Detta skapar inte bara ett akut humanitärt behov utan också trauman för hela livet. Denna svält har inte uppstått genom att skördar har slagit fel eller genom någon naturkatastrof. Svälten i Gaza beror på att israeliska politiker i Israels högerextrema regering har beslutat att stoppa hjälp från att nå fram och därigenom skapa svält.

Det är uppenbart att det pågår ett folkmord i Gaza. Den internationella brottmålsdomstolen har utfärdat en arresteringsorder för premiärminister Benjamin Netanyahu med flera. Tydligare än så kan det knappast bli. Det är uppenbart att Israel bryter mot de paragrafer som handlar om mänskliga rättigheter i associeringsavtalet mellan Israel och EU som ger Israel ekonomiska fördelar och lägre tullar i handel med EU.

Nu har EU beslutat om en översyn av avtalet på nederländskt initiativ. Vad jag förstår stödjer regeringen detta. Men det var mer än ett år sedan som en samlad opposition i Sveriges riksdag krävde detta. Vänsterpartiet har krävt det under lång tid med anledning av Israels ockupation av Palestina. Nu verkar vi äntligen vara framme vid att det avgörs på riktigt.

Kommer regeringen att verka för att associeringsavtalet mellan Israel och EU suspenderas?

Herr talman! EU har i dag ett stort inflytande över politiska beslut i Sverige och har under flera decennier påtvingat medlemsländer en politik som har inneburit privatiseringar och marknadsanpassningar.

Regeringen i Sverige har saknat ambitioner att göra något åt dessa problem och har i stället valt att föra en skadlig EU-politik i Sverige och gömma sig bakom hänvisningar till EU i stället för att låta bli att agera. Det har resulterat i att det finns liten tilltro till politiken och politikers förmåga att påverka och förändra samhället till det bättre.

Efter valet i juni förra året, 2024, har Europaparlamentet fått en ny sammansättning. Inte minst har representationen av konservativa och främlingsfientliga krafter ökat, vilket kommer att få negativ effekt på många politikområden. Det gäller inte minst områden som klimat, jämställdhet och migration under den här mandatperioden. Det gäller också hbtq-området, som har varit uppe till diskussion under debattens gång. Jag tänker främst på utvecklingen i Ungern och även i Polen. Jag noterade också att EU-ministern skärpte tonen mot Ungern under frågestunden. Det blir också intressant att följa utvecklingen med en ny president i Polen som tillhör det nationalkonservativa Lag och rättvisa.

Herr talman! Jag tänkte tala om situationen i ett annat land på en annan plats på jorden, nämligen situationen i Gaza – en mardröm. Svält och död råder, och barn dör. Vår värld har verkligen misslyckats med att agera. Blind tilltro till Netanyahus högerextrema regering har lett till denna punkt där barn dör och extremism frodas.

Vi i Vänsterpartiet är tydliga. Vi kräver att Sverige och EU ska öka pressen på Israel maximalt för att få fred. Det var Israel som bröt vapenvilan senast, och det är Israel som stoppar hjälp från att nå fram till civila i nöd. Israels ockupation av Palestina, som har pågått i decennier, skulle inte vara möjlig utan EU:s förmånliga handelsavtal med Israel och utan USA:s militära stöd till Israel.

Europeiska unionen har år efter år riktat lam kritik mot Israels politik utan att det på något sätt har förändrat situationen för palestinierna. Israel har kunnat ignorera EU:s kritik utan att det fått några egentliga konsekvenser. Till exempel är associeringsavtalet mellan EU och Israel villkorat med respekt för mänskliga rättigheter, men det ger bara Israel en massa förmåner och stora ekonomiska fördelar. På det sättet bidrar vi till att stärka den ekonomiska basen för Israels ockupationspolitik.

Vi måste sätta tyngd bakom vårt budskap. Samarbetet mellan EU och Israel är omfattande. EU är Israels största handelspartner, men för EU betyder Israel knappt någonting ekonomiskt.

Sverige måste nu driva i EU att vi ska suspendera associeringsavtalet med Israel. Vi måste stoppa folkmordet, avbryta blockaden av Gaza, avveckla bosättningar och vägspärrar på ockuperat område och stoppa byggandet av muren på Västbanken.

Även på Västbanken ökar nu våldet. I skuggan av attackerna mot Gaza har ett stort antal palestinier dödats av israelisk militär och aggressiva bosättare. Andra har drivits bort från sina marker och hem. Och våldet är direkt sanktionerat av den israeliska regeringen. Bland annat har vapen delats ut till bosättare på Västbanken av den högerextrema ministern Itamar Ben-Gvir, en minister som vi nu diskuterar att belägga med sanktioner. Det finns också uppgifter om att det på de här vapnen många gånger sitter sikten från svenska Aimpoint. De gör att man lättare kan döda människor på Västbanken och i Gaza.

Antalet illegala bosättningar på ockuperad mark växer, och fördrivningen av palestinier ökar. Nya israeliska vägar byggs, och byggandet av den mur som så länge har fördömts av FN fortsätter. Israeliska soldater och bosättare har upprepade gånger förstört anläggningar på Västbanken som har finansierats av svenska biståndspengar. Till det kommer alla biståndsprojekt som har förstörts i Gaza under de pågående attackerna och folkmordet. Bosättningarna utgör ett brott mot den fjärde Genèvekonventionen och anses vara ett krigsbrott av Internationella brottmålsdomstolen.

Så länge Israel vägrar respektera palestiniernas grundläggande mänskliga rättigheter kommer det inte att vara möjligt att uppnå fred. De sanktioner som EU har antagit mot extremistiska bosättare inom ramen för sanktionsbrotten är förvisso välkomna, men de är långt ifrån tillräckliga för att utgöra en kraftfull markering mot den israeliska bosättarpolitiken. Regeringen måste visa handling och driva på för att rikta ytterligare EU-sanktioner mot israeliska bosättare.

Vi måste också strypa vapentillförseln, vilket är ett effektivt verktyg för att sätta press. I dag förekommer ingen vapenexport från EU till palestinska parter, men flera EU-medlemsstater exporterar vapen till Israel. All vapenexport från EU-länder till Israel måste upphöra. Sverige bör ta initiativ för att EU ska införa ett vapenembargo mot Israel.

De begångna krigsbrotten måste utredas, och de ansvariga måste ställas till svars i Internationella domstolen, ICJ, och Internationella brottmålsdomstolen, ICC. Sverige bör driva på för att EU ska vidta åtgärder för att underlätta ansvarsutkrävande för begångna brott. Det är helt enkelt dags att arrestera Israels premiärminister Benjamin Netanyahu. Det är så vi måste jobba i Sverige och EU för att Israels ockupation av Palestina ska upphöra – nu.

Herr talman! Under Erdoğans styre har utvecklingen i Turkiet tagit tydliga steg i fel riktning. Sedan det misslyckade kuppförsöket sommaren 2016 har inskränkningarna av demokratiska fri- och rättigheter ökat ytterligare. Massarresteringar och begränsningar av yttrandefriheten har varit återkommande.

Genom en konstitutionsändring 2017 har ännu mer makt samlats hos Erdoğan. Tusentals människor riskerar att bli arresterade och åtalade för vad de publicerar i sociala medier, och det är inte ovanligt att journalister blir frihetsberövade eller fängslade för terroristbrott på grund av sitt journalistiska arbete. Nästan alla medier ägs av företag nära Erdoğan och undviker kritisk granskning av regimen.

För oss här i Sverige blev detta väldigt tydligt när journalisten Joakim Medin greps med anklagelser om terrorbrott för att han ville granska Turkiets regering och dess gripande av oppositionella. Vi hade tänkt ha med det i detta betänkande. Efter 51 dagar blev journalisten Joakim Medin äntligen fri. Jag vill rikta ett tack till alla som bidrog till att det skedde.

Aktivister kämpar för mänskliga rättigheter i Turkiet, men de slås ned hårt. Inte minst drabbas de organisationer som kämpar för kvinnors rättigheter. Våld mot kvinnor legitimeras i statliga medier. Kvinnor som demonstrerar för sina rättigheter fängslas. Företrädare för regeringspartiet AKP hävdar att kvinnor och män inte är jämställda enligt naturlag.

Det är oroväckande att Turkiet har valt att lämna Europarådets konvention om förebyggande bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet, kallad Istanbulkonventionen. Istanbulkonventionen är det första internationellt rättsligt bindande instrumentet i Europa och ett av de första i världen som explicit kräver förbud mot och åtgärder för att stoppa mäns våld mot kvinnor. Regeringen bör inom EU-samarbetet och i sina direkta kontakter med Turkiet verka för att landet åter ska ratificera Istanbulkonventionen.

Utöver regimens repressiva agerande mot det turkiska civilsamhället har även militära attacker utförts, särskilt mot den kurdiska befolkningen och kurdiska områden. Turkiet har upprepade gånger genomfört territoriella kränkningar av sina grannländer. Man har genomfört både flyg- och markanfall mot kurdiska områden i grannländerna Syrien och Irak.

Det är till detta Turkiet som Sverige och EU skickar ett betydande ekonomiskt stöd, bland annat i form av ett förmedlemskapsstöd som Turkiet tar emot för att förhandla om sitt EU-medlemskap. Mellan 2014 och 2020 uppgick det till ungefär 50 miljarder kronor. Samtidigt är det många år sedan faktiska förhandlingar ägde rum. I dagsläget är det uppenbart att Turkiet inte längre uppfyller EU:s krav på demokrati och mänskliga rättigheter för att kunna bli medlem i EU. Att i det här läget ha några förhandlingar är i princip omöjligt. De borde därför frysas permanent mer tydligt än nu. Man behöver också dra in de förmåner som förhandlingarna ändå ger i dag.

Dessutom har Turkiet hittills tagit emot över 60 miljarder kronor från EU för att upprätthålla flyktingläger. EU har inte vågat agera mot Turkiet av rädsla för att Erdoğan ska säga upp detta skamliga flyktingavtal, som hindrar flyktingar från att ta sig från Turkiet till Europa.

Regeringen behöver verka för att EU ska avbryta flyktingavtalet med Turkiet och agera för att våld och repression mot oppositionella ska upphöra.

Till detta kommer nu den pågående utvecklingen som öppnar för fredssamtal. På Abdullah Öcalans förslag har PKK beslutat att upplösas. Freden är nu möjlig, men då måste det finnas en vilja – framför allt från Erdoğan men också från omvärlden. Ett EU som arbetar för fred och inte för att understödja Erdoğans regim skulle kunna göra skillnad i Turkiet och i hela regionen.

Med det, herr talman, vill jag yrka bifall till Vänsterpartiets reservation nummer 13 om Turkiet och Ryssland.

Herr talman! Den lilla omsvängning vi har sett från utrikesministerns sida de senaste veckorna är välkommen och bra. Det är förslag som vi från oppositionens sida har lagt fram här i riksdagen vid flera tillfällen. Så sent som för ett år sedan lade vi i en samlad opposition fram det förslag som regeringen nu har ställt sig bakom om att från EU:s sida se över associeringsavtalet med Israel.

Det skulle göra enorm skillnad om vi satte ekonomisk press på Israels regering. Jag hoppas att detta leder till att ni tar till fler förslag från oss i oppositionen och framför allt att ni röstar för att associeringsavtalet med Israel nu ska suspenderas.

Herr talman! I går hölls ett seminarium i Sveriges riksdag i samband med ett boksläpp om barns berättelser från Gaza. Man fick under seminariet ta del av berättelser som är skrivna av barn direkt på plats i Gaza.

Vi ser ju alla dagligen i medier och i våra sociala medier hur barn dör i Gaza, hur barns föräldrar dör i Gaza och hur situationen blir allt värre.

Barn dör både av israeliska bomber och av vapen som attackerar dem, men de dör också av svält på grund av att bistånd och humanitär hjälp inte kommer in till Gaza. Omvärlden har inte varit tillräckligt kraftfull i sin reaktion. Därför har Israels högerextrema regering gång på gång kunnat fortsätta blockera mat, mediciner och hjälp från att komma in i Gaza. Israel har också brutit vapenvilan och fortsatt med de grymheter som vi ser.

Nu måste vi agera kraftfullare för att stoppa att barn dör i Gaza. Jag undrar vad utrikesministern gör för att detta ska ske.

Herr talman! Som tidigare talare har varit inne på beslutar vi i dag om en ny lagstiftning om internationella sanktioner. Beslutet är en svensk implementering av den EU-lagstiftning som har införts på området. Riksdagens partier är eniga om införandet av lagstiftningen, som bland annat innebär en viktig skärpning av straffen för brott mot sanktioner.

När det gäller den mer principiella diskussionen om sanktioner bör man klara av att hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Att införa sanktioner mot länder och personer har blivit ett allt vanligare utrikespolitiskt verktyg i dessa tider – mycket som ett svar på att andra utrikespolitiska verktyg, såsom diplomati, inte har fungerat som man vill. Men vi ska ändå förhålla oss kritiskt till användandet av sanktioner och vilka effekter de får.

Historiskt har sanktioner införts mot stater som den egna staten haft en politisk konflikt med. Sanktionerna har slagit vitt och brett och ofta lett till att landets befolkning drabbats hårt medan landets styrande klass klarat sig undan alltför långtgående konsekvenser. Sanktioner har genom historien skapat både svår nöd och svält för många människor runt om i världen.

Nu för tiden fokuserar därför EU och FN i stället mer på riktade sanktioner mot de faktiska personer eller entiteter, till exempel ett företag, som är ansvariga. Därigenom hoppas man på att rätt part ska drabbas av sanktionernas effekter. Riktade sanktioner har lett till att sanktionslistorna blivit allt längre för att fånga upp allt fler personer. I politiken pratar vi ofta om sanktionspaket, och vi ger dessa paket ordningsnummer.

Men även riktade sanktioner kan slå vitt och brett. Om ett lands banksektor beläggs med sanktioner för att sätta press på bankledningen kan det drabba alla i landet som använder sig av banktjänster oavsett vilken roll och vilket ansvar de har.

Sanktioner är alltså på inget sätt ett perfekt verktyg. Men i den värld vi nu lever i med ökade motsättningar i spåren av imperialisternas återkomst, där imperialister genom våld försöker ta andra staters territorium, blir sanktionsverktyget det bästa vi har bland få andra verktyg.

Vänsterpartiet har en tydlig och principiell hållning när det gäller internationella sanktioner. Vi stöder sanktioner som ett verktyg för att motverka folkrättsbrott, aggression och ockupation. I flera aktuella fall har vi krävt att Sverige och EU ska agera hårdare med sanktioner.

Vänsterpartiet har krävt att det ska införas handelssanktioner mot Israel för att sätta press på landet med anledning av Israels ockupation av Palestina och krig i Gaza. Att suspendera associeringsavtalet med Israel vore en enkel och bra åtgärd. Vi vill att EU förbjuder all vapenexport och vapenimport till och från Israel. Vi behöver helt enkelt klippa de militära banden till Israels högerextrema regering och Israels militär.

När det gäller sanktionerna mot Ryssland är det beklagligt att Sverige är sämst i klassen. Vi är det enda EU-land som inte har väckt åtal mot någon person eller organisation för kringgående av sanktionerna mot Ryssland – detta trots att vi känner till flera misstänkta fall. Det är angeläget att upprätthålla ett ekonomiskt tryck på Ryssland och strypa Putins krigskassa. Därför krävs det krafttag för att stoppa kringgåendet av EU:s sanktioner mot Ryssland. Regeringen behöver agera omgående och med kraft för att dessa brott ska upptäckas tidigare, förhindras oftare och straffas hårdare. Därför behöver man samla de ansvariga myndigheterna och näringslivet för att gemensamt öka insatserna för att upprätthålla sanktionerna. Varje sanktionsbrott är ett stöd till Rysslands illegala krig mot Ukraina.

Det blir också tydligt när vi ser skillnaderna mellan de två aktörerna Ryssland och Israel att vi nu är på väg att införa dubbla måttstockar i världen. Det är också någonting vi måste motverka inom sanktionsregimerna.

Införandet av dagens lagstiftning är en tydlig signal från oss i den lagstiftande församlingen riksdagen till våra rättsvårdande myndigheter att vi vill se skärpning och handling. Sverige ska inte låta dem som för egen vinning kringgår sanktionerna mot Ryssland komma undan. Därför har Vänsterpartiet ställt sig bakom reservation nummer 1 om sanktionsbrott.

Herr talman! Jag känner att jag har fått ett bra resultat av interpellationen genom att diskussionen har fört upp frågan på ministerns dagordning. Det här är ett tydligt fall då det är intressant att titta på ministerns dubbla portföljer, bistånd och handel. Där finns lite olika verktyg som man kan använda i fall som detta.

Det är viktigt att det här görs tillsammans med internationella partner. Sverige ska inte agera ensamt i ett vakuum. Det finns ett tydligt afrikanskt ledarskap som försöker lösa regionens problem, och vi behöver inte kliva in och ersätta det utan snarare vara en stödjande del i processen.

Jag blir väldigt glad över att höra att alla möjligheter för att hitta en lösning finns på bordet. Det visar att det finns en bredd av åtgärder man kan vidta om utvecklingen försämras alternativt förbättras i olika delar. Det tycker jag är viktigt, och det var något jag saknade i diskussionen om Israels ockupation av Palestina, som vi hade tidigare.

Jag tycker att jag har fått svar på många av frågorna och tackar ministern för debatten.

Herr talman! Det är ett välkommet besked från ministerns sida att man är tydlig med att man inte vill ingå några nya avtal. Jag hoppas att det samtidigt sker en översyn av de befintliga avtalen och att man tittar på deras löptider och när det finns möjlighet eventuellt kliver ur avtal som inte är lämpliga att ha i det läge vi befinner oss i.

Det är en otroligt svår situation, men det är tydligt att omvärlden har stora möjligheter i sin relation till Rwanda. Man ska komma ihåg att det har funnits en diskussion globalt om att fördjupa samarbetet med den rwandiska regeringen än mer, och nu, tack vare det som sker i östra Kongo, har den diskussionen stannat av. Jag tror att det är sunt att man har nyktrat till lite och ser att det finns många goda delar av återuppbyggnaden av Rwanda efter folkmordet men att Paul Kagame också har haft landet i ett politiskt järngrepp under lång tid, trots att man på olika sätt har stärkt mångfalden i sin demokrati.

Förra året reste bistånds- och utrikeshandelsministerns egen statssekreterare Diana Janse till Rwanda. Det var innan Benjamin Dousa tillträdde som statsråd. I sina sociala medier skrev hon om hur fantastiskt besöket var, men i det inlägget nämnde hon inte med ett ord det demokratiska underskott som råder i Rwanda eller den negativa roll som landet har spelat i regionen med sin militär och i sitt stöd till rebellgruppen M23. Så tycker inte jag att en svensk regering ska agera. Vi måste ha en regering som tydligt står upp för internationell rätt och demokrati och är tydlig mot auktoritära ledare med att de inte har frikort att agera hur de vill.

Det som är intressant i fallet relationen mellan Rwanda och östra Kongo är handeln med naturresurser. Det är såklart inte helt enkelt att få kontroll över en sådan typ av handel, men det säljs och exporteras alltså produkter från Rwanda som inte finns där. Det handlar om naturtillgångar som inte finns i det lilla landet Rwanda men som finns i det betydligt större grannlandet DRK, det vill säga Kongo. Naturresurserna tas från östra Kongo av företag som ofta är rwandiska och exporteras på en internationell marknad. Det är flera produkter som vi behöver till våra telefoner och andra typer av elektronik. Därför kan vi vara del i att stödja de här ekonomierna.

Jag vill än en gång fråga ministern: Vad kan Sverige och EU tillsammans göra för att få grepp om den handeln och säkerställa att vi inte bidrar till att fördjupa den konflikt som vi ser i östra Kongo och som riskerar att sprida sig – det måste vi också ha klart för oss – i Stora sjöregionen i hjärtat av Afrika?

Herr talman! Den humanitära situationen i Demokratiska republiken Kongo, även kallad DRK, är en av de värsta i världen och drabbar en fjärdedel av befolkningen direkt. Miljontals människor är på flykt, och hårdast drabbade är kvinnor och barn. FN och internationella människorättsorganisationer har gång på gång rapporterat om systematiska massakrer, etniskt motiverade våldsdåd och sexuellt våld som används som vapen i konflikten. Sjukdomar som kolera och mpoxvirus sprids, och många lider av hunger och undernäring.

Rwanda har spelat en avgörande roll i konflikten genom sitt stöd till väpnade grupper i östra Kongo och sin systematiska plundring av landets naturresurser. Flera FN-rapporter har belyst hur Rwanda genom sin inblandning i konflikten exporterar konfliktmineraler som ofta är kopplade till allvarliga människorättsbrott. EU:s och Sveriges handel med Rwanda måste därför granskas noggrant för att säkerställa att vi inte indirekt bidrar till att finansiera våldet och plundringen av Kongos resurser.

Rwanda är ett land med en fruktansvärd historia. Folkmordet 1994 finns tydligt kvar i vårt minne men såklart särskilt i minnet hos alla dem som bor och lever i Stora sjöregionen i hjärtat av Afrika. Dagens konflikter har ofta rötter bakåt i historien, ofta på grund av europeisk imperialism.

Sedan folkmordet har Rwanda haft en fantastisk återuppbyggnad. Med hjälp av det internationella samfundet tillsammans med lokala traditioner för konfliktlösning och ansvarstagande har samhället läkts och byggts upp på nytt. Rwanda är i dag på många sätt ett välfungerande samhälle och en stat som ligger i framkant i många aspekter. Partnerskapet med internationella partner och länder har varit starkt under många år.

Samtidigt är Rwanda ingen fullfjädrad demokrati. Sedan folkmordet har landet styrts av en enda president, Paul Kagame. Den demokratiska utvecklingen har stannat upp, och Rwanda utnyttjar nu att man har blivit en starkare aktör i regionen genom sin militära kapacitet.

Det internationella ansvaret stannar inte vid Rwanda. Det finns väldokumenterade exempel på att europeiska företag direkt eller genom underleverantörer profiterar på den illegala exploateringen av mineral i Kongo. Genom att köpa mineral som till exempel guld och kobolt från konfliktområden bidrar dessa företag till att finansiera väpnade gruppers fortsatta våld, vilket förvärrar den humanitära katastrofen. Trots olika internationella initiativ finns det fortfarande allvarliga brister i spårbarheten och kontrollen av dessa leverantörskedjor.

Sveriges politik måste vara tydlig och konsekvent när det gäller att motverka folkmord, grova människorättsbrott och illegal exploatering av naturresurser, oavsett var det sker i världen. På samma sätt som handelspolitiken används för att utöva påtryckningar i andra konflikter bör såväl vår egen handel som EU:s regler och sanktioner kopplat till dessa frågor ses över.

Jag vill tacka ministern för svaret. Flera delar i det var väldigt bra och tydliga. De frågor vi ställer från Vänsterpartiets sida i dag handlar om vad man kan göra för att säkerställa att Sverige inte bidrar till finansiering av väpnade grupper, om regeringen överväger eventuella skärpta regler eller sanktioner mot Rwanda och andra väpnade grupper och om man kan stärka regelverket på något sätt när det kommer till handel där man riskerar att bidra till konflikter genom illegal exploatering av naturresurser. Kan man säkerställa att svenska och europeiska företag inte deltar eller indirekt finansierar konflikter på det sätt som det finns risk för i Kongo?

Herr talman! Jag ska nu fundera på om vi har fått svar på de frågor vi har ställt.

Det är tydligt att den svenska regeringen inte avser att avbryta eller frysa det handelsavtal som EU har med Israel. Det är ett tydligt nej där.

Regeringen vill fokusera på associeringsrådet, men än så länge har vi inte fått några som helst tydliga resultat från rådets enda möte.

När det gäller om statsrådet anser att handelsrelationerna med Israel överensstämmer med vår utrikespolitiska hållning får vi oss en lektion om att man står bakom Internationella domstolen. Det tycker jag i grunden är bra. Problemet är att man från regeringens sida inte analyserar vad domstolen har kommit fram till och vidtar åtgärder utifrån det.

När det gäller rekommendationen till svenska företag hör vi inte att några sådana är planerade. I stället oroar man sig för att UNRWA:s pengar ska bli fast på ett bankkonto. Då vill jag bara informera statsrådet om att det blir de inte. I annat fall hade andra länder inte stöttat. Det handlar inte heller enbart om pengar till Gaza, utan även palestinska flyktingar i Libanon, i Syrien och på andra platser i Palestina får ta del av UNRWA:s stöd. Det vi ser är alltså mycket tydligt en politisk åtgärd från regeringen.

För er som lyssnar på denna debatt är det också tydligt vad som behövs: Sverige behöver en rödgrön regering, en rödgrön regering som i FN:s generalförsamling skulle rösta för eldupphör, för att internationell rätt ska gälla, för att Internationella domstolens beslut ska följas och för staten Palestinas rätt att göra sin röst hörd.

Det behövs en rödgrön regering som ökar och stärker biståndet till Palestina samtidigt som vi ger politiskt stöd till FN och till FN-organet UNRWA specifikt, en rödgrön regering som ökar pressen på staten Israel och utkräver ansvar genom att suspendera associeringsavtalet mellan EU och Israel.

Vi behöver en regering som tillsammans med andra länder formar en plan för fred i Mellanöstern och för ett slut på Israels ockupation av Palestina.

(Applåder)

I detta anförande instämde Jacob Risberg (MP).

Herr talman! Vi var många som blev glatt överraskade över att bistånds- och utrikeshandelsminister Dousa, efter sitt besök i Israel, var så tydlig med vad som sker i Gaza. Men glädjen varade inte länge, för regeringen meddelade sedan att man totalt skulle dra in stödet till FN-organet UNRWA. Vi ställer oss vid en skampåle när det gäller humanitärt stöd till palestinska flyktingar genom att vi inte ger något sådant stöd.

När sedan utrikesministern gjorde samma resa som bistånds- och handelsministern gjorde ledde det till att den israeliska regeringen använde den svenska regeringen som ett gott exempel, som man hoppades att andra länder skulle följa efter. Än i dag står den svenska regeringen helt ensam i att fatta den här typen av beslut.

Vi har hört FN skrika sig hes för att få Sverige och USA – ja, hela omvärlden – att agera. Men svaret från Israels regering har blivit att stämpla och förbjuda dess generalsekreterare António Guterres. Samtidigt attackeras och dödas FN-arbetare och FN-soldater, och det israeliska parlamentet har infört en lag för att förhindra FN att ge humanitärt stöd till palestinier. Det är en oacceptabel och cynisk politik i syfte att svälta ett ockuperat folk.

Då råder det från den svenska regeringens sida och från EU:s sida ett slags blind tilltro till dialog. Det finns en överdriven bild hos regeringen när det gäller vad associeringsrådet ska ge och vilka resultat man ska få av det. Bara ett enda möte har de facto hållits sedan den 7 oktober, och det var ett möte som Israel förhalade i över elva månader.

Ministern återkommer hela tiden till att man vill att rådet ska användas. Men vad blir resultatet? I praktiken ser vi att EU, inklusive Sverige, sätter press på Israel en enda dag, när mötet hålls. Alla andra dagar på året är det ingen press på Israel. Det var inte så här som apartheidregimen i Sydafrika föll.

Regeringens och EU:s väg kommer aldrig att leda till något resultat. I stället kommer den att leda till att man upprätthåller status quo, det som vi ser nu, medan Gaza dör.

På mycket lösa grunder fryste och skar ni i det svenska biståndet till den främsta biståndsorganisationen för palestinier. Samtidigt försökte FN-organet UNRWA hjälpa när nöden var som störst – den är fortfarande som störst.

Ni har misslyckats med att föra en solidarisk och rättvis utrikespolitik. Ni har sänkt Sveriges anseende i omvärlden, särskilt i muslimska länder. Ni har brutit med den svenska traditionen – att stå upp för folkrätten – och i stället infört dubbla måttstockar.

Herr talman! Sverige måste i detta läge sluta upp bakom den enda fredliga part som finns, staten Palestina. Sverige har erkänt Palestina som stat. Vi borde därför helhjärtat stödja bygget av en palestinsk stat så att vi får jämbördiga parter och en tvåstatslösning och i förlängningen ett slut på ockupationen – för att få en hållbar fred för Palestina och för Israel.

Den norska regeringen har på många sätt agerat annorlunda än den svenska regeringen. En sak som den norska regeringen har gjort hänger ihop med det som behandlades i den sista frågan i interpellationen. Det gäller företagens roll.

Här har den norska regeringen varit tydlig, först i rekommendationer och sedan i skärpta rekommendationer till norska företag. Man ska undvika handel som bidrar till att upprätthålla Israels ockupation av Palestina, utifrån Internationella domstolens ställningstagande. Något liknande har vi knappast hört från den svenska regeringen.

Här behöver den svenska regeringen nu bli mycket, mycket tydligare. Vi behöver inte höra ord om begränsningar i vad regeringen vill göra. I stället vill vi ha tydlig handlingskraft från regeringens sida.

(Applåder)

Herr talman! Situationen i Palestina är värre än någonsin. Döden och förödelsen är total i Gaza. Tidigare fanns det ett litet ljus i några veckor av vapenvila då dödandet avtog, hungern minskade och palestinier och israeler kunde friges och fick återvända hem till oroliga anhöriga. Men så bröt Israel vapenvilan med Hamas. Vi är tillbaka i våldets cykel med död, hunger och total förödelse. Det är en cykel som vi har sett om och om igen i Mellanöstern och som bara leder till mänskligt lidande och minskade möjligheter att bygga långsiktig fred. Våldet och dödandet på den ockuperade Västbanken har nått nya skyhöga höjder. Men här i Sverige har vi en regering som gärna pratar om det allvarliga humanitära läget i Palestina men samtidigt för en politik som går i direkt motsatt riktning.

Förra sommaren kom Internationella domstolen, ICJ, med ett domslut som utkrävde ansvar av Israel men också av alla andra av världens stater. Domstolens ställningstagande ledde fram till en FN-resolution i generalförsamlingen som bland annat krävde att Israels ockupation av Palestina skulle avslutas inom ett år. Trots detta har Sverige fortsatta samarbeten och handel med Israel, och inga märkbara åtgärder har vidtagits för att följa Internationella domstolens interimistiska beslut. Inte heller har någon utredning om beslutets konsekvenser gjorts av regeringen.

Ett konkret svenskt exempel som sannolikt bryter mot Internationella domstolens ställningstagande är regeringens planer på att köpa israeliska militära drönare; det prövas nu om de passar det svenska försvaret. Samtidigt har EU haft möten inom ramen för associeringsavtalet med Israel i syfte att diskutera mänskliga rättigheter och respekten för den internationella rätten – det så kallade associeringsrådet. Resultatet av mötet visade att ingen konkret press utövades på Israel för att landet skulle förändra sin politik eller sitt agerande. Detta aktualiserar frågan om huruvida handelsavtalen mellan EU, Sverige och Israel faktiskt bidrar till att legitimera och ekonomiskt upprätthålla en stat som just nu står under granskning för folkrättsbrott och sedan länge konstaterat krigsbrott och brott mot mänskliga rättigheter.

Det som vi i Vänsterpartiet – ja, faktiskt hela oppositionen här i Sverige – kräver är att EU nu suspenderar, alltså fryser, associeringsavtalet med Israel så att WTO-regler skulle gälla för all handel med Israel. I dag ger EU Israel en förmån samtidigt som landet tillåts genomföra ett folkmord.

Sverige har sedan länge betonat vikten av respekt för internationell rätt. Att upprätthålla ett handelsavtal med en stat som misstänks för folkmord riskerar att undergräva denna hållning. Många andra länder har redan vidtagit åtgärder för att ompröva sina ekonomiska relationer med Israel. Från Sverige bör vi följa deras exempel för att säkerställa att vi inte, direkt eller indirekt, understöder brott mot mänskligheten. Dessutom strider detta mot Internationella domstolens beslut.

Vänsterpartiet har därför ställt fyra frågor till bistånds- och utrikeshandelsministern i dagens interpellationsdebatt.

Avser statsrådet att vidta åtgärder för att avbryta eller frysa det handelsavtal som EU har med Israel?

Hur ser statsrådet på det associeringsrådsmöte som EU har haft med Israel?

Anser statsrådet att man borde vidta något slags åtgärd för det?

Vad tycker statsrådet allmänt om handelsrelationerna mellan Sverige och Israel?

Dessa frågor behöver Sveriges regering svara på, och jag hoppas att vi får svar i dagens debatt.

Fru talman! I nästa vecka är det pressfrihetens dag. Just det fria ordet, yttrandefriheten och journalistiken är under stor press globalt.

I Gaza dör fler journalister än någon annanstans i världen, och de som försöker sprida ordet om det pågående folkmordet blir själva måltavlor. I förra veckan dödades journalisten och filmaren Fatima Hassouna sedan det stod klart att hennes film skulle visas på filmfestivalen i Cannes.

Även för svenska journalister är utsattheten stor. I går talade anhöriga till journalisten Dawit Isaak på ett seminarium i Sveriges riksdag. Hans döttrar har växt upp i 24 år utan kontakt med sin pappa. I Kina är den svenske bokförläggaren Gui Minhai fängslad utan kontakt med omvärlden och sin familj. Och senast är det journalisten Joakim Medin, vars rättegång börjar i Turkiet nästa vecka.

Jag undrar vad utrikesministern gör för att stå upp för det fria ordet och för de journalister som förtrycks, grips och i värsta fall dödas av regimer som vill tysta deras röster.

Herr ålderspresident! Nu debatterar vi återigen Israels mångåriga ockupation av Palestina och dess konsekvenser. Denna gång sker det efter att Israel har brutit vapenvilan, vilket gör att folkmordet har startat på nytt. Varje dag nås vi av rapporter om död och förstörelse, om barn som mördats och skadats och om familjer som om igen tvingats fly från sina hem. Det är en humanitär katastrof av enorma proportioner, och det är vår skyldighet att göra allt vi kan för att bidra till en lösning.

På ingen plats på jorden dör så många barn, så mycket sjukvårdspersonal, så många journalister och så mycket FN-personal som i Gaza. Senast i går träffades UNRWA:s huvudkontor, och fem medarbetare dödades. Från Gaza kan ingen fly. I Gaza är alla instängda.

Hittills har minst 50 000 palestinier mördats, och de som har överlevt har allvarliga fysiska skador eller bär på en djup sorg över förlorade nära och kära. Samtidigt har Israels blockad mot Gaza förhindrat tillgången på grundläggande förnödenheter som el, vatten, mediciner och mat för alla nödställda. Dessutom har våldet och dödandet på Västbanken eskalerat, och hundratals palestinier har på mycket kort tid blivit mördade av bosättare och soldater.

Som Vänsterpartiet ser det är situationen i Israel och Palestina helt oacceptabel. Israels ockupation av palestinska områden är folkrättsvidrig och måste upphöra. Bosättningspolitiken på Västbanken, rivningarna av palestinska hem och den inhumana blockaden av Gaza är flagranta brott mot internationell rätt. Vi fördömer alla former av våld och attacker mot civila, oavsett vem som utför dem. Brott mot folkrätten ska alltid fördömas.

Sverige och EU måste nu agera kraftfullare för att sätta riktig press på Israel att respektera folkrätten och upphöra med ockupationen. Det handlar om att använda alla diplomatiska och ekonomiska verktyg som står till buds, inklusive sanktioner, för att få till en förändring.

Vänsterpartiet anser att Sverige bör verka för ett omedelbart och permanent eldupphör i Gaza. Det tog över 500 dagar, men så sent som i fredags fick vi äntligen höra från regeringen att den vill se en permanent vapenvila. Men vi fick inte vara glada över det; i förrgår klarade statsministern inte av att fördöma Israels nya attacker mot Gaza som dödat över tusen personer. Det var alltså Israel som bröt vapenvilan. Nu rullar pansarvagnarna in i Gaza på nytt.

Den svenska regeringen talar gärna om den israeliska gisslan. Det är bra, för gisslans situation är sannolikt helt förfärlig. Flera ur gisslan har bekräftats döda. Men när nu striderna tar fart på nytt hörs åter kritik från gisslans familjer. De förstår allvaret och att sannolikheten för att deras nära och kära kommer hem i liksäckar har ökat. Den högerextrema israeliska regeringen har just nu två motstridiga mål: få hem gisslan och förgöra Hamas.

Med nuvarande strategi kommer inget av dessa mål att uppnås. I stället är det egentliga målet för Netanyahus regering att stanna vid makten och slippa åtal för de brott som de har begått, både i Israel och mot internationell rätt. Att den extremaste av de extrema, Itamar Ben-Gvir, återvänder till regeringskoalitionen samtidigt som bombningarna av Gaza startat på nytt visar hur den extrema bosättarrörelsen sätter agendan för den högerextrema regeringen.

När den svenska regeringen försöker navigera och vara Israels vän blir det problem. Problemet för den svenska regeringen är att den israeliska regeringen inte representerar sitt folk. Före Hamas fruktansvärda attack skedde massdemonstrationer mot den rättsreform som den högerextrema israeliska regeringen försökte genomdriva. När gisslans familjer nu gång på gång ignoreras och negligeras av Netanyahus högerextrema regering blir protesterna i det israeliska samhället än mer högljudda. Jag läste nyss nyheter om att de i går blev attackerade när de demonstrerade, då en bil körde in och skadade flera av dem som arrangerade protester.

När Israel nu bryter vapenvilan och återupptar folkmordet på palestinier har det inte stöd hos den vanliga israeliska medborgaren. Detta krig är Netanyahus, Smotrichs och Ben-Gvirs krig för att bli omvalda. Extremhögern är beroende av våld för att skapa sitt politiska narrativ.

Netanyahus högerextrema regering saknar mandat för sitt krig och har därigenom ingen legitimitet. Det är en minoritetsregering som folket i Israel vill ersätta i nästa val. De har visat gång på gång att de inte bryr sig. De är beredda på att offra såväl palestinska som judiska liv. Det fanns ett avtal om vapenvila som befriade gisslan och stoppade kriget. Netanyahus högerextrema regering valde dock att bryta vapenvilan bara för att hålla fast vid makten.

I dess bakgrund finns en annan aktör som gett grönt ljus till de nya bombningarna av Gaza: USA:s president Donald Trump. Han har bestämt sig för att i alla lägen vara Netanyahus bästa vän.

Såväl tidigare som nuvarande amerikanska administrationer har på olika sätt stöttat ockupationen och folkmordet genom vapenförsäljning till Israel och militärt samarbete. Trumpadministrationen har tagit imperialismen ett steg längre och föreslår att Gaza ska omvandlas till en turistort för rika. Det skulle innebära att palestinier tvingas bort från sina redan förstörda hem för att göra plats för lyxresorter, i enlighet med imperialistisk politik från USA och Israel. I stället för att diskutera seriösa fredsplaner från Arabförbundet ber Trump AI göra oseriösa videor med sig själv i Gaza. Detta saknar så klart helt verklighetsförankring men ingår i den amerikanska extremhögerns taktik för att göra oss upprörda och få oss att inte diskutera rätt väg framåt.

I detta läge borde Sverige ställa sig bakom Sydafrikas anmälan av Israel till Internationella domstolen, ICJ, för brott mot folkmordskonventionen. Det är nämligen i domstolarna ICJ och ICC som rättvisa skipas, inte genom utomrättsliga avrättningar.

Följetongen kring EU:s associeringsavtal med Israel har varit en bedrövelse i flera akter. Israel har i dag en förmånlig handelsrelation med EU trots att avtalet innehåller kapitel om mänskliga rättigheter. Sverige har tillsammans med ett par andra medlemsstater effektivt stoppat suspendering av avtalet genom att hänvisa till att det behövs dialog med Israel. Först lyckades Israel fördröja ett första möte i associeringsrådet månad ut och månad in, i praktiken under ett helt års tid. När mötet sedan gick av stapeln framförde Sverige pliktskyldigt kritik utan att några aktiva åtgärder vidtogs mot Israel.

EU borde omedelbart suspendera det nuvarande associeringsavtalet med Israel. Israel bryter mot de mänskliga rättigheterna, och då kan man inte ha förmånliga handelsavtal. I stället för förmånlig handel borde ett vapenembargo införas mot Israel tillsammans med en omfattande bojkott av israeliska varor och tjänster. Vi måste använda alla tänkbara ekonomiska påtryckningar för att få Israel att ändra sin politik.

Sverige borde precis som Norge ta emot patienter från Gaza. Precis som vi stöder Ukraina måste vi rädda palestinska barn och cancerpatienter från att lemlästas och dö.

Den svenska regeringens tystnad när det gäller Israels brott mot mänskligheten kommer att vara en skam i svensk historia. Regeringens neddragningar av UNRWA är politiska. Man vill inte att FN:s resolution 302 om de palestinska flyktingarnas rätt till utbildning, vård och återvändande ska följas. I stället fokuserar man på World Food Programme så att palestinier ska ha mat i magen. Det är såklart viktigt för att palestinierna ska överleva. Men det är också ett sätt för regeringen att gå från att se palestinierna som aktiva, egna aktörer med agens till att se dem som passiva aktörer som ska hjälpas och räddas – i stället för att möta det som är grundproblemet: ockupationen.

Vänsterpartiet står fast vid att en rättvis och hållbar fred mellan Israel och Palestina måste bygga på en tvåstatslösning, med en självständig och livskraftig palestinsk stat sida vid sida med en säker och erkänd israelisk stat, inom de gränser som gällde före 1967 års krig. Jerusalem skulle kunna vara huvudstad för båda länderna.

För Vänsterpartiet är det tydligt att palestinska barns liv är lika mycket värda som våra egna barns liv. Barnen i Gaza har rätt till ett liv fritt från bomber och förödelse. Detta innebär att vi kräver ett omedelbart slut på Israels ockupation av Palestina, inklusive de palestinska flyktingarnas rätt att återvända, och ett bortdragande av de olagliga bosättningarna. Fredsprocessen måste återstartas med målet att nå en rättvis fred så att grunden kan läggas för fred, frihet och framtida samexistens. Ingen är fri förrän alla är fria. Det gäller både palestinier som fängslats och israelisk gisslan. Vi anser att det är hög tid för Sverige och omvärlden att agera kraftfullare för att bryta den destruktiva spiralen av våld och förtryck och skapa en framtid där både israeler och palestinier kan leva i fred och säkerhet.

Därmed, herr ålderspresident, vill jag yrka bifall till Vänsterpartiets reservation nummer 2.

(Applåder)

Herr ålderspresident! När det gäller det sista är det Israel som upprätthåller en blockad mot Gaza. Det är en blockad som man upprätthållit under lång tid, men särskilt sedan 2006 när man backade från de bosättningar man hade men sedan upprättade en blockad som ingen har kunnat ta sig förbi. Det känns lite märkligt att det resoneras om att man måste bomba sjukhus och skolor för att Hamas finns under eller i närheten av dem.

Jag har fortfarande inte fått svar om vapenexporten och vapenimporten. Vi pratar om vapen som ledamoten framhöll som otroligt bra. Det handlar om att de är vad man kallar battle-proven, alltså testade på människor, i det här fallet palestinier. Det gör att de vapnen anses vara extra dugliga att köpa.

Ska vi verkligen bryta mot Internationella domstolens dom för att vi vill ha dessa vapen? Ska vi bryta mot deras dom för att svenska vapen ska användas för att döda palestinska barn? Det blir konsekvensen av det ledamoten föreslår.

Det känns svårt att ta dessa ord på allvar, att man vill se vapenvila och gisslan fri, när man rabblar upp krav på krav, som att återta erkännandet av Palestina som stat och att flytta Sveriges ambassad i Israel till Jerusalem; jag tolkade det som att det inte handlade om att höja upp generalkonsulatet i Jerusalem till en ambassad.

Sverigedemokraterna närmar sig också Israels extremhöger. Ska man tolka detta som att Sverigedemokraterna vill se en vapenvila och vill se gisslan fri? Inget av detta kommer att leda till att man uppnår det. I stället ingår Sverigedemokraterna i ett paket av partier som understöder Israels ockupation av Palestina och den högerextrema regering vi ser i Israel som väljer att bryta vapenvilan och fortsätta folkmordet i Gaza.