Marcus Wennerström

Fru talman! Jag reflekterar över det statsrådet säger om att allt inte är partipolitik. Det är väldigt viktigt.

Det är också därför jag är här i dag. Det är inte för att vi har en partipolisk schism eller extremt olika meningar i det här, utan det är för att använda verktyget interpellationer för att kunna trycka på och jaga på som den opposition jag utgör del i för att regeringen ska agera på rätt sätt.

Men låt oss fokusera på medarbetarna på Sis, för 2023 var ett otroligt svart år för dem som arbetar i Sverige. Fler dog på arbetsplatsen än på väldigt länge, vad jag vet, och när jag tar del av de rapporter som de fackliga representanterna för Sis medarbetare lyfter fram kan jag känna att det är mer tur än skicklighet att inte en av dem som förolyckades i Sverige förra året var en medarbetare på Sis.

Där någonstans behöver vi också ha fokus. Hur ser vi till att de vuxna som finns på Sis i form av medarbetare kan erbjuda en så trygg miljö att vi stävjar upplopp och annat som händer på Sis som skapar en otrygg miljö? De vuxna som arbetar på Sis är barnens kravställare, men de är också barnens trygghet om det är oroligt på hemmet.

Min enkla fråga till statsrådet är om vi kommer att kunna nå en situation där vi kan tillmötesgå behovet av mer personal i relation till antalet som bor på Sis-hemmen så att man kan skapa en så pass trygg och säker arbetsmiljö men också livsmiljö för de intagna att vi kan slippa situationer som de som uppstod i Tysslinge under sommaren och hösten.

Det går liksom inte ihop i mitt huvud att vi når dit. Även om det satsas pengar kommer mycket av de pengarna att ätas upp. Det finns åtgärder kopplade till teknisk och fysisk infrastruktur som behöver åtgärdas där de pengarna kommer att användas. Det finns också ökade kostnader till följd av att det nu med stor sannolikhet kommer att placeras fler barn på boenden som redan i dag har en kö in och svårt att slussa ut.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret. I svaret finns viktiga poänger, men det kvarstår fortfarande frågor om här och nu. Jag återkommer till dem senare.

Låt oss först konstatera att vi på samhällelig nivå många gånger misslyckas i att ge barn den trygga uppväxt de har rätt till. I många fall kan det handla om att föräldrar inte har förutsättningarna eller lyckas i sin roll. Men sådana misslyckanden påverkar inte det faktum att det är oerhört kostsamt såväl ekonomiskt som samhälleligt och inte minst på ett mänskligt plan när så sker. Därför är våra skyddsnät så oerhört viktiga.

Ibland innebär skyddsnätet att barn som hamnat på fel kurs i livet, ibland även i grov organiserad brottslighet, behöver omhändertas. Det är en viktig samhällelig funktion. När allt annat brister i barnets omgivning, när vardagen handlar om våld och narkotika och när vuxennärvaron kanske tar form av en grovt kriminell, är förutsättningarna för barnets väg in i samhället minst sagt försvagade. Då behöver vi ett starkt samhälle som tar vid.

I den här beskrivningen misstänker jag att vi inte har olika tankar eller någon konflikt, men jag nämner ändå detta eftersom jag tycker att det är viktigt att börja i att vi är överens om att vi nu pratar om barn. Det handlar om barn vars hemmiljö eller andra förutsättningar av olika skäl inte har lett rätt. Det handlar också om hur vi som samhälle vänder en sådan utveckling, hur vi stärker barnet för att genom detta också bidra till att skapa en möjlig och ljusare framtid.

Om vi vill upprätthålla samhällets rätt att omhänderta barn är det också ett rimligt krav att barnet som omhändertas hamnar i en så trygg och säker miljö som möjligt. Kort och gott: Barnet ska ges förutsättningar att bryta med den miljö det vuxit upp i. Då är åtgärder som statsrådet redogör för, till exempel begränsning av användning av mobiler, en bra sak. Det har vi sett påverka situationen fysiskt på plats på institutionerna, där de används som ett verktyg att skapa oreda.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Min oro kvarstår när så mycket fokus läggs på det brottsförebyggande uppdrag som Sis får i regleringsbrevet. Det kommer absolut att innebära att Sis på ett annat sätt kan delges information från polisen, och det kommer att underlätta i det övergripande uppdraget. Men deltagande i de så kallade Bob-råden kommer inte att lösa den akuta situationen i dag. När myndigheten å sin sida uttalar sig om situationen och hur det har lugnat ned sig något under senare delen av hösten på Tysslinge är det andra saker som lyfts upp. Till exempel lyfter man upp att man med bibehållen personal har kunnat minska antalet som bor där och att det har lett till bättre arbetsmiljö och bättre miljö för de intagna.

Utöver det efterfrågas naturligtvis saker kopplade till teknisk och fysisk infrastruktur och bättre lokala insatsmöjligheter.

Min fråga till statsrådet är ändå denna. Om det efterfrågas ett minskat antal platser, hur rimmar det med statsrådets tidigare uttalanden om att fler kommer att behöva omhändertas? Vilka åtgärder kommer vi att få se här och nu, med ett stort tryck på Sis institutioner, som gör det tryggare både för dem som bor där och för dem som arbetar där?

Herr talman! Min fråga går till sjukvårdsministern.

Pandemin må vara över, men när smittalen ser ut som de gör just nu i Sverige är vi många som påminns om situationen och hur det såg ut för några år sedan. Det är ju väldigt olyckligt att det rapporteras om att vaccinationerna har kommit igång väl sent, för vaccinationstäckning är ju A och O för att man ska kunna bekämpa hotet från sjukdomen.

Av den anledningen har vi kallat socialministern till socialutskottet, för fortsatt fokus på vaccinationer är viktigt. Såväl covid som säsongsinfluensan och andra sjukdomar kan ju motas med hjälp av vaccinationer.

Förutom det mänskliga lidandet, i form av sjukdomar som sprids, ser vi hur sjukvården belastas tungt med längre toppar och högre belastning än vad sjukvården kanske var beredd på. Med anledning av situationen undrar jag hur regeringen ser på sin roll när det gäller att hjälpa sjukvården i detta läge och, mer konkret, hur sjukvårdsministern ser att staten ska kunna stödja regionerna i det arbete som de bedriver just nu.

Herr talman! Många av de tankar jag har ligger i linje med det ledamoten Eva Lindh precis redogjorde för. Det är ju helt fantastiskt att se i utredning efter utredning och även i de lagförslag som läggs fram hur beslutet att göra barnkonventionen till svensk lag gör avtryck i detta arbete. Det är jättebra att denna andemening fullföljs av regeringen.

Liksom Eva Lindh oroas jag av att statsrådet trycker på att det inte är en fråga om "om" utan "hur", och då blir min följdfråga tveklöst "när?". Som jag var inne på i mitt första anförande finns det ett värde i att man kokar ihop saker till en jättestor gryta, men här har vi ett riktigt problem där en utredning redan är framtagen som kan lösa detta problem. Varje dag är en potentiellt förlorad dag; det vet även statsrådet. Ju längre tid det dröjer, desto fler barn riskerar vi att tappa mellan stolarna.

Jag är positivt inställd till svaret jag fick på min fråga om att vi ska kunna använda detta i en bredare bemärkelse. Det återstår att lösa praktiskt hur nya vistelsekommuner ska kunna ta del av detta, för det är inte alltid helt tydligt hur folk flyttar inom landet. Det ska dock inte finnas några hinder för att delge det. Men precis som Eva Lindh undrar jag när. Hur länge till ska vi behöva vänta på att det förslag som är färdigt sedan ett bra tag blir ett lagförslag?

(Applåder)

Herr talman! På ett seminarium här i riksdagen för ett tag sedan lyfte en av deltagarna - en person med lång erfarenhet från Polismyndigheten, mycket av den på lokal nivå - en önskedröm, nämligen att kunna dela varningssignaler mellan flera myndigheter. En orosanmälan är inte per automatik en varningssignal, men däremot ska en orosanmälan alltid leda till ett vägval, det vill säga ett beslut om att antingen gå vidare med orosanmälan eller inte. Det är i sig ett väldigt viktigt ställningstagande.

Många av de lösningar som finns med i den utredning som det refereras till är väldigt bra, och de handlar om att stärka möjligheterna till samverkan och informationsinhämtning. Anledningen till detta är enkel: Alla observationer vi får tenderar att vara ögonblicksbilder, men ögonblicksbilder står inte ensamma utan finns i ett sammanhang. Det sammanhanget kan, som uttrycktes i önskan under seminariet, innehålla en koppling till gängrelaterad brottslighet. Det kan också handla om att flera sinsemellan skilda observatörer rapporterar oro av det mildare slaget kring en individ.

Vi är ju överens om att dagens system med pärmar inte duger, att enskilda socialsekreterares minne inte kan utgöra skyddsnät och att andra och bättre alternativ står till buds. Mot denna bakgrund ställde Gustaf Lantz från Socialdemokraterna en interpellation till socialtjänstministern i våras. Då var svaret att denna utredning precis hade publicerats och att ministern i mycket nära närtid skulle återkomma i frågan. Eftersom Gustaf Lantz inte är här utan förtjänstfullt är föräldraledig, och eftersom jag tjänstgör i hans ställe, tycker jag att jag bär ansvaret för att bära frågan vidare.

Vår gemensamma oro är att tiden går. I möten med representanter för landets fantastiska kommuner framkommer det en verklighetsbeskrivning som jag är orolig för att denna utredning och detta arbete inte riktigt fångar.

När jag för ett tag sedan pratade med en partikollega från Norberg i Västmanland beskrev han en verklighet där Norberg placerar väldigt många barn - oproportionerligt många barn i relation till kommunens storlek. Vad beror detta på? Det beror helt enkelt på att Norberg jobbar jättehårt med det här. De har en jättelåg tröskel för att initiera ärenden. Det leder till att de placerar barn i familjer som har valt att flytta till Norberg därför att föräldrarna tänker att Norberg är en liten kommun och att kommunen aldrig kommer att fånga upp dem. Familjen har varit i kontakt med socialtjänsten i någon annan del av Sverige och har valt att flytta inom landet för att undvika att barnet placeras eller att familjen får det stöd som dessa familjer många gånger faktiskt borde få.

Min fråga - lite som en förlängning till den fråga som Eva ställde tidigare - är hur man kan försvåra för familjer som sätter i system att flytta inom landet. Jag ser egentligen inga skäl till att förlänga själva förloppet. Det finns ibland ett värde i att samla saker i stora utredningar och få ett helhetsgrepp, men vi verkar vara ganska eniga om behovet och om skyndsamheten som detta ärende behöver hanteras med. Ser socialtjänstministern i förlängningen att det finns skäl att se över om denna typ av orosanmälningar, som inte leder till utredning, också skulle kunna vara något som kan delges nya vistelsekommuner om familjen flyttar?

(Applåder)

Fru talman! Jag har lite svårt att veta exakt var jag ska börja. Det pratades om retoriska poänger, och samtidigt väljer statsrådet att lägga dimridåer där han pratar om saker som inte hör till.

Vi är här för att prata principfrågan. Det civila försvaret är en del i det totalförsvar som överbefälhavaren i talarstolen här i kammaren sa, för ungefär 25 timmar sedan, måste ha ett fungerande samhälle och en fungerande välfärd. Sedan ska vi separera vad som är statligt, regionalt och kommunalt. Det är statsrådets lösning på resursbristen. Det är ett system, och vi har ett Sverige att försvara.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag ska inte ens gå in på att det var en socialdemokratisk regering som återupptog försvarsuppbyggnaden 2015. Visst - man kan tänka att det är saktfärdigt, och så vidare. Men vi behöver inte skriva om historien, för hur vi än vänder och vrider på den kommer vi att landa i att vi är oense. Det vi har här och nu är ett problem som behöver lösas.

Frågorna från oss alla till statsrådet är enkla: Är Gotland prioriterat? Ska vi prioritera vissa delar av landet annorlunda för att de har andra förutsättningar? Då kan man skjuta till hur många miljoner som helst i per capita-bidrag, men det kommer inte att hjälpa Gotlands specifika situation. Vi säger inte att vi tillskjuter en mängd extramedel - det gör vi förvisso - till vården som kommer att rädda vardagsdriften, men vi funderar över om tiden har gått så långt att statsrådet ser att det behöver prioriteras bland de resurser som finns. Att inte prioritera är också en prioritering.

(Applåder)

Fru talman! "Totalförsvaret är att betrakta som en kollektiv nyttighet och därmed bör finansiering av de särskilda beredskapskostnaderna till stor del ske via statens budget." Så står det i Motståndskraft.

I går var ÖB här i kammaren. Hans ord var tydliga. Det viktigaste som det civila försvaret kan skapa för det militära är ett fungerande samhälle. Det handlar om skolor och förskolor. Det handlar om omsorgsboenden och hemtjänst. Men kommuner är mycket mer, och situationen är mycket mer komplex.

När statsrådet på sociala medier betonar vikten och allvaret i situationen har han helt rätt. Men lajks och delningar kommer inte att stoppa en antagonist från öst. Per capita-styrd resursfördelning ger inte strategiskt viktiga områden den prioritet som behövs.

Skrapar vi på ytan av vad Försvarsmakten begär eller efterfrågar från kommuner ser vi att det handlar om mycket mer än att säkra daglig drift. Det handlar om att skydda kritisk infrastruktur för att kunna stå emot eller åtminstone försvåra militära angrepp. Det handlar om att göra analyser och ställa om organisationer för att möjliggöra värdlandsstöd. Det handlar också om att bygga ledningsplatser på platser med större säkerhet som försvårar eller omöjliggör nytta i vardagen. Bara en åtgärd inom ett av dessa områden kan kosta betydligt mer än vad kommunen får i stöd från staten. Och de statliga medlen får dessutom inte användas till investeringar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Där blir verkligheten ganska glasklar, för då står ansvariga politiker i våra kommuner inför frågan om att prioritera åt staten. Då tvingas de prioritera bort vård i vardagen, skära ned på personal i skolan och höja skattesatser, fjärrvärmepriser och va-taxor. Utjämningsbidraget som statsrådet hänvisar till, fru talman, är nämligen inte tänkt att användas för reservkraft, uppställningsplatser för Natoförband eller, för den delen, ur ett civilt perspektiv orimligt höga skyddsnivåer.

Finansieringen för krisberedskapen och det civila försvaret får uttryckligen inte användas för investeringar. Den ska i princip bara användas till planering, rapportering, utbildning och analys. Men enbart vetskap om våra sårbarheter kommer inte att rädda oss. Ordentligt schemalagda krigsdagis kommer inte att skapa förutsättningar för värdlandsstöd. Enkelriktad rapportering från kommuner till staten försäkrar inte soldaten på fältet att hens kära är trygga i samhällets omsorg.

Fru talman! Politik sägs handla om prioriteringar. Jag undrar därför om statsrådet verkligen inte ser att läget har gått så långt att det på riktigt börjar bli dags att prioritera. Jag undrar om statsrådet inte ser att förutsättningarna för det civila försvaret styrs av det militära behovet i långt större utsträckning än svaret ger sken av. Jag undrar om statsrådet inte ser behov av en resurstilldelning som tydligare utgår från behovet sett till hur försvaret av landet är tänkt att fungera.

Menar statsrådet allvar med att tiden för planering är knapp? Menar statsrådet allvar med att försvaret av Gotland är en kollektiv nyttighet? Då förväntar åtminstone jag mig att han inte nöjer sig med att konstatera detta utan också driver på för att nödvändiga beslut fattas.

(Applåder)

Herr talman! Min fråga går till sjukvårdsministern. Vården svälter, och hur väljer vi då att använda våra skattepengar? När det rapporteras om organiserad brottslighet i sjukvården behöver vi ta krafttag. När kreativa vårdentreprenörer urholkar vården, både finansiellt och förtroendemässigt, behöver vi sluta upp och sätta stopp.

Vi socialdemokrater har därför lagt fram flera förslag. Tillstånd för etablering i primärvården är ett sådant. Ett annat är näringsförbud för den som missköter sig.

Min fråga till sjukvårdsministern är: Hur ser sjukvårdsministern på att, som Socialdemokraterna föreslår, öka nationell styrning och kontroll för att brännmärka oseriösa företagare i vårdsektorn?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru ålderspresident! Vi ska väl inte snöa in för mycket på Trafikverket igen, men eftersom du, Erik Slottner, återkommer till att jag nämner Trafikverket tänkte jag ändå poängtera att stora delar av ditt svar går ut på att förklara Trafikverkets uppdrag. Ingenstans nämns krisberedskap som en del av det uppdraget, så därför snöade jag in lite på just Trafikverket i mitt svar till dig.

Det är samma sak när det gäller va-system. Självklart är det ett kommunalt ansvar att driva va, och kommunen har också ett ansvar för att se till att va-systemet har en bra kontinuitet och redundans och kan hantera olika typer av störningar.

Samtidigt är det inte bara va-systemet som svämmar över. Även åar och vattendrag bräddar. Man kan alltså inte förminska detta till att det bara är en kommunal verksamhet som är grunden. Och oavsett om det är det eller inte är det just där och då, när krisen inträffar, konsekvensen vi ska hantera, inte grundorsaken. Att säga att va är ett kommunalt grunduppdrag och att vi därför inte kommer att hantera det är som att ambulansen skulle komma fram till en person med hjärtinfarkt och man skulle börja prata om att du borde ha gjort andra levnadsval och kostval tidigare. Fokus ska vara på det som är viktigt, och det är hanteringen där och då. Det är där frågan ligger.

Jag sa inledningsvis att jag var bekymrad, och det anknyter till att regeringen nu genom en statlig utredning gör en översyn av just lagen om extraordinära händelser. Den är från 2006 och behöver naturligtvis ses över. Jag välkomnar i grund och botten översynen, men om grundinställningen är att så mycket som möjligt av ansvaret ska läggas över på kommunerna, vilket jag läser in i de svar som återkommer, ligger vi risigt till. Vi måste våga växla upp och se att vi, som civilministern nämner på slutet, är ett samverkande system, där många måste dra tillsammans. Vi är inte konkurrerande företag som ska försöka roffa åt oss våra små bitar, utan det är ett system där vi måste hjälpas åt.

Fru ålderspresident! Det är precis som statsrådet nämner en hel del olika statsråd eller funktioner inom regeringen som har ansvar för olika delar av det här.

Min grundfråga handlade aldrig specifikt om svaret om Google Maps. Jag tyckte att det var absurt nog att ändå lyfta in som exempel.

Det som upprör mig och gör mig väldigt förbryllad är svaret som hela tiden går tillbaka till att det är kommunernas ansvar, för det är det inte. Om statsrådet ärligt läser lagen om kommuners och regioners ansvar inför och vid extraordinära händelser i fredstid och vid höjd beredskap, den man brukar kalla LEH, ser han att kommunernas ansvar sträcker sig till att ha krisberedskap och hanteringsförmåga för de kommunala verksamheterna. Utöver det ska man kunna öppna upp för en samverkansstruktur med berörda aktörer.

Ansvarsprincipen säger att den som har ansvar i vanliga fall har det också i kris. Oavsett om myndigheten råkar falla under statsrådets befogenheter eller inte gäller det alla myndigheter i Sverige. Den principen friskriver vi oss inte från bara för att vattendragen råkar svämma över.

Det var också av den anledningen jag ursprungligen ställde principfrågan till Carl-Oskar Bohlin. Men då valde Regeringskansliet att bolla över svaret på den skriftliga frågan till civilministern, varför jag väljer att ställa frågan till civilministern också nu. Jag tänker att regeringen har valt den företrädare som man anser lämpligast att svara på frågan.

Civilministern lyfter också fram klimatåtgärderna som man kan söka medel för som kommun. Då är det intressant att jag så sent som i går var hos länsstyrelsen, som ägnade sin beskärda del av föredraget man höll åt att beklaga de kraftiga nedskärningar som görs i just satsningar på klimatåtgärder kopplade till krisberedskapen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är nästan tragikomiskt att se hur de nedskärningarna kom alldeles precis när vi såg konsekvenserna av klimatförändringarna svämma över stora delar av Sverige. Det var ju inte bara Heby som drabbades, och det var inte bara vägarna. Det var Heby, men det var också Sala. Det var stora delar av Värmland som också drabbades hårt. Och vi alla minns översvämningarna i Gävle förra sommaren.

Jag tänker att det viktiga här är principfrågan. Det är också principfrågan jag kommer att rikta till civilministern. Som jag frågade tidigare: Är civilministerns svar till kommunerna att "oavsett om ni har ansvar i vardagen eller inte är det på ert bord att hantera de kriser som inträffar inom ert geografiska område"?

Fru ålderspresident! Jag tackar civilministern för svaret, men jag är faktiskt inte nöjd.

Min förhoppning när jag ställde frågan var att svaret skulle bli ungefär att vi alla vill vara med och skapa ett så motståndskraftigt samhälle som möjligt. Jag hade velat höra att ansvarsprincipen som grund innebär att vi ändå har en målbild om att kunna stödja varandra och alla delar av Sverige när något inträffar. Framför allt hade jag velat höra att det känns lite märkligt att få en hänvisning till Google Maps som primär källa för information om läget på statens vägar. Men statsrådet Slottners interpellationssvar gör mig uppriktigt bekymrad.

Precis som civilministern poängterar har Sveriges kommuner ett långtgående ansvar när det gäller att förebygga och även hantera det som inträffar inom deras geografiska områden. Men de är inte ensamma om det ansvaret. När Sverige på bred front arbetar för att ställa om till ett försämrat omvärldsläge är Trafikverket dessutom sektorsmyndighet för transportsektorn. Pengarna som pumpas in i det statliga omställningsarbetet överstiger med god marginal de resurser som årligen blir bidrag till kommunerna.

När källare i Heby översvämmades, när Tegelvallen låg under vatten, när reningsverket tvingades stänga av till följd av de stigande vattennivåerna, då bad den kommunala krisorganisationen om hjälp. Den bad inte om hjälp med något enormt, ansträngande eller svårt, utan den bad om hjälp från staten att få en bra bild över vilka vägar i kommunen som var farbara. Då blev svaret en hänvisning till Google Maps.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Staten i det här fallet var Trafikverket, och flera av de vägar som svämmades över var statens. Av civilministerns svar kan jag inte tolka annat än att civilministern anser att detta är rimligt. Av svaret framgick att MSB möjligen kan bistå med översvämningsskydd i den typen av händelser, men där tycks stödet sluta.

Jag tittade efter vad Trafikverket säger. På deras hemsida läser jag följande: "Vi och andra aktörer i transportsystemet har god förmåga att leda och fatta beslut inom vårt eget ansvars- och verksamhetsområde vid allvarliga störningar och kriser. Vi kan också sprida snabb, korrekt och tillförlitlig information. Vid behov ska aktörerna i transportsystemet kunna medverka i samordning och koordinering av åtgärder samt samverka med andra."

Även i myndighetens instruktion 2 § 5 står det att man ska "ta fram och tillhandahålla aktuella trafikprognoser".

Allt det här levereras under en prydlig och fin vision: "Alla kommer fram smidigt, grönt och tryggt."

Fru ålderspresident! Ingenstans där jag har letat har jag hittat någon skrivelse som vid händelse av översvämning friskriver staten från det ansvar som den har för exempelvis statliga vägar. Min fråga tillbaka till statsrådet är därför om statsrådet står kvar vid uppfattningen att det inte finns någon del i krishanteringsarbetet som också anbelangar Trafikverket. Är svaret till kommunerna att "skorpar det till sig, då får ni sköta det själva - vare sig ansvaret i vardagen är ert eller inte"?

Fru ålderspresident! Jag ska försöka fatta mig kort.

Jag ber om ursäkt om jag misstolkade justitieministern, men jag har fortfarande inte riktigt hört vilka delar av denna marknad som är under potentiell omprövning. Fungerande verksamheter vill inte jag heller ta bort, men kan vi åtminstone få ett exempel kopplat till etableringsfriheten för HVB-hem som gör att de kan centraliseras till vissa poster, vilket blir en tung belastning för skolorna? Eller kan vi få höra om justitieministern åtminstone ser något behov av att utöka stödet till de skolor som ofrivilligt, om man uttrycker det så, tar emot många av de HVB-placerade barnen? Det blir ju en väldigt stor belastning för de skolorna när resurskrävande barn kommer in som har rätt till en obruten skolgång - så långt det nu är möjligt; ofta blir det ett teoretiskt exempel.

Här skulle jag bara vilja få en tydligare bild från justitieministern. I övrigt har jag ingenting att invända mot den bild han ger av insocialiseringen. Det var inte meningen att ge intrycket att jag står kvar i någon förlegad bild, utan jag tror att vi båda ser samma verklighet och förskräcks över hur snabbt det går. I princip är det barn som är på väg hem från skolan och råkar passera fel gäng på vägen, och sedan har de inget annat val än att bli gängkriminella. Så snabbt kan det gå.

För att avsluta vill jag ändå känna justitieministern på pulsen och be honom exemplifiera vilka delar av denna marknad som möjligen kan omprövas.

Fru ålderspresident! Tack, justitieministern, för ditt svar, även om jag tycker att det är olyckligt att man drar en tydlig gräns vid att inte ompröva synen på marknadseffekterna på samhällssystemet när det blir så pass spretigt och så pass ostyrigt som vi ser att resultatet har blivit.

Vi ser att marknaden många gånger består av aktörer som, precis som justitieministern är inne på, har orätta ingångsvärden - om man uttrycker sig milt. Vi har sett kriminell verksamhet som har startat HVB-hem. Vi har sett att detta, precis som justitieministern säger, har blivit en grund för rekrytering till gängen.

Detta är i direkt motsats till det jag tänker att vi syftar till när vi som en av de sista åtgärderna för ett barn tar barnet ifrån sin familj och sina förhoppningsvis - men troligtvis inte - trygga hemförhållanden. Detta är alltså vad som sker när vi tar barnen från de förhållanden som ett barn borde få uppleva och tar in dem i samhällets förvar - även om det är i ett HVB-hem, som är lösare än till exempel en Sis-placering.

Det är viktigt att vi inte binder fast oss bara vid ideologier och tankar kring att marknaden kommer att lösa detta. Jag blir därför lite besviken på det svar som jag får. Justitieministern säger att vi ska väga upp detta med kontroll och kontrollmekanismer. Det är tyvärr någonting som jag känner igen från regeringens politik: Man bygger upp en kontrollverksamhet i samhället som blir oproportionerlig. Vi pratar aldrig om vad kostnaden är för de kontrollmekanismer som vi bygger upp.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Justitieministern får gärna laborera lite med hur många miljarder vi ska pytsa in i att hålla marknadsstyrningen av HVB-marknaden öppen för att inte se andra lösningar. Jag säger alls inte att vi inte kan ha andra aktörer på plats än de statliga eller kommunala. Jag säger bara att vi inte ska ha de grundläggande marknadsmekanismer som nu styr med fri etableringsrätt och med potential att lyfta ut pengar, vilket då sker på bekostnad av vården av de ungdomar som faktiskt kommer in där.

Till detta tänker jag som ett avslutande moment ta upp att justitieministern lyfter något viktigt: den 15-årsgräns som länge har funnits. Som du är inne på tror jag att vi måste tänka längre ned i åldrarna, men vi måste också ha i åtanke att det är barn som vi pratar om. Det är barn som på ett eller annat sätt har insocialiserats i ett sammanhang som jag misstänker är helt världsfrånvänt för dig och mig.

För några veckor sedan var jag på ett Sis-hem. Det har tidigare varit ett Sis-hem för barn mellan 15 och 17 år, och nu är medelåldern strax under 15. Det har alltså gått ned i åldrarna. Jag pratade med dem som arbetar där, och för deras del var det väldigt tydligt att det var en sådan enorm skillnad att ta hand om 13-14-åringarna i bemärkelsen vilket konsekvenstänk de hade och hur mycket man behövde arbeta med dem. Samtidigt har man samma resurser; det är ingen skillnad i bemanning på Sis-hemmen för de yngre barnen i relation till dem för de äldre. Jag tror att det finns mycket som vi behöver jobba med där.

Jag håller med justitieministern i mycket kopplat till att vi måste tänka nytt och våga göra nya saker. Men jag är uppriktigt bekymrad över att ministern i svaret står så fast vid att marknaden ska fortsätta att styra HVB-hemmen.

Fru ålderspresident! Jag vill precis som talare i tidigare debatter börja med att uttrycka min bestörtning över det som hände i Bryssel i går. Jag vill tacka såväl justitieministern som polisen och andra aktörer som - precis som justitieministern sa - varit involverade i att hantera händelsen och se till att svenskar även utomlands kunnat få det så tryggt som möjligt i denna svåra situation.

Jag vill också passa på att tacka justitieministern för svaret på interpellationen. Som justitieministern nämnde är det den tredje interpellationen i rad från Socialdemokraterna som han besvarar. Vi får väl se det som ett kvitto inte på fantasilöshet utan på att vi prioriterar det här området väldigt högt.

Tyngdpunkten ligger, som justitieministern var inne på i svaret, på satsningen på bob-råd, som för övrigt spännande nog presenterades på min födelsedag. Den innebär samverkan, föräldrastöd och annat, och det är verkligen jättebra. Jag skriver under alla dagar i veckan på att samverkan, informationsdelning och så vidare är otroligt bra. Men som andra varit inne på i föregående debatter: Tror vi verkligen att samverkan kommer att prioriteras fullt ut när kommunernas budgetar slaktas?

Jag skulle också vilja lyfta fram att vi inte får stirra oss blinda på samverkan och informationsdelning mellan aktörer, eftersom det inte löser grundproblematiken med gängbrottsligheten.

Ta Uppsala som exempel. Kommunen har under flera år byggt upp ett robust och långsiktigt brottsförebyggande arbete. Uppsala har infört nya metoder, byggt upp kompetens och stärkt samverkan. De har anställt socialarbetare i skolan, och de har startat kommunal avhopparverksamhet.

Men ändå har vi under de senaste veckorna sett hur Uppsala dyker upp i rubrik efter rubrik när det kommer till jobbiga eller svåra våldsdåd. Skrapar vi på ytan på dem som ligger bakom dåden börjar det visa till att de personerna inte nödvändigtvis är från Uppsala utan kommer från andra delar av landet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag vill ställa frågan: Vad lär vi oss av det? Det vi lär oss av det är att ingen ensam kan råda bot på situationen. I det uppskattar jag det som justitieministern på slutet var inne på om att vi löpande överväger andra åtgärder.

Min fortsatta fundering är: I skedet där gängproblematiken ser ut som den gör, hur långt är regeringen villig att gå i tankarna om åtgärder? Ser regeringen till exempel att det finns strukturproblem i Sverige som vi behöver adressera?

När jag nyligen talade med representanter i Uppsala lyftes problemen med HVB-placeringar upp. Den fria HVB-marknaden gör det svårt för mottagande kommuner att skapa goda förutsättningar för de barn från andra kommuner som placeras där.

Barn och unga som är placerade utifrån LVU eller SoL har oftast större behov och sämre förutsättningar för att lyckas i skolan. Samtidigt kommer de skolor där barnen placeras att ha svårt att möta behoven. Vi har varit inne på bristen på pengar och behovet av stödresurser i skolan tidigare.

Vi ska inte heller ducka för det faktum att många av de barn som slutar i nyheterna som dem som skjuter och dem som blir skjutna är barn som samhället genom placeringar på ett eller annat sätt har sagt sig ta över ansvaret för. Avslutningsvis vill jag ställa frågan om justitieministern delar samma problembeskrivning som jag försöker att ge uttryck för.

Är regeringen villig att se över de konsekvenser som marknadiseringen av samhällstjänster haft för samhällets förebyggande förmåga? Kommer justitieministern genom förändringar i synsättet på en marknadiserad välfärd att ge det stöd som kommuner som Uppsala behöver?

Herr talman! Min fråga går till statsrådet Camilla Waltersson Grönvall.

Socialtjänstens medarbetare är en ovärderlig yrkesgrupp i vårt samhälle. Det är en grupp som hjälper utsatta barn och utsatta - ibland våldsutsatta - män och kvinnor. De är det yttersta skyddsnätet i kommunala kläder.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Frågestund

Samtidigt präglas yrkesgruppen av hög personalomsättning. Rapporter visar att socialtjänstens personal får utstå hot, hat och i värsta fall våld. Nätkampanjen mot socialtjänsten spär på en redan jobbig situation. Det försämrar också förutsättningarna för det förtroendebyggande och den frivillighet som är så otroligt viktig för ett lyckat resultat.

Med tanke på denna oerhört tuffa verklighet undrar jag hur statsrådet ser att ett lagkrav om angiveri påverkar den redan tuffa arbetssituationen för socialtjänstmedarbetare, som då får välja mellan det moraliskt rätta och det som lagen redan kräver. På vilket sätt kommer det att gagna de utsatta?