Niklas Sigvardsson

Herr talman! Tack, ministern, för svaret!

Ministern och jag är överens om att vi vill att det här systemet ska fungera och att fler ska använda stödet. Det är ett fantastiskt stöd, som vi i den här kammaren har fattat beslut om i bred enighet. Det är viktigt att vi tillsammans med parterna, både fackförbund och arbetsgivare, stärker individens ställning på framtidens arbetsmarknad.

Det är sant att det ser bättre ut i dag, och vi borde fokusera på hur vi ska se till att fler individer får kännedom om stödet och om förutsättningarna för att kunna få det. Där är vi helt överens.

Det är dock problematiskt att jag hör att det fortfarande hänger kvar en stark oro hos företrädare för både arbetsgivarorganisationer och fackliga organisationer. När jag möter dem hör jag: Vågar vi gå till våra medlemsföretag eller våra medlemmar i fackföreningsrörelsen och säga att det här stödet finns? De är nämligen osäkra på hur det ser ut i framtiden.

Oron hänger ihop med att regeringen – även om man har skjutit till medel under de här åren – nu väljer att inte skjuta till medel så att CSN kan vara trygga med att de har resurser nog för att hänga i, hålla ut och fortsätta ha positiva siffror när det gäller att öka handläggningstakten.

Grunden för min interpellation är en artikel med en intervju med Stefan Tärnhuvud, som är anställd på CSN och som säger: ”Vi måste anpassa organisationen efter de ekonomiska förutsättningarna, vilket innebär att antalet handläggare blir färre. Färre handläggare innebär längre handläggningstider på sikt. Längre handläggningstider innebär att inte lika många kommer hinna bli beviljade varje år. Mindre av anslaget betalas ut, helt enkelt.”

Herr talman! Det är det problematiska här. Ministern vill att fler pratar positivt om stödet och att fler behöriga ska söka det. Men samtidigt ger man inte myndigheterna förutsättningar för det. Citatet är väldigt tydligt: ”Mindre av anslaget betalas ut, helt enkelt.” Det är beskedet från myndigheten, som under det här halvåret och när vi står här i dag faktiskt fortsätter att titta på vilka som måste gå från myndigheten för att de ska kunna hålla anslaget i balans. Det är uppdraget som myndigheten har fått från regeringen och ministern: att hålla anslaget som man har fått tilldelat i balans och klara av handläggningen inom det systemet.

Därför blir det lite ihåligt att prata om att vi behöver fokusera på framtiden, få fler att söka och skapa en positiv bild. Men samtidigt väljer regeringen att inte ge myndigheten förutsättningar för att klara av det, framför allt under hösten. Det är myndigheten övertygad om: Våren kanske vi klarar av, men vi vet inte hur hösten blir.

När ministern nu sitter i förhandlingar om en vårproposition, som kommer alldeles strax, är det därför angeläget att våga ge besked. Kommer CSN att få mer pengar under innevarande år, så att de inte behöver säga upp så pass många som de faktiskt säger upp i dag? Det är vad det här handlar om. CSN måste kunna trygga sin handläggningskapacitet för att kunna bevilja fler i tid och snabbare.

Min fråga hänger alltså kvar: Vad avser ministern att göra för att öka handläggningstakten och i alla fall se till att handläggningstakten bibehålls, så att vi kan marknadsföra systemet till alla som borde få chansen att studera inom det?

Herr talman! Jag tackar ministern för svaret.

Återigen står jag här med en minister för att prata om omställningsstudiestödet. Åren 2023, 2024, 2025 och 2026, oavsett vem som har varit liberal minister med ansvar för frågorna, har beskeden varit desamma, nämligen att pengar riskerar att frysa inne. Antalet ansökningar som beviljas är glädjande nog stigande, men fortfarande är det alltför få som utnyttjar systemet.

Ministern var i sitt svar inne på att det handlar om att med en lite kaotisk implementering, där få ansökningar beviljades i tid, drabbades systemet av ett efterhängset rykte som delvis är oförtjänt och som vi tillsammans måste arbeta med.

Anledningen till att jag har ställt denna interpellation var en artikel i Arbetsvärlden den 4 mars, som tog upp att halva omställningsstudiestödet fryser inne. I tider där arbetslösheten fortfarande är hög – 100 000 fler är arbetslösa nu än när regeringen tillträdde – borde arbetet vara intensivt så att fler människor kan stärka sin ställning på arbetsmarknaden och utifrån individens perspektiv. Det är själva syftet med omställningsstudiestödet, det vill säga att vi ska ha arbetskraft som är mer redo och rustad för framtidens jobb än i dag.

CSN säger att stödet just nu funkar bra. Man är nöjd med att takten ökar, men samtidigt lägger man in brasklappen att man måste se hur det blir i höst. Oron för att halva stödet ska brinna inne beror på att det just nu sägs upp personal på myndigheten CSN på grund av att regeringen inte har tillskjutit så mycket medel som myndigheten har äskat för 2026.

Herr talman! Det är många delar i systemet som oroar. Bland annat kommer 3–4 miljarder som riksdagen har beslutat om inte att användas. De borde användas till omställningsstudiestödet. Vi vet också att det inför höstens ansökningsomgång finns risk att studenter återigen hamnar i en situation där de inte får stöd beviljat innan studiestart.

Att få stöd innan studiestart är något som ministern och jag tidigare har debatterat, och ministern tycker att det är en rimlig åtgärd och ordning att man får besked innan studiestart. Det är därför jag har ställt den här interpellationen.

Hur agerar ministern? Vad gör ministern för att öka anslagsgivningen, så att vi faktiskt använder de drygt 7 miljarderna till omställningsstudiestödet som riksdagen har fattat beslut om? Vad gör ministern för att se till att det inte blir som myndigheten har varnat för inför hösten, utan att siffrorna i stället vänds så att inte fler får ansökningarna avslagna? Vi riskerar ett helt annat läge i höst.

Herr talman! Det är mina frågor. Jag tycker att ministern lite undflyende inte svarade på frågorna i sitt första anförande. Jag ger ministern chansen att svara: Hur agerar ministern för att det ska bli en bättre situation för omställningsstudiestödet i höst?

Fru talman! Detta om något visar på en väldigt tydlig ideologisk skillnad mellan oss socialdemokrater och Sverigedemokraterna. För oss spelar trosuppfattningen ingen roll, utan det handlar om principen. Oavsett vilken religiös trosuppfattning man har tycker vi inte att svenskt skolväsen ska vila på konfessionell grund, utan det ska vila på vetenskap och beprövad erfarenhet och fokusera på barns lärande. Barn ska kunna få en plats där de inte behöver vara en del av den religiösa församling som deras föräldrar har valt. Det står föräldrar fullt fritt att undervisa och fostra barn enligt religiös trosuppfattning, men den svenska skolan ska vara en plats där alla oavsett trosuppuppfattning får plats och undervisas tillsammans.

Det är därför vi socialdemokrater av principiella skäl inte gör skillnad på vilken trosuppfattning man har, vilket jag tycker är en ganska rimlig hållning. Vi har dokumenterade fall på fler än en skola. Jag tog upp ett tydligt exempel. Men vi har sett medierapportering under den här mandatperioden och även föregående mandatperioder som gäller olika typer av skolor av olika konfessionell art som har problem. Man har kunnat se långvarig psykisk ohälsa och liknande bland elever som har gått på den typen av skolor.

Med det sagt ska jag inte säga att det är dåliga skolor rakt av. Jag vill inte att det ska uppfattas som att jag fullkomligt massakrerar alla skolor, utan det handlar om en väldigt tydlig princip. Det finns också många bra skolor som har konfessionell inriktning, men vi tycker av princip att skola ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet och bygga på den pedagogiska utbildningen och inte på den konfessionella grunden.

Vi socialdemokrater vill i stället för att göra skillnad på kristna, hinduistiska eller muslimska skolor se till att vi har en princip som innebär att konfessionella skolor oavsett trosuppfattning inte tillåts i det här landet.

Fru talman! Om jag var för snabb i samband med ledamoten Grubbs anförande är det väl rätt att begära replik här.

Att göra skillnad mellan de konfessionella friskolorna beroende på vilken trosuppfattning de har uppfattar vi socialdemokrater som helt felaktigt, framför allt med tanke på att det finns dokumenterade missförhållanden även på andra skolor med andra trosuppfattningar.

Skolpolitiken ska inte vara anekdotisk. Men nu råkar jag vara uppvuxen i ett av de områden där det är väldigt tätt med olika religiösa samfund men där vi också har en skola som inte är registrerad som konfessionell men som borde vara det och som startade under den tid då jag var grundskoleelev. Där gick ena året tjejer och killar tillsammans i min klass och klasser runt omkring. Skolan, som tillhör en kristen sekt, skulle jag kunna kalla det, startade en termin senare på en annan ort. Där får tjejer och killar inte äta tillsammans och inte ha undervisning i idrott tillsammans. Det var ungefär detta jag uppfattade att ledamoten pratade om när det gäller muslimska och islamiska skolor.

Det innebär att detta är ett problem oavsett trosuppfattning. Det är ett problem att vi bedriver skola och har undervisning som baseras på vilken religion vi har. Den skolan vill inte vi socialdemokrater ska prägla något barn i det här samhället. Föräldrar har enligt barnkonventionen rätt att uppfostra sina barn enligt den trosuppfattning de själva väljer. Men det svenska samhället ska inte tillåta att vi driver skola på grundval av den trosuppfattningen. Det är därför vi socialdemokrater i vårt förslag i stället riktar in oss på konfessionella skolor oavsett trosuppfattning.

Vad är problemet med att införa ett sådant förbud i stället för att tydligt peka ut de muslimska skolorna, i det här fallet?

Herr talman! Anledningen till att jag reagerade var att Jörgen Grubb avslutade sitt anförande med att ta upp de här frågorna. Jag ansåg att det var relevant att ställa frågan i och med att detta togs upp i ledamoten Grubbs anförande, herr talman.

Vi tycker fortfarande att det här är viktigt och att vi borde kunna få igenom ett sådant här förslag. Vi anser att religiös påverkan, oavsett om den är muslimsk eller kommer från någon annan trosuppfattning, inte ska vara en del av det svenska skolsystemet. Det spelar faktiskt inte någon roll vilken trosuppfattning det är.

Det är möjligtvis där vi och Sverigedemokraterna inte är helt överens. Vi ser det inte som ett enskilt religiöst problem utan som ett generellt problem. Vi ska inte påverka våra barn och unga med religion i skolan.

Vårt förslag om ett stopp för konfessionella friskolor, oavsett trosuppfattning, är väldigt tydligt. Möjligtvis kan ni inte rösta för vårt förslag för att vi inte pekar ut enbart muslimska friskolor som ett problem. Vi menar att detta är ett problem oavsett vilken trosuppfattning det är. Jag kan ha förstått ledamotens partis reservation fel. Men en av anledningarna till att vi väldigt tydligt är för vår reservation är att den handlar om konfessionell inriktning, oavsett trosuppfattning.

Herr talman! Jag tänkte inte fråga om det som Niels Paarup-Petersen tog upp, men jag tycker att Jörgen Grubb fortfarande är svaret skyldig när det gäller hur Sverigedemokraterna ser på att vi ska få behöriga lärare runt om i hela landet. Vi pratar för lite om den frågan. Jag tycker att hans svar inte handlade om hur vi ska locka tillbaka de 40 000 lärare som inte är i skolan. Det svaret är Sverigedemokraterna och Jörgen Grubb oss fortfarande skyldiga.

Jag tänkte i stället att min fråga skulle handla om det som Jörgen Grubb sa i slutet av sitt anförande, för en timme sedan. Han pratade om islamisering, om jag kommer ihåg det rätt. Han pratade just om religiös påverkan i skolan.

Bland våra reservationer som finns att rösta på finns det ett väldigt tydligt förbud mot konfessionella friskolor eller, om jag ska använda ord som alla förstår, religiösa friskolor. Vi socialdemokrater har uppfattat det som att Sverigedemokraterna också vill sätta stopp för religiösa friskolor, men Sverigedemokraterna agerar just nu inte för att faktiskt göra på det sättet.

Därför är min fråga: På vilket sätt jobbar Sverigedemokraterna för att vi faktiskt ska kunna få ett stopp för religiösa friskolor? Vad vi förstår är Sverigedemokraterna för detta, och vi socialdemokrater lägger fram konkreta förslag på riksdagens bord.

Herr talman! Jag kan be ledamoten att gå tillbaka till protokollet och se att jag var väldigt tydlig för att vi inte skulle ha den här debatten. Det är en självklarhet att det är läraren som styr undervisningen.

Elevinflytandet i skolan är fortfarande otroligt viktigt. Det är också beforskat att det skapar bättre skolor på totalen när vi skapar utrymme för elever att ha inflytande över sin skolgång.

Det är avgörande att elever får vara med och ha inflytande. Men det är läraren som är den som styr och leder undervisningen i klassrummet. Det är bara att gå tillbaka till protokollet. Jag tror att frågan egentligen ställdes till mig för att man vill undgå att svara på vad min fråga egentligen handlade om.

Det är Moderaterna som har suttit i regeringsställning vid de senaste två stora skiftena i svensk skolpolitik under 1990-talet och 2010-talet. Det är fakta. Det är bara att gå tillbaka och titta på när besluten fattades och på beslutsunderlagen.

Vi talar gärna om ideologiska experiment i det här fallet. Det största ideologiska experimentet vi har i svensk skola är vinstjakten och det svenska friskolesystemet. Vi är unika i världen med att tillåta vinstjakt på offentliga skattemedel.

Det är pengar som borde gå till fler lärare, eleverna, elevhälsan, bemannade skolbibliotek, läromedel och allt annat som Moderaterna gärna säger att de är för den här mandatperioden. Det är det stora ideologiska experiment som funnits i skolan de senaste åren.

Josefin Malmqvist får gärna fortsätta att säga att hon inte tycker att det är Moderaterna som är ansvariga för de senaste decenniernas läroplaner, ämnesplaner och betygssystem. Det är det. Vi kan gå tillbaka till protokollen och läsa att det under 1990-talet och 2010-talet var borgerliga regeringar som införde de senaste läroplanerna.

(Applåder)

Herr talman! Tack, ledamoten, för anförandet!

Det är ganska vanligt när en moderat står och talar utbildningspolitiska frågor att det handlar om hur man måste göra upp med en socialdemokratisk flumskola.

Problemet är att Lpo 94 beslutades i februari 1994. Då var Carl Bildt statsminister, och Beatrice Ask var skolminister. När man fattade beslut om Lgr 11, som också var en stor skolreform, var det visserligen under en moderat statsminister men en liberal, eller folkpartistisk, utbildningsminister.

De två stora skolomläggningar som skett under min livstid har varit borgerliga produkter när det gäller läroplaner, kursplaner och betygssystem. Ändå får vi socialdemokrater allt som oftast höra att det är vi som ligger bakom allt ont i den svenska skolan.

Det är ändå slående skickligt av Moderaterna att kunna vara i opposition mot den skolpolitik som de själva har varit med om att genomföra i decennier.

Min fråga till Josefin Malmqvist är därför varför Moderaterna under flera decennier har drivit på för det skolsystem som man nu inte alls vill kännas vid.

Herr talman! Inledningsvis ska jag vara tydlig när det gäller dessa två olika betänkanden. Jag yrkar bifall till reservation 12 i UbU7, och jag yrkar bifall till reservationerna 7 och 14 i UbU8. Jag hoppas att det blev tydligt och klart.

Herr talman! Svensk skola är i grunden stark. Varje dag gör lärare, rektorer och övrig skolpersonal ett avgörande och fantastiskt arbete för vårt lands framtid. I klassrum runt om i Sverige möter engagerade vuxna elever som arbetar hårt, utvecklas och når sina kunskapsmål.

Det är viktigt att vi börjar debatten där. När vi talar om skolans problem ska vi nämligen vara tydliga med vad de inte beror på. De beror inte på bristande ambitioner hos lärarna. De beror inte på att elever inte vill lära sig. De beror i grunden på systemfel.

Ett av de mest allvarliga problemen – och ett av de mest allvarliga systemfelen – är att likvärdigheten i svensk skola har försämrats de senaste åren. Skillnaderna mellan skolor ökar. Elevers socioekonomiska bakgrund spelar en alltför stor roll – en större roll än vad den borde göra i ett land som Sverige.

Detta är en utveckling som står i direkt motsats till den grundläggande tanken om den svenska skolan. Den svenska skolan har och ska ha ett kompensatoriskt uppdrag. Den ska väga upp skillnader i barns uppväxtvillkor, inte förstärka dem. Utvecklingen går i fel riktning.

Herr talman! I de betänkanden som vi behandlar i dag finns frågor om styrning, resurser och ansvarsfördelning. Det är just där systemfelets kärna finns. Sverige har ett system där staten sätter mål och där kommunerna bär huvudansvaret. Samtidigt finns privata aktörer på en skolmarknad som är offentligt finansierad. Det är ett system som skapar motstridiga drivkrafter.

Skolan ska styras av kunskap, pedagogiskt driv och elevers behov. I stället finns det incitament som handlar om ekonomiskt vinstmaximerande.

Herr talman! Vi måste våga tala klarspråk om detta. Det finns något som vi socialdemokrater tvingades – av Liberalerna bland annat – att inte säga någonting om under föregående mandatperiod, nämligen att de största skolkoncernerna i landet redovisar vinster i miljardklassen. Under de senaste åren har de stora koncernskolorna redovisat omkring 19 miljarder i vinster. Det är skattemedel som är avsedda för undervisning, för stöd till elever och för att stärka skolans kvalitet. I stället för att gå till lärare, till elever, till bättre elevhälsa, till fler läromedel och till bemannade skolbibliotek går de till avkastning och utdelning. Det, herr talman, är ett system som är svårt att försvara. Det borde vara svårt att försvara för alla oss här inne.

Skollagen är tydlig. Utbildningen ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet, och varje elev ska ges stöd att utvecklas så långt det bara är möjligt. Det är ett absolut uppdrag. Det är inte ett uppdrag som begränsas av krav på vinst till skolkoncerner. Detta påverkar inte bara de fristående aktörerna. Det påverkar hela det svenska skolsystemet, eftersom regelverket sätter ramarna för alla huvudmän.

Vi socialdemokrater menar allvar när vi säger att vi vill ta tag i det här systemfelet. Offentliga medel som är avsedda för utbildning ska också användas till utbildning. Därför presenterar vi flera förslag i dessa betänkanden, men vi presenterar också fler förslag fram till valet. Det handlar om att stärka insynen i skolverksamheten, att säkerställa transparens och att stoppa system som leder till överkompensation och vinstjakt.

Exempel på detta är krav på särredovisning på skolenhetsnivå, så att det blir tydligt hur resurser används på varje skolenhet. Det handlar också om att offentlighetsprincipen ska gälla fullt ut på alla skolor, även de fristående. Vi föreslår åtgärder som motverkar överkompensation när det gäller ersättningen till friskolor. Vi vill införa ett schablonbelopp på omkring 10 procent av skolpengen, som bättre speglar kostnader och skillnaden i ansvar mellan kommunala huvudmän och fristående aktörer.

Herr talman! Det här är på riktigt viktigt att driva under kommande mandatperiod.

Det handlar inte om att ifrågasätta mångfalden av huvudmän i sig. Det handlar om att säkerställa att våra skattebetalares pengar används till det de är avsedda för – till fler lärare, till bättre stöd för eleverna och till en starkare och mer likvärdig skola. Det är i slutändan en fråga om ansvar för hela det svenska skolsystemet – för våra barns och elevers framtid som avgörs i våra klassrum.

Men, herr talman, resursfördelning och friskolesystem är inte det enda som vi behöver prata om. Vi behöver prata om det systematiska problem som innebär att omkring 20 000 elever varje år lämnar årskurs 9 utan att vara behöriga till ett nationellt program på gymnasiet.

Det är ett misslyckande för ett utbildningssystem som borde ge varje barn reella chanser att lyckas, särskilt när vi är medvetna om att en gymnasieutbildning är avgörande för en ung människas framtid. Det påverkar möjligheterna att etablera sig på arbetsmarknaden, att försörja sig och att delta fullt ut i samhället resten av livet.

Därför är frågor om betygssystem och liknande, som också berörs i dessa betänkanden, avgörande. Vi måste se till att det nya betygssystem som tas fram – det kommer en proposition under våren – på riktigt gör upp med det hårda F-betyget, som ser till att dörrar stängs snarare än öppnas för barn och elever i det här landet.

För oss socialdemokrater är det viktigt att ett betygssystem i ett skolsystem som ska vara kompensatoriskt inte permanent låser in elever i återvändsgränder. Bedömningen och betygsättningen ska vara tydlig och rättssäker, men man måste också kunna stödja elevers kunskapsutveckling.

Herr talman! En annan viktig fråga i betänkandena handlar om tidiga insatser. Vi är fullt medvetna om att ju tidigare insatserna sätts in, desto större effekt får de. Därför finns det i många av våra motioner, även i budgetmotionen, en avgörande tyngdpunkt när det gäller förskolan och de tidiga åldrarna i grundskolan – detta för att se till att stödet kommer in så tidigt som möjligt. Med den budgetmotion vi lade fram i höstas skulle det finnas pengar för att till exempel ha ytterligare en anställd lärare i varje årskurs 1 i hela vårt land. Det kan vara avgörande för att barn ska lära sig läsa, skriva och räkna i tid. Det är ju där grunden läggs.

Herr talman! Vi måste säkerställa att fler lärare vill vara kvar i skolan. I rapport efter rapport kan vi se lärare som vittnar om hög arbetsbelastning och pressad arbetsmiljö. Föräldrar vittnar om att barn och unga kommer hem från klassrum som varit stökiga och en elevmiljö som varit alltför dålig.

Med fler vuxna i skolan kan vi skapa tryggare och lugnare miljöer, och vi kan få mer studiero i klassrummen. Därmed är det rimligt att vi ser över undervisningsgruppernas storlek och att vi säkerställer att det finns specialpedagogisk kompetens överallt. Och det är nödvändigt att skolor runt om i landet har en fungerande elevhälsa för alla elever. Det här är något vi måste göra om vi menar allvar med att stärka kunskapsresultaten.

Herr talman! Eleverna själva är en avgörande del av sin skolgång. Eleverna är inte tomma kärl som ska fyllas med kunskap. De är aktiva deltagare i hela sin skolgång och i sitt lärande. Därför är elevinflytande inte pynt i skolans styrdokument. Det är en demokratisk rättighet.

En skola som talar om ansvar men som inte ger elever verkligt inflytande riskerar att fostra elever till passivitet, inte till demokratiskt aktiva och ansvarstagande samhällsmedborgare. Erfarenheter från skolor runt om i landet är tydliga. När elever upplever att de har inflytande över sin skolgång ökar också engagemanget och det personliga ansvarstagandet. Därför är det viktigt att man vid implementeringen av de nya läroplanerna och kursplanerna slår vakt om elevers möjlighet till delaktighet.

Låt oss vara tydliga, så att det inte blir några missförstånd. Detta står inte i motsats till en stark lärarroll, där läraren är den som bedriver och ansvarar för undervisning. Det går nämligen utmärkt att kombinera en tydlig lärarroll, där lärare leder undervisningen, med en ansvarsfull elevroll, där elever ges möjlighet att påverka sin skolmiljö och sitt lärande. Det är inte antingen eller.

Avslutningsvis, herr talman: Skolan är inte en marknad vilken som helst. Den är grunden för vår demokrati, för arbetsmarknadens kompetensförsörjning och för den sociala sammanhållningen. Vi socialdemokrater har därför ett tydligt mål: Den svenska skolan ska vara kompensatorisk. Den ska ge varje barn möjlighet att utvecklas så långt det bara är möjligt. Då är tre principer vägledande och grundläggande.

För det första ska resurserna som vi avser att lägga på skolan stanna i skolan.

För det andra måste skolsystemet bygga på och främja likvärdighet.

För det tredje måste professionen, oavsett vilken, i svensk skola få förutsättningar att lyckas bättre med sitt uppdrag.

Den svenska skolan är stark tack vare de människor som jobbar där varje dag. Men systemet runt omkring behöver förändras och reformeras. Vi socialdemokrater kommer att stå upp för en skola där varje elev får möjlighet att lyckas, en skola där skattemedel går till våra elever och lärare och inte till vinstutdelning, en skola som återigen blir motorn för jämlikhet och framtidstro.

(Applåder)

Fru talman! Jag noterar att jag fortfarande, efter att ha lyssnat i drygt två minuter, inte har en aning om hur Liberalerna förväntar sig att få igenom sin politik nästa mandatperiod, för det undvek Joar Forssell under hela sitt anförande. Min fråga kommer alltså att kvarstå: Hur tänker Liberalerna, som nu har agerat, som driver en annan typ av politik än de har gjort historiskt och som faktiskt vill bli av med avarterna när det gäller vinstintresset? Det var så jag uppfattade ledamotens anförande. Men själva kärnfrågan är hur Liberalerna har tänkt att man ska klara av att genomföra den politiken med det regeringsunderlag som man sitter i nu och har funderat på att sitta i även nästa mandatperiod, om man sitter i Sveriges riksdag. Detta är egentligen den bärande frågan. Liberalerna kan gå runt under valrörelsen och i den här kammaren och hur mycket som helst säga att man vill ta bort det här, men man inte är i närheten av att kunna få igenom den politiken med de partier som man vill samarbeta med.

Jag och ledamoten är överens. Vi måste bli av med vinsthysterin i det svenska friskolesystemet. Oavsett om det är ett personalkooperativ eller ett föräldrakooperativ som driver förskolan eller skolan, eller till och med ett aktiebolag om vi lyckas begränsa vinsten – historien har inte visat att det är möjligt, men det kanske blir möjligt i framtiden – är det viktigaste hur vi bedriver skola och att vi ser till att de pengar som vi avsätter till skolan runt om i våra kommuner faktiskt går till elever, lärare, elevhälsa och all annan personal på skolan.

Fru talman! Min fråga kvarstår. Hur tänker Liberalerna genomföra det skifte som de säger sig vilja göra i sin politik?

Fru talman! Även jag får inleda med att hälsa Joar Forssell välkommen till utbildningsutskottet.

Jag tänker delvis uppehålla mig vid det som det förra replikskiftet handlade om. Mycket handlar om att Liberalerna faktiskt har tagit viktiga steg mot att ha en mer realistisk syn på utbildningspolitiken. Många av de problem som Joar Forssell tog upp både i sitt anförande och i replikskiftet nyss handlar om att vi har fått ett skolsystem som är en marknad. Det handlar om att vi har aktörer som behöver agera på en marknad.

Oavsett om man är kommunal eller regional eller en privat, vinstdrivande friskola har alltför mycket av det svenska skolsystemet under alltför lång tid varit baserat på en marknadslogik där det gäller att attrahera elever – att locka till sig elever för att få skolpeng för att kunna bedriva sin verksamhet. Rektorer har behövt agera som företagsledare och skära ned på den verksamhet som de har kunnat skära ned på för att få ihop sin budget.

När Liberalerna nu har tagit viktiga steg för att försöka reglera friskolesektorn och säger sig vilja göra upp med vinstjakten i friskolan är detta välkommet; vi i Socialdemokraterna vill ju exakt detta. Men då är frågan hur Liberalerna har tänkt inför kommande mandatperiod. Hur har Liberalerna tänkt att man ska få igenom den politiken med de samarbetspartier som man har sagt sig vilja fortsätta samarbeta med? Det är en avgörande sko som klämmer. Vi socialdemokrater vill göra upp med friskolesystemet, men hur tänker Liberalerna göra upp med friskolesystemet under kommande mandatperiod?

Herr talman! Denna debatt lyfter fram det oerhört viktiga i att studenter oavsett studieform ska kunna lita på att staten betalar ut pengar i tid. Oavsett om det är en direkt konsekvens av att regeringen har valt att inte ge CSN de resurser myndigheten har efterfrågat under denna mandatperiod att studenterna inte har fått utbetalningarna i tid är detta en av alla signaler från CSN och studiestödssystemet om försenade utbetalningar vid två tillfällen. Det har också varit svårt för studenter att kontakta CSN eftersom myndigheten gjort omprioriteringar i verksamheten för att klara sitt uppdrag. När man lägger ihop alla dessa olika faktorer utgör ändå utbetalningarna en viss del av problematiken.

Jag anser att ministern och regeringen inte på ett tydligt sätt kan förklara för kammaren och väljarna hur det här ser ut, hur det ska klaras av i framtiden, varför CSN inte har fått utökade resurser och varför personella resurser har flyttats mellan avdelningar. Det har varit ett hårt tryck mellan studiestöden när det gäller hur det ska klaras av i framtiden.

Enligt mitt tycke har vi haft denna debatt alltför många gånger under den här mandatperioden, och regeringen har varit reaktiv snarare än proaktiv.

När den här frågan debatteras får vi alla tänka bort systemperspektivet och i stället tänka på de individer som drabbas, oavsett om det handlar om långa handläggningstider för att få svar på frågor eller om studenter som inte får sina pengar i tid, som Johannes, Theodor och Rosie. Därför tycker jag att dessa frågor är av yttersta vikt, så att fler inte ska behöva vänta på att få sina pengar utbetalda. Det handlar trots allt om förtroende och tillit till att staten klarar av att betala ut pengar i tid.

Herr talman! Jag tackar ministern för fortsatta svar.

Låt mig ändå vara tydlig med att vi socialdemokrater inte riktigt delar synen att myndigheten CSN har de resurser som krävs och inte heller har haft det under senare år.

I ett flertal olika debatter, framför allt i interpellationsdebatter i kammaren med olika ministrar med ansvar för denna fråga, har vi tagit upp att CSN via regleringsbrev fått uppmaningen att prioritera om resurser från det övriga studiestödssystemet till omställningsstudiestödet. Därför hänger dessa frågor ändå på något sätt ihop. Jag förväntar mig inte att ministern själv kör lönefiler och utbetalningsfiler, men regeringen styr ju riket och har ansvar för att myndigheten har de resurser som krävs för att klara sitt uppdrag.

Därför hänger frågan ihop med den övriga debatt som förts under mandatperioden om huruvida myndigheten har de resurser som krävs för att klara sitt uppdrag, och här har vi lite olika syn. Vi socialdemokrater har prioriterat annorlunda och lyssnat mer på CSN när det gäller myndighetens budgetäskande och de offentliga dokument man har levererat till regeringen i den sedvanliga budgetprocessen.

Vi socialdemokrater känner fortsatt viss oro men är också intresserade av om ministern fortsätter arbetet med att se över hur det ser ut framåt, med tanke på utbetalningsproblemen i både november och januari och myndighetens oro för hur man ska klara uppdraget med omställningsstudiestödet framöver eftersom man inte fick de medel man äskat om för 2026 och inte heller får dem i den långsiktiga planen för budgetåren 2027 och 2028.

Dessa frågor hänger som sagt ihop. Myndigheten har under flera år upplevt sig vara underfinansierad och har ett stort tryck på sig eftersom omställningsstudiestödet är mer populärt och kanske mer svårnavigerat än vad vi i kammaren anade när vi fattade ett i princip enigt beslut om att genomföra denna reform. Regeringen behöver se till att myndigheten CSN har de resurser som krävs, och man behöver göra de konsekvensanalyser som behövs för att myndigheten ska klara sitt uppdrag.

Frågan om utbetalningarna sätter därför fingret på hur regeringen jobbar med konsekvensanalyser och hur regeringen och ministern jobbar för att följa upp och se till att myndigheten faktiskt har de resurser som krävs.

Det är inte acceptabelt att studenter på högskola, universitet och komvux ska känna oro över om utbetalningarna kommer i tid eller inte. Studiestödet är en väldigt viktig del av samhällskontraktet när det gäller studier: Studenter mottar pengar från staten i form av bidrag och lån, och staten ställer i sin tur krav på studieresultat och återbetalning.

Kärnan i min kritik är att regeringen inte i tillräcklig utsträckning har tagit höjd för att CSN behöver de resurser myndigheten har efterfrågat och att regeringen valt att inte lyssna på detta. Därför fortsätter jag att fråga ministern: Vilka ytterligare åtgärder kommer ministern att vidta? Hur ser konsekvensanalyserna ut inför budgetarbetet nästa år så att myndigheten får de resurser som krävs?

Herr talman! Tack, ministern, för svaret!

Som ministern sa är bakgrunden till denna interpellation det allvarliga som inträffade vid två tillfällen, i november och i januari, då vissa studenter inte fick sina studiemedel utbetalda i tid.

För många är studiemedel från CSN inte bara ett komplement utan själva grunden för försörjningen och en förutsättning för att man ska kunna betala hyra, mat och kurslitteratur. När utbetalningar uteblir är det inte en administrativ detalj utan en privatekonomisk kris för en hel del människor. Då innebär förseningar – särskilt över en helg i januari, som är årets fattigaste månad – kanske att man behöver ta hjälp av vänner eller släktingar för att klara vardagen.

Ministern beskrev att myndigheten snabbt informerade och att pengarna betalades ut någon dag senare. Det är positivt, men frågan är ändå hur regeringen och ministern säkerställer att detta inte inträffar igen. Hur kan vi vara trygga med att myndigheten har de resurser och den robusthet som krävs för att långsiktigt klara av detta?

Vi socialdemokrater har i flertalet budgetar sedan regeringsskiftet prioriterat högre anslag till CSN:s verksamhet än regeringen. Det har vi gjort därför att vi både i budgetäskanden och i budgetprognoser har sett varningssignaler från myndigheten om att det finns problem och behov av förstärkningar för att man ska klara av både administrationen av omställningsstudiestödet, som har varit den stora diskussionen under mandatperioden, och den övriga verksamheten i myndigheten.

När det här inträffar måste man fråga sig om medlen har varit tillräckliga för att möta denna samlade belastning. Den frågan får delvis ses som retorisk – medlen har inte varit tillräckliga, herr talman.

Det har rapporterats om längre köer till myndigheten. Det har varit svårare för studenter att få tag i myndigheten, framför allt för studenter som inte studerat med omställningsstudiestöd.

Detta har varit prioriterat av regeringen, vilket har varit helt rätt. Det är ett nytt system som vi tillsammans har behövt jobba med för att det ska få den effekt som finns. Regeringen har dock inte lyssnat på oppositionen eller på studentorganisationer i den här frågan. Det har gjorts nyhetsinslag och nyhetsartiklar från studentstäder och om studenter runt om i landet. Studenter har fått det svårare än det borde vara och svårare än vad det ska behöva vara.

Det här tycker jag är synd, för jag tror att ministern och jag tycker lika här, nämligen att alla som söker studiemedel ska få besked om stöden i tid och också kunna räkna med att pengarna betalas ut. Det är avgörande för studiestödets legitimitet att tillförlitligheten är god. Annars är studiestödet varken rättvist eller tillförlitligt.

Frågan handlar trots allt om rättvisa och förtroende för staten och för oss som beslutsfattare, och därför anser jag att det behövs fler svar än dem ministern gav. Det behövs en tydlig plan, och det behöver berättas tydligare vilka åtgärder ministern har vidtagit för att se till att detta inte inträffar igen om någon vecka när medlen för februari ska betalas ut, eller under resten av årets månader. Därför frågar jag ministern: Hur har ministern agerat och kommer att agera för att utbetalningarna inte ska bli försenade kommande månader?

Fru talman! En sakupplysning bara, innan jag fortsätter: Vi socialdemokrater har prioriterat annorlunda. Vi lägger mer pengar på järnväg, vilket vi ser behövs i det här läget. Vi gör också bedömningen att stambanor behöver ses som en viktig del. Både järnvägsnätet och vägnätet är otroligt viktiga. Det är viktigt att ta till sin kontext när ministern säger det han säger. Ett utbyggt järnvägsstamnät skapar robusthet i hela infrastruktursystemet.

Fru talman! När infrastrukturministern talar om underhållsskulder och skulder i infrastrukturnätet och att en stambana hade kostat väldigt mycket tid och pengar i framtiden är det viktigt att veta att den regering ministern sitter i gör att Sveriges statsskuld ökar extremt mycket. De senaste borgerliga regeringarna har gång på gång ökat statsskulden. Det vore bättre att öka statsskulden genom att göra tydliga, stora investeringar som håller – kanske till och med i århundraden – än att sänka skatten för de allra rikaste.

Med det sagt vill jag ägna de sista sekunderna av den här interpellationsdebatten åt att ta tillbaka frågan till riksväg 40. Det är en otroligt viktig del av vägnätet.

Vi har kunnat konstatera under debatten att det faktiskt finns en hel del överensstämmelser mellan Socialdemokraterna och mig i det här fallet och infrastrukturministern, framför allt att infrastrukturministern själv har drivit frågorna via motioner i Sveriges riksdag. Det gör att vi socialdemokrater tycker att det vore lämpligt att regeringen levererade ett svar om att riksväg 40 och de 44 kilometer det handlar om får motorvägsstandard, så att Göteborg och Stockholm binds ihop via det otroligt viktiga industriella logistiknav som Jönköpingsregionen är.

Fru talman! Meningen med den här debatten är inte polemik, även om ministern försöker skapa en sådan. Det jag vill är att lyfta fram en otroligt viktig vägsträckning, en fråga som socialdemokrater från Jönköpings län har drivit under lång tid och kommer att fortsätta att driva.

Jag vill tillåta mig att citera något som jag tror att infrastrukturministern kommer att känna igen: ”Motorvägssträckning mellan Jönköping och Ulricehamn skulle knyta ihop arbetsmarknadsregioner. Det ökar företags möjlighet att rekrytera personal och möjligheterna för boende i olika regioner att hitta arbete på andra orter, när pendlingsmöjligheterna ökar avsevärt. Det skulle vara av stor betydelse för att främja tillväxt i flera regioner och län, inte minst i Jönköpingsregionen. Det skulle också vara betydelsefullt för orter i nära anslutning till riksväg 40, såsom exempelvis Bottnaryd och Mullsjö. Bättre förutsättningar skapas för jobb och tillväxt. Det blir också lättare att samla familjen, studera på annan ort eller besöka olika evenemang i andra städer.”

Citatet kommer från Andreas Carlsons egen motion från flera riksmöten, senast från 2021/22 års riksmöte, och med detta vill jag visa att det finns möjlighet att skapa samsyn om denna viktiga vägsträckning och driva saker framåt gemensamt. Citatet skulle lika väl kunna vara från den motion som jag själv var med och skrev och lämnade in under det här riksmötet.

Olika företrädare för Jönköpings län har arbetat med den här vägsträckan under lång tid, men oavsett regering har det av olika skäl inte varit möjligt att få in den i de olika nationella planerna tidigare. Frågan är viktig, och vi kommer att behöva driva den under lång tid. Jag tycker dock, fru talman, att det finns flera andra argument, och både de nationella planerna som ministern tog upp tidigare och åtgärdsvalsstudien har stärkt argumenten för att sträckningen verkligen behövs.

Två av de argument som jag inte lyfte fram i mitt inledningsanförande, som är huvudargumenten för aktörerna från Jönköping-Sjuhäradsregionen, handlar om försvar, beredskap och internationell tillgänglighet. De argumenten har bara blivit starkare ju längre tiden har gått och sedan Andreas Carlson blev minister i stället för ledamot av den här kammaren.

I den infrastrukturberedskap och robusthet som vi behöver i det nationella och internationella nätet när vi nu också är ett Natoland är riksväg 40 en absolut viktig punkt för att knyta ihop Göteborgs hamn i väst med östra Sverige så att vi får den öst-västliga förbindelse som kan vara nyttig för oss i det civila med näringslivets behov, infrastruktur och den biten men även om det värsta skulle hända. Vid ett allvarligt hot och i en krigssituation är detta en otroligt viktig sträckning, och det är viktigt att vi kan bygga ut olika sträckningar.

Det handlar också om internationell tillgänglighet genom en tydlig koppling och bättre vägförbindelser genom det europeiska transportnätet. Vår största hamn, som även är Oslos största hamn, finns i Göteborg, och det ger en extrem vikt till det skandinaviska infrastrukturnätet.

Fru talman! Jag tror att jag och ministern är överens om att det här inte är ett lokalt särintresse utan att det är av både nationell och internationell vikt att den här vägsträckningen prioriteras. Den här debatten har jag därför inte för att skapa polemik mellan mig och ministern utan för att lyfta fram en otroligt viktig vägsträckning som vi i Jönköpings län och även i Sjuhäradsregionen är överens om partipolitiskt över partigränserna men också mellan olika kommuner och olika regioner.

Fru talman! Tack, infrastrukturministern, för svaret, även om det inte gick helt i min linje!

Väg 40 mellan Jönköping och Ulricehamn är inte vilken väg som helst. Det är den sista kvarvarande sträckan mellan Stockholm och Göteborg som saknar motorvägsstandard. Det är en flaskhals i ett av Sveriges viktigaste transportstråk. Det är en sträcka där trafiksäkerheten är sämre än vad den borde vara, där framkomligheten brister och där olycksriskerna är påtagliga – inte minst för tung trafik. Det har till exempel under tiden som jag har väntat på den här möjligheten skett ett flertal olyckor på den aktuella vägsträckan.

Ministern hänvisar till den historiskt stora ramen för den nationella planen. Det är bra. Sverige behöver stora investeringar i infrastruktur. Men en stor ram löser inte problemen när det gäller prioriteringar som svarar mot de här behoven.

Fru talman! Redan 2016 pekade åtgärdsvalsstudien på bristerna längs väg 40. Året därpå riktade Riksrevisionen kritik mot bristande framdrift. Tiden har gått, men omvärlden har förändrats radikalt. Vi har haft flera år av krig i vår närhet. Regeringen med Andreas Carlson i spetsen har kastat förslaget om en järnvägsförbindelse mellan Göteborg, Borås och Jönköping i papperskorgen. Då behöver den här vägen prioriteras upp.

Försvarsmakten pekar ut väg 40 som strategiskt viktig för både civil och militär mobilitet. Näringslivet i både Jönköpingsregionen och Sjuhäradsregionen vittnar om svårigheter att rekrytera arbetskraft när restider är osäkra och pendling fungerar dåligt. Transportsektorn efterfrågar både laddinfrastruktur och uppställningsplatser som dagens vägstandard inte möjliggör – man efterfrågar en högre vägstandard.

Det här handlar alltså inte bara om ett lokalt särintresse; det kan vara lätt att tro det när man pratar om en enskild väg. Det handlar om ett nationellt stråk som är en del av den skandinaviska transportkorridoren och som är en avgörande länk mellan vårt industriella inland och Göteborgs hamn.

Vi kan se att politiker över partigränser, kommungränser och länsgränser är överens. Under hösten gjorde inblandade parter flera gemensamma aktiviteter för att öka trycket i frågan. Det handlar om en utbyggnad av de här 44 kilometerna.

De här aktörerna lyfte fram flera olika argument. Några av huvudargumenten är mycket viktiga.

Det handlar till exempel om trafiksäkerhet och trygghet. Dagens 2+1-väg är, som jag tidigare sa, olycksdrabbad och skapar risker för privatpersoner men också för den tunga trafiken. En ny väg med motorvägsstandard bidrar till ökad trafiksäkerhet, inte bara här utan även på andra håll då man kan välja riksväg 40 i stället för mindre vägar i närområdet.

Att arbetsmarknadsregionen stärks är ytterligare ett huvudargument. En motorväg förkortar restiden och vidgar arbetsmarknaden i Jönköpings, Ulricehamns- och Boråsområdena.

Näringslivets behov av effektiva godstransporter går inte att överskatta. Det är avgörande för tillverkningsindustrin och logistiken i och runt Jönköpingsområdet att vi får en fungerande motorvägsstandard på den här sträckan.

Ministern kommer nu att säga, precis som i inledningen, att han inte kan ta ställning till några enskilda projekt under den här perioden. Men jag vill verkligen understryka att jag hoppas att ministern kan säga hur han agerar för att se till att den här vägen prioriteras upp. Det handlar om att det ska bli en ökad kapacitet och att det ska bli tryggare och bättre. Detta kan faktiskt väljarna hemma i Jönköpings län och även väljarna i Sjuhäradsregionen förvänta sig.

Fru talman! Inför valet lovade regeringspartierna sänkta elpriser och omfattande elstöd. Samtidigt kallades höga priser för ”Magdapriser på el”.

Efter tre år med regeringen och Sverigedemokraterna blir elräkningarna dyrare. Det är högre elpriser, högre elnätspriser och en ny effektavgift. I januari nådde elpriserna nivåer som gör att januari 2026 är den dyraste januarimånaden som uppmätts i samtliga svenska elområden.

Min fråga går därför till infrastruktur- och bostadsminister Andreas Carlson: Hur kan regeringen försvara att hushållens elräkningar fortsätter att öka, trots upprepade löften i valrörelsen om att pressa ned elpriserna?

Fru talman! Nöden kräver detta, är svaret jag fick. Jag delar bilden – vi behöver lösa kriminaliteten, som är ett av våra största samhällsproblem. Men det gör vi även genom förebyggande arbete. Då behöver vi tiotusentals lärare som ser till att våra barn och elever får den utbildning de förtjänar. Fler lärare och fler poliser är ett sätt att vara både proaktiva och reaktiva när vi behöver vara det.

Ibland behöver vi inte vara långsiktigt analyserande. Ibland kan vi göra saker. Vi socialdemokrater vill stärka gymnasieelevernas ekonomi. Det går att göra det och tycka att det faktiskt behövs, med tanke på att vi har haft en kostnadskris under den här mandatperioden.

Den socialdemokratiska politiken är en helhet. Nio av tio svenskar skulle ha fått mer pengar i plånboken med Socialdemokraterna än vad den SD-ledda regeringen levererar under 2026. Det visar tydligt att det går att vidta kraftfulla åtgärder tillsammans med översynspolitik.

Även vi socialdemokrater anser att de här systemen behöver ses över långsiktigt. Det var därför vi inte var emot översynen av studiemedelssystemet utan ville lägga till saker. Det var det hela mitt anförande gick ut på, fru talman. Vi är för en översyn, men den behöver ske i bred parlamentarisk samsyn. Vi ska ha långsiktiga spelregler. Där är vi överens.

Jag förstår Alftbergs resonemang som att det är oöverlagt att vidta drastiska små åtgärder när vi föreslår dem men att vi kan göra när det passar Sverigedemokraterna.