Mats Berglund

Fru talman! Det här ärendet består av två delar. Det är dels en proposition där regeringen vill försvåra för, eller möjligen rent av förhindra, Socialdemokraterna och deras sidoorganisationer att bedriva lotterier, dels några motioner från allmänna motionstiden i höstas om spel och lotterier. Jag ska säga något om båda dessa delar.

Propositionen tar avstamp i en utredning som tillsattes för ungefär två år sedan av Tidöregeringen i syfte att minska Socialdemokraternas valbudget. Det motiverades av regeringen med att det är olämpligt att partier bedriver lotteriverksamhet, med de negativa konsekvenser spelande kan ha. Det motiverades också med att utrymmet för lotterier anses vara begränsat.

En ledande representant för Tidösamarbetet uttryckte tidigt att det faktiska syftet dock var att beröva Socialdemokraterna en viktig inkomstkälla. Nästa år blir det ett fattigare förstamajtåg för sossarna, sa man också.

Utredningen presenterades och har nu resulterat i en proposition där det föreslås att partipolitiska lotterier ska regleras utifrån ett annat regelverk än andra allmännyttiga lotterier. Det ska innebära att lotterier som anordnas av politiska partier inte ska undantas från spelskatt på samma sätt som görs för andra föreningar och organisationer. De ska inte undantas från kreditförbud på samma sätt som när det gäller andra föreningar och organisationer. De ska inte heller undantas från bonusbegränsningar på samma sätt som när det gäller andra föreningar och organisationer.

Dessutom föreslås att det behöver bli tydligare att det är ett politiskt parti – och då naturligtvis också vilket politiskt parti – som är avsändaren av den lott som någon köper. Också där ska politiska partier lyda under ett separat regelverk som inte ska gälla för andra föreningar och organisationer.

Miljöpartiet svarade på den remiss som skickades ut i samband med utredningen och har också inkommit med en följdmotion till propositionen. Remissvaret och följdmotionen är ungefär likalydande.

Miljöpartiet anser att Tidöregeringen, i den här frågan som i så många andra, är snett ute. Propositionen med dess förslag är både ologisk och i vissa delar orimlig. Men den är också i grunden rätt otäck.

Politiska partier är allmännyttiga. De ska i en demokrati betraktas som allmännyttiga och inte separeras från andra föreningar och organisationer som också är allmännyttiga. Samma regler bör gälla all allmännyttig verksamhet. Allt annat är ologiskt. Det gäller skatter och avgifter, och det gäller också regler kring kredit och bonusar.

Det är rimligt att stärka informationskravet vid försäljning och marknadsföring av allmännyttiga lotter. Den som köper en lott har all rätt att tydligt veta vilken organisation man stöder genom sitt lottköp. Det är däremot orimligt att separera partipolitiska lotterier från andra föreningars och organisationers lotterier.

Propositionen är alltså också otäck. Att utnyttja sin position i tillfällig politisk majoritet för att träffsäkert begränsa eller strypa ett oppositionspartis finansiering ligger på den andra sidan om demokratin.

Propositionen är också otäck när det handlar om vad som kan hända framöver. Står andra delar av den allmännyttiga verksamheten på tur, som föreningar och organisationer? Jag har flera gånger under den här mandatperioden varnat för det misstänkliggörande av kulturen, civilsamhället och föreningslivet som pågår i samhällsdebatten just nu, inte sällan med representanter från något av de fyra partierna i regeringsunderlaget som avsändare.

Jag har träffat flera organisationer som känner sig träffade. Islamic Relief, till exempel, har utsatts för mer än 500 revisioner de senaste åren – alltid med små eller inga anmärkningar. Sådant kräver naturligtvis enorma resurser som dras från den viktiga verksamhet som organisationen vill bedriva.

Ett annat exempel är Civil Right Defenders. Ledande Tidöpolitiker har uttryckt att man borde dra in de offentliga bidragen till denna organisation. De fick nu under våren 10 miljoner kronor från Postkodlotteriet. Är det Postkodlotteriet som står näst på tur efter de politiska partierna om man fortsätter att ge bidrag till för regeringen misshagliga organisationer?

Vad händer om den här lagen, där allmännyttiga verksamheter separeras, faktiskt utmanas? Håller den för nationell och internationell lagstiftning och granskning om exempelvis någon av de stora kommersiella aktörerna, nätkasinona, prövar lagstiftningen och överklagar? Riskerar hela den ideella sektorn att bli av med sina undantag, sin finansiering, på samma sätt som Socialdemokraterna nu kanske gör?

De här frågorna ställs just nu i civilsamhället. Jag tror inte att civilsamhällets organisationer kommer att bli det minsta lugnade av den här debatten, oavsett vad som sägs från denna talarstol under debattens gång.

Fru talman! Detta var delen om partipolitiska lotterier. Miljöpartiet har alltså inget samlat avslagsyrkande på propositionen utan har i stället valt att yrka avslag på punkt efter punkt, med undantag för delen om informationskrav. Där tycker vi återigen att samma krav självklart ska gälla för alla allmännyttiga lotterier.

Fru talman! I den andra delen, med förslag från den allmänna motionstiden, har även Miljöpartiet ett par förslag. Ett handlar om att det offentliga behöver stärka arbetet mot spelproblematik och spelmissbruk.

Spelmissbruk är ett allvarligt problem som har en destruktiv effekt och kan förstöra människors liv. Och det gäller inte bara den som spelar själv utan också, precis som i alla missbruk, människor runt omkring.

Det handlar om de stora, kommersiella aktörerna – alltså inte om de lotterier jag har pratat om tidigare i debatten, eftersom varken partipolitiska lotterier eller andra föreningsdrivna lotterier och liknande leder till spelmissbruk. Det kan man läsa om i regeringens utredning. De föreningsdrivna lotterierna, bingohallarna och så vidare, inklusive de som drivs av partier, borde snarare uppmuntras än motverkas.

Lotterier är ett väldigt bra sätt att dra in pengar till sin verksamhet. Det gäller både allmännyttiga verksamheter i allmänhet och politiska partier. Man kan naturligtvis gå ut och tigga pengar. Miljöpartiet gör så. Många ideella organisationer, hjälporganisationer, forskningsstiftelser och humanitära verksamheter gör på det viset. Det fungerar hyfsat bra, faktiskt också för Miljöpartiet.

Ibland säljer vi också saker, till exempel en kaffemugg för 130 kronor, oftast till aktiva medlemmar som vill vara med och bidra. Dock säljer vi inte lotter. Det skulle vi inte ha råd med. Men många tycker nog att det är roligare att bidra till vad man tycker är en viktig verksamhet om det även finns ett litet spänningsmoment inblandat, om man har möjlighet att vinna ett par ljusstakar, en bordslöpare eller vad det nu kan vara – för det är ju den typen av vinster vi pratar om.

Det har dock blivit svårt för föreningarna att bedriva lotterier, bilbingo och vad det nu kan vara. Det är dyrt, det är förenat med ekonomiska risker och det är administrativt krångligt.

Miljöpartiet vill ändra på det här. Vi vill tillsätta en utredning för att komma till rätta med krånglet. Vi tycker nämligen att det är bra att föreningar, och för all del också partier, ökar sin egenfinansiering och gör sig mer oberoende av offentligt stöd.

Det bör vara kommunen, inte Spelinspektionen, som utför tillsyn – åtminstone upp till en viss nivå, kanske 5 miljoner på en femårsperiod.

Tillsynsavgifterna har ökat väldigt kraftigt. För en idrottsförening kostar det i praktiken 60 000 kronor att ansöka om att få ha ett lotteri, och då är det inte ens säkert att ansökan beviljas. Spelinspektionens krav är väldigt oförutsägbara, och de sätter dessutom avgiftsnivåerna själva.

Också nivån för hur stora vinsterna får vara skulle behöva justeras uppåt. I dag är det ett basbelopp som gäller. Det skulle kunna höjas.

Detta och mycket annat vill vi se över för att hjälpa föreningarna.

Fru talman! Miljöpartiet vill till skillnad från regeringsunderlagets fyra partier göra det lättare, inte svårare, för ideella och allmännyttiga verksamheter att öka sin egenfinansiering.

Jag står bakom alla reservationer från Miljöpartiet men väljer att yrka bifall till reservation 5 och reservation 13 i betänkandet.

(Applåder)

Fru talman! Det är ändå så att vi har åtta riksdagspartier. De har väldigt olika ekonomier. Miljöpartiet har en väldigt svag ekonomi jämfört med flertalet andra partier.

Det är klart att en partikassa är väldigt viktig. Vi betalar till exempel i Miljöpartiet det vi kallar för partiskatt för att som flera andra partier stärka partiet i valrörelsen. Partiet drar in pengar på det sättet.

Jag återkommer till min fråga. Anser Moderaterna att det är ett problem att partierna drar in pengar på det sättet? Det verkar ju så i propositionen.

Jag tänkte också fråga om de andra delarna, till exempel krediter som ni vill hindra här. Jag tycker att det är ologiskt och konstigt. Man förbjuder medlemmar eller sympatisörer att beställa hem en eller två lotter och sedan betala i efterhand mot faktura.

Människor gör så när de beställer hem saker. De litar kanske inte alltid ens på ett politiskt parti eller en allmännyttig förening, utan de vill ha lotterna i handen innan de betalar. Jag tycker att det är helt naturligt. Det hindrar den här propositionen.

Det som nästan är huvudfrågan är: Varför separerar man olika allmännyttiga verksamheter, partipolitisk verksamhet från föreningar och organisationer som också är allmännyttiga? Varför ska de två delarna separeras i lagstiftningen? Är det så att Moderaterna inte anser att politiska partier är allmännyttiga? Det undrar jag.

Fru talman! Jag tänker inte skämmas, men jag tycker att det finns ett inslag av odemokratiskt agerande från regeringen.

Jag vill börja med att diskutera själva grundfrågan. Att allmännyttiga verksamheter, inklusive politiska partier, föreningar, organisationer och så vidare, stärker sin egenfinansiering tycker vi är bra. Jag antar att även Moderaterna i allmänhet tycker att det är bra att man kan stärka sin egenfinansiering och göra sig mer oberoende. Att be om pengar och att få privatpersoner att donera till verksamheter, inklusive partier, är okej.

Jag antar att det för ett politiskt parti också borde vara okej att ha viss försäljning av kampanjkläder, kaffemuggar och så vidare, framför allt till aktiva medlemmar som till exempel är ute i valrörelser. På det sättet kan de bidra till partiet.

Man får sälja kaffemuggar, men man får inte sälja lotter. Är det ett generellt problem för Moderaterna att partier ökar sin egenfinansiering? Är det ett problem att de ber om pengar? Är det ett problem att de säljer kaffemuggar och kampanjkläder? Eller är det bara lotter som är problemet?

Jag börjar med de frågorna. Jag ska sedan ställa ytterligare frågor om de övriga delarna i propositionen.

Herr talman! Tack, statsrådet, för svaret!

Företrädarna skriver ju om det möte som skedde i mars. De menar att de inte fick några förklaringar och att det saknades svar. Det skedde liksom ingen dialog. De menar att mötesanteckningarna sattes upp på ett sätt som blev tendentiöst.

Det blev ett möte där vi minoritetsföreträdare fick prata av oss, som de skriver. Det var inte ett samråd. Därför avstod de också från ett senare möte i maj.

Min fråga till kulturministern är igen: Har detta verkligen gått rätt till, i synnerhet vid det senaste mötet?

Herr talman! Jag och andra ledamöter har tidigare ställt frågor till kulturministern om våra nationella minoriteter och vårt urfolk. Vi har frågat varför återbegravningar har uteblivit och om vad som hände i kanonutredningen.

Under den här mandatperioden har nästan allt gått fel, sa ordföranden för Sverigefinländarnas delegation till SVT häromdagen.

Det aktuella nu är ett beslut på regeringssammanträdet förra veckan att flytta ansvaret för minoritetsfrågor från Länsstyrelsen i Stockholm till MUCF. Företrädare för de fem nationella minoriteterna skrev redan för ett par veckor sedan ett gemensamt brev till kulturministern. De menade att de hade saknat inflytande över processen. Enligt minoritetslagen har de den rätten: De nationella minoriteterna ska ges möjlighet till inflytande i frågor som rör dem, och samråd ska ske. Ett möte har visserligen skett i mars, men företrädarna menar att det mötet omgavs av så många fel att det knappast kan betraktas som ett samråd.

Min fråga till kulturministern är därför: Varför blir det så här gång på gång? Och vad är det som har gått snett i det senaste fallet?

Herr talman! För lite drygt ett år sedan ställde jag en fråga till socialförsäkringsminister Anna Tenje om hur det gick med att omvandla SGI-utredningen till en proposition. Det är många som har väntat länge på ett mer rättvist sätt att beräkna den sjukpenninggrundande inkomsten. Det handlar om kulturskapare men också om våra elitidrottare, som vi gärna följer via tv-apparaterna. De har ofta ganska knappa ekonomiska villkor. Det kan handla om forskare, som lever på tillfälliga inkomster och korta stipendier innan de får en fast anställning eller ett lektorat. Det kan också handla om gigarbetare, timvikarier eller alla de som av en eller annan anledning hamnar utanför systemet och nollas i systemet från en dag till en annan. Vi har även egenföretagare och kombinatörer. Alla de här behöver ett nytt system för att beräkna SGI utifrån historiska inkomster.

Jag vill fråga Anna Tenje: Kommer det en proposition under mandatperioden?

(Applåder)

Fru talman! Incidenterna som utbildningsministern talade om hände alltså för sex år sedan. Studieförbunden upptäckte dem själva och vidtog åtgärder. Men diskussionen återkommer ständigt. Det är vad jag menar med misstänkliggörandet. Sluta gärna med det!

Videon ”Replokalskrisen” är kort och kärnfull. Precis som Magnus Manhammar berättade tidigare innehåller den ett antal citat. Vi hör Per Gessle berätta om hur Roxette bildades i en delad replokal. E-type säger att man nedmonterar fundamentet för Sveriges otroliga musikframgångar. Det kommer att märkas. Så fortsätter det.

Låt mig sammanfatta: Johan Pehrson, Liberalerna och Tidöregeringen har ställt till det för studieförbunden. Replokaler och musikhusverksamheter läggs ned över hela landet, inte minst på små orter. Själva basen för det svenska musikundret monteras ned. Det är inte bara fråga om studieförbundens verksamheter, utan hela kulturlivet, lokaler, möjligheter, hela folkbildningen, grundstenen i svensk demokrati, och folkhögskolorna drabbas. De är viktiga verksamheter för många, och de är helt avgörande för många unga människors liv.

Några av dem uttalar sig i den korta filmen: Det här är sättet att dra ihop sina vänner, att spela tillsammans och att göra något tillsammans. Det är verkligen det man behöver för att leva, säger en tjej i filmen som spelar i bandet Påmperipåssa. Det är en av många röster kring studieförbunden och replokalerna.

Jag ska strax hålla ett seminarium i riksdagen. Vi har bjudit in unga personer som ska berätta om hur viktigt det har varit för dem att få ta del av det fria och frivilliga lärandet på olika folkhögskolor. Statsrådet är naturligtvis varmt välkommen klockan 13 i Mittpoolen. Vi har några här på läktaren som ska delta. Alla andra är naturligtvis också välkomna. I den här debatten får vi inga konkreta svar. Debatten fortsätter i Mittpoolen alldeles strax.

(Applåder)

Fru talman! Jag har tidigare varnat för det misstänkliggörande av kulturen och folkbildningen som ganska ofta sker. Moderaten Kristina Axén Olins anförande var ett rätt tydligt exempel på det, med popcornkurser och annat.

Jag vill återkomma till ministerns interpellationssvar. Han säger där att varje budget handlar om prioriteringar och att förslaget om dessa kraftiga neddragningar av statsbidragen till studieförbunden hade föregåtts av noggranna avvägningar inom Regeringskansliet.

Det stämmer ju inte. Vilka avvägningar man gör inne på budgetavdelningen i Regeringskansliet har jag naturligtvis ingen insyn i. Men att Tidöregeringen i steg ett delar upp budgetposten till Folkbildningsrådet i två separata delar, folkhögskolorna för sig och studieförbunden för sig, i steg två arbetar ut en plan över mandatperioden i tre trappsteg nedåt för att skära bort en tredjedel av stödet till studieförbunden under mandatperioden och i steg tre effektuerar denna plan och i tre tydliga ryck drar undan mattan för 20 000 personer och deras replokaler är inte en budgetfråga. Det är en ideologisk fråga, och det vet ministern. Det är en fråga som till exempel Sverigedemokraterna har drivit länge med ideologiska argument och som Liberalerna nu har köpt och, som det verkar, välkomnar med öppna armar.

Men det är inte bara dessa 20 000 unga musiker som har drabbats. Det är inte heller det som är syftet med neddragningarna. I rapporten Nedskärningarnas konsekvenser visar Folkbildningsrådet hur både studieförbunden och folkhögskolorna har drabbats hårt av nedskärningar och urholkade anslag. På folkhögskolor har antalet lärare minskat med 14 procent. Så gott som samtliga folkhögskolor har drabbats. Två tredjedelar av skolorna har dragit ned på personal. De 100 miljoner som regeringen senast sköt till var tacknämliga men långtifrån tillräckliga.

Studieförbunden finns än så länge i Sveriges alla kommuner. Men man har fått lämna ett antal mindre orter, särskilt på landsbygden, och nu finns en risk att hela kommuner kommer att stå utan någon av folkbildningens aktörer. Visst, vi ska inte lägga oss i vad folkbildningen själv gör. Men regeringen måste ta ansvar och göra en egen analys av sina egna besparingar och nedmonteringen av studieförbunden.

Sverigedemokraterna, som jag nämnde tidigare, har ett partibeslut om att hela stödet till studieförbunden ska bort. Det är ett viktigt beslut för ert största samarbetsparti, Johan Pehrson. Flera gånger har vi nu också hört att folkhögskolorna ska vara nästa steg.

Detta är alltså inte en budgetfråga. Det är en fråga om vilket samhälle vi vill ha och om vi vill ha ett levande kulturliv i hela landet eller inte. I ett större perspektiv handlar det om huruvida Sverige ska följa stora delar av den övriga världen i rörelsen bort från demokratin eller om Sverige ska vara ett av de undantag som faktiskt finns och i stället engagera sig i och stärka demokratin.

Ett exempel på ett sådant undantag är Estland, min mammas hemland. Också Ukraina var på god väg att stärka sin demokrati fram till den ryska invasionen. Det är dock ganska ont om sådana exempel. Den vägen kräver nämligen ansträngningar som den här regeringen absolut inte har visat någon som helst vilja till.

Det handlar om att minska övervakningen och kontrollsamhället, stärka tilliten, hitta balanspunkter, såklart, och stärka yttrandefriheten och föreningsfriheten. Det handlar om att inte vara så skuggrädd utan våga tro på den positiva kraften i kulturen. Vikten av kultur, vikten av folkbildning och vikten av studieförbundens verksamhet får inte bli bara en läpparnas bekännelse.

Statsrådet får gärna återkomma med något tydligare svar på mina frågor. Vi hade behövt skarpa åtgärder redan i vårbudgeten, men de uteblev. Kommer den här regeringen att komma med några konkreta åtgärder för att vända den negativa trenden för replokalerna, för studieförbunden och för kulturlivet runt om i Sverige?

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret.

Den ursprungliga rubriken på min interpellation till utbildningsministern var ”Replokalskrisen”. Jag tycker dock att man ska vara lite försiktig med ordet kris. Jag vet inte heller om det är just en kris för replokalerna som Johan Pehrson och hans regering har ställt till med. Men illa är det. ”Replokalskrisen” är rubriken på det upprop i filmat format som en stor del av den svenska musikeliten tillsammans med ett antal unga ännu oetablerade musiker riktar mot regeringens nedskärningar i stödet till studieförbunden.

60 000 svenskar spelar i band och använder studieförbundens replokaler. Nu räknar studieförbunden själva med att en tredjedel, 20 000 personer, mestadels unga, kommer att bli av med sin replokal. Parallellt med detta görs neddragningar av det statliga stödet till kulturskolan, och stödet till folkhögskolorna urholkas genom uteblivna uppräkningar.

Det är inte bara själva fundamentet till det svenska musikundret som hotas. Med regeringens samlade politik på kulturområdet och för civilsamhället håller hela det kitt som håller ihop samhället på att rämna. Mötesplatser försvinner, och civilsamhället krymper.

Det här sker i en tid då den liberala demokratin backar kraftigt och fort världen över. Det sker i alla världsdelar. I USA rämnar demokratin i realtid framför våra ögon just nu. I Europa ser vi hur högerpopulismen har spridit sig. Också i Sverige monteras demokratiska institutioner ned. Det tidigare liberala partiet samarbetar med ett högerpopulistiskt parti i regeringsposition.

Vi har behov av mer kultur och mer bildning. Studieförbunden är en av de mest kraftfulla demokratiska infrastrukturer vi har i Sverige och de skandinaviska länderna. I studieförbunden sänks trösklarna till kunskap och delaktighet. De når ut i hela landet, även till glesbygden och de små orterna. Men det är också just där, i glesbygd och på mindre orter, som regeringens nedskärningar drabbar som allra hårdast. De lämnar människor, unga och gamla, i sticket, utan lokaler och utan kultur, och demokratin backar.

Vidare, fru talman, har vi krig i vår närhet. Jag hade förmånen att få träffa den ukrainske konstnären Hamlet Zinkivskyj här i riksdagen för ett par månader sedan. Han har fått i uppdrag av sina militära befäl att fortsätta sitt konstnärliga arbete i stället för att bidra med vapen i det ukrainska försvaret. Många andra av mina kontakter med Ukraina bekräftar bilden av hur oerhört viktigt det levande kulturlivet är för Ukraina just nu – för totalförsvaret och för det ukrainska folket. Föreställningar och konserter är utsålda. Fienden vet om detta och riktar sina vapen mot kulturlivets infrastruktur.

I Sverige växer det väpnade försvaret i snabb takt. Totalförsvaret hänger med i viss mån. Men kulturlivet backar kraftigt i Tidöregeringens budgetar. Det resulterar nu till exempel i att musikhus läggs ned och 20 000 unga musiker förlorar sin replokal.

I min interpellation ställde jag fyra frågor. Jag tror faktiskt inte att jag fick svar på någon av dem i statsrådets första svar. Utbildningsministern sa inget om hur han ser på läget för replokaler och musikhus. Jag fick inget svar på om regeringen avser att göra en konsekvensanalys av neddragningarna på folkbildningen. Ministern sa inget om åtgärder för att stärka det fria musiklivet eller om det kan tänkas bli mer pengar till replokaler och musikhus. Jag fick i stället svar på en rad frågor jag inte ställt, till exempel om det neddragna statsbidraget till kulturskolan. Statsrådet får gärna återkomma med svar på mina frågor i sitt nästa anförande.

Herr talman! Regeringen har fått kritik under de senaste veckorna för sin – som det verkar – något oengagerade politik kring vårt urfolk, samerna.

För en månad sedan, ungefär, i början av mars, nåddes vi av nyheten att det inte blir någon återbegravning under 2025 av de samiska kvarlevor som fördes bort från Rounala kyrkogård 1915. Orsaken är att de medel, 1 miljon, som regeringen avsatt ligger hos Riksantikvarieämbetet och bara kan sökas av de små ideella sameföreningarna, inte av Sametinget, som är den aktör som skulle kunna klara av att planera och genomföra en återbegravning. Resultatet är att pengarna ligger kvar på Riksantikvarieämbetet. Samerna från trakten runt Rounala kommer att fortsätta behöva leva med vetskapen att deras anhöriga ligger i kartonger på ett museum i stället för att bli behandlade på det respektfulla sätt som den svenska staten faktiskt har erkänt och beslutat.

I slutet av mars kom ytterligare en nyhet. FN:s rapportörer om mänskliga rättigheter och urfolks rättigheter riktar allvarlig kritik mot den svenska regeringens hantering av sanningskommissionen för det samiska folket. Kommissionen har inte tilldelats tillräckliga resurser från regeringen, vilket, om det stämmer, enligt rapportörerna strider mot internationell rätt. Man pekar också på organisatoriska brister, till exempel att det under en tid har saknats ordförande och att det finns oro kring att sammansättningen i kommissionen inte upprätthålls. Regeringen har inte heller reagerat på förfrågningar om att justera tidsramarna för kommissionen.

Jag har lämnat in skriftliga frågor till kulturministern om båda de här ärendena. Svaren är tyvärr rätt nedslående. Man refererar händelseförloppen, men några åtgärder eller ansatser till åtgärder presenterades inte alls i svaren.

Nu har jag på omvägar ändå fått höra att kulturministern har bjudit in berörda aktörer till en konferens och ett samtal kring återbegravningsfrågorna. Kanske är det början till en lösning. Jag hoppas det. De här frågorna behöver tas på stort allvar. Det finns naturligtvis mycket mer att göra kring urfolket samer och våra övriga minoriteter. Miljöpartiet lyfter fram en rad frågor i det betänkande som vi debatterar i dag.

Resursbiblioteken för de nationella minoriteterna fyller viktiga funktioner, till exempel kompetensutveckling och verksamhet och att ge sverigefinnar, samer, romer, tornedalingar och judar tillgång till material. Biblioteken i Jokkmokk, Övertorneå, Stockholm och Malmö har stor betydelse både som platser och som funktioner för våra minoriteter. Finlandsinstitutets resursbibliotek har blivit alltmer populärt och efterfrågat samtidigt som finansieringen har minskat.

Sverigefinnar är den största av Sveriges fem nationella minoriteter, men tyvärr är det många som har förlorat sitt finska språk och i stället har svenska som sitt förstaspråk. Allt fler har övergått till att tala svenska i allt fler sammanhang. En följd av det är att vi i dag har brist på finsktalande personal till exempel inom äldreomsorgen. En allt äldre finskspråkig befolkning i Sverige har önskemål om och behov av att kommunicera på finska. Eftersom de bor och verkar över hela landet blir det än mer angeläget att tillhandahålla ett utbud på fler platser än bara huvudstaden.

Miljöpartiet håller sverigefinnars rättigheter högt och har under lång tid drivit på för högre ambitioner i minoritetspolitiken. Det fortsätter vi med. Vi gjorde under vår tid i regering stora satsningar på alla nationella minoriteter och deras språk och kultur. Men vi anser att mer måste göras för att synliggöra och främja den särskilda kultur som tillhör sverigefinnar, tornedalingar, judar, romer och samer för att stärka de här gruppernas egenmakt och revitalisera de olika minoritetsspråken – finska, meänkieli, jiddisch, romani chib och samiska.

Vad gäller samiskan vill jag särskilt nämna det gemensamma centrumet Sámi Giellagáldu som finansieras av Sametinget gemensamt i Sverige, Norge och Finland. Den finansieringen har också minskat.

Herr talman! Public service spelar naturligtvis jättestor roll för en ökad medvetenhet och kunskap om de nationella minoritetsspråken. Genom att höras i radio och tv får språken en mer självklar plats i samhället. Det ger möjlighet för människor att ta del av sitt minoritetsspråk och sin kultur på ett relevant sätt i en relevant kontext i hela Sverige. Miljöpartiet vill att kraven på programutbud på de nationella minoritetsspråken ska öka i det kommande sändningstillståndet från 2026. Det behövs mer av både nyhetsinslag och kulturinslag för att hålla minoritetskulturerna och minoritetsspråken levande.

Man borde undersöka möjligheterna till mer gränsöverskridande samarbeten mellan våra nordiska grannländer när det gäller tidningar och text på finska, meänkieli och samiska. För att stärka den samiska kulturen i hela Sverige vill Miljöpartiet också att Giron Sámi Teáhter ska göras till nationalscen. Det yrkar vi på.

Herr talman! Jag har så här långt valt att prata framför allt om minoritets- och urfolksfrågor. Men jag ska nämna några andra frågor som Miljöpartiet har motionerat om under allmänna motionstiden. De finns också med i betänkandet och rör konstarterna, läsningen och litteraturen.

Den första rör bild- och formområdet, som förmodligen av historiska och organisatoriska skäl har tenderat att missgynnas i systemet med medlen till regionerna via kultursamverkansmodellen. Mindre än 2 procent av modellens medel går till bild och form. Kulturrådet har också ett anslag riktat till det fria konstlivet, men det är relativt lite pengar. När Riksutställningar monterades ned överfördes inte de medlen till konstlivet. Enligt Bildkonst Sverige behöver situationen ses över. Det finns ett antal förslag i deras rapport Bildkonstens arrangörer som kom i februari 2023.

Nu har Kulturrådet fått ett uppdrag av regeringen att ta utredningen om kultursamverkansmodellen vidare. Vi får se vad som kommer ur det. Men jag tror att det i vilket fall som helst kommer att behöva göras ytterligare en större översyn för att identifiera luckor och ojämlikheter i den statliga bidragsgivningen till de olika konstarterna och kanske också till de olika regionerna. Men för att det ska ske någon förändring krävs självklart mer resurser. Annars fungerar det inte. Med dagens Tidöpolitik minskar man tyvärr budgeten för kultursamverkansmodellen för att få pengar till Skapande skola.

Herr talman! Regeringen lägger energi och en del resurser på barns och ungas läsning. Det tycker vi är bra. Det är fint och jättebra att propositionen om skolbiblioteken kom. Det var Miljöpartiet i regeringen som tog initiativ till den utredningen. Reformen med bemannade skolbibliotek kommer naturligtvis att behöva följas upp. Det måste vi hålla i minnet. Den är viktig, och den måste följas upp så att den fungerar i skolorna runt om i Sverige.

Det har också kommit läslistor och medel till inköp av klassuppsättningar och annan litteratur till skolorna, som vi hörde i det tidigare anförandet. Man ska gå från skärm till pärm. Det kan i och för sig oroa oss lite med tanke på den rapport som kom för några månader sedan om att den digitala kompetensen hos barn och unga i hela Europa, även i Sverige, är bristfällig.

Läsning kan inte bara börja med barnen. För att barn ska börja läsa böcker krävs naturligtvis även att vuxna läser böcker – deras föräldrar men också andra vuxna, vilket vi tyvärr gör allt mindre. Miljöpartiet har därför yrkanden i betänkandet som handlar om fortsatta läsfrämjande åtgärder men framför allt om behovet av en övergripande litteraturpolitisk utredning. Det behövs för att stärka hela ekosystemet för litteraturen med bra villkor för författarna, förlagen, bokhandlarna, biblioteken och så vidare. Hur kan ersättningssystemen se ut med tanke på ljudböckerna, AI-frågorna och så vidare?

Herr talman! Jag står naturligtvis bakom dessa motionsyrkanden och alla andra yrkanden från Miljöpartiet i detta betänkande. Men för att spara tid yrkar jag nu bifall bara till reservation 6, som handlar om behovet av en nationalscen för Sápmi och Giron Sámi Teáhter.

(Applåder)

Herr talman! Det var ett intressant svar.

Det var inte motverka kommersialismen ledamoten sa i talarstolen utan motverka kommersialismens negativa inverkan. Jag tycker att man ska motverka negativ inverkan, så då är det väl bra att statliga medel går till det.

Det är inte min uppfattning att kulturlivet har en negativ syn på privata pengar. Vi har kanske träffat olika delar av kulturlivet, för jag tycker att det snarare finns en förhoppning att näringslivet ska vara med och finansiera kulturlivet. Det viktiga för vår del är att staten inte drar sig undan. Nu kan man få uppfattningen att om staten drar sig undan skapas ett vakuum där någon annan kommer in, men den mekanismen tror jag inte på. Kulturskapare är i stor utsträckning egenföretagare och jobbar på kommersiell basis; de måste ju dra in pengar till sin egen försörjning.

Det är snarare så att i delar av näringslivet har kultur en negativ klang och låg status, och det är här vi behöver göra den stora förändringen.

Klyftorna i samhället ökar, och det är en av de mest oroande tendenserna i dagens samhälle. I Sverige går det fort, och här finns nu många dollarmiljardärer. Denna grupp skulle vi behöva få in i bidragsgivningen på det sätt som skedde för drygt hundra år sedan med familjen Wallenberg och så vidare.

Herr talman! Jag tackar Alexander Christiansson för anförandet, som tydliggör åsiktsskillnaderna inom kulturutskottet. Jag tror att vi alla tycker att det är bra att vi har en debatt där skillnaderna kommer fram. Jag har tänkt länge på det här med att man ofta säger att vi är överens inom kulturen, att vi drivs av samma kulturpolitiska mål och så vidare. Det är väl snarare så att debatten tyvärr gått lite under radarn för de stora medierna och så vidare. Därför har man inte sett de här ideologiska skillnaderna, och det är kanske också en orsak till att de har lyckats växa, vilket de gör.

Jag ska inte gå in alltför mycket på de åsikter som vi inte ställer upp på, till exempel det här med att det inte skulle vara värt att stödja den ideella kulturen som hobby och vad jag tycker är ett misstänkliggörande som går ut på att man skulle stödja vänsterinriktad kultur och inte annan, något som jag inte alls tror stämmer.

Jag tänkte i stället fråga hur Sverigedemokraterna ser på det här med att bredda finansieringen och få in näringslivet. Alexander Christiansson nämnde det danska systemet. Jag tycker också att det är bra. Carlsberg, Mærsk och andra stora finansiärer ger pengar till kulturen. I Sverige har vi av historiska skäl en annan struktur. Wallenberg, de här med Tetra Pak och så vidare började för hundra år sedan lägga in pengar i forskningen snarare än i kulturen. Det är jätteviktigt för forskningen. Det är otroligt viktiga pengar, men de kom inte till kulturen.

Att det nu är läge för det här tror jag att vi är rätt överens om. Vi måste försöka få in näringslivet som finansiär utan att staten för den delen backar. Vad vill Sverigedemokraterna göra för att uppmuntra näringslivet att fondera pengar till kulturen?

Herr talman! Jag förstår naturligtvis det svaret. En fin sak med den här utredningen är ju att den föreslår att man inte ska slopa det gamla systemet bara för att man inför ett nytt. De ska i stället läggas ovanpå varandra, och så ska man kunna räkna det som är bäst för en själv, vilket många gånger kan vara de framtida inkomsterna. För de allra flesta som har en jämn inkomst kommer detta att vara helt jämnt och därmed inte kosta någonting för staten, förutom att fler får rätt till det som de ska ha rätt till, helt enkelt.

Jag har haft kontakt med ledamöter från majoritetssidan i socialförsäkringsutskottet som ändå har uttryckt något slags förhoppning om att det här ska genomföras. Vi hade ett möte med Riksidrottsförbundet, Parasportförbundet och Sveriges Olympiska Kommitté på Bosön för någon vecka sedan där vi diskuterade det här, och det är väldigt viktigt just för idrottsrörelsen.

Kan man hoppas på att Kristdemokraterna ändå på något sätt arbetar för att genomföra den här oerhört viktiga reformen?

Herr talman! Jag ska inte bli så långrandig. Jag noterade bara att ledamoten Roland Utbult nämnde Calle Nathansons utredning Ett trygghetssystem för alla och SGI-frågan. Jag tyckte att det var positivt att höra – det lät i alla fall så – att Kristdemokraterna gärna vill driva igenom det här. Jag vet att det bereds i Regeringskansliet; jag har ställt frågan till socialförsäkringsministern ett par gånger och har hela tiden fått det svaret.

Jag tänkte fråga ledamoten hur Kristdemokraterna ser på att genomföra den huvudsakliga reform som föreslås, alltså att räkna SGI historiskt i stället för att räkna framtida inkomster. Jag vill också ställa en fråga som jag tidigare ställt till Anna Tenje: Kommer den att genomföras under mandatperioden? Vad är Roland Utbults bedömning av möjligheten att den faktiskt genomförs? Den är väldigt viktig, inte bara för kulturarbetare utan också för till exempel elitidrottare, som jag nämnde i mitt anförande. Den är egentligen viktig för alla som har en ojämn inkomst, exempelvis för gigarbetare.

Herr talman! Jag tror att jag inledde mitt svar med att säga att jag inte tycker att vi ska göra de prioriteringarna. Där måste vi ju lita på verksamheterna och studieförbunden själva.

Jag tycker inte att det är konstigt att man väljer att lägga ned lokaler, för det är där de stora kostnaderna är. Men sedan finns det verksamheter, löner och sådant som är kostnadsdrivande. Det är inte så konstigt.

Jag noterar att Kristina Axén Olin är missnöjd med hur studieförbunden har prioriterat. Jag tycker också att misstänkliggörandet – att det skulle vara något slags infiltration i kulturlivet och att studieförbunden skulle välja att göra neddragningar som skadar dem själva bara för att kunna peka finger åt regeringen – är ett mycket märkligt resonemang. I mitt anförande varnade jag också för misstänkliggörandet av kulturlivet.

Kristina Axén Olin tog upp den nu sex år gamla händelsen på Järva som resulterade i kritik från Riksrevisionen.

Det här är ju väldigt gammal kritik. Vi vet ju att det var studieförbunden själva som upptäckte det här misstaget. De har vidtagit kraftfulla åtgärder. Riksrevisionens rapport har gång på gång använts på ett felaktigt sätt. Man har tolkat den felaktigt, och det har vi ju diskuterat hur många gånger som helst i den här kammaren. Jag förstår inte varför den politiska majoriteten inte kan släppa det där.

Det här är sex år gammalt. Det finns uppenbarligen inte längre några problem att peka på, utan man använder de här urgamla exemplen gång på gång.

Herr talman! Tack, Kristina Axén Olin, för frågan! Jag tycker inte att vi ska bestämma vilken verksamhet de ska ha. Men jag tycker att vi kan bestämma att de ska få lite mer pengar, så att de kan bedriva verksamhet som verkligen behövs.

Det är studieförbunden själva som har gjort analysen att ungefär en tredjedel av dem som i dag använder replokaler kommer att bli av med dem. Det är alltså ungefär 60 000 som använder replokaler, och 20 000 kommer att bli av med dem.

Studieförbunden är inte ensamma om den analysen. Vi kan följa utvecklingen på Nedskärningskartan, som plottar in medienyheter om lokaler och verksamheter som läggs ned. Där ser man att det till stor del är just replokaler, musikhus och så vidare.

Folkbildningsrådet har också, som jag nämnde, gjort en egen rapport som visar att det är kulturen som man drar ned på. Det är väl inte så konstigt. De ordinarie kurserna löper på. Jag vet inte varför studieförbunden lägger ned just replokaler, men man har naturligtvis höga kostnader och hyror för lokaler. Det är väl en anledning.

Jag har flera gånger hört ledamoten Kristina Axén Olin förminska den här nedskärningen, men en minskning med en tredjedel av det statliga anslaget innebär självklart en enormt stor neddragning som drabbar inte bara studieförbunden utan hela kulturlivet och det kulturella ekosystemet. Lokalerna används ju av inte bara studieförbunden själva. De används av hela föreningslivet. Miljöpartiet, som är ett litet parti och inte har egna lokaler överallt, använder dem. Det är idrottsklubbar, hembygdsföreningar och så vidare.

Herr talman! Sedan jag blev ordförande för kulturutskottet för snart ett år sedan har jag ägnat en rätt stor del av min tid åt att träffa och samtala med sektorn – kulturlivet, föreningslivet och civilsamhället. Jag har naturligtvis lärt mig väldigt mycket av det – om kulturlivets organisering, hur villkoren för dem som arbetar med kultur ser ut och så vidare. Det är jag väldigt tacksam för.

Det slående är samstämmigheten i hela sektorn gällande det besvärliga läge som svenskt kulturliv befinner sig i just nu. Jag vet inte om jag ska använda ordet kris även om det var just det ordet som användes i ett upprop i filmat format som ett stort antal av våra största artister nyligen medverkade i. Tillsammans med unga, ännu oetablerade musiker uttryckte stora delar av Sveriges artistelit sin frustration över replokalskrisen, som de kallar den.

Det är en kris för svenskt kulturliv som har skapats av Tidöregeringen, huvudsakligen genom nedskärningar av stödet till studieförbunden, och som naturligtvis förvärras av neddragningar och urholkningar i anslagen också på andra kulturområden. Enligt studieförbunden själva kommer 20 000 svenskar att förlora sin replokal. Enligt Folkbildningsrådet är det framför allt de kulturella verksamheterna som har drabbats av nedskärningarna inom studieförbunden. Skadan är som störst på de mindre orterna och i glesbygden. Det framgår i deras rapport Nedskärningarnas konsekvenser.

Mönstret går igen genom hela kultursektorn. När jag talar med till exempel Dansalliansen, som på ett väldigt tydligt sätt kan följa konjunkturerna för kulturlivet över hela landet mer eller mindre från dag till dag eftersom dansare har väldigt korta kontrakt, menar de att läget nu är värre än under pandemins tidiga skede, alltså innan pandemistöden kom.

Svenskt kulturliv och Sveriges kulturskapare har under en lång tid drabbats av flera slag. Pandemin gjorde det väldigt svårt att skapa kultur tillsammans och slog undan benen för scenkonsten. Med pandemistöd och senare återstartsstöd lyckades vi hålla kulturlivet flytande och säkra tillgången till kultur över hela landet.

Sedan kom lågkonjunkturen och inflationen – ytterligare ett slag mot kulturen med höjda hyror, ökade priser och kostnader och minskade intäkter. Publiken stannade kanske hemma.

Som ett tredje slag kom sedan Tidöpolitiken, med minskade anslag och urholkningar av stödet, uteblivna pris- och löneomräkningar och indragna återstartsstöd.

Nu ser vi nya orosmoln på himlen. Kanske står vi inför ett fjärde slag mot kulturen. Vi har ett möjligt handelskrig med USA. Börsen är extremt volatil just nu. I morse tyckte jag att den gick upp väldigt mycket efter att ha gått ned flera dagar i rad. Det är lite aprilväder på börsen just nu.

Vi har en osäker omvärld med krig i vår närhet. Försvarsanslagen har väl ungefär tredubblats på några år och ska fortsätta öka i snabb takt. Detsamma gäller anslagen till civilförsvaret, men kanske i något mindre skala.

Finns kulturen med i Tidöregeringens totalförsvar? Jag ställde den frågan till statsministern alldeles nyss och fick ett relativt bra svar, tycker jag ändå. Statsministern verkade inte vara medveten om att kulturen spelar en roll i totalförsvaret, men han var ändå intresserad av det perspektivet. Kanske kan vi hoppas att någon pollett ändå har trillat ned hos regeringen.

Vi var några från utskottet som träffade den ukrainske konstnären Hamlet Zinkivskyj, vars befäl uppmanat honom att fortsätta med sin konst i stället för att delta med vapen. Det är nog fler än jag som har haft kontakt med det ukrainska kulturlivet och förstått hur viktigt det levande kulturlivet är för Ukraina och det ukrainska totalförsvaret – men uppenbarligen ännu inte de styrande i regeringen.

Det finns väldigt få skäl att dra ned så mycket på kulturlivet och kulturens infrastruktur och ekosystem som Tidöregeringen gör. Det finns många skäl att satsa på kulturen och investera i ett starkt svenskt kulturliv, med starka kulturskapare och god tillgång till kultur över hela landet.

Det handlar inte minst om talangutvecklingen, som vi i kulturutskottet hörde om i morse när Nationellt centrum för musiktalanger var på besök. Sveriges Radio var också i utskottet och berättade vilka oerhörda neddragningar de står inför om inte anslagen skruvas upp. Den debatten kommer vi naturligtvis att ha lite senare.

Miljöpartiet har i det här betänkandet ett motionsyrkande och en reservation, nummer 1, om att permanenta återstartsstöden, som jag också yrkar bifall till. Det handlar om en ny återstart efter Tidöpolitikens härjningar, får man väl säga, så att vi får igång kulturlivet igen. Vi har förslag för hur det kan gå till i den utredning som kom efter pandemin, återstartsutredningen. Nya stöd kan väl tillkomma, och man kan behöva utreda detta ytterligare.

Vi vill naturligtvis använda oss av den infrastruktur som finns, med förstärkningar till regionerna genom kultursamverkansmodellen, som också har blivit rätt illa åtgången av regeringen. De lokalhållande organisationerna och den ideella kulturen behöver vi satsa på. Vi har förslag i betänkandet om en förstärkning av livekulturen och det fria kulturlivets förutsättningar. Det som sker nu är inte rimligt – att kulturlivet trycks allt längre bort från städernas centrala delar och inte har några spelplatser alls på de mindre orterna och i glesbygden.

Vi måste också få ett stopp på misstänkliggörandet av civilsamhället och kulturlivet. I går läste vi att Sverigedemokraterna vill lägga ned Allmänna arvsfondens finansiering till civilsamhället och föreningslivet. Det tycker vi inte är så bra.

Miljöpartiet vill att regeringen utreder och tar fram en långsiktig utvecklingsstrategi för att stärka och säkra landets infrastrukturer inom det fria och ideellt organiserade kulturlivet, på nationell men också på regional och lokal nivå. Inte minst kommunerna kan behöva stöd i hur de kan planera för kulturens återkomst och ett starkare kulturliv framöver.

Vi föreslår också att Myndigheten för kulturanalys får i uppdrag av regeringen att kartlägga och ta fram statistik över den väldigt stora och faktiskt helt omistliga ideella sektorn så att det blir tydligt vilken roll den sektorn spelar och vilka effekter den har – så att vi får ett fullständigt underlag för en bättre planering för kulturlivet.

Vi behöver också bli bättre på att bredda kulturlivets finansiering. Det finns saker att göra som jag inte tycker har kommit fram i just den debatten. Enprocentsregeln, till exempel, är ett jättebra verktyg för att få med näringslivet när det gäller att betala för den offentliga konsten. Här kan kommunerna, regionerna och staten bli ännu bättre på att erbjuda till exempel byggbranschen eller fastighetsbranschen dessa möjligheter.

Jag hade ett seminarium här i riksdagen med Intercult, som är en väldigt bra resurs för kulturens internationalisering. De hjälper till med att få EU-stöd för kultur till Sverige. Kreativa Europa, till exempel, har en budget på nästan 2 ½ miljard euro för en sjuårsperiod. Det kanske inte är jättemycket pengar i den stora EU-budgeten, men för kulturen är det mycket. Vi behöver bli bättre på att fånga de resurserna; det breddar finansieringen. Sedan finns det naturligtvis skatteregler och annat som självklart också behöver komma på plats.

Herr talman! Vi måste förbättra kulturarbetarnas villkor. Här har Miljöpartiet ett särskilt yttrande i betänkandet eftersom det handlar om yrkanden som vi har lagt fram tidigare och som nu behandlas förenklat och därför inte finns med. Men eftersom regeringen och kulturministern uppenbarligen sitter på händerna och inget händer i denna fråga lägger vi fram samma yrkanden igen.

Vi har utrett frågor om tryggare anställningsformer, a-kassa, sjukförsäkring och så vidare i betänkandet från Konstnärspolitiska utredningen, som kom för ganska många år sedan. Det finns utredda och remissbehandlade förslag kring nya SGI-regler i betänkandet av utredningen om ett trygghetssystem för alla, färdiga att omvandla till en proposition. Vad väntar regeringen på, undrar vi. Detta gäller till exempel också elitidrottare och andra med ojämna inkomster som vi behöver förbättra villkoren för.

Herr talman! Kulturministern menade på en presskonferens om kulturbudgeten att kulturen hade fokus på bildning, beredskap och barn. Folkbildningen går bakåt i finansieringen. Och vad gäller beredskapen saknar man helt ambitioner för det levande kulturlivet. Det finns några satsningar på barn och unga, framför allt i skolan, men de är inte tillräckliga.

En höjning med 50 miljoner ska göra att Skapande skola går från 50procentig träffsäkerhet till att två tredjedelar av Sveriges elever ska få ta del av pengarna. Jag tror att det finns andra strukturella problem med Skapande skola än bara bristande medel. Det krävs väldigt mycket av lärarna, rektorerna och skolpersonalen för att söka medlen och använda dem. Det ställs inga krav på skolorna, och det finns inga garantier för att barnen ska få ta del av de statliga medlen.

Miljöpartiet vill införa en skolkulturgaranti, där alla elever får tillgång till professionell kultur med regelbundenhet, helst minst varje termin. Vi har den norska modellen, Den kulturelle skolesekken, som den heter, som en förebild. Vi har organisationen Assitej, som har bra förslag. Det finns goda möjligheter att genomföra en sådan här garanti.

Regeringen borde utreda både tillgången till eget skapande och kreativa ämnen och tillgången till professionell kultur i skolorna. Miljöpartiet har ett förslag om en sådan utredning i betänkandet.

Utöver detta menar vi att kulturskolan måste stärkas så att den får möjlighet att utvecklas och finnas i alla kommuner. En kulturskolelag bör komma till som en pendang till bibliotekslagen.

Herr talman! Jag ska avsluta med att säga något om kulturens frihet och principen om armlängds avstånd. Vi har ju sett ett antal exempel de senaste åren där det har gått snett – när politiker har varit inne och petat i kulturens innehåll. Jag ska inte i det här anförandet peka finger åt något håll. Vi känner till exemplen.

Det har funnits och kan finnas problem med att myndigheter och förvaltningar gör fel. Om det är ideologiskt betingat är demokratin illa ute, men många gånger har det förmodligen mer att göra med okunskap, bristande tillit eller invanda arbetssätt.

I tider då demokratin hotas och yttrandefriheten begränsas är kulturens frihet viktigare än någonsin att försvara. Principen om armlängds avstånd måste alltid värnas och stärkas. Vi menar att Kulturrådet är den myndighet som bör få i uppdrag att se till att detta blir gjort och att principen efterlevs. Det är framför allt kunskapshöjande insatser och stöd till landets kulturaktörer, kommuner, regioner och myndigheter som behövs snarare än repressiva åtgärder, tror vi. Detta uppdrag bör regeringen ge till Kulturrådet.

Med detta, herr talman, vill jag, som jag tidigare nämnde, yrka bifall till reservation 1.

Herr talman! Jag har haft förmånen att få träffa den ukrainske konstnären Gamlet Zinkivskyi här i riksdagen. Han har fått i uppdrag av sina militära befäl att fortsätta sitt konstnärliga arbete i stället för att bidra med vapen i den ukrainska armén och det ukrainska försvaret.

Mina många andra kontakter med Ukraina bekräftar bilden av hur oerhört viktigt det levande kulturlivet är för Ukraina just nu – för totalförsvaret och för det ukrainska folket. Föreställningar är utsålda, och fienden vet om det. De riktar sina vapen mot kulturlivets infrastruktur.

I Sverige växer det väpnade försvaret i snabb takt. Totalförsvaret hänger i viss mån med, men kulturlivet backar kraftigt i Tidöregeringens budgetar.

En del resurser läggs på bevarandet av kulturarvet, och det är jättebra. Min fråga till statsministern är: Har regeringen verkligen ännu inte har förstått hur betydelsefullt det levande kulturlivet är i totalförsvaret?

(Applåder)

Fru talman! Den natur vi har i Sverige – våra skogar, sjöar, fjäll, skärgårds- och havsmiljöer, nationalparker, våtmarker, naturskyddade områden och så vidare – är en fantastisk resurs som vi självklart ska använda men också vara väldigt rädda om. Vi har en allemansrätt som ger oss stora friheter och stora möjligheter, men det är under ansvar. Vi har ett ansvar gentemot alla som använder sig av allemansrätten ute i skog och mark. Detta ansvar gäller också oss lagstiftare här i kammaren.

Vi behöver investera mer i skyddet av vår natur men också möjliggöra för fler att ta del av och komma ut i naturen. Vi har tyvärr besvärande naturklyftor, som det brukar kallas. Barn och unga med naturvana föräldrar samt personer som kommer från socioekonomiskt starka miljöer har betydligt större chans att komma ut i naturen och bli en del av det svenska friluftslivet än personer som kommer från andra villkor och förhållanden. Denna klyfta följer med upp i vuxenlivet och vidare till nästa generation. Det här behöver vi bryta – trösklarna behöver sänkas. Detta är i grunden en rättvisefråga; det är en fråga om jämlik folkhälsa.

I somras gjorde opinionsinstitutet Verian en opinionsundersökning om vilka insatser som skulle kunna få fler människor att röra på sig. Högst på listan hamnade satsningar på motionsspår, vandringsleder, friluftsområden och naturreservat, men också stöd till föreningar och stöd till barnfamiljer stod högt upp.

Detta har vi i Miljöpartiet tagit till oss i arbetet med våra budgetprioriteringar. Kommittén för främjande av ökad fysisk aktivitet, som vi i Miljöpartiet var med och tillsatte när vi satt i regering, menar att det behövs budgetförstärkningar för att den ledarledda verksamheten ska kunna nå ut till fler.

Vi vet att vi behöver fler ledare i det organiserade förenings- och friluftslivet. Ändå tvingas Friluftsfrämjandet varje år tacka nej till 2 000 personer som vill utbilda sig till ideella ledare. Vi behöver skjuta till ytterligare medel för att få bort detta problem.

Vi behöver rusta upp leder, naturområden och mycket annat. Framför allt behöver vi dock vårda våra naturområden – våra skogar, stränder och vatten – så att de är värda att vistas i.

Hur spännande är det när vandringsleden går över ständiga kalhyggen? Jag tänker på de stora lederna där jag bor, som Upplandsleden och Roslagsleden.

Hur kul är det när svampställen som kanske har vårdats i generationer försvinner för alltid i samband med en kalavverkning? När man tar bort alla träd i ett stort område bryter man det samband mellan träden och svamparna som kallas mykorrhiza. Detta gör att svamparna inte återhämtar sig; de kommer inte tillbaka.

Blir det inte, apropå det vi pratade om nyss, rätt trist när den gamla strandpromenaden plötsligt försvinner på grund av att någon väljer att bygga en privat brygga – kanske med ett staket – eller ett flerbostadshus när strandskyddet tas bort till halvårsskiftet?

Jag nämnde tidigare att hundratusentals vattendrag – kanske en tiondel av Sveriges yta – förlorar sitt skydd. Ett skydd är ju möjligheten att vara på en plats; det handlar inte om ett skydd mot att någon ska vara där.

Förra veckan stod jag i den här talarstolen och beskrev hur kulturarvet skövlas med de destruktiva kalavverkningsmetoder som används i dag. Detsamma gäller möjligheterna till rekreation och friluftsliv. Naturligtvis handlar det om att klara miljömålen och klimatmålen. Det handlar också om den biologiska mångfalden, den unika svenska naturen och det svenska friluftslivet. Det är detta som står på spel.

Fru talman! Vi debatterar också idrotten. Satsningar på idrotten ger, precis som satsningar på friluftslivet, stora vinster i form av hälsa och välmående samt ett hållbart och robust samhälle. Miljöpartiet vill se en jämställd och jämlik idrott där alla har möjlighet att delta. Det gäller såväl män som kvinnor, såväl flickor som pojkar och såväl unga som äldre. Det gäller oavsett vilket hem eller vilken bakgrund man kommer ifrån och vem man är.

Strax före jul deltog jag, precis som flera andra här inne, i Heja speciell-dagen. Jag måste säga att det var en fantastisk dag på många sätt. Det är en underbar satsning från Parasportförbundet som en inledning på en större satsning för att skapa förutsättningar för personer – inte minst unga – med intellektuell funktionsnedsättning att delta i idrott på rätt villkor. Detta behöver få fortsatt stöd också från politiken. Här tror jag att vi är relativt eniga.

Men vi behöver stärka föreningarna för att bredda rekryteringen på fler sätt än så. Fler från ekonomiskt svaga hem och föreningsovana hem behöver komma in i idrotten.

Som Emma Ahlström Köster nämnde i sitt anförande presenterade Riksidrottsförbundet i höstas en forskningsrapport om föräldrars kostnader för barns idrott, och den visade att på de 20 år som Riksidrottsförbundet har följt utvecklingen har föräldrars kostnader för att låta barn delta i föreningsidrotten fördubblats. I dag ligger prislappen på nära 10 000 kronor per barn och år. I enkätstudien i rapporten visade det sig att många föräldrar anser att det är en hög kostnad men att de får valuta för pengarna och trots allt väljer att prioritera denna utgift.

De socioekonomiska skillnaderna är dock tydliga, och kostnadsutvecklingen skapar åter klyftor då hushåll med lägre inkomster inte har möjlighet att följa med när kostnaderna stiger. Det blir orättvist och skapar också hälsoklyftor. Denna ojämna fördelning förstärks också med växande krav på extra träningar och individuella träningspass med egna prislappar som drar upp kostnaderna ännu mer.

Riksidrottsförbundet ser med oro på utvecklingen och konstaterar: ”Det behövs en större samverkan mellan aktörer inom idrottsrörelsen, den kommersiella idrotten, kommuner och den statliga nivån för att långsiktigt hålla tillbaka ökningen av de här kostnaderna.”

Här behöver regeringen agera, men vi hörde Emma Ahlström Köster tidigare nämna regeringens i princip enda svar på detta så här långt: ett fritidskort. Rapportförfattarna skriver att det på kort sikt kan avhjälpa lite men att det på lång sikt krävs andra åtgärder.

Fru talman! Vi får nog möjlighet att debattera fritidskortet här i kammaren när regeringen kommer med ett skarpt förslag om det. Det är visserligen bra att regeringen adresserar problemen med såväl klyftor som breddad rekrytering, men Miljöpartiet menar att ett fritidskort är fel väg att gå. Systemet är ineffektivt, och det kan också skapa en del nya problem. Vi avvisar idén men inte pengarna. Vi budgeterar dem i stället på ett sätt som både vi och merparten av remissinstanserna anser är mer effektivt för att uppnå syftet att få fler unga att engagera sig på fritiden.

Fru talman! Kommittén för främjande av fysisk aktivitet, som jag nämnde tidigare, har konstaterat att vi behöver röra oss mer. Här ligger Sverige i Europabotten. Därför behövs en samlad nationell strategi för fysisk aktivitet och ett kompetenscentrum. Vi behöver göra en översyn av lagstiftning, ansvar och instruktioner till myndigheterna men också en sammanställning av vilka kostnader för samhället som stillasittande och bristande fysisk aktivitet leder till.

Här finns ett stort antal förslag som regeringen måste gå vidare med. Visst arbete har gjorts; till exempel har Socialstyrelsen fått ett uppdrag. Men jag ser gärna ytterligare engagemang i frågan. Folkhälsan är viktig. Jag ser gärna även en ambitiös satsning riktad mot äldre. Med åldern försvinner muskelmassa väldigt fort om man inte rör på sig och tränar. Här kan det behövas nya idéer, inte minst för bättre anpassade idrottsplatser och anläggningar.

Fru talman! För att fortsätta på det spåret vill Miljöpartiet se ett större engagemang från regeringen när det gäller just bristen på platser för idrott. Det behövs idrottsplaner, motionsspår, skejtboardramper med mera för spontanidrott men också anläggningar för organiserad idrott och elitidrott. Vi har en särskild post i vår budgetreservation för att stödja kommunerna i deras arbete med att skapa fler anläggningar.

Miljöpartiet vill också undersöka möjligheten att skapa en anläggningsfond. Det här är inget nytt; i Danmark har en sådan fond, Lokal- och anläggnings-fonden, LOA, funnits på plats länge. Det finns alltså mycket att gå på, och man behöver inte börja från början.

Ingen ska behöva nöja sig med skollokaler, utan det måste tas ett större grepp. Det finns förslag även i Sverige, men det händer tyvärr väldigt lite trots att behoven har ökat. Byggplaner stannar av och projekt läggs ned när kostnaderna ökar i och med inflation och lågkonjunktur. Detta behöver regeringen möta med en politik för att få till fler anläggningar så att vi får igång idrotten och får människor i hela Sverige i rörelse.

Fru talman! Jag har nämnt några av de förslag som Miljöpartiet har i sina motioner, och jag har bemött några av regeringens förslag. Men Miljöpartiet har fler förslag, bland annat om mer miljövänligt bränsle inom motorsporten, stärkt djurvälfärd inom till exempel hästsporten och hundsporten och bättre förutsättningar för elitidrottare.

Jag står bakom alla våra reservationer i betänkandet men yrkar bifall endast till reservation 18 om friluftspolitiken.

Fru talman! Jag tackar Emma Ahlström Köster för svaret.

Som jag förstod ledamotens anförande är anledningen till att vi får dessa förslag, som jag skulle säga är ett dråpslag mot allemansrätten, att regeringen inte har varit ute i naturen. Jag pratar framför allt om förslaget om strandskydd. Tanken är att man ska dra tillbaka hela det lagliga skyddet för diken, åar, bäckar och små sjöar i hela Sverige. Det handlar om hundratusentals vattendrag. Kanske så mycket som en tiondel av Sveriges yta kommer att förlora sitt skydd. Där man tidigare kunde promenera längs en mindre sjö blir det nu fritt fram för markägare att sätta upp ett staket eller bygga en brygga. Så har det inte varit tidigare.

Man framhåller att detta på något sätt skulle vara någonting som framför allt gynnar landsbygden. Sanningen är dock att landsbygden har fördelen att ha den nära naturen.

Även den storstadsnära naturen kommer att drabbas ganska hårt av detta. Här i Stockholm var vi för ett tiotal år sedan väldigt överens över blockgränserna om att vi skulle öppna upp längs vattnet längs hela Södermalm och Kungsholmen. Nu kan man faktiskt promenera längs dessa två stora öar i Stockholm.

Så vill vi ju ha det. Det finns ett stort engagemang hos svenska folket, men det har regeringen fullständigt kört över. Man har i stället lyssnat på näringslivet, skulle jag vilja säga.

Jag menar inte att ledamoten ska svara på detaljfrågor som inte hör till utskottet, men hon får gärna svara på det som handlar om att man kör över friluftslivet.