Mats Berglund

Fru talman! Tack, ledamoten Emma Ahlström Köster, för det stora engagemanget för idrottsfrågorna! Jag vet ju att Emma Ahlström Köster även driver riksdagens idrottsnätverk, friluftsnätverk, parasportnätverk och så vidare. Det ska ledamoten ha en stor eloge för.

Engagemanget för idrotten gick inte att ta miste på när man hörde anförandet nyss. Jag tryckte på repliknappen sent, när det började handla om friluftsfrågor. ”Moderaterna är mycket aktiva i friluftsfrågor”, sa ledamoten.

Vi har en fantastisk natur i Sverige, och naturen är grunden för vårt friluftsliv och vårt starka engagemang för friluftslivet. Svenskarna är ett friluftsälskande folk men tyvärr fortfarande väldigt stillasittande. Vi har en allemansrätt som vi ska vara mycket måna om, och vi har fortfarande om inte orörd så i alla fall tillgänglig natur. Det finns kanotleder, det finns vandringsleder och allt sådant där som vi behöver vara rädda om. Men naturen är hotad och därmed också friluftslivet. Läget är, skulle jag säga, ganska akut. Friluftsorganisationerna varnar för det hela tiden nu.

Jag tycker att regeringen, som Emma Ahlström Köster representerar med sin partitillhörighet, borde reagera kraftfullare på varningssignalerna. Men det är ju tyvärr så att Tidöregeringen gör precis tvärtom.

Riksrevisionen kom helt nyligen med en rapport om förvaltningen av vår skyddade natur, som visar att det finns stora brister där. Tidöregeringen har dragit ned kraftigt på naturvårdsanslagen i budgetarna under hela mandatperioden. Skyddet av naturskogarna har minskat. Sedan kom förslaget om strandskyddet, som drar ned skyddet av hundratusentals vattendrag över hela Sverige. Så skyddar vi ju inte vår natur och vårt friluftsliv.

Fru talman! Kulturarvet är vår historia, vår identitet och vår gemensamma berättelse. Vi lever i kulturarvet. Vi skapar och omskapar kulturarvet, som är i ständig rörelse och förändring. Kulturarvet är det vi lämnar efter oss till kommande generationer och samtidigt det som förbinder oss med dem som gått före. På det sättet bör kulturarvet vara den väckarklocka vi uppenbarligen behöver för att förstå betydelsen av att leva mitt i ett skeende och därmed betydelsen av att leva hållbart och skapa förutsättningar för en hållbar utveckling.

Då kommer vi in på det här med att inte passera planetens gränser – de planetära gränser som Johan Rockström pratar om – utan vara varsam med förbindelsen med det som har varit och det vi lämnar efter oss. Den ständiga rörelsen handlar ju inte bara om att bevara utan lika mycket om att utveckla, tillgängliggöra, inkludera och låta fler röster höras i den gemensamma berättelsen.

Kulturarvet tillhör oss alla och måste vara relevant och tillgängligt för alla. Vi måste säkerställa att våra minoriteter och vårt urfolk inkluderas i kulturarvet – i berättelsen om Sverige. De nationella minoriteternas historia har länge varit marginaliserad och undangömd, och vi ser fortfarande att exempelvis det samiska kulturarvet hotas av exploatering, gruvbrytning och kalavverkning av fjällskogar. Här behövs både tydligare riktlinjer och ett starkare skydd. Vi behöver fortsätta arbetet med repatriering av samiska kvarlevor och föremål. Arbetet med sanningskommissionerna och försoningsprocesserna måste gå vidare.

Fru talman! Vad gäller tillgängliggörandet kan vi fortsatt göra mycket. En stor del av det historiska kulturarvet ligger fortfarande dolt under jorden och i kulturlagren. Arkeologin gör stora framsteg med nya metoder. En arkeologisk institution på våra lärosäten är i dag ofta utrustad med laboratorier med modern – och rätt spännande, tycker jag – utrustning. Men det finns också mängder av gamla utgrävningsrapporter som kan ge ny kunskap med nya forskningsmetoder och nya frågeställningar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarv

Här hade man ju som kulturarvspolitiker kanske velat se ett större engagemang i den forskningspolitiska proposition som regeringen lade fram för ett par månader sedan. Humaniora i allmänhet, och arkeologi i synnerhet, är ett intressant och spännande område som betyder mycket för kulturen och kulturarvet.

Kulturarvet finns inte bara nere i kulturlagren, utan det ligger också gömt i terrängen. Det storskaliga kalhyggesbruket i våra skogar är ett enormt hot mot stora delar av det kulturarv vi fortfarande inte har upptäckt.

Ett hållbart skogsbruk, där man inte producerar kalhyggen och därmed utraderar såväl rekreationsmiljöer med svamp, bär och friluftsliv som skogens möjligheter att hålla kvar växthusgaser i markerna, skulle inte bara leda till betydligt högre biologisk mångfald och trevligare miljöer. Det skulle också ge möjlighet att hitta och bevara gamla gravar, fångstgropar, fornborgar, lämningar från äldre tiders djurhållning och skogsbruk, kolbottnar eller husgrunder från till exempel gamla torparställen. Det jag nämnde nyss är bara några av de många spår av mänsklig aktivitet som ännu döljs i landskapet och som dagligen – måste jag nog säga, med tanke på det destruktiva skogsbruk som bedrivs i Sverige i dag – förstörs och raderas för alltid.

Fru talman! Digitaliseringen öppnar naturligtvis nya möjligheter för tillgängliggörande. Det gäller till exempel forskningen, men det gäller naturligtvis också bevarandet. Inte minst i tider av kris och krig behöver vi strategier för att skydda vårt gemensamma kulturarv.

Tidigare i dag hade vi här i riksdagen en stund i Andrakammarsalen där vi uppmärksammade treårsdagen av Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Under de här tre åren har detta krig visat på det man också kunnat se i många andra krig i världen, nämligen hur förstörelsen av kulturarvet används som en del i de militära och psykologiska strategierna i krigföringen.

Vi behöver vara medvetna, vaksamma och handlingskraftiga när det gäller betydelsen av vårt kulturarv. Vi behöver också vara väl förberedda inför det krig som man numera kanske anar kommer att drabba också vårt land. Det är bra att regeringen har tagit initiativ till ett kulturskyddsråd.

Det som hänt i vår omvärld de senaste dagarna – inte minst uttalandena från USA:s president och personer i hans närmaste politiska krets – är oroande och otäckt. Utan tvekan är något som åtminstone liknar en statskupp på gång på andra sidan Atlanten. Det är inte länge sedan Sverige blev fullvärdig medlem i Nato. I dag undrar vi om Nato ens existerar. Frågan om skyddet av kulturarvet hamnar, som många andra aktuella politiska frågor, i ett helt nytt ljus.

Fru talman! Våra minnesinstitutioner, museer och arkiv över hela landet är centrala för att tillgängliggöra, bevara och berätta om kulturarvet. För att skydda museerna från otillbörlig politisk styrning och påverkan tog Miljöpartiet i regering initiativ till museilagen. Denna lag har nu funnits på plats i rätt många år men behöver fortsatt värnas och följas så att principen om armlängds avstånd respekteras.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Kulturarv

Våra museer behöver också offentlig finansiering för att kunna säkra samlingarna, erbjuda besökarna en positiv upplevelse, producera utställningar och delta med expertis i forskning och samhällsdebatt. Miljöpartiet har följt upp detta behov i sina budgetreservationer under mandatperioden. Det behövs därtill en ny modell för hyressättningen för att inte fler tak ska rasa in, som på Naturhistoriska riksmuseet. Det finns en utredning, och vi väntar på en reaktion från regeringen. Men likväl behöver räkningarna betalas, och pengar måste till oavsett hyresmodell.

Låt mig återvända till forskningen. I vårt grannland Danmark används museerna inte sällan som hemvist och miljö för akademisk forskning. Ett sådant system vid sidan av våra lärosäten skulle jag gärna se också i Sverige. Vi har inte med något om detta i dagens betänkande utan får återkomma till denna fråga, som vi har drivit i andra sammanhang, vid ett annat tillfälle.

Slutligen: Museerna är viktiga kulturella ingångar för unga, vuxna och äldre, och därför behöver vi höja de politiska ambitionerna. Miljöpartiet vill se länsmuseer i varje region i landet. Det moderna kulturarvet med industri- och arbetslivsmuseer behöver värnas och vårdas liksom det rörliga kulturarvet på väg och i vatten och luft, alltså det rullande, flytande och flygande kulturarvet. Riksantikvarieämbetet har föreslagit en hänsynsregel för att tillgodose detta, och den regeln tycker jag att regeringen bör gå vidare med. Här har vi däremot motionsyrkanden, och dem står jag givetvis bakom. Jag nöjer mig dock med att yrka bifall till Miljöpartiets reservation 7 om kulturarvet och krisberedskapen.

(Applåder)

Fru talman! Tack, ledamoten, för svaret!

Jag tycker att det här är en intressant diskussion, för den blottlägger mycket av den väldigt stora ideologiska skillnad som just nu föreligger inom kulturpolitiken. Det är alltså en viktig diskussion även ur ett större perspektiv, tycker jag.

Jag ska först svara på frågan jag fick om varför den tidigare regeringen inte budgeterade mer pengar. Det här förslaget kom i återstartsutredningen, även om det naturligtvis har funnits tidigare eftersom motsvarande stöd finns i nästan alla europeiska länder medan Sverige har legat efter. Jag har inte den totala summan i huvudet, men återstartsstöden innebar väldigt stora summor som gick till kulturen. Man kunde kanske ha ökat det mer, men det var ett försök.

Miljöpartiet har sett att det behövs mer pengar, och därför har vi också avsatt betydligt mer pengar i vår skuggbudget. När jag frågar runt är 300 miljoner det som de flesta i branschen tror är den nivå man behöver landa på, och därför anser Miljöpartiet att vi behöver landa där.

Ledamoten säger att man inte ska föregripa utredningen, men jag tycker att det är det som både kulturministern och ledamoten Jonas Andersson, i sitt anförande, gör. Det går inte att tolka på annat sätt än att kulturen inte ska få mer pengar och resurser. Kulturen ska i stället vara glad och nöjd med de smulor, om jag får uttrycka mig på det sättet, som den får. Man riktar sig också på något sätt mot något slags försörjning av kulturarbetare, vilket jag tycker landar väldigt fel. Det handlar om kulturen, som de här kulturarbetarna verkligen står bakom.

Återigen: Hur ska filmen klara sig utan mer statligt stöd? Hur ska kulturen få mer pengar?

Fru talman! Tack, Jonas Andersson, för ditt anförande! Jag tryckte in mig för replik när ledamoten började prata om det som hände i Göteborg och kulturministerns anförande där.

Vi behöver kanske inte fastna så mycket vid just kulturministern utan snarare det som kulturministern sa och innebörden i det. Jag håller helt med ledamoten om att hela situationen var ovärdig på många sätt, men jag måste också säga att jag i den delen tycker att kulturministern delvis betedde sig ganska oförskämt mot den betalande publiken. Man hade kommit dit för att se en film och fick det där.

Bortsett från det tror jag, till skillnad från ledamoten, att många som buade och reagerade inte gjorde det för att man själv som filmskapare ser det som ett privilegium att få pengar. Det var faktiskt för filmens och konstens skull som det buades och inte av egenintresse.

Att filmen framställdes som en kommersiell konstart tror jag också att det var väldigt många som reagerade mot. Det är en konstart som kan vara kommersiell, men det är väldigt få svenska och även internationella filmer som klarar sig utan statligt och offentligt stöd.

Ska jag förstå ledamotens anförande här som att vi inte kan förvänta oss mer statligt stöd till produktionsincitamentet? Jag tog upp många fördelar med produktionsincitamentet i mitt tidigare inlägg, till exempel att vi annars förlorar skatteintäkter och arbetstillfällen.

Jag vill också ställa frågan kring hur filmen ska klara sig kommersiellt. Vad gör regeringen och Sverigedemokraterna för att stärka möjligheterna för kulturen i allmänhet att klara sig kommersiellt?

Herr talman! Vi debatterar alltså motioner från den allmänna motionstiden i höstas och de yrkanden som handlar om public service, filmpolitik och dataspel.

Miljöpartiet har tio reservationer i betänkandet. Jag står bakom alla men begränsar mig nu, för att spara lite tid senare, till att yrka bifall till reservation 3, som handlar om att vi i Miljöpartiet vill ha ett brett och oberoende public service därför att det är så betydelsefullt för demokratin.

Demokratin kan aldrig tas för given. Det har vi vetat länge. Det räcker inte med allmänna och fria val. Demokratin måste vinnas varje dag i människors vardag. Det här låter som gamla sanningar. Ändå vet vi att demokratin utmanas och tappar mark. Globalt är en tydlig trend i exempelvis VDem-institutets rapporter från Göteborg att antalet demokratier minskar medan autokratierna ökar.

Räknar vi länder är fördelningen mellan demokratier och icke-demokratier fortfarande relativt jämn. Men sett till antalet människor är trenden väldigt stark. För ett drygt decennium sedan levde knappt hälften av världens befolkning i icke-demokratier – eller autokratier, som institutet benämner de icke-demokratiska staterna. När den senaste rapporten kom för ett knappt år sedan hade siffran ökat från 48 procent till 71 procent av världens befolkning. Så många är det alltså som inte lever i demokratier i dag. Och utvecklingen, inte minst i USA de här dagarna, är ju minst sagt oroande.

I Sverige behåller vi vår plats i det demokratiska toppskiktet men tappar ändå i poängräkningen på flera av de mätpunkter som institutet använder sig av. Jag säger det här därför att vi står inför väldigt stora förändringar både globalt och i Sverige. Men det finns ingen lagbundenhet i den här utvecklingen. Sverige behöver inte alls följa utvecklingen. Det är upp till oss här att välja väg.

Åter till mitt yrkande! Public service är en viktig institution. Den är inte en garant för den starka svenska demokratin men en nödvändig komponent, skulle jag säga. Därför är det så oroande att public service-kommittén inte kunde komma överens. Fyra partier, dagens oppositionspartier, skrev både egna och gemensamma reservationer som var relativt likalydande. Man var överens om behovet av att bibehålla en stark public service med ett brett utbud för hela befolkningen, hög tillgänglighet och ett fortsatt högt förtroende.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Public service, film och dataspel

Medelstilldelningen är naturligtvis helt central. Om inte regeringen ändrar linje och faktiskt landar i en högre tilldelning än vad betänkandet föreslår kommer public service-företagen att tvingas till väldigt stora besparingar, vilket går ut över programutbudet, kvaliteten, kärnuppdragen och förmodligen förtroendet.

Det är också viktigt att public service-företagen finns där publiken är. Inte minst alla unga, men egentligen människor i alla åldrar, finns i den digitala tid vi lever i på en mängd plattformar eller appar. Därför är kravet att public service-företagen ska prioritera sina egna plattformar väldigt olyckligt formulerat.

Utöver demokratiaspekten ger också det väldigt allvarliga säkerhetspolitiska läge vi befinner oss i ytterligare anledningar för regeringen att faktiskt gå tillbaka till våra reservationer och fundera ett varv till innan lagrådsremissen och propositionen kommer under våren. Det är nämligen så, herr talman, att MIK, medie- och informationskunnighet, är ett område som blir alltmer betydelsefullt i det digitala brus som omger oss. Här spelar public service en central roll. Vi behöver trygga källor till nyheter, omvärldsbevakning och tillförlitlig information. Det behövs en nationell strategi för att motverka desinformation och propaganda och för att säkra och stärka källkritiken och medie- och informationskunnigheten hos allmänheten.

Public service har en central roll i den här delen och har en särställning i det svenska totalförsvaret. Vi i Miljöpartiet har yrkanden om det i betänkandet. Vi har också yrkanden om tillgängligheten, inte minst för urfolket och de nationella minoriteterna. Minoritetsspråken behöver komma fram, användas och ha en naturlig och självklar plats.

Herr talman! Jag ska också säga något om film och dataspel.

Sverige är traditionellt en stark filmnation. Vi har en lång tradition, och vi har framstående svenska regissörer, manusförfattare, skådespelare och filmare. Vi kan stoltsera med en rad banbrytande filmer.

Det här arvet tog Miljöpartiet på stort allvar i regeringsställning under två mandatperioder. Med oss har viktiga steg tagits i utvecklingen för att stärka svensk film. Övergången till en ny statlig filmpolitik när filmavtalet mer eller mindre havererade, införandet av de omfattande kris- och återstartsstöden under och efter pandemin samt inte minst införandet av produktionsincitament för film och tv-produktioner skedde under åren med miljöpartistiska kulturministrar.

Men omvärlden och de yttre och inre förutsättningarna förändras snabbt. I dag har svensk film hamnat på efterkälken i en internationell jämförelse. Vi ligger i Europas botten när det gäller offentlig finansiering, men det finns problem och hinder även vad gäller produktion, distribution och visning av svensk film.

Nästa vecka ska förhoppningsvis Filmutredningen presenteras. Då hoppas jag att det också finns svar på de här utmaningarna i dess betänkande. Miljöpartiet skulle gärna se en betydligt högre ambition för den offentliga finansieringen även här när det gäller både de direkta anslagen och en höjning av produktionsincitamenten. Senast tog de pengarna slut på en dryg minut. Så kan vi ju inte ha det. Därefter har regeringen både minskat anslagen och dragit tillbaka utlysningarna. Så löser man inte ett problem. Tvärtom tvingas nu svenska produktioner att söka såväl finansiering som produktion och produktionsteam utomlands.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Public service, film och dataspel

Jag besökte själv häromdagen en typisk sådan filmproduktion, faktiskt på dess sista inspelningsdag, utanför Rosenbad bara ett stenkast härifrån. Det var en av få inspelningsdagar i Sverige. I övrigt hade den här filmen, en storsatsning, spelats in i Litauen, och det litauiska teamet – det är rätt många människor i ett filmteam – hade följt med till Stockholm. Anledningen är att Litauen har bättre villkor, liksom så många andra europeiska länder. Här måste regeringen vakna om vi inte ska fortsätta att tappa arbetstillfällen, skatteintäkter, kompetens och hög kvalitet i svensk filmproduktion.

Miljöpartiet vill också se någon form av streamingavgift på strömningstjänster, så att de stora internationella bolagen kommer med i finansieringen av svensk film. Kan man utöver det möjligen hitta en ny modell med exempelvis ett nytt filmavtal som fördelar kostnaderna finns det absolut inte heller någon låsning hos oss i att vi ska stå kvar i den helstatliga filmpolitiken.

Vi behöver vidare värna våra biografer. Film bör även i framtiden kunna ses i gemenskap på stora dukar över hela landet. Våra biografer är en viktig pusselbit i det kulturella ekosystemet.

Herr talman! Slutligen vill jag säga något om dataspel. Även här har Sverige varit tidigt ute och är än i dag en ledande nation. Svenska dataspel, spelstudier och innovativa lösningar står sig i den internationella konkurrensen.

Det finns flera anledningar till att vi har hamnat här, såsom ett gynnsamt näringslivsklimat med – vad folk än säger – lågt skattetryck för snabbt växande företag samt en tidigt utbyggd digital infrastruktur. När jag pratat med folk i branschen har jag också hört att avsaknaden av arkadhallar i den urbana svenska miljön har bidragit på det sättet att utvecklare i stället suttit hemma och kodat. Vad vet jag – det kanske är en framgångsfaktor. Den kreativa utbildningskedjan med kulturskolor, folkhögskolor, studieförbund och den högre konstnärliga utbildningen har naturligtvis också varit bidragande.

Miljöpartiet var tidigt ute med att inkludera dataspel i kulturpolitiken. Vi har länge menat att Sverige behöver anta en nationell strategi för dataspel som växande kreativ bransch och för ett levande kulturliv kring gejming och dataspel. Kulturutskottet är nu mitt uppe i ett stort arbete, och vi kan konstatera att det finns en stor samsyn kring att erkänna dataspelsbranschen som en basnäring och dataspel som en kulturyttring. Som föregående talare nämnde finns alla skäl för oss att vara stolta över den svenska dataspelsbranschen. Där är vi också överens.

Det finns en del utmaningar på vägen. Kompetensförsörjningen är en sådan; utbildningsvägarna behöver säkras. Men det strama regelverket kring migration är förmodligen just nu det allra största hindret för branschens tillväxt. I den delen är vi nog inte riktigt överens, men det tillhör ett annat utskott.

Herr talman! Den här debatten börjar nu gå mot sitt slut. Våra interpellationsfrågor har handlat om skogen, om klimatet och om lönsamhet och hållbarhet.

I grunden är den enda lösningen att hitta modeller som styr bort från dagens ohållbara kalhyggesbruk - jag använder gärna det ordet ändå - och mot en mer hållbar skogsnäring där plockhuggning eller liknande metoder blir normen. I en sådan skogsnäring kan våra skogar bestå av träd av olika storlekar, åldrar och arter, och barrträd och lövträd kan blandas. Det skulle vara skogar där djur, växter och svampar trivs, liksom vi människor - skogar där skogsägarna, inte minst de små och medelstora skogsägarna och familjeskogsbruken, får lönsamhet i sitt innehav och sitt brukande av skogen.

Debatten har handlat om hur betydelsefullt ett ekonomiskt, ekologiskt och socialt skogsbruk är ur ett globalt perspektiv för miljön, den biologiska mångfalden, artrikedomen och klimatet. Detta är också viktigt för oss människor: för skogsägarna och för alla oss som trivs i skogen och som med gott stöd i den svenska allemansrätten använder våra skogar för vandring, för rekreation och för att vi mår bra av det.

Debatten har handlat om att det finns flera vägar till ett hållbart skogsbruk där skogsägarna får betalt både för sin avverkning och för att låta träden stå i de områden som har värdefulla eller hotade arter. Det gäller även områden där renar betar och områden där våra förfäder i vår historia har satt spår och minnen, ämnade för oss och framtida generationer.

Det krävs dock en aktiv regering och en handlingskraftig ansvarig minister. Det finns gott hopp, men debatten har tyvärr också handlat om Tidöregeringens och landsbygdsministerns uppenbara motstånd mot, och ovilja inför, att ta detta ansvar och att ta ett ledarskap för dessa viktiga värden.

Så här framemot jul önskar jag att regeringen och landsbygdsministern lyssnar på skogsägarna, för de vill ta ansvar.

Precis som de andra vill jag önska landsbygdsministern, talmannen, kansliet och de som tittar - nu är det ju inga åhörare kvar på läktaren - en riktigt god jul.

Herr talman! Ingen blir ju glad av ett kalhygge.

I mitt tidigare anförande nämnde jag skogens och de många skogsägarnas ekonomiska, ekologiska och sociala värden. Skogspolitik är kanske inte just mitt vanliga område i politiken, men skogen har självklart betydelse långt utanför miljö-, jordbruks- och landsbygdspolitiken.

Som ordförande i kulturutskottet ansvarar jag för ett ganska brett politiskt område som förutom kulturen innefattar idrotten, föreningslivet, civilsamhället, kulturmiljön, friluftslivet och mycket annat - som folkbildningen och det kyrkliga kulturarvet. Ett hållbart skogsbruk har betydelse för bevarandet av vår kulturmiljö och vårt kulturarv. I skogarna finns det spår av gravar, fångstgropar, äldre skogsbrukslämningar, kolbottnar, husgrunder och andra kvarlämningar från gamla torparställen, fornborgar och så vidare.

Ett försiktigare skogsbruk, till exempel med plockavverkning eller liknande, tar sannolikt hänsyn till de här värdefulla platserna och företeelserna i skogen, medan kalavverkning med stubbrytning och markberedning riskerar att på ett ganska brutalt sätt tillföra stora skador på våra fornlämningar. Jag skulle säga att det med stor precision förstör och tillintetgör viktiga pusselbitar i förståelsen av vår historia, vår kultur och vårt ursprung. Som historiker blir jag lite mörkrädd av tanken.

Också friluftslivet är beroende av fungerande, riktiga skogar. Om du så vandrar, orienterar, åker skidor, plockar svamp eller bär eller bara vill vistas och må bra i skogen söker du dig knappast till just kalhyggen. Du vill ha en riktig skog med varierande landskap och terräng - en skog där träden är av olika storlekar och olika åldrar, där ekosystemen fungerar så att svampar kan växa och där insekter, fåglar och andra djur trivs.

Många av Sveriges privata skogsägare tar ett stort ansvar för att värna dessa värden. När den lokala orienteringsklubben ska dra banor undviker man självklart de stora kalhyggena. Frågan är dock: Vad får den enskilda skogsägaren, som tagit ansvar för samhällsnyttiga, sociala, rekreationella eller kulturella värden? I dag är svaret: ingenting. Samtidigt får de stora skogsbolagen fortsätta att göra miljardvinster med gigantiska kalhyggen som gör det svårt för friluftslivet och som skadar sociala och kulturella värden.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Ministern pratade om äganderätten. Den är såklart viktig och grundlagsskyddad, men vi i Sverige har ju också en nästan världsunik allemansrätt som gör att skogarna faktiskt tillhör oss alla. En skogsägare kan inte hindra någon från att vandra eller plocka svamp, och det tycker vi nog alla är väldigt bra. Men de stora bolagen får ändå tillintetgöra svampskogar, bryta vandringsleder och skapa kalhyggen, samtidigt som de allra flesta skogsägare tar ett allmännyttigt ansvar.

Jag vill fråga landsbygdsministern: Är det rimligt att ribban ligger så lågt för de stora bolagen? Och är det rimligt att det ligger på privata markägares ansvarskänsla att, helt utan någon typ av incitament eller ersättning från staten eller de bolag som tillåts kalhygga, se till att den lokala orienteringsklubben har vettig terräng att löpa i?

Fru talman! Vi vet att vi måste minska klimatutsläppen, ta ansvar för den klimatkris som vi är inne i och ta ansvar för artrikedomen och den biologiska mångfalden. Vi måste rusta oss mot klimatförändringarnas konsekvenser, och då måste vi inse att skogen och sättet som skogen brukas på är en nyckelkomponent i detta hållbarhetsarbete.

Dagens skogspolitik är dock inte utformad för att skogen och skogsägarna ska vara en del av lösningen. Regelverken behöver förändras för att göra det möjligt för alla de hundratusentals skogsägarna - familjeskogsbruket - att ta det här ansvaret genom att bedriva ett variationsrikt skogsbruk som bidrar till klimatarbetet och till att stärka ekosystemen, samtidigt som det ger hög lönsamhet för skogsägarna.

I dag är det de stora skogsbolagen och deras vinstmaximering som gynnas, tyvärr på bekostnad av det stora flertalet skogsägares och markägares lönsamhet men också på bekostnad av många sociala, kulturella och miljömässiga värden.

Jag skriver i min interpellation att skogsägarna, framför allt de mindre och medelstora, upplever att de inte har något annat val än att kalavverka för att kunna tjäna pengar på sina skogar. Ett konkret exempel på just det här kunde höras i Ekots granskning där man bland annat intervjuat en skogsägare i Jämtland som berättar hur han avverkat delar av sin skog efter att ha blivit uppringd av yrkesuppköpare. I efterhand ångrade han sig djupt. Han säger, och nu ber jag om ursäkt för språket, att "det ser för jävligt ut" och att det var det mest olönsamma han någonsin har varit med om.

Det är alltså samma personer som agerar rådgivare till skogsägarna och uppköpare av virket från samma skogsägare. De är anställda av just de här stora bolagen som vill köpa virke för ett så lågt pris som möjligt.

Det här är ett utbrett problem. Ofta finns inget alternativ eftersom Skogsstyrelsens rådgivande verksamhet i princip är avvecklad. I en enkät från 2022 svarade 75 procent av 750 tillfrågade skogsägare i Jämtlands län att de ville veta mer om alternativ till kalhyggesbruk. Hälften av dem svarade att de var intresserade av att bruka sin egen skog hyggesfritt, och omkring 70 procent uppgav att de hade fått väldigt lite information om hyggesfria alternativ.

Jag tycker att vi ska lyssna på de här rösterna. De här många mindre och medelstora skogsägarna, familjeskogsbruken, måste få lönsamhet i ett varierat mångbruk av skogen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det måste löna sig för ägarna att ta ansvar, och skogsägarna vill ta ansvar. De ekologiska och sociala värdena i skogsägandet står ofta över de ekonomiska värdena. I senaste Skogsbarometern var det bara en av åtta, alltså 12 ½ procent, skogsägare som tyckte att ekonomisk vinst är viktigt eller att god löpande avkastning betyder mest i ägandet. Regeringen har ovanpå ett redan besvärligt utgångsläge gjort det ännu svårare att vara ansvarsfull skogsägare när till exempel medlen till skydd av värdefull natur har minskat kraftigt. Ohållbara kalavverkningar blir då den enda möjligheten.

Jag har alltså frågat statsrådet vad regeringen kan och vill göra för att förbättra möjligheterna för de många skogsägarna som vill ta ansvar, för dem som har hotade arter i sina skogar och för dem som vill begränsa kalavverkningarna. Jag har fått svar, och jag tackar statsrådet för svaren, men de är kanske inte riktigt vad jag hade hoppats på. Delar statsrådet den bild jag pratar om, det vill säga att vi lever mitt i en klimat- och artkris? Många skogsägare vill ta ansvar, men det svenska skogsbruket är inte anpassat för det. Vad är i så fall statsrådets och regeringens slutsats?

Fru talman! Vad gäller Operan borde framför allt Stockholms näringsliv stötta den. Jag skulle bli väldigt besviken om det inte kommer pengar. Operan ger nämligen ett enormt mervärde till företag som är baserade i Stockholm. I Stockholm finns många huvudkontor för internationella företag. Det är väl för att det är en bra stad på många sätt. Det är en bra stad skattemässigt. Men även kulturen, barnomsorgen och så vidare lockar.

Jag har svårt att tro på det övriga. Jag är som sagt inte emot det. Men staten och det offentliga får inte dra sig undan.

Jag tycker inte att vi blev riktigt färdiga med fritidskortet. Det är en käpphäst för Kristdemokraterna som man har kämpat för länge. Jag tog upp remissvaren som var ganska negativa och tog upp risker med fritidskortet. Ekonomistyrningsverket till exempel skriver att det finns risk för fusk och fel.

Man tar upp att det framför allt är redan aktiva i kulturskolan, idrottsföreningar och så vidare som kommer att använda det. Det blir svårt att nå de nya grupperna. Jag nämnde att vi i min hemkommun, Stockholm, har försökt med många sätt, att sänka kostnaderna och allt sådant. Men det är svårt att nå många. Man nämner krångel för föräldrarna och för föreningarna och krångel med licensieringen.

Det är bra att man söker grupperna i utsatta områden. Men i går var jag på Heja speciell-dagen, som är Svenska Parasportförbundets satsning på personer med intellektuell funktionsnedsättning. Det är en grupp som står utanför och som verkligen skulle behöva detta men som inte nås av de 2 000 kronorna.

Fru talman! Jag märker att ni på regeringssidan inte vill ha så många repliker. Vi har en lång talarlista kvar, så vi kanske ska koncentrera oss lite. Jag begärde dock replik när jag hörde mitt namn nämnas.

Det är helt riktigt: Miljöpartiet har aldrig på något sätt varit emot att privata pengar kommer in i kulturlivet. Jag tror att det skulle vara väldigt bra. Vi ser inte minst nu att det är sårbart när det offentliga drar sig undan och för lite privata pengar finansierar kulturen.

Men det är just det: Det offentliga får aldrig undandra sig ansvaret bara för att det kommer in privata pengar. Jag tycker att regeringen och kulturministern börjar i fel ände. Man drar ned på kulturen och hoppas att det på något sätt ska komma privata pengar.

Roland Utbult nämnde att sponsring av kultur ska bli skattefritt. Det är väl en åtgärd för att kanske locka lite mer sponsring, men jag tror knappast att den räcker. Det finns ett önsketänkande om att vi ska få altruistiska miljonärer som sponsrar kulturen, men jag är orolig för att det inte händer om man inte vidtar massiva åtgärder från politikens sida.

Jag har inga idéer på vad det ska vara. Vi har försökt i Stockholm, under tiden då Alliansen styrde, med att tillsätta en avdelning på Kulturhuset som skulle "fundraisa". Den drog inte ens in pengar till sina egna löner, så den fick vi lägga ned.

Men vad har Kristdemokraterna för tankar kring detta? Jag har läst ert program, men där finns inga förslag.

Herr talman! Jag tillhör också den skara som hade stora förhoppningar på denna utredning. Mats Svegfors var under utredningstiden väldigt öppen och delade med sig av tankar, och många av dem var väldigt bra, tyckte jag. Jag hade alltså stora förhoppningar men blev, som många - vilket vi kan läsa i remissvaren - något besviken över förslagen och att de inte riktigt når fram. Därför undrar jag lite grann hur detta kommer att hanteras.

När det gäller det andra stora projektet från Lena Adelsohn Liljeroths tid som kulturminister, Skapande skola, är jag glad över de extra pengarna till det projektet, 50 miljoner, som ska leda till att två tredjedelar av skolorna nås. Det är ett problem i modellen att pengarna ska sökas. Detta kräver någon form av engagemang hos skolorna. Det kan finnas engagemang hos lärare och rektorer, men det är svårt med tid och pengar och att faktiskt prioritera detta.

Vi vill ta detta arbete vidare och tillsätta en ny utredning om att införa en kulturgaranti, så att alla skolor mer eller mindre garanteras pengar. Det finns exempel i Norge som man kan använda sig av och bygga vidare på. Jag tror väldigt mycket på den modellen, för man behöver utsätta barn för kultur.

Jag har lite samma fråga där. Hur ser Moderaterna på utvecklingen av den modellen? Är man nöjd med att två tredjedelar av skolorna nås av dessa pengar?

Herr talman! Jag hann aldrig riktigt avsluta resonemanget om Operan tidigare. Jag måste säga att det är väldigt bra att vi har kommit till ett beslut nu, och jag hoppas att det också kommer privata pengar så att resultatet blir ännu bättre än det som vi vet ska ske.

Detta är en fråga som har varit aktuell länge. Jag tittade tillbaka i mina egna handlingar. Jag tror att det var något år efter det att Kristina Axén Olin lämnat kommunfullmäktige i Stockholm som jag motionerade om att Stockholms stad måste ta tag i denna fråga; den var akut, och ingen tog tag i den. Det fanns en risk för att Operan skulle försvinna från Stockholm till någon annan stad. Motionen röstades tyvärr ned.

När det gäller detta att budgeten ökar har det ju varit en våldsam inflation, och kulturbudgeten är inte inflationssäkrad. Detta oroade oss redan förra året, framför allt vad gäller kultursamverkansmodellen, och nu drar regeringen ned på den.

Kulturministern och Moderaterna har anledning att vara stolta över projektet Skapande skola, som kommer från den senaste Kulturutredningen, som var moderatstyrd. Därifrån kom också kultursamverkansmodellen.

Jag skulle vilja höra något slags reflektion över förvaltningen av kultursamverkansmodellen. Den har, som jag nämnde tidigare, varit lite kritiserad för att det saknas pengar. Vi behöver mer pengar. Det utredningsbetänkande som Svegfors kom med för ett drygt år sedan innehåller en mängd olika reformer, men alla kräver mer pengar. Annars kommer det inte att fungera; det blir bara en utsmetning. Hur ser Moderaterna på kultursamverkansmodellen framöver? Jag är oroad med tanke på neddragningarna nu.

Herr talman! Jag tackar Roland för den här frågan och att vi får diskutera det här igen.

Jag är ju ganska ny i utskottet och har faktiskt inte diskuterat det här med fusk särskilt mycket. Jag gjorde det lite förra mandatperioden - det är ändå fem år sedan det här hände, så jag diskuterade det redan förra mandatperioden. Men jag har tittat på debatter här, och det har poppat upp ganska många gånger. Jag trodde att vi var färdiga med fuskdebatten, men det är vi inte.

Det var fem år sedan. Det är olyckligt, det som var då, men jag är inte särskilt orolig för att man inte har koll. Fusket på Järva upptäcktes av studieförbunden själva. Man har ändrat rutiner så att man använder bank-id och så vidare.

Christer Nylanders utredning har ytterligare förslag. Jag tycker att Christer Nylanders utredning är mycket bra. Den är balanserad. Vi behöver naturligtvis stärka kontrollen - det är sådana tider, och det behövs - men på ett balanserat sätt så att det inte tar bort idén med folkbildningen, det här med fritt och frivilligt.

När ledamoten började sin fråga trodde jag att vi också skulle diskutera hur stora de här neddragningarna har varit. Det är ganska drastiska neddragningar, eller väldigt drastiska, och värre kommer det att bli. Jag hade ett antal exempel från nedskärningskartan på hur det drabbar i praktiken.

Jag är naturligtvis glad att kommuner och regioner kompenserar för de statliga neddragningarna där de har möjlighet att göra det. Men det finns, om jag får använda ordet risk igen, en överhängande risk att det inte kommer att hålla i sig särskilt länge, för kommunerna går också på knäna.

Herr talman! Jag tackar Roland Utbult för frågan, och jag tackar Roland för hans brinnande engagemang. Jag vet att Roland Utbult brinner för socialt utsatta, inte minst gruppen hemlösa och fattiga. Jag har stor respekt för det.

Dessa barn och unga är svåra att nå. Jag har varit politiker i kulturnämnden i Stockholm, och vi har försökt att göra insatser för att öka engagemanget i kulturskolorna i de utsatta områdena. Det är Skarpnäck som leder, ett ganska grönt område. Tensta, Rinkeby och Husby har varit svåra att nå, men sedan min tid - det var ganska många år sedan - har det ändå blivit bättre.

Jag är osäker på om jag använde ordet problem; det kanske jag gjorde. Risk hade kanske varit ett bättre ord, för det finns risker med det här kortet. Naturligtvis kan det lyckas. Det kommer ju att genomföras, och vi behöver utvärdera det. Vi avvisar det som sagt inte på det sättet att vi bara vill ta bort pengarna, utan vi tror att det är bättre att använda pengarna på ett mer effektivt sätt.

Jag sa också att 260 miljoner enligt den här utredningen kommer att gå till administrativa kostnader för myndigheter. Jag tror att jag förtydligade i mitt anförande hur vi tänker använda pengarna. Det finns också i vår motion. Men framför allt behöver vi använda pengarna för att bygga upp infrastrukturerna runt de här föreningarna inom både idrotten och kulturen så att de har möjlighet att ta emot fler. Där brister det, och då hjälper ju inte en check eller ett kort.

Herr talman! Jag opponerar mig fortfarande mot att det uttrycks att ingenting hände under förra mandatperioden. Jag skulle säga att det inte finns någon mandatperiod där det har hänt så mycket från Kulturdepartementets sida som under förra mandatperioden.

Personalen på Kulturdepartementet jobbade oerhört mycket för att parera pandemin. Naturligtvis dröjde det lite i början. Vi fick kritik för det. Men det kom massiva stöd, och det var inte självklart att det skulle komma sådana stöd. Den förrförra kulturministern Amanda Lind lyckades med hjälp av sin stab och sitt departement att rädda kulturlivet. Det var inte givet. Under ingen mandatperiod har det hänt så mycket på Kulturdepartementet som under den förra mandatperioden.

Jag säger återigen att det inte händer någonting under den här mandatperioden. Inte en enda proposition har lagts fram under hösten.

Det har skett en besparing med 100 miljoner i år för studieförbunden. Det var 250 förra året, och 150 väntas nästa år. En tredjedel ska bort. Det är klart att man fortfarande är orolig eftersom Sverigedemokraterna har ett kongressbeslut om att ta bort hela stödet till studieförbunden. Det är ett massivt beslut som var mycket påhejat på Sverigedemokraternas kongress. Jag har svårt att tro att Sverigedemokraterna kommer att backa från det beslutet. Det blev ett så väldigt ståhej och hurra när det kongressbeslutet fattades.

Men jag ska inte kritisera Moderaterna för detta. Jag vet att övriga partier har brunnit för studieförbunden eftersom de är viktiga för demokratin.

(Applåder)

Herr talman! Vi tillsatte skolbiblioteksutredningen, och det är en utredning som borde ha tillsatts långt tidigare. Reformen av skolbiblioteken är gammal. Man har väntat på att kommunerna ska ta sitt ansvar, men det har de inte gjort. Det blev tvunget att tillsätta utredningen. Det är en viktig reform, och jag är glad att den äntligen har beslutats.

Samtidigt är jag lite orolig. Vi behöver följa upp utredningen så att den verkligen får effekt. Det är inte fråga om en lagstiftning som ger effekt, utan skolbibliotekarier måste utbildas och mer pengar behövs för lokaler eftersom vissa skolor inte har tillgång till lokaler. Jag saknar pengar i regeringens budget på det området, och jag är oroad. Nu kanske det inte behövs pengar till nästa år, men framöver behövs mer pengar än vad regeringen har aviserat. Men framför allt är jag orolig för utbildningen av bibliotekarier.

"Det hände ingenting." Det hände ganska mycket under förra mandatperioden. Pandemin dominerade hela mandatperioden.

Vi hade ett januariavtal där kulturen inte var prioriterad - tyvärr. Sedan kom pandemin. Nog hände mycket från Kulturdepartementets sida under pandemin. "Det hände ingenting." Det är tillbakakaka på den! Det här är den första debatten i kulturutskottet den här hösten. Varför? Varför kommer inga propositioner? Varför kommer inga förslag från kulturministern?

Ja, sedan var det Operan. Jag tror att kulturministern har sagt att hon är den femte ministern som hanterar ärendet. Bra att det är löst!

Herr talman! Återigen tack, Alexander Christiansson, för samma fråga! Jag ska utveckla svaret, och det är fortfarande att det vår ambition. Sedan är det självklart alltid en förhandling; det vet Alexander Christiansson och alla andra här lika väl som jag.

Det där har att göra med att det var en tillfällig satsning på papperet till följd av återstartssatsningen och kanske delvis pengar som fanns kvar från pandemistöden. Men vår ambition är att permanenta detta, och vi har argumenterat för i alla de budgetar som vi har lagt sedan dess att dessa stöd behöver permanentas.

Det är inte så att vi har mer pengar än regeringen bara för att vi är i opposition. Vi har samma reformutrymme, men vi väljer att använda pengarna på ett annat sätt. Vi väljer framför allt att inte sänka skatterna. Vi har andra fördelningar. Vi vill inte sänka skatterna för höginkomsttagarna, och vi vill inte, som regeringen, sänka skatterna på utsläpp. Det är mycket bättre att satsa pengar på kulturen och på välfärden.

Vi har absolut en budget som kommer att fungera. Det är vår utgångspunkt liksom, tror jag, alla oppositionspartiers att vi har en budget som kommer att fungera att regera på om den skulle gå igenom redan i morgon.

Vi vill ha ett kulturlyft för hela samhället, för det behövs!

Herr talman! Tack, Alexander Christiansson, för den frågan och för att vi får möjlighet att debattera även detta!

Min talartid var lång, men jag är också ensam från Miljöpartiet. Större partier har ju fler som kan prata. Jag tycker faktiskt att hela kulturutskottet har ett brinnande engagemang, så det vill jag återgälda. Att budgetarna skiljer sig åt vet vi.

Ja, vi har plussat på nästan varje anslag, och det har att göra med att vi har lagt på inflationsskydd, alltså pris- och löneomräkning, på de poster där vi har identifierat att regeringen inte har gjort det. Vi tycker nämligen att det är viktigt att skydda kulturen mot inflationen, som har varit väldigt hög.

Kommer vi att hålla fast vid det här när vi hamnar i regering? Ja, det är verkligen vår ambition. Titta på den senaste budgeten som vi var med och lade - den var i samma storleksordning som Miljöpartiet föreslår nu. Det var inklusive återstartsstöden, men vår ambition är, och var även då, att åtminstone delar av dessa stöd ska permanentas.

Vi behöver ett kulturlyft i samhället. Kulturen har varit eftersatt, och vi behöver höja den. Pandemin blev verkligen en väckarklocka. Vi gick in med pandemistöd och räddade stora delar av kulturen även om det var hårda år, och sedan hade vi återstartsstöden för att få igång hjulen.

De hjulen måste fortsätta att rulla. Vi behöver ett starkare kulturliv. Det här är tider av kris och inte bara ekonomisk kris - det är en orolig omvärld. Precis som jag avslutade mitt anförande med behövs kulturen mer än någonsin.

Herr talman! Jag förväntar mig nog en reprimand efteråt, för jag kommer kanske inte att hålla tiden. Jag har anmält en ganska lång talartid, men jag befarar att mitt manus är ännu längre. Vi får se.

På grund av budgetreglerna har jag inte möjlighet att yrka bifall till Miljöpartiets budgetförslag i denna debatt. I stället står jag bakom Miljöpartiets särskilda yttrande i betänkandet.

Om jag hade haft möjligheten hade jag yrkat bifall till att höja statens budget för utgiftsområde 17 Kultur, medier, trossamfund och fritid med nära 2,9 miljarder kronor. Det är differensen mellan regeringens och Miljöpartiets budgetförslag.

Kulturen är i ett krisläge. Det behövs en ordentlig kulturpolitik - ett ordentligt kulturpolitiskt lyft - för att sektorn ska blomma. Jag ser att det sitter många på läktaren i dag. Jag är väldigt glad för att kultursektorn och kulturlivet har kommit hit för att visa sitt stöd, för kulturpolitiken är viktig. Stort tack för att ni har kommit hit!

Jag ska redan nu säga att siffran 2,9 miljarder är något dopad eftersom vi avvisar regeringens förslag om ett fritidskort, som ligger i en annan del av budgeten. De pengarna för vi över till den här delen av budgeten, men det skiljer fortfarande en bra bit över 2 miljarder, som jag nämnde i replikskiftet tidigare, av en budget på 16,8 miljarder.

Detta säger något om förhållandena mellan alternativen. Det är inte så att vi har mer pengar bara för att vi är ett oppositionsparti. Vi har samma reformutrymme, men vi väljer att använda pengarna till annat än exempelvis skattesänkningar för höginkomsttagare. Vi tror på att lägga pengar på välfärden och på kulturen.

Det hävdas ofta att kulturpolitiken är ett område där det råder något slags relativ konsensus. Det är ett faktum att vi i partierna sinsemellan har varit överens om spelregler, till exempel principen om armlängds avstånd, och om de kulturpolitiska målen.

Även om diskussionerna har förändrats med tiden har kulturpolitikens områden varit relativt konstanta ända sedan 1974. Konsten och konstarterna, mediepolitiken, folkbildningen och kulturarvet är de områden som nu har hängt med i 50 år. Stridsfrågan har framför allt varit medelstilldelningen och budgeten - det som vi diskuterar i dag.

Det ligger såklart något i det resonemanget, men jag har ändå aldrig känt mig riktigt bekväm med synen på konsensus. Möjligen sparkar jag in öppna dörrar nu, men det betyder något att den gröna kulturbudgeten - budgeten för kulturen, idrotten, friluftslivet, civilsamhället och mediepolitiken - är mer än 2 miljarder högre än regeringsunderlagets och att kulturens andel av regeringens totala budget minskar för varje år. Hos oss ökar den.

Det handlar inte bara om att vi råkar ha utrymme över när vi sätter ihop vår budget, utan det handlar om synen på kulturen. Varför är det viktigt med scenkonst, det egna skapandet, ett fungerande civilsamhälle och ett ekosystem där ideella krafter verkar ihop med institutioner och fria grupper med etablerade konstnärer? Varför är bildningen så betydelsefull för ett fungerande demokratiskt samhälle liksom engagemanget i föreningslivet? Och varför får det offentliga inte dra sig undan ansvaret?

Detta är frågor där vi skiljer oss åt, och det tydliggörs i våra budgetalternativ. Det är en ideologisk fråga - en ideologisk skiljelinje.

Den förra mandatperioden dominerades till ganska stor del av pandemin. Kulturen och föreningslivet var bland de värst drabbade när samhället stängde ned. Den regering som Miljöpartiet var en del av svarade med kraftfulla pandemistöd för att hålla sektorn flytande.

När samhället sedan successivt väcktes till liv, scenerna öppnades och man kunde mötas igen i föreningslokaler och studiecirklar hade vi förberedda, färdigutredda förslag och kunde sjösätta en massiv återstart för att få hjulen att börja rulla igen.

Tätt därefter kom dock lågkonjunkturen med inflationen och sedan Tidöregeringens neddragningar, inte minst tillbakadragandet av de återstartsstöd som vi gärna hade velat se permanentas. Det var tre slag mot kulturen: pandemin, inflationen och Tidöregeringen.

I vår budgetmotion liknar jag det vid en bil, eller kanske hellre en cykel då jag är miljöpartist, som tvärnitar inför en brant kurva. För att komma ur kurvan och inte bli stående, eller falla omkull om det är en cykel, måste vi trampa på. Vi måste gasa oss ut ur kurvan.

Miljöpartiet lägger fram en stark budget på kulturområdet. Det är återigen en återstartsbudget. Det är inte en återstart från pandemin den här gången utan från inflationen och från tiden med Tidöregeringen.

Regeringen lägger all kraft på reformer som inte kostar något och som kanske inte heller betyder särskilt mycket, såsom listor över böcker till lärare och en kulturkanon. Framför allt är det reformer som de facto monterar ned de kulturella ekosystemen.

Samtidigt lägger Miljöpartiet 150 miljoner på folkbiblioteken och ytterligare 30 på ett läsfrämjande lyft. Vi lägger 100 miljoner mer än regeringen på amatörkulturen och de lokalhållande organisationerna.

Vi lägger 60 miljoner på scenkonsten, delvis för att kompensera för pris- och löneomräkning där regeringen har valt att inte lägga in det. De centrala museerna får ett tillskott på 60 miljoner för att stärka verksamheten och göra nödvändiga lokalanpassningar. Det nationella stödet till kulturskolan får ett rejält tillskott.

Vidare satsar vi på kulturarvet med medel till den övriga museisektorn med 10 miljoner mer än regeringen, 25 miljoner till Riksarkivet och 30 miljoner till Riksantikvarieämbetet, men också 3 miljoner till Musikverket.

Det är bra att regeringen höjer den kyrkoantikvariska ersättningen med 30 miljoner. Det är efterfrågat, men det är långt ifrån tillräckligt. Vi i Miljöpartiet lägger därför ytterligare 20 miljoner på detta nästa år, och därefter ökar vi det till 40 miljoner för 2026 och 60 miljoner för 2027.

Det är beklagligt att regeringen har valt att skära i den digitaliseringssatsning på kulturarvet som vi startade upp som en del av återstartsutredningen. Vi går i stället vidare med den och lägger 88 miljoner mer nästa år på digitalisering av kulturarvet.

Det väntas komma en filmutredning i vår, men vi vet redan nu att det behövs mer pengar om svensk film inte ska fortsätta att halka nedåt i internationell jämförelse.

Förutom ett brett filmstöd stärker vi också produktionsincitamenten för film, som också var en del av återstartsutredningen. Det har betytt väldigt mycket för de få produktioner som har lyckats få stödet och hunnit söka det under de relativt få sekunder, eller om det var någon minut, som man hade på sig innan pengarna tog slut. Detta måste regeringen ta tag i innan nästa omgång på något sätt. Det hoppas jag.

Regeringens satsning på Skapande skola är naturligtvis väldigt bra. Med 50 miljoner extra ska stödet nå två tredjedelar av landets skolor. Det är en god ambition, men det är såklart inte tillräckligt. Vi skulle behöva se över hela systemet och införa en garanti så att alla skolbarn får tillgång till professionell kultur åtminstone varje år men gärna oftare - varje termin. Vi skulle behöva en skolkulturutredning för att säkra barns och ungas möte med kultur.

Pengarna till Skapande skola i regeringens budget är tyvärr heller inte helt nya pengar in i budgeten. Man har delvis flyttat om medel från andra delar av kulturbudgeten. Det är oroväckande att medlen till kultursamverkansmodellen därför minskar från förra året.

Hela den samlade oppositionen är överens. Vi måste gå åt andra hållet och stärka kultursamverkansmodellen. Vi behöver mer och inte mindre pengar till kulturen och kulturverksamheterna runt om i regionerna.

Herr talman! Vi avvisar fritidskortet. Det är naturligtvis bra att regeringen gör en satsning på idrott, kultur och fritid för barn och unga. Men som remissvaren visar riskerar kortet att dras med rätt stora problem.

Regeringen har budgeterat med knappt 800 miljoner kronor, tror jag. Det är mycket pengar. Det måste vi säga. Men de administrativa kostnaderna beräknas till 260 miljoner till berörda myndigheter: Försäkringskassan, E-hälsomyndigheten och Folkhälsomyndigheten.

Det råder oklarheter om hur licensieringen ska gå till. Både föreningar och föräldrar riskerar att hamna i en rätt bökig situation när man ska hantera det. Syftet är att bredda deltagandet. Det är naturligtvis också bra. Men många remissvar menar att kortet framför allt kommer användas av dem som redan i dag är aktiva på fritiden.

För vissa verksamheter som till exempel ridsporten, där jag har träffat företrädare, ligger deltagaravgiften ofta på flera tusenlappar per termin. Man kommer inte att locka fler med en femhundring i rabatt. Inte ens 2 000 kronor skulle hjälpa familjer med låg inkomst om de ska betala en terminsavgift på kanske det tredubbla.

Vi har lyssnat in rösterna. Vi vill i stället föra över medlen direkt till centralorganisationerna och Riksidrottsförbundet för att de ska ha möjlighet att arbeta med att sänka trösklarna, utbilda fler ledare, något som behövs, och fokusera på geografiska områden som vi vet behöver stärkas.

Vi lägger också 200 miljoner för att stärka Kulturskolan. Vi ger medel till ungdomsorganisationer via MUCF, till fritidsgårdar, Ungdomens hus och aktivitetshus.

Även parasporten och elitidrotten får stärkta medel utöver det som ligger i regeringens budget. Vi lägger 130 miljoner för att starta en anläggningsfond - som jag tog upp tidigare i replikskiftet - för att göra något åt bristen på hallar och arenor för idrott och friluftsliv. Det är ett bättre sätt att använda pengarna.

Friluftsorganisationerna lider på samma sätt som delar av idrotten och kulturlivet av att bristen på ledare och pedagoger hindrar barn och unga att engagera sig. Vi stärker därför till exempel Friluftsfrämjandet och andra organisationer med drygt 130 miljoner i vårt budgetförslag.

Herr talman! Jag ska också säga några ord om de drastiska neddragningarna på folkbildningen. Runt om i landet märks nu tyvärr Tidöeffekten, får man väl säga. De tio studieförbunden är nu åtta. Verksamheter och verksamhetslokaler, musikhus och replokaler lägger ned.

På större orter och i städerna kanske effekten än så länge inte märks särskilt mycket. Men på små orter, där studieförbundet kanske hade den enda lokalen eller en av väldigt få, drabbas inte bara bildningen och folkbildningen.

Hela föreningslivet, det kulturella ekosystemet, drabbas när mötesplatsen försvinner. Dörren är plötsligt låst, och lokalen går inte att boka. Där man tidigare hade möten med hembygdsföreningen och hemslöjden står nu en tom lokal.

Det här är verkligheten runt om i landet på små och större orter. På sajten Nedskärningskartan har de nedläggningar som framför allt har uppmärksammats i medierna listats och ritats ut på en Sverigekarta med små notiser, som till exempel:

"Studieförbundet Vuxenskolans fastighet i Malå är till salu, och i Burträsk har både hyresavtalet och två anställda sagts upp. Orsaken är de kraftigt minskade anslagen till folkbildningen."

"20 band drabbas när känd replokal i Umedalen läggs ned."

"Vi ska stänga en vävlokal i centrala Torsåker och har sju fullt fungerande vävstolar med tillbehör som vi behöver göra oss av med. Bortskänkes! Annars blir det tyvärr tippen."

"Studiefrämjandet har lämnat sitt musikhus under våren."

"Nu stänger replokalen i Ronneby - rockband tvingas flytta."

Kartan fylls successivt på med allt fler sådana exempel.

Vi ledamöter i utskottet har fått ett antal mejl, texter och debattunderlag skickade till oss de senaste dagarna, inte minst från de personer som nu sitter uppe på åhörarläktaren. Engagemanget för kulturen är stort. Det gläder mig verkligen, för kulturen behövs.

Fackförbundet Scen & Films förbundsordförande Simon Norrthon har tillsammans med andra publicerat något som skulle kunna ses som en lägesbeskrivning på förbundets hemsida.

Han inleder texten med frågan: "Vad gör regeringen åt den kulturdöd som sprider sig i landet?" Svaret är ju: Mycket lite, eller kanske till och med ingenting! Pandemistöden försvann långt innan krisen var över. Trygghetssystemen för kulturarbetarna är fortfarande ihåliga, kan man läsa.

Jag var själv med under den förra mandatperioden att tillsätta en utredning för att förbättra SGI-systemet så att kulturarbetare fångas upp vid sjukdom eller när de på något sätt tappar inkomsten. Elitidrottare är en annan grupp som skulle behöva den här reformen, och kanske också parasportare. Förslagen är remitterade och redo att omvandla till propositioner. Men de ligger fortsatt på något skrivbord i Regeringskansliet.

Texten från Scen & Film fortsätter: En strategi för kulturella och kreativa branscher har lanserats, men resurser för ett genomförande har inte skjutits till.

Kulturministern upprepar behovet av breddad finansiering, men var är de konkreta åtgärderna? Det räcker inte att staten drar sig undan för att det privata kapitalet ska komma in.

Skattesänkningarna - som i regeringens budgetförslag har en förskräcklig fördelningspolitisk profil, det måste jag ändå säga - hävdas vara den största satsningen på kulturen. Det hävdade i varje fall kulturministern i en artikel i Aftonbladet häromdagen. Hushållens kulturkonsumtion ska lösa krisen. Det återstår att se. Samma sak har hävdats av tidigare moderata kulturministrar. Men någon mätbar effekt blev det väl inte då heller.

När det gäller den fördelningspolitiska profilen, hur tänker regeringen där? Det är massiva skattesänkningar för höginkomsttagare. Men de som har det sämre ställt får försämrade trygghetssystem, ingen uppräkning i barnbidraget trots den höga inflationen och sänkta bostadsbidrag. Om skattesänkningarna är den viktigaste kulturpolitiska satsningen, är det bara höginkomsttagare som ska nås av regeringens kulturpolitik?

Herr talman! "Under tiden slocknar Sverige, och kulturministern verkar inte tycka att det är hennes bord", fortsätter artikeln från Scen & Film och listar en lång rad fria scener och grupper som nu kämpar med insamlingar och stödföreställningar för att överleva. "Publiken är tillbaka, men det saknas resurser till innovation och skapande av nya verk."

Det bristande filmstödet nämns, och tv-produktionerna hotas av en väntad public service-proposition. Texten mynnar ut i orden: "Kultur är det man bombar när det blir krig, eftersom det är det som håller oss samman."

Jag ska avsluta mitt anförande här, för jag tror inte att det bara är jag i den här församlingen som har träffat och haft samtal med företrädare för Ukraina och den ukrainska kulturen. I Ukrainska institutets monter på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg tidigare i höstas visades en samling halvt brända böcker. Det är resterna från en rysk attack mot landets största boktryckeri. Det fick effekt. Det blev svårare att få tag på ukrainsk litteratur.

Kriget i Ukraina har på ett så tydligt sätt visat kulturens betydelse. Kultur är oerhört viktigt i krig. Det handlar om att skydda och bevara kulturarvet, absolut, men ännu mer handlar det om att hålla kulturlivet levande.

Det ukrainska språket lever i den ukrainska litteraturen, och trots förstörelsen av det här tryckeriet når läsningen rekordnivåer. Teatrar, konsertlokaler och biografer i Ukraina fylls i dag av besökare.

Kulturen är behövd. Kulturen stärker individer, och kulturen gör ett samhälle motståndskraftigt.

Jag ber om ursäkt, herr talman, för att jag har dragit över min tid något förskräckligt.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar Alexander Christiansson för svaret.

Jag håller inte riktigt med om att det handlar om en marginell skillnad. Sett till hela utgiftsområdet lägger Miljöpartiet över 2 miljarder mer i en budget på 16-17 miljarder. Det är ändå 12 ½ procent.

Vad gäller kultursamverkansmodellen har det egentligen saknats pengar i den ända sedan starten. Där behövs mer pengar. Förra året hade ni inte kompenserat för inflationen i pris- och löneomräkningen, och nu drar regeringen dessutom ned. Ledamoten får gärna fortsätta kommentera detta.

Jag vill passa på att ställa en annan fråga, nämligen om studieförbunden. Sverigedemokraterna har varit drivande i att dra ned på anslagen till studieförbunden. Vi har tidigare haft en ganska stor samsyn i kammaren om hur viktiga studieförbunden är för inte minst demokratin och det levande kulturlivet.

Vad jag förstår finns det olika skäl till att man nu gör en neddragning. Innan jag kom in i riksdagen hade jag en debatt med en sverigedemokrat i Stockholms kommunfullmäktige som hävdade att detta rakt igenom var ett socialdemokratiskt projekt och att vi inte kunde ha något sådant. Det har hänvisats till fusk som skedde för fem år sedan och som har åtgärdats, så jag tänker att detta är ett svepskäl. Kanske har det med demokrati att göra.

Jag vill fråga om effekterna av neddragningarna. Neddragningarna gör att lokaler stängs runt om i hela landet och inte minst på små orter. De drabbas när kanske den enda lokalen stänger. Det är inte bara folkbildningen som drabbas, utan det gäller hela kulturlivet. Musikhus, replokaler för unga och rockband drabbas. Var tanken med neddragningarna på studieförbunden att det skulle drabba kulturlivet så här hårt?