Jacob Risberg

Herr talman! Frågan om åldersgränser för barn och unga på sociala medier har diskuterats flitigt på senare tid. Det finns många aspekter på det – från teknisk säkerhet till barns rätt att uttrycka sig i olika sammanhang. Det handlar om alltifrån de stora techbolagens ansvar för moderering till vetenskapliga undersökningar och synpunkter på långa pass på sociala medier och ständig påfyllning av nya inlägg.

Neurovetenskapen har börjat nå någon form av konsensus om frågorna. Sammanfattningsvis kan man säga att påfallande många ser att ständiga dopaminkickar som belöning definitivt inte är vad våra hjärnor har utvecklats för.

Min fråga till socialminister Jakob Forssmed är: Hur kommer ministern att säkerställa att genuina hälsoaspekter kommer att vägas in i fortsatta diskussioner om eventuell lagstiftning eller andra former av begränsningar eller regleringar?

Herr talman! Jag kan konstatera att alla läser upp sina anföranden och att det inte blir så mycket debatt. Det är ganska skönt. Men vi har ändå vissa olikheter, och det är framför allt det som vi vill belysa under den här stunden i kammaren.

EU-kommissionens arbetsprogram är ett litet steg framåt i arbetet med miljö- och klimatfrågor, men det finns stora risker som kan hota den gröna omställningen.

En av de mest kritiska punkterna i kommissionens arbetsprogram är revideringen av Reachförordningen. En förändring riskerar att försämra snarare än stärka skyddet mot farliga kemikalier, särskilt med tanke på det pågående lobbyarbetet från industrin för att urholka det föreslagna PFAS-förbudet och andra typer av skyddsåtgärder.

EU:s lagstiftning måste omfatta hela livscykeln för farliga kemikalier, från produktion till avfallshantering. Skärpta regler ska såklart även gälla industrin och inte bara konsumentledet. Reach måste ha fortsatt fokus på skydd av både hälsa och miljö.

Herr talman! När det kommer till utsläppsminskningar ser vi fortsatt att EU-kommissionen har alltför låga ambitioner. Det är långtifrån tillräckligt för att leva upp till Parisavtalets 1,5-gradersmål. För att ha någon som helst chans att klara det krävs att EU har ett negativt utsläpp redan 2040. Detta är något som kommissionen borde ha föreslagit redan tidigare år, så vi skulle välkomna ett tydligt lagförslag vad gäller detta.

I stället ser vi nu alternativa scenarier, vilket skapar en risk för att målet inte uppnås. Att EU:s 2035-mål skjuts fram och inte hanteras genom EU:s vanliga lagstiftningsprocedur ser vi också stora risker med. Vi kräver att Sverige i ministerrådet driver på för en högre ambitionsnivå där negativa utsläpp 2040 är målet. Att använda sig av artikel 6-krediter för att klara EU:s åtaganden enligt Parisavtalet kommer inte att räcka och är helt fel väg att gå.

Herr talman! När det kommer till regelförenklingar menar jag att det generellt är bra med förenklingsarbete men att det samtidigt är viktigt att det inte utförs på bekostnad av miljö och klimat. Jag ser med stor oro på omnibusförslaget, som syftar till att minska regelbördan och även lagstiftningar som är avgörande för den gröna omställningen. Det kommer att leda till mindre skarpa åtgärder. Så ska det såklart inte vara. Vi motsätter oss förändringar som riskerar att försvaga dessa lagar och kräver att förenklingsarbetet endast fokuserar på administrativa lättnader, inte innehållsmässiga försämringar.

Det är oroande att kommissionen riskerar att ensidigt fokusera på regelförenklingar för och subventioner till fossilberoende företag. En omställning till fossilfri industri är inte en belastning. Kommissionen bör i stället styra investeringar mot framtidens hållbara industrier. Vi menar att strategin måste innehålla tydliga incitament för industriell omställning men även sociala åtgärder för att stödja arbetare och regioner som påverkas av förändringar.

Herr talman! Jag har under mitt relativt korta anförande valt att koncentrera mig på framför allt åtgärder vad gäller klimat och miljö. Jag vill påpeka att jag i stor utsträckning instämmer i de uttalanden som både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet gjorde under debattens gång om EU:s hantering av Israel och dess illegala ockupation av Palestina.

Jag hade även kunnat lägga tid på frågor om djurvälfärd, signalerna om en eventuellt förändrad fiskepolitik som vi har fått de senaste veckorna, frågor gällande diskriminering, som i stor utsträckning saknas, de urvattnade reglerna om vatten samt arbetet med den kommande jordbrukspolitiken, som riskerar att innebära ytterligare försvagningar av miljökrav. Men jag kan avsluta med någonting vi är ganska överens om alla åtta partier i riksdagen, och det är att vårt stöd till Ukraina står fast.

Jag yrkar bifall till motivreservation nummer 4.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 17.)

Fru talman! Jag är lite osäker på om det är den senaste versionen av partiprogrammet som Fredrik Malm har läst från, den som antogs för bara någon månad sedan. Vissa av sakerna känner jag inte riktigt igen.

Vi har gjort andra skrivningar vad gäller till exempel stöd med vapen till just stater som blir attackerade, som till exempel fallet med Ukraina. Det riskerar att ha enorma konsekvenser för just den regelbaserade världsordningen. Det är också skälet till att vi har gjort ett avsteg när det gäller Ukraina. Man ska inte med våld kunna ta över delar av andra länders territorium.

Men man måste också få ha en vision om framtiden. Jag vet att Fredrik Malm och Liberalerna under väldigt lång tid har kämpat för att vi ska gå med i just kärnvapenalliansen Nato. Man sväljer allting med hull och hår, och man sväljer även kärnvapendoktrinen.

Kärnvapendoktrinen i världen, som alla lever efter, har två möjliga utfall. Antingen kommer kärnvapnen förr eller senare att avvecklas, eller så kommer mänskligt liv på jorden att avvecklas på grund av kärnvapen. Det finns inga mellanvägar.

Förr eller senare måste kärnvapnen avvecklas och nedmonteras om vi ska ha någon framtid över huvud taget. Det finns bara de två alternativen när det kommer till den upprustning som vi har sett. Det finns över huvud taget inga andra alternativ.

Fru talman! Tack, Fredrik Malm, för frågan!

Jag kan hålla med om mycket som står där. Men man måste också se partiprogrammet som en vision för framtiden. Det handlar inte om här och nu.

Som Fredrik Malm är mycket medveten om har Miljöpartiet stått bakom varenda försvarsuppgörelse som har gjorts under den senaste mandatperioden, där bland annat upprustning av Sverige ingår.

Vad gäller just mänsklig säkerhet vill vi se att människor över hela världen åtnjuter samma typ av säkerhet. Det är en säkerhet där man inte trakasseras och inte riskerar att dödas av bomber. Det är en säkerhet där man inte utsätts för klimatförändringar, för det är också en del av säkerheten. Det är en säkerhet där man har tillräckligt med mat, sjukvård och så vidare. Det är också en del av säkerheten.

Det handlar inte enbart om att ha solidaritet med den svenska befolkningen, som vi självklart har. Vår solidaritet sträcker sig utanför vårt lands gränser. Vi kan inte agera som om det inte finns människor bortom Ukraina. Det gör det.

Det sätt som Sverige agerar på i dagsläget kommer att bidra till att öka konfliktytorna mellan olika länder. Det gör vi när vi till exempel drar bort stödet till sjukvård i Afrika och när vi drar bort stödet till utvecklingsbistånd. När vi drar bort allt det stödet ökar det klyftorna i världen och i de samhällena.

Det kommer att bidra till en ökad otrygghet och osäkerhet för just de människor som bor där. I förlängningen kan det också få allvarliga konsekvenser för Sverige.

Fru talman! I juli förra året kom Internationella domstolen med ett utlåtande gällande Israels ockupation av Gaza, Västbanken inklusive östra Jerusalem samt Golanhöjderna. Domstolen gjorde tydligt att ockupationen är illegal och att den måste upphöra samt att Israel måste montera ned bosättningarna och flytta ut bosättarna från ockuperat område.

Men domstolen var även mycket tydlig med att omvärlden, där såklart Sverige ingår, inte får stödja Israels bosättningspolitik vare sig politiskt eller ekonomiskt. Trots det ser vi än i dag att vår svenska regering exempelvis inte ens förbjudit import av varor från de illegala bosättningarna.

Ett par månader efter Internationella domstolens utlåtande kommer ett utslag från EU-domstolen gällande EU:s handelsavtal med Marocko. Domstolen upphäver handelsavtalet, eftersom det strider mot internationell rätt. Domstolen slår fast att Marocko inte har suveränitet över det ockuperade Västsahara samt att det är det västsahariska folket, genom Polisario, som ska involveras i avtal där produkter från Västsahara ingår. Trots det tydliga domslutet väljer den svenska regeringen att ett år senare skriva på ett nytt handelsavtal med Marocko, trots att västsaharierna återigen inte fått delta i förhandlingarna.

Fru talman! Trots regeringens återkommande mantra om att värna internationell rätt och stå upp för den regelbaserade världsordningen är det tydligt att man när det kommer till kritan struntar i just internationell rätt för att gynna ekonomiska intressen.

Än mer oroande är det att regeringspartiet Kristdemokraternas utrikespolitiska talesperson har kallat Internationella brottmålsdomstolens arresteringsorder mot Israels premiärminister skandalös och hävdat att beslutet kommer att leda till att ”ICC:s legitimitet och oberoende kommer att undermineras och ifrågasättas”. Tidölagets största partis partiledare gjorde ett uttalande där han kallade arresteringsordern för obegriplig. Om vi inte själva lever upp till internationella domstolars utlåtanden och om vi dessutom aktivt baktalar domstolarnas beslut, hur ska vi då kunna förvänta oss att andra länder ska leva upp till besluten?

Men det är inte bara vår regering och dess stödparti som går emot domstolarna. Än allvarligare blir situationen när makthavare som USA:s president Trump aktivt drar in stöd till just internationella domstolar. USA:s sanktioner mot Internationella brottmålsdomstolen har hämmat domstolens arbete, då personal och samarbetspartner dragit sig ur eller begränsat sin samverkan av rädsla för repressalier.

Miljöpartiet vill i stället stärka domstolars ställning och öka både det politiska och det ekonomiska stödet till dem genom att tillföra ytterligare medel till Internationella brottmålsdomstolen, Internationella havsrättsdomstolen och Permanenta skiljedomstolen.

Fru talman! I en tid då världen präglas av krig, konflikter och ökade spänningar är det viktigare än någonsin att Sverige är en tydlig röst för fred, demokrati och mänskliga rättigheter. För Miljöpartiet är det oerhört viktigt att Sverige är en global röst för demokrati och mänskliga rättigheter, för en regelbaserad världsordning och för en fredlig värld där vi tillsammans kan ta oss an globala utmaningar, såsom klimatkrisen, extrem fattigdom och ojämlikhet.

Sverige ska vara en ledande aktör i det internationella arbetet för fred och säkerhet. I en värld med hybridkrigföring, terrorism och klimatrelaterade katastrofer måste vi rusta för att förebygga och hantera konflikter innan de trappas upp.

Inför 2024 kapade regeringen det statliga ekonomiska stöd som i 100 år getts till svenska organisationer inom civilsamhället som arbetar för fred och nedrustning. Flera av dessa organisationer utför också ett oerhört viktigt arbete i att främja dialog och fredsbyggande internationellt. I en tid med försämrat säkerhetspolitiskt läge är det fredsfrämjande arbetet viktigare än någonsin. Miljöpartiet vill därför se både en utökad satsning på Utrikesdepartementets freds- och säkerhetsfrämjande verksamhet och ett återupptaget och dubblerat stöd till fredsorganisationerna.

Fru talman! Samtidigt som vi behöver satsa på fredsfrämjande arbete och diplomati behöver vi också stå rustade för framtidens utmaningar. Ryssland har hotat att använda kärnvapen mot Ukraina, och utvecklingen av nya vapensystem, inklusive autonoma vapen och kemiska vapen, går i en rasande takt.

Svensk forskning om nedrustning och icke-spridning måste öka. Därför vill Miljöpartiet stärka forskningen via anslag till Alva Myrdal-centrum för kärnvapennedrustning, FOI:s CBRN-verksamhet och andra projekt, både i Sverige och utomlands, som genomförs på området. Det är också hög tid att Sverige ansluter sig till FN:s konvention om kärnvapenförbud, TPNW.

Fru talman! Vår värld präglas av mångfasetterade kriser. Hybridkrigföring, terrorism och extremism samt naturkatastrofer till följd av klimatförändringar är några av de kriser som vi tvingas hantera parallellt. När vår regering prioriterar återvandring och svensk handel framför fattigdomsbekämpning, diplomati, fredsbyggande, internationellt samarbete, demokratistärkande, stöd till oppositionella, fria medier, mänskliga rättigheter och garanten för den regelbaserade ordningen i form av internationella domstolar finns det en risk att det samarbete som byggts upp internationellt läggs åt sidan och att vi ser minskat samförstånd och minskad förståelse.

Det finns även risk för att konflikter ökar när resursbrist, hot och andra kriser behöver hanteras. För Miljöpartiet är det oerhört viktigt att Sverige är en global röst för demokrati och mänskliga rättigheter, för en regelbaserad världsordning och för en fredlig värld där vi kan ta oss an globala utmaningar.

Fru talman! Då Miljöpartiets budgetförslag för utgiftsområde 5 överskrider den rambudget som riksdagen klubbade förra veckan kan vi inte reservera oss mot utrikesutskottets förslag till beslut. Jag får därför i stället hänvisa intresserade till Miljöpartiets särskilda yttrande samt hela vår budgetmotion för 2026.

Fru talman! Tack, Margareta Cederfelt, för det ärliga svaret! Jag hoppas verkligen att du läser på, för det här är en konflikt som behöver uppmärksammas mer.

Apropå att hålla fokus på alla områden kan jag också säga att vi i små partier tvingas hålla koll på i princip alla områden.

Jag vill ge ledamoten Cederfelt rätt i att det är regeringen som tecknar avtal. Men just det här avtalet har också tecknats på EU-nivå, vilket innebär att det har gått via EU-nämnden. Där har regeringspartierna gett stöd till regeringen för detta, så det är någonting som även partierna i riksdagen har ställt sig bakom.

Jag går över till att tala om en annan domstol, nämligen den internationella domstolen. I juli förra året slog den internationella domstolen, det vill säga FN:s högsta juridiska instans, fast att Israels ockupation av Gaza, Västbanken, inklusive östra Jerusalem, och Golanhöjderna är illegal. Man slog fast att Israel måste montera ned bosättningarna och flytta ut alla bosättare.

Man slog också fast en annan sak, nämligen att omvärlden, där Sverige såklart ingår, har ett ansvar. Man har ett ansvar för att inte stödja Israels bosättningspolitik eller bosättningarna vare sig ekonomiskt eller politiskt.

Det här tycker jag är en självklarhet, och det borde vara en självklarhet för alla som pratar om en tvåstatslösning. Men än i dag är det tillåtet att importera varor från israeliska bosättningar. Det finns länder i EU som har stoppat den här importen. Men jag har ännu inte sett att Moderaterna har ställt sig bakom ett stopp för importen av varor från bosättningar, och regeringen har inte gjort ett jota för att få stopp på den.

Det är snart ett och ett halvt år sedan domslutet kom, och Sverige ger fortfarande ekonomiskt stöd till bosättningar genom att tillåta handel med bosättarvaror. Hur kommer det sig?

Fru talman! Tack, ledamoten Cederfelt, för ett anförande som jag i mångt och mycket håller med om!

Det var väldigt fint att höra att Moderaterna står bakom en hel del saker som vi också står bakom. Ansvarsutkrävande vid konflikter var någonting som Margareta Cederfelt återkom till flera gånger. Hon pratade om stöd till internationella domstolar, vilket är mycket bra. Det är bra att stå upp för deras oberoende. Jag vill minnas att ledamoten också sa att folkrätten står fast, och hon hänvisade även till FN-stadgan.

Det här är jättebra! Jag tror att det är något som vi alla här inne i princip står bakom. Vi är självklart ganska enade när det kommer till Rysslands aggressionskrig mot Ukraina. Internationell rätt ska gälla. De som begår krigsbrott ska lagföras och straffas.

Låt oss titta på en annan konflikt i världen. Jag tänker på konflikten mellan Marocko och det ockuperade Västsahara. Det är en konflikt som har pågått i ganska exakt 50 år.

I oktober förra året valde EU-domstolen att i en unik dom upphäva ett handelsavtal, det vill säga handelsavtalet mellan EU och Marocko. Man sa att handelsavtalet strider mot internationell rätt. Det är framför allt två saker som domslutet säger.

Det första är att avtalet strider mot internationell rätt för att Marocko inte har suveränitet över västsahariskt territorium. Varor som kommer därifrån får inte handlas tullfritt med EU, och Marocko har inte äganderätt över dem.

Det andra är att Västsahara ska representeras genom Polisario och delta i alla förhandlingar om avtal som gäller resurser från deras eget territorium.

Nu har regeringen valt att teckna ett nytt avtal med Marocko utan att involvera Polisario. Jag undrar därför hur det står till med det här med att följa domstolars utlåtanden.

Herr talman! Regeringen har sedan den tillträdde upprepat mantrat att det svenska biståndet ska bli effektivare och mer transparent. Men för att biståndet ska vara effektivt krävs både långsiktighet och effektiva myndigheter.

Vad gäller långsiktigheten är den mer eller mindre kastad ut genom fönstret eftersom landstrategi efter landstrategi stryks och fler och fler FN-organ får sina anslag borttagna eller kraftigt nedskurna.

Hur är det då med effektiviteten hos biståndsmyndigheten Sida? Myndigheter ska ju fatta självständiga beslut, men såklart utifrån de ramar och riktlinjer som regeringen i form av regleringsbrev normalt utfärdar en gång om året. När det kommer till Sida har regeringen skrivit sju nya regleringsbrev under det här året. Nästan varje månad går alltså regeringen in och ändrar eller justerar Sidas styrning och uppdrag.

Min fråga till biståndsminister Dousa är: Hur effektiv och långsiktig blir en myndighet egentligen om den får nya direktiv nästan varje månad?

Fru talman! Statsrådet säger att alternativet till handel skulle vara isolering. Men så är det inte – det är inte svart eller vitt. Vi handlar redan i dag med Förenade Arabemiraten. Frågan är snarare om vi ska handla tullfritt med dem eller inte. Det är klart att det finns ekonomiska fördelar med det handelsavtal som vi håller på att förhandla fram genom EU.

Alternativet är inte isolering. Alternativet är att pausa förhandlingarna, precis som vi brukar pausa förhandlingarna med till exempel dem som vill komma in i EU men inte lever upp till de villkor vi ställer. Då kan man pausa förhandlingarna till dess att de lever upp till de villkoren. Man kan använda förhandlingarna som ett verktyg.

Jag undrar fortfarande hur vi ska göra med de svenska vapnen. Kommer vi att fortsätta exportera vapen till Förenade Arabemiraten?

Apropå handel brukar regeringen när det gäller biståndet ofta säga att det inte är någon naturlag att få ta del av svenska skattemedel. Men det är inte heller någon naturlag att få handla tullfritt med EU, och det är ingen naturlag att få handla vapen från Sverige.

Fru talman! I går debatterade jag Västsahara och Palestina med statsrådet Dousa, och i dag har jag debatterat Sudan och Förenade Arabemiraten med Malmer Stenergard. Bilden, som blir allt tydligare, är att regeringen helt saknar utrikespolitisk riktning. Man hänvisar hela tiden till folkrätt och internationell rätt. Men när det kommer till kritan ignorerar man internationella domstolars utslag. Man lever inte upp till sina folkrättsliga åtaganden, och man låter ekonomiska intressen gå före mänskliga rättigheter.

Fru talman! Jag ska inleda med att svara på utrikesministerns sista fråga. Jag har vid ett flertal tillfällen när Sudan eller Förenade Arabemiraten kommit upp i diskussioner, både här i kammaren och när ministern har varit på besök i utskottet, lyft frågan om UAE:s stöd till Sudan. Under de två senaste åren har vi knappt fått några svar om detta över huvud taget.

Det är bra att regeringen och EU är tydliga gentemot UAE vad gäller deras inblandning. Men vad hjälper tydlighet om det saknas någon form av press på dem? Det krävs att man på något vis klämmer åt dem om de inte gör som vi säger. De fortsätter uppenbarligen att bryta mot FN:s vapenembargo. Det är jättevälkommet att man vill utöka FN:s vapenembargo till hela Sudan, men det spelar ingen roll om UAE fortsätter att exportera vapen. Vi måste använda de ekonomiska medel vi har för att sätta press på UAE.

Utrikesministern nämnde inget mer om vår egen vapenhandel med UAE, så jag tänkte kanske lyfta upp en annan aspekt av det hela, nämligen vad som driver den här konflikten. Varifrån kommer finansieringen, förutom från UAE?

Det rör sig om guld. I Darfurregionen, som kontrolleras av RSF, är det framför allt små guldgruvor där folk gräver med sina bara händer – det är sådana bilder vi ofta ser från guldgruvor i Afrika – som sponsrar RSF:s sida av kriget. På den östra sidan, som kontrolleras av SAF, finns det stora, industriella guldgruvor.

Vem är det då som köper allt detta guld? Jo, Förenade Arabemiraten köper upp nästan allt guld från Sudan. Man räknar med att 90 procent av det afrikanska smugglade guldet hamnar i Förenade Arabemiraten. I princip allt guld från Sudan, från båda sidor, går till Förenade Arabemiraten. Det är inga små summor vi pratar om. Under ett decennium räknar man med att bara det odeklarerade, det vill säga illegala, guldet hade ett värde av 115 miljarder US-dollar – guld från bland annat Sudan som hamnade i Förenade Arabemiraten. Detta liknar väldigt mycket den situation vi hade och pratade mycket om för ett par decennier sedan gällande konfliktmineraler och framför allt konfliktdiamanter, där det gjordes ett stort arbete.

Jag undrar hur vi ska se till att vi inte fortsätter att handla guld, till exempel, från Förenade Arabemiraten? Vi har bland annat pratat om att så snabbt som möjligt få till ett frihandelsavtal mellan EU och Förenade Arabemiraten.

Vad gör Förenade Arabemiraten mer i den här konflikten? Jo, de har smugglat vapen – det har vi sett och hört talas om. Det har skett bland annat under Röda Korset- och Röda Halvmånen-flagg. Man smugglar in vapen under Röda Korset- och Röda Halvmånen-flagg, helt och hållet i strid mot internationell rätt. Man har även bidragit med legosoldater till den här förbannade konflikten, och man bidrar även politiskt. Det handlar alltså inte bara om att man bidrar med vapen, utan man bidrar också med legosoldater.

Det är Förenade Arabemiraten som möjliggör kriget. Så jag undrar: Kommer vi att stoppa vår vapenexport? Kommer regeringen på torsdag, när ni ska prata om Sudan på utrikesministermötet, att driva på för att pausa förhandlingarna om ett frihandelsavtal med Förenade Arabemiraten tills de lever upp till FN:s vapenembargo?

Fru talman! Förenade Arabemiraten, eller UAE som kanske är lite lättare att säga, har pekats ut som en av de viktigaste sponsorerna till den paramilitära styrkan Rapid Support Forces, RSF, i Sudan. Denna styrka står anklagad för omfattande krigsbrott, inklusive massakrer, sexuellt våld och fördrivning av civila. Flera FN-rapporter och människorättsorganisationer har dokumenterat hur RSF mottagit krigsmateriel från UAE, helt och hållet i strid med FN:s vapenembargo.

Samtidigt har svensk handel med UAE vuxit. Förra året växte den med 7 procent, och UAE är i dag en prioriterad marknad för svenska exportintressen. Den svenska regeringen har också, genom bistånds- och utrikeshandelsministern Benjamin Dousa, uttryckt ambitionen att stärka de ekonomiska banden ytterligare. I en intervju med Sveriges Radio kommenterar ministern relationen med orden: ”Genom handel får vi ett politiskt forum där vi kan diskutera saker med varandra.”

UAE var också den största importören av vapen från Sverige 2024, något som vi i Miljöpartiet återkommande har kritiserat. Trots att det saknas bevis för att svensktillverkade vapen används av RSF bidrar vapenhandeln såklart till att stärka och legitimera regimen och UAE:s agerande.

Det väcker oro att regeringen inte tydligt fördömer UAE:s roll i Sudan eller ställer tydliga krav på respekt för mänskliga rättigheter i handelsrelationerna. Det är djupt problematiskt att Sveriges handelsförbindelser med RSF:s vapensponsorer fördjupas samtidigt som RSF misstänks begå etnisk rensning i Darfur.

Jag frågade därför utrikesministern vilka krav ministern har ställt på Förenade Arabemiraten vad gäller landets roll i konflikten i Sudan och export av krigsmateriel i strid med FN:s vapenembargo. I ljuset av den senaste veckans fruktansvärda krigsbrott i Sudan frågade jag också om regeringen avsåg att avsluta vapenexporten till Förenade Arabemiraten.

Hur svarar då statsrådet på de frågorna? Det börjar med att statsrådet beskriver situationen. Där är vi överens. Situationen i Sudan är fruktansvärd. Det finns siffror som säger att över 400 000 personer har dödats i stridigheterna och att runt 30 miljoner riskerar att svälta.

Statsrådet hänvisar sedan till den starkt ifrågasatta och knappast oberoende Quadgruppen, där framför allt Förenade Arabemiraten ingår och ska vara med och mäkla fred.

Sedan konstaterar utrikesministern dock torrt att det är Inspektionen för strategiska produkter som gör en helhetsbedömning i varje enskilt ärende och fattar självständiga beslut. Statsrådet verkar alltså se problematiken med Förenade Arabemiratens inblandning i och finansiering av krigsbrott, men man tvår sina händer när det gäller Sveriges vapenexport till den krigssponsorn.

Regeringen är ytterst ansvarig för svensk krigsmaterielexport. Man kan inte skylla ifrån sig på en myndighet. Det är nämligen regeringen som sätter upp ramar och principer för myndighetens beslutsfattande.

Jag frågar återigen om regeringen avser att fatta några beslut om att avveckla vapenexporten till Förenade Arabemiraten.

Fru talman! Det är inte alltid lätt att begripa hur den svenska regeringen ser på UNRWA. Ibland kritiserar man Israel för att hindra UNRWA, och i EU säger man att bidraget till UNRWA ska höjas. Här i Sverige säger man att bidraget bör minskas på grund av att det finns osäkerheter kring UNRWA:s verksamhet. Vad är det som är viktigt? Är det att höja bidraget och se UNRWA som någonting positivt, eller är det osäkerheten kring det hela? Jag förstår inte riktigt det. Varför fortsätter man att kritisera Israel för lagarna mot UNRWA om det är så att det råder osäkerheter och om man inte tycker att UNRWA är en bra organisation?

Sedan är det detta med övriga områden. Det var jättebra att statsrådet Dousa nämnde de övriga områdena. Han nämnde också det ökade humanitära stöd som man ger till Libanon, Syrien och Jordanien, men hur kommer detta de palestinska flyktingarna till del? Hur ska UNRWA kunna driva skolor i dessa länder och på Västbanken? Hur ska man kunna fortsätta att driva sina kliniker och så vidare?

Unicef, World Food Programme och övriga organisationer är jätteviktiga för Gaza, men de är – återigen – beroende av UNRWA:s logistik. För att den som lyssnar ska förstå hur stort Sveriges stöd till UNRWA har varit kan jag säga att det rör sig om tre månaders löner till UNRWA-personal. Det är detta stöd vi har dragit bort. Jag kan förstå om någon är kritisk och vill minska stödet, men i så fall bör det göras år för år. Då har man en möjlighet att ersätta det.

Man avslutar stödet tvärt. Tre månaders löner försvinner för dem som upprätthåller logistiken och för dem som driver skolor på Västbanken, i Libanon, i Jordanien och i Syrien. Poff – borta!

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret.

Man måste kolla på vad Internationella domstolen säger i sitt yttrande. Den slår fast att begränsningarna av UNRWA:s verksamhet måste hävas omedelbart. Indraget stöd till FN-organet UNRWA är en sådan begränsning. UNRWA har under de senaste två åren förlorat en tredjedel av sin finansiering – mitt under kriget – på grund av att Sverige och USA drog tillbaka sitt stöd. 90 procent av UNRWA:s anläggningar har helt eller delvis förstörts, och mer än 360 av organets 12 000 anställda har dött under bombningarna.

UNRWA är fortfarande den största primärvårdsleverantören i Gaza. Över 1 000 medlemmar av UNRWA:s sjukvårdspersonal driver olika typer av kliniker. Man träffar 13 000 Gazabor varje dag. Sedan januari i år har UNRWA levererat 675 miljoner liter dricksvatten och hushållsvatten, vilket når 1,4 miljoner fördrivna människor. UNRWA har mitt under brinnande krig tillhandahållit utbildningstjänster i Gaza och nått över 290 000 barn genom sitt distansundervisningsinitiativ. Sedan kriget började har UNRWA också gett 520 000 barn psykosocialt stöd för att hjälpa dem hantera trauma.

Allt det här gäller bara Gaza. Vi känner också till allt arbete som sker på Västbanken, i Libanon, i Syrien och i Jordanien – arbete som statsrådet över huvud taget aldrig nämner när han talar om UNRWA. Han återgår hela tiden till Gaza. Jag skulle vilja veta hur man ska hjälpa de palestinska flyktingarna i andra områden när man har dragit bort stödet till UNRWA, men när jag ställer den frågan hänvisar statsrådet hela tiden tillbaka till den humanitära situationen i Gaza.

Sedan är det lite märkligt, för i EU:s budgetresolution inför nästa år slås fast att man måste ”öka finansieringen till UNRWA med hänsyn till dess viktiga roll när det gäller att tillhandahålla humanitärt bistånd och grundläggande tjänster såsom hälso- och sjukvård och utbildning till palestinska flyktingar i Gaza och regionen i stort, stödja återuppbyggnaden i Gaza och stärka det humanitära och ekonomiska biståndet i Syrien med stödprogram för återuppbyggnad av infrastruktur, mekanismer för ansvarsutkrävande, förstärkning av det civila samhällets utrymme och den sociala stabiliteten i landet samt stöd till etniska och religiösa minoriteter i Mellanöstern”.

Regeringen talar ofta om att Sveriges utrikespolitik ska vara enig med EU:s utrikespolitik. Men hur pass enad är utrikespolitiken när EU bestämmer sig för att öka stödet till UNRWA och Sverige beslutar sig för att dra in stödet?

Statsrådet säger också att han inte förstår varför det är så viktigt att stödja ett enskilt FN-organ. Men vi kan ju gå tillbaka till vad Internationella domstolen säger, nämligen att det inte finns någon organisation som kan ersätta UNRWA i dag. Det finns många som kan komplettera UNRWA när det gäller det arbete som behöver göras i Gaza, men det finns fortfarande ingen organisation som kan ersätta UNRWA. Alla de initiativ och organisationer som statsrådet nämnde är beroende av UNRWA:s infrastruktur inne i Gaza. Utan denna infrastruktur skulle de inte klara sig över huvud taget.

Dousa hänvisade till bristande neutralitet, men varje gång någonting sådant har uppdagats har UNRWA varit noga med att rätta till det. Jag undrar vad man tycker att det finns frågetecken kring när det gäller UNRWA:s neutralitet.

Fru talman! Jag tackar Benjamin Dousa för att han är här i dag och svarar på de frågor vi har om stödet till UNRWA.

Den humanitära situationen i Gaza är trots den bräckliga vapenvilan extremt kritisk. FN-organet UNRWA är fortsatt den viktigaste aktören för att tillgodose grundläggande behov hos civilbefolkningen – inte bara i Gaza utan också hos de palestinska flyktingarna i hela regionen. Trots detta har Sveriges regering valt att stoppa det svenska stödet till UNRWA, vilket kraftigt försvårar möjligheten att nå fram med livsnödvändig hjälp.

Den 22 oktober 2025 presenterade Internationella domstolen i Haag, ICJ, ett rådgivande yttrande om Israels skyldigheter i relation till FN:s närvaro i de ockuperade palestinska territorierna. Domstolen konstaterar att Israel är folkrättsligt förpliktat att underlätta och inte hindra FN:s och UNRWA:s humanitära arbete. I yttrandet understryker domstolen dessutom att UNRWA har en oumbärlig roll för att tillgodose de humanitära behoven i Gaza och att dess kapacitet inte går att ersätta i det nuvarande läget.

Domstolen understryker också att påståenden om infiltration från Hamas och bristande neutralitet inom UNRWA fortsatt är obekräftade. Det finns helt enkelt ingenting som bekräftar detta. Domstolen slår också fast att begränsningar av UNRWA:s verksamhet måste hävas omedelbart och att Israel inte ensidigt kan besluta att förvägra FN-organ tillträde till ockuperade områden.

Europeiska unionen har nyligen valt att öka sitt stöd till UNRWA. Europaparlamentet har beslutat att höja anslagen till FN-organet i EU:s budget för 2026 med hänvisning till UNRWA:s vitala roll i att leverera humanitär hjälp och grundläggande tjänster som sjukvård och utbildning i både Gaza och regionen. EU:s medlemsstater har i ett gemensamt uttalande betonat att garanterat humanitärt tillträde till Gaza med ett centralt ansvar för UNRWA är en gemensam prioritering för EU.

Både biståndsminister Dousa och utrikesministern understryker ofta vikten av att respektera de internationella domstolarna och att svensk utrikespolitik följer EU.

Svaret på de frågor jag ställt till Dousa lyfter absolut upp UNRWA:s alla fördelar och allt det bra som UNRWA gör. Man hänvisar till den samlade bilden, och den samlade bilden är ju väldigt positiv. UNRWA är det kanske mest genomlysta av alla FN:s organ, och ICJ slår fast att det inte finns bevisade kopplingar mellan UNRWA och Hamas.

När Dousa i samma svar säger ”sett till den samlade bilden och de osäkerheter som präglar UNRWA:s verksamhet” undrar jag vilka osäkerheter man då syftar på. Även svenska utredningar har gått igenom detta och sett att det inte finns några osäkerheter kring UNRWA:s verksamhet. Jag undrar fortfarande vad det är för osäkerheter man pekar på.

Regeringen hänvisar till ett kraftigt ökat stöd som den vill kanalisera till regionen genom andra aktörer. Jag undrar vilka andra aktörer det är. Utöver Gaza har UNRWA stor verksamhet på Västbanken, i Jordanien, Syrien och Libanon, där man driver flyktingläger. Har regeringen tänkt öka stödet till UNHCR, det vill säga FN:s flyktingorgan? Det kommer inte att hjälpa, för UNHCR har inte mandat att hjälpa de palestinska flyktingarna. Det är UNRWA:s sak att göra det.

Jag undrar därför: Hur tänker regeringen fortsätta stödja UNRWA, och vad är det för osäkerheter som statsrådet tycker finns och präglar UNRWA:s verksamhet?

Fru talman! Sverige har en lång historia av stöd till det västsahariska folket. När jag besökte de västsahariska flyktinglägren utanför Tindouf i Algeriet för bara någon månad sedan fick vi höra om och om igen hur pass viktigt Sverige har varit i västsahariernas kamp om ett fritt och rättvist självbestämmande över det västsahariska landet.

År 2013, under den förra moderatledda regeringen, röstade man nej till fortsatta förhandlingar med Marocko om fiske- och handelsavtal. Det här stödet har alltså tidigare genomsyrat svensk utrikespolitik även under moderatledda regeringar, men någonting har hänt nu.

Någonting har hänt efter att EU-domstolen slog fast det den slog fast i oktober förra året. Man kan säga att EU i lönndom inledde förhandlingar med Marocko, för det var nästan ingen som kände till att dessa förhandlingar pågick över huvud taget. Framför allt visste inte västsaharierna själva om att förhandlingarna pågick. Vi här i riksdagen fick fem dagar på oss att säga bu eller bä till det förslag som kom gällande nytt interimshandelsavtal – fem dagar!

Det statsrådet låter bli att svara på är om han över huvud taget har varit i kontakt med Polisario om detta avtal. Man hänvisar hela tiden till Marocko och EU, men Sverige har som land ett eget ansvar enligt internationell rätt. Man kan inte skylla ifrån sig på EU. Sverige är enligt Internationella domstolen förpliktat att leva upp till domstolens utlåtande. Det handlar inte om Sverige som en del av EU – Sverige ska som ett enskilt land och medlem i FN leva upp till Internationella domstolens utlåtande.

Jag skulle gärna vilja ha en enda fråga besvarad under den här debatten, och det är om handelsministern har varit i kontakt med Polisario – eller om handelsministern i närtid tänker prata med Polisario – om detta handelsavtal.

Fru talman! Jag vet inte om jag blev speciellt mycket klokare av statsrådets svar.

Vi kan backa lite och se tillbaka på Västsaharas historia. Redan i FN-stadgans artikel 73 talade FN om rätten för icke självstyrande territorier i ljuset av att Västsahara och många andra territorier fortfarande var kolonier. Flera FN-resolutioner under 60-talet uppmanade Spanien att avkolonisera Västsahara, och 1975 kom en dom från Internationella domstolen som slog fast att det är två separata territorier och att Marocko inte på något vis har suveränitet över Västsahara.

Det är alltså domar som går långt tillbaka i tiden som slår fast detta. Det har varit en självklarhet. Ändå har man börjat inleda förhandlingar med Marocko om handel med varor som kommer från det territorium som folkrätten slår fast att Marocko inte har suveränitet över. Marocko har enligt folkrätten inte suveränitet över Västsahara.

Det finns också flera domar från 2000-talet från Europeiska domstolen som slår fast detta. Men det är någonting historiskt med domen från oktober 2024. Det är första gången domstolen, som tidigare kritiserat mycket av det som EU beslutat om, upphäver EU-lagstiftning. Det har tidigare förekommit kritik mot vissa saker som EU har gjort, men att man nu upphäver det handelsavtal som har funnits med Marocko är unikt. Det ger en fingervisning om hur pass allvarliga övergreppen mot folkrätten är i det handelsavtal som har funnits med Marocko sedan tidigare.

Då är frågan: Har man levt upp till det som EU-domstolen säger i avtalet? Nej, man har ju inte det, för det västsahariska folket har inte varit inblandat i framtagandet av det nya avtalet.

Jag undrar fortfarande om Benjamin Dousa har varit i kontakt med Polisario och pratat om vad de tycker om det nya avtalet. Känner Dousa till huruvida Polisario över huvud taget har tagit del av förhandlingarna mellan kommissionen och Marocko under hela det här året?

Finns det några garantier över huvud taget att västsaharierna har sagt ja? Nej, det gör inte det. Man hänvisar till någon form av undersökningar som har gjorts bland västsaharier som lever i Västsahara. Men domstolen slår fast att det är Polisario som ska föra det västsahariska folkets talan. De som lever under förtrycket i Västsahara lever ju under enorm press att acceptera det Marocko säger åt dem att acceptera, annars riskerar de att hamna i fängelse.

Statsrådet nämner att det kan finnas ett underförstått samtycke från det västsahariska folket. Men då är det en mängd kriterier som måste vara uppfyllda, bland annat kriteriet att det västsahariska folket ska ta del av fördelarna från avtalet. Hur tillser vi det? Som jag nämnde tidigare är handeln från det västsahariska området bara under ett år värd 590 miljoner euro. Hur mycket av det har kommit det västsahariska folket till gagn? Hur mycket har Marocko betalat ut till de västsahariska flyktinglägren, till exempel? Inte en enda euro.

Däremot har EU under samma tid gett ungefär 9 miljoner euro per år i bistånd till det västsahariska folket. Men folket får inte ta del av de fördelar som finns genom det här avtalet.

Fru talman! Jag tackar statsrådet Benjamin Dousa som är här i dag och debatterar den viktiga frågan om EU:s handelsavtal med Marocko och vad gäller Västsahara.

I oktober 2025 undertecknade EU-kommissionen ett provisoriskt handelsavtal med Marocko som uttryckligen omfattar Västsahara. Detta har skett trots att EU-domstolen slagit fast att Västsahara och Marocko är två separata, distinkta territorier samt att Marocko saknar rätt att företräda Västsahara i internationella avtal.

EU-domstolen har dessutom betonat att varje avtal som gäller Västsahara endast är giltigt om det finns ett fritt, informerat och förhandsgodkänt samtycke från det västsahariska folkets legitima representant, vilket enligt domstolen är Polisario.

Det interimsavtal som nu har undertecknats bortser helt från dessa domslut och sätter i praktiken handelsintressen före rättsliga principer. Detta riskerar att underminera såväl EU:s egen rättsordning som internationell rätt samtidigt som det bidrar till att legitimera Marockos olagliga ockupation av Västsahara.

Avtalet har även väckt oro bland människorättsorganisationer och inom det västsahariska civilsamhället då det kan stärka den ekonomiska kontroll som Marocko utövar över det ockuperade området på bekostnad av det västsahariska folkets rätt till självbestämmande.

Med anledning av detta har jag ställt fyra frågor till bistånds- och utrikeshandelsminister Dousa: Hur ser den svenska regeringen på det interimsavtal som EU-kommissionen har undertecknat med Marocko och som omfattar Västsahara? Anser statsrådet att avtalet är förenligt med EU-domstolens praxis gällande Västsahara och principen om folkens självbestämmande? På vilket sätt avser Sverige att verka inom EU för att ett eventuellt slutgiltigt avtal mellan EU och Marocko inte ska omfatta Västsahara utan uttryckligt och dokumenterat samtycke från Polisario? Och vad anser regeringen om risken att EU:s agerande kan bidra till att legitimera ett ockupationsstyre och därigenom urholka internationell rätt?

Vad svarade då statsrådet på dessa frågor? Det finns några saker i svaret som jag skulle vilja ta upp. Bland annat lyfte statsrådet fram frågan om att det ska finnas en ursprungsmärkning på vissa varor från Västsahara. Vi vet att det ska stå Marocko, de södra provinserna i ursprungsmärkningen, men det lever knappast upp till det krav som finns på att separera varor från Västsahara från varor från Marocko och innebär i praktiken att vi accepterar att det är en del av Marocko. Det måste tydligt stå att varorna är från det ockuperade Västsahara.

Sedan lyfte statsrådet fram att en kontrollmekanism ska etableras för att säkerställa att fördelarna från avtalet kommer även det västsahariska folket till gagn. En kontrollmekanism som funnits på plats sedan 2020 är en digital plattform som Marocko självt har inrättat. Jag vet inte om den är så mycket att lita på.

När det gäller huruvida fördelarna från avtalet kommer det västsahariska folket till gagn kan vi ta 2022 som ett exempelår. Då uppgick värdet av varor som fisk, fosfater och grönsaker från Marocko till 590 miljoner euro. Det är en ofattbar summa. Frågan är: Hur mycket av dessa medel har egentligen gått till det västsahariska folket? Har de verkligen kommit det västsahariska folket till gagn?

Jag har heller inte fått svar på huruvida den svenska regeringen verkligen har sett till att det västsahariska folket haft inflytande över det nya avtalet genom Polisario.

Herr talman! De senaste dagarna har vi fått läsa hur regeringen har låtit 100 miljoner kronor betalas ut från biståndsbudgeten till projekt som ligger den somaliska premiärministern nära. Detta sker i enlighet med ett hemligt avtal som Sverige och Somalia har undertecknat. Avtalet handlar om att få Somalia att ta emot tvångsutvisade personer från Sverige.

Biståndets främsta uppgift är att lyfta folk ur fattigdom och främja ekonomisk utveckling för de allra fattigaste. Sedan Tidöregeringen tillträdde har det mesta av regeringens kommunikation gällande biståndet handlat om hur biståndet måste bli effektivare och mer transparent.

Min fråga går därför till statsrådet Benjamin Dousa. Utifrån biståndets primära uppgift att lyfta folk ur fattigdom, hur bidrar detta avtal till att göra biståndet effektivare? Utifrån regeringens ständiga snack om att öka transparensen, hur transparent är det att teckna den typen av hemliga avtal med den somaliska premiärministern?

Herr talman! När vi i dag debatterar betänkandet om ännu en extra ändringsbudget för mer försvarsmateriel och ytterligare stöd till Ukraina är det med stor allvarskänsla. Det fullskaliga invasionskriget pågår nu för fjärde året. Många människor har dödats, och många fler har drivits på flykt. Infrastruktur bombas systematiskt sönder, och varje dag fortsätter det ukrainska folket att kämpa för sin frihet och överlevnad men också för demokratin, folkrätten och den europeiska freden.

Sverige kan inte stå vid sidan av. Vi måste fortsätta stå fast vid vårt stöd. Miljöpartiet ställer sig därför helhjärtat bakom förslaget i detta betänkande.

Ukraina behöver fortsatt stöd, och Sverige följer löpande utvecklingen och det som Ukraina självt efterfrågar. I det här paketet ligger saker som luftförsvar, ammunition, obemannade system och satellitspaning. Men i krig behövs inte bara kulor och krut, och därför innehåller paketet också saker som kombispridare, lastbilar, traktorer, snöslungor, reservdelsmateriel och motorcyklar. Värdet uppgår till drygt 190 miljoner kronor.

Utöver detta bemyndigas regeringen att anskaffa och skänka annan försvarsmateriel som Ukraina efterfrågat. I förslaget ligger också utökade beställningsbemyndiganden för kommande år. Det är betydande belopp, flera miljarder, som riksdagen nu ger klartecken till. Det är också investeringar i vår egen säkerhet, för varje krona som stärker Ukrainas motståndskraft är en krona som också stärker vår.

Herr talman! För Miljöpartiet har stödet till Ukraina varit självklart från dag ett. Vi har konsekvent betonat tre saker.

För det första är Ukrainas kamp också vår kamp. Om Ryssland lyckas i Ukraina är nästa steg att försöka omforma hela den europeiska säkerhetsordningen. Att hjälpa Ukraina är därför att försvara vårt eget oberoende och vår egen demokrati.

För det andra är folkrätten inte förhandlingsbar. Vi kan aldrig acceptera att gränser ändras med våld. Varje stöd till Ukraina är ett stöd till folkrätten och internationell ordning.

För det tredje måste stödet vara uthålligt och brett. Ukraina behöver vapen, ja, men också civilt stöd: minröjning, skydd av kritisk infrastruktur, sjukvård och rehabilitering samt energiomställning. Betänkandet innehåller därför också medel till bland annat MSB:s arbete med minhantering och sjukvårdsprojektet Renovator. Det är insatser som räddar liv här och nu.

Det finns ibland röster som ifrågasätter om vi mäktar med, om vi har råd och om våra resurser inte borde stanna här hemma, men vi måste vara ärliga: Priset för att inte agera vore långt högre. Att låta Ryssland vinna genom att vi tvekar vore oändligt mycket dyrare, i både mänskligt lidande och säkerhetspolitiska konsekvenser.

Därför är Miljöpartiets besked tydligt: Vi står bakom även denna extra ändringsbudget. Vi välkomnar att Sverige fortsätter att leverera det som Ukraina efterfrågar, i nära samordning med våra partner, och vi vill att detta blir en del av ett långsiktigt, uthålligt åtagande.

Avslutningsvis, herr talman, har kriget nu pågått för länge, och det finns tyvärr inget slut i sikte. Det har krävt och kommer att kräva mer av oss än vi förstod när kriget startade, men som vi gjorde från början och som vi gör nu måste vi visa att vi inte viker oss, att vi inte tröttnar och att vi inte glömmer.

Det ukrainska folket kämpar inte bara för sig själva. De kämpar för oss alla – för demokratin, för folkrätten och för ett Europa där det är folkets vilja, inte diktatorers ambitioner, som avgör framtiden.

Miljöpartiet ställer sig därför bakom utskottets förslag i dess helhet och yrkar bifall till förslaget i betänkandet.

Slava Ukraini!

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 12.)