Jacob Risberg

Fru talman! Vi debatterar i dag två viktiga betänkanden om strategisk exportkontroll och ett nytt regelverk för krigsmateriel. Det är tekniska rubriker. I själva verket handlar detta om något mycket större. Det handlar om vilka vi är som land. Det handlar om huruvida svensk politik bidrar till fred eller till konflikt. Det handlar om hur vi försvarar demokrati och mänskliga rättigheter i en tid då de globalt är under press.

Miljöpartiet står bakom ett starkt svenskt totalförsvar. Vi står bakom stödet till Ukraina, men vi står inte bakom ett system där svensk krigsmateriel riskerar att hamna i händer som undergräver just de värden vi säger oss försvara.

Fru talman! Regeringen beskriver dagens system som ansvarsfullt, men verkligheten visar något annat. Under 2025 exporterade Sverige krigsmateriel för över 28 miljarder kronor till 61 länder. Bland mottagarna finns stater med allvarliga brister i demokrati och mänskliga rättigheter, som Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och Thailand.

Det här är inte en marginalfråga. Det är inte enstaka avsteg. Det här är ett mönster som visar att demokratikriteriet som infördes 2018 inte räcker. Miljöpartiets slutsats är därför tydlig: Vi behöver gå från ett urvattnat kriterium till ett faktiskt förbud mot export av krigsmateriel till diktaturer, krigförande länder och länder som begår allvarliga och omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter. Detta förbud måste omfatta även följdleveranser, annars blir det inte ett förbud utan ett kryphålssystem.

Fru talman! Låt oss vara konkreta. Under 2025 exporterade Sverige krigsmateriel för över 400 miljoner kronor till Thailand. Samtidigt finns militära spänningar i regionen, och landet har genomfört luftangrepp mot Kambodja. Det verkar som om svenska Gripenplan användes. Detta illustrerar en central brist, nämligen att konfliktkriteriet inte tillämpas tillräckligt strikt.

Förenade Arabemiraten är ett land som pekas ut som en aktör i en av världens värsta humanitära katastrofer, kriget i Sudan, genom sitt stöd till stridande parter. Ändå fortsätter svensk vapenexport till Förenade Arabemiraten.

Regeringen hävdar att exporten till Israel har stoppats – samtidigt som följdleveranserna fortsätter. Detta visar tydligt att man med gamla tillstånd och tekniska definitioner i praktiken kan kringgå politiska beslut. Det är inte förenligt med en trovärdig utrikespolitik.

Fru talman! Jag vill även uppehålla mig en stund vid produkter med dubbla användningsområden. I en tid av snabb teknikutveckling handlar exportkontroll inte längre bara om vapen. Det handlar om AI-system, övervakningsteknik och avancerad elektronik.

Regeringens egen skrivelse visar att exporttillstånd av produkter med dubbla användningsområden ges till militära aktörer i länder som Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Qatar och Thailand. Detta väcker en avgörande fråga: Bidrar Sverige indirekt till övervakning, repression eller militär upptrappning? Miljöpartiets svar är att risken är uppenbar. Därför vill vi se en ny utredning som skärper kontrollen, särskilt när det gäller export till militära slutanvändare och auktoritära stater. Massövervakningsteknologi ska inte exporteras till regimer som förföljer oppositionella. Det är en självklar princip.

Fru talman! Regeringens skrivelse om vapenexporten under 2025 är detaljerad men smal. Den fokuserar på teknik, regelverk och Rysslands krig mot Ukraina. Det är viktigt, men det räcker inte. Vi lever i en tid där den globala demokratin backar, autokratiseringen ökar och antalet väpnade konflikter växer. Organisationer som Freedom House och V-Dem pekar på en långvarig negativ utveckling, men det speglas inte tillräckligt i regeringens analys. Det är ett problem eftersom exportkontrollen är djupt politisk. Den kan inte reduceras till en administrativ process. Den måste utgå från demokratiutveckling, mänskliga rättigheter, folkrätt och konfliktrisker. Därför vill Miljöpartiet att regeringens årliga skrivelse breddas.

Fru talman! Låt oss gå vidare till regeringens proposition om ett nytt regelverk för krigsmaterielexport. Det finns delar som är positiva, men i flera centrala avseenden går regeringen i fel riktning. I stället för att kontrollen stärks riskerar förslagen att öppna för uppluckring. Det gäller särskilt de nya bedömningsgrunderna och synen på samverkan med allierade. Regeringen ger intryck av att export till allierade i princip ska anses acceptabel, men verkligheten är mer komplex. Allierade stater agerar inte alltid i linje med folkrätten. Vi har sett det tidigare – i Irak, Syrien, Venezuela och andra konflikter. Därför måste varje export prövas självständigt. Sverige ska föra sin egen utrikespolitik, inte outsourca den.

Fru talman! En annan avgörande fråga är risken för vidareexport. Gripenaffären med Thailand illustrerar problemet. Det fanns varningar om att teknologi skulle kunna spridas vidare till Kina och i förlängningen till Ryssland. Ändå godkändes exporten. Det är inte acceptabelt. Exportkontrollen kan inte stanna vid den formella mottagaren. Den måste också väga in var materielen kan hamna i nästa steg. Miljöpartiet vill därför att risken för vidareföring alltid ska ingå tydligt i prövningen – annars riskerar Sverige att indirekt stärka aktörer som står i konflikt med våra egna säkerhetsintressen.

Fru talman! En ofta förbisedd fråga är import av krigsmateriel. Sverige gör nu en historisk upprustning. Vi kommer att bli alltmer beroende av materiel från andra länder. Det skapar långsiktiga beroenden som kan få politiska konsekvenser. Vi har redan sett exempel där exportfrågor kopplas till politiska krav, som i relationen till Turkiet och Nato. Liknande situationer kan uppstå kring import. Trots detta saknas ett tydligt regelverk. Miljöpartiet vill därför att en utredning tillsätts för att skapa ett modernt system även för import.

Fru talman! Regeringens förslag om en ny sekretessbestämmelse är också problematiskt. Den är otydlig, den saknar tidsgräns och den tar inte hänsyn till kritiken från remissinstanser och Lagrådet. Vi säger: Gör om, gör rätt! Detsamma gäller avtalet om exportkontroll på försvarsområdet. Att effektivisera samarbetet i Europa är viktigt, men det får inte ske på bekostnad av svensk lagstiftning. Det aktuella avtalet begränsar möjligheten att stoppa export till tredjeland och snävar in grunderna till nationella säkerhetsintressen. Men svensk exportkontroll handlar om mer än så; den handlar om demokrati, mänskliga rättigheter och fred. Därför säger vi nej.

Fru talman! Krigsmaterielexport är inte vilken fråga som helst. Den är i sin kärna moralisk och politisk. Varje beslut vi tar kan få konsekvenser långt bortom Sveriges gränser. Det kan handla om liv och död, om frihet och förtryck, om krig och fred.

Miljöpartiet vill se ett tydligt exportförbud till diktaturer och krigförande stater, skärpt kontroll av produkter med dubbla användningsområden, en starkare prövning av vidareexport, ett regelverk även för import och en exportkontroll som tar sin utgångspunkt i demokrati och mänskliga rättigheter. Vi menar att det är fullt möjligt att kombinera ett starkt försvar med en stark värdegrund.

Fru talman! Sverige ska inte bara vara en säkerhetspolitisk aktör. Vi ska vara en trovärdig röst för fred, folkrätt och mänskliga rättigheter. Med det vill jag i betänkande UU9 yrka bifall till reservation nummer 6 och i betänkande UU18 till reservation nummer 2.

Fru talman! Vi debatterar i dag verksamheten i Nato under 2025, ett år som ytterligare har präglat Sveriges roll i alliansen och vår plats i en alltmer osäker omvärld.

Sveriges medlemskap i Nato är nu ett faktum, och integrationen i alliansens strukturer har fördjupats. Samtidigt fortsätter Rysslands brutala anfallskrig mot Ukraina, i direkt strid med folkrätten. De övergrepp och krigsbrott vi bevittnar får aldrig accepteras eller normaliseras. Därför står Miljöpartiet tydligt bakom ett starkt, långsiktigt och uthålligt stöd till Ukraina – politiskt, ekonomiskt och humanitärt.

Sverige ska vara en trovärdig, pålitlig och solidarisk allierad. Men det, fru talman, innebär inte att vi ska bli ensidiga, tvärtom. Just i en tid av militär upprustning och ökade spänningar behövs en stark röst för det som är mer än militär styrka: diplomati, internationell rätt, konfliktförebyggande arbete och mänskliga rättigheter.

Miljöpartiet vill att Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik fortsatt ska vara självständig och präglas av en bred syn på säkerhet. För vad är egentligen säkerhet? Är det enbart antalet soldater, vapensystem och militär kapacitet, eller handlar det också om människors trygghet, samhällens motståndskraft, klimatets stabilitet och möjligheten att leva fria och demokratiska liv?

För oss är svaret tydligt: Säkerhet är bredare än så. Därför är det välkommet att regeringen har börjat uppmärksamma klimatets betydelse för säkerhetspolitiken. Klimatförändringarna fungerar som en hotmultiplikator; de förvärrar konflikter, driver migration och skapar instabilitet. Att ge FOI i uppdrag att stärka forskningen om klimat och säkerhet är ett steg i rätt riktning, men det räcker inte. Sverige bör vara pådrivande inom Nato för att klimathotet ska integreras fullt ut i alliansens analys och planering.

Fru talman! Vi ser också en utveckling inom flera Natoländer där rättsstatens principer utmanas. Demokratin kan aldrig tas för given, inte heller inom en försvarsallians. Därför menar Miljöpartiet att Sverige bör arbeta för att stärka demokratikrav inom Nato. En allians som bygger på gemensamma värderingar måste också våga försvara dem.

En annan central fråga är transparensen och den demokratiska förankringen här hemma. Sveriges tradition av öppenhet och offentlighet ska inte upphöra för att vi nu är med i Nato. Tvärtom bör riksdagen involveras löpande inför viktiga beslut och möten. Legitimiteten i säkerhetspolitiken bygger på insyn, ansvar och förankring.

Fru talman! Miljöpartiet vill också vara tydligt med vad vi anser ska vara Natos kärnuppgift: att värna medlemsländernas territoriella integritet. Vi motsätter oss att alliansen i ökad utsträckning ägnar sig åt så kallade out of area-operationer. Fokus bör vara att avskräcka angrepp, inte att expandera uppdrag.

Vi anser också att Nato inte ska ha permanenta trupper eller baser på svenskt territorium. Sveriges säkerhet stärks inte av att bli en permanent uppmarschzon, utan den stärks av stabilitet, förtroendeskapande åtgärder och tydliga ramar.

Fru talman! En av de viktigaste – och mest akuta – säkerhetsfrågorna i vår tid är kärnvapnen. Kärnvapen utgör ett existentiellt hot mot hela mänskligheten. Att Nato fortfarande bygger sin strategi på möjligheten till förstahandsanvändning är djupt problematiskt. Det bidrar inte till trygghet, utan det bidrar till ökad global osäkerhet och risk för katastrofala misstag.

Sverige bör därför vara en tydlig röst inom alliansen för att anta en så kallad no first use-doktrin. Det skulle vara ett viktigt steg mot att minska riskerna för kärnvapenkrig. Vi menar också att Sverige bör gå längre, genom att införa lagstiftning som förbjuder införsel av kärnvapen på svenskt territorium, både i fredstid och i krigstid. Det skulle skicka en tydlig signal om vilken väg vi vill gå: nedrustning, inte upprustning av massförstörelsevapen.

Fru talman! Jag vill särskilt lyfta fram en dimension som ofta får för lite utrymme i säkerhetspolitisk debatt men som är helt avgörande för långsiktig fred: inkludering.

FN:s säkerhetsrådsresolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet samt resolution 2250 om unga, fred och säkerhet slår fast något mycket viktigt: Fred blir mer hållbar när fler får delta i att skapa den. Trots detta är kvinnor och unga fortfarande kraftigt underrepresenterade i fredsförhandlingar och säkerhetspolitiska processer världen över. Detta är inte bara en fråga om rättvisa. Det är en fråga om effektivitet.

Forskning visar gång på gång att fredsavtal som inkluderar kvinnor har större sannolikhet att hålla över tid. När unga människor ges en meningsfull roll i samhällsbygget minskar risken för konflikter och radikalisering. Att exkludera halva befolkningen – och stora delar av nästa generation – är inte bara fel, utan det är ineffektivt och kortsiktigt. Därför bör Sverige vara en tydlig röst inom Nato för att dessa perspektiv ska integreras på allvar.

Det räcker inte med fina formuleringar i policydokument. Vi behöver konkret handling: fler kvinnor i ledande positioner inom freds- och säkerhetsarbete, systematisk inkludering av kvinnors organisationer i konfliktförebyggande arbete samt strukturer som säkerställer att unga får inflytande i fredsprocesser och återuppbyggnad, utbildning och operativa riktlinjer inom Nato som gör resolutionerna 1325 och 2250 till levande verklighet, inte symbolpolitik. Här har Sverige både en tradition och ett ansvar att gå före.

Fru talman! Säkerhetspolitik handlar i grunden om vilket samhälle vi vill bygga och vilken värld vi vill se. Vill vi ha en värld där säkerhet definieras enbart av militär styrka och avskräckning? Eller vill vi ha en värld där säkerhet också handlar om rättvisa, demokrati, mänskliga rättigheter, klimatansvar och inkludering? Miljöpartiet väljer det senare. Sveriges Natomedlemskap är i dag en realitet, och vi vill att Sverige ska vara en konstruktiv del av alliansen. Men vi vill också att Sverige ska vara en röst för förändring, en röst för nedrustning, en röst för klimatansvar, en röst för demokrati och rättsstat och inte minst en röst för kvinnor och unga som aktiva deltagare i byggandet av fred, för i slutändan är det just där – i människors delaktighet, i tilliten och i rättvisan – som verklig och långsiktig säkerhet skapas.

Med det vill jag yrka bifall till Miljöpartiets reservation nummer 1.

Fru talman! Jag tackar utrikesministern för svaret.

Jag kan gärna diskutera Hamas, och jag är glad för de ytterligare sanktioner som riktades mot ett antal Hamasledare för någon vecka sedan från EU. Där har även Sverige varit drivande. Vi kan ha en diskussion om Hamas del i konflikten senare.

Men det är inte riktigt den frågan jag vill komma åt i dag. Vi kan inte prata om hela konflikten eftersom vi inte har tid för det. Vi skulle behöva ett par dagars seminarium för att komma till botten med den frågan.

Det jag är ute efter, och hela tiden försöker återkomma till, är den här rätten utrikesministern talar om: att man har ett visst utrymme att stoppa och kontrollera fartyg. Ja, men vad händer sedan? Vad ska man göra med de fartygen? Vad ska man göra med dem som är ombord? Havsrätten ger inte Israel tillåtelse att tillfångata eller kidnappa, beroende på vilket ord vi vill använda, de här personerna och föra dem till Israel – om man inte upptäcker att de har till exempel vapen ombord eller att de håller på med drogsmuggling eller sjöröveri. Det gör de inte.

Utrikesministern säger också att vi inte vet om man har gått utöver det utrymme som man har här. Jag tycker att det är väldigt tydligt. Inte en enda av alla de personer som Israel har tillfångatagit i de här flottiljerna har åtalats i Israel. Det är lite märkligt. Om Israel är så noga med att de bryter mot israelisk lag, varför har då inte en enda person åtalats enligt israelisk lag?

När det gäller att det kräver mycket resurser finns det också möjlighet att ifrågasätta på vilket vis vi ger stöd och att vi till exempel inte ger stöd till UNRWA. Men jag vill inte prata om resurserna som krävs från UD och så vidare.

Jag vill fortfarande veta: Vad händer när Israel har bordat de här fartygen och upptäcker att det inte finns någonting ombord som bidrar till konflikten? Vad ska man göra då? Vad säger internationell rätt?

Fru talman! Jag tackar utrikesministern för svaret.

Ibland blir man av talmannen påmind om att man ska hålla sig till ämnet för debatten. I början av utrikesministerns svar funderade jag över om talmannen skulle ingripa eller inte eftersom anförandet började handla om Hamas och fredsplanen. Sedan kom ändå utrikesministern in på det som vi pratar om, nämligen bedömningen av huruvida Israel har rätt att agera på internationellt vatten eller inte.

Jurister gör absolut olika typer av bedömningar. Man kan eventuellt komma fram till att Israel har rätt att borda fartygen. Men då handlar det om att borda fartygen för att kontrollera dem, för att se till att man inte smugglar vapen. Konsekvensen efter bordningen och kontrollen av skeppen – vad ska göras då? Jo, då ska de släppas och få fri passage till det ockuperade området.

Vi kommer inte riktigt fram till den logiska slutledningen. Vi är inte överens om huruvida Israel får borda eller inte. Jag anser att man inte får göra det eftersom blockaden i sig är illegal. Fartygen uppfyller inte villkoren för när ett fartyg kan stoppas på internationellt vatten.

Visst kan det finnas jurister på UD som gör andra typer av bedömningar, nämligen att Israel får stoppa och kontrollera fartygen. Men vad säger juristerna att man ska göra när man väl har kontrollerat båtarna? Ska man ta till fånga dem som är ombord på båtarna och beslagta båtarna? Eller ska man släppa båtarna och låta dem passera, när man ser att lasten enbart består av humanitär hjälp?

Vi återkommer till den frågan hela tiden. Jag ifrågasätter inte Sveriges humanitära stöd i dag. Jag vet att Sverige ger mycket pengar i humanitärt stöd. Vi har många gånger debatterat exempelvis UNRWA i kammaren, men det är inte vad debatten handlar om i dag. Här handlar det om Israels agerande på internationellt vatten och konsekvenserna av det.

Jag saknar ett kraftfullt fördömande. Man pratar om att sätta press för att öka antalet landövergångar. Det är inte landövergångarna jag vill prata om i dag, utan jag vill prata om sjötillträdet vad gäller humanitär hjälp.

Det kraftfulla fördömandet saknar jag, och jag saknar också vad konsekvenserna blir gentemot Israel när man bryter mot internationell rätt. Det kraftfulla fördömandet krävs för att få en normerande effekt även på andra konflikter. Även om Sverige ensamt inte kan få Israel att stoppa kriget mot palestinierna måste man kunna rikta fördömanden. De bidrar.

Låt oss göra ett tankeexperiment. Säg att flottiljen hade varit på väg till blockerade eller ockuperade Mariupol i östra Ukraina och Ryssland hade bordat fartyget. Vilken typ av uttalande tror vi att vi hade hört från regeringen?

Eller gör ett annat tankeexperiment. Säg att det är Röda Korset eller Läkare Utan Gränser som är på väg till Gaza, och de blir stoppade och tillfångatagna på det sättet. Vilken typ av fördömande hade vi hört från regeringen då?

Internationell rätt måste gälla oavsett vilka som begår brott mot dem, och den måste gälla oavsett vilka humanitära hjälparbetare som blir utsatta för brotten. Man kan inte göra skillnad.

Jag vill fortfarande få ett svar: Vad ska man göra med skeppen när man väl har bordat dem? Vad säger internationell rätt? Hur skulle det se ut om Ryssland stoppade liknande skepp med svenskar ombord i Svarta havet?

Fru talman! Tack till utrikesministern, som är här i dag för att i denna interpellationsdebatt ge svar på de frågor jag ställt!

Det är intressant, och vi har nog lärt oss ganska mycket om det nu, vad det fokuseras på när vi får den här typen av svar. Jag gjorde kanske ett misstag när jag lyfte in att en svensk var en av de tillfångatagna från flottiljen, för i princip halva svaret handlade om den konsulära hjälp som den här svensken har fått. Det var inte riktigt det jag efterfrågade i mina frågor till ministern.

Den kanske mest intressanta frågan, som vi aldrig riktigt kommer till botten med, är huruvida utrikesministern anser att civila humanitära fartyg på internationellt vatten omfattas av rätten till navigationsfrihet samt om hon är beredd att offentligt bekräfta den principen i relation till flottiljer med humanitärt syfte till Gaza.

Det som kanske kommer närmast den frågan i utrikesministerns svar är när hon säger att rätten till fri sjöfart är en grundläggande del av havsrätten. Där är vi överens. Samtidigt, fortsätter hon, har Israel enligt krigets lagar ett visst utrymme att stoppa och kontrollera fartyg på internationellt vatten.

Ja, det finns en sådan rätt, men då finns det några saker som måste vara uppfyllda. Först och främst måste det finnas en sjöblockad som är laglig. Det som reglerar huruvida sjöblockader är lagliga eller inte är San Remo-manualen från 1994, där man talar om hur en blockad kan användas i krigstid.

Då finns det fem villkor som måste vara uppfyllda. Blockaden måste formellt deklareras och offentliggöras. Den måste verkställas effektivt i praktiken. Den måste tillämpas opartiskt på alla fartyg. Den får inte blockera tillträde till neutrala hamnar eller kustlinjer. Den får inte heller stoppa leveranser av humanitärt bistånd till civila.

Grejen är att alla dessa fem villkor måste vara uppfyllda, annars är inte sjöblockaden laglig.

De fyra första kriterierna kan man eventuellt påstå är uppfyllda. Men det femte är alltså att man inte får stoppa leveranser av humanitärt bistånd till civila, och det är det denna blockad har gjort – inte bara sedan den 7 oktober 2023 utan också i decennier sedan tidigare. Det innebär att blockaden inte är laglig.

Det visar också de domstolsutslag från Internationella domstolen som kom i början av 2024. Både i januari, i mars och i maj sa Internationella domstolen att såväl blockaden som ockupationen var olaglig och krävde obehindrat humanitärt tillträde till Gaza.

Fick vi obehindrat humanitärt tillträde till Gaza? Nej, det fick vi inte. Alltså är blockaden fortfarande illegal.

Sedan finns det ett fåtal undantag då ett land lagligen får stoppa ett utländskt fartyg på internationellt vatten. Det är om det är inblandat i sjöröveri – det var knappast den här flottiljen – slavhandel eller otillåten sändning eller om själva fartyget är statslöst. Inget av dessa kriterier var uppfyllt.

Man får också stoppa ett fartyg om man upprätthåller en laglig blockad och agerar i självförsvar enligt artikel 51 i FN-stadgan. Men den här blockaden är som sagt inte laglig. Jag undrar alltså: Vilken rätt har då Israel att stoppa den här flottiljen?

Herr talman! Min fråga går till civilminister Slottner. I dag har jag fått hjälp med frågan av våra två praoelever Sheron och Jessica Kaur, som dessutom sitter på läktaren och följer frågestunden.

Utvecklingen av AI går i rasande fart. Vi tar dagligen del av nya funktioner som de olika AI-tjänsterna kan bidra med. Vi vet att en stor del av den framtida arbetsmarknaden kommer att se väldigt annorlunda ut på grund av AI.

I praoelevernas skoldatorer är AI i dag blockerat. Det visar sig att olika skolor har väldigt olika strategier för hur man hanterar AI i skolan och samtidigt håller undervisningen relevant i förhållande till AI.

Min fråga till statsrådet är: Hur arbetar regeringen för att dessa praoelever och alla andra elever i grundskolan ska förberedas för AI-användning både för gymnasiet och för arbetslivet?

Herr talman! Ukraina kämpar inte bara för sin egen frihet. Ukraina kämpar för demokrati, rättsstatens principer och för ett fritt och säkert Europa. I detta är Sveriges stöd avgörande.

Det är därför både rätt och nödvändigt att Sveriges stöd till Ukraina är starkt och långsiktigt. Miljöpartiet har stått bakom samtliga stödpaket. Vi gör det av solidaritet men också eftersom det ligger i vårt eget intresse att försvara fred, rättvisa och frihet i Europa.

Samtidigt räcker det inte att stödet är omfattande. Det måste också vara rätt utformat. Det är precis detta som vi har att diskutera i dag, när vi behandlar regeringens fördjupade resultatredovisning.

Herr talman! En av styrkorna i den svenska biståndspolitiken har varit att vi inte endast tittar på volym utan också på innehåll och resultat. Vi frågar oss inte bara hur mycket stöd som ges utan vad stödet faktiskt åstadkommer och vilka värden det bygger på.

I Miljöpartiets följdmotion lyfter vi fram två områden där regeringens redovisning väcker viktiga frågor: jämställdhet och kvinnors rättigheter samt minröjning och respekten för Ottawafördraget.

Låt mig börja med jämställdheten, herr talman. Regeringen understryker i sin skrivelse att Ukrainas väg mot EU-medlemskap kräver ett starkt arbete för demokrati, rättsstatlighet och grundläggande rättigheter. Detta är riktigt, men just därför är det oroande att ambitionsnivån när det gäller jämställdhet ser ut att ha sänkts.

Av skrivelsen framgår att en del av finansieringen har gått till demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet. Men samtidigt visar andra analyser att andelen bistånd med jämställdhet som huvud- eller delsyfte har minskat kraftigt.

Detta är inte en detaljfråga. Det handlar om något fundamentalt. Jämställdhet är inte ett tillval. Det är en grundförutsättning för ett demokratiskt och hållbart samhälle. När kvinnor utestängs från beslutsfattande, från ekonomisk egenmakt eller från återuppbyggnaden försvagas hela samhällets kapacitet. När könsrelaterat våld inte möts med riktade insatser riskerar övergreppen att fortsätta i det tysta. Och när kvinnors organisationer inte får stöd förlorar vi bärare av förändring på lokal nivå.

Herr talman! I en tidigare interpellationsdebatt om jämställdhet i biståndet argumenterade biståndsminister Dousa för att breda samhällsinsatser, exempelvis för infrastruktur och energiförsörjning, också gynnar kvinnor. Och ja, det gör de naturligtvis. Men det är en ganska raljant syn på vad jämställdhet är.

Jämställdhetsarbete handlar inte om att kvinnor indirekt ska få del av samma stöd som män. Det handlar om att synliggöra och förändra maktstrukturer. Det handlar om att säkerställa att kvinnor faktiskt kan delta – på lika villkor – i politiken, i ekonomin och i återuppbyggnaden av sitt land. Det handlar om riktade insatser mot könsrelaterat våld. Det handlar om stöd till kvinnors organisering. Det handlar om ekonomisk egenmakt. Det handlar om trygghet.

Med andra ord: Generella insatser och riktade jämställdhetsinsatser står inte i motsats till varandra. De måste gå hand i hand. Detta blir särskilt viktigt just i Ukraina, herr talman. Landet befinner sig mitt i ett krig men också mitt i en reformprocess mot EU-medlemskap. Och EU bygger på tydliga krav om jämställdhet, mänskliga rättigheter och rättsstat.

Om jämställdheten nedprioriteras riskerar det att försvaga Ukrainas reformkapacitet. Det riskerar att underminera förutsättningarna för ett långsiktigt hållbart och demokratiskt samhälle. Därför menar Miljöpartiet att regeringen behöver återupprätta ett systematiskt jämställdhetsperspektiv i biståndet till Ukraina.

Vi vill se stärkt stöd till kvinnors organisationer, ökat fokus på kvinnors politiska deltagande, kraftfulla insatser mot sexuellt och könsrelaterat våld, stöd till kvinnors ekonomiska egenmakt och inte minst en öppen och transparent redovisning av hur jämställdheten faktiskt prioriteras i biståndet.

Herr talman! Låt mig gå över till den andra delen i vår följdmotion: minröjning och respekten för Ottawafördraget. Problemet med minor i Ukraina är minst sagt omfattande. Landet beskrivs som världens mest minerade.

Minor hotar människors liv varje dag. Men de gör också något mer. De hindrar människor från att återvända hem. De gör jordbruksmark obrukbar. De slår mot livsmedelsförsörjning. De stoppar transporter och ekonomisk aktivitet. Och de fördröjer återuppbyggnaden, ibland i årtionden.

Sveriges stöd till minröjning är därför både viktigt och nödvändigt. Det räddar liv här och nu. Det möjliggör återvändande. Det gör det möjligt att åter bruka mark och att återstarta ekonomin. Detta stöd står Miljöpartiet självklart bakom.

Herr talman! Eftersom konsekvenserna av minor är så tydliga måste vi också dra de politiska slutsatserna. Personminor är inte bara ett vapen bland andra. De är vapen som fortsätter att döda långt efter att kriget har förflyttat sig. De lämnar efter sig ett arv av lidande, skador och ekonomisk stagnation. De vältrar över kostnaderna på framtida generationer. Och de skapar ett långvarigt biståndsberoende i form av sanering, vård och återuppbyggnad. Just därför har det internationella samfundet enats om Ottawafördraget, ett förbud mot personminor.

Herr talman! Ottawakonventionen har varit en framgång. Den har bidragit till att stoppa produktion och användning av minor i stora delar av världen. Den har lett till att miljoner minor förstörts, och den har räddat liv.

Internationella normer är dock inte självklara. De måste hela tiden försvaras. När respekten för förbudet försvagas riskerar vi att gå bakåt. Och om fler aktörer skulle börja använda personminor igen kommer vi att stå inför ännu större humanitära katastrofer och ännu större framtida biståndsbehov.

Herr talman! Det är därför Miljöpartiet menar att stödet till minröjning måste kombineras med ett tydligt politiskt ställningstagande: Respekten för Ottawafördraget måste upprätthållas.

Att röja minor räddar liv i dag. Att försvara förbudet räddar liv i morgon. Det handlar både om humanitet och om långsiktigt ansvarstagande.

Herr talman! Sveriges stöd till Ukraina är avgörande, och det ska fortsätta vara starkt. Men styrkan i stödet mäts inte bara i kronor och ören. Den mäts också i vilka värden vi står upp för. När det gäller jämställdhet får vi inte backa. När det gäller internationell humanitär rätt får vi inte vackla. Och när det gäller återuppbyggnaden av Ukraina måste vi säkerställa att den blir hållbar, demokratisk och inkluderande för hela befolkningen. Det är det som Miljöpartiets följdmotion och reservationer handlar om: att stå upp för Ukraina fullt ut.

Med det vill jag passa på att yrka bifall till reservation 5.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 14.)

Fru talman! Det nordiska samarbetet är – och måste vara – viktigare än någonsin. Vi lever i en tid präglad av osäkerhet, växande geopolitiska spänningar och en accelererande klimatkris. I en sådan tid är det avgörande att vi stärker de samarbeten som bygger på gemensamma värderingar, öppenhet, demokrati, jämställdhet, rättsstatens principer och respekten för mänskliga rättigheter.

Norden är en sådan gemenskap. Här finns en unik plattform för tillit och samarbete som många andra regioner saknar. Det är en styrka, men det är också ett ansvar.

Fru talman! Nordiska rådet spelar en central roll i detta arbete. Det är där våra parlament möts, det är där gemensamma lösningar växer fram och det är där vi tillsammans kan ta ansvar för att möta gränsöverskridande samhällsutmaningar.

Den redogörelse som ligger till grund för det betänkande som vi debatterar i dag visar på viktiga framsteg: ökad sammanhållning, minskade gränshinder och ett tydligt fokus på nordisk nytta.

Miljöpartiet delar denna inriktning, men vi menar också att utvecklingen måste gå längre och ske snabbare. Vi står mitt i en klimatkris. Vi möter ett försämrat säkerhetspolitiskt läge, och vi ser ökade spänningar i vår omvärld. I det läget räcker det inte att förvalta det nordiska samarbetet. Vi måste fördjupa det.

Fru talman! Visionen om Norden som världens mest hållbara och integrerade region måste vara vägledande i allt vi gör. Det handlar inte enbart om att underlätta människors vardag genom att riva gränshinder, även om det är viktigt i sig. Det handlar också om att gemensamt ta ledarskapet i den gröna omställningen.

Den gröna omställningen får inte tappa tempo; tvärtom måste den accelerera. Här kan och bör Norden fungera som en motor. Genom gemensamma investeringar, samordnade regelverk och ett starkt politiskt ledarskap kan vi visa att klimatarbete och ekonomisk utveckling går hand i hand. Ett mer integrerat Norden är också ett starkare Norden, inte minst i den globala konkurrensen.

Samtidigt ser vi, fru talman, hur säkerhetsläget i vår omvärld har försämrats. Det ställer nya krav på oss. Miljöpartiet menar att det nordiska samarbetet inom krisberedskap och civilt försvar behöver stärkas ytterligare.

Särskilt viktigt är detta i våra gränsregioner. Det är där människor lever sina liv över nationsgränser, och det är där behovet av fungerande samordning är som störst. Planering, övning och operativ samverkan måste kunna ske sömlöst mellan våra länder. När krisen kommer, oavsett om det handlar om en naturkatastrof eller i värsta fall ett väpnat angrepp, har vi inte råd med administrativa hinder.

Vi vet att klimatförändringarna kommer att leda till fler kriser även i fredstid. Skyfall, översvämningar, värmeböljor, torka och skogsbränder kommer att sätta våra samhällen på prov. Här är det nordiska samarbetet inte bara en styrka – det är en nödvändighet.

Fru talman! Arktis är en region där många av vår tids stora frågor möts: klimatet, säkerheten och respekten för urfolkens rättigheter. Klimatförändringarna sker snabbare i Arktis än någon annanstans på jorden. Den smältande isen påverkar den biologiska mångfalden och förändrar livsvillkoren för de människor som bor där – inte minst urfolken. Samtidigt ser vi ökade geopolitiska spänningar i regionen.

Miljöpartiet vill se ett tydligare ansvarstagande från Sveriges och Nordens sida. Vi anser att det behövs ett internationellt förbud mot all utvinning av fossila bränslen i Arktis och i de omgivande haven. Det är en avgörande åtgärd, både för klimatets skull och för regionens stabilitet.

Vi vill också se en stärkt internationell dialog och samverkan i Arktis, ett starkare skydd av känsliga ekosystem och biologisk mångfald, ett ökat inflytande för urfolk över mark- och vattenanvändning samt en fredlig utveckling och på sikt en demilitarisering av regionen.

Det är samtidigt centralt att internationell rätt respekteras. Havsrätten måste ligga till grund för hur vi hanterar frågor om sjöfart och territoriella anspråk. Tvister ska lösas diplomatiskt – inte genom maktpolitik. Här har Sverige, tillsammans med våra nordiska grannländer och EU, en viktig roll att spela.

Fru talman! Den redogörelse vi behandlar visar en sak tydligt: Norden står starkare när vi samarbetar. I en tid präglad av klimatkris, säkerhetspolitiska utmaningar och demokratiska prövningar behöver vi mer – inte mindre – nordiskt samarbete.

Miljöpartiet menar att Sverige bör ta en aktiv och ledande roll i detta arbete. Vi ska driva på för ett djupare samarbete för klimatet, för demokratin och för människors möjlighet att leva hållbart och tryggt i hela Norden. Det är nämligen just detta som står på spel: vår förmåga att tillsammans möta framtidens utmaningar och forma ett samhälle som är både hållbart och rättvist.

Fru talman! Vi har alla förutsättningar att lyckas. Låt oss använda dem tillsammans.

Med detta sagt yrkar jag bifall till reservation 5.

Fru talman! Det är inte varje dag som jag får delta i skatteutskottets debatter, och därför kommer det här att bli lite spännande. Det är kanske lite märkligt att det står en miljöpartist här och yrkar bifall till en sänkt alkoholskatt, men precis som remissinstanserna har visat lär det knappast leda till någon högre alkoholkonsumtion. Precis som har sagts tidigare hör produkterna till ett högre prissegment, och det är knappast de produkterna man går till om man vill ha så mycket alkohol per krona som möjligt.

Jag tycker att det här är ett steg i rätt riktning, och jag ska förklara varför. Det handlar om att vi vill se fler producenter, fler i produktion, runt om i landet och ökad produktion i livsmedelskedjan. Nu räknas kanske inte alkohol som livsmedel, men jag återkommer till den frågan.

De fasta kostnaderna blir oproportionerligt stora och höga för mindre producenter, vilket innebär att deras produkter har svårare att konkurrera med stora producenter. Det känner vi såklart till. Vi kan jämföra med hur vi ser på vattenförsörjningen i landet.

Dricksvattenproduktionen är livsnödvändig för oss alla, och där har man olika syn beroende på hur stor produktion av dricksvatten man har. Mikrovattenverk har lägre krav vad gäller till exempel provtagning, som ofta kan vara dyr. Mindre kommunala vattenverk har inte alls samma krav när det gäller att upprätthålla redundanta system vid större kriser eller krig, som större kommunala vattenverk har. Vad gäller en viss del av vårt samhälle har vi synen att vi lägger kostnaden utifrån hur stor produktionen är.

Som har nämnts tidigare fattade vi redan förra året beslut om differentierad alkoholskatt för mikrobryggerier. Där finns ytterligare steg att ta. Jag vet inte om det är skatteutskottet eller något annat utskott som skulle kunna ta itu med frågan om drav. Det är en restprodukt från ölproduktion, det vill säga ölbryggning, och den är perfekt som djurfoder. I dag är det extremt dyrt för mikroproducenter att lämna draven till lantbrukare eftersom det krävs provtagning av draven, till exempel för salmonella. De flesta bryggare förstår inte hur salmonella skulle kunna komma in i bryggningsprocessen. Man skulle kunna se över den typen av provtagning som finns för vattenverk även vad gäller mikroproduktion av öl. Många mikroproducenter av öl tvingas i dag destruera sin drav i stället för att ge den till grisar och kor som kan äta upp den.

Varför är det viktigt att vi upprätthåller just alkoholproduktionen runt om i landet? Den bidrar bland annat till att upprätthålla och öka lönsamheten för jordbruket i landet. Vi vet också att produktionen av alkohol kan ha positiva fördelar i olika typer av kriser och krig. Vi vet till exempel att under coronapandemin var det några brännerier runt om i landet som ställde om och började producera handsprit. Det finns även positiva samhällseffekter, och såklart vill vi gynna och underlätta för personer och småföretag att starta sin verksamhet.

Jag yrkar bifall till förslaget.

Fru talman! Miljöpartiet välkomnar propositionen om beredskapslager i livsmedelskedjan. Det är både viktigt och nödvändigt att Sverige stärker sin livsmedelsberedskap. Vi lever i en tid präglad av krig, klimatförändringar, extremväder och osäkra globala handelsflöden. Då måste Sverige ha förmåga att försörja befolkningen med mat även under kris och ytterst krig. Därför står vi bakom lagförslaget. Men just därför att frågan är så viktig måste vi också våga tala om helheten, och från Miljöpartiets sida anser vi att den saknas i det lagda lagförslaget.

Fru talman! Beredskapslager är viktiga men bygger inte hela livsmedelsberedskapen. Det räcker inte att staten bygger lager om vi samtidigt har ett livsmedelssystem som är sårbart i grunden. Ett robust samhälle kräver också lönsamma jordbruk, fungerande transporter, energiförsörjning, vattenförsörjning, regional produktion och en livsmedelskedja som klarar klimatförändringarnas konsekvenser. Det är kärnan i Miljöpartiets följdmotion och reservation. Vi vill se att man skyndsamt kompletterar både regeringens bredare arbete med beredskapsplaneringen och det specifika förslaget om beredskapslager med utgångspunkten att livsmedelsberedskap och hållbarhetsomställning ska behandlas som sammanlänkade policyområden. Vi säger ja till beredskapslager, men vi menar att livsmedelsberedskap och hållbarhetsomställning måste gå hand i hand.

Fru talman! Klimatförändringarna är inte en sidofråga för jordbruket. De är ett direkt hot mot vår framtida livsmedelsförsörjning. Torka, översvämningar, nya skadegörare och extremväder påverkar redan produktionen. Därför är klimatanpassning också beredskapspolitik.

Vi ser en risk att regeringens politik blir för snäv, att man fokuserar på själva lagren men missar den långsiktiga resiliensen i systemet runt omkring, för beredskap byggs inte bara i lagerlokaler. Den byggs också på gårdar, i jordhälsa, i regional förädlingskapacitet och i robust infrastruktur.

Fru talman! Flera remissinstanser pekar också på detta. Energimyndigheten lyfter fram behovet av reservkraft och robust energiförsörjning. FOI betonar betydelsen av transporter och logistik. Länsstyrelserna pekar på vikten av regional kunskap och regional planering. Det visar att livsmedelsberedskap måste ses som ett helt system.

Miljöpartiet menar därför att regeringen behöver komplettera arbetet med beredskapslager med ett tydligare fokus på hållbar omställning, klimatanpassning och långsiktig robusthet i hela livsmedelskedjan. Det handlar om att bygga beredskap som fungerar både i nästa kris och på lång sikt. Om vi samtidigt stärker svensk produktion, minskar sårbarheten för importerade insatsvaror och bygger ett mer hållbart jordbruk får vi också starkare beredskap för varje investerad skattekrona. Det är ansvarsfull politik. Därför yrkar jag bifall till reservationen.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 26 maj.)

Herr talman! Hedersrelaterat våld och förtryck är ett av de allvarligaste uttrycken för ofrihet i vårt samhälle. Det handlar om unga människor vilkas livsutrymme begränsas. Deras rätt att välja sitt liv tas ifrån dem, och i värsta fall är deras liv faktiskt i fara. Det är därför både viktigt och positivt att riksdagens partier står eniga bakom utskottets skrivelse.

De lagförslag som nu läggs fram är nödvändiga. De täpper till luckor i lagstiftningen och stärker skyddet mot tvångsäktenskap, mot barnäktenskap och mot att unga förs ut ur landet för att giftas bort. De skärper straffen och tydliggör att Sverige inte accepterar dessa övergrepp, oavsett var de äger rum. Detta är bra och viktigt. Det är ett steg framåt.

Vi får dock inte låta lagstiftningen bli slutpunkten, herr talman, utan den måste vara utgångspunkten. Kampen mot hedersrelaterat våld och förtryck vinns inte enbart i lagboken. Den vinns också i klassrummet, i socialtjänsten, i civilsamhället och i mötet med den unga som inte vågar berätta. Den vinns i kunskap, i tillit och i modet att agera i tid. Därför vill jag lyfta fram tre avgörande perspektiv som måste genomsyra det fortsatta arbetet.

För det första måste kunskapsspridningen fortsätta och fördjupas. I Sverige har vi under lång tid byggt upp kunskap om hedersrelaterat våld och förtryck. Ett nationellt kompetenscentrum har spelat en viktig roll. Vi måste dock vara ärliga: Kunskapen får aldrig bli koncentrerad till ett fåtal aktörer eller individer. Den behöver finnas i hela landet – hos lärare, kuratorer, socialsekreterare, poliser och vårdpersonal. Den behöver vara levande, uppdaterad och integrerad i det dagliga arbetet.

Om kunskapen blir för centraliserad riskerar vi sårbarhet. Om den blir personbunden riskerar vi att tappa den. Om den inte sprids riskerar vi att unga faller mellan stolarna. Därför behöver vi fortsätta att stärka den breda kompetensen i hela välfärdssystemet. Det måste vara lika självklart att upptäcka och agera mot hedersförtryck som mot andra former av våld.

För det andra, herr talman, måste vi stärka civilsamhället – inte urholka det. Utsatta unga vänder sig ofta inte i första hand till en myndighet utan snarare till en ideell organisation, en stödlinje eller en förening – någon som talar samma språk, delar deras erfarenheter eller känns trygg att lita på.

Civilsamhällets organisationer har en unik förmåga att nå de mest utsatta. De bygger förtroende där resten av samhället ibland inte når fram. De arbetar långsiktigt och relationsbaserat. Ofta har de små resurser, men deras arbete får ändå stor effekt. Just därför är det avgörande att deras resurser inte urholkas.

Vi ser i dag att många organisationer vittnar om kortsiktiga bidrag, osäker finansiering och svårigheter att planera sin verksamhet. Det riskerar att försvaga hela arbetet mot hedersrelaterat våld. Om vi menar allvar med att skydda utsatta barn och unga måste vi också ge stabila och långsiktiga förutsättningar till dem som når dem bäst. Att stärka civilsamhället är inte ett sidospår, utan det är en kärnfråga.

För det tredje, herr talman, måste arbetet alltid ha ett tydligt hbtqi-perspektiv. Hedersrelaterat våld och förtryck drabbar inte alla lika. För hbtqi-personer kan utsattheten vara särskilt allvarlig. Det kan handla om att man tvingas dölja sin identitet eller utsätts för hot, våld eller social isolering. Det kan också handla om så kallade omvändelseförsök, alltså försök att förändra eller förneka en persons sexuella läggning eller könsidentitet.

Vi vet att detta förekommer i Sverige. Vi vet också att det orsakar stor skada psykiskt och socialt och att det i värsta fall får livshotande konsekvenser. Därför räcker det inte att hoppas att befintlig lagstiftning ska fånga upp alla dessa situationer. Vi behöver en tydlig, träffsäker och normerande lagstiftning som förbjuder omvändelseförsök mot hbtqi-personer, oavsett om de sker genom upprepade handlingar eller vid enskilda tillfällen.

Lagstiftning är dock bara en del. Vi måste också säkerställa att stödinsatser, skydd och förebyggande arbete utgår från ett hbtqi-perspektiv, att de som möter unga har kunskap om dessa särskilda utsattheter och att ingen lämnas utan hjälp på grund av vem den är. Ett arbete mot heder som inte inkluderar hbtqi-perspektivet riskerar att missa några av de mest utsatta.

Herr talman! Vi står i dag bakom viktiga lagändringar. De gör skillnad. De stärker skyddet och sänder en tydlig signal, men vårt arbete får inte stanna här. Vi behöver fortsätta att bygga kunskap i hela samhället. Vi behöver stärka civilsamhället, inte försvaga det. Vi behöver även säkerställa att kampen mot hedersrelaterat våld och förtryck alltid inkluderar ett tydligt hbtqi-perspektiv.

I grunden handlar detta om något mycket enkelt och samtidigt mycket stort: rätten att leva det liv man själv väljer, rätten att vara den man är och rätten att göra detta utan rädsla. Det är denna rätt vi försvarar här i dag.

(Applåder)

Herr talman! I juli 2024 kom Internationella domstolen med ett utlåtande där man slog fast att den israeliska ockupationen av Gaza och Västbanken inklusive östra Jerusalem och Golanhöjderna är olaglig och måste monteras ned. Man slog också fast att omvärlden, det vill säga FN:s samtliga medlemsstater, inte på något vis får stödja Israels bosättarpolitik vare sig ekonomiskt eller politiskt.

Min fråga till utrikesministern är hur statsrådet tolkar hur man ska leva upp till Internationella domstolens utlåtande och vad regeringen gör för att se till att man uppfyller detta ansvar.

Herr talman! I juli 2024 kom Internationella domstolen med ett utlåtande där man slog fast att den israeliska ockupationen av Gaza och Västbanken inklusive östra Jerusalem och Golanhöjderna är olaglig och måste monteras ned. Man slog också fast att omvärlden, det vill säga FN:s samtliga medlemsstater, inte på något vis får stödja Israels bosättarpolitik vare sig ekonomiskt eller politiskt.

Min fråga till utrikesministern är hur statsrådet tolkar hur man ska leva upp till Internationella domstolens utlåtande och vad regeringen gör för att se till att man uppfyller detta ansvar.

Herr talman! Kärnvapen är inte vilka vapen som helst, utan de är ett existentiellt hot mot livet på jorden. De klassas som massförstörelsevapen eftersom deras effekter är urskillningslösa. De skiljer inte mellan soldater och barn eller mellan militärbaser och bostadskvarter. De utplånar allt i sin väg.

I dag har nio stater kärnvapen: USA, Ryssland, Kina, Frankrike, Storbritannien, Indien, Pakistan, Israel och Nordkorea. Tillsammans innehar de över 12 000 kärnstridsspetsar. Av dessa är omkring 2 000 i högsta beredskap, riktade mot städer och redo att avfyras inom en minut. Det är inte ett abstrakt hot, utan det är en daglig realitet.

Kärnvapen har funnits sedan 1945. De har bara använts i krig två gånger, i Hiroshima och i Nagasaki, men låt oss inte luras av ordet ”bara”. De bombningar som då genomfördes förändrade mänsklighetens villkor för alltid, och ändå var dessa vapen med dagens mått små och primitiva.

Sprängkraft mäts i kiloton och megaton. Ett kiloton motsvarar 1 000 ton TNT. Hiroshimabomben hade en sprängkraft på cirka 15 kiloton. Den största bomb som någonsin detonerats, Tsarbomben, var flera tusen gånger kraftigare. Men kärnvapen är inte bara större bomber. De är något kvalitativt annorlunda. Deras verkan sträcker sig över tid, rum och generationer.

Herr talman! Tre huvudsakliga krafter orsakar kärnvapnens förödelse: tryckvågen, hettan och den joniserande strålningen.

Tryckvågen är en vägg av komprimerad luft, följd av vindar starkare än orkaner. Den krossar byggnader, broar, vägar och hela städer. Infrastruktur som tagit generationer att bygga försvinner på sekunder.

Hettan i detonationsögonblicket når temperaturer på flera miljoner grader, som en liten sol. Nära detonationen förångas allt organiskt liv. Människor försvinner utan ett spår.

I Hiroshima finns det som kallas kärnvapenskuggor, mörka silhuetter på trappsteg och väggar. Det är skuggorna av människor som stod där i exakt det ögonblick då de förångades. Deras kroppar finns inte längre. Bara skuggan finns kvar.

Längre bort antänds allt som kan brinna – trä, möbler, kläder, hud och hår. Eldarna förenas till eldstormar, som slukar hela stadsdelar. Detta är inte bara förstörelse. Det är förintelse. När eldstormen stiger upp bildas det välkända svampmolnet. Det innehåller resterna av staden, av marken och av människorna.

Sedan kommer strålningen, herr talman. Den joniserande strålningen orsakar både omedelbara och långsiktiga skador. Akut strålsjuka leder till systemkollaps i kroppens mest grundläggande funktioner: blodbildning, nervsystem och matsmältning. Ögon faller ur sina hålor. Bukar spricker. Människor blöder till döds inifrån.

De som överlever den akuta fasen förblir ofta sjuka i månader eller år. Immunförsvaret är förstört. Organen är skadade. Kroppen angrips långsamt.

Sedan följer det långsamma lidandet: leukemi, sköldkörtelcancer, bröstcancer och lungcancer. Människor som verkade oskadda insjuknar årtionden senare. Strålningen stannar inte i en generation. Den lämnar spår i arvsmassan. Barn föds med svåra missbildningar. Riskerna avtar inte. För överlevarna är hotet livslångt. Och skadorna är inte bara fysiska. De är psykologiska, sociala och existentiella.

Herr talman! Efter en kärnvapenexplosion finns det ingen realistisk möjlighet till någon räddningsinsats. Sjukhus förstörs eller blir obrukbara. Vägar och kommunikationer slås ut. Elen försvinner. Rent vatten saknas. Mediciner är otillgängliga.

I Hiroshima slogs 42 av 45 sjukhus ut, och 90 procent av all vårdpersonal dödades eller skadades. De flesta av offren dog utan någon smärtlindring, utan vård och utan tröst. Och de som kom senare för att hjälpa blev också sjuka.

I dag är världens sjukvårdssystem redan på gränsen. Ingen stad, inget land, är förberett på följderna av ens en ”liten” kärnvapendetonation.

Herr talman! De som överlevde kallas i Japan för hibakusha. De bär inte bara på traumat av explosionen och förlusten av sina familjer. De bär också på rädslan för framtiden, för sjukdomar som kanske eller kanske inte kommer. De har dessutom utsatts för systematisk diskriminering. Många nekades arbete. Många ansågs olämpliga att gifta sig med. Barnen särbehandlades i skolan, som om strålning vore smittsamt. Det här är den verkliga kostnaden för kärnvapen, inte bara i dödstal utan i liv som aldrig blev hela.

Men, herr talman, Hiroshima och Nagasaki var inte slutet. Kärnvapnens lidande spreds i det tysta genom över 2 000 kärnvapentester världen över.

Vid Marshallöarna utförde USA 67 tester. Hela atoller blev obeboeliga. Generationer föddes med cancer och svåra missbildningar. I Franska Polynesien genomförde Frankrike över 190 provsprängningar. I Algeriet, Kazakstan, Australien och New Mexico var det samma mönster: lite information, inget samtycke, inget skydd och ingen upprättelse.

Det här är inte olyckor. Det är ett system. Det är kärnvapenkolonialism, där marginaliserade samhällen offras på grund av geopolitiska ambitioner.

Herr talman! Låt oss vara tydliga: Det här är inte historia. Det här är i dag. Domedagsklockan, som upprätthållits av Bulletin of the Atomic Scientists sedan 1947, symboliserar vår närhet till en av människan orsakad global katastrof. År 1963, under Kubakrisen, stod den på 12 minuter i midnatt. År 1984, under kalla krigets höjdpunkt, stod den på 3 minuter. Efter att kalla kriget avslutades 1991 flyttades den tillbaka till 17 minuter i midnatt. I dag, med kärnvapen i stort sett frånvarande i den offentliga debatten, står klockan på 85 sekunder i midnatt – det närmaste mänskligheten någonsin varit självförintelse.

Varför? Hänsynslösa kärnvapenhot används öppet av världsledare, klimatkrisen har en destabiliserande effekt och artificiell intelligens och automatiserade system minskar mänsklig kontroll. Tillsammans ökar dessa tre faktorer risken för ett oavsiktligt kärnvapenkrig.

Om ett larm går har USA:s president sex minuter på sig att avgöra om världen ska gå under. Sex minuter. Systemen har misstagit moln, väderballonger och fågelflockar för fientliga missiler. Vi lever inte tack vare säkerhet. Vi lever tack vare tur, och tur är ingen strategi.

Herr talman! Varför accepterar vi detta? Med all denna kunskap, varför finns kärnvapen kvar? Svaret är kärnvapenideologi, en föreställning om att hotet om massutrotning skapar trygghet. Det är en ideologi genomsyrad av föreställningar om dominans, makt och könsbaserat våld, en ideologi baserad på styrka och svaghet. Kärnvapen framställs som rationella, som ansvarsfulla, som stabiliserande.

Men inget system som bygger på hotet om total förintelse kan vara hållbart. Det här är ingen naturkatastrof. Det här är ett politiskt val, och politiska val kan göras om. Som Beatrice Fihn sa i ICAN:s Nobeltal: Den här historien kommer att sluta på ett av två sätt – antingen slutet för kärnvapen eller slutet för oss. Det är upp till oss att välja vilket slut det ska bli.

Vägen framåt är avskaffande, och avskaffande börjar med stigmatisering. Så avskaffades slaveriet. Så förbjöds kemiska och biologiska vapen. Inget land identifierar sig i dag stolt som en kemvapennation.

Herr talman! Den 7 juli 2017 röstade 122 länder, inklusive Sverige, för FN:s konvention om förbud mot kärnvapen, TPNW. Fördraget förbjuder utveckling, testning, innehav, lagring, hot om användning och användning av kärnvapen. Det skapar moralisk klarhet – ingen gråzon, inget ”men”. Antingen accepterar vi kärnvapen, eller så gör vi det inte. I dag stöds fördraget av en majoritet av världens stater, men det har ännu inte skrivits under av Sverige.

Kärnvapen är inte ett nödvändigt ont. Som Hiroshimaöverlevaren Setsuko Thurlow säger: De är det yttersta onda. Avskaffandet är inte extremt. Det är den enda vägen till en framtid där mänskligt liv kan blomstra. Och ansvaret ligger här hos oss, hos Sverige – ett Sverige som en gång var en moralisk kompass i världen och som stod upp för internationell rätt, nedrustning och mänsklig värdighet. Det arvet är inte borta, men det behöver återtas.

Herr talman! Låt oss därför så fröna till en annan framtid – modigt, öppet och utan att ge upp. Alla frön kommer inte att gro, men tillräckligt många kommer att göra det, och en dag när den sista stridsspetsen monteras ned kommer vi att veta att det började den dag då vi valde fred.

Jag står självklart bakom alla våra reservationer men yrkar bifall enbart till reservation 12.

(Applåder)

Herr talman! Det här var intressant. Jag tror inte att jag fick någon förklaring när det gäller hur själva kärnvapenavskräckningen fungerar, vilket var vad jag undrade.

Jag tror att vi kan vara överens om vissa saker. Jag tror att vi båda skulle vilja se en ömsesidig kärnvapennedrustning. Jag tror också att vi båda kan se att begreppet demokrati är en gråskala. En del stater blir demokratiska, medan andra går bakåt. Det senaste året har USA tagit stora kliv bakåt och kan kanske inte längre betraktas som en öppen och fri demokrati. USA är dock den stat i världen som har allra flest kärnvapen.

Jag kan förstå att det kan vara problematiskt när auktoritära stater har kärnvapen och icke-auktoritära stater inte har det. Men de här skiftningarna kan ju ske hela tiden. Nu sitter en stat som kanske inte är demokratisk på flest kärnvapen av alla.

Jag vill återgå till Mellanöstern. Oavsett om det handlar om en demokratisk stat eller inte finns det alltid hot mot staten. Oavsett om jag är en auktoritär ledare eller en demokratisk ledare måste jag försvara mitt land mot omvärlden. Vi har ju ett land i Mellanöstern som har kärnvapen, nämligen Israel. Jag ska inte på något vis försvara mullorna i Iran, men jag kan samtidigt förstå att det – just på grund av det här med kärnvapenavskräckning – kanske finns en vilja att skaffa sig kärnvapen. De känner sig väldigt hotade av Israels kärnvapen.

Jag tror att det bästa sättet att få iranierna att sluta anskaffa kärnvapen och anrika uran skulle vara att arbeta för att få Israel att nedrusta sina kärnvapen. Israel har ju inte något kärnvapenhot mot sig i dagsläget, så de skulle ensidigt kunna nedrusta sina kärnvapen.

Jag undrar om ledamoten Berntsson är villig att arbeta för att Israel ska nedrusta sina kärnvapen.

Fru talman! I detta betänkande om socialtjänstens arbete behandlas bland annat frågan om Sveriges internationella adoptionsverksamhet, och jag tänkte inleda där.

Utredningen SOU 2025:61 tillsattes efter allvarliga uppgifter om oegentligheter vid internationella adoptioner till Sverige. Det handlar om fall där barn kan ha skilts från sina familjer på felaktiga eller olagliga grunder och där svenska aktörer inte har haft tillräcklig kontroll eller agerat tillräckligt kraftfullt.

Utredningen visar att det inte handlar om enstaka händelser utan om strukturella brister. Den pekar på otillräcklig rättssäkerhet, bristande kontroll och ett system där barnets rättigheter inte alltid har stått i centrum.

Mot den bakgrunden föreslår utredningen flera långtgående åtgärder. Det gäller bland annat en offentlig ursäkt till adopterade och deras familjer, inrättande av ett nationellt resurscentrum, rätt till ekonomiskt stöd för resor till ursprungsländer samt att den nuvarande ordningen för internationella adoptioner avvecklas. Internationella adoptioner ska enligt förslaget i fortsättningen endast vara möjliga i fall där det finns en personlig relation mellan barnet och den som vill adoptera. Det här är omfattande förslag. De speglar också allvaret i de brister som har identifierats.

Fru talman! För Miljöpartiet är det centralt att staten tar ett tydligt ansvar. När systemet har brustit i att skydda barns rättigheter krävs åtgärder som stärker rättssäkerheten och ger upprättelse till dem som drabbats. Vi anser att regeringen ska gå vidare med utredningens förslag, med beaktande av remissinstansernas synpunkter. Det gäller särskilt förslagen om en offentlig ursäkt, ett nationellt resurscentrum och ett stärkt statligt ansvar.

Men, fru talman, vi lyfter också ytterligare frågor som behöver hanteras. En sådan fråga är ratificeringen av konventionen till skydd för alla människor mot påtvingade försvinnanden, ICPPED. Organisationer som arbetar för adopterades rättigheter har lyft detta, och vi delar bedömningen att Sverige bör ratificera konventionen. Internationella adoptioner har i vissa fall inneburit att barn förts bort från sina familjer under omständigheter som måste förstås i ett människorättsperspektiv.

En annan central fråga är rätten till kunskap om sitt ursprung. I dag är många adopterade hänvisade till kommersiella dna-tester. Detta är inte rimligt. Vi anser att det ska utredas hur adopterade kan erbjudas gratis dna-testning och hur en nationell dna-databas kan inrättas. I väntan på en sådan lösning bör ekonomiskt stöd för testning kunna ges.

Stödet till adopterade behöver samtidigt stärkas. Utredningen visar att dagens stöd inte fullt ut motsvarar behoven. Det gäller både tillgången till stöd och den specifika kompetens som krävs. Ett nationellt resurscentrum är därför en viktig åtgärd. Stödet behöver omfatta adopterade, dem som adopterat och i många fall även adopterades barn.

Vi anser också att frågan om skadestånd bör utredas. Utredningen har inte haft det uppdraget, men det är en rimlig fråga att pröva när människor kan ha utsatts för allvarliga rättighetskränkningar inom ett system som staten har haft ansvar för.

Fru talman! Under de senaste åren har den ekonomiska situationen försämrats för många hushåll med små marginaler. Det gäller inte minst barnfamiljer. Prisökningarna på mat, boende och andra nödvändiga utgifter har varit kraftiga samtidigt som ersättningar och stöd inte har följt med i samma takt.

Regeringens politik har i flera delar förstärkt denna utveckling. Skattesänkningar som främst gynnar dem med högre inkomster tillsammans med bristande förstärkningar av trygghetssystemen har inneburit att klyftorna ökat. Detta märks tydligt i vardagen för många barnfamiljer som redan befinner sig i en ekonomiskt utsatt situation.

Vi i Miljöpartiet har i våra motioner pekat på behovet av en sammanhållen politik för att minska barnfattigdomen. Det handlar om att stärka barnfamiljers ekonomi, förbättra trygghetssystemen och säkerställa att samhällets stöd når fram till dem som behöver det mest. I vår följdmotion om det vi kallar en fattigdomsreform lyfter vi behovet av strukturella förändringar för att minska ekonomisk utsatthet och ge människor bättre förutsättningar att klara sin vardag.

Fru talman! I detta sammanhang är försörjningsstödet centralt. Det är samhällets yttersta skyddsnät och ska garantera en skälig levnadsstandard när andra inkomster saknas.

I dag ser vi dock att den årliga uppräkningen av riksnormen inte är tillräcklig. De kraftiga prisökningarna har gjort att stödet i många fall inte täcker de mest grundläggande kostnaderna. Det innebär att människor trots försörjningsstöd inte alltid kan upprätthålla en skälig levnadsstandard. Därför anser Miljöpartiet att riksnormen behöver höjas utöver den ordinarie uppräkningen.

Vi menar också att det behövs nationell statistik över ansökningar och avslag gällande försörjningsstöd. Det är en förutsättning för att man ska kunna följa utvecklingen, upptäcka skillnader mellan kommuner och säkerställa att systemet fungerar rättssäkert och likvärdigt över hela landet.

Fru talman! I betänkandet behandlas flera andra förslag från våra motioner, bland annat om hur vi kan stärka stödet till anhöriga och utveckla ett mer inkluderande arbetssätt inom socialtjänsten för barn och unga med NPF. Det kan man läsa mer om i våra motioner.

Med detta vill jag avslutningsvis yrka bifall till reservation 14.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 13.)

Fru talman! Det är återigen kul att få komma in och vikariera i justitieutskottet.

Frågan om beskattning av inkomster från prostitution när sexköp numera är kriminaliserat har aktualiserats. I praktiken riskerar brottsutsatta kvinnor som går fria inom ramen för sexköpslagstiftningen att i stället bli åtalade för skattebrottsmål.

Utredningen om exitprogram för personer som är utsatta för prostitution har i betänkandet Ut ur utsatthet föreslagit en översyn av beskattning vid prostitution. Denna fråga bör regeringen hantera omedelbart, och regeringen bör ta fram riktlinjer för hur personer i prostitution inte ska behöva skatta för en betalning som de får när de utsätts för sexualiserat våld.

Om en förändring av skattelagstiftningen är nödvändig bör den göras. Vi anser dock att frågan om beskattning av inkomst från försäljning av sexuella tjänster handlar om mer än den specifika skattefrågan och därmed bör hanteras med ett brett grepp. Det övergripande målet är att stoppa exploatering av människor i prostitution. Regeringen bör skyndsamt göra en översyn av problemet när det gäller beskattning vid prostitution.

Många av de kvinnor som utnyttjas är personer som har kommit till Sverige från andra länder, ibland mot sin vilja eller med förhoppningar om annan försörjning som har visat sig inte existera. Dessa kvinnor lever i dubbel utsatthet om de dessutom av olika skäl är rädda för att utvisas tillbaka till förföljelse i hemlandet. Här är det viktigt att dessa personer inte är rädda för att söka hjälp och medverka till att de som begår olika brott kopplat till utnyttjandet av människor döms.

Det är därför av central betydelse att dessa kvinnor ges möjlighet att medverka i rättsprocesser och får den hjälp och det stöd de behöver för att kunna bearbeta trauman.

Jag står givetvis bakom Miljöpartiets samtliga reservationer, men jag väljer att bara yrka bifall till reservation 9, som handlar om denna fråga.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 1 april.)