Mauricio Rojas

Fru talman! Regeringens proposition om skärpta villkor för anhöriginvandring och begränsade möjligheter till uppehållstillstånd av humanitära skäl bygger på premissen att den stora invandring som Sverige har haft under de senaste decennierna i kombination med en bristande integration har bidragit till framväxten av ett omfattande och mycket problematiskt utanförskap. Detta är grundpremissen som först och främst måste analyseras. Sedan kan vi diskutera rimligheten i de åtgärder som regeringen föreslår i syfte att vända den negativa utvecklingen. Detta, fru talman, är vad jag kommer att göra i mitt anförande.

Redan i början av 00-talet pekade vi i Liberalerna på omöjligheten i att bedriva en generös migrationspolitik om integrationen var otillräcklig. Tyvärr var det inte många som ville lyssna då. Problemet bara växte med tiden, inte minst i samband med en rekordstor invandring. Utanförskapet omvandlades så småningom till regelrätta parallellsamhällen där olika separatistiska krafter - klaner, islamister och kriminella gäng - och ett oförblommerat hedersförtryck har tillåtits härska. Numera är följderna av denna oförlåtliga blindhet smärtsamt tydliga. Rättsstaten och allas trygghet står på spel. Därför är vi övertygade om att det behövs ett paradigmskifte såväl inom integrations- och migrationspolitiken som på många andra områden.

Fru talman! Låt mig lägga fram några fakta som underbygger den diagnos som motiverar regeringens förslag i den proposition som vi debatterar i dag. Jag börjar med invandringen.

Mellan år 2000 och år 2022 invandrade 2,2 miljoner personer till Sverige. Denna invandring gav en nettoökning av antalet utlandsfödda personer bosatta i vårt land från 1 miljon till 2,15 miljoner. Tre fjärdedelar av denna ökning bestod av personer födda i Asien och Afrika. Denna grupp utgör i dag drygt 10 procent av landets befolkning och mer än hälften av alla utrikes födda som bor i Sverige.

Ett väsentligt bidrag till denna ökning kommer från den flyktingrelaterade invandringen. Nästan 620 000 personer fick uppehållstillstånd som flyktingar eller flyktinganhöriga under dessa år. Det var en exceptionellt hög siffra i förhållande till vår befolkning - den låg omkring fem gånger över genomsnittet för Europeiska unionen.

Denna omfattande flyktingrelaterade invandring var en del av en dramatisk demografisk förändring av Sverige. I dag uppgår andelen personer som är födda i utlandet eller som åtminstone har en förälder som är det till 35 procent av Sveriges befolkning. Det handlar om en omvälvande förändring av ett land som fram till för inte så länge sedan var mycket homogent i etniska och kulturella termer.

Fru talman! Jag tror inte att vi behöver fördjupa oss mer i denna aspekt för att bekräfta den delen av regeringens diagnos. Vi kan gå vidare och titta på den andra aspekten av regeringens diagnos, det vill säga den bristande integrationen och framväxten av ett utbrett och allt djupare utanförskap.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Vissa skärpta villkor för anhöriginvandring och begränsade möjligheter till uppehållstillstånd av humanitära skäl

I detta sammanhang är det viktigt att påpeka att det handlar om problem som har en lång historia bakom sig; den sträcker sig tillbaka till åtminstone 1980-talet. Redan då kunde konstateras att det fanns områden och befolkningsgrupper, inte minst med invandrarbakgrund, som mitt i en mycket stark högkonjunktur halkade efter. Dessa tidiga tendenser förstärktes på ett avgörande sätt under 1990-talets utdragna lågkonjunktur.

Denna process kartlades i Folkpartiets så kallade Utanförskapets karta från december 2004. Genom att kombinera statistiska uppgifter gällande sysselsättning, skolresultat och valdeltagande konstaterade vi att det som definierades som utanförskapsområden hade ökat från 3 stycken år 1990 till 136 år 2002.

Den främsta orsaken till utanförskapets snabba framväxt var ett formligt sysselsättningssammanbrott i Sveriges mest utsatta bostadsområden. Enligt Statistiska centralbyrån fanns det år 1990 nio närområden där mindre än hälften av de boende mellan 20 och 64 år arbetade. År 2002, tolv år senare, fanns det 91 sådana områden. År 1990 var det 24 bostadsområden som hade en sysselsättning under 60 procent. År 2002 var antalet 252.

Den process av marginalisering som kartlades i Utanförskapets karta har fortsatt att verka sedan dess, fast i en lite långsammare takt. Stiftelsen Den Nya Välfärden konstaterade i sin uppföljning av Utanförskapets karta att det år 2012 fanns 186 utanförskapsområden med en sammanlagd befolkning på runt 566 000 personer. Det är en siffra som ligger mycket nära uppskattningarna från både Delegationen mot segregation, Delmos, och polisen.

Fru talman! Detta är grogrunden till många extremt bekymmersamma företeelser som vi har bevittnat på sistone. Det utanförskap som vi varnade för redan i början av 00-talet har nu utvecklats till systemhotande strukturer - eller motsamhällen, om jag får begagna mig av Emmanuel Macrons träffande begrepp - som sakta men säkert håller på att latinamerikanisera det svenska samhället. Den våldsvåg som har sköljt över Sverige, med återkommande kravaller, bilbränder, skjutningar och sprängningar, talar i detta avseende sitt tydliga språk.

Integrationen har misslyckats för betydande invandrade grupper och likaså för deras barn. Att påstå något annat vore rent och skär verklighetsflykt.

Att inte agera med kraft här och nu kan leda till en negativ utveckling som inte längre går att vända på. Det tänker inte den nuvarande regeringen göra.

Fru talman! Denna verklighetsbeskrivning utgör grunden för den restriktiva migrationspolitik som regeringen driver fram. Den proposition som vi diskuterar i dag är en viktig komponent av denna nödvändiga åtstramning inom migrationsområdet. Det fordras givetvis mycket mer än detta för att få ordning på Sverige, men utan det steget vore allt annat utsiktslöst.

I detta sammanhang vill jag påpeka att vi liberaler önskar att det skulle vara möjligt att upprätthålla en mindre restriktiv flykting- och migrationspolitik. Men vi gör bedömningen att så inte är fallet i dagens läge, tyvärr.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Vissa skärpta villkor för anhöriginvandring och begränsade möjligheter till uppehållstillstånd av humanitära skäl

Fru talman! Det finns hundratals miljoner människor i vår värld som gärna och på mycket goda grunder skulle vilja komma till oss för att söka skydd eller bättre levnadsvillkor. Förenta nationerna uppskattade att över 100 miljoner människor var på flykt år 2022, en siffra som tyvärr växer oavbrutet. Var och en av dessa medmänniskor är värd vår omtanke och solidaritet. Den avgörande frågan är hur vi agerar inför en så stor mänsklig tragedi.

För oss liberaler är detta förpliktande. Men vi tror inte att vi hjälper genom att förvärra den kritiska situationen i vilken Sverige befinner sig i dag. Den vägen leder inte till en bättre värld utan till ett sämre Sverige för alla.

Fru talman! För oss liberaler kan såväl migrationen som en växande etnisk och kulturell mångfald bidra till en mycket positiv utveckling. Men det förutsätter en fungerande integration och inte minst en invandringsvolym som inte överskrider våra integrationsmöjligheter.

Allt detta ska ske inom ramen för ett samhälle som både markerar med tydlighet och upprätthåller med kraft gränserna för den mångfald som kan accepteras i ett öppet, demokratiskt och jämställt samhälle. Detta vill jag verkligen betona så att man inte misstolkar vårt nuvarande ställningstagande.

Med det sagt vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

(Applåder)

I detta anförande instämde Rashid Farivar (SD).

Fru talman! Jag tycker precis som ledamoten att viss arbetskraft - det gäller till exempel specialiserade arbetare och tekniker, alltså nyckelpersonerna, som de nyss definierades som - är mycket viktig för att vi ska kunna anställa många till. Men dessa många till behöver i dag inte komma från Afrika, Asien eller Latinamerika, för de finns redan här.

Vi har haft en politik av likgiltighet. Vi har utvisat människor här i landet till utanförskap. Redan 2004 gjorde vi en utanförskapskarta. Då var det ungefär 480 000 personer som bodde i det vi då kallade - och som alla i dag kallar - utanförskapsområden. Det har blivit värre och värre. Det måste ta slut, och för att det ska ta slut måste vi satsa på utbildning, på arbetslinjen och på att göra det lönsamt att arbeta.

Vi måste också skapa incitament för arbetsgivarna att se de här människorna. Vi behöver förstå att vi inte kommer att ha den arbetskraft vi nu kan importera. Det skulle göra väldigt mycket nytta - inte bara för företagarna, som säkerligen skulle få mycket bra arbetskraft, utan framför allt för Sverige. Sverige orkar nämligen inte med det utanförskap vi har. Vi har låtit det växa. Det är dags att förändra det och stoppa utanförskapet.

Fru talman! Det finns många bostadsområden i Sverige där inte ens hälften av de vuxna i arbetsför ålder som bor där arbetar och är sysselsatta. Bland kvinnorna, inte minst invandrade kvinnor, är läget mycket, mycket värre. Denna situation, tycker i alla fall jag, kan inte tolereras.

Det vi gör i dag och det vi kommer att göra i framtiden genom lönegolvet är att sända en mycket mäktig signal till arbetsgivarna i det offentliga och i den privata sektorn att de nu måste ta till vara den reserv vi har i Sverige. De ska inte kunna ta den enkla vägen att importera människor som ska göra de jobb som dessa personer med rätt utbildning skulle kunna göra om vi satsar på dem.

Vad tycker ledamoten om att sända den mäktiga signalen att det är dags att på riktigt integrera dessa tiotusentals människor som finns i utanförskap i dagens Sverige?

Fru talman! Låt mig börja med en kort historisk betraktelse i syfte att förklara varför det infördes ett nytt system för arbetskraftinvandring 2008.

Som vi vet hade vi en omfattande arbetsmarknadsrelaterad invandring under efterkrigstiden. På den tiden fanns det väldigt få restriktioner för dem som ville komma till oss och arbeta. Arbetskraftsbehovet var så stort att många företag, särskilt inom metall- och verkstadsindustrin, startade rekryteringskampanjer runt om i Europa. I vissa storföretag kunde uppemot en tredjedel av arbetsstyrkan bestå av invandrade medarbetare.

Denna öppenhet kom under attack i slutet av 1960-talet. Fackföreningsrörelsen krävde då ett stopp för konkurrerande arbetskraft från utlandet och fick det. Från och med början av 1970-talet och fram till 2007 var vår arbetsmarknad i praktiken helt stängd för utländsk arbetskraft. Det var en extrem form av arbetsmarknadsprotektionism som skadade vår tillväxtförmåga i en tid av växande globalisering där tillgången till rätt arbetskraft var en nyckelfaktor för att upprätthålla vår internationella konkurrenskraft.

Fru talman! Låt mig ge ett exempel på vad denna den stängda dörrens politik innebar i praktiken. Jag tar det från det delbetänkande som Kommittén för arbetskraftsinvandring, den kommitté som skulle föreslå den nya arbetskraftsinvandringspolitiken, presenterade 2005. Enligt de siffror som redovisas i det betänkandet kan det konstateras att det mellan 2000 och 2004 beviljades sammanlagt 231 411 permanenta uppehållstillstånd. Av dessa var det mindre än 1 procent, eller bara 1 806 stycken, som beviljades till tredjelandsmedborgare av arbetsmarknadsskäl under dessa fem år. I genomsnitt 361 personer per år, fru talman - så pass stängd var alltså vår arbetsmarknad.

Denna nästan helt hermetiska slutenhet var en produkt av precis den typ av myndighetsbaserad och i grunden fackföreningsstyrd arbetsmarknadsprövning som både socialdemokrater och vänsterpartister nu vill återinföra.

På den tiden skulle tillståndet sökas i förväg från utlandet från Invandrarverket, som i sin tur konsulterade Arbetsmarknadsverket, som i sin tur remitterade ärendet till berörd facklig organisation. Kontentan, fru talman, blev en arbetskraftsinvandring som kom så nära noll som det över huvud taget var möjligt. En sådan ordning eller någon liknande vore i dag än mer förödande för Sveriges utvecklingsförmåga än den var innan de nya reglerna trädde i kraft år 2008.

Fru talman! Det nya systemet för arbetskraftsinvandring från tredjeland som infördes 2008 bröt med den isolationistiska och invandringsfientliga politiken och har gjort det möjligt för Sverige att få ett mycket välbehövligt tillskott av arbetskraft. Mellan 2009 och 2022 har kring 230 000 personer från tredjeland fått arbetsrelaterade tillstånd i Sverige.

Om vi utgår från Migrationsverkets siffror för 2022 kan vi konstatera att nästan hälften av dessa personer jobbar i chefsyrken eller yrken med krav på högskolekompetens eller också, som i merparten av fallen, fördjupad högskolekompetens. Det betyder inte att det bara var dessa personer som gjorde en viktig insats för vårt lands välstånd.

Behovet av arbetskraft är mångfasetterat, och det system som trädde i kraft 2008 möjliggjorde att många arbeten som med all sannolikhet inte skulle ha utförts blev utförda. Med andra ord hade Sverige varit fattigare utan det bidrag av arbete och kreativitet som tiotusentals arbetskraftsinvandrare har gett oss under dessa 15 år.

Detta får vi inte glömma, fru talman, så att vi inte målar en onyanserad och i grunden osann bild av den arbetskraftsinvandring vi har haft sedan 2008 eller ännu värre frestas att återfalla i den typ av extremt protektionistiska och tillväxtfientliga system som vi hade tidigare. Därför kan vi sammanfattningsvis säga att det reformerade systemet för arbetskraftsinvandring, som infördes 2008, på det stora hela har varit en absolut nödvändig och dessutom mycket lyckad åtgärd.

Samtidigt måste vi uppmärksamma två besvärande omständigheter. Den första är att vi har en betydande outnyttjad reserv av arbetskraft i landet, inte minst bland många invandrade personer med relativt låg formell utbildningsnivå som ofta hamnar i ett för alla mycket skadligt och kostsamt bidragsberoende.

Den svenska arbetsmarknaden har under långa perioder präglats av en märklig paradox: vi har haft rekordhög långtidsarbetslöshet kombinerat med rekordhög brist på arbetskraft.

Att importera arbetskraft till jobb som borde kunna utföras av personer som i dag lever i ett arbetsmarknadsmässigt utanförskap är i princip ett tveksamt sätt att lösa behovet av arbetskraft. Sverige skulle i alla avseenden må mycket bättre om utanförskapet vad gäller arbetsmarknaden men också socialt och kulturellt skulle minska.

Fru talman! Den andra besvärande omständigheten i detta sammanhang är att det i en hel del fall har konstaterats att de gällande reglerna för arbetskraftsinvandring missbrukas på olika sätt. Slutbetänkandet från Utredningen om arbetskraftsinvandring är tämligen utförligt i detta avseende.

Konsekvenserna av det missbruk av arbetskraftsinvandringens regler och den exploatering av utsatta personer som i dag förekommer är allvarliga för de personer som blir utsatta för det, men också för andra arbetare och för arbetsgivare som blir utsatta för illojal konkurrens och lönedumpning. Den som vill ta del av en mer ingående och omskakande berättelse om hur detta utsatthetens och exploateringens skuggsamhälle fungerar borde läsa Liza Alexandrova-Zorinas nyligen publicerade bok Imperiets barn.

Fru talman! Om missbruket inte åtgärdas kan tilltron till hela arbetskraftsinvandringssystemet undergrävas. Det borde företrädarna för de partier som i grunden föreslår oförändrade regler, nämligen Centerpartiet och Miljöpartiet, fundera över. I dessa partiers motioner talas det om behovet av att skydda de så kallade gröna näringarna. Det är beaktansvärt. Men då borde man föreslå speciella regler och undantag för dessa näringar och inte ett slags status quo som de facto skyddar dem som missbrukar systemet och exploaterar utländska arbetare.

Fru talman! Regeringen förbereder nu en hel del viktiga förändringar inom detta område. Det gäller implementeringen av riksdagens redan fattade beslut om att höja inkomstgränsen för att bevilja arbetsrelaterade tillstånd till tredjelandsmedborgare men också att utreda ett helt nytt system för arbetskraftsinvandring.

Viktigt i detta sammanhang är både den generella inkomstnivån, som ska motsvara medianlönen i landet, och de undantag som fordras så att vi inte drabbar vissa sektorer av vår ekonomi med orimliga lönekrav.

Samtidigt ska det underlättas för högkvalificerad arbetskraft att komma till och arbeta i Sverige. Det är oerhört viktigt för att Sveriges konkurrenskraft inom högteknologisk industri och Sverige som forskningsnation ska stärkas.

Sammanfattningsvis, fru talman, är vi liberaler helt inställda på att åstadkomma en modernisering av reglerna för arbetskraftsinvandringen där öppenheten och flexibiliteten förstärks på de områden där Sverige behöver ett tillskott av utländska arbetare. Huvudinriktningen ska vara att ta till vara och stärka de många positiva aspekterna av den reform som infördes 2008 och samtidigt rätta till de aspekter som kan betraktas som problematiska.

Fru talman! Låt mig avsluta med att yrka bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar ledamoten för frågorna och kommentarerna.

Det vi vill är att öppna ett samtal om detta. Vi får pröva olika vägar. Ledamoten säger att detta har fungerat i Sverige; jag säger att detta har fungerat i Norge, som inte är så väsensskilt från Sverige. Vi måste öppna debatten och se. Vi måste också se hur andra länder har gjort. Det är sant att de nordiska länderna är pionjärer i detta avseende, men kanske finns det också något att lära av andra länder.

Det vi vill är att flexibilisera och betala full kompensation för inkomstbortfallet. Vi ogillar det längre utnyttjandet av föräldraförsäkringen, för det visar sig att det blir ett bestående sätt för kvinnorna att gå ned till oftast 75 procent i arbetstid. Det leder till många andra konsekvenser, inte minst att deras livsinkomst och pension blir lägre. Det har alltså många effekter som vi borde motarbeta på något sätt.

Meningen med min presentation var att öppna samtalet. Sedan har vi mycket som är kortsiktigt. Vi har diskuterat det, och regeringen kommer att återkomma - det är naturligtvis jätteviktigt. Men det långsiktiga samtalet skulle vara bra, för jämställdhetseffekten av det system vi har är uppenbarligen bristfällig. Vi kan inte nöja oss med ett system som ger detta resultat.

Fru talman! Nej, vi vill inte gå vidare på den vägen. Vi politiker måste vara försiktiga med hur mycket vi vill bestämma över familjers viktiga beslut. Vänsterpartiet har föreslagit att den ska delas 50/50, men jag tror inte att vi ska göra sådana ingrepp.

Det vi borde förändra, som man kan läsa om i Liberalernas motion från förra riksdagsåret, är att möjliggöra för en kortare period där föräldern kan få full kompensation för inkomstbortfallet. Det skulle göra det lönsamt för båda föräldrarna att stanna hemma med barnet, och man skulle inte välja den med lägre lön. Vi tror att detta är en bra väg att gå. Det praktiseras i Norge sedan några år tillbaka med mycket gott resultat. Vi väljer ett annat sätt att vara flexibla som fortfarande ger föräldrarna frihet att utforma föräldraledigheten - till en viss punkt, för vi har reserverade dagar - men vi vill inte gå längre på den vägen.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag och därmed avslag på samtliga reservationer.

För närvarande pågår ett intensivt regeringsarbete angående den ekonomiska familjepolitiken, och flera viktiga utredningar är på gång inom detta viktiga område. Därför kommer vi med all säkerhet att få fler tillfällen att återkomma på ett mer konkret sätt till en rad centrala familjepolitiska frågor, och jag är övertygad om att många av förslagen i de motioner som vi debatterar i dag kommer att beaktas.

Av den anledningen vill jag i dag hålla mig till de mer principiella aspekterna av den ekonomiska familjepolitiken och ange Liberalernas långsiktiga perspektiv på detta område.

Fru talman! Liberalernas utgångspunkt är att Sverige ska vara ett jämställt, barnvänligt och föräldravänligt land. I det sammanhanget är tillgången till en väl utbyggd barnomsorg som gör att föräldrar kan kombinera jobb och föräldraskap under barnens uppväxt en avgörande förutsättning.

En annan hörnsten är rätten till föräldraledighet med ersättning, alltså det system som utgörs av föräldraförsäkringen tillsammans med lagstiftningen om föräldraledighet. Det är kring detta som jag kommer att uppehålla mig i dag.

För ett feministiskt parti som Liberalerna handlar det om frågor som på ett självklart sätt tillhör politikens viktigaste uppgifter. Vi liberaler är stolta över att Sverige har en generös föräldraförsäkring, och vi har också tagit striden för en väl utbyggd barnomsorg. Det ska vårt land ha också i fortsättningen.

Alltför länge har dock den offentliga diskussionen om föräldraförsäkringen handlat om förändringar inom ramen för dagens system trots dess uppenbara tillkortakommanden inte minst vad gäller jämställdhetsaspekten. Enligt vår mening är det just därför viktigt att på längre sikt åstadkomma större förändringar som kan leda till ett mer jämställt samhälle.

Fru talman! Föräldraförsäkringen infördes 1974 och har sedan dess varit oförändrad i sin grundkonstruktion. Det som har ändrats har varit försäkringens längd och ersättningsnivå samt att vissa perioder har öronmärkts för respektive vårdnadshavare. I övrigt har de grundläggande komponenterna varit bestående, trots jämställdhetsbristerna och att stora samhällsförändringar har inträffat sedan införandet.

Hit hör att synen på mäns och kvinnors ansvar för föräldraskapet har förändrats i grunden och att kvinnors deltagande i arbetslivet har ökat mycket kraftigt. Likaså råder numera i princip full behovstäckning i barnomsorgen för barn från ett års ålder och uppåt, detta i skarp kontrast till när föräldraförsäkringen infördes, då många föräldrar var tvungna att stanna hemma längre än så helt enkelt för att alternativ saknades.

Detta betyder dock inte att kvinnors och mäns utnyttjande av föräldrapenningen är likartat. Fortfarande är uttaget av föräldrapenning starkt könsuppdelat. År 2022 tog kvinnor ut omkring 70 procent av föräldrapenningdagarna, omräknat till nettodagar. Den långsiktiga trenden går visserligen i utjämnande riktning, men utvecklingen är långsam. För barn födda 2020 var det enbart en femtedel av föräldrarna som delade föräldrapenningdagarna någorlunda jämställt - ungefär 40 respektive 60 procent. Det är givetvis mycket bättre än vad det var exempelvis 2005, då inte ens en tiondel av föräldrarna gjorde det, men det är ändå långt ifrån vad som borde prägla ett mer jämställt samhälle.

Att tiden för att vara hemma med barnen är så ojämnt fördelad mellan kvinnor och män får betydande konsekvenser på många olika sätt. Det påverkar föräldramönstren inom familjen och kan också påverka omvärldens förväntningar, till exempel i förhållande till skolan och föräldrarnas arbetsgivare. Det påverkar barnets bild av föräldraskap och barnets uppfattningar om hur sysslor och ansvar förknippas med kön.

Men även föräldrarnas ekonomiska situation påverkas på ett högst väsentligt sätt. Fortfarande är deltidsarbete under längre tid i huvudsak något som kvinnor ägnar sig åt. Detta mönster grundläggs oftast i samband med att barnen kommer, och långvarigt deltidsarbete blir för många kvinnor en deltidsfälla.

I dag arbetar 26 procent av de förvärvsarbetande kvinnorna deltid men bara 11 procent av männen. Skillnaden är stor nog, men till detta kommer att de flesta män som jobbar deltid inte gör det som en följd av föräldraskapet. I stället arbetar männen deltid i början av sitt vuxenliv, i åldern 20-24 år, och när pensionen börjar närma sig, i åldern 55-64 år.

Jämförs i stället enbart siffrorna för deltidsarbete för föräldrar med hemmavarande barn blir skillnaderna i deltidsarbete ännu större.

Det är också vid detta tillfälle som löneskillnaderna mellan män och kvinnor på allvar börjar att växa. Skillnaden i livsinkomst påverkar kvinnors ekonomiska villkor och därmed deras självständighet livet ut. Därför har kvinnor i genomsnitt väsentligt lägre pensioner än män och en genomsnittlig ålderspension som endast motsvarar 69 procent av männens. Det är en viktig förklaring till att det i huvudsak är kvinnor som blir fattigpensionärer.

I detta perspektiv är det uppenbart att dagens konstruktion av föräldraförsäkringen har klara nackdelar som befäster en traditionell könsuppdelad arbetsfördelning och drabbar mödrarna på ett oacceptabelt sätt.

Dessutom utgår dagens föräldraförsäkring från den traditionella familjen där båda föräldrarna lever tillsammans. Det gör att föräldraförsäkringen är föga anpassad till att familjer ser ut på många olika sätt. Det behövs en modern föräldraförsäkring som fullt ut inkluderar alla typer av familjer och också familjer där föräldrarna har gått in i nya relationer.

Föräldraförsäkringen är inte heller anpassad till företagares villkor. Detta ger avtryck i att föräldrar som är egenföretagare tar ut väsentligt färre föräldrapenningdagar än andra trots att de är med och bidrar till systemet.

Fru talman! Det finns alltså många skäl till att tänka nytt vad gäller föräldraförsäkringen.

Vi liberaler har redan tidigare i denna kammare berört de idéer som skulle kunna vägleda ett långsiktigt reformarbete inom detta område.

I vår kommittémotion från riksdagsåret 2021/22 Liberala principer för en modern, flexibel och jämställd föräldraförsäkring lyfter vi fram följande principer som skulle kunna utgöra en lämplig utgångspunkt för en moderniserad föräldraförsäkring.

För det första borde föräldraförsäkringen utgå från barnets behov av trygghet och anknytning under den första viktiga tiden. Föräldraförsäkringen finns för att över huvud taget göra det möjligt för föräldrar att stanna hemma så att barnet får en trygg anknytning till föräldrarna under de allra första åren.

För det andra borde föräldraförsäkringen ge inkomstskydd när föräldrarna är hemma den första tiden och sedan underlätta en trygg återgång till arbetsmarknad och förvärvsarbete.

För det tredje borde föräldraförsäkringen underlätta och stimulera till ett jämställt föräldraskap.

För det fjärde borde föräldraförsäkringen ta hänsyn till familjernas olikhet.

Sist men inte minst borde föräldraförsäkringen vara flexibel och anpassad till en postindustriell ekonomi där några är anställda på ett traditionellt sätt medan många andra är egenföretagare, frilansare eller kombinatörer.

Fru talman! Utifrån dessa utgångpunkter har vi skisserat grunderna för en moderniserad föräldraförsäkring där man i stället för att ha en mycket lång föräldraförsäkring med partiellt inkomstskydd borde inrikta sig på en kortare försäkring med mycket bättre inkomstskydd. Vi vill också öppna möjligheter för helt nya former av flexibilitet och valfrihet.

Vi vill även komma till rätta med de mekanismer som skapar en deltidsfälla och i stället ge föräldrarna nya möjligheter att anpassa längden och nivån på försäkringen utifrån sina egna önskemål. Man ska, enligt norsk modell, kunna välja mellan en kortare föräldraförsäkring med full kompensation för inkomstbortfallet och en längre med en lägre grad av kompensation.

Vi vill dessutom stärka drivkraften till jämställt ansvarstagande genom en mer generös vab-ersättning.

Fru talman! Dessa är grundsatserna i den liberala vägen mot en reformerad föräldraförsäkring som på längre sikt kan bidra till ett mer jämställt samhälle. Vi hoppas att detta kan leda till ett öppet samtal om nödvändigheten av en moderniserad föräldraförsäkring nu när vårt gamla system snart fyller 50 år.

Fru talman! Man kan mycket väl diskutera Frontex befogenheter och mycket annat. Men det här är mer radikalt än så. Man vill avveckla Frontex, och man har inget annat att sätta i dess ställe. Jag undrar: Är detta på allvar? Är det så man bedriver politik? Har man tänkt på konsekvenserna av detta?

Avtalet med Turkiet - tar man bort det är det ungefär 4 miljoner människor som skulle beröras. Har man tänkt på vad detta betyder för hela den europeiska migrationspolitiken och för Sverige?

Asylvisum ska alltså alla som vill få söka. Ska Vänsterpartiet ha några speciella kriterier för detta? Ska man begränsa det eller pröva det på något sätt? Eller är detta bara prat och retorik som är väldigt ihålig egentligen?

Sist med inte minst har vi detta med regularisering oavsett tidigare uppehållsrättslig status. Har man funderat på att denna signal överallt skulle uppfattas som att det nu är dags att åka till Sverige och stanna en viss tid där, och sedan regulariseras man oavsett hur man gör för att stanna i Sverige och oavsett uppehållsrättslig status? Har man tänkt på människosmugglare? Det skulle vara fest för dem! Hur skulle det påverka resandet över Medelhavet - skulle det minska om man har ett sådant förslag? Det undrar jag verkligen. Jag tycker inte att det är seriöst.

Fru talman! Tack, Frida Tånghag, för anförandet! Jag skulle vilja fråga, inte om de tolv olika förslag som jag lyfte fram utan om fyra, för att hinna med.

För det första: Ni säger i kommittémotionen att ni vill avveckla Frontex. Då skulle jag vilja veta om ni har tänkt på konsekvenserna av det. Har ni gjort en analys: Vad skulle hända utan Frontex? Skulle det komma något annat, eller ska det bara försvinna?

För det andra står det i motionen om asylvisum för alla personer som vill söka asyl i Sverige. Ni begränsar det inte på något sätt. Har Vänsterpartiet funderat på hur många det kan bli? Hur ska det prövas så att det inte blir 100 000 som kommer hit? Hur funkar detta egentligen? Det är ett oerhört förbryllande förslag.

För det tredje vill ni säga upp avtalet med Turkiet. Då undrar jag om ni har tänkt på konsekvenserna av detta. Det finns ungefär 4 miljoner personer som Turkiet då skulle kunna hjälpa att vandra mot Europa.

Till sist undrar jag över detta med amnestin. Oavsett tidigare uppehållsrättslig status skulle man få permanent uppehållstillstånd i Sverige. Menar ni på riktigt att vem som helst, lagligt eller olagligt, skulle få stanna om personen har varit gömd i Sverige under en lång tid?

Fru talman! Jag förstår att ledamoten inte bryr sig om konsekvenserna av det samlade paket som Miljöpartiet står bakom. Det är Vänsterpartiet som har presenterat förslagen.

Den kris som en sådan politik skulle åstadkomma skulle göra hela diskussionen om familjeåterförening och mycket annat ganska irrelevant. Vi skulle få mycket allvarligare problem. Vi har redan mycket allvarliga problem, som ni faktiskt vill förvärra.

Fru talman! Miljöpartiet borde ta ansvar för den politik som det står bakom. Den politiken är inte bra för Sverige, den är inte bra för flyktingarna och den är inte bra för någon. Men Miljöpartiet driver den och gör stor sak av detaljerna. Men med de samlade konsekvenserna av vad ni, Miljöpartiet och Vänsterpartiet, föreslår kommer ni att se ett annat land. Det landet vill inte jag se. Det Sverige vill jag inte ha, helt enkelt.

Fru talman! Det här är intressant. Jag läste upp tolv förslag. Miljöpartiet står bakom de flesta - dock inte att avskaffa Frontex, om man ska vara ärlig. Men resten av förslagen tror jag att ni står bakom.

Ledamoten säger ingenting om det. Jag säger att konsekvenserna skulle bli en stor flyktingkris i Sverige, som skulle göra Sverige sämre. Det skulle skapa ännu fler konflikter, och det skulle inte hjälpa ett dugg vad gäller integrationen och så vidare. Men man säger ingenting om det. Jag antar att ledamoten vet att det skulle bli så men att hon inte bryr sig om det.

Vad gäller återföreningar av familjer var det för några minuter sedan en ledamot här som sa: Om jag skulle ha ett barn någonstans som jag inte kan krama eller se skulle jag inte kunna läsa, inte kunna bilda mig och inte kunna jobba, för det skulle vara så hemskt!

Då tror jag inte att man fattar någonting om vad en förälder skulle kunna göra för att förenas med sitt barn. Man skulle jobba så många timmar som möjligt och läsa så mycket som möjligt. Vi som har gått igenom detta vet att vi kan göra det och mycket mer.

Bry er inte så mycket om vad människor inte skulle kunna! Människor kan mycket mer än vad ledamoten tror, fru talman.

Fru talman! Vår nuvarande migrationspolitik finns i någonting som heter Tidöavtalet. Där sägs det att det ska vara 900 kvotflyktingar och inte 5 000. Det är vad partiet vill i dag, och det är vad partiet kommer att genomföra i dag.

Sedan handlar det om vad vi gör i morgon. Jag sa samma sak för några månader sedan, fru talman, till samma ledamot. Det får vi diskutera när vi får ordning på Sverige med utanförskap, skjutningar, hedersförtrycket och allt det som är oerhört viktigt.

Det håller på att splittra vårt land på ett sätt som är farligt för alla. Det gäller inte minst för sådana som jag och många andra som har kommit från andra länder och ser annorlunda ut. De kommer säkerligen att drabbas om det blir allt värre.

Reaktionerna mot ett kaos i ett samhälle är mycket starka. Det vet vi från alla kriser. Det vill jag inte ha. Det är inte liberalt, ledamoten, att skapa förutsättningar för en sådan kris.

Du kan säga vad du vill om Vänsterpartiets eller Miljöpartiets migrationspolitik. Det kan också Socialdemokraterna säga. Men om ni får en chans att regera kommer ni att göra det tillsammans. Då måste du ta ansvar.

Du säger att jag ska ta ansvar. Vi har gjort det i Tidöavtalet. Du ska också skriva under ett speciellt Tidöavtal. Jag frågar dig om de tolv förslagen. De är inte bara tolv utan många fler. De skulle verkligen leda till en fullständig migrationskris. Vad gör du med dem?

Fru talman! Jag skulle gärna vilja veta om någonting av det jag sa är fel och om några av mina tolv påståenden om Vänsterpartiets och Miljöpartiets politik inte stämmer med de motioner som vi diskuterar i dag. Stämmer det inte att det skulle leda till en fruktansvärd kris i Sverige som inte skulle hjälpa någon och få mycket allvarliga politiska och sociala konsekvenser som skulle göra Sverige sämre och inte bättre?

Det är inte liberalt att alliera sig med partier som vill ha sådant. Det skulle bli så om ni på något sätt vill bilda en majoritet och påverka det som händer i Sverige. Vad ska ni acceptera av de tolv förslagen? Är det amnestin, att avskaffa Frontex eller att avsluta avtalet med Turkiet?

Vilka av de tolv förslagen som Vänsterpartiet har handlar det om? Vänsterpartiet kommer utan tvekan att ingå i någon regeringskoalition om ni skulle få majoritet genom dem, eller Miljöpartiet. Vad är ni överens om? Vad är det liberala i att göra så?

Vad är det liberala i att förvärra de problem vi har redan i dag i Sverige? Har du inte hört talas om sprängningar och skjutningar, utanförskap och allt det som vi har talat väldigt mycket om? Det gjorde vi mycket tidigare än när andra vaknade, fru talman.

Det är liberalt att ha ett bra land där det inte finns stora konflikter. Där kan vi hjälpa så många vi kan på de platser som är bäst lämpade för det och inte förstöra Sverige.

(Applåder)

Fru talman! Vi debatterar i dag en lång rad motioner inom migrationsområdet. I detta sammanhang har jag valt att koncentrera mig på två kommittémotioner som går i diametralt motsatt riktning mot vad majoriteten i denna kammare anser nödvändigt inom detta område. Dessa motioner skulle, om de skulle bifallas, leda till en mycket betydande invandringsvåg med svåra sociala och politiska konsekvenser för landet i stort. Båda dessa motioner är från Vänsterpartiet, men Miljöpartiet har också ställt sig bakom många förslag i desamma.

Fru talman! Som bekant finns det i dag i riksdagen en stor majoritet som hävdar att en restriktiv migrationspolitik behövs med tanke på följderna av den påfallande obalans som under lång tid har funnits mellan en dåligt fungerande integrationspolitik och en mycket stor invandring. Detta gäller i synnerhet den asylrelaterade invandringen. I det avseendet återspeglar majoriteten i denna kammare en sedan mycket lång tid tillbaka dominerande inställning bland allmänheten.

Utslagning och utanförskap, parallell- och skuggsamhällen, gäng- och klanvälde, omfattande hedersförtryck, normsystem som strider mot det fria och jämställda samhällets grundprinciper, våldsbejakande islamism och farlig separatism är några kända uttryck för en alltmer hotande utveckling i landet. Riksdagens majoritet anser att det under dessa omständigheter vore fullständigt ansvarslöst att driva fram en politik som skulle leda till en ännu större flyktingrelaterad men också rent illegal invandring än den som vi redan haft. Men, fru talman, det är precis en sådan politik som Vänsterpartiet förordar och Miljöpartiet i stort sett stöder.

Låt mig kort summera några av de förslag som återfinns i Vänsterpartiets kommittémotioner, så att vi alla kan förstå vad det handlar om.

En amnesti eller regularisering bör införas för de personer som under en längre tid levt i Sverige, oavsett tidigare uppehållsrättslig status - legalt eller illegalt spelar ingen roll.

Dagersättningen för asylsökande ska höjas till nivån för riksnormen för försörjningsstöd och indexeras på samma sätt som denna norm, det vill säga med inflationen. Dessutom ska rätten till bistånd och boende också gälla vuxna utan barn som fått avslag på sin asylansökan.

Rätten till familjeåterförening ska stärkas. 18-årsregeln vad gäller barns rätt att återförenas med föräldrarna ska avskaffas. Barnen kan alltså vara 45 år eller 60 år - rätten gäller ändå. Den så kallade sista länken-bestämmelsen ska återinföras.

Personer vars utvisnings- eller avvisningsbeslut av praktiska skäl inte kan verkställas ska få uppehållstillstånd.

Vi bör återgå till de migrationsbestämmelser som gällde fram till 2016, med permanent uppehållstillstånd som huvudregel.

Antalet kvotflyktingar ska åter bli 5 000 per år.

Ensamkommande barn och unga som varit i Sverige i över ett år ska beviljas permanenta uppehållstillstånd.

Den europeiska gräns- och bevakningsstyrkan, Frontex, ska avvecklas. Ni kan tänka på konsekvenserna av detta. Det står inte att den ska ersättas av någonting annat, utan den ska avvecklas - punkt slut.

Asylvisum ska utfärdas för de personer som vill komma till Sverige för att söka asyl - alla antagligen; det finns inga begränsningar här.

Transportörsansvaret avskaffas. Mycket bra, enligt Vänsterpartiet!

Listan med visumpliktiga länder kortas ned i syfte att underlätta för eventuella asylsökande att komma till Sverige.

Avtalet mellan Turkiet och EU angående irreguljär migration ska sägas upp. Det handlar om det avtal som till stor del satte stopp för migrationskrisen 2015/2016. Dess avskaffande skulle innebära att miljontals nya migranter skulle kunna söka sig till Europeiska unionen.

Fru talman! Jag tror inte att jag behöver göra denna lista ännu längre för att vi till fullo ska inse den samlade effekten av den politik som Vänsterpartiet och Miljöpartiet förordar. Den skulle med all säkerhet leda till en omfattande invandringsvåg mot Sverige.

Jag undrar, fru talman, om Vänsterpartiets och Miljöpartiets företrädare har funderat på de oändligt långa köer som skulle bildas utanför de svenska ambassaderna och konsulaten på många håll i världen för ansökan om asylvisum. Begriper man den mäktiga signaleffekt som förslaget om en regularisering av alla personer som oavsett uppehållsrättlig status befunnit sig i Sverige under en viss tid skulle innebära? Och om en sådan massiv regularisering genomförs, vem skulle övertyga potentiella migranter och inte minst människosmugglare om att inte fler regulariseringar skulle ske i framtiden?

Har man förstått att detta de facto legaliserar den illegala invandringen? Tror Vänsterpartiet att en omfattande flykting- och invandringskris skulle kunna undvikas om Frontex avskaffas och avtalet med Turkiet sägs upp? Förstår Vänsterpartiet och Miljöpartiet att krisen 2015 skulle ihågkommas som en västanfläkt i jämförelse med en sådan kris? Har man uppskattat kostnaderna för ett sådant massivt inflöde av nya migranter? Och sist men inte minst - tror dessa partier att den majoritet av det svenska folket som vill ha en mer restriktiv flyktingpolitik skulle finna sig i en sådan situation?

Fru talman! I dag finns det en bastant majoritet i denna kammare som hindrar att Vänsterpartiets och Miljöpartiets förslag genomförs. Men det skulle kunna ändras om dessa partier får en maktposition där de kan villkora ett eventuellt parlamentariskt stöd till en ny regering med att alla eller åtminstone många av deras förslag genomförs. Det borde alla tänka på när de lägger sina röster på vissa partier.

Fru talman! Det finns hundratals miljoner människor i vår värld som gärna och på mycket goda grunder skulle vilja komma till oss för att söka skydd eller helt enkelt bättre levnadsvillkor. Förenta nationerna uppskattar att över 100 miljoner människor var på flykt 2022, en siffra som tyvärr växer oavbrutet. Var och en av dessa människor är värd vår omtanke och solidaritet, och den avgörande frågan är hur vi agerar inför en så omfattande mänsklig tragedi.

För oss liberaler är detta förpliktande, men vi tror inte att vi hjälper genom att i vårt land skapa en kaotisk flyktingkris som skulle ha svårförutsägbara sociala och inte minst politiska konsekvenser. Den vägen leder inte till en bättre värld utan till ett sämre Sverige för alla.

Fru talman! Låt mig avsluta detta anförande genom att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr talman! Låt mig börja med att yrka bifall till utskottets förslag och därmed avslag på samtliga reservationer. Det betyder på inget sätt att det inte skulle finnas värdefulla förslag i många reservationer, som jag är säker på att nuvarande regering kommer att ta hänsyn till vid policyutvecklingen inom socialförsäkringsområdet. Därför vill jag lyfta fram några av de förslag eller policyinriktningar som ur liberal synvinkel är mest intressanta i de motioner som vi debatterar i dag.

Det första finns i Centerpartiets kommittémotion angående kvalificeringen till sjukförsäkringssystemen. Där betonas med all rätt det som för oss liberaler är grundbulten i hela socialförsäkringssystemet, nämligen en stark och tydlig koppling mellan arbete och rätten till olika förmåner. Denna koppling måste vi inte bara värna om, utan också förstärka när så är befogat. Det ska löna sig bättre att arbeta och därmed betala skatt till den gemensamma välfärden, för när fler arbetar och går till jobbet, skaffar sig en gemenskap på arbetsplatsen, inkluderas och känner att de bidrar blir både Sverige och välfärden starkare.

En annan beaktansvärd inriktning finns i den moderata riksdagsledamoten Boriana Åbergs motion angående behovet av ett system för kvalificering till välfärden. Det skulle göra vårt välfärdssystem mer ekonomiskt hållbart och inte minst stärka incitamenten för nyanlända att snabbt etablera sig på arbetsmarknaden.

Herr talman! Det finns få andra aspekter som skulle gynna integrationen av nyanlända och därmed legitimiteten i hela vår migrationspolitik så mycket som en tydlig koppling mellan att bidra till samhället och att få bidrag från samhället. Detta är en av den nuvarande regeringens vägledande principer, och därför kommer kvalificeringen till välfärden att skyndsamt utredas i syfte att inrätta ett sådant kvalificeringssystem.

En tredje policyorientering som är ytterst viktig och som regeringen intensivt jobbar med återfinns i exempelvis Socialdemokraternas och Sverigedemokraternas respektive kommittémotioner angående det viktiga i att stävja fusk och otillbörligt utnyttjande av de gemensamma trygghetssystemen. Den liberala arbetsmarknadsministern Johan Pehrson har betonat detta vid olika tillfällen och sagt att omkring 18 miljarder kronor varje år betalas ut på ett felaktigt sätt. Det är pengar som behövs i välfärden och hade exempelvis räckt till att anställa 26 000 lärare. I detta sammanhang är ett brett informationsutbyte mellan olika myndigheter helt nödvändigt för att man på ett effektivt sätt ska kunna bekämpa fusket.

Att kriminella gäng har satt välfärdsfusket i system är ytterligare ett tungt vägande skäl till att prioritera en resolut antifuskpolitik, och det är glädjande, herr talman, att kunna konstatera att det i denna kammare i dag finns ett solitt stöd för en sådan politik.

Beaktansvärda är också de olika motioner som påpekar behovet av mer flexibla trygghetssystem som kan anpassas till betydande grupper vars arbetsvillkor inte motsvarar dem som gäller för de mer traditionella arbetstagargrupperna. Egenföretagare, frilansare, kulturarbetare och kombinatörer, det vill säga personer som kombinerar anställning med att driva företag, nämns i detta sammanhang, och vi kan anta att dessa och andra mindre konventionella arbetsformer kommer att växa mycket mer i vår postindustriella tid. I den moderna ekonomin arbetar inte alla på samma typ av arbetsplats med en fast tillsvidareanställning. Därför är det ytterst angeläget att successivt anpassa våra trygghetssystem till denna nya verklighet som berör allt fler personer i vårt samhälle.

Sist men inte minst vill jag uppmärksamma de motioner - och de är flera - som lyfter fram en för oss liberaler alltid prioriterad aspekt, nämligen jämställdhetsaspekten i både arbetslivet och utnyttjandet av våra sociala försäkringar. Att det i dessa avseenden råder stora skillnader mellan kvinnor och män är ett välkänt faktum.

Som påpekas i olika motioner gäller detta inte minst sjukskrivningarna; kvinnorna är sjukskrivna i nästan dubbelt så stor utsträckning som män. Utvecklingen vad gäller personer sjukskrivna på grund av en psykiatrisk diagnos är särskilt oroväckande i detta sammanhang. Av de personer som var sjukskrivna av den anledningen vid utgången av 2021 var 70 procent kvinnor. Men ojämställdheten gäller också andra försäkringsformer, till exempel arbetsskadeförsäkringen.

Regeringen är väl medveten om denna problematik och det komplexa orsakssamband som ligger bakom densamma. Här förbereds politiska åtgärder, till exempel den aviserade nationella strategin för psykisk hälsa, men det är vidare förändringar inom både arbetslivet och inte minst familjelivet som behövs för att komma åt denna mycket bekymmersamma brist på jämställdhet.

Fru talman! I helgen läste jag en omskakande bok skriven av Liza Alexandrova-Zorina. Bokens titel är Imperiets barn, och den handlar om det postsovjetiska parallellsamhället i Sverige. Det är en bok om hänsynslös exploatering och förnedring och om vidriga levnadsvillkor, som vi inte ens kan föreställa oss. Det är en del av det skuggsamhälle som har vuxit fram i Sverige - det gömda Sverige, som numera befolkas av tiotusentals personer.

Min fråga till migrationsministern gäller regeringens syn på skuggsamhällets utbredning och vilka åtgärder som planeras för att ta itu med denna bekymmersamma företeelse.

Herr talman! I flera av de motioner som vi debatterar i dag finns det intressanta förslag som kan hjälpa till att förbättra vårt allmänna pensionssystem. Ändå vill jag att riksdagen avslår reservanternas yrkanden och bifaller utskottets förslag. Skälet till detta är enkelt, herr talman. Vårt pensionssystem står inför stora utmaningar som fordrar ett helhetsgrepp för att kunna hanteras på ett ansvarsfullt och långsiktigt hållbart sätt. Det är givetvis motsatsen till en populistisk valcirkus av den typ som vi upplevde för inte så länge sedan.

Vad det handlar om är att under nya omständigheter utveckla de i allt väsentligt sunda grundprinciper som det allmänna pensionssystemet bygger på. Vi liberaler har stått och står alltjämt bakom dessa principer, till exempel separationen från statsbudgeten, livsinkomstprincipen, intergenerationellt ansvar, som gör att man inte belastar kommande generationer, det respektavstånd gentemot den icke arbetsrelaterade pensionen som gör att det alltid ska löna sig att arbeta samt sist men inte minst långsiktig hållbarhet, det vill säga en långsiktig balans mellan systemets inkomster och utgifter.

Det har varit Pensionsgruppens uppgift att värna om och vidareutveckla dessa grundprinciper sedan det nya pensionssystemet sjösattes på 1990-talet. Det fungerade väl under mer än två decennier men har knappast gjort så under de senaste åren. Därför är det utomordentligt viktigt, herr talman, att denna styrgrupp får en nystart, inte minst med tanke på de två stora utmaningar som vårt allmänna pensionssystem står inför.

Den ena är en grundläggande demografisk utmaning. Livets längd har ökat mer än arbetslivets, inte minst i jämförelse med de prognoser som systemet ursprungligen vilade på. Därför blir den allmänna pensionen inte tillräckligt hög när samma pengar ska räcka för ett längre pensionärsliv. Det gör att pensionerna i genomsnitt ligger betydligt under den kompensationsnivå som var tänkt när systemet sjösattes.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Pensioner

Den andra utmaningen är ett krympande respektavstånd som gör att arbetslinjen snabbt urholkas. Detta påpekades av Pensionsmyndighetens generaldirektör Daniel Barr i ett uppmärksammat debattinlägg i november förra året. Det beror dels på inkomstpensionernas relativt låga nivå, dels på de stora ökningar av grundskyddet som förra året beslutades av riksdagen, dels på de olika indexeringsmekanismer som gäller för inkomstpensionen och för garantipensionen.

Dessa stora utmaningar understryker behovet av att åter igångsätta Pensionsgruppens arbete. Det borde göras baserat på ett så brett parlamentariskt underlag som möjligt. Alla partier som explicit ställer sig bakom pensionssystemets grundprinciper borde inbjudas till att bli en del av gruppen. Det skulle återge systemet dess breda parlamentariska stöd, som fanns på 90-talet, och dessutom förhindra att populistiska utspel av den typ som vi nyligen kunde beskåda blir vardagsmat i svensk politik.

Herr talman! Alla ska kunna känna trygghet till sin pension. Vi vill ha ett stabilt pensionssystem där man får mer i pension ju mer man betalar in. Vi vill ha ett pensionssystem där medborgarna skyddas mot politiska infall och tjänar på att arbeta mer och betala in skatt.

Herr talman! När pensionssystemet sjösattes stod drygt 90 procent av riksdagen bakom det. Det har minskat avsevärt. Om vi fick in alla de partier som är positiva till pensionssystemet och som dessutom vill vara med i Pensionsgruppen skulle vi återigen få 90 procent som stod bakom den. Därför tycker jag att det är väldigt viktigt att tänka på möjligheten att utvidga Pensionsgruppen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Pensioner

Grunden måste vara att partierna står bakom de principer som leder arbetet i gruppen. Hur kan vi förklara att vi inte bjuder in partier som vill vara med i Pensionsgruppen och som ställer sig bakom de principer som vägleder vårt arbete?