Mauricio Rojas

Herr talman! Rätt ska vara rätt. Skriver man någonting i en motion ska det stämma. Man får inte säga att vi har det och det om det inte stämmer. Jag tittar på siffrorna från Eurostat, och detta stämmer inte. Då måste det finnas en vilja att ge en missvisande bild och att måla upp en bild av att Sverige nästan har de allra fattigaste pensionärerna i hela Europeiska unionen.

Det är faktiskt så att vi har lägre nivåer gällande absolut fattigdom bland pensionärer än till och med det oljerika Norge, ja, än i alla andra europeiska länder med undantag av Luxemburg.

Det här måste man också säga om man inte vill ge en bild av läget i Sverige som är missvisande. Ni skriver det. Ni ska ta ansvar för det. Jag ska mejla siffrorna också, men det är viktigt att alla får veta att ni inte säger sanningen om viktiga saker när ni jämför Sverige med andra länder.

Herr talman! Tack, ledamoten Gabrielsson, för anförandet! Jag vill börja med att rätta till ett viktigt faktafel i Vänsterpartiets motion om pensionerna. Där kan man läsa: "Andelen fattiga pensionärer i Sverige är högre än genomsnittet i EU, enligt siffror från Eurostat".

Detta stämmer inte, herr talman. Enligt Eurostats siffror för 2021 var andelen fattiga pensionärer i Sverige 2,2 procentenheter lägre än EU-genomsnittet.

Men, herr talman, det handlar om mer än ett faktafel. Den siffra som jag nu nämnde refererar till det som brukar kallas relativ fattigdom, som egentligen återspeglar ojämlikheten mer än fattigdomen i sig. Siffrorna om relativ fattigdom säger i detta fall bara att det finns en viss andel pensionärer med disponibla inkomster som ligger under 60 procent av medianinkomsten i landet.

Om man verkligen vill tala om fattigdom i den mening som de flesta ger ordet borde man referera till det som kallas absolut fattigdom eller, om jag ska begagna mig av det begrepp som Eurostat använder, material deprivation. Det handlar alltså om oförmågan att tillfredsställa livets grundläggande behov.

Om man använder detta mått, herr talman, kan man konstatera att Sverige tillsammans med Luxemburg har den lägsta absoluta fattigdomen i hela Europeiska unionen. Det är faktiskt svårt att hitta ett annat land på jordklotet som har så bra siffror vad gäller den materiella fattigdomen.

Min fråga till ledamoten är: Varför gör ni på detta vis? Varför målar ni en så missvisande bild av pensionärernas läge i Sverige?

Herr talman! De motioner som vi diskuterar i dag berör en aspekt som är av stor betydelse för företagens förmåga att växa, skapa jobb och generera välstånd. Det är viktigt att komma ihåg att arbetsgivaravgifterna tillsammans med lönen och de avtalade sociala avgifterna avgör hur höga anställningskostnaderna blir. Därmed utgör de ett strategiskt villkor för hur många jobb vår ekonomi är förmögen att skapa.

Avgifterna uppgår i dagens läge till 31,4 procent av bruttolönen plus diverse förmånsvärden. I dessa avgifter ingår olika poster. Exempelvis går en knapp tredjedel till ålderspensionen. Men det är också en ren skatt på arbetet som motsvarar mer än en tredjedel av dessa avgifter. Detta plus inkomstskatterna ger en total skattebelastning på drygt 42 procent för en genomsnittlig arbetstagare och på mer än 50 procent för en arbetstagare med hög lön.

I ett komparativt perspektiv är dessa nivåer mycket höga och ligger mer än 20 procent över genomsnittet för OECD-länderna. De är också betydligt högre än i de andra skandinaviska länderna, som inte på något sätt ligger efter Sverige vad gäller befolkningens välstånd. Dessa siffror illustrerar betydelsen av det ämne som vi diskuterar i dag.

Herr talman! Det är utomordentligt viktigt att Sverige har konkurrenskraftiga skatter och avgifter som främjar tillväxten och förmågan att skapa goda jobb. Detta gäller inte minst för de medelstora och mindre företagen.

Vi kan konstatera att fyra av fem jobb som skapas i dag i Sverige skapas av företag med färre än 200 anställda. Dessa så viktiga företag måste ges rätt förutsättningar att växa. Det är en avgörande pusselbit för att kunna klara integrationen, jobben och välfärden.

Därför, herr talman, är det positivt att både Centerpartiet och Sverigedemokraterna lyfter fram liknande tankegångar i sina respektive kommittémotioner och pekar på behovet av att sänka arbetsgivaravgifterna för de jobbskapande småföretagen.

Lika viktigt för Sveriges konkurrenskraft är att arbetet med innovation, forskning och utveckling främjas. Därför är det glädjande att konstatera, som det framgår av budgetpropositionen för 2023, att regeringen avser att förstärka nedsättningen av arbetsgivaravgifter för personer som arbetar med forskning eller utveckling, det så kallade FoU-avdraget. Man höjer taket för avdraget från 600 000 kronor till 1,5 miljoner kronor.

Samtidigt är det viktigt att påpeka att det inte räcker med endast skattesänkningar. Därför är det bra att regeringen drar igång ett brett reformarbete där man ser över företagens beskattning, nu senast med tilläggsdirektiven till 3:12-utredningen där en skattehöjning stoppas.

Man siktar även in sig på företagens förutsättningar där det är viktigt att de administrativa kostnaderna sjunker. I detta arbete som regeringen bedriver i syfte att skapa bättre villkor för det företagsamma Sverige är jag övertygad om att många av de positiva förslag som finns i de motioner som vi behandlar i dag kommer att tas till vara.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Socialavgifter

Ska Sverige stå starkt krävs attraktiva villkor för dagens och framtidens företag. Vi ska vara ett självklart land för alla som vill starta, driva och arbeta i morgondagens företag.

Det är individernas kreativitet, entreprenörskap och strävsamhet som är grunden för den svenska välfärden och som har skapat de svenska exportframgångarna. I Liberalernas Sverige ska de hinder rivas som håller tillbaka dagens innovatörer och entreprenörer. Det är så allas välfärd kan tryggas.

Med det, herr talman, vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.

(Applåder)

Herr talman! Utgiftsområde 11 Ekonomisk trygghet vid ålderdom i budgetpropositionen handlar om de ekonomiska levnadsvillkoren för drygt 2 miljoner personer eller en femtedel av vårt lands invånare.

Den ekonomiska aspekten utgör en mycket väsentlig del av dessa personers trygghet och välstånd. Men det är viktigt att inledningsvis påpeka att det också finns andra åtminstone lika viktiga delar av levnadsvillkoren för de äldre, eller årsrika, som min partikollega Barbro Westerholm brukar säga.

För att bara ta ett exempel vill jag i detta sammanhang påminna om att enligt senaste Nationella trygghetsundersökningen från oktober 2022 känner sig mer än var tredje kvinna mellan 65 och 74 år otrygg eller vågar helt enkelt inte gå ut en sen kväll i det egna bostadsområdet. Vad gäller kvinnor mellan 75 och 84 år är det mer än fyra av tio som befinner sig i en så beklaglig situation.

Otryggheten och ensamheten är två av de främsta livsbetingelserna som gör att åldrandets naturliga bördor kan kännas ännu tyngre och till och med förvärras.

I detta avseende är det värt att uppmärksamma att, enligt Statistiska centralbyråns rapport Efter 60, 900 000 personer över 60 år bor ensamma och att var femte ensamstående person i den åldern också betraktas som socialt isolerad, det vill säga att de mycket sällan eller aldrig träffar anhöriga, vänner eller bekanta.

Därför är det glädjande att regeringen lägger fram en treårig gemenskapssatsning på sammanlagt 900 miljoner kronor.

Herr talman! En annan viktig aspekt som påverkar de äldres livssituation på ett mer övergripande sätt är den bristande politiska representation som denna grupp har i våra främsta beslutande församlingar, inte minst i denna riksdag.

Bara nio ledamöter som var 65 år eller äldre valdes in i riksdagen vid det senaste riksdagsvalet. Det ger en representation på ynkliga 2,6 procent för en grupp som motsvarar en dryg fjärdedel av valmanskåren.

I vårt utskott, socialförsäkringsutskottet, som behandlar frågor relaterade till de äldres ekonomiska trygghet finns det bara 1 av sammanlagt 47 ordinarie ledamöter och arbetande suppleanter som är äldre än 64 år.

Jag lyfter fram denna omständighet eftersom jag är övertygad om att denna underrepresentation inte bara är orimlig utan rent av skadlig för hur vår demokrati fungerar.

Herr talman! Om vi nu vänder blicken mot de ekonomiska villkoren för de äldre i Sverige kan vi glädjas över att konstatera, som redovisas i budgetpropositionen, att andelen personer som är 65 år eller äldre och som lever i materiell fattigdom är den lägsta i Europeiska unionen. Och detta gäller både män och kvinnor.

Även andelen pensionärer med det som kallas låg ekonomisk standard, det vill säga som har en disponibel inkomst som ligger under 60 procent av medianen för hela samhället, är komparativt låg. Den andelen har dessutom, enligt Eurostats statistik, minskat från 17,9 procent år 2016 till 13,4 procent år 2021.

Men här bör en särskild grupp uppmärksammas, nämligen ensamstående kvinnor med pension, där drygt en tredjedel lever med låg ekonomisk standard. Tidigare strukturell ojämlikhet visar sitt ansikte i människors plånböcker på äldre dagar.

Herr talman! Det är också glädjande att konstatera, vilket tydligt framgår av budgetpropositionen, att vi står inför det som förmodligen är den kraftigaste resursförstärkningen av grundskyddet för pensionärer som någonsin gjorts. Garantipensionens budgetutgifter för 2023 ligger 50 procent över det prognostiserade utfallet för 2022 och drygt 80 procent över utfallet för 2021. Det beräknade utfallet för 2024 och 2025 ligger ännu högre och motsvarar en ökning med 123 respektive 129 procent i förhållande till utfallet för 2021.

Herr talman! I detta ljusa scenario för många pensionärer med relativt låga disponibla inkomster måste man uppmärksamma de problem som hotar vårt inkomstbaserade pensionssystem. Detta system, som har livsinkomstprincipen som grund, ligger som bekant utanför statsbudgeten. Men det påverkas på ett mycket väsentligt sätt av grundskyddets utveckling och likaså av andra budgetrelaterade inkomstförstärkningar som bostads- och inkomsttillägget till pensionärerna.

För inte så länge sedan, den 17 november 2022, publicerade Daniel Barr, generaldirektör för Pensionsmyndigheten, ett debattinlägg i Dagens Nyheter där följande kunde läsas:

"Sammantaget innebär den höjda garantipensionen och pensionsomräkningarna att drygt en miljon pensionärer med låga eller normala inkomster, utav sammanlagt 2,3 miljoner pensionärer, kommer att omfattas av garantipensionen från nästa år. Bland kvinnorna är det en klar majoritet som kommer att få garantipension."

Han fortsätter:

"När mer än fyra av tio pensionärer och fler än hälften av alla kvinnliga pensionärer saknar den tänkta kopplingen mellan arbete och pension kan man på goda grunder ifrågasätta om livsinkomstprincipen fortfarande är en grundläggande princip för vårt pensionssystem."

Generaldirektören Barr avslutar sitt inlägg med en mycket angelägen fråga:

"En central fråga i det offentliga samtalet om pensioner är i vilken grad arbete ska löna sig också i pensionskuvertet. Frågan är om vi ska ha ett allmänt pensionssystem med en stark livsinkomstprincip eller ett system där de allmänna pensionerna är mer eller helt lika för alla?"

Herr talman! För oss liberaler är svaret på denna ytterst väsentliga och aktuella fråga glasklart. Vi tycker att det är rättvist och dessutom avgörande för vårt gemensamma välstånd att värna om ett pensionssystem som bejakar arbetslinjen. Att det i alla avseenden ska löna sig att arbeta är den grund på vilken ett hållbart välfärdssamhälle vilar. Varje avsteg från denna princip försvagar våra framtida möjligheter att finansiera ett generöst välfärdssystem med bra sociala skyddsnät, skolor och vård och omsorg för alla som behöver det.

Det finns andra partier som i jämlikhetens namn är beredda att urholka vårt arbetsbaserade pensionssystem. Det sättet att tänka leder till en jämnt fördelad fattigdom för alla, eftersom det underminerar det välståndsskapande fundament som ger oss alla möjligheten att leva ett tryggare och rikare liv. Det har vi sett i alla samhällen som har valt denna välståndsfientliga jämlikhetslinje. Därför hoppas vi att en klar majoritet av Sveriges riksdag ska fortsätta värna om grunderna för vårt arbetsbaserade pensionssystem och inte falla offer för populistiska förslag som kan ge kortsiktiga opinionsvinster till priset av vår gemensamma välfärds hållbarhet.

Herr talman! Med dessa ord avslutar jag mitt inlägg och yrkar bifall till utskottets förslag och önskar alla en god jul.

Fru talman! Tack, Annika Hirvonen, för svaret! Det sista var hårda ord.

Jag läser från er budgetmotion. Statsskulden växer med 82 miljarder nästa år. Det blir 206 miljarder inom två år och 352 miljarder inom tre år. Det är en fenomenalt snabb skuldsättning, som enligt vad du säger kommer att fortsätta under ungefär tio år. Är det meningen? Har ni en underskotts- och skuldsättningspolitik som är mycket mer aggressiv än Vänsterpartiets?

Miljöpartiet verkar sakna Vänsterpartiets ärlighet och vill inte kalla en spade för en spade. Därför väljer partiet att plädera för en reform av det finanspolitiska ramverket där det i dag gällande överskottsmålet ska ersättas med det som partiet på ett mycket kryptiskt sätt kallar ett balansmål. Jag undrar, ledamoten, hur man kan kalla en skuldsättning på 352 miljarder på tre år för ett balansmål. Det är ett ord i er budgetmotion - balansmål. Ni förklarar inte exakt vad det betyder. Jag kan inte få ihop detta. Ni borde säga som Vänsterpartiet gör: Vi pläderar för en underskottspolitik som ska finansieras med lån, som ska betalas av kommande generationer. Då skulle jag kunna förstå.

Fru talman! Tack för frågan, Annika Hirvonen! Det är en mycket viktig fråga. Jag hoppas verkligen att man, när regeringen återkommer med den nya nationella strategin mot psykisk ohälsa, bland annat ska ta upp den frågan. Det är oerhört viktigt att arbeta så.

Men jag måste också påpeka att ledamoten Annika Hirvonen tillhör ett av de generösa partierna. Det och Vänsterpartiet är generösa med skattebetalarnas och kommande generationers pengar. Därför kan man lova mycket. Miljöpartiets underskotts- och skuldsättningspolitik är extremt generös. Den överträffar till och med Vänsterpartiets, och det säger inte lite i sammanhanget.

Inom sjukförsäkringsområdet handlar det om drygt 20 miljarder kronor på tre år. Men detta är bara en mindre del av de underfinansierade reformer som partiet föreslår. Trots en skattechock på cirka 150 miljarder kronor på tre år ger detta ett statsfinansiellt underskott på drygt 350 miljarder kronor på tre år. Statsskulden växer givetvis med lika mycket, eller med 35 procent, på bara tre år.

Min fråga tillbaka till Annika Hirvonen är om hon anser att det är ansvarsfullt att lova reformer, satsningar och mycket annat med tanke på att det är kommande generationer som kommer att betala detta.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ekonomisk trygghet vid sjukdom och funktions-nedsättning

Fru talman! Budgetpropositionens utgiftsområde 10 är en av de tyngsta budgetposterna om sammanlagt drygt 100 miljarder kronor. Målet för utgiftsområdet är att frånvaro från arbete på grund av sjukdom ska ligga på en långsiktigt stabil och låg nivå. Det ska inte heller variera beroende på om du är man eller kvinna eller var i landet du bor.

Fru talman! Vid en långsiktig analys kan en mycket positiv utveckling konstateras vad gäller det mått som bäst återspeglar läget på området, nämligen ohälsotalet, det vill säga antal nettodagar per år som personer mellan 16 och 64 år i genomsnitt har sjukpenning, rehabiliteringspenning, sjukersättning eller aktivitetsersättning. Enligt budgetpropositionen har ohälsotalet gått ned från drygt 40 nettodagar i mitten av 00-talet till 22 nettodagar år 2021. Det har medfört mer än en halvering av utgifterna relaterade till sjukdom och funktionsnedsättning i förhållande till landets bruttonationalprodukt, från knappt 7 procent av bruttonationalprodukten i slutet av 1980-talet till 2,5 procent år 2021.

Ett allmänt förbättrat hälsotillstånd och mer hälsosamma arbetsmiljöer har varit viktiga faktorer som åtminstone delvis kan förklara en så positiv utveckling. Men regelförändringarna har också spelat en central roll i sammanhanget. Så var det till exempel när en uppåtgående trend vad gäller de sjukrelaterade utgifterna vändes till motsatsen i början av 1990-talet genom införandet av sjuklöneperioden och sänkningen av ersättningsnivån. Det är en viktig lärdom som inte får glömmas om hur regelförändringar på ett mycket väsentligt sätt kan påverka den långsiktiga utvecklingen.

Fru talman! I denna i stort sett positiva utveckling finns dock en särskilt bekymmersam aspekt som måste uppmärksammas så att mycket mer görs på området. Det gäller skillnaderna mellan kvinnor och män som till och med har ökat med tiden.

Vi kan ta sjukpenningtalet som exempel, det vill säga antalet nettodagar per år under vilka en person i genomsnitt uppbär sjuk- eller rehabiliteringspenning. Här kan vi notera - det är viktigt att inte förbise denna aspekt - en väsentlig generell minskning på längre sikt. Men gapet mellan kvinnor och män minskar inte utan snarare ökar med tiden.

Vid perioden med de högsta registrerade nivåerna på sjukpenningtalet, mellan åren 1987 och 1991, låg kvinnornas tal 32 procent högre än männens. 15 år senare, mellan 2002 och 2006, hade gapet gått upp till 79 procent. Och mellan 2016 och 2020 var gapet hela 99 procent. Denna utveckling kan inte betraktas som tillfredsställande och talar om ett påtagligt misslyckande vad gäller målet att minska skillnaderna i sjukfrånvaron mellan kvinnor och män.

Än mer bekymmersamt är att konstatera de psykiska diagnosernas roll i sammanhanget. Det står att läsa i budgetpropositionen att "psykisk ohälsa, i form av bl.a. ångest och depressioner, är i dag den vanligaste sjukskrivningsorsaken för både kvinnor och män". I propositionen konstateras också att skillnaderna mellan kvinnor och män var avsevärda på området. Av cirka 87 000 personer som vid utgången av 2021 var sjukskrivna på grund av en psykiatrisk diagnos var 61 000 kvinnor och 26 000 män. Det vill säga att kvinnornas sjukskrivning på grund av psykiatriska diagnoser var 2,3 gånger vanligare än männens.

Här finns mycket att göra, och budgetpropositionens analys av läget är träffande. "Höga prestationskrav och yrken med krav på högt emotionellt och psykologiskt engagemang, vilket kännetecknar de s.k. kontaktyrken där många kvinnor arbetar, bidrar till att kvinnor har en hög risk för sjukskrivning med psykiatriska diagnoser. Ytterligare en faktor som bidrar till kvinnors sjukskrivningar med psykiatriska diagnoser är att kvinnor fortfarande tar ett större ansvar för obetalt hem- och omsorgsarbete, dvs. i större utsträckning än män kombinerar förvärvsarbete med huvudansvaret för barn och hem."

Fru talman! Ett samhälle som på många sätt fortfarande är ojämställt är, vilket tydligt framgår av citatet ovan, en viktig förklarande faktor bakom de betydande klyftor som vi har konstaterat angående kvinnors och mäns utnyttjande av sjukförsäkringen, speciellt med psykiatriska diagnoser som grund.

I det perspektivet är den i regeringsdeklarationen aviserade nationella strategin för psykisk hälsa en mycket välkommen åtgärd.

Fru talman! Med dessa ord, som manar till ett fortsatt arbete för ett mer jämställt samhälle, vill jag avsluta mitt anförande och yrka bifall till utskottets förslag.

Fru talman! Jag vet att du ingår i budgetgruppen, Ida Gabrielsson; du har skrivit under motionen.

Därför förvånar det mig att du inte verkar ha läst sidan 128 i det du har skrivit under. Där står det att statsskulden skulle växa med drygt 25 miljarder 2023. Under 2024 skulle det bli 115 miljarder, och samlat skulle det bli 251 miljarder kronor 2025. Det är ingen balans. Det är något annat, nämligen underskott.

Ni har också själva sagt att ni vill ha ett underskottsmål under de kommande tio åren, så att ni kan förverkliga vad ni har sagt. Då måste ni erkänna att detta handlar om underskott - att ni ska låna pengar och att dessa pengar ska betalas av kommande generationer. Ni pratar om tio år och om 800 miljarder kronor i skuldsättning, vilket ska betalas av dem som kommer efter oss. Jag tycker faktiskt inte att det är ansvarsfullt. Man får inte belasta kommande generationer på det viset.

Jag tror att det ramverk som Sverige i dag har för sina statsfinanser - det som kom till 1996 och började gälla 1997 - och där man eftersträvar ett överskottsmål över hela den ekonomiska cykeln är väldigt viktigt för att hålla ordning i statsfinanserna. Jag hoppas att ni aldrig får hjälp av andra partier att ha ett underskottsmål under tio år och 800 miljarder i skuldsättning, Ida Gabrielsson. Det vore inte bra för de kommande generationerna, och det vore inte bra för tryggheten i Sverige. Då kommer vi nämligen att betala mer och mer i räntor.

Fru talman! Vänsterpartiet är ett mycket generöst parti. Inom sjukförsäkringsområdet vill partiet satsa omkring 4,3 miljarder kronor mer än vad regeringen gör för år 2023 och drygt 12,5 miljarder för perioden 2023-2025.

Dessa löften är en del av ett omfattande batteri av generösa satsningar på olika områden som kostar omkring 450 miljarder kronor under de kommande tre åren. Problemet är att vi inte har dessa pengar, fru talman. Vänsterpartiets generositet bekostas med en enorm skattechock på drygt 200 miljarder kronor under treårsperioden, men det räcker inte. Det fattas cirka 250 miljarder, och dessa pengar måste givetvis lånas till de höga räntor som tyvärr kommer att råda under överskådlig tid.

Därför räknar Vänsterpartiet med att statsskulden går upp med 250 miljarder under de kommande tre åren. Detta verkar dock inte bekymra Vänsterpartiet, som under de kommande tio åren vill ersätta dagens överskottsmål med ett underskottsmål för de offentliga finanserna. Enligt partiets beräkningar kan det uppgå till 800 miljarder kronor. Det handlar om en gigantisk skuldsättning, fru talman. Det motsvarar en ökning av statsskulden med 80 procent.

Min fråga till ledamoten Gabrielsson är om hon anser att det är ansvarsfullt att vara generös med lånade pengar och på så vis finansiera dagens satsningar med hjälp av framtida generationers resurser.

Herr talman! Målet för utgiftsområde 12, Ekonomisk trygghet för familjer och barn, är att bidra till en god ekonomisk levnadsstandard för alla barnfamiljer samt minska skillnaderna i de ekonomiska villkoren mellan hushåll med och utan barn. Den ekonomiska familjepolitiken ska även bidra till ett jämställt föräldraskap.

För att kunna uppnå dessa mål anvisar budgetpropositionen drygt 105 miljarder kronor för 2023, med barnbidraget och föräldraförsäkringen som de allra tyngsta posterna. Bland de särskilda insatser som görs i budgetpropositionen kan en mycket välkommen förlängning av det tillfälliga tillläggsbidraget till barnfamiljer nämnas.

Herr talman! Familjepolitikens mål är viktiga och eftersträvansvärda, men vi måste tyvärr konstatera att dessa mål knappast har uppfyllts på ett tillfredsställande sätt. Detta gäller inte minst målen att bidra till en god ekonomisk levnadsstandard för alla barnfamiljer samt minska skillnaderna i de ekonomiska villkoren mellan hushåll med och utan barn.

För att verkligen kunna uppnå dessa mål fordras helt andra insatser, som åtgärder för att underlätta övergången från bidrag till arbete och, inte minst, självförsörjning, någonting som är helt avgörande i detta sammanhang.

Denna bristfälliga måluppfyllelse konstateras flera gånger i budgetpropositionen, men jag skulle vilja fördjupa mig i denna så viktiga aspekt. I det syftet kommer jag att använda Försäkringskassans rapport Barnhushållens ekonomi. Resultatindikatorer för den ekonomiska familjepolitiken 2022 som faktaunderlag.

Herr talman! Den övergripande bilden som rapporten ger är inte särskilt ljus. Detta gäller med emfas för en särskilt utsatt grupp, nämligen barnfamiljer där föräldrarna var utrikes födda.

Det första som generellt kan sägas om utvecklingen sedan millennieskiftet är att de ekonomiska skillnaderna mellan olika barnhushåll inte bara är stora utan att de ökar med tiden. Ensamstående med barn visar den mest bekymmersamma utvecklingen. Andelen ensamstående med minderåriga barn med relativ låg ekonomisk standard, det vill säga med en disponibel inkomst som ligger under 60 procent av medianen för hela samhället, har tredubblats mellan slutet av 1990-talet och 2021.

Vart tredje ensamstående barnhushåll hade relativ låg ekonomisk standard 2021. Det är en dyster utveckling i sig, men utvecklingen för vissa grupper är betydligt dystrare, till exempel utvecklingen för de utrikes födda som är ensamstående föräldrar.

I detta fall kan vi konstatera att andelen hushåll som lever med låg ekonomisk standard ökar från knappt 20 procent 1999 till 60 procent 2008 för att sedan hålla sig kring 60 procent eller strax under. I detta avseende är det uppenbart att familjepolitiken inte har uppnått sitt deklarerade syfte. Samtidigt kan det konstateras att nästan 30 procent av de ensamstående utrikes födda mödrarna med minderåriga barn mottog försörjningsstöd, det vill säga nästan fem gånger oftare än ensamstående svenskfödda mödrar med barn - fem gånger oftare, herr talman!

Detta höga försörjningsstödsberoende till trots konstateras i Försäkringskassans rapport att nästan var tredje utlandsfödd ensamstående mor med minderåriga barn hade låg inkomststandard. Detta betyder att den disponibla inkomsten var mindre än hushållets beräknade baskonsumtion, och därför skulle dessa hushåll kunna vara aktuella för försörjningsstöd om de sökte det.

Herr talman! Detta beklämmande läge, som gör att tusentals barn med invandrarbakgrund växer upp i en situation präglad av relativ eller absolut fattigdom, bottnar i en mycket bristfällig anknytning till arbetsmarknaden och ett ännu mer eftersatt läge vad gäller självförsörjningen, som är den absolut viktigaste aspekten i sammanhanget.

Här måste vi komma ihåg rapporten När blir utrikes födda självförsörjande? som Entreprenörskapsforum publicerade för ett par år sedan. Det är en mycket omfattande studie som inkluderar alla de personer som invandrade mellan 1990 och 2016.

En av rapportens slutsatser lyder så här: "En majoritet av utrikes födda i arbetsför ålder har under perioden 1990 till 2016 inte uppnått självförsörjning. År 2016 var drygt 600 000 utrikes födda i arbetsför ålder inte självförsörjande. Högt räknat var 38 respektive 36 procent av individer med härkomst i Afrika respektive Mellanöstern självförsörjande 2016."

En annan viktig slutsats är följande: "För hälften av alla utrikes födda tog det i genomsnitt fyra till fem år för att uppnå sysselsättning under hela den undersökta perioden (1990-2016). Samtidigt tog det i genomsnitt 12-13 år för hälften av alla utrikes födda att uppnå självförsörjning."

Jag upprepar, herr talman: Det tog 12 till 13 år för att hälften av alla utrikes födda skulle bli självförsörjande. Det är denna dystra verklighet som vi måste ta itu med om vi på riktigt vill förändra de mest utsatta befolkningsgruppernas situation, inte minst barnfamiljerna i dessa grupper.

Herr talman! Det finns två olika perspektiv eller två alternativa vägar att gå inför denna utmaning. Vi skulle kunna ta det som vi kan kalla bidragslinjen, det vill säga att på ett drastiskt sätt höja familjepolitikens insatser för de mest utsatta barnfamiljerna. Det skulle givetvis lindra deras ekonomiska utsatthet, men det skulle, utöver de betydande kostnader som det skulle innebära för samhället i övrigt, försvaga de redan i dag mycket svaga incitamenten att gå från bidrag till arbete och egen försörjning. Det skulle utgöra en nära nog fulländad bidragsfälla, som skulle permanenta ett för alla mycket skadligt utanförskap.

Regeringen vill välja en annan väg och satsa på en arbetslinje, det vill säga en linje där arbetet alltid lönar sig i förhållande till vad olika bidrag kan ge. Det är inte en okomplicerad väg, men vi liberaler betraktar den som alldeles nödvändig om vi ska kunna bryta det utanförskap som drabbar så många vuxna och barn med invandrarrötter.

Bidragslinjen är mycket lättare att genomföra, men dess långsiktiga följder är förödande. Arbetslinjen kräver mycket mer av oss alla - av dem som ska gå från bidrag till arbete, men också av samhället som solidariskt måste ställa resurser till förfogande för att möjliggöra övergången till arbetet.

Denna gemensamma ansträngning är, enligt min mening, den enda vägen som leder framåt, mot ett mer sammanhållet och rikare Sverige. Arbetet och att kunna försörja sig och sina närmaste har ett värde i sig som knappast kan överdrivas i ett integrationssammanhang.

Vi som inte föddes i Sverige, vi som av olika anledningar vandrade hit från alla världens hörn, vi som inte hade en naturlig hemortsrätt i dessa nordiska latituder - vi behöver erövra en värdig plats i detta vårt nya land, och jag är övertygad om att detta kan vi enbart göra, som det står i Moseboken, i vårt anletes svett.

Herr talman! Med dessa ord vill jag avsluta mitt anförande och yrka bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Fru talman! Vi vill att Sverige ska ta emot 900 kvotflyktingar. Det står klart och tydligt skrivet i Tidöavtalet och budgetpropositionen. Jag vet alltså inte varför du undrar över det, Jonny Cato; det står klart och tydligt.

Om alla länder i Europeiska unionen skulle ta emot ett antal flyktingar per capita motsvarande det som för Sverige betyder 900 människor skulle Europa ta emot mer än vad Förenta nationerna har sagt att vi behöver ta emot som region. Det är viktigt att påminna sig om.

Du tar upp vad vi skriver på vår hemsida, Jonny Cato, och det gäller Europa. Det står Europa, inte Sverige. Vi säger alltså: Om hela Europa - alla länder - tog samma ansvar som Sverige nästa år kommer att ta genom att ta emot 900 kvotflyktingar skulle vi klara det krav som Förenta nationerna ställer på vår region galant. Jag tycker dessutom att det är ett helt befogat krav. Det står alltså Europa på vår hemsida, men jag kanske missuppfattade det du sa.

Om du i stället frågar hur många vi skulle vilja ta emot om integrationen fungerade, om islamismen inte hade slagit rot i Sverige och om kriminaliteten inte såg ut som den gör är svaret att vi skulle diskutera många tusental. Då skulle vi kunna tävla med antal som 10 000, 12 000 eller 13 000 - ja, många olika siffror. Men vi måste klara de problem vi har här och nu, för annars kommer detta bara att handla om förhoppningar och utopier.

Jag vill ha en verklighet där vi tar emot många, men då måste vi klara integrationen.

(Applåder)

Fru talman! Tack, Jonny Cato, för frågan och inlägget!

Du berör ett ämne som för oss är väldigt viktigt. Det är inte med glatt hjärta vi har gått med på att minska antalet kvotflyktingar - inte alls. Men det finns en verklighet som gör att man måste ta beslut som gör ont i det liberala hjärtat.

Mellan 2012 och 2021 var Sverige det land i hela västvärlden som tog emot flest flyktingar per capita. Det finns inget land i västvärlden som tog emot ens tillnärmelsevis lika många flyktingar som vi gjorde under den tiden. Det är en verklighet vi måste ta hänsyn till när integrationen inte fungerar, när det samlas tusentals människor i utanförskapsområden och när vi ser kriminalitet, islamism och våldsbejakande extremism växa.

Vi tog emot flyktingar motsvarande 2,6 procent av vår befolkning. Efter oss kommer Malta med 2,5 procent, och resten ligger långt från de nivåerna. Vi borde därför hjälpa varandra att ordna integrationen så fort som möjligt, Jonny Cato. Vi borde förändra den verklighet som drabbar så många av dem som tog sig hit och återställa rättssamhällets principer. Då kan vi nämligen återgå till en politik som gör att många fler som behöver skydd kan komma hit. Jag skulle vara mycket glad om det hände så fort som möjligt.

Fru talman! Budgetpropositionens utgiftsområde 8 handlar om det som är det mest omdebatterade och känsliga ämnet inom svensk politik, nämligen migrationen.

I propositionen definieras den nya regeringens både kortsiktiga och långsiktiga mål på området, och detta förtjänar en fördjupad analys men också en påminnelse om hur vi hamnade i det läge där vi befinner oss i dag.

Fru talman! Redan i början av 2000-talet lyfte vi liberaler, som enda riksdagsparti, fram integrationsproblematiken och det utanförskap som höll på att klyva landet på ett sätt som hotade samhällssammanhållningen i stort. Vi var övertygade om att om inte integrationen fungerade på ett tillfredsställande sätt skulle ett omslag mot en mer restriktiv migrationspolitik bli ofrånkomligt, något som vi liberaler inte på något sätt önskade eller pläderade för.

En friare internationell rörlighet och en generös asylpolitik var och är alltjämt för oss centrala inslag i det liberala perspektivet. Men, fru talman, detta förutsätter att de människor som söker sig till vårt land integreras i en stark demokratisk och jämställd gemenskap där alla som kan bidra till vår gemensamma välfärd med sitt arbete och sin kreativitet också gör detta.

Vi ville, och vill alltjämt, se mångfalden växa, eftersom en växande mångfald är en naturlig beståndsdel i ett fritt och öppet samhälle. Men för att mångfalden inte ska omvandlas till en destruktiv kraft fordras ett gemensamt fundament som håller ihop samhället och som alla respekterar. Därför lyfte vi för 20 år sedan fram det svenska språkets och den demokratiska kulturens betydelse men också en tydlig arbetslinje och inte minst invandrarnas egenansvar i integrationsprocessen.

Fru talman! Samhället bör röja hinder, med kraft bekämpa all diskriminering och ge möjligheter, både materiella och kulturella, som underlättar integrationsprocessen. Men samhället kan och bör aldrig ersätta människans avgörande ansvar vare sig i detta eller andra sammanhang.

Förmynderiet är inte något som vi liberaler uppskattar eftersom vi tror på människans förmåga att ta ansvar för sig själv och för sina närmastes välgång oavsett födelseort, etnicitet eller religion.

Därför föreslog vi kraftfulla åtgärder för att komma till rätta med det integrationsunderskott som redan på den tiden var påtagligt och som vi på ett utförligt sätt dokumenterade i Utanförskapets karta och presenterade i december 2004.

Hotet mot samhällssammanhållningen var uppenbart men också - och detta måste understrykas - mot den personliga friheten och mot livschanserna för de drygt 500 000 personer som redan då befolkade det som vi kallade för utanförskapsområden. Parallella mikrosamhällen höll på att växa runt om i Sverige, med egna maktstrukturer och värderingar som stred mot det öppna, demokratiska och jämställda samhällets fundament.

Unga kvinnor var de mest dramatiska offren för det förtryck och den ofrihet som vi hade låtit slå rot i vårt land. Morden på Pela Atroshi i juni 1999 och på Fadime Sahindal i september 2002 visade med all tydlighet det ofattbara pris som unga kvinnor kunde få betala för det klanvälde och det hedersförtryck som hade rotat sig i vårt, åtminstone för så många andra men inte för dessa kvinnor, fria och jämställda land.

Fru talman! Vi liberaler kunde inte på något sätt acceptera denna utveckling, och därför pläderade vi, tämligen ensamma bland riksdagspartierna då, för en radikal omläggning av den förda integrationspolitiken.

I en riksdagsmotion som Folkpartiet liberalerna väckte i oktober 2005 kan exempelvis följande läsas om den integrationspolitik som den socialdemokratiska regeringen, ledd av Göran Persson, förde fram: Regeringens misslyckade integrationspolitik ger förödande konsekvenser för samhället, inte minst för de allra mest utsatta. Betydande öar av utanförskap återfinns i dag i nästan alla stora och medelstora svenska städer. Även i många mindre städer är miljöer präglade av utanförskap inte helt ovanliga. Det kan uppskattas att kring 10 procent av Sveriges stadsbefolkning lever i sådana miljöer i dag. Folkpartiet liberalerna har länge hävdat att det behövs en radikal förändring, ett perspektivskifte som bryter med den segregerande integrationspolitiken som hittills förts och öppnar vägen för en inkluderande utvecklingspolitik baserad på egenmakt i stället för omhändertagande och arbete i stället för bidrag.

På den tiden blev vi stämplade som alarmister, främlingsfientliga, rasister och mycket annat därtill. Att säga sanningen hade då, precis som det har i dag, ett högt pris.

Fru talman! Tyvärr blev det inte mycket som i grunden skulle förändras under de 17 år som har gått sedan detta stycke skrevs i en motion. Konsekvenserna av denna politiska handlingsförlamning blev med åren alltmer uppenbara.

De våldsamma kravaller som bröt ut både i maj 2013 och nyligen, under påsken i april 2022, är påtagliga bevis på att något väsentligt har gått snett.

Men dessa spektakulära och djupt oroväckande händelser var bara toppen på ett växande isberg av utanförskap, frustration, klanvälde, gängkriminalitet och våldsbejakande islamism som numera hotar grunderna för rättssamhället och splittrar vårt land på ett sätt som väldigt få kunde föreställa sig för 20 år sedan.

Därför fortsatte vi liberaler att ihärdigt jobba med frågan, och i maj 2021 presenterade Nyamko Sabuni Förortslyftet, som är det mest omfattande åtgärdspaket som ett politiskt parti har lagt fram i syfte att vända utvecklingen mot ett alltmer tudelat Sverige.

Fru talman! En i grunden misslyckad integrationspolitik och en mycket omfattande invandring går givetvis inte ihop.

Till och med Socialdemokraterna har insett denna självklarhet, men vägen dit har varit lång och krokig.

I september 2020 gjorde statsminister Stefan Löfven några deklarationer i Aktuellt som, med tanke på en lång historia av förnekelse, kom att betraktas som nära nog sensationella. Statsministern kopplade ihop migrationen med brottslighetens bekymmersamma utveckling. Han sa bland annat: Om man har en migration som innebär i storleksordning att man inte klarar av integrationen då blir det så att vi får sociala spänningar i ett samhälle, och det är inte bra.

Han gick vidare och erkände att det inte bara handlade om migrationens omfattning eller volym utan likaså om en misslyckad integrationspolitik: Om det inte är tillräckligt många som kommer i arbete av de vuxna, då ser barnen att de vuxna inte är i arbete, och då tror man kanske att det är det normala.

Han sa vidare: Och ja, det är ett problem. Därför lade den regering som jag leder om migrationspolitiken, så nu tar vi emot betydligt färre.

Tidigare hade Magdalena Andersson, som första socialdemokrat på en ledande ministerpost, gjort liknande konstaterande. I december 2017 publicerades följande intervju i Dagens Nyheter: "Integrationen fungerar inte som den ska. Det gjorde den inte före hösten 2015 heller, men för mig är det uppenbart att vi inte kan ha ett större asylmottagande än vi klarar av att integrera. Det blir inte bra för de människor som kommer hit och det blir inte bra för samhället i stort heller, säger Magdalena Andersson. Det finns anledning för oss Socialdemokrater att vara självkritiska."

Fru talman! Det är just denna så självklara övertygelse, att det ska finnas en balans mellan integration och migration, som är grunden till den nya regeringens migrationspolitiska ansats så som den har kommit till uttryck i både Tidöavtalet och den budgetproposition som vi diskuterar i dag.

För att återställa balansen mellan integration och migration är det nödvändigt att samtidigt ta sig an såväl integrations- som migrationsområdet. Därför driver den nya regeringen en linje som kombinerar en stram migrationspolitik med en kravbaserad integrationspolitik som bygger på egenansvar. Det ska givetvis göras med full respekt för asylrätten och inom ramen för EU-rätten samt de internationella konventioner som Sverige har åtagit sig att följa. Allt annat vore fullständigt oacceptabelt för oss liberaler.

Fru talman! Under de kommande åren kommer mycket av Sveriges framtid att avgöras. Om vi inte här och nu bromsar parallellsamhällenas framväxt, brottslighetens dödliga framfart, hedersförtryckets och klanväldets grepp över hundratusentals människors liv samt islamismens och separatismens maktanspråk kommer vårt gemensamma öde att präglas av ännu svårare konflikter och en politisk utveckling som kan komma att få ödesdigra konsekvenser.

Fru talman! I dag måste vi tänka nytt och förändra allt, så att allt det vi älskar och högaktar inte går förlorat.

Jag är medveten om, som Sören Kierkegaard en gång så riktigt påpekade, att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Men jag fruktar i detta fall att inte våga kan innebära att förlora sig för alltid.

Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Fru talman! Vi behandlar i dag regeringens skrivelse angående Riksrevisionens rapport I väntan på dom - migrationsdomstolarnas handläggningstider i asylmål. Det första som bör sägas i detta sammanhang är att läsningen av den nämnda rapporten utgör en mycket sorglig övning.

I grunden handlar det om människor som kan komma att behöva vänta i flera år på att deras ärenden blir färdigbehandlade av migrationsdomstolarna. Det är både orimligt och omänskligt. Det står dessutom helt i konflikt med intentionerna i den reform som infördes 2006, vars deklarerade syfte var att skapa en rättssäker och skyndsam hantering av överklagandena i de asylrelaterade tillståndsmålen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om migra-tionsdomstolarnas handläggningstider i asylmål

Ett exempel på hur väntetiderna kan se ut är Migrationsdomstolen i Göteborg, där det enligt Riksrevisionens rapport tar i genomsnitt 800 dagar innan en muntlig förhandling hålls - 800 dagar! Lite bättre är läget vid Migrationsdomstolen i Malmö, där genomsnittet ligger på 400 dagar. I Stockholm och Luleå tar det i genomsnitt mellan 150 och 200 dagar. De genomsnittliga väntetiderna innan man får ett avgörande från respektive migrationsdomstol är givetvis längre än de ovan nämnda, som gäller bara en etapp av denna så utdragna process.

Fru talman! Denna trista verklighet rimmar mycket illa med det av regeringen fastställda målet för migrationsdomstolarna om att 90 procent av asylmålen ska avgöras inom fyra månader. Avståndet mellan dikt och verklighet är i detta fall så stort att den förra regeringen enligt Riksrevisionens rapport valde att omformulera detta mål och säga att det bör "betraktas som en målbild, snarare än ett krav". Här befinner vi oss, fru talman, i drömmarnas och utopiernas värld, där det kreativa språkbruket är avsett att dölja ett uppenbart politiskt misslyckande.

Det är sant att migrationskrisen 2015, med en stor ökning av överklagandena till migrationsdomstolarna från och med 2017, har spelat en väsentlig roll i uppkomsten av en så oacceptabel situation. Men som Riksrevisionens rapport med rätta påpekar var migrationsdomstolarnas måluppfyllelse långt ifrån tillfredsställande även före 2015. Påfrestningarna eller rent av lidandet för de personer som under flera år måste leva i detta plågsamma limbo kan inte nog betonas.

Dessutom är de orimligt långa väntetiderna kostsamma för samhället. Och än viktigare: De kan bidra till att utgången av ärendet påverkas.

Inför konstaterandet av dessa brister och problem inställer sig frågan om de föregående regeringarnas ansvar i sammanhanget. Riksrevisionens kritiska anmärkningar i detta avseende är värda att upprepas och understrykas. Riksrevisionen konstaterar ordagrant följande.

För det första skriver man att "regeringen har brustit i att skapa förutsättningar för en långsiktigt stabil kompetensförsörjning vid migrationsdomstolarna."

För det andra skriver man att "mot bakgrund av att endast Migrationsdomstolen i Stockholm har varit i närheten av att nå målet även före ökningen av antalet asylmål, och då domstolarnas egna verksamhetsmål ofta kraftigt avviker från regeringens, bedömer Riksrevisionen att målet inte kan anses samspela med tillgängliga resurser."

Fru talman! Med tanke på dessa påpekanden är det glädjande att konstatera att den nya regeringen i budgetpropositionen har uppmärksammat migrationsdomstolarnas problematiska läge och föreslagit en ökning med 8,3 procent för 2023 i jämförelse med anslaget för 2022. Det beräknade anslaget för 2024 och 2025 ökar ännu mer och motsvarar en ökning på drygt 20 procent i förhållande till nivån 2022.

Fru talman! Med dessa anmärkningar om de föregående regeringarnas sätt att hantera denna fråga anser jag att vi, enligt utskottets förslag, kan lägga regeringens skrivelse till handlingarna och samtidigt avslå yrkandena i följdmotionerna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om migra-tionsdomstolarnas handläggningstider i asylmål

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 13.)

Fru talman! Återigen: Jag sympatiserar väldigt mycket med vad ledamoten Annika Hirvonen säger. Det är klart att vi ska bestraffa dem som begår brott, och varför inte kräva skadestånd? Jag hoppas att den kommande utredningen också tittar på dessa aspekter. De är mycket viktiga, för oavsett vilka regler vi har kommer det att finnas företag och människor som utnyttjar systemen på ett sätt som inte är avsett. Då måste vi ha möjlighet att bestraffa dessa beteenden, som underminerar trovärdigheten i ett system som är väldigt viktigt för vårt lands välstånd.

Fru talman! Jag säger ännu en gång till ledamoten: Allt som på ett orättvist sätt kan drabba människor som i dag ger ett bidrag till Sveriges välstånd ska om möjligt undvikas. Jag kan givetvis inte säga vad utredningen ska komma fram till, men vår avsikt och mening är att så ska vara fallet. Därför är det viktigt att det finns en utredning och att man tittar på de här aspekterna, går ut med remisser och får alla möjliga förslag och kommentarer till vad man föreslår.

Detta måste göras bra. Det gäller människors liv här i Sverige. Det gäller människors gemensamma välstånd. Vi är lika angelägna som ledamoten om att det här görs varsamt och på ett bra sätt.

Jag tackar ledamoten för frågorna.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 13.)

Fru talman! Tack för att talmannen uttalade mitt efternamn rätt!

På inget sätt, Annika Hirvonen, skulle Sverige må bättre av att människor som jobbar utvisas. Det är jag helt övertygad om. Därför måste vi skynda varsamt med de här reformerna. Vi måste reformera arbetskraftsinvandringen så att vi gör den bättre och ta hänsyn till det missbruk som kan finnas.

Vi måste också - och där är ledamoten och jag helt överens - få in de tiotusentals människor som i dag står utanför den på arbetsmarknaden. Det är inte lätt gjort. Det kommer att krävas mycket jobb. Vi kommer att kunna samarbeta om hur dessa människor integreras på ett bättre sätt. Det är jätteviktigt. Det är avgörande för Sveriges framtid.

Utredningen som ska göras kommer med all sannolikhet att titta på alla branscher och situationer där man måste ta hänsyn till att det inte passar med en generell regel. Det är väldigt viktigt, och därför har vi skrivit att man ska kunna göra undantag - någonting som inte finns med i den nuvarande propositionen. Det är ett problem för oss, och därför ska regeringen inte kunna höja lönegränsen direkt.

Det finns inga möjligheter till undantag, men de är mycket viktiga för att undvika situationer av den typ som Annika Hirvonen är bekymrad över - och jag också. Vi delar det bekymret. Vi ska se till att det inte blir på det viset.

Fru talman! Det är Liberalernas mening att förslaget i propositionen Ett höjt försörjningskrav för arbetskraftsinvandrare bör antas av riksdagen. Däremot bör riksdagen avslå yrkandena i motionerna av Tony Haddou med flera, av Jonny Cato och Martina Johansson och av Annika Hirvonen med flera.

Fru talman! Det nya system för arbetskraftsinvandring från tredjeland som infördes 2008 har gjort det möjligt för Sverige att få ett betydande och välbehövligt tillskott av arbetskraft. Mellan 2009 och 2021 har drygt 200 000 personer från tredjeland fått arbetsrelaterade tillstånd i Sverige. Om vi utgår från siffrorna för 2021 kan vi konstatera att omkring 40 procent av dessa personer jobbade i yrken med krav på antingen högskolekompetens eller - i merparten av fallen - fördjupad högskolekompetens.

Detta betyder inte, fru talman, att det var enbart dessa personer som gjorde en viktig insats för vårt lands välstånd. Behovet av arbetskraft är mångfasetterat, och det system som trädde i kraft år 2008 möjliggjorde att många arbeten som med all sannolikhet inte skulle ha utförts blev utförda. Med andra ord hade Sverige blivit fattigare utan det bidrag av arbete och kreativitet som tiotusentals arbetskraftsinvandrare har inneburit.

Därför, fru talman, kan vi sammanfattningsvis säga att det reformerade system för arbetskraftsinvandring som infördes 2008 i det stora hela har varit en mycket lyckad åtgärd. Samtidigt är vi tvungna att i detta sammanhang uppmärksamma två besvärande omständigheter.

Den första är att vi har en betydande outnyttjad reserv av arbetskraft i landet - inte minst bland många invandrade personer med relativt låg formell utbildningsnivå, som ofta hamnar i ett för alla mycket skadligt och kostsamt bidragsberoende.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ett höjt försörjnings-krav för arbetskrafts-invandrare

Den svenska arbetsmarknaden har under långa perioder präglats av en märklig paradox: Vi har haft en rekordhög långtidsarbetslöshet kombinerat med en rekordhög brist på arbetskraft. Att importera arbetskraft till jobb som borde kunna utföras av personer som i dag lever i ett arbetsmarknadsmässigt utanförskap är av princip ett mycket tveksamt sätt att lösa behovet av tillgängliga arbetare. Det handlar om ett allvarligt systemfel som skyndsamt måste åtgärdas.

Sverige skulle i alla avseenden må mycket bättre om utanförskapet vad gäller arbetsmarknaden, men också utanförskapet socialt och kulturellt, minskade. Därför anser vi liberaler att det är vår gemensamma plikt och en av den nya regeringens främsta uppgifter att bryta det utanförskap som i dag drabbar så många personer i vårt land och som i slutändan även kan hota den sociala sammanhållningen.

Fru talman! Den andra besvärande omständigheten i detta sammanhang är att det i en hel del fall har konstaterats att de gällande reglerna för arbetskraftsinvandring har missbrukats och alltjämt missbrukas på olika sätt. Slutbetänkandet av utredningen om arbetskraftsinvandring är tämligen utförligt i detta avseende.

Konsekvenserna av ett sådant missbruk är allvarliga för de personer som kommer hit och blir utsatta för exploatering, vilket inte får tolereras, men också för andra arbetare - liksom arbetsgivare - som blir utsatta för illojal konkurrens och lönedumpning. Om missbruket inte åtgärdas kan, som det står i propositionen, tilltron till hela arbetskraftsinvandringssystemet undergrävas.

Fru talman! Det är av dessa anledningar som vi ställer oss bakom propositionens förslag att den anställning som motiverar arbetstillståndet ska ge en god försörjning. Som det är nu krävs bara att personen i fråga ska kunna försörja sig. Kravet på en god försörjning ligger dessutom i linje med det som står i Tidöavtalet om behovet av att se över regelverket för arbetskraftsinvandringen i syfte att höja inkomstgränsen för att bevilja arbetstillstånd.

Givetvis kommer andra aspekter som berör arbetskraftsinvandringens villkor och reglering att utredas enligt Tidöavtalet, i syfte att fortsätta stärka svensk ekonomi och konkurrenskraft. Det rör exempelvis regeringens möjlighet att föreskriva att ett lägre lönekrav ska gälla för enskilda yrkesgrupper, liksom möjligheten att föreskriva att vissa yrkesgrupper undantas från att över huvud taget kunna beviljas arbetstillstånd.

Samtidigt ska det utredas hur Sveriges konkurrenskraft som forskningsnation kan stärkas genom införandet av särskilda bestämmelser gällande möjligheten för doktorander och forskare att stanna i Sverige efter en viss tids sammanhängande anställning.

Sammanfattningsvis, fru talman, ser vi liberaler ser det förslag om en god försörjning som framläggs i den proposition vi diskuterar i dag som ett första steg i arbetet med att reformera regelverket om arbetskraftsinvandringen. Huvudinriktningen i detta arbete ska vara att tillvarata och stärka de många positiva aspekterna av den reform som infördes 2008 och samtidigt rätta till de aspekter som kan betraktas som problematiska.

Herr talman! Att investera i bra bolag är väldigt viktigt. Planekonomi har aldrig gjort det. Det är därför alla planekonomier har kollapsat.

Som du, Ilona Szatmári Waldau, herr talmannen och vi alla mycket väl vet säger det planekonomiska tänkande som ni egentligen representerar att det är politikerna som ska bestämma mål för företagen, säga att vi ska divestera 20 procent och satsa på det ena eller det andra. Det har visat sig inte vara vägen till framgång. Vägen till framgång är det fria entreprenörskapet - människorna ute i samhället som fritt väljer. Vi ger bara ramarna så att de kan agera fritt på en marknad.

Ni kallar inte öppet denna väg för planekonomi i dag - det är klart att alla skulle skratta åt er i så fall. Men det ni säger om strategisk näringspolitik och en massa olika mål som ska likställas med avkastningsmålet är ett annat sätt att prata om planekonomi.

Det är klart att det kan finnas motsättningar. Alla vet att om det finns olika mål kan de kollidera med varandra. Ni säger tydligt i den aktuella motionen, men framför allt i den om AP-fonderna, att avkastningsmålet i så fall ska överges för att ge plats åt andra. Det är faktiskt så ni funderar.

Jag vet inte om du kommer ihåg den motion ni presenterade här för inte så länge sedan, där det står att det är den strategiska näringspolitiken som ska vara det allra viktigaste och att vi får se vad som händer med avkastningsmålet. Jag tror inte att detta är ett bra sätt att hantera pensionssparandet.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 19.)

Herr talman! Jag kan inte hjälpa ledamoten att bestämma sig var hon ska börja eller vad hon ska utveckla; tyvärr kan jag inte säga mycket om det.

Det som är viktigt här är att vi inte ska använda pensionssparandet för denna typ av politiska syften, som sysselsättning eller andra opreciserade mål, så som Vänsterpartiet vill göra. Detta ligger också helt i linje med Vänsterpartiets ideologiska historia. Det är planekonomi, och det är politikerna och staten som ska bestämma. Det tycker inte jag.

Jag har dock inte sagt att jag är för investeringar i förskräckliga företag och så vidare, som ledamoten nämner. Det är därför vi fullt ut ställer oss bakom att det ska vara en föredömlig förvaltning av fonden, som givetvis ska ta hänsyn till miljömålen.

Men i Vänsterpartiets kommittémotion sägs till exempel: "Fonden ska divestera befintliga innehav i fossilindustrin." Det ska ske inom två år. Här sägs, herr talman, ingenting om att ta hänsyn till marknadsförhållandena. I vartenda seriöst förslag om detta sägs att man ska titta på hur det går på marknaden så att man inte förlorar pengar. Här finns inga sådana preciseringar.

Jag skulle gärna vilja att ledamoten förklarar varför ni inte bryr er om pensionssparandets värde när ni föreslår sådana här saker.

Herr talman! Proposition 2021/22:280 om förvalsalternativet inom premiepensionen, som Pensionsgruppen har ställt sig bakom, bör enligt min mening bifallas av riksdagen.

Vi liberaler ställer oss fullt ut bakom propositionens förslag om att förvalsalternativet inom premiepensionen ska utgöra ett pensionssparande av hög kvalitet som ger en trygg pension.

Vi ställer oss också bakom att ett mål om föredömlig fondförvaltning i fråga om hållbarhet införs för Sjunde AP-fonden.

Samtidigt är det vår bestämda uppfattning att riksdagen bör avstyrka Vänsterpartiets kommittémotion 2022/23:22 som också Miljöpartiet har ställt sig bakom.

Herr talman! Jag kommer att ägna resten av mitt anförande åt att förklara varför denna motion bör avslås. Det handlar om viktiga principiella överväganden som är värda att belysas med viss omsorg.

Motionen står i själva verket för ett sätt att se på relationen mellan medborgare och politiker där politikerna får alltmer makt att bestämma över medborgarnas liv och resurser. Det återspeglar väl Vänsterpartiets historia, ideologiska härstamning och allmänna inriktning, där politikens omfång och bestämmanderätt i praktiken ses som obegränsad.

Samtidigt måste jag erkänna att det förvånar mig en aning att Miljöpartiet kan ställa sig bakom ett sådant synsätt, vars ofrihetliga följder vi har kunnat bevittna varhelst det har härskat.

Det är viktigt, herr talman, att i detta sammanhang uppmärksamma att den följdmotion som vi behandlar i dag bygger på och i allt väsentligt upprepar det som sägs i en längre och mer argumenterande kommittémotion från Vänsterpartiet om AP-fonderna - motion 2021/22:463. Denna motion om AP-fonderna hjälper oss att bättre förstå både det egentliga syftet och det ideologiska perspektivet bakom båda motionerna.

I motionen sägs det rakt ut att AP-fonderna bör användas "som en del i en strategisk näringspolitik". Det är just för att kunna förverkliga visionen om en sådan strategisk näringspolitik som Vänsterpartiet vill likställa andra mål med det avkastningsmål som hittills har varit fondernas styrande princip.

I detta sammanhang finns det en viktig precisering att göra. Ifall de olika likställda målen skulle kollidera med varandra är Vänsterpartiets kommittémotion om AP-fonderna tydlig med att ange att det är avkastningsmålet som ska offras. Med andra ord är de olika målen likställda så länge de inte kolliderar eller kommer i konflikt med varandra. Eller, för att säga det med en parafras av George Orwells berömda formulering i den satiriska romanen Djurfarmen: Alla mål är jämlika, men några är mer jämlika än andra.

Herr talman! I den motion som vi diskuterar i dag benämns de andra mål som ska likställas med avkastningsmålet som "miljömässiga och etiska hänsyn". Men bakom denna till synes rätt summariska och oskyldiga beskrivning döljs, som redan påpekats, en mycket mer omfattande syn på hur fondernas medel ska användas.

I detta avseende är den redan citerade kommittémotionen om AP-fonderna klargörande. Där talas om att fondernas resurser ska användas utifrån "långsiktiga, samhällsekonomiska kriterier" som medför "ett långsiktigt ägaransvar i syfte att upprätthålla en hög sysselsättning och hållbar tillväxt".

Därför föreslår Vänsterpartiet bland annat att Första AP-fonden ska "omvandlas till en fond för samhällsnyttiga investeringar". Med andra ord ska pensionsfonderna omvandlas till ett redskap för att uppnå politiskt definierade mål om till exempel sysselsättning och något så opreciserat som "samhällsnyttiga investeringar". Allt detta inom ramen för den redan refererade strategiska näringspolitik som Vänsterpartiet på sikt vill genomföra.

Detta är, herr talman, ingenting annat än centralplaneringens väg.

Det handlar till syvende och sist om riktlinjer som i själva verket inte fäster minsta uppmärksamhet på avkastningsmålet och inte ens på bevarandet av värdet av medborgarnas pensionssparande och framtida pensioner. Det är så Vänsterpartiet och Miljöpartiet ser på de tillgångar som tillhör medborgarna och ska säkra att staten kan klara av sitt åtagande gentemot befolkningen. Här är det förverkligandet av den egna politiska agendan som ska styra, oavsett konsekvenserna för pensionärerna.

Herr talman! Pensionssparandet får inte omvandlas till en arena där partierna på vänsterkanten försöker förverkliga sina förlegade drömmar och utopier om en planekonomi. Därför bör riksdagen avvisa det som står i Vänsterpartiets kommittémotion om förvalsalternativet inom premiepensionen.

Sammanfattningsvis, herr talman: Jag yrkar bifall till utskottets förslag, och jag yrkar avslag på reservationen.