Mauricio Rojas

Herr talman! Jag vill inleda med att yrka bifall till utskottets förslag i det betänkande vi nu debatterar.

I betänkandet behandlas många viktiga frågor, men i detta anförande kommer jag att begränsa mig till två principfrågor som för oss liberaler är av särskild betydelse.

Den första gäller de politiska partiernas ansvar för hur sociala medier används. Som bekant uppmärksammade TV4:s Kalla fakta i maj 2024 att Sverigedemokraternas kommunikationsavdelning drev ett antal anonyma konton i sociala medier. På några av dessa konton hade man agerat respektlöst och uttryckt sig nedsättande om meningsmotståndare i flera partier.

Granskningen och den efterföljande debatten satte ljuset på ett fenomen som inte borde finnas i Sverige men som tyvärr gör det och som dessutom har förekommit tidigare. Självklart har politiska partier rätt att uttrycka sina åsikter på det sätt de själva väljer. Men en grundläggande demokratisk princip är att de också tydligt ska stå för sin kommunikation.

Liberalerna reagerade därför kraftfullt i syfte att stävja en utveckling som i längden hotar grunderna för det demokratiska samtalet. Vi klargjorde att vi var beredda att lagstifta i frågan om partierna inte kunde enas om en frivillig uppförandekod där anonymitet och bristande transparens i partiers kommunikation tydligt avvisas. Sedan dess har viktiga framsteg gjorts i denna riktning, inte minst inom den arbetsgrupp som leddes av vår liberala riksdagsledamot Malin Danielsson.

Därför var det så nedslående när TV4 Nyheternas granskning i november 2025 konstaterade att Socialdemokraterna sprider politiska budskap via ett nätverk av egna sajter och konton i sociala medier utan att det tydligt framgår att ett partiägt mediebolag är avsändare. Granskningen visade också att partiets mediebolag publicerar politiska budskap utformade som om de vore objektivt redaktionellt innehåll på plattformar som Facebook och Instagram. På så sätt kan partiet kringgå teknikjätten Metas förbud mot politiska annonser och samtidigt vilseleda användare på dessa plattformar.

Detta är ett fullständigt oacceptabelt agerande från Sveriges största parti. Dessutom är det ett prov på bottenlöst hyckleri, särskilt mot bakgrund av Magdalena Anderssons tidigare skarpa fördömande av Sverigedemokraternas anonyma konton.

Herr talman! Den andra fråga jag vill beröra gäller tillståndet för den frihet som är absolut avgörande för demokratin: yttrandefriheten. Sverige har en stolt tradition av yttrandefrihet men också en betydligt mindre ärorik historia, som dessvärre gör sig påmind i våra dagar.

Den ljusa sidan exemplifieras bäst av tryckfrihetsförordningen från 1766 – världens första i sitt slag – som med rätta upptagits som världsarv av Unesco.

Den mörkare sidan kan illustreras av Sveriges agerande gentemot de nazistiska makthavarna i Berlin, både före och under andra världskriget.

Efter våren 1933, när inget direkt hot förelåg mot Sveriges säkerhet, förespråkade Per Albin Hansson och hans regering en strikt tystnadslinje inför nazisternas övergrepp. Det gick så långt att Per Albin Hansson tillsammans med utrikesminister Rickard Sandler ett år före krigets utbrott skickade ett konfidentiellt meddelande till medierna där de uppmanades att skildra Tyskland under vederbörligt hänsynstagande till det egna landets intressen och utan användande av överord eller avsiktligt sårande uttryckssätt. Detta gällde nazismen.

Denna linje fördjupades under kriget och ledde till flagranta ingrepp i yttrandefriheten. Under kriget genomfördes omkring 320 konfiskeringar av tidningar och tidskrifter utan föregående rättegång. Det väcktes 55 åtal för brott mot tryckfrihetsförordningen. Sex tidningar fick transportförbud – i vissa fall i upp till tre år.

Broschyrer och böcker konfiskerades, däribland Polens martyrium, den första bok som beskrev de tyska grymheterna, som redan kostat omkring 700 000 polska judar livet och som avslöjade användandet av gasning som utrotningsmetod i förintelseläger som Auschwitz.

Till regeringens repression måste läggas den omfattande självcensur – självtukt, som Per Albin Hansson kallade det i sitt tal den 1 september 1939 – som rådde i medierna samt den aktiva medverkan från framstående journalister som Dagens Nyheters chefredaktör Sten Dehlgren.

Herr talman! Anpassningspolitikens tystnad har varit ett återkommande hot mot yttrandefriheten och har format en svensk ”igelkottslinje” långt efter krigets slut. Den tog sig uttryck i Sveriges undfallande hållning gentemot Sovjetunionens ockupation av Baltikum – i praktiken fram till Berlinmurens fall – och har åter aktualiserats i relation till dem som i religionens namn och inte sällan genom våldsamma aktioner kräver att vi tuktar våra friheter.

Det mest uppenbara exemplet är reaktionerna efter Jyllands-Postens publicering av Muhammedkarikatyrerna 2005. Då aktiverades vår igelkottsreflex omedelbart, till skillnad från Danmarks ståndaktiga försvar av sina friheter. Statsminister Anders Fogh Rasmussen vägrade till och med att ta emot de ambassadörer från muslimska länder som krävde en ursäkt.

Kontrasten mot vårt lands utrikesminister Laila Freivalds var bjärt. Hon medverkade till att Sverigedemokraternas hemsida stängdes ned när de utlyste en egen karikatyrtävling, och hon bad dessutom personligen om ursäkt till 16 muslimska ambassadörer för en karikatyr i SD-Kuriren. Freivalds var dock, som Sakine Madon påminner oss om i sin mycket läsvärda bok Till kättarens försvar, inte ensam i detta sammanhang.

Pressombudsmannen Yrsa Stenius beskrev publiceringen i Jyllands-Posten som grov omdömeslöshet och som ett missbruk av pressfriheten, justitiekanslern Göran Lambertz föreslog ett globalt FN-avtal för att verka för att medier avhåller sig från att i onödan kränka religioner och deras företrädare och så vidare.

Herr talman! Dessa händelser blottlägger en sorglig kontinuitet som i dag åter gör sig gällande. Denna gång har dock Danmark valt motsatt väg. Efter koranbränningarna antog folketinget i december 2023 en lag som kriminaliserar otillbörlig behandling av viktiga religiösa texter. I praktiken handlar det om att återinföra det hädelseförbud som avskaffades så sent som 2017.

I Sverige avskaffades blasfemiförbudet eller hädelseförbudet – eller trosfridsbrott, som det kallades efter 1948 – redan 1970, med motiveringen: ”En fri och öppen debatt i religionsfrågor kan endast vara till gagn för samhället, även om en utvidgning av yttrandefriheten på detta område medför att uttrycksmedel någon gång kommer till användning som kan te sig stötande för vissa grupper.” Så står det i proposition 1970:125.

Det är just denna fria och öppna debatt som kan te sig stötande för vissa grupper som nu står på spel. Igelkottsreflexen är tillbaka, och kraven på självtukt och förbud hörs åter från olika håll. Nu hörs det röster som till och med beklagar att hädelseförbjudet försvann från vår lagstiftning 1970.

Det går en tydlig linje från Annie Lööfs utsaga 2022 om att koranbränningarna kunde klassas som hets mot folkgrupp och Magdalena Anderssons uttalande här i riksdagen 2023 om att skruva i lagstiftningen om hets mot folkgrupp till Svea hovrätts fastställande i november 2025 av tingsrättens dom mot Salwan Najem för hets mot folkgrupp.

Som tryckfrihetsexperten Nils Funcke påpekat byggde tingsrättens dom på att Najem, tillsammans med den mördade Salwan Momika, skändat Koranen, uttalat sig nedsättande om profeten Muhammed och framställt islam som en yttrandefrihetsfientlig religion som står för kvinnoförtryck och terror, utan att några uttalanden riktats mot muslimer som grupp.

Tingsrätten hävdade i sammanhanget att Najems uttalanden med tydlig marginal överskridit vad som är en saklig och vederhäftig debatt och kritik av religion. Det vill säga: Religionskritik får utövas, men endast om den är saklig och vederhäftig. Detta är en helt ny princip i svensk rättspraxis, och om den accepteras skulle det leda till mycket långtgående inskränkningar av yttrandefriheten.

Enligt Svea hovrätt är den avgörande frågan huruvida det går att uttrycka missaktning mot en religion i stor omfattning utan att samtidigt uttrycka missaktning mot religionsutövarna. Med denna motivering har hädelseförbudet i praktiken återuppstått i Sverige. Om denna tolkning hade gällt tidigare hade både filmen Life of Brian och utställningen Ecce homo i Uppsala domkyrka betraktats som hets mot folkgrupp, för att inte tala om Lars Vilks rondellhund, Salman Rushdies Satansverserna eller den mördade Theo van Goghs film Underkastelse.

För oss liberaler är detta en djupt bekymmersam utveckling – en nytolkning av våra grundlagar som riskerar att föra oss tillbaka till en tid som vi trodde tillhörde det förflutna.

Fru talman! Söktjänster som Mrkoll gör det i dag möjligt att med några knapptryck kartlägga människors namn, adresser och annan personlig information. Detta används inte bara av allmänheten utan också av kriminella för att välja ut och kartlägga brottsoffer, särskilt äldre och andra sårbara personer.

Utredningen om söktjänster föreslog ändringar i grundlagen, men regeringen har beslutat att invänta EU-domstolens prövning innan man gör ingrepp i grundlagen.

Min fråga till justitieministern är därför: Hur avser regeringen att inom ramen för vanlig lag stärka skyddet för människors integritet och försvåra för kriminella att missbruka söktjänster tills rättsläget klarnar?

Herr talman! Att vara liberal är att vara kluven. Dessa så ofta upprepade ord uttalades av folkpartiledaren Gunnar Helén på 1970-talet. Han tillade också att det handlade om att ständigt föra argument åt två håll, vare sig nu debatten utkämpas inom en själv eller på offentlig plats.

Det återspeglar en sann liberal hållning – en som skyr förenklingar, ensidighet och dogmatism, och som i stället försöker tränga in i komplexiteten hos svåra problem och på ett seriöst sätt väga olika argument mot varandra. Det är inte synonymt – som vissa tycks tro – med beslutsvånda, utan med att komma till ett avgörande efter en saklig prövning av olika ståndpunkter och alternativ. Det är en stolt folkpartistisk tradition som vi värnar om.

Herr talman! Detta är precis vad jag har tvingats göra under de senaste veckorna angående den proposition vi debatterar i dag. Jag har tagit del av de invändningar som betänkandet som ligger till grund för regeringens proposition har föranlett, både från vänster och höger, liksom från flera betydande organisationer såsom Internationella juristkommissionen, Civil Rights Defenders och Amnesty International.

Såväl Dagens Arena som Timbro har publicerat omfattande kritiska inlägg i frågan. ”Om djävulen och ett undantagstillstånd” är rubriken på den text som Dagens Arena publicerade i samband med att betänkandet Stärkt konstitutionell beredskap utkom.

Det är en text som manar oss att lagstifta med tanke på att ”djävulen” faktiskt en dag kan sitta i Rosenbad. Det kan låta drastiskt att använda en sådan arbetshypotes, men det borde snarare betraktas som en självklar försiktighetsprincip, särskilt i ljuset av de tragiska historiska erfarenheter som länder i vår omgivning har gjort.

Enligt Dagens Arena har djävulen ”smugit sig in i förslaget om att regeringen själv ska få rätt att bestämma om och när det är dags att utlysa undantagstillstånd”. Djävulen skulle också ha dolts bakom ”de ytterst oklara kriterierna för vad som ska räknas som ’akuta situationer’ när regeringen verkligen kan behöva agera snabbt och okonventionellt”.

Timbros kritiska inlägg lyfter fram samma punkter. Det handlar om en femtiosidig rapport med titeln Har nöden ingen lag?, författad av tankesmedjans ansvarige för rättsstatsfrågor. Rapporten inleds med följande citat av Nazitysklands kronjurist Carl Schmitt: ”Suverän är den som bestämmer över undantaget.” Det anger skriftens andemening.

Herr talman! Kan vi ignorera de kritiska argument som på olika håll framförts angående den proposition vi debatterar i dag? Det tycker jag, som god och kluven liberal, att vi inte borde göra. De två ovan nämnda punkterna är utan tvekan både känsliga och viktiga. Det är riktigt, som kritikerna påpekar, att begreppet allvarliga fredstida kriser inte definieras exakt i propositionen utan i stället exemplifieras. Där ges bland annat följande exempel på sådana kriser: ”en svår naturkatastrof, en omfattande olycka, ett storskaligt terroristattentat, en omfattande spridning av en samhällsfarlig sjukdom eller en betydande störning av kritisk infrastruktur”.

Såväl den parlamentariska kommittén som regeringen konstaterar att det gällande framtida kriser är ”svårt att förutse vilka händelser som kan komma att sätta samhället på prov och ännu svårare att förutse vilka behov av lagstiftning som en framtida kris kan leda till”. Detta är, enligt min mening, ett rimligt antagande som förklarar varför begreppet framtida fredstida kriser inte kan definieras med exakthet.

Om något vet vi med säkerhet att det oförutsedda inte bara kan inträffa utan kommer att inträffa. Karl Poppers berömda svarta svan – det vill säga en händelse som är omöjlig att förutse – dyker ofta upp i de mest oväntade situationer, och vi måste vara förberedda på det. I det avseendet är formuleringarna i regeringens proposition ändamålsenliga.

Herr talman! Den andra invändningen gäller att ge regeringen befogenhet att på egen hand besluta att en allvarlig fredstida kris råder och att de därmed kan överta riksdagens lagstiftningsmakt, även inom det så kallade obligatoriska lagområdet. Det handlar om situationer ”då nya föreskrifter på lagområdet behövs i princip omedelbart eller för en situation där riksdagen tillfälligt inte kan fullgöra sin verksamhet”, som det står i propositionen. Det handlar i själva verket inte om att införa helt nya konstitutionella regler utan om att tillämpa i stort sett samma regelverk som gäller när riket befinner sig i krig.

I regeringsformen 15 kap. 5 § står det: ”Är riket i krig och kan varken riksdagen eller krigsdelegationen till följd av detta fullgöra sina uppgifter, ska regeringen fullgöra dessa i den utsträckning det behövs för att skydda riket och slutföra kriget.” Detta har en tydlig och viktig begränsning i andra stycket av samma paragraf: ”Regeringen får inte med stöd av första stycket stifta, ändra eller upphäva grundlag, riksdagsordningen eller lag om val till riksdagen.” Det är i princip samma befogenheter och begränsningar som nu föreslås gälla under allvarliga fredstida kriser, med alla de försiktighetskrav och parlamentariska kontrollåtgärder som ska omgärda utövandet av sådana exceptionella befogenheter.

Herr talman! Är detta rimligt – eller kan det äventyra vår demokrati och vårt parlamentariska statsskick, som kritikerna menar? Med tanke på att det oförutsedda förr eller senare kommer att inträffa och kräva omedelbara åtgärder eller att man agerar även om riksdagen tillfälligt inte kan fullgöra sin verksamhet är den relevanta frågan följande: Vad är alternativet till den föreslagna reformen? Det realistiska svaret på den frågan är enkel och heter konstitutionell nödrätt.

I betänkandet Stärkt konstitutionell beredskap finns en definition: ”Med konstitutionell nödrätt avses vanligtvis att statsmakterna, vid nödsituationer där samhällets bestånd hotas, åsidosätter grundlagen och ändå gör anspråk på att ha handlat rättsenligt.” Det är givetvis en oxymoron – ett försök att ge åsidosättandet av legalitetsprincipen en fasad av legalitet. I svensk konstitutionell historia har avvisandet av konstitutionell nödrätt varit den dominerande hållningen, men det har funnits några få men betydelsefulla undantag då detta har åberopats, till exempel vid flygplanskapningen på Bulltofta 1972, Norrmalmstorgsdramat 1973 och terroristattacken mot västtyska ambassaden i Stockholm 1975.

Konstitutionsutskottet uttalade följande i samband med tsunamikatastrofen i december 2004: ”Det kan dock tänkas finnas krissituationer då regeringen kan bli tvungen att handla på ett sätt som inte står i full överensstämmelse med gällande rättsregler, t.ex. om nationens existens står på spel eller för att rädda människoliv.” Utskottet konstaterade vidare: ”Man har i vårt land i huvudsak tagit avstånd från den konstitutionella nödrätten.” Utskottet tillade dock denna viktiga passus: ”Likväl torde det finnas ett visst begränsat utrymme för en sedvanerättsligt grundad konstitutionell nödrätt vid sidan av författningen.”

Herr talman! Den proposition vi debatterar i dag är framtagen just i syfte att undvika att hamna i ett sådant, ur legalitetssynpunkt, vanskligt läge. Vi liberaler ställer oss bakom utskottets betänkande efter att ha gjort en noggrann analys av den föreslagna grundlagsändringen och av de alternativ som finns för att kunna hantera allvarliga fredstida kriser när det krävs omedelbara insatser eller då riksdagen tillfälligt inte kan fullgöra sin verksamhet.

Vi skulle givetvis önska att det beslut som riksdagen med all sannolikhet ska fatta inte vore nödvändigt. Men med tanke på att Karl Poppers svarta svan förr eller senare kommer att dyka upp är det vårt parlamentariska ansvar att förhindra att vi hamnar i ett konstitutionellt limbo där legalitetsprincipen kan offras på nödens altare.

Sist men inte minst vill jag påpeka att den proposition vi debatterar i dag understryker behovet av nästa viktiga grundlagsreform: att inrätta en stark och oberoende författningsdomstol som prövar om såväl riksdagens som regeringens beslut är konstitutionsenliga. Det är det steg som återstår för att Sverige slutligen ska kunna definieras som en fullfjädrad liberal demokrati.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 3 december.)

Herr talman! Den 1 oktober antog riksdagen i ett första beslut ett mycket viktigt grundlagsförslag. Det handlar om att förstärka skyddet för grundlagarna genom att kräva en kvalificerad tvåtredjedelsmajoritet i den andra riksdagsomröstningen för att anta en grundlagsändring. Det är en reform som alla partier enhälligt stod bakom i 2020 års grundlagskommitté och som vi i Liberalerna har förespråkat under lång tid.

Det är en viktig förändring eftersom den liberala demokratisynen handlar om ett folkstyre där folksuveränitetsprincipen balanseras av ett starkt skydd för individens grundläggande civila och politiska rättigheter. Vi anser att varken våra fundamentala fri- och rättigheter eller det demokratiska systemets bärande institutioner ska kunna åsidosättas med enkel majoritet.

Det finns en annan demokratisyn, som historiskt sett förfäktats av Socialdemokraterna. Folksuveräniteten skulle råda så obehindrat som möjligt. Därför motsatte sig Socialdemokraterna länge Liberalernas och andra borgerliga partiers krav på att ge konstitutionellt skydd åt våra grundläggande fri- och rättigheter och att göra det svårare att ändra våra grundlagar.

Olof Palme sa 1976 i riksdagen att det han kallade sinnrika författningsregler och spärrar mot ett folkligt reformarbete kunde vara en fara mer än ett skydd för demokratin. Ett sådant synsätt är för oss liberaler helt främmande. I dag har Socialdemokraterna svängt i denna fråga, vilket vi välkomnar.

Herr talman! Sverigedemokraterna har nu backat från sitt tidigare stöd för förslaget och vill att en folkomröstning ska hållas om denna fråga. Sverigedemokraterna har på det viset intagit den position som Socialdemokraterna tidigare hade, det vill säga att bromsa varje förstärkning av grundlagens ställning.

Liberalerna avser att rösta emot Sverigedemokraternas förslag om folkomröstning eftersom det finns ett mycket brett parlamentariskt stöd för det nu vilande grundlagsförslaget. Folkomröstningsinstitutet ska enligt vår mening inte användas i ett sådant läge.

(Applåder)

I detta anförande instämde Gulan Avci, Malin Danielsson, Joar Forssell, Fredrik Malm, Martin Melin, Elin Nilsson, Lina Nordquist, Helene Odenjung och Cecilia Rönn (alla L).

Herr talman! Med dagens beslut kommer vi att ta ett viktigt steg mot en normalisering av Sverige i konstitutionellt hänseende.

Det har varit en lång vandring från den tid som med rätta har kallats det författningslösa halvseklet, då vår konstitution i stort sett var både irrelevant och tämligen innehållslös. Det var en märklig tid då vi hade fullödig parlamentarism och samtidigt kunde läsa i regeringsformen: ”Konungen äger att allena styra riket.”

Tomheten bestod i frånvaron av en katalog över de grundläggande medborgerliga fri- och rättigheter som staten förpliktade sig att respektera. Det saknades också både en konstitutionellt stadgad lagprövningsrätt och en särskild instans där lagars och myndighetsbesluts grundlagsenlighet kunde prövas. Det handlar om de två viktigaste liberala inslagen i de moderna konstitutionerna. Deras syfte är att skydda individen mot maktens övergrepp.

Herr talman! Att försvara individen mot den politiska maktens eventuella övertramp – oavsett om denna makt är autokratisk, aristokratisk eller demokratisk – utgör själva kärnan i en västerländsk politisk tradition som började några århundraden före Kristus i det antika Grekland och sträcker sig fram till våra dagar. Denna tradition bygger på existensen av oförytterliga eller självklara fri- och rättigheter. Regeringar har inrättats bland människorna för att säkra dessa rättigheter, för att tala med den amerikanska självständighetsförklaringens ord.

Denna tradition har i stort sett varit frånvarande i Sverige, där tilliten till – snarare än misstron mot – statsmakten har präglat det politiska tänkandet. Det är just denna statscentrerade svenska tradition som vi nu distanserar oss från på ett tydligt sätt.

Herr talman! En dag som i dag kan det vara värt att påminna om ursprunget till denna statsvänliga tradition, eftersom det säger mycket om Sveriges historiska särdrag. Flera historiker har grubblat över dess starka ställning i modern svensk historia.

Uppsalaskolans rättsrealism nämns ofta som en källa till en politisk praxis som förkastade allt tal om andra rättigheter än de rättigheter som faktiskt tillerkändes eller tilldelades av det rådande systemet. Detta stod i skarp kontrast till den naturrättsliga tradition som ligger till grund för de klassiska amerikanska och franska rättighetsförklaringarna och likaså för de moderna internationella deklarationerna, från Förenta nationernas allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna till Europakonventionen.

I det Sverige som under efterkrigstiden dominerades av socialdemokratin märktes praktiskt taget ingenting av den naturrättsliga renässans som följde efter nazismens fall. Här fortsatte rättsrealismen att råda, vilket passade socialdemokratins maktanspråk utmärkt.

Förklaringen till den svenska statsvänliga traditionen går ännu längre tillbaka i tiden, herr talman. Flera historiker har pekat på den unika form som staten antog i det förmoderna Sverige, särskilt vad gäller relationen mellan kungamakten och det fria bondeståndet. Lundahistorikern Eva Österberg har till exempel lyft fram betydelsen av den fria bondeklassens starka ställning och dess relation till en paternalistisk statsmakt som både skyddade och kontrollerade allmogen, som i sin tur värnade en villkorad men ändå betydande frihet.

Den numera så aktuelle Lars Trägårdh har i samma anda skrivit att den svenska demokratiska kulturen växte fram ur ”en inhemsk tradition kännetecknad av den svenske bondens unika frihet från livegenskap och det därmed associerade politiska deltagandet på såväl lokal- som riksnivå, samt en uttalad proetatistisk attityd grundad på böndernas allians med kungamakten riktad mot den gemensamma fienden, adeln”.

Trägårdh tillägger: ”Sålunda spelade bonde–konungalliansen en helt central roll i den svenska politiska kulturens historia, och i sinom tid kunde arbetarrörelsen och socialdemokratin axla det dubbla arvet och ta över som både kung och allmoge ovanifrån, i form av statsbärande parti, och underifrån, i form av folkrörelse.”

Här finns en grundläggande politisk-kulturell kontinuitet mellan det förmoderna och det moderna Sverige som, på gott och ont, ännu lever kvar och bland annat återspeglas i att vi fortfarande kan använda stat och samhälle som synonyma begrepp.

Min slutsats av denna mycket summariska genomgång är att såväl rättsrealismens dominans som socialdemokratins unika maktställning under 1900-talet byggde på en substantiell samklang med ett djupt rotat historiskt arv, genomsyrat av statsvänlighet men också – och detta får inte glömmas – av ömsesidig tillit mellan stat och samhälle. Detta kan hjälpa oss att förstå såväl styrkan i dessa företeelser som den stora betydelsen av de konstitutionella förändringar som vi nu genomgår.

Herr talman! Det beslut som riksdagen i dag kommer att fatta är med andra ord historiskt. Vi tar det första steget mot att våra grundlagar inte längre ska kunna ändras – eller helt avskaffas – med enkel majoritet vid två omröstningar med ett riksdagsval emellan. Denna ordning har varit en anomali bland demokratier, en sårbarhet för vårt statsskick och inte minst ett potentiellt hot mot våra grundläggande fri- och rättigheter.

De flesta partier har därför ställt sig bakom ändringsförslaget. Sverigedemokraterna är ett undantag. De har i grunden intagit samma position som Socialdemokraterna tidigare hade, det vill säga att bromsa eller fördröja varje förstärkning av grundlagens ställning. Andra partier, som Socialdemokraterna, har sett ljuset i denna fråga först nyligen, vilket är glädjande efter partiets långvariga motstånd mot att förstärka skyddet för vår författning och därmed för vår demokrati och våra grundläggande rättigheter.

Man skulle kunna säga mycket om en historia som dagens socialdemokrater knappast kan vara stolta över. Det fanns en tid – för inte så länge sedan – då grundlagarna kunde ändras på bara några veckor. Så var 1974 års regeringsform ursprungligen konstruerad. Det var den socialdemokratiska ordningen i ett nötskal. Denna ordning håller vi nu på att definitivt lämna bakom oss, men i dag står vi bakom samma linje. Det är uppskattat, oavsett motiv för Socialdemokraternas positionsförflyttning.

Herr talman! För oss i Liberalerna är det glädjande att konstatera att Sverige nu tar det första steget mot en konstitutionell reform som vi sedan länge har förespråkat, men vi skulle gärna vilja gå vidare med det konstitutionella reformarbetet. Det gäller särskilt inom två områden.

Det första handlar om att förstärka lagprövningsinstitutet genom att inrätta en stark författningsdomstol med breda befogenheter. Detta är en självklarhet i de flesta demokratier, men det har varit – och verkar fortfarande vara – ett rött skynke för socialdemokratin. En författningsdomstol vore det bästa sättet att skapa en verkningsfull prövningsinstans för såväl av riksdagen stiftade lagar som regeringens och andra myndigheters beslut. Den starka och högt ansedda tyska författningsdomstolen skulle kunna tjäna som modell i detta avseende.

Herr talman! Den andra reform som vi gärna skulle vilja genomföra handlar om att ytterligare stärka domstolarnas oberoende. I 2020 års grundlagskommitté lämnade Liberalernas representant Cecilia Malmström tillsammans med företrädare för tre andra partier ett särskilt yttrande om behovet av att stärka domstolarnas oberoende genom inrättandet av ett självständigt domstolsråd med ansvar för den centrala domstolsadministrationen. På detta sätt skulle domstolsväsendet helt frigöras från sitt traditionella beroende av regeringen, och det skulle utgöra ett definitivt och mycket välkommet genombrott för maktdelningsprincipen.

En sådan förändring, tillsammans med inrättandet av en stark författningsdomstol, skulle utgöra ett solitt konstitutionellt värn för både den demokratiska rättsstaten och våra grundläggande fri- och rättigheter.

Herr talman! Slutligen vill jag yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 12.)

Fru talman! I denna del av debatten kommer jag att begränsa mina kommentarer till ett par av de ärenden som vi behandlar. Jag kommer inte att beröra utskottets ställningstaganden, som jag givetvis delar, och inte heller ärendenas formella aspekter, vilka behandlas väl i betänkandet.

I stället vill jag fokusera på det sammanhang i vilket de granskade ärendena bör förstås. Kontexten är, som vi vet, en central del av hermeneutiken – alltså läran om hur en text eller ett uttalande bör tolkas på ett meningsfullt sätt.

Fru talman! Jag inleder med kontexten kring uttalandena som rör hur nya medborgarskap förvärvas.

I detta sammanhang vill jag citera Riksrevisionens granskningsrapport Migrationsverkets hantering av medborgarskapsärenden från den 25 mars 2025. Där står bland annat följande: ”Vid bedömningen av en ansökan om svenskt medborgarskap ska Migrationsverket pröva om personen uppfyller lagstiftningens krav. Riksrevisionen bedömer att rutinerna i vissa delar är otydliga och att det finns brister i både beslutsunderlag och handläggningssystem. Ett exempel är att Migrationsverkets bedömning av hemvist till viss del baseras på osäkra uppgifter. Samma sak gäller bedömningen av identitet. I nästan en tredjedel av beviljade medborgarskapsansökningar kan den sökande inte styrka sin identitet.”

Fru talman! Enligt Migrationsverkets statistik har cirka 410 000 nya medborgarskap beviljats från 2020 till och med mars 2025. Om vi tillämpar Riksrevisionens uppskattningar innebär det att i drygt 120 000 fall har den sökande inte kunnat styrka sin identitet – 120 000 på bara fem år och tre månader!

Detta är givetvis ytterst bekymmersamt, inte minst ur ett säkerhetsperspektiv. Det mest anmärkningsvärda är dock att detta har varit känt sedan lång tid utan att några effektiva åtgärder har vidtagits för att minska den sårbarhet som detta medför för landet.

Så sent som i januari 2025 fick Migrationsverket i uppdrag av regeringen att skärpa identitetskontrollerna i medborgarskapsärenden.

Det är också värt att påpeka att osäkerheten kring identitet ofta uppstår redan när en person tilldelas ett så kallat samordningsnummer, vilket ges till personer som ännu inte är folkbokförda i landet.

I en uppmärksammad artikel från 2019 rapporterade Dagens Nyheter att drygt 870 000 personer som inte är folkbokförda i Sverige hade fått ett samordningsnummer för att kunna leva och verka här.

Av dessa hade omkring 45 procent – alltså cirka 400 000 personer – inte styrkt sin identitet enligt Skatteverket. Detta trots att folkbokföringsförordningen anger att detta endast bör tillåtas i undantagsfall.

Fru talman! Liknande problem återfinns hos flera myndigheter. Medborgarskapsärendena utgör bara toppen av ett isberg som i förlängningen riskerar att gynna brottsligheten och hota landets säkerhet.

I en annan rapport från Riksrevisionen – denna gång från juni 2024 – fastslås följande: ”Myndigheternas processer, samverkan och regeringens styrning bidrar enligt Riksrevisionens bedömning inte tillräckligt till att korrekta och unika identiteter fastställs, och inte heller till att felaktigt registrerade eller utnyttjade identiteter upptäcks och åtgärdas.”

Fru talman! Detta är tyvärr den oroväckande bakgrunden till de uttalanden som utskottet har granskat vad gäller tilldelningen av nya medborgarskap.

Nu vill jag gå över till bakgrunden till det andra granskningsärendet jag vill kommentera.

Det gäller dåvarande utbildningsminister Mats Perssons uttalanden angående den svåra situationen på många av våra högskolor efter Hamas brutala angrepp på oskyldiga civila i Israel den 7 oktober 2023 och den våldsamma konflikt som därefter följt i regionen. Detta ledde till olika aktioner som i vissa fall urartade i hotelser och trakasserier, universitetslokaler som vandaliserades och undervisning som stördes.

Fru talman! Låt mig illustrera läget kring den 30 maj 2024, det datum då den intervju med utbildningsministern som nämns i betänkandet sändes i SVT.

Samma dag publicerade webbtidningen Universitetsläraren artikeln Propalestinska protester på flera lärosäten, där det framgår att vissa lärosäten hade valt att låsa dörrarna till flera lokaler för att värna arbetsmiljön. Tre lärosäten hade vidtagit åtgärder för att begränsa tillträdet till vissa byggnader.

Tre dagar senare, den 2 juni 2024, rapporterade Sveriges Radio att Mellanösternforskaren Anders Perssons kontor på Linnéuniversitetet i Växjö vandaliserats. I Expressen beskrev Persson händelsen som ”ett antisemitiskt hatbrott mot mig”.

Två dagar senare, den 4 juni 2024, rapporterade Upsala Nya Tidning om reaktioner från Uppsala universitets rektor, Anders Hagfeldt, efter att demonstranter avbrutit en examensceremoni: ”Händelsen i går leder till att bara de som ska delta i evenemang kommer att ha tillträde till universitetshuset tills vidare. Vi vill alltid vara så öppna vi kan, men måste också värna våra studenter och anställda.”

På frågan om universitetspersonal känt sig hotad av demonstranter med Palestinaflaggor svarade rektorn: ”Demonstrationsrätten och yttrandefriheten är fundament i en demokrati, men det är problematiskt när en grupp gör så att andras friheter begränsas. När människor blir rädda och vi inte kan hålla öppet tycker jag att demonstranterna gått över en gräns.”

Och på frågan om protesterna kan skrämma judar som studerar eller arbetar vid universitetet svarade han: ”Tyvärr är svaret ja.”

Fru talman! Så såg situationen ut vid flera av våra lärosäten under maj och juni förra året. Men det är viktigt att betona att detta sker under vad som kan beskrivas som den allvarligaste vågen av antisemitism i Sverige sedan andra världskriget.

Redan några veckor efter Hamas terrorattack kunde SVT Skåne rapportera: ”Judiska ungdomar trakasseras genom heilande och klotter. Antisemitismen har blossat upp igen på skolor i Malmö.”

Och vecka efter vecka – som bland annat står att läsa i Sydsvenskans reportage av Inas Hamdan – har demonstranter i flera städer öppet hyllat Hamas och skanderat på arabiska att staten Israel ska förgöras.

För ett par veckor sedan, den 5 juni 2025, publicerade Brottsförebyggande rådet en rapport med titeln Antisemitiska hatbrott.

Några dagar senare, den 11 juni, sammanfattade Ulrika Knutson, ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism, rapportens innehåll i ett debattinlägg med rubriken Det är en skam att svenska judar dödshotas.

Hon konstaterar: ”Hat och hot mot svenska judar har ökat kraftigt, efter Hamas attack mot civila israeler den 7 oktober 2023 och det efterföljande kriget i Gaza.”

Till och med, som vi vet, har en riksdagsledamot medverkat till att sprida grov antisemitisk hatpropaganda.

Mot denna bakgrund kan det vara befogat att – som Susanna Birgersson gjorde i Göteborgs-Posten den 4 augusti 2024 – ställa sig följande frågor: ”Hur länge till kommer det finnas judiskt liv i Sverige? – – – Hur många kommer fortsätta att försöka ingjuta kunskap och stolthet över den judiska identiteten hos sina barn – när just den identiteten gör dem till måltavlor för trakasserier på svenska skolgårdar och i svenska klassrum? Hur många kommer låta identiteten blekna? Hur många kommer lämna landet?”

Detta är den sorgliga kontexten till de uttalanden av utbildningsministern som behandlas i betänkandet. Det kan konstateras att det var fel av ministern att säga att ”man tvingas stänga en del universitet”, även om det i samma intervju framkommer att vissa lokaler hade stängts, vilket överensstämmer med verkligheten.

Avslutningsvis vill jag understryka att inget av det jag sagt syftar till att förminska det lidande som det palestinska folket upplevt under Israels krig mot Hamas eller att rättfärdiga den israeliska statens agerande i detta krig.

Överläggningen var härmed avslutad.

Utskottets anmälan lades till handlingarna.

Fru talman! I denna del av debatten vill jag fokusera på regeringens efterlevnad av klimatlagen. Det råder en principiell missuppfattning kring lagens målformuleringar och i förlängningen hur det klimatpolitiska ramverket är konstruerat. Med utgångspunkt i denna sammanblandning framförs felaktiga påståenden om att regeringen inte följer eller till och med bryter mot lagen.

Fru talman! För att tydliggöra dessa principiella frågor vill jag inleda med ett citat från propositionen Ett klimatpolitiskt ramverk för Sverige, som riksdagen antog i juni 2017:

”Det är ytterst en politisk avvägning mellan krav på fasthet och flexibilitet som avgör hur långtgående befogenheter och skyldigheter framtida regeringar bör ges – – – Enligt regeringens mening kan en tillräcklig grad av handlingsfrihet behållas – samtidigt som önskvärd kontinuitet och långsiktighet skänks åt klimatpolitiken – om det införs en särskild lag som reglerar vissa grundläggande principer samt planerings- och uppföljningssystem. Regleringen bör lämpligen utformas med viss flexibilitet så att till exempel målen för klimatpolitiken vid behov kan ändras utan att lagen måste ändras.”

Jag vill betona några centrala formuleringar i ramverket. Det handlar om att fastställa grundläggande principer och om att förena fasthet och flexibilitet. Därför bör regleringen ”lämpligen utformas med viss flexibilitet” så att vissa mål kan justeras utan att lagen behöver ändras.

Fru talman! Denna välbalanserade ansats återspeglas tydligt i hur de olika klimatmålen är utformade.

Å ena sidan har vi bindande mål, där ordet ”ska” används i lagtexten. Ett exempel är det långsiktiga klimatmålet att Sverige ”år 2045 inte ska ha några nettoutsläpp av växthusgaser till atmosfären, för att därefter uppnå negativa utsläpp”. Ett annat exempel är EU-målet för 2030: ”Växthusgasutsläppen från inrikes transporter ska minska med minst 70 procent senast år 2030 jämfört med år 2010.”

Å andra sidan finns flexibla mål där ordet ”bör” används. Etappmålen för 2030 och 2040 är exempel på sådana, och dessa kan justeras utan att klimatlagen i sig behöver ändras.

Fru talman! Efterlevnaden av klimatlagen handlar i grunden om att regeringens arbete ska utgå från de principer som slås fast i lagen, framför allt det långsiktiga målet om nettonollutsläpp år 2045. Detta slås fast i klimatlagen 3 §: ”Regeringens klimatpolitiska arbete ska utgå från det långsiktiga, tidssatta utsläppsmål som riksdagen har fastställt.” Det är detta långsiktiga mål som ska vara vägledande vid bedömningen av regeringens måluppfyllelse. Etappmålen är viktiga verktyg, men det är inte dessa som klimatlagens efterlevnad bör utvärderas utifrån.

Fru talman! Den avgörande frågan är därför: Arbetar regeringen för att uppnå det långsiktiga nettoutsläppsmålet? Det kan naturligtvis finnas olika politiska uppfattningar om hur effektivt detta arbete bedrivs. En sådan diskussion hör dock hemma i den allmänpolitiska debatten i riksdagen, speciellt i miljö- och jordbruksutskottet – inte i konstitutionsutskottets granskning. Däremot kan konstitutionsutskottet granska huruvida regeringen har följt de av lagen fastställda formerna för klimatarbetet och om regeringen har underlåtit att vidta de åtgärder som den själv bedömt som nödvändiga för att nå det långsiktiga klimatmålet. Om så vore fallet skulle regeringen brista i att uppfylla klimatlagens krav.

Fru talman! När det gäller dessa mer formella aspekter konstaterar utskottet följande: ”Granskningen visar att regeringen har följt kraven i klimatlagen på vad den ska göra när det gäller formerna för överlämnandet av klimatredovisningen och handlingsplanen samt innehållet i klimatredovisningen.”

När vi går vidare till klimatarbetets innehåll kan vi ställa frågan: Finns det något som tyder på att regeringen har övergett det långsiktiga klimatmålet eller inte agerat för att uppnå det?

Fru talman! Vid utskottets utfrågning den 8 april 2025 redogjorde klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari för regeringens arbete med att efterleva klimatlagen. Enligt ministern utgår arbetet från Naturvårdsverkets målscenario för att nå nettonollutsläpp år 2045. Detta scenario ligger till grund för den klimatpolitiska handlingsplan som enligt lagen ska lämnas till riksdagen året efter ett ordinarie val, i detta fall i december 2023.

Klimathandlingsplanen 2023 omfattar omkring 70 åtgärdsförslag och är den första i sitt slag att konkret beskriva hur Sverige ska nå klimatlagens nettonollutsläppsmål 2045. Planen syftar till att ge hushåll, företag och andra aktörer goda förutsättningar att fatta klimatsmarta beslut.

Kompletterande politik presenterades också i den energipolitiska inriktningsproposition som överlämnades till riksdagen i mars 2024. Syftet är att möta det växande elbehovet på kort, medellång och lång sikt samt att säkra en trygg och hållbar energiförsörjning. En trygg elförsörjning är en grundförutsättning för att industrin, transportsektorn, jordbruket och hushållen ska kunna ställa om. Här spelar satsningen på fossilfria energikällor, inklusive regeringens initiativ för ny kärnkraft, en avgörande roll. Utan dessa initiativ klarar vi inte klimatomställningen. Det verkliga hotet mot klimatomställningen vore en regering som vidtar kontraproduktiva åtgärder, vilket vi dessvärre har sett prov på i den svenska kärnkraftens sorgliga historia.

Fru talman! Det andra bindande klimatmålet är EU-målet om att växthusgasutsläppen från inrikes transporter ska minska med minst 70 procent till 2030 jämfört med 2010. Har regeringen övergett detta mål eller avstått från att agera för att uppfylla det? Nej. I februari 2025 redovisade Miljömålsberedningen en strategi för att uppfylla EU:s krav, och i mars 2025 bedömde Trafikverket i en promemoria att detta mål är inom räckhåll.

Mot denna bakgrund – och mycket mer skulle kunna sägas i detta sammanhang, fru talman – menar jag att det står utom rimligt tvivel att regeringen efterlever klimatlagen och det klimatpolitiska ramverket. Regeringen har såväl viljan som en konkret strategi för att nå både det långsiktiga klimatmålet och det EU-mål som Sverige är förpliktat att uppfylla.

Fru talman! I detta inledande anförande ska jag fatta mig mycket kort. Jag kommer inte att gå in på något enskilt ärende, eftersom vi kommer att få tillfälle att göra det senare under debatten.

Utskottets betänkande rör sig om ett omfattande och välbalanserat arbete som speglar utskottsledamöternas öppna och konstruktiva inställning. Utskottets ordförande Ida Karkiainen och dess vice ordförande Louise Meijer förtjänar att särskilt lyftas fram i detta sammanhang.

Mitt största erkännande går dock till utskottskansliet. Det stöd som utskottet får från kanslimedarbetarna är ovärderligt. Jag har svårt att föreställa mig att vi hade kunnat uppnå det resultat som nu avspeglas i granskningsbetänkandet utan deras kunniga och ständigt tillgängliga bistånd.

Fru ålderspresident! Jag tackar ledamoten för inlägget.

Den huvudsakliga fråga jag ställde var varför socialdemokratin förändrade sin syn på alla dessa konstitutionella frågor. Vi får fortsätta att prata om detta någon annan gång, men det svar jag har gett är att det berodde på att ni förlorade den självklara maktställning som ni hade från 1932 till 1976. Så länge det socialdemokratiska partiet säkert hade makten, fru ålderspresident, skulle det alltså inte finnas spärrar mot politiken. Politiken skulle fort och utan problem kunna genomföra allt det som det socialdemokratiska partiet ville.

Nu är det inte längre så. Nu är det dags att resa spärrar mot allt det som Socialdemokraterna tidigare ville – att politiken skulle ha handlingskraft, att det skulle gå fort och att ingen skulle fördröja. Jag talar om Palmeepoken. Jag har med stor behållning läst Palmes tal och inlägg från när den nya författningen, med 1974 års regeringsform, diskuterades. Jag har också läst inlägg från justitieministern, den tyvärr av någon annan anledning berömde Geijer. Maktdelningen skulle bort. Det skulle inte finnas några spärrar – ingenting. Demokratin kunde skydda demokratin; man behövde inte speciella domstolar som granskade hur makten utövades eller om medborgarnas rättigheter hotades.

Nu är det inte längre så, och det är jag glad för.

Fru ålderspresident! Jag tackar ledamoten för att han påminde oss om det som hände i Tyskland. Det var väldigt tragiskt. Det är just därför Tyskland har en mycket stark författningsdomstol och väldigt mäktiga barriärer mot all utveckling som går mot maktkoncentration och en odemokratisk regering. Alla demokratiska partier i Tyskland stöder detta.

I grunden gav jag en beskrivning av den socialdemokratiska politiken som den var fram till mitten av 70-talet. Jag skulle gärna vilja att riksdagsledamoten på något sätt påminner mig om vilka fel jag har gjort. Var ni inte emot lagprövningsinstitutet? Var ni inte emot att skriva in våra grundläggande fri- och rättigheter i grundlagen? Var det inte ni som begränsade Lagrådets befogenheter? Jag skulle kunna ta upp fler saker.

Redan 1938 började de borgerliga partierna att presentera motioner om att ha kvalificerade majoriteter för att kunna ändra framför allt de grundläggande principer som gäller våra fri- och rättigheter; jag talar här om Tingstens berömda utredning. Socialdemokratin stod emot detta från 1938 och egentligen ända fram till våra dagar.

Fru ålderspresident! Vi debatterar i dag en hel del intressanta motioner om författningsfrågor, och regeringen har nyligen överlämnat en viktig proposition till riksdagen om ett förstärkt skydd för demokratin och domstolarnas oberoende. Snart kommer också en proposition om att stärka den konstitutionella beredskapen vid kriser.

De här förslagen från regeringen kommer så småningom att kompletteras av en proposition som berör våra grundläggande fri- och rättigheter. Det handlar om en konstitutionell reformiver som det här landet inte sett på mycket länge.

Att så sker i våra dagar har med väl kända yttre och inre hot att göra, men det finns också ett viktigt inrikespolitiskt skäl till att de här förslagen läggs fram nu. Det handlar om en mycket betydande positionsförflyttning i grundlagsfrågorna av det parti – Socialdemokraterna – som under lång tid hindrade möjligheten att nå en bred konsensus kring många av de reformer som nu kommer att genomföras.

Fru ålderspresident! Den konstitutionella ordning som slogs fast i 1974 års regeringsform var produkten av en lång period av en stark socialdemokratisk makthegemoni. Det var den tid som inleddes 1932 och i vilken socialdemokratin var den sol kring vilken alla andra partier kretsade, för att använda mig av Herbert Tingstens planetariska metafor.

Under de här omständigheterna betonade Socialdemokraterna politikens handlingskraft och förmåga att leverera. I Tommy Möllers text i boken En författning i tiden, publicerad förra året med anledning av 50årsjubileet av regeringsformen, står att läsa: ”För Socialdemokraterna, som alltsedan 1932 suttit i regeringsställning, var det angeläget att undvika spelregler som möjliggjorde för (den borgerliga) oppositionen att sätta käppar i hjulet för den politik som en (socialdemokratisk) regering ville genomföra.”

Med andra ord: Makten var deras, och den skulle utnyttjas maximalt. Därför skulle det finnas så få konstitutionella spärrar som möjligt för politiken, exempelvis grundlagsskyddade individuella fri- och rättigheter, lagprövningsinstitutet, ett starkare lagråd eller kvalificerad majoritet i riksdagen för att kunna genomföra författningsändringar.

Som Olof Palme uttryckte det 1976 skulle dessa ”sinnrika spärrar … mot ett folkligt reformarbete snarare vara en fara än ett skydd”. Folksuveräniteten – eller folkviljan, som ett annat parti skulle säga i dag – skulle varken hindras eller fördröjas, och maktdelningen skulle utmönstras ur vårt politiska system.

Att det skulle kunna råda en konflikt mellan individens rättigheter, samhällets demokratiska beslut och statens makt var någonting som Socialdemokraterna inte ens kunde föreställa sig under denna tid. Staten var god, och politiken ville allas väl. Men det var inte vilken stat eller politik som helst som skulle lägga våra liv till rätta, utan det var den socialdemokratiska staten och den socialdemokratiska politiken.

Fru ålderspresident! Den socialdemokratiska hegemonin skulle emellertid snart lida mot sitt slut. Nederlaget i valet 1976 innebar att Sverige var på väg att förändras, och det socialdemokratiska maktinnehavet var inte längre garanterat.

På 1980-talet skulle stora delar av de korporativistiska inslag som präglade vår demokrati gå i graven. Valet 1991 bekräftade att en ny politisk era hade tagit sin början: För första gången sedan valet 1928 fick partiet mindre än 40 procent av rösterna. Sedan dess har olika regeringskonstellationer avlöst varandra, och i dag är det en självklarhet att även andra partier kan inneha regeringsmakten i Sverige.

Fru ålderspresident! Det är denna förändring i det socialdemokratiska partiets maktställning som både präglar det konstitutionella läge Sverige nu befinner sig i och förklarar den tydliga positionsförflyttning som partiet genomgått inte minst vad gäller att skydda grundlagen från andra majoritetsyttringar än de som gynnade socialdemokratin. Nu vill man i stället resa spärrar mot den tidigare så allenarådande folksuveräniteten och Palmeepokens absoluta prioritering av politikens handlingskraft.

Nu vill man inta ett mer balanserat synsätt, där den konstitutionella stabiliteten är viktig. Om det handlar exempelvis det nya kravet om att minst två tredjedelar av riksdagens ledamöter ska rösta för det andra, bekräftande, beslutet att anta en grundlagsändring efter att ett riksdagsval har hållits. Det här föreslogs enhälligt av 2020 års grundlagskommitté och ligger nu på riksdagens bord.

Att kräva en kvalificerad majoritet för grundlagsändringar, särskilt de ändringar som berör våra grundläggande fri- och rättigheter, är ett gammalt förslag från Folkpartiet och Moderaterna som Socialdemokraterna med all kraft motsatte sig. Nu, nästan ett halvsekel senare, har Socialdemokraterna äntligen sett ljuset. Det gläder oss eftersom, som det står i Lukasevangeliet, ”det blir större glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig än över nittionio rättfärdiga som inte behöver omvända sig”.

Samma socialdemokratiska omvändelse gäller förslaget att utvidga Lagrådets granskningsområde så att även lagförslag om ändringar i regeringsformens kapitel om våra grundläggande fri- och rättigheter ska omfattas.

Sist men inte minst bör Grundlagskommitténs enhälliga förslag om att förstärka domstolarnas oberoende nämnas.

Fru ålderspresident! Det handlar om stora vinster med en utveckling i en liberal och demokratisk riktning, men detta borde inte utgöra slutstationen för den konstitutionella resa som Sverige har gjort sedan 1974. Liberalerna vill gå vidare med att reformera våra grundlagar, särskilt i två avseenden.

Det första gäller att förstärka lagprövningsinstitutet genom att inrätta en stark författningsdomstol med breda befogenheter. Detta är en självklarhet i de flesta demokratiska länder.

Det andra handlar om att förstärka domstolarnas oberoende ännu mer än vad som nu föreslås. I 2020 års grundlagskommitté lämnade Liberalernas representant Cecilia Malmström tillsammans med Moderaternas, Kristdemokraternas och Centerpartiets företrädare ett särskilt yttrande om behovet av att stärka domstolarnas oberoende genom att inrätta ett självständigt domstolsråd som ansvarar för den centrala domstolsadministrationen. På det sättet skulle domstolsväsendet helt frigöras från sitt traditionella beroende av regeringen.

Ett domstolsråd skulle utgöra ett genombrott för maktdelningsprincipen och ett mycket välkommet brott med en historisk tradition som präglats av domstolarnas beroende gentemot först kungamakten och sedan den demokratiska regeringen. En sådan förändring skulle, tillsammans med inrättandet av en författningsdomstol, utgöra ett starkt konstitutionellt värn av såväl den demokratiska rättsstaten som våra grundläggande fri- och rättigheter.

Fru ålderspresident! Jag skulle vilja avsluta mitt inlägg med att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr talman! Vi debatterar i dag ett stort antal förslag som rör våra grundläggande fri- och rättigheter. Det finns mycket att säga om dessa förslag, men i detta sammanhang vill jag ta upp en annan aspekt som vi i Liberalerna tycker är lika viktig som de fri- och rättigheter som vi fastställer i författning. Det handlar om hur vi garanterar att dessa fri- och rättigheter respekteras av våra myndigheter och normgivande instanser, som exempelvis regeringen och riksdagen.

Herr talman! Skyddet av våra grundläggande fri- och rättigheter är till syvende och sist den aspekt som avgör om en demokrati utvecklas i en mer eller mindre liberal riktning. I en liberal demokrati är dessa rättigheter inte bara starkt skyddade utan utgör styrelseskickets centrala mål och mening. I en illiberal, en icke-liberal, demokrati är det däremot ett oinskränkt majoritetsstyre som dominerar.

Herr talman! Sedan antiken har dessa två demokratiuppfattningar stått mot varandra. Den första demokratin, den atenska, gick under när demagogerna omvandlade majoritetsstyret till ett tyranniskt instrument som inte kände några gränser. Dödsdomen mot Sokrates står som en evig påminnelse om faran med en sådan demokratiuppfattning.

Detta majoritetens tyranni, som John Adams, Edmund Burke och Alexis de Tocqueville kallade det, var och är fortfarande ett hot mot såväl individens som minoritetens rättigheter. Det var för att skapa ett bålverk mot detta hot som den första moderna demokratin, den amerikanska, satte starka spärrar mot grundlagsändringar, skapade ett komplicerat system av checks and balances och redan i december 1791 antog en rättighetskatalog med konstitutionell status.

Som bekant följde Sverige en annan väg. Utvecklingen av vår demokrati präglades av filosofen Axel Hägerströms och den så kallade Uppsalaskolans rättsrealism, med dess uppfattning om att absoluta mänskliga rättigheter inte finns, något som entusiastiskt anammades av den framväxande socialdemokratin. Folksuveräniteten skulle inte inskränkas av naturrättsliga principer eller konstitutionella hinder. Socialdemokraterna ville att det skulle vara lätt att ändra författningen, och de grundläggande fri och rättigheterna skulle helst inte skrivas in i författningen. I stället fick det räcka med några föga förpliktande meningar, vilket blev fallet i den nya regeringsformen som antogs 1974.

Motståndet mot maktdelningen och framför allt mot domstolarnas rätt att överpröva ett riksdags- eller myndighetsbeslut var grundmurat från socialdemokratins sida men också från andra politiska partier, som Centerpartiet. Mot denna uppfattning stod borgerligt sinnade partier som Folkpartiet och Moderaterna, som försvarade idén om att en stark konstitution skulle skydda våra grundläggande rättigheter och sätta bestämda gränser för all offentlig maktutövning.

Herr talman! Sedan 1970-talet har mycket hänt. Den liberaldemokratiska ståndpunkten har vunnit viktiga segrar, inte minst tack vare Europadomstolens interventioner. Att Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna inkorporerades i svensk lagstiftning var ett avgörande steg i den riktningen, likaså förbudet mot att meddela lag eller annan föreskrift som står i strid med Sveriges åtaganden enligt Europakonventionen samt den successiva anpassningen till EU-rätten, inte minst att vi avskaffat det så kallade uppenbarhetsrekvisitet, som innebar att en domstol fick besluta att en grundlagsstridig lag inte fick tillämpas, men bara om felet var uppenbart.

Herr talman! Förslaget från 2020 års grundlagskommitté om att förstärka grundlagsskyddet genom att kräva kvalificerad majoritet om två tredjedelar vid den andra omröstningen i riksdagen är en stor liberaldemokratisk framgång som vi i Liberalerna helhjärtat ställer oss bakom. Vi anser dock att denna viktiga reform inte är ett tillräckligt skydd mot eventuellt maktmissbruk så länge lagprövningsinstitutet inte förstärks på ett avgörande sätt.

En författningsdomstol vore det bästa sättet att inrätta en verkningsfull prövningsinstans för lagar och förordningar samt regerings- och andra myndighetsbeslut. Den högt ansedda tyska författningsdomstolen i Karlsruhe skulle kunna tjäna som modell för en sådan domstol. Den tyska domstolens befogenheter innefattar både abstrakt och konkret konstitutionell kontroll, det vill säga både granskning av att en lag i sig följer grundlagen och granskning med anledning av ett enskilt fall. Kontrollen borde dessutom göras inte bara efter att en lag trätt i kraft utan också före, genom konstitutionell prövning ex ante. Så fungerar det till exempel i Frankrike.

Herr talman! Det finns givetvis risker med ett centraliserat system för lag- eller normprövning. Den främsta är att det kan politiseras, det vill säga användas som ett instrument för att genomdriva en partipolitiskt eller ideologiskt präglad tolkning av grundlagen. Denna politiseringsrisk har varit aktuell länge i fallet med USA:s högsta domstol men under senare tid också i länder som Polen och Ungern. Risken måste givetvis tas på största allvar, inte minst vad gäller utnämningen av ledamöterna i den normprövande instansen.

Det tyska utnämningssystemet har hittills undvikit denna risk genom en kombination av formella och informella krav. Det formella är att det fordras en tvåtredjedelsmajoritet i både förbundsrådet och förbundsdagen för att välja nya domare. Det informella är en politisk konsensuskultur som förhindrar att det uppstår blockerande minoriteter, som det ofta gör i exempelvis Spanien.

Herr talman! Slutligen är det värt att påminna om att inget politiskt system i längden är immunt mot illiberala tendenser om en folkmajoritet ställer sig bakom auktoritära ledare. Det behöver vi ha i minnet i den tid vi nu lever i. Som Ronald Reagan uttryckte det i januari 1967: Frihet är en ömtålig sak och är aldrig mer än en generation bort från utrotning. Det gäller om folkflertalet inte är berett att försvara den.

Till sist vill jag yrka bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Fru talman! I det utskottsbetänkande som vi diskuterar i dag avhandlas många aspekter som är värda att uppmärksammas, inte minst gällande techjättarnas ansvar för hur sociala medier används. Vi i Liberalerna har tagit flera initiativ inom detta mycket viktiga område, och syftet har varit tydligt: Föräldrarna måste få återta kontrollen från techjättarna så att barns och ungas skärmtid kan minskas och så att nätmobbning, övergrepp och utseendehets minskar.

Vi vill se föräldragodkännande för yngre barns konton på sociala medier, och vi vill att nätjättarna ska få kännbara straff om de inte sköter ålderskontrollen. Vi vill att plattformar, spel och streamningstjänster ska vara nedstängda för barn på natten om inte föräldrarna bestämt något annat. Vi vill att sociala medier för yngre barn ska klassas som en skadlig produkt i hela EU, på samma sätt som EU behandlar tobaksbolagen, och vi vill se en punktskatt på nätjättarnas reklamintäkter.

Allt detta är viktigt, men i detta sammanhang väljer jag att koncentrera mig på en annan aspekt av stor betydelse inom detta område. Det handlar om de politiska partiernas ansvar för hur vi använder de nya sociala medierna.

Fru talman! Den liberala rörelsen föddes ur kampen för rätten till fri debatt. Modiga liberaler har från 1600-talet och framåt tagit strid för den yttrandefrihet som vi ser som självklar i Sverige i dag. Men yttrandefriheten måste hela tiden försvaras, och i många länder går utvecklingen just nu åt helt fel håll – även här i Europa.

I ett fritt samhälle har du rätten att kritisera de styrande och säga din åsikt även om den inte uppskattas av andra. Alldeles för ofta ropas det på censur och förbud mot det som är kontroversiellt. Vi liberaler tror på en annan väg. Den öppna debatten, där åsikter kan möta varandra, är livsnödvändig.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Tryck- och yttrande-frihet, massmedie-frågor

Liberaler brukar säga att gränsen för friheten går där man börjar kränka någon annans frihet, inte där man kränker någons känslor eller trosuppfattningar. Dagens skydd mot den allra grövsta hetsen ska finnas kvar, men vi ser inget skäl att införa ytterligare begränsningar.

Fru talman! Med detta sagt vill jag ta upp det politiska ansvaret för hur vi använder yttrandefriheten, inte minst i de nya sociala medierna. Förra året uppmärksammades att Sverigedemokraterna drev anonyma konton på sociala medier. Dessa konton styrdes av partiets kommunikationsavdelning, och några av dem hade agerat respektlöst och uttryckt sig nedsättande om meningsmotståndare i flera partier.

Den granskning som gjordes då och den debatt som följde sätter ljuset på ett fenomen som inte borde finnas i vårt land. Det är självklart att partier i Sverige har all rätt att uttrycka sina åsikter på det sätt de vill, men en grundläggande princip är att man också står för det man kommunicerar. Innan sociala medier började växa fram var det ovanligt att de politiska partierna kommunicerade anonymt, men nu har det blivit vanligare.

För Liberalerna är det viktigt att stävja denna utveckling. Vi tror att en öppen samhällsdebatt bygger på att det inte bara framgår tydligt vad som framförs utan också vem som står bakom ett budskap. Därför ser vi ett behov av att alla riksdagspartier kommer överens om en uppförandekod om att detta ska framgå i deras kommunikation.

Vi hoppas att partierna här i riksdagen väljer att ansluta sig till idén om en uppförandekod. Men om det inte går att uppnå en sådan överenskommelse – eller om en sådan inte respekteras – ser vi ett behov att reglera detta i lag, gärna genom ett förbud för partier att sprida politiska budskap eller göra reklam anonymt.

Fru talman! Slutligen vill jag yrka bifall till utskottets förslag.

Fru talman! Vad olika liberala riksdagsledamöter säger får de stå för. Man får diskutera med dem.

Vårt partis position är väldigt tydlig. Det finns också en svensk lagstiftning om att vissa länder får man sälja vapen till men inte andra. Framför allt får vi samarbeta med och sälja vapen till demokratiska länder. Jag måste tyvärr konstatera att den enda demokrati som finns i Mellanöstern är Israel. Jag hoppas att ledamoten El-Haj kan upplysa mig om andra demokratier i Mellanöstern. Men jag upprepar: Så länge Hizbollah, Hamas och andra terrororganisationer har makt över delar av det palestinska området kommer det inte att finnas någon möjlighet till fred eller till att en palestinsk stat byggs upp.

Fru talman! Jag beklagar verkligen det som händer med det palestinska folket. Det är djupt tragiskt. Jag accepterar inte heller Israels politik i de ockuperade områdena.

Vi har under lång tid drivit att den enda lösningen är en tvåstatslösning. Men som min kollega Joar Forssell sa tidigare: Det finns ingen möjlighet till en sådan lösning så länge terrororganisationer som Hamas och Hizbollah har vapen och makt i vissa områden av Palestina. Jag vet att ledamoten El-Haj liksom jag är bekymrad över att terrorister har makten över delar av det palestinska området.

Det är så vi kan bygga upp ett fredligt läge mellan Israel och Palestina. Båda staterna måste byggas upp, men på demokratiska principer.

Fru talman! Nästan 8 miljoner människor har lämnat Venezuela för att söka skydd och ett bättre liv, enligt Förenta Nationernas flyktingorgan UNHCR. Det är fler än de omkring 6,5 miljoner som har lämnat Ukraina eller Syrien. Det motsvarar en fjärdedel av Venezuelas befolkning. Aldrig tidigare har något liknande inträffat i Amerika. Som Europaparlamentet har konstaterat handlar det om en av de största fördrivningskriserna i världen.

Detta är resultatet av 25 år med en hårdhänt vänsterpopulistisk regim som numera är en renodlad diktatur. Den har omvandlat ett demokratiskt land som en gång var det rikaste i Latinamerika med världens största kända oljereserver till en bottenlös brunn av misär, desperation och ofrihet. Enbart det kommunistiska Kuba kan mäta sig med Venezuela i detta avseende.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utrikespolitisk debatt

Fru talman! Den 28 juli 2024 hölls presidentval i Venezuela. Redan på valnatten utropades Nicolás Maduro till segrare av den regeringskontrollerade valmyndigheten utan att man kunde presentera minsta dokumentation till stöd för ett sådant resultat.

Man trodde inte att resultatet kunde motbevisas, men oppositionen hade genom tiotusentals valövervakare fått kopior av eller fotograferat de flesta rösträkningsprotokoll från vallokalerna. På det viset kunde valfusket bevisas bortom allt rimligt tvivel. Oppositionens kandidat, Edmundo González, hade fått nästan 70 procent av rösterna. Sedan dess har det pågått en fredlig och mycket omfattande mobilisering av tiotusentals venezuelaner både i Venezuela och runt om i världen som kräver att valresultatet erkänns och att demokratin återinförs.

Regimens svar har varit våldsamt.

En delegation från Förenta nationerna konstaterade redan i september förra året att ett förtryck utan motstycke har störtat landet i en akut kris för de mänskliga rättigheterna. I en lång rapport från oktober 2024 beskrev samma delegation i detalj de brott mot mänskligheten som regimen begått, däribland mord, tortyr, sexuella övergrepp och tusentals godtyckliga arresteringar, bland annat av minst 150 barn.

Fru talman! I spetsen för Venezuelas frihetskamp står oppositionens ledare Maria Corina Machado, som tillsammans med Edmundo González i september förra året fick Sacharovpriset för tankefrihet av Europaparlamentet. Motiveringen lyder: "De företräder alla venezuelaner i och utanför landet som kämpar för återupprättandet av frihet och demokrati. EU uppmärksammar därmed deras orubbliga engagemang för frihet, mänskliga rättigheter och demokratiska principer och stöder deras kamp för en demokratisk framtid i Venezuela."

Samma månad erkände Europaparlamentet Edmundo González som segrare i presidentvalet och Venezuelas näste rättmätige president. Den 23 januari 2025 fördömde Europaparlamentet i en ny resolution Nicolás Maduros farsartade installationsceremoni som president den 10 januari och uppmanade fler länder att erkänna Edmundo González som landets legitime president.

Fru talman! Till sist vill jag be den svenska regeringen att än mer intensifiera sina viktiga insatser i syfte att stödja Venezuelas folk i kampen för att återfå både friheten och demokratin. Samtidigt vill jag uttrycka mitt hopp om att allt fler länder, bland dessa Sverige, snart kommer att följa Europaparlamentets resolution och ge sitt officiella erkännande till Edmundo González som Venezuelas folkvalde och legitime president.

(Applåder)

I detta anförande instämde Fredrik Malm (L).

Herr talman! Jag vill inleda mitt inlägg med en enkel övning som, med hjälp av några siffror, sammanfattar den splittring som råder mellan de fyra oppositionspartierna.

Jag börjar med Centerpartiets ambitioner inom det utgiftsområde vi berör i denna debatt. För år 2025 vill Centerpartiet spara 760 miljoner kronor i förhållande till regeringens förslag. Socialdemokraterna å sin sida vill spendera ungefär lika mycket som regeringen. Differensen - plus 2 promille - ligger praktiskt taget inom felmarginalen.

Till skillnad från dessa två partier, som vill spendera mindre än eller lika mycket som regeringen, har vi två utpräglat populistiska partier som är ytterst frikostiga med andras pengar, det vill säga med dagens och morgondagens skattebetalares pengar. Därför kan dessa partier lova både det ena och det andra, ty deras spenderbyxor verkar ha outtömliga fickor.

Miljöpartiet vill spendera 3,8 miljarder mer än regeringen, vilket är hela 16 gånger mer än vad Socialdemokraterna vill spendera. Detta betyder givetvis inte att miljöpartisterna är mer godhjärtade än andra, utan det betyder att deras sätt att hantera såväl andras pengar som statsfinanserna präglas av en påfallande ansvarslöshet och en total brist på förståelse för följderna av de egna förslagen. Här är det verkligen på sin plats att utropa att vägen till helvetet är kantad av goda föresatser.

Miljöpartisternas frikostighet är dock ingenting i jämförelse med det parti som slår alla rekord vad gäller både förståelseunderskottet och generositeten med andras pengar, nämligen Vänsterpartiet. Vänsterpartisterna vill spendera 16 miljarder mer än vad regeringen föreslår inom budgetområde 10. Det är fyra gånger mer än miljöpartisterna och 69 gånger mer än Socialdemokraterna, för att inte tala om skillnaden gentemot det sparsamma Centerpartiet, med vars hjälp de drömmer om att få bli en del av en framtida regering.

Så ser det ut på vänsterkanten - så disparat är synen på socialpolitiken och statsfinanserna bland oppositionspartierna.

Herr talman! Som en berömd nationalekonom brukade påpeka: Det finns inga gratisluncher. Än mindre finns det några gratis festmiddagar som de som Miljöpartiet och Vänsterpartiet lovar att bjuda svenska folket till, såväl inom det budgetområde vi diskuterar nu som inom de flesta andra. Det är givetvis dagens skattebetalare och kommande generationer som får betala för populisternas kalas.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ekonomisk trygghet vid sjukdom och funktionsnedsättning

Därför föreslår dessa partier en kombination av stora skattehöjningar och en snabb skuldsättning, som i Miljöpartiets fall uppgår till sammanlagt 457 miljarder kronor för perioden 2025-2027. Vänsterpartiet vill givetvis ha ännu mer skatter och en skuldsättning som totalt hamnar på drygt 522 miljarder kronor för dessa tre år. Det är notan för dessa partiers generositet med andras pengar. Det är vad Socialdemokraternas tilltänkta samarbetspartier lovar.

Herr talman! Det finns en annan viktig aspekt som är värd att uppmärksamma i detta sammanhang. Det regelverk som utformar våra sociala försäkringar, och de attityder som påverkar dess utnyttjande, har en avgörande betydelse för viljan att arbeta mer och bidra till den gemensamma välfärden kontra viljan att leva på bidrag och konsumera välfärdens resurser. För att kunna ha en hållbar välfärd är det absolut nödvändigt att driva en konsekvent arbetslinje som är helt skild från den bidragslinje som präglar våra populistiska partier. Det är vad Sveriges historia under de senaste decennierna med all tydlighet lär oss angående sjuk- och aktivitetsförsäkringens utveckling.

Låt mig därför blicka tillbaka till den tid då det svenska ohälsotalet låg bland de högsta i världen och beröra hur denna svenska sjuka kurerades genom stramare socialförsäkringsregler och en mindre tillåtande attityd gällande socialförsäkringarnas utnyttjande.

År 2002 publicerade tre experter på området en rapport till Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi som hette just Den svenska sjukan.

I rapporten konstaterade man bland annat att år 2001 hade Sverige den högsta sjukfrånvaron av åtta jämförbara länder. När man analyserade en längre tidsperiod kunde man konstatera exempelvis att vårt land hade en sjukfrånvaro som var ungefär tre gånger högre än den tyska.

Det fanns inga demografiska eller andra strukturella variabler som kunde förklara en så stor differens. Det var i regelverket och inte minst i attityderna som en mer tillfredsställande förklaring till de observerade skillnaderna kunde hittas.

På den tiden upplevde Sverige inte bara en hög sjukfrånvaro utan också en formlig explosion gällande förtidspensioneringen, som var ett enkelt men bedrägligt sätt att hyfsa till arbetsmarknadsstatistiken.

År 2005 kulminerade den svenska sjukan sett till antalet personer som uppbar sjuk- eller aktivitetsersättning, som förtidspensioneringen hette från och med 2003. Då var det nästan 10 procent av arbetskraften eller drygt 554 000 personer som hade sjuk- eller aktivitetsersättning.

År 2022, 17 år senare, hade dessa siffror mer än halverats. Ohälsotalet har givetvis följt samma utveckling och gått ned från en topp på drygt 43 förlorade nettoarbetsdagar per sysselsatt person under första halvan av 00talet till 22,2 dagar år 2023.

Herr talman! Hur kunde denna mirakulösa läkning av den svenska sjukan ske? Kan en generell förbättring av våra levnads- och arbetsvillkor, vårt hälsoläge eller vår demografiska utveckling förklara detta? Det kan det inte, åtminstone inte på något substantiellt sätt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ekonomisk trygghet vid sjukdom och funktionsnedsättning

Det var viktiga regeländringar och en förändrad attityd som var dunderkurens hemlighet. Den borgerliga alliansregeringen som tillträdde den 6 oktober 2006 spelade en avgörande roll i detta sammanhang.

Det var framför allt två reformer som var centrala.

Den första var jobbskatteavdraget, som infördes 2007 och förstärktes i fyra omgångar mellan 2008 och 2014. Det var en fundamental åtgärd i syfte att göra det mer lönsamt att arbeta i jämförelse med att få andra ersättningar eller bidrag. Enligt uppskattningar från Finansdepartementet och Konjunkturinstitutet bidrog jobbskatteavdraget till en sysselsättningsökning på uppåt 120 000 personer.

Den andra viktiga reformen var införandet av rehabiliteringskedjan den 1 juli 2008. Den innebar att den sjukskrivnes arbetsförmåga och rätt till sjukpenning kontrollerades vid bestämda tidsgränser.

I sinom tid fick denna banbrytande reform stark kritik såväl från fackligt håll som från vänsteroppositionen, men i dag är den en omistlig del av vårt socialförsäkringssystem lika mycket som jobbskatteavdraget har blivit en bestående reform som den socialdemokratiskt ledda regeringen 2014-2022 inte vågade avskaffa.

Det var så den svenska sjukan kurerades, men den skulle med all säkerhet återuppstå om exempelvis Vänsterpartiets förslag om bland annat avskaffad karensdag och höjt tak i sjukersättningen skulle antas. Det är precis så man förstör den gemensamma välfärdens långsiktiga grund och hållbarhet. Som sagt: Vägen till helvetet är kantad av goda föresatser.

Herr talman! Jag vill slutligen yrka bifall till utskottets förslag. Det är en konsekvent fortsättning av arbetslinjen som tillsammans med andra viktiga åtgärder, exempelvis förstärkningen av jobbskatteavdraget och avskaffandet av dess nedtrappning för de högsta arbetsinkomsterna, ger bra förutsättningar för ett Sverige som blir både rikare och tryggare.

(Applåder)

Fru talman! För snart 50 år sedan, i mars 1976, publicerades en av de mest kända texter som någonsin publicerats i en svensk tidning: Pomperipossa i Monismanien. I texten redogjorde Astrid Lindgren för resultatet av det som Göran Persson många år senare, med anledning av Astrid Lindgrens död, kallade en abnormitet i skatteskalorna, som tvingade henne att betala 102 procent i marginalskatt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Statens budget 2025 - Rambeslutet

Som bekant slutar sagan med att Pomperipossa inte skriver fler böcker och, för att citera Astrid Lindgren, "så levde den socialunderstödda Pomperipossa lycklig i alla sina dagar".

Fru talman! Denna saga lär oss en pedagogisk läxa om vad vi skulle kunna kalla Pomperipossaeffekten, det vill säga att höga skatter leder till en förlust för både samhället och individen.

Ett par år innan Astrid Lindgren skrev sin berömda saga förklarade nationalekonomen Arthur Laffer med hjälp av den så kallade Lafferkurvan mer tekniskt vad denna förlust innebär: att skatteintäkterna minskar eftersom skattebasen krymper när en viss skattenivå passeras.

Ett flertal nationalekonomer har återkommande visat att Sveriges högsta marginalskatt är högre än vad som kan motiveras med Lafferkurvan, med påtagliga välfärdsförluster som följd. Enligt deras mening befinner sig vårt land på fel sida av Lafferkurvan, det vill säga att vi har passerat den punkt där skattehöjningar på höga inkomster slutar leda till ökade skatteintäkter.

Den negativa påverkan av marginalskattens höga nivå på skattebasen dokumenterades också i en rapport från 2022, publicerad av Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering. Tre experter hade studerat effekten av den avtrappning av jobbskatteavdraget som infördes 2016 och som nu ska tas bort efter krav från Liberalerna.

Slutsatsen i rapporten är att den höjda marginalskatten hade "en signifikant negativ effekt på arbetsinkomsterna". Vidare kan följande läsas: "Våra resultat tyder på att de högsta marginalskatterna idag ligger på en nivå där ytterligare höjningar riskerar att reducera, snarare än öka, skatteintäkterna."

I detta sammanhang är det viktigt att påminna om att rapportförfattarna uppskattar att den effektiva marginalskatten, det vill säga om man också inkluderar arbetsgivaravgiften och indirekta skatter, ligger på drygt 70 procent. Att få behålla mindre än 30 kronor av 100 nya intjänade kronor är problematiskt, inte bara ur en kortsiktigt intäktsmaximerande synvinkel, då man arbetar mindre än man annars skulle göra, utan också ur ett långsiktigt tillväxtperspektiv, eftersom det minskar incitamenten att utbilda sig mer.

I denna kontext är det värt att påpeka att Sveriges utbildningspremie, det vill säga den ekonomiska utdelningen av att vidareutbilda sig, är synnerligen låg. Enligt OECD:s Education at a Glance 2024 är den svenska utbildningspremien tillsammans med Norges och Danmarks de lägsta av organisationens alla medlemsländer om man jämför hur mycket mer en person som har studerat på högskolan tjänar i jämförelse med dem som bara har studerat på gymnasiet.

Den svenska nivån ligger på 25 procent. Det ska jämföras med exempelvis OECD:s genomsnitt på 56 procent och med Irlands premie på 72 procent. I reda pengar, med samma köpkraft, ökar inkomsten för en irländsk kvinna som satsar på högskolestudier 2,5 gånger mer än den gör för en svensk kvinna. För männen är skillnaden ännu större: hela 5 gånger.

Fru talman! Det handlar om dramatiskt stora skillnader. Men spelar dessa skillnader någon roll för den faktiska viljan att vidareutbilda sig eller för olika länders tillväxtpotential? Kan det finnas något samband mellan detta och Irlands makalösa tillväxtförmåga? Kan detta ha något att göra med att Sverige har mindre än hälften så många utexaminerade per 1 000 personer mellan 20 och 29 år gamla inom så kallade STEM-ämnen - naturvetenskap, teknik, ingenjörskap och matematik - som Irland har? Har det något att göra med att Sverige ligger på plats 32 av OECD:s 39 länder vad gäller andelen utexaminerade universitetsstudenter inom STEM-ämnen?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Statens budget 2025 - Rambeslutet

Kan detta hjälpa oss att förklara paradoxen att ett land som Sverige, som i termer av innovation ligger på en framstående plats, inte kan omsätta detta i en mer dynamisk ekonomisk tillväxt?

Det är dock inte bara de höga inkomstskatterna som bromsar vår tillväxtförmåga. Bolagsskatten är ett annat viktigt exempel. Den irländska skattenivån på 12,5 procent för de allra flesta företag borde vara vägledande för en skattereform som gör oss mer konkurrenskraftiga inom detta på längre sikt så viktiga område.

Fru talman! Den som förnekar dessa långsiktigt negativa effekter av vårt skattesystem eller inte bryr sig om detta bryr sig inte heller om Sveriges framtid.

Det här är vad skattehöjarpartierna gör. De verkar låta sig vägledas bara av en tanke: att beröva medborgarna så mycket resurser och därmed så mycket makt över sina egna livsval som möjligt. Detta är en aspekt som ofta förbises i våra skattedebatter, men att flytta makten över våra livsval från den enskilde till politikerna är vad beskattningen till syvende och sist innebär. Det kan vara nödvändigt i vissa fall, inte minst för att försäkra alla en grundläggande välfärd och en bra start i livet, men det får inte omvandlas till ett verktyg i politikernas händer för att allmänt styra medborgarnas konsumtion.

Socialdemokratin valde redan på 30-talet vägen att socialisera konsumtionen i stället för den gamla marxistiska idén om att socialisera produktionsmedlen. Sedan dess har detta varit partiets ideologiska ledstjärna. Än mer har det varit så för ytterkantspartier som Miljöpartiet och Vänsterpartiet, som är beredda att driva denna strävan in absurdum. Det räcker med att titta på dessa två partiers föreslagna skattehöjningar i deras budgetmotioner för att inse hur långt de är beredda att driva sin konfiskatoriska iver.

Fru talman! I syfte att rättfärdiga denna hunger efter skatter används ofta två argument som många ser som ett slags axiom. Det första argumentet är att det skulle vara nödvändigt för att skapa ett mer jämlikt samhälle. Det andra är att det skulle vara priset för att kunna få en välfärd av högsta klass.

Jämlikhetsargumentet kan lätt avfärdas genom att jämföra Sveriges Ginikoefficient med typiska utvecklade lågskatteländer som Schweiz, Japan och Irland. Om argumentet skulle hålla skulle dessa länder uppvisa en betydligt högre Ginikoefficient - som är det mest använda ojämlikhetsmåttet - än vad Sverige uppvisar, men så är inte alls fallet.

Fru talman! Låt mig övergå till det andra argumentet, alltså att höga skatter är ett villkor för att kunna få en bra välfärd. Det är skattehöjarpartiernas eviga litania, som många har accepterat som om det vore en självklarhet. Men finns det verkligen belägg för ett sådant påstående? Det är en fundamental fråga, och därför är det befogat att diskutera den lite närmare.

I en rapport som nyligen presenterades redovisar Stefan Fölster och Nima Sanandaji en lång rad välfärdsindikatorer när det gäller arbetsmarknaden, hälsoläget, skolresultaten och utanförskapet. De visar att utvecklade länder med betydligt lägre skatter än Sverige presterar bättre än Sverige i de flesta relevanta avseenden. Detta är fallet när det gäller exempelvis Japan, Sydkorea, Schweiz, Australien och Nya Zeeland. Rapportens slutsats är att lågskatteländer i snitt har lyckats leverera bättre välfärd med mindre skattepengar och att särskilt några lågskatteländer har lyckats exceptionellt väl med välfärden.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Statens budget 2025 - Rambeslutet

Dessutom - och detta är ingen bagatell - lyckas de utvecklade lågskatteländerna bättre gällande ekonomisk tillväxt, medan högskatteländerna har tenderat att underprestera i detta avseende.

Fru talman! Jag har problematiserat mycket av det vi ofta tror om våra skatter, inte minst i förhållande till den välfärd vi får för våra skattepengar. Det är dags att inse att vi inte lever i den bästa av världar och att våra sociala system inte är överlägsna många andra länders. I dag är vi inte exceptionella vad gäller tillväxt eller välfärd utan tämligen mediokra, om jag får uttrycka mig rakt på sak.

Detta är den trista sanningen, som vi inte får förtränga om vi inte vill fortsätta att leva i sagornas lustiga men också farliga värld.

(Applåder)