Mauricio Rojas

Fru ålderspresident! Vi debatterar i dag en hel del intressanta motioner om författningsfrågor, och regeringen har nyligen överlämnat en viktig proposition till riksdagen om ett förstärkt skydd för demokratin och domstolarnas oberoende. Snart kommer också en proposition om att stärka den konstitutionella beredskapen vid kriser.

De här förslagen från regeringen kommer så småningom att kompletteras av en proposition som berör våra grundläggande fri- och rättigheter. Det handlar om en konstitutionell reformiver som det här landet inte sett på mycket länge.

Att så sker i våra dagar har med väl kända yttre och inre hot att göra, men det finns också ett viktigt inrikespolitiskt skäl till att de här förslagen läggs fram nu. Det handlar om en mycket betydande positionsförflyttning i grundlagsfrågorna av det parti – Socialdemokraterna – som under lång tid hindrade möjligheten att nå en bred konsensus kring många av de reformer som nu kommer att genomföras.

Fru ålderspresident! Den konstitutionella ordning som slogs fast i 1974 års regeringsform var produkten av en lång period av en stark socialdemokratisk makthegemoni. Det var den tid som inleddes 1932 och i vilken socialdemokratin var den sol kring vilken alla andra partier kretsade, för att använda mig av Herbert Tingstens planetariska metafor.

Under de här omständigheterna betonade Socialdemokraterna politikens handlingskraft och förmåga att leverera. I Tommy Möllers text i boken En författning i tiden, publicerad förra året med anledning av 50årsjubileet av regeringsformen, står att läsa: ”För Socialdemokraterna, som alltsedan 1932 suttit i regeringsställning, var det angeläget att undvika spelregler som möjliggjorde för (den borgerliga) oppositionen att sätta käppar i hjulet för den politik som en (socialdemokratisk) regering ville genomföra.”

Med andra ord: Makten var deras, och den skulle utnyttjas maximalt. Därför skulle det finnas så få konstitutionella spärrar som möjligt för politiken, exempelvis grundlagsskyddade individuella fri- och rättigheter, lagprövningsinstitutet, ett starkare lagråd eller kvalificerad majoritet i riksdagen för att kunna genomföra författningsändringar.

Som Olof Palme uttryckte det 1976 skulle dessa ”sinnrika spärrar … mot ett folkligt reformarbete snarare vara en fara än ett skydd”. Folksuveräniteten – eller folkviljan, som ett annat parti skulle säga i dag – skulle varken hindras eller fördröjas, och maktdelningen skulle utmönstras ur vårt politiska system.

Att det skulle kunna råda en konflikt mellan individens rättigheter, samhällets demokratiska beslut och statens makt var någonting som Socialdemokraterna inte ens kunde föreställa sig under denna tid. Staten var god, och politiken ville allas väl. Men det var inte vilken stat eller politik som helst som skulle lägga våra liv till rätta, utan det var den socialdemokratiska staten och den socialdemokratiska politiken.

Fru ålderspresident! Den socialdemokratiska hegemonin skulle emellertid snart lida mot sitt slut. Nederlaget i valet 1976 innebar att Sverige var på väg att förändras, och det socialdemokratiska maktinnehavet var inte längre garanterat.

På 1980-talet skulle stora delar av de korporativistiska inslag som präglade vår demokrati gå i graven. Valet 1991 bekräftade att en ny politisk era hade tagit sin början: För första gången sedan valet 1928 fick partiet mindre än 40 procent av rösterna. Sedan dess har olika regeringskonstellationer avlöst varandra, och i dag är det en självklarhet att även andra partier kan inneha regeringsmakten i Sverige.

Fru ålderspresident! Det är denna förändring i det socialdemokratiska partiets maktställning som både präglar det konstitutionella läge Sverige nu befinner sig i och förklarar den tydliga positionsförflyttning som partiet genomgått inte minst vad gäller att skydda grundlagen från andra majoritetsyttringar än de som gynnade socialdemokratin. Nu vill man i stället resa spärrar mot den tidigare så allenarådande folksuveräniteten och Palmeepokens absoluta prioritering av politikens handlingskraft.

Nu vill man inta ett mer balanserat synsätt, där den konstitutionella stabiliteten är viktig. Om det handlar exempelvis det nya kravet om att minst två tredjedelar av riksdagens ledamöter ska rösta för det andra, bekräftande, beslutet att anta en grundlagsändring efter att ett riksdagsval har hållits. Det här föreslogs enhälligt av 2020 års grundlagskommitté och ligger nu på riksdagens bord.

Att kräva en kvalificerad majoritet för grundlagsändringar, särskilt de ändringar som berör våra grundläggande fri- och rättigheter, är ett gammalt förslag från Folkpartiet och Moderaterna som Socialdemokraterna med all kraft motsatte sig. Nu, nästan ett halvsekel senare, har Socialdemokraterna äntligen sett ljuset. Det gläder oss eftersom, som det står i Lukasevangeliet, ”det blir större glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig än över nittionio rättfärdiga som inte behöver omvända sig”.

Samma socialdemokratiska omvändelse gäller förslaget att utvidga Lagrådets granskningsområde så att även lagförslag om ändringar i regeringsformens kapitel om våra grundläggande fri- och rättigheter ska omfattas.

Sist men inte minst bör Grundlagskommitténs enhälliga förslag om att förstärka domstolarnas oberoende nämnas.

Fru ålderspresident! Det handlar om stora vinster med en utveckling i en liberal och demokratisk riktning, men detta borde inte utgöra slutstationen för den konstitutionella resa som Sverige har gjort sedan 1974. Liberalerna vill gå vidare med att reformera våra grundlagar, särskilt i två avseenden.

Det första gäller att förstärka lagprövningsinstitutet genom att inrätta en stark författningsdomstol med breda befogenheter. Detta är en självklarhet i de flesta demokratiska länder.

Det andra handlar om att förstärka domstolarnas oberoende ännu mer än vad som nu föreslås. I 2020 års grundlagskommitté lämnade Liberalernas representant Cecilia Malmström tillsammans med Moderaternas, Kristdemokraternas och Centerpartiets företrädare ett särskilt yttrande om behovet av att stärka domstolarnas oberoende genom att inrätta ett självständigt domstolsråd som ansvarar för den centrala domstolsadministrationen. På det sättet skulle domstolsväsendet helt frigöras från sitt traditionella beroende av regeringen.

Ett domstolsråd skulle utgöra ett genombrott för maktdelningsprincipen och ett mycket välkommet brott med en historisk tradition som präglats av domstolarnas beroende gentemot först kungamakten och sedan den demokratiska regeringen. En sådan förändring skulle, tillsammans med inrättandet av en författningsdomstol, utgöra ett starkt konstitutionellt värn av såväl den demokratiska rättsstaten som våra grundläggande fri- och rättigheter.

Fru ålderspresident! Jag skulle vilja avsluta mitt inlägg med att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr talman! Vi debatterar i dag ett stort antal förslag som rör våra grundläggande fri- och rättigheter. Det finns mycket att säga om dessa förslag, men i detta sammanhang vill jag ta upp en annan aspekt som vi i Liberalerna tycker är lika viktig som de fri- och rättigheter som vi fastställer i författning. Det handlar om hur vi garanterar att dessa fri- och rättigheter respekteras av våra myndigheter och normgivande instanser, som exempelvis regeringen och riksdagen.

Herr talman! Skyddet av våra grundläggande fri- och rättigheter är till syvende och sist den aspekt som avgör om en demokrati utvecklas i en mer eller mindre liberal riktning. I en liberal demokrati är dessa rättigheter inte bara starkt skyddade utan utgör styrelseskickets centrala mål och mening. I en illiberal, en icke-liberal, demokrati är det däremot ett oinskränkt majoritetsstyre som dominerar.

Herr talman! Sedan antiken har dessa två demokratiuppfattningar stått mot varandra. Den första demokratin, den atenska, gick under när demagogerna omvandlade majoritetsstyret till ett tyranniskt instrument som inte kände några gränser. Dödsdomen mot Sokrates står som en evig påminnelse om faran med en sådan demokratiuppfattning.

Detta majoritetens tyranni, som John Adams, Edmund Burke och Alexis de Tocqueville kallade det, var och är fortfarande ett hot mot såväl individens som minoritetens rättigheter. Det var för att skapa ett bålverk mot detta hot som den första moderna demokratin, den amerikanska, satte starka spärrar mot grundlagsändringar, skapade ett komplicerat system av checks and balances och redan i december 1791 antog en rättighetskatalog med konstitutionell status.

Som bekant följde Sverige en annan väg. Utvecklingen av vår demokrati präglades av filosofen Axel Hägerströms och den så kallade Uppsalaskolans rättsrealism, med dess uppfattning om att absoluta mänskliga rättigheter inte finns, något som entusiastiskt anammades av den framväxande socialdemokratin. Folksuveräniteten skulle inte inskränkas av naturrättsliga principer eller konstitutionella hinder. Socialdemokraterna ville att det skulle vara lätt att ändra författningen, och de grundläggande fri och rättigheterna skulle helst inte skrivas in i författningen. I stället fick det räcka med några föga förpliktande meningar, vilket blev fallet i den nya regeringsformen som antogs 1974.

Motståndet mot maktdelningen och framför allt mot domstolarnas rätt att överpröva ett riksdags- eller myndighetsbeslut var grundmurat från socialdemokratins sida men också från andra politiska partier, som Centerpartiet. Mot denna uppfattning stod borgerligt sinnade partier som Folkpartiet och Moderaterna, som försvarade idén om att en stark konstitution skulle skydda våra grundläggande rättigheter och sätta bestämda gränser för all offentlig maktutövning.

Herr talman! Sedan 1970-talet har mycket hänt. Den liberaldemokratiska ståndpunkten har vunnit viktiga segrar, inte minst tack vare Europadomstolens interventioner. Att Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna inkorporerades i svensk lagstiftning var ett avgörande steg i den riktningen, likaså förbudet mot att meddela lag eller annan föreskrift som står i strid med Sveriges åtaganden enligt Europakonventionen samt den successiva anpassningen till EU-rätten, inte minst att vi avskaffat det så kallade uppenbarhetsrekvisitet, som innebar att en domstol fick besluta att en grundlagsstridig lag inte fick tillämpas, men bara om felet var uppenbart.

Herr talman! Förslaget från 2020 års grundlagskommitté om att förstärka grundlagsskyddet genom att kräva kvalificerad majoritet om två tredjedelar vid den andra omröstningen i riksdagen är en stor liberaldemokratisk framgång som vi i Liberalerna helhjärtat ställer oss bakom. Vi anser dock att denna viktiga reform inte är ett tillräckligt skydd mot eventuellt maktmissbruk så länge lagprövningsinstitutet inte förstärks på ett avgörande sätt.

En författningsdomstol vore det bästa sättet att inrätta en verkningsfull prövningsinstans för lagar och förordningar samt regerings- och andra myndighetsbeslut. Den högt ansedda tyska författningsdomstolen i Karlsruhe skulle kunna tjäna som modell för en sådan domstol. Den tyska domstolens befogenheter innefattar både abstrakt och konkret konstitutionell kontroll, det vill säga både granskning av att en lag i sig följer grundlagen och granskning med anledning av ett enskilt fall. Kontrollen borde dessutom göras inte bara efter att en lag trätt i kraft utan också före, genom konstitutionell prövning ex ante. Så fungerar det till exempel i Frankrike.

Herr talman! Det finns givetvis risker med ett centraliserat system för lag- eller normprövning. Den främsta är att det kan politiseras, det vill säga användas som ett instrument för att genomdriva en partipolitiskt eller ideologiskt präglad tolkning av grundlagen. Denna politiseringsrisk har varit aktuell länge i fallet med USA:s högsta domstol men under senare tid också i länder som Polen och Ungern. Risken måste givetvis tas på största allvar, inte minst vad gäller utnämningen av ledamöterna i den normprövande instansen.

Det tyska utnämningssystemet har hittills undvikit denna risk genom en kombination av formella och informella krav. Det formella är att det fordras en tvåtredjedelsmajoritet i både förbundsrådet och förbundsdagen för att välja nya domare. Det informella är en politisk konsensuskultur som förhindrar att det uppstår blockerande minoriteter, som det ofta gör i exempelvis Spanien.

Herr talman! Slutligen är det värt att påminna om att inget politiskt system i längden är immunt mot illiberala tendenser om en folkmajoritet ställer sig bakom auktoritära ledare. Det behöver vi ha i minnet i den tid vi nu lever i. Som Ronald Reagan uttryckte det i januari 1967: Frihet är en ömtålig sak och är aldrig mer än en generation bort från utrotning. Det gäller om folkflertalet inte är berett att försvara den.

Till sist vill jag yrka bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Fru talman! I det utskottsbetänkande som vi diskuterar i dag avhandlas många aspekter som är värda att uppmärksammas, inte minst gällande techjättarnas ansvar för hur sociala medier används. Vi i Liberalerna har tagit flera initiativ inom detta mycket viktiga område, och syftet har varit tydligt: Föräldrarna måste få återta kontrollen från techjättarna så att barns och ungas skärmtid kan minskas och så att nätmobbning, övergrepp och utseendehets minskar.

Vi vill se föräldragodkännande för yngre barns konton på sociala medier, och vi vill att nätjättarna ska få kännbara straff om de inte sköter ålderskontrollen. Vi vill att plattformar, spel och streamningstjänster ska vara nedstängda för barn på natten om inte föräldrarna bestämt något annat. Vi vill att sociala medier för yngre barn ska klassas som en skadlig produkt i hela EU, på samma sätt som EU behandlar tobaksbolagen, och vi vill se en punktskatt på nätjättarnas reklamintäkter.

Allt detta är viktigt, men i detta sammanhang väljer jag att koncentrera mig på en annan aspekt av stor betydelse inom detta område. Det handlar om de politiska partiernas ansvar för hur vi använder de nya sociala medierna.

Fru talman! Den liberala rörelsen föddes ur kampen för rätten till fri debatt. Modiga liberaler har från 1600-talet och framåt tagit strid för den yttrandefrihet som vi ser som självklar i Sverige i dag. Men yttrandefriheten måste hela tiden försvaras, och i många länder går utvecklingen just nu åt helt fel håll – även här i Europa.

I ett fritt samhälle har du rätten att kritisera de styrande och säga din åsikt även om den inte uppskattas av andra. Alldeles för ofta ropas det på censur och förbud mot det som är kontroversiellt. Vi liberaler tror på en annan väg. Den öppna debatten, där åsikter kan möta varandra, är livsnödvändig.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Tryck- och yttrande-frihet, massmedie-frågor

Liberaler brukar säga att gränsen för friheten går där man börjar kränka någon annans frihet, inte där man kränker någons känslor eller trosuppfattningar. Dagens skydd mot den allra grövsta hetsen ska finnas kvar, men vi ser inget skäl att införa ytterligare begränsningar.

Fru talman! Med detta sagt vill jag ta upp det politiska ansvaret för hur vi använder yttrandefriheten, inte minst i de nya sociala medierna. Förra året uppmärksammades att Sverigedemokraterna drev anonyma konton på sociala medier. Dessa konton styrdes av partiets kommunikationsavdelning, och några av dem hade agerat respektlöst och uttryckt sig nedsättande om meningsmotståndare i flera partier.

Den granskning som gjordes då och den debatt som följde sätter ljuset på ett fenomen som inte borde finnas i vårt land. Det är självklart att partier i Sverige har all rätt att uttrycka sina åsikter på det sätt de vill, men en grundläggande princip är att man också står för det man kommunicerar. Innan sociala medier började växa fram var det ovanligt att de politiska partierna kommunicerade anonymt, men nu har det blivit vanligare.

För Liberalerna är det viktigt att stävja denna utveckling. Vi tror att en öppen samhällsdebatt bygger på att det inte bara framgår tydligt vad som framförs utan också vem som står bakom ett budskap. Därför ser vi ett behov av att alla riksdagspartier kommer överens om en uppförandekod om att detta ska framgå i deras kommunikation.

Vi hoppas att partierna här i riksdagen väljer att ansluta sig till idén om en uppförandekod. Men om det inte går att uppnå en sådan överenskommelse – eller om en sådan inte respekteras – ser vi ett behov att reglera detta i lag, gärna genom ett förbud för partier att sprida politiska budskap eller göra reklam anonymt.

Fru talman! Slutligen vill jag yrka bifall till utskottets förslag.

Fru talman! Vad olika liberala riksdagsledamöter säger får de stå för. Man får diskutera med dem.

Vårt partis position är väldigt tydlig. Det finns också en svensk lagstiftning om att vissa länder får man sälja vapen till men inte andra. Framför allt får vi samarbeta med och sälja vapen till demokratiska länder. Jag måste tyvärr konstatera att den enda demokrati som finns i Mellanöstern är Israel. Jag hoppas att ledamoten El-Haj kan upplysa mig om andra demokratier i Mellanöstern. Men jag upprepar: Så länge Hizbollah, Hamas och andra terrororganisationer har makt över delar av det palestinska området kommer det inte att finnas någon möjlighet till fred eller till att en palestinsk stat byggs upp.

Fru talman! Jag beklagar verkligen det som händer med det palestinska folket. Det är djupt tragiskt. Jag accepterar inte heller Israels politik i de ockuperade områdena.

Vi har under lång tid drivit att den enda lösningen är en tvåstatslösning. Men som min kollega Joar Forssell sa tidigare: Det finns ingen möjlighet till en sådan lösning så länge terrororganisationer som Hamas och Hizbollah har vapen och makt i vissa områden av Palestina. Jag vet att ledamoten El-Haj liksom jag är bekymrad över att terrorister har makten över delar av det palestinska området.

Det är så vi kan bygga upp ett fredligt läge mellan Israel och Palestina. Båda staterna måste byggas upp, men på demokratiska principer.

Fru talman! Nästan 8 miljoner människor har lämnat Venezuela för att söka skydd och ett bättre liv, enligt Förenta Nationernas flyktingorgan UNHCR. Det är fler än de omkring 6,5 miljoner som har lämnat Ukraina eller Syrien. Det motsvarar en fjärdedel av Venezuelas befolkning. Aldrig tidigare har något liknande inträffat i Amerika. Som Europaparlamentet har konstaterat handlar det om en av de största fördrivningskriserna i världen.

Detta är resultatet av 25 år med en hårdhänt vänsterpopulistisk regim som numera är en renodlad diktatur. Den har omvandlat ett demokratiskt land som en gång var det rikaste i Latinamerika med världens största kända oljereserver till en bottenlös brunn av misär, desperation och ofrihet. Enbart det kommunistiska Kuba kan mäta sig med Venezuela i detta avseende.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utrikespolitisk debatt

Fru talman! Den 28 juli 2024 hölls presidentval i Venezuela. Redan på valnatten utropades Nicolás Maduro till segrare av den regeringskontrollerade valmyndigheten utan att man kunde presentera minsta dokumentation till stöd för ett sådant resultat.

Man trodde inte att resultatet kunde motbevisas, men oppositionen hade genom tiotusentals valövervakare fått kopior av eller fotograferat de flesta rösträkningsprotokoll från vallokalerna. På det viset kunde valfusket bevisas bortom allt rimligt tvivel. Oppositionens kandidat, Edmundo González, hade fått nästan 70 procent av rösterna. Sedan dess har det pågått en fredlig och mycket omfattande mobilisering av tiotusentals venezuelaner både i Venezuela och runt om i världen som kräver att valresultatet erkänns och att demokratin återinförs.

Regimens svar har varit våldsamt.

En delegation från Förenta nationerna konstaterade redan i september förra året att ett förtryck utan motstycke har störtat landet i en akut kris för de mänskliga rättigheterna. I en lång rapport från oktober 2024 beskrev samma delegation i detalj de brott mot mänskligheten som regimen begått, däribland mord, tortyr, sexuella övergrepp och tusentals godtyckliga arresteringar, bland annat av minst 150 barn.

Fru talman! I spetsen för Venezuelas frihetskamp står oppositionens ledare Maria Corina Machado, som tillsammans med Edmundo González i september förra året fick Sacharovpriset för tankefrihet av Europaparlamentet. Motiveringen lyder: "De företräder alla venezuelaner i och utanför landet som kämpar för återupprättandet av frihet och demokrati. EU uppmärksammar därmed deras orubbliga engagemang för frihet, mänskliga rättigheter och demokratiska principer och stöder deras kamp för en demokratisk framtid i Venezuela."

Samma månad erkände Europaparlamentet Edmundo González som segrare i presidentvalet och Venezuelas näste rättmätige president. Den 23 januari 2025 fördömde Europaparlamentet i en ny resolution Nicolás Maduros farsartade installationsceremoni som president den 10 januari och uppmanade fler länder att erkänna Edmundo González som landets legitime president.

Fru talman! Till sist vill jag be den svenska regeringen att än mer intensifiera sina viktiga insatser i syfte att stödja Venezuelas folk i kampen för att återfå både friheten och demokratin. Samtidigt vill jag uttrycka mitt hopp om att allt fler länder, bland dessa Sverige, snart kommer att följa Europaparlamentets resolution och ge sitt officiella erkännande till Edmundo González som Venezuelas folkvalde och legitime president.

(Applåder)

I detta anförande instämde Fredrik Malm (L).

Herr talman! Jag vill inleda mitt inlägg med en enkel övning som, med hjälp av några siffror, sammanfattar den splittring som råder mellan de fyra oppositionspartierna.

Jag börjar med Centerpartiets ambitioner inom det utgiftsområde vi berör i denna debatt. För år 2025 vill Centerpartiet spara 760 miljoner kronor i förhållande till regeringens förslag. Socialdemokraterna å sin sida vill spendera ungefär lika mycket som regeringen. Differensen - plus 2 promille - ligger praktiskt taget inom felmarginalen.

Till skillnad från dessa två partier, som vill spendera mindre än eller lika mycket som regeringen, har vi två utpräglat populistiska partier som är ytterst frikostiga med andras pengar, det vill säga med dagens och morgondagens skattebetalares pengar. Därför kan dessa partier lova både det ena och det andra, ty deras spenderbyxor verkar ha outtömliga fickor.

Miljöpartiet vill spendera 3,8 miljarder mer än regeringen, vilket är hela 16 gånger mer än vad Socialdemokraterna vill spendera. Detta betyder givetvis inte att miljöpartisterna är mer godhjärtade än andra, utan det betyder att deras sätt att hantera såväl andras pengar som statsfinanserna präglas av en påfallande ansvarslöshet och en total brist på förståelse för följderna av de egna förslagen. Här är det verkligen på sin plats att utropa att vägen till helvetet är kantad av goda föresatser.

Miljöpartisternas frikostighet är dock ingenting i jämförelse med det parti som slår alla rekord vad gäller både förståelseunderskottet och generositeten med andras pengar, nämligen Vänsterpartiet. Vänsterpartisterna vill spendera 16 miljarder mer än vad regeringen föreslår inom budgetområde 10. Det är fyra gånger mer än miljöpartisterna och 69 gånger mer än Socialdemokraterna, för att inte tala om skillnaden gentemot det sparsamma Centerpartiet, med vars hjälp de drömmer om att få bli en del av en framtida regering.

Så ser det ut på vänsterkanten - så disparat är synen på socialpolitiken och statsfinanserna bland oppositionspartierna.

Herr talman! Som en berömd nationalekonom brukade påpeka: Det finns inga gratisluncher. Än mindre finns det några gratis festmiddagar som de som Miljöpartiet och Vänsterpartiet lovar att bjuda svenska folket till, såväl inom det budgetområde vi diskuterar nu som inom de flesta andra. Det är givetvis dagens skattebetalare och kommande generationer som får betala för populisternas kalas.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ekonomisk trygghet vid sjukdom och funktionsnedsättning

Därför föreslår dessa partier en kombination av stora skattehöjningar och en snabb skuldsättning, som i Miljöpartiets fall uppgår till sammanlagt 457 miljarder kronor för perioden 2025-2027. Vänsterpartiet vill givetvis ha ännu mer skatter och en skuldsättning som totalt hamnar på drygt 522 miljarder kronor för dessa tre år. Det är notan för dessa partiers generositet med andras pengar. Det är vad Socialdemokraternas tilltänkta samarbetspartier lovar.

Herr talman! Det finns en annan viktig aspekt som är värd att uppmärksamma i detta sammanhang. Det regelverk som utformar våra sociala försäkringar, och de attityder som påverkar dess utnyttjande, har en avgörande betydelse för viljan att arbeta mer och bidra till den gemensamma välfärden kontra viljan att leva på bidrag och konsumera välfärdens resurser. För att kunna ha en hållbar välfärd är det absolut nödvändigt att driva en konsekvent arbetslinje som är helt skild från den bidragslinje som präglar våra populistiska partier. Det är vad Sveriges historia under de senaste decennierna med all tydlighet lär oss angående sjuk- och aktivitetsförsäkringens utveckling.

Låt mig därför blicka tillbaka till den tid då det svenska ohälsotalet låg bland de högsta i världen och beröra hur denna svenska sjuka kurerades genom stramare socialförsäkringsregler och en mindre tillåtande attityd gällande socialförsäkringarnas utnyttjande.

År 2002 publicerade tre experter på området en rapport till Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi som hette just Den svenska sjukan.

I rapporten konstaterade man bland annat att år 2001 hade Sverige den högsta sjukfrånvaron av åtta jämförbara länder. När man analyserade en längre tidsperiod kunde man konstatera exempelvis att vårt land hade en sjukfrånvaro som var ungefär tre gånger högre än den tyska.

Det fanns inga demografiska eller andra strukturella variabler som kunde förklara en så stor differens. Det var i regelverket och inte minst i attityderna som en mer tillfredsställande förklaring till de observerade skillnaderna kunde hittas.

På den tiden upplevde Sverige inte bara en hög sjukfrånvaro utan också en formlig explosion gällande förtidspensioneringen, som var ett enkelt men bedrägligt sätt att hyfsa till arbetsmarknadsstatistiken.

År 2005 kulminerade den svenska sjukan sett till antalet personer som uppbar sjuk- eller aktivitetsersättning, som förtidspensioneringen hette från och med 2003. Då var det nästan 10 procent av arbetskraften eller drygt 554 000 personer som hade sjuk- eller aktivitetsersättning.

År 2022, 17 år senare, hade dessa siffror mer än halverats. Ohälsotalet har givetvis följt samma utveckling och gått ned från en topp på drygt 43 förlorade nettoarbetsdagar per sysselsatt person under första halvan av 00talet till 22,2 dagar år 2023.

Herr talman! Hur kunde denna mirakulösa läkning av den svenska sjukan ske? Kan en generell förbättring av våra levnads- och arbetsvillkor, vårt hälsoläge eller vår demografiska utveckling förklara detta? Det kan det inte, åtminstone inte på något substantiellt sätt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ekonomisk trygghet vid sjukdom och funktionsnedsättning

Det var viktiga regeländringar och en förändrad attityd som var dunderkurens hemlighet. Den borgerliga alliansregeringen som tillträdde den 6 oktober 2006 spelade en avgörande roll i detta sammanhang.

Det var framför allt två reformer som var centrala.

Den första var jobbskatteavdraget, som infördes 2007 och förstärktes i fyra omgångar mellan 2008 och 2014. Det var en fundamental åtgärd i syfte att göra det mer lönsamt att arbeta i jämförelse med att få andra ersättningar eller bidrag. Enligt uppskattningar från Finansdepartementet och Konjunkturinstitutet bidrog jobbskatteavdraget till en sysselsättningsökning på uppåt 120 000 personer.

Den andra viktiga reformen var införandet av rehabiliteringskedjan den 1 juli 2008. Den innebar att den sjukskrivnes arbetsförmåga och rätt till sjukpenning kontrollerades vid bestämda tidsgränser.

I sinom tid fick denna banbrytande reform stark kritik såväl från fackligt håll som från vänsteroppositionen, men i dag är den en omistlig del av vårt socialförsäkringssystem lika mycket som jobbskatteavdraget har blivit en bestående reform som den socialdemokratiskt ledda regeringen 2014-2022 inte vågade avskaffa.

Det var så den svenska sjukan kurerades, men den skulle med all säkerhet återuppstå om exempelvis Vänsterpartiets förslag om bland annat avskaffad karensdag och höjt tak i sjukersättningen skulle antas. Det är precis så man förstör den gemensamma välfärdens långsiktiga grund och hållbarhet. Som sagt: Vägen till helvetet är kantad av goda föresatser.

Herr talman! Jag vill slutligen yrka bifall till utskottets förslag. Det är en konsekvent fortsättning av arbetslinjen som tillsammans med andra viktiga åtgärder, exempelvis förstärkningen av jobbskatteavdraget och avskaffandet av dess nedtrappning för de högsta arbetsinkomsterna, ger bra förutsättningar för ett Sverige som blir både rikare och tryggare.

(Applåder)

Fru talman! För snart 50 år sedan, i mars 1976, publicerades en av de mest kända texter som någonsin publicerats i en svensk tidning: Pomperipossa i Monismanien. I texten redogjorde Astrid Lindgren för resultatet av det som Göran Persson många år senare, med anledning av Astrid Lindgrens död, kallade en abnormitet i skatteskalorna, som tvingade henne att betala 102 procent i marginalskatt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Statens budget 2025 - Rambeslutet

Som bekant slutar sagan med att Pomperipossa inte skriver fler böcker och, för att citera Astrid Lindgren, "så levde den socialunderstödda Pomperipossa lycklig i alla sina dagar".

Fru talman! Denna saga lär oss en pedagogisk läxa om vad vi skulle kunna kalla Pomperipossaeffekten, det vill säga att höga skatter leder till en förlust för både samhället och individen.

Ett par år innan Astrid Lindgren skrev sin berömda saga förklarade nationalekonomen Arthur Laffer med hjälp av den så kallade Lafferkurvan mer tekniskt vad denna förlust innebär: att skatteintäkterna minskar eftersom skattebasen krymper när en viss skattenivå passeras.

Ett flertal nationalekonomer har återkommande visat att Sveriges högsta marginalskatt är högre än vad som kan motiveras med Lafferkurvan, med påtagliga välfärdsförluster som följd. Enligt deras mening befinner sig vårt land på fel sida av Lafferkurvan, det vill säga att vi har passerat den punkt där skattehöjningar på höga inkomster slutar leda till ökade skatteintäkter.

Den negativa påverkan av marginalskattens höga nivå på skattebasen dokumenterades också i en rapport från 2022, publicerad av Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering. Tre experter hade studerat effekten av den avtrappning av jobbskatteavdraget som infördes 2016 och som nu ska tas bort efter krav från Liberalerna.

Slutsatsen i rapporten är att den höjda marginalskatten hade "en signifikant negativ effekt på arbetsinkomsterna". Vidare kan följande läsas: "Våra resultat tyder på att de högsta marginalskatterna idag ligger på en nivå där ytterligare höjningar riskerar att reducera, snarare än öka, skatteintäkterna."

I detta sammanhang är det viktigt att påminna om att rapportförfattarna uppskattar att den effektiva marginalskatten, det vill säga om man också inkluderar arbetsgivaravgiften och indirekta skatter, ligger på drygt 70 procent. Att få behålla mindre än 30 kronor av 100 nya intjänade kronor är problematiskt, inte bara ur en kortsiktigt intäktsmaximerande synvinkel, då man arbetar mindre än man annars skulle göra, utan också ur ett långsiktigt tillväxtperspektiv, eftersom det minskar incitamenten att utbilda sig mer.

I denna kontext är det värt att påpeka att Sveriges utbildningspremie, det vill säga den ekonomiska utdelningen av att vidareutbilda sig, är synnerligen låg. Enligt OECD:s Education at a Glance 2024 är den svenska utbildningspremien tillsammans med Norges och Danmarks de lägsta av organisationens alla medlemsländer om man jämför hur mycket mer en person som har studerat på högskolan tjänar i jämförelse med dem som bara har studerat på gymnasiet.

Den svenska nivån ligger på 25 procent. Det ska jämföras med exempelvis OECD:s genomsnitt på 56 procent och med Irlands premie på 72 procent. I reda pengar, med samma köpkraft, ökar inkomsten för en irländsk kvinna som satsar på högskolestudier 2,5 gånger mer än den gör för en svensk kvinna. För männen är skillnaden ännu större: hela 5 gånger.

Fru talman! Det handlar om dramatiskt stora skillnader. Men spelar dessa skillnader någon roll för den faktiska viljan att vidareutbilda sig eller för olika länders tillväxtpotential? Kan det finnas något samband mellan detta och Irlands makalösa tillväxtförmåga? Kan detta ha något att göra med att Sverige har mindre än hälften så många utexaminerade per 1 000 personer mellan 20 och 29 år gamla inom så kallade STEM-ämnen - naturvetenskap, teknik, ingenjörskap och matematik - som Irland har? Har det något att göra med att Sverige ligger på plats 32 av OECD:s 39 länder vad gäller andelen utexaminerade universitetsstudenter inom STEM-ämnen?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Statens budget 2025 - Rambeslutet

Kan detta hjälpa oss att förklara paradoxen att ett land som Sverige, som i termer av innovation ligger på en framstående plats, inte kan omsätta detta i en mer dynamisk ekonomisk tillväxt?

Det är dock inte bara de höga inkomstskatterna som bromsar vår tillväxtförmåga. Bolagsskatten är ett annat viktigt exempel. Den irländska skattenivån på 12,5 procent för de allra flesta företag borde vara vägledande för en skattereform som gör oss mer konkurrenskraftiga inom detta på längre sikt så viktiga område.

Fru talman! Den som förnekar dessa långsiktigt negativa effekter av vårt skattesystem eller inte bryr sig om detta bryr sig inte heller om Sveriges framtid.

Det här är vad skattehöjarpartierna gör. De verkar låta sig vägledas bara av en tanke: att beröva medborgarna så mycket resurser och därmed så mycket makt över sina egna livsval som möjligt. Detta är en aspekt som ofta förbises i våra skattedebatter, men att flytta makten över våra livsval från den enskilde till politikerna är vad beskattningen till syvende och sist innebär. Det kan vara nödvändigt i vissa fall, inte minst för att försäkra alla en grundläggande välfärd och en bra start i livet, men det får inte omvandlas till ett verktyg i politikernas händer för att allmänt styra medborgarnas konsumtion.

Socialdemokratin valde redan på 30-talet vägen att socialisera konsumtionen i stället för den gamla marxistiska idén om att socialisera produktionsmedlen. Sedan dess har detta varit partiets ideologiska ledstjärna. Än mer har det varit så för ytterkantspartier som Miljöpartiet och Vänsterpartiet, som är beredda att driva denna strävan in absurdum. Det räcker med att titta på dessa två partiers föreslagna skattehöjningar i deras budgetmotioner för att inse hur långt de är beredda att driva sin konfiskatoriska iver.

Fru talman! I syfte att rättfärdiga denna hunger efter skatter används ofta två argument som många ser som ett slags axiom. Det första argumentet är att det skulle vara nödvändigt för att skapa ett mer jämlikt samhälle. Det andra är att det skulle vara priset för att kunna få en välfärd av högsta klass.

Jämlikhetsargumentet kan lätt avfärdas genom att jämföra Sveriges Ginikoefficient med typiska utvecklade lågskatteländer som Schweiz, Japan och Irland. Om argumentet skulle hålla skulle dessa länder uppvisa en betydligt högre Ginikoefficient - som är det mest använda ojämlikhetsmåttet - än vad Sverige uppvisar, men så är inte alls fallet.

Fru talman! Låt mig övergå till det andra argumentet, alltså att höga skatter är ett villkor för att kunna få en bra välfärd. Det är skattehöjarpartiernas eviga litania, som många har accepterat som om det vore en självklarhet. Men finns det verkligen belägg för ett sådant påstående? Det är en fundamental fråga, och därför är det befogat att diskutera den lite närmare.

I en rapport som nyligen presenterades redovisar Stefan Fölster och Nima Sanandaji en lång rad välfärdsindikatorer när det gäller arbetsmarknaden, hälsoläget, skolresultaten och utanförskapet. De visar att utvecklade länder med betydligt lägre skatter än Sverige presterar bättre än Sverige i de flesta relevanta avseenden. Detta är fallet när det gäller exempelvis Japan, Sydkorea, Schweiz, Australien och Nya Zeeland. Rapportens slutsats är att lågskatteländer i snitt har lyckats leverera bättre välfärd med mindre skattepengar och att särskilt några lågskatteländer har lyckats exceptionellt väl med välfärden.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Statens budget 2025 - Rambeslutet

Dessutom - och detta är ingen bagatell - lyckas de utvecklade lågskatteländerna bättre gällande ekonomisk tillväxt, medan högskatteländerna har tenderat att underprestera i detta avseende.

Fru talman! Jag har problematiserat mycket av det vi ofta tror om våra skatter, inte minst i förhållande till den välfärd vi får för våra skattepengar. Det är dags att inse att vi inte lever i den bästa av världar och att våra sociala system inte är överlägsna många andra länders. I dag är vi inte exceptionella vad gäller tillväxt eller välfärd utan tämligen mediokra, om jag får uttrycka mig rakt på sak.

Detta är den trista sanningen, som vi inte får förtränga om vi inte vill fortsätta att leva i sagornas lustiga men också farliga värld.

(Applåder)

Fru talman! Venezuela befinner sig mitt i en avgörande kamp för friheten och demokratin. Vid presidentvalet den 28 juli vann den demokratiska oppositionens kandidat Edmundo González en överväldigande seger mot den sittande presidenten Nicolás Maduro. De olika internationella organisationer som granskat valresultatet har bekräftat oppositionens klara seger och fördömt regeringens plumpa försök att förfuska det venezuelanska folkets vilja.

I detta sammanhang vill jag fråga utrikesministern om den svenska regeringens insatser i syfte att stödja Venezuelas folk i kampen för att återfå både friheten och demokratin.

Fru talman! Ledamoten verkar inte förstå att samma orsak som gjorde att ni inte ändrade dagersättningen under sju år i regeringsställning också är orsaken till att vi gör det vi gör i dag. Trots att ledamotens parti satt i regeringen under så lång tid tycks hon inte ha funderat på varför man inte gjorde det man nu föreslår och tycker är jätteviktigt, nämligen att höja dagersättningen. Man satt sju år i regeringen, och nu frågar man helt oskyldigt varför vi gör det vi gör.

Då borde man fundera över varför man sitter i en regering. Och man borde fundera, fru talman, över ansvaret för det som har hänt. Det är det allra viktigaste. Om man inte funderar på det och om man inte fattar vad som har hänt med Sverige och varför Sverigedemokraterna finns i denna riksdag kommer man aldrig att kunna föreslå en politik som fungerar för alla i detta land.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Förbättrade levnads-villkor för utlänningar med tillfälligt skydd

Det är jätteviktigt att man är självkritisk. Vi är självkritiska. När vi föreslog allt det vi föreslog för 20 år sedan misslyckades vi med att övertyga de andra partierna. Det var ett stort politiskt misslyckande från vår sida. Vi tar ansvar för det. Att de andra inte säger ett ord om detta är inte klädsamt. Det är inte humant. Det är inte ärligt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Förbättrade levnads-villkor för utlänningar med tillfälligt skydd

Fru talman! Det skulle vara klädsamt om andra partier funderade på det egna ansvaret för det som har inträffat, det som tvingar oss att förändra både migrations- och integrationspolitiken. Miljöpartiets ansvar, men inte bara Miljöpartiets, är mycket stort i det avseendet. Ni ville inte se det som höll på att hända.

I dag står vi här och betalar priset för det. Hela Sverige betalar priset: konflikter, spänningar, dåliga villkor för alla och brottslighet - men inte minst också ett parti som växer på grund av er strutsmentalitet att inte vilja se detta, nämligen Sverigedemokraterna. Det var ni som gjorde det möjligt för ett sådant parti, som protesterade mot er strutsmentalitet, att växa. Det vore bra om ni började tänka på det.

Ledamoten frågade om de tolv månaderna. Och det handlar inte bara om dem; vi kan ta dagersättningen direkt. Vi skulle kunna höja den, och då skulle mycket av detta förändras. Men då undrar jag: När ni satt i regering med Socialdemokraterna, vilket ni gjorde under sju år om jag inte minns fel, varför ändrade ni inte på detta? Glömde ni humaniteten och allt det ni säger just nu?

Ni hade en möjlighet. Ni satt i regeringen under lång tid, många år efter att man hade beslutat denna mycket låga nivå på dagersättningen. Ni gjorde ingenting då. Kan du förklara varför? Om du gör det kan du också förstå varför vi föreslår det vi föreslår i dag.

(ANDRE VICE TALMANNEN: Jag får påminna om att vi tilltalar varandra med för- och efternamn och inte med "du".)

Fru talman! Den proposition som vi debatterar i dag handlar om en exceptionell situation förorsakad av Rysslands lagvidriga invasion av Ukraina i februari 2022. Det var anledningen till att EU:s massflyktsdirektiv från 2001 för första gången aktiverades genom ett beslut av Europeiska rådet den 4 mars 2022.

Det ryska invasionskrigets brutalitet och behovet av att tillfälligt ta emot ukrainare som söker skydd i Europeiska unionen har tyvärr inte minskat sedan dess. Därför har rådet förlängt massflyktsdirektivet tre gånger. Senast skedde det den 13 juni 2024, det vill säga efter regeringens överlämnande av denna proposition till riksdagen den 23 maj 2024.

Det gör att de personer som har kommit från Ukraina och har haft ett uppehållstillstånd med tillfälligt skydd i minst två år nu kan folkbokföras hos Skatteverket och betraktas som bosatta i landet, med alla de rättigheter som normalt sett tillkommer de personer som är lagligt bosatta i Sverige.

Redan under juni och juli innevarande år ansökte drygt 13 000 ukrainare om att bli folkbokförda. Allt tyder på att den siffran kommer att fortsätta att öka under de påföljande månaderna, särskilt med tanke på att nästan 50 000 ukrainare sökte skydd i Sverige mellan mars och oktober 2022 och att drygt 30 000 av dessa har ansökt om förlängt uppehållstillstånd under 2024.

Dessa omständigheter gör att det råder stor osäkerhet om hur många personer som kommer att beröras av den proposition som vi avhandlar i dag. Dessutom har vi ett kontinuerligt inflöde av nya ukrainska medborgare som söker skydd hos oss genom massflyktsdirektivet. Mellan januari och augusti 2024 sökte 7 821 ukrainare skydd i Sverige, men läget i Ukraina är så pass allvarligt och oförutsägbart att det kan bli betydligt fler skyddssökande framöver.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Förbättrade levnads-villkor för utlänningar med tillfälligt skydd

Dessutom är det tyvärr inte helt otänkbart att andra krissituationer i vårt närområde tvingar fram nya beslut om att aktivera massflyktsdirektivet. Det gör att behovet av att reformera det nuvarande regelverket är lika stort som det var före Europeiska rådets beslut från juni 2024 om att förlänga massflyktsdirektivet.

Det måste skapas bättre villkor för dem som kommer till oss, men det måste göras utan att frångå själva grunden för deras uppehållstillstånd, nämligen att det handlar om ett tillfälligt skydd och inte om en mer permanent form av bosättning i Sverige.

Fru talman! Det är viktigt att påpeka att vi befinner oss mitt i en process av betydande migrationspolitiska förändringar som kommer att leda till en helt ny ordning på området. Inriktningen på det arbetet är viktig att känna till för att fullt ut förstå innehållet i nuvarande proposition, inte minst med anledning av tillgången till de så kallade bosättningsbaserade förmånerna.

I dag får en person med uppehållstillstånd tillgång till dessa förmåner näst intill på en gång, men som bekant pågår numera ett arbete som syftar till att få fram ett regelverk baserat på en successiv kvalificering till dessa förmåner eller rättigheter. Det medför en avgörande skillnad jämfört med i dag. Den tidigare orimliga och kontraproduktiva ordningen kommer att ersättas med en rättighetstrappa, där den invandrade personens egna integrationsinsatser kommer att få en central betydelse för vilka förmåner eller rättigheter han eller hon får tillgång till.

Fru talman! En vanligt förekommande slogan i arbetarrörelsens ungdom var "Gör din plikt - kräv din rätt!". Det kan sägas vara devisen för denna nya integrationspolitiska ordning, som skapar en adekvat balans mellan plikter och rättigheter samt starka incitament att satsa på en snabb integration i det svenska samhället. Detaljerna om detta kommer vi att få tillfälle att återkomma till framöver, men det är viktigt att nämna denna nya inriktning i denna kontext för att förstå den nuvarande propositionens mening i frågan om de bosättningsbaserade förmånerna.

Fru talman! Vissa partier, som Vänsterpartiet och Miljöpartiet, håller fortfarande fast vid tanken att alla rättigheter ska vara tillgängliga från första början. Eller för att säga det på ett annat sätt: Rätten ska inte bara komma före plikten, utan den ska komma oavsett plikternas uppfyllande.

Det här är i princip samma partier som vill att invandringen ska återgå till de okontrollerade nivåer som rådde innan nuvarande regering började genomföra det migrationspolitiska paradigmskiftet - det paradigmskifte som vi har diskuterat ett flertal gånger i denna kammare och som samlar en stor riksdagsmajoritet, inklusive Socialdemokraterna, bakom sig.

Det är samma partier som kräver fullständiga rättigheter från dag ett som vill att föreliggande proposition avslås. Det är inte det minsta förvånande med tanke på att några av dessa partier föreslår en regularisering av alla personer som har befunnit sig i Sverige en viss tid, även om de från början till slut har vistats helt illegalt i vårt land. Dessa partier vill dessutom återgå till de migrationspolitiska bestämmelser som gällde fram till 2016, med permanent uppehållstillstånd som huvudregel, och avskaffa transportörsansvaret, ge asylsökarvisum till alla som vill komma till Sverige och söka asyl, utöka rätten till familjeåterförening med mera.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Förbättrade levnads-villkor för utlänningar med tillfälligt skydd

Denna väg, det vill säga i princip fri invandring med fullständiga rättigheter, skulle leda inte bara till en mycket stor invandring, som vi inte kan hantera och som väldigt få skulle uppfatta som legitim eller acceptabel, utan även till att de mycket stora integrations- och segregationsproblem som vi har i dag skulle växa exponentiellt.

Fru talman! Detta är definitivt inte vägen till en mer human invandringspolitik utan till att motståndet mot invandring i alla dess former växer och till att än allvarligare sociala spänningar och konflikter får fotfäste i vårt land.

Liberalerna är positiva till både invandring och mångfald och ser därför ett stort behov av att bekämpa dagens växande utanförskap och separatistiska tendenser samt att skapa villkor för en hållbar integration av både gamla och nya invandrare. Det förutsätter en ny migrations- och integrationspolitisk ordning med tydliga krav på dem som kommer till oss och starka integrationsincitament. Men i dag räcker det inte med det. Efter mer än två ur integrationssynvinkel förlorade decennier har också en mycket stram migrationspolitik blivit en absolut nödvändighet.

Fru talman! För drygt 20 år sedan föreslog Liberalerna en radikalt annorlunda integrationspolitik i syfte att parera det redan då växande utanförskapet bland betydande invandrargrupper. Det var vår bestämda åsikt att detta var det enda sätt som gjorde det möjligt att bedriva en generös migrationspolitik. Dock var det inte många som då var villiga att erkänna och än mindre åtgärda det integrationshaveri som var på väg att inträffa.

Vi hade rätt. Men vi fick inte rätt, och det är det som är avgörande i politiken.

I dag betalar vi alla priset för den strutsmentalitet som på den tiden präglade migrations- och integrationsdebatten. Nu är vi tvungna att både förändra grunderna för integrationspolitiken och, åtminstone under en viss tid, strama åt migrationspolitiken. Detta är en central del av vårt nuvarande regeringssamarbete och en avgörande insats för Sveriges framtid. Därför yrkar jag bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Herr talman! Det handlar inte om missbruk. Det handlar om en regering som inte gjorde det som lagen säger att en regering ska göra.

Enligt rapporten visar granskningen att den regering som Miljöpartiet satt i inte prioriterade återkallelse i sin styrning av myndigheten.

Det låter på ledamoten som att de inget visste och att det är bra att det kommer en rapport så att de får veta det. Tänk om myndigheter i regel skulle svara på det viset: Vi visste inte att det begicks brott. Men nu har vi fått en rapport, så nästa gång blir det bättre.

Det är inte seriöst, herr talman. Jag hoppas att ledamoten, som jag respekterar mycket för hennes insatser i kammaren, säger något vettigt om rapporten.

Herr talman! När jag hörde vad ledamoten Hirvonen sa i sitt anförande och i replikskiftena undrade jag vad det är vi diskuterar i dag. Vi diskuterar en rapport som handlar om politiskt ansvar för att hundratals miljoner kronor utbetalats felaktigt och för att tiotusentals personer har kunnat bo i Sverige utan att ha rätt till det.

I stället för att ta ansvar som ett regeringsparti, som Miljöpartiet var under dessa år, försöker sig ledamoten på ett trolleritrick. Hon försöker att prata om något annat - om Tidöavtalet och om ditt och datt - och ställa frågor om det.

Jag tror inte att det här är bra, herr talman. Man måste ta sitt politiska ansvar fullt ut. Det är vad ett före detta - och kanske blivande - regeringsparti borde göra. Detta är inte rätt mot väljarna eller medborgarna. Det är inte rätt mot alla de personer som inte fick del av de resurser som under denna tid felaktigt betalades ut till personer som var här i Sverige utan att ha rätt till det. Detta är inte att ta ansvar för en reglerad invandringspolitik. Det underminerar tilliten till myndigheterna.

Jag hoppas, herr talman, att ledamoten tar sitt ansvar och svarar på det som denna rapport grundar sig på.

Herr talman! I sin rapport Systemet för återkallelser av uppehållstillstånd konstaterar Riksrevisionen att regelverket för återkallelser av uppehållstillstånd inte tillämpas som det var tänkt.

När till exempel en person med permanent uppehållstillstånd i Sverige flyttar varaktigt från landet ska Migrationsverket återkalla uppehållstillståndet. Trots det hade 9 000 personer kvar sina permanenta uppehållstillstånd i slutet av 2020 fast de registrerats som utflyttade från Sverige 2019 eller tidigare. Läget var mycket sämre 2018 och 2019, då mellan 14 000 och 16 000 personer befann sig i denna situation och kunde fortsätta att få ekonomiskt bistånd, barnbidrag, föräldrapenning och andra bosättningsbaserade förmåner som de inte hade rätt till.

I detta sammanhang kan det vara relevant att påpeka att ett permanent uppehållstillstånd enligt utlänningslagen ska återkallas om personen inte längre är bosatt i Sverige. Det handlar alltså om något som myndigheterna är förpliktade att göra, inte som i andra fall då utlänningslagen i stället använder verbet "får".

Herr talman! Riksrevisionens analys visar också att 1 700 personer som var folkbokförda i Sverige och hade uppehållstillstånd för arbete helt saknade registrerade arbetsinkomster år 2020 utan att tillståndet återkallades. Ytterligare 2 800 personer med uppehållstillstånd för studier saknade registrering för någon form av studier i Sverige. Det innebär att nästan vart tionde arbetstillstånd och vart fjärde studerandetillstånd kan ifrågasättas.

Dessa siffror är också försiktiga skattningar. Som Riksrevisionen påpekar finns det även ytterligare skäl till återkallelser som inte täcks av registerdata och som därför inte omfattas av skattningen.

Herr talman! Det handlar om en allvarlig underlåtenhet att göra det som enligt lagen borde ha gjorts. Det handlar om en försummelse som är symtomatisk för ett oacceptabelt sätt att hantera migrationsfrågorna. Det underminerar trovärdigheten i hela vår reglerade invandringspolitik.

Hur kunde detta ske? Vem bär ansvaret för detta fullständiga haveri vad gäller att följa de regler som normerar rätten att uppehålla sig i Sverige?

Herr talman! Riksrevisionens rapport är kristallklar i detta avseende. Enligt Riksrevisionen är en viktig förklaring till de nämnda bristerna att återkallelser har haft en låg prioritet hos både regeringen och Migrationsverket. Mellan åren 2013 och 2022 gav regeringen inte Migrationsverket några mål, uppdrag eller återrapporteringskrav rörande återkallelser. Det vill säga, i klartext: Regeringen brydde sig inte alls om detta.

Så här står det att läsa i rapporten:

"Granskningen visar att regeringen inte har prioriterat återkallelser i sin styrning av myndigheten. Det är en viktig förklaring till att även Migrationsverkets ledning har prioriterat ned verksamheten i sin interna styrning. Till exempel ingår återkallelseärendena inte i myndighetens interna produktionsmål och resursfördelning."

Trots detta så graverande konstaterande hävdar Socialdemokraterna, som hade regeringsansvaret mellan 2014 och 2022, att det var de som drev igenom ett historiskt migrationspolitiskt paradigmskifte. Detta påstående rimmar mycket illa med de allvarliga försummelser som Riksrevisionen har kartlagt. Socialdemokraterna har alltså en hel del att förklara i detta sammanhang.

Herr talman! Den allvarliga politiska försummelse som Riksrevisionen har konstaterat, plus andra brister i detta sammanhang, har kostat skattebetalarna ansenliga summor.

Granskningen visar på felaktiga utbetalningar från statliga myndigheter och kommuner på upp till 430 miljoner kronor under perioden 2013-2020. Utbetalningarna har gått dels till personer vars uppehållstillstånd har återkallats, dels till personer som varaktigt flyttat från landet utan att deras permanenta uppehållstillstånd har återkallats. Det direkta felet ligger hos Migrationsverket och de utbetalande myndigheterna, men i grunden finns det ett fundamentalt politiskt ansvar, en bristande politisk vilja från regeringens sida att ta itu med denna fråga.

Men det finns något ännu viktigare som uppmärksammas i rapporten. Enligt Riksrevisionen är de felaktiga utbetalningarna ett symtom på en vidare problematik med bristande kontroller av vilka som omfattas av de svenska socialförsäkringarna. Det är inte att värna välfärden för det svenska folket.

Herr talman! Nu har vi en regering som tar dessa frågor på allvar, och därför har Migrationsverket i sina regleringsbrev fått i uppdrag att prioritera ärenden om återkallelse av uppehållstillstånd. Det är ett paradigmskifte på riktigt som kommer att återställa trovärdigheten i vårt reglerade invandringssystem och dessutom spara en hel del resurser som behövs till skolan, sjukvården och rättsväsendet.

Resultatet av denna ändrade inställning har varit mycket påtagligt. År 2022 återkallades drygt 4 800 uppehållstillstånd. År 2023 återkallades närmare 11 000 uppehållstillstånd för personer som inte längre uppfyllde kraven. Från 4 800 till 11 000, herr talman - det är ett paradigmskifte på riktigt.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

I detta anförande instämde Nima Gholam Ali Pour (SD) och Magnus Resare (M).

Fru talman! Att bli svensk medborgare innebär att man fullt ut och på ett oåterkalleligt sätt blir en del av vår nationella gemenskap. Det är det finaste Sverige kan ge en utlänning, men det är också förpliktande. Man får rättigheter men också skyldigheter.

Det måste finnas en bra balans mellan det ena och det andra. Så har tyvärr inte varit fallet hittills. Därför är jag glad över att vara med i det parlamentariska underlaget för en regering vars arbete inriktas mot att återställa balansen och uppvärdera det svenska medborgarskapets dignitet.

Fru talman! Att inte ställa höga krav för att man ska kunna få bli svensk medborgare devalverar inte bara medborgarskapets betydelse utan även betydelsen av att vara med i en ödesgemenskap som till syvende och sist kan kräva allt från oss.

Liberalerna har länge arbetat för att höja medborgarskapets status, till exempel genom att ställa ett språkkrav för att man ska kunna få bli svensk medborgare. När vi framställde detta tämligen minimala krav blev vi, som bekant, stämplade som främlingsfientliga och mycket mer.

Sverige har förlorat årtionden tack vare motståndet mot denna och andra viktiga åtgärder syftande till att stärka medborgarskapets värde och delaktigheten i samhällsgemenskapen. Resultaten är, som vi vet, en enorm splittring och ett förödande utanförskap.

Men tiderna förändras, och nu finns det i denna kammare en bastant majoritet för detta språkkrav och likaså för andra krav gällande de personer som vill bli svenska medborgare.

Vi vill gärna gå längre i detta avseende och ställa krav på kunskaper i hur Sverige fungerar och om de grundläggande värden som utgör fundamentet för vår fria, demokratiska och jämställda samhällsgemenskap. Vi vill också, enligt Tidöavtalet, se en längre vistelsetid, ett hederligt levnadssätt och ett försörjningskrav som villkor för att man ska kunna få bli svensk medborgare.

Det är inga extrema krav utan normaltillståndet i en stor majoritet av länderna runt om i världen.

Fru talman! Vi vill gärna att medborgarskapet ska ses som både en sporre till och ett bevis på en lyckad integration, det vill säga som en slutstation i en integrationsprocess som går via olika etapper, som på ett balanserat sätt ger tillgång till allt fler rättigheter men också ställer allt högre krav på den person som fullt ut vill ingå i den svenska samhällsgemenskapen.

Den proposition som vi debatterar i dag är en del av det viktiga arbete som regeringen bedriver för att stärka det svenska medborgarskapets ställning.

Så är det i två avseenden.

För det första föreslår regeringen att unga personer som är skäligen misstänkta eller dömda för viss brottslighet, som utgör ett hot mot Sveriges säkerhet eller allmän säkerhet eller som har en anknytning till vissa grupper och organisationer inte ska kunna förvärva svenskt medborgarskap genom anmälan, det vill säga på ett praktiskt taget ovillkorat sätt.

De nya bestämmelserna i lagen om svenskt medborgarskap föreslås med vissa undantag gälla för alla som har fyllt 15 år. Det skulle förhindra att det som hände med den 17-årige pojke från Armenien som sköt ihjäl trebarnspappan och ordningsvakten Fredrik Andersson på ett gym och ändå fick bli svensk medborgare skulle upprepas.

För det andra föreslår regeringen ändringar i reglerna om befrielse från svenskt medborgarskap. Ändringarna innebär ett förstärkt skydd för barn och vuxna som befinner sig i en utsatt situation. Ingen ska mot sin vilja, till exempel på grund av att han eller hon lever i en hederskontext, tvingas avsäga sig sitt svenska medborgarskap.

Fru talman! Det handlar om högst rimliga förslag, som Liberalerna givetvis ställer sig bakom. Oppositionen visar i detta avseende samma splittring som vi numera är vana vid. Socialdemokraterna ställer sig bakom regeringens förslag, och så gör också Centerpartiet. Men de gör det lite i smyg och har valt att inte delta i denna debatt. Det kan fortfarande rättas till om någon ledamot från Socialdemokraterna eller Centerpartiet skulle vilja det.

Miljöpartiet och framför allt Vänsterpartiet ställer sig vid sidan av riksdagsmajoriteten i dessa frågor. Det är inget nytt under solen, med andra ord.

Sist men inte minst, fru talman, vill jag yrka bifall till utskottets förslag.

Herr talman! I slutet av kammardebatten den 17 april 2024 gjorde Miljöpartiets ledamot Mats Berglund ett gripande inlägg om den stora baltiska invandringen som skedde för 80 år sedan. Då kom det ungefär 40 000 baltiska flyktingar till vårt land, av vilka kring 30 000 stannade i Sverige. Det var den i särklass största utomnordiska invandring som någonsin registrerats i svensk historia.

Ledamoten Berglund är barn till en av dessa tiotusentals flyktingar som lämnade sitt hemland inför sovjetstyrkornas offensiv mot Nazityskland 1944. Hans då fyraåriga mamma samt två av hennes systrar var med på den farofyllda resan över Östersjön mot Sverige. Minnet av den terrorregim som Sovjetunionen upprättade vid ockupationen av de baltiska republikerna 1939-1940 var skrämmande nog för att föranleda en formlig massflykt från Estland, Lettland och Litauen.

I Sverige var inte alla glada över att balterna sökte sig hit. Till exempel ville Sveriges kommunistiska parti helt enkelt utvisa alla 30 000 balter till Stalins terrorvälde. Jag vet inte om Vänsterpartiet någonsin har bett om ursäkt för vad partiet ville göra med balterna när det hette Sveriges kommunistiska parti, men om det inte är så vore det hög tid att göra det nu.

Herr talman! Med tanke på dagens integrationsproblem kan det vara intressant att reflektera ett ögonblick över denna invandring, som i dag uppfattas som mycket lyckad ur integrationssynvinkel. I det avseendet kan man påpeka, som historikern Maija Runcis har gjort, att balternas framgångsrika integration har osynliggjort gruppen och att vi på det viset har förlorat en viktig migrationspolitisk referenspunkt.

Till att börja med är det värt att påminna om att det på den tiden rådde en oförblommerad assimilationspolitik som skulle krocka med balternas vilja att upprätthålla en egen identitet och bevara sitt kulturarv, inte minst inför det sovjetiska hotet att utplåna balternas nationella särart. Viljan att gå en egen integrationsväg ogillades starkt i ett Sverige där den etnisk-kulturella homogeniteten betraktades som en självklarhet.

Särskilt provocerande var balternas och i synnerhet den största flyktinggruppens, esternas, anspråk på att kunna ha skolor där deras språkliga och identitetsmässiga arv bevarades. Välkänd är en ledare i Dagens Nyheter från den 3 juli 1945 där följande kan läsas: De balter som vill stanna här får finna sig i att undervisningen av deras barn ordnas så att assimileringen underlättas, och om den baltiska intelligentian är missnöjd med det får den väl söka sig ett nytt land.

I detta sammanhang är det relevant att påpeka att esterna utan någon som helst offentlig finansiering redan under lägervistelsen 1944-1945 hade startat 43 skolor där drygt tusen barn gick. Därefter startade man egna skolor i Stockholm, Göteborg, Helsingborg och andra svenska städer. Vidare upprättades runt om i landet 56 kompletteringsskolor som på kvällarna eller helgerna gav barnen det som den svenska skolan inte kunde eller ville ge dem, det vill säga en koppling till den egna historien och identiteten. Bara på 1950-talet fick de estniska skolorna ett stöd från det offentliga, om än begränsat. Deras roll i att främja de unga balternas framgångsrika skolgång kunde inte längre förnekas.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Migrationsfrågor

Så småningom blev balterna en naturlig del av Sverige, men inte för att de tvingades till det utan för att de gick sin egen väg, inte den som andra hade tänkt att de skulle gå. Det var samma integrationsväg, mångfaldens väg, som en gång vallonerna hade gått i 1600-talets och 1700-talets Sverige eller för den delen svenskarna i Amerika. Sanningen är att assimilationspolitiken, till skillnad från assimilationen som en långsiktig intergenerationell process, aldrig har fungerat. Den skapar bara motstånd.

Herr talman! Vilka var då de villkor, utöver beslutsamheten att bygga en egen integrationsväg, som gjorde balternas resa i Sverige till en framgångssaga? Att närmare titta på dessa villkor kan hjälpa oss att begripa de problem som vi har upplevt under de senaste decennierna, då utanförskapet och utslagningen har blivit en trist verklighet för stora delar av flera nyinvandrade grupper.

Fyra villkor förefaller vara avgörande i detta sammanhang:

Det fanns gott om arbete, inte minst relativt enkla jobb som kunde utföras även om man hade bristfälliga kunskaper i svenska språket. I början av 1950-talet var två tredjedelar av balterna i Sverige industriarbetare.

Man hade en relativt stark utbildningsbakgrund - de baltiska republikernas utbildningsväsenden var bland de bästa i världen under mellankrigstiden.

Vägen mot ett utbrett bidragsberoende fanns då inte som ett alternativ, inte heller den integrationsindustri som senare skulle få till uppgift att lägga livet till rätta för invandrarna.

Sist men inte minst fanns en kulturell närhet som på ett naturligt sätt gjorde att den mångfald som balterna skapade inte utvecklades i konflikt med det svenska samhällets grundvärderingar.

Herr talman! Balternas lyckade integration är mångfaldens väg, den typ av mångfald som liberalt sinnade personer gärna vill se blomma upp i Sverige. Men den förutsätter att man bedriver en realistisk migrations- och integrationspolitik som tar hänsyn till de villkor som underlättar eller försvårar integrationen. Om man inte gör så är risken stor att det växer fram en dystopisk och konfliktalstrande mångfald.

I dagens djupt splittrade Sverige, där parallellsamhällena är en hotande del av verkligheten, finns det ett skriande behov av gemensamhet och en överordnad identitet som samlar oss alla som nation, men i ett land som präglas av stor mångfald kan detta inte nås genom en assimilationspolitik som syftar till att utplåna olikheterna.

Vår uppgift är, för att säga det på ett bibliskt sätt, att skilja agnarna från vetet. Vi måste vara stenhårda mot den mångfald som hotar det fria och demokratiska samhällets sammanhållande fundament men samtidigt öppna anpassningsvägar för alla dem som vill bejaka en annorlunda etnisk-kulturell identitet på det vis som balterna en gång gjorde.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Migrationsfrågor

Herr talman! Låt mig nu övergå till de motioner som behandlas i betänkandet. Det handlar om ett stort antal motioner som resulterat i 39 reservationer, vilka med all tydlighet visar den splittring som råder bland oppositionspartierna på detta område liksom så många andra. Detta är intressant i sig, eftersom det åskådliggör att det i dag bara finns en samlad och genomförbar migrationspolitik, nämligen den som de partier som bildar regeringsunderlaget förfäktar.

Herr talman! Jag kommer nu att lyfta fram den kontrast som finns mellan Vänsterpartiets och Socialdemokraternas kommittémotioner och som belyser oppositionens fundamentala splittring i migrationsfrågor. Låt mig börja med att kort summera några av de förslag som återfinns i de kommittémotioner som Vänsterpartiet har presenterat.

En regularisering bör införas för de personer som under en längre tid levt i Sverige oavsett tidigare uppehållsrättslig status, det vill säga även om de från början till slut var helt illegala i vårt land.

Rätten till familjeåterförening ska stärkas. 18-årsregeln vad gäller barnens rätt att återförenas med föräldrarna ska avskaffas.

Vi bör återgå till de migrationsbestämmelser som gällde fram till 2016 med permanent uppehållstillstånd som huvudregel.

Asylvisum ska utfärdas för de personer som vill komma till Sverige för att söka asyl.

Transportöransvaret avskaffas, och så vidare.

Herr talman! Bland annat Frontex, som är EU:s gränsbevakningsstyrka, ska reformeras och sedan avvecklas.

Herr talman! Jag tror inte att jag behöver göra denna lista ännu längre för att man ska förstå att om denna politik skulle genomföras skulle vi få en migrationskris som skulle överträffa den som vi upplevde 2015-2016.

Jag undrar om Vänsterpartiets företrädare har funderat på de oändligt långa köerna som skulle bildas utanför de svenska ambassaderna och konsulaten runt om i världen med människor som vill söka asylvisum.

Jag undrar också om vänsterpartisterna begriper den mäktiga signaleffekt som förslaget om en regularisering av alla de personer som har befunnit sig i Sverige under en viss tid skulle innebära. Om en sådan regularisering genomfördes, vem skulle då kunna övertyga både potentiella migranter och människosmugglare om att inte fler regulariseringar skulle ske i framtiden?

Herr talman! Jag övergår nu till att kort betrakta Socialdemokraternas kommittémotion.

Vill Socialdemokraterna göra någonting av det som deras tänkbara samarbetspartner i en eventuell regering vill göra? Inte alls. Socialdemokraterna står i princip för samma restriktiva migrationspolitik som regeringen och Sverigedemokraterna föreslår.

Socialdemokraterna vill exempelvis avskaffa EBO, intensifiera arbetet med återvändandet, införa språk- och samhällskunskapskrav för att kunna få permanent uppehållstillstånd, och de vill inte alls återgå till den lagstiftning som var i kraft fram till 2016.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Migrationsfrågor

Herr talman! Frågan man ställer sig är: Med vilka partier tänkte Socialdemokraterna regera? Varken Vänsterpartiet, Miljöpartiet eller Centerpartiet accepterar deras migrationspolitiska paradigmskifte. Det vore bra om väljarna fick någon klarhet i dessa inte alls oväsentliga frågor.

Herr talman! Jag vill avsluta mitt anförande med att yrka bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Socialförsäkrings-frågor

Herr talman! Vi debatterar i dag ett stort antal motioner om olika socialförsäkringsfrågor. En hel del av dessa motioner innehåller värdefulla synpunkter och förslag som jag är säker på att regeringen kommer att ta hänsyn till vid politikutvecklingen inom socialförsäkringsområdet. Det mest intressanta är emellertid något annat. De motioner vi diskuterar visar med all tydlighet att det inte finns en samlad opposition utan fyra partier som stretar åt olika håll och som inte ens har kunnat enas om en enda reservation.

Här finns det extrema partier som Vänsterpartiet, som vill spendera 18 miljarder mer än vad regeringen föreslår inom utgiftsområde 10, som handlar om ekonomisk trygghet vid sjukdom. Men det finns också partier som Centerpartiet, som vill spendera 4 miljarder mindre än regeringen. Och så finns det partier som Socialdemokraterna, som vill spendera nästan lika mycket som regeringen. Budgetdifferensen mellan Socialdemokraterna och regeringen ligger på 0,2 procent inom detta budgetområde.

Allt detta understryker en enkel men viktig poäng: Det som oppositionspartierna lovar har ingen som helst möjlighet att bli verklighet. Det är bara retorik, fagra ord utan substans och politiskt spel för galleriet. Politik är nämligen inte att vilja, som en berömd socialdemokrat brukade säga, utan att kunna förverkliga det man vill.

Herr talman! Oppositionspartiernas budgetdiskrepans inom socialförsäkringsområdet berättar också om något annat, som är än viktigare.

Bland oppositionspartierna finns det två helt olika sätt att se på de offentliga finanserna. Å ena sidan finns det två partier, Socialdemokraterna och Centerpartiet, som i stora drag följer regeringens problembeskrivning och likaså har viljan att driva en ansvarsfull finanspolitik som inte får hushållens värsta fiende, inflationen, att blossa upp. Å andra sidan finns det två partier, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, som verkar leva i en helt annan värld och föreslår en mycket expansiv finanspolitik med enorma skattehöjningar, stora underskott och en snabbt växande skuldsättning. Det är karakteristiskt för populistiska partier av den typ som har ruinerat så många länder runt om i världen.

Miljöpartiet föreslår en ökning av de offentliga utgifterna med cirka 465 miljarder kronor för åren 2024-2026 i jämförelse med regeringens utgiftsramar. Det finansieras med stora skattehöjningar på sammanlagt 178 miljarder kronor. Men det räcker inte: En nota på 289 miljarder kronor skickas också vidare till kommande generationer via statsskulden. Det är ett typexempel på en omvänd intergenerationell solidaritet, där morgondagens svenskar tvingas att betala för dagens statsfinansiella excesser.

Vänsterpartiet å sin sida vill utöka de offentliga utgifterna med cirka 410 miljarder kronor under den nämnda treårsperioden. Det finansieras med en skattechock på 225 miljarder kronor och en skuldsättning på, i runda tal, 185 miljarder kronor.

I jämförelse med dessa två partiers enorma generositet med andras pengar är Centerpartiets och Socialdemokraternas utgiftsökningar för de kommande tre åren närmast spartanska.

Herr talman! Det stora problemet bakom dessa helt motstående inställningar är att dessa fyra partier vill regera ihop. Två utpräglade populistiska underskottspartier skulle i så fall styra Sverige tillsammans med Socialdemokraterna och Centerpartiet. Hur detta skulle gå till utan att äventyra Sveriges framtid är för mig en gåta som jag låter andra fundera på.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Socialförsäkrings-frågor

Med detta avslutar jag mitt inlägg och yrkar bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar ledamoten för frågor och invändningar.

I denna sena timme är vi i alla fall överens om att både Centerpartiet och Liberalerna vill förkorta föräldrapenningdagarna genom att eliminera de 90 dagarna med lägst ersättning. Vi vill använda dessa pengar till att minska inkomstbortfallet under de andra föräldrapenningdagarna.

Det är väldigt tydligt att det i dag inte finns en majoritet bildad av Centerpartiet och Liberalerna i denna riksdag. När den finns ska vi säkerligen kunna göra mycket mer av det här. Så länge det inte finns någon majoritet måste vi bejaka den politiska verklighet som finns. Det finns andra partier som bildar regering och utgör regeringsunderlag, och inget annat parti i kammaren skulle stå bakom en så genomgående reformering av föräldraförsäkringen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ekonomisk familjepolitik

Det är dock en idé vi lyfter så att det kanske i framtiden uppstår en öppning där man inser att vårt nuvarande system verkligen har mycket stora problem. Det har inte hjälpt särskilt mycket vad gäller jämställdheten. Föräldraförsäkringen är väldigt lång, men den utnyttjas på ett sätt som det egentligen inte var tänkt. Meningen var nämligen att skapa en mycket mer jämställd föräldraförsäkring, och det har vi inte uppnått. Vi vill inte heller gå den väg som Vänsterpartiet och andra partier vill gå, det vill säga att ännu mer inskränka föräldrarnas valfrihet.

Jag tror alltså att vi är ganska överens med Centerpartiet, men vi får vänta tills vi får en bastant majoritet här i riksdagen.

(Applåder)