Niels Paarup-Petersen

Herr talman! Jag ska göra mitt bästa för att bli trygg och vara det. Jag tycker ändå att Moderaterna ganska ofta skulle kunna ta vad vi tycker lite mer som utgångspunkt. Men det är väl inte så konstigt med tanke på att vi är olika partier.

Min uppfattning är att regeringen i mångt och mycket tar trygghetsfrågorna på allvar – det ska absolut sägas. Ibland går man nästan lite för långt, kan vi tycka, i vissa förslag. Men grunden, att vi ska göra skolan till en otroligt mycket tryggare plats än den är i dag, är vi helt överens om. Vi måste göra mer.

Har tidigare regeringar blundat? Ja, kanske inte blundat helt men i alla fall inte gjort tillräckligt – där är vi också överens. Det är också därför vi har lagt fram förslag.

Sedan säger Josefin Malmqvist, herr talman, att man säger nej eftersom det rör sig om ett pågående arbete. Men utredningen sattes ju igång först efter vårt initiativ. Det är jättebra; syftet med att lägga fram utskottsinitiativ är att det blir verksamhet av dem. Nu kommer det förhoppningsvis att bli verksamhet.

Jag kan dock konstatera att den fråga jag ställde fortfarande inte är besvarad. Jag ställde frågan: När kan vi se att det händer något? Ni tillsatte utredningen efter att vi hade lagt fram ett initiativ, så det hjälper tydligen att ställa frågor. Så jag ställer frågan igen: När kommer detta att gå ut på remiss? När kommer det ut och blir verklighet ute i skolan?

Det är nämligen, återigen, det som räknas för mig – när jag kan säga till mina barn, andra barn jag träffar, föräldrar och lärare jag träffar: Från och med detta datum kommer de som har dömts för hedersförtryck, sexuella övergrepp, terrorism och alla möjliga andra brott som i dag inte inkluderas inte längre att kunna jobba i svensk skola. Det är detta datum jag vill ha, och det är dit jag vill komma. Där har jag fortfarande inte fått något svar. Men jag hoppas att vi får det snart.

Herr talman! Jag uppskattar också att man har börjat lyssna på Centerpartiet, som Josefin Malmqvist säger. Vi lade som sagt fram flera förslag för olika utskott för att få till en förstärkning av de här delarna.

Jag är jätteglad för att regeringen har agerat, som jag också sa i talarstolen. Det ligger nu en utredning på regeringens bord. Vi har sett att regeringen på andra områden har lyckats få ut saker på en månad eller två, från typ ingenting till lagstiftning. Men sedan man fick den här utredningen på sitt bord har man inte lyckats skicka ut den på remiss. Det är därför jag frågar när det kommer att hända, om man nu verkligen tar detta på största allvar. Vi har inte sett när den ska ut på remiss. Vi vet ingenting. Det är därför jag frågar när det här kommer vidare. Det är det som är frågan.

Jag är som sagt glad att vi nu närmar oss samförstånd om att vi måste få bättre koll på vilka som jobbar i svensk skola. Men det måste ju också bli till någonting. Därför frågar jag igen: När kommer det ut på remiss? När blir det lagstiftning? När gör det skillnad ute i skolorna? Det är ju det som i grunden är den avgörande frågan.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 5.

Jag och Centerpartiet delar regeringens uppfattning att tryggheten måste skärpas i skolorna runt om i Sverige. Det tror jag är ganska tydligt. Vi har sagt det tidigare när vi har tagit upp frågan. Jag är glad att vi nu brett här i kammaren tar tag i det här. Här finns en bred samsyn om att vi måste stärka tryggheten i svensk skola. Det gäller för lärarna, och det gäller för eleverna.

Vi har sett att lärare misshandlas, och vi såg det förfärliga fallet med en lärare som sparkades i magen och fick missfall. Varannan elev i nionde klass har utsatts för brott under det senaste året, och varannan elev har också begått brott.

Skolan är den vanligaste brottsplatsen. Killar utsätts oftast för stöld – det är det vanligaste bland dem. Tjejer däremot utsätts oftast för sexuella övergrepp. Det är den verklighet som finns där ute. Så många som var fjärde tjej har utsatts för sexuella övergrepp det senaste året; det är alltså tjejer i skolåldern. Skolan är oftast brottsplatsen. Det är en vansinnig arbetsmiljö att skicka in våra barn i. Jag är glad att vi nu tillsammans tar dessa breda steg för att öka insatserna mot brott i skolan.

Sedan vill vi att det ska vara effektiva och bra insatser som faktiskt leder till att resurserna används rätt och att det när vi agerar – som vi ska göra som samhälle mycket oftare, mycket tidigare och mycket bättre – också blir effektivt och faktiskt får effekt.

Det är därför vi är lite skeptiska till att även de minsta barnen ska inkluderas i lagstiftningen. Precis som Sveriges Lärare, Brå etcetera ser vi att det i stället kan öka risken att barnen landar i kriminalitet, också för att polisen inte kommer att kunna agera. Polisens remissvar på själva utredningen efterfrågar inte heller den utvidgning som regeringen nu kommer med. Den är vi alltså lite skeptiska till. Man borde kunna ta hänsyn till ålder, brottets allvar och möjligheten att utreda det när det gäller de unga barnen.

Det betyder verkligen inte att vi inte ska agera, herr talman. Vi måste agera mot det här, och det handlar om att agera klokt med tydligare och effektivare insatser som inte tar resurser utan ger effekt.

Om man får veta att nu blir det polisanmälan och det enda som händer är att polisen lägger ned det direkt utan att man ens får ett samtal blir det kanske inte den bästa insatsen heller – den som ger synen att det man har gjort är ett problem och att det måste ageras mot. Det är därför vi är skeptiska till den biten.

Väskor måste självklart undersökas om det finns misstanke om vapen eller droger i dem. Jag tror att alla i den här kammaren tycker att det ska göras. Det nickas här. Alla är överens om det. Sedan tror regeringen att det är vettigare att en bildlärare undersöker väskan med vapen och droger än att en polis gör det. Jag tycker att det är bättre med en polis. Att tycka att det i många fall är bildläraren som bör göra det visar på en märklig syn på både lärare och poliser. Men, återigen, i grunden är vi överens om vikten av att det här görs och skärps. Vi är överens om nästan allting i förslaget. Det tycker jag är väldigt bra, för vi behöver stärka arbetet här.

Herr talman! En annan oro som finns kring det här är att lagstiftningen riskerar att utesluta civilsamhället från att vara en del av skolan. Det är flera som påpekar detta. Att huvudmannen ska se till att obehöriga inte ges tillträde till skolenheten är skrivet på ett sätt som är lite svårtolkat. I grunden är det vettigt – vem som helst ska inte kunna gå in i klassrummet och känna att nu får jag vara här. Det tror jag att alla är överens om. Jag tror inte att någon är emot den biten. Men jag och Centerpartiet vill verkligen betona vikten av att de aktörer som bidrar till skolans verksamhet fortfarande kan vara med i skolan.

Det är till exempel de organisationer som bygger vår demokrati, som bygger framtidens demokratiska medborgare. Det är till exempel alla våra partiers ungdomsförbund. De måste kunna komma in i skolan. De måste kunna vara med. Jättemånga skolor utesluter dem redan, vilket är förfärligt. Det gör att vi inte bygger framtidens partier, de som ska bygga vårt samhälle och som skapar grunden för vår demokratis utförande i vardagen. Och vi vet att alla partier kämpar med att få tillräckligt många ideella krafter och tillräckligt många som kommer in. Vi riskerar att få ännu svårare med det i framtiden, och det är inte bra. Därför tycker vi att det är viktigt att det finns förutsättningar för variationer i hur lagen tillämpas. Men som sagt, herr talman, det är saker som skulle kunna bli bättre och som jag hoppas att vi kan se över framöver. I grunden är det viktigt att vi stärker tryggheten i skolan.

Herr talman! Vad skapar då trygghet i skolan? Det viktigaste, visar undersökning på undersökning, är faktiskt tillitsfulla relationer mellan elever och lärare. Det är det absolut viktigaste, och här finns det väldigt mycket att göra.

Det är en fråga som jag särskilt måste ställa till regeringen: Hur länge till ska våra barn löpa risk att undervisas av dömda personer? Hur länge till? Jag har inte kunnat få ett svar på det. Jag hoppas att det inte ska vara så länge till, för gång på gång ser vi hur olämpliga personer jobbar i skolan, bland våra barn.

I en granskning gjord av Dagens Nyheter framgår det att lärarlegitimationen inte stoppar brottslingar från att jobba i skolan. Något annat behövs. Nyligen släppte Skolinspektionen en rapport som visar att tre av fyra skolor har brister i registerkontrollen vid anställning. Flera skolor har inte ens gjort en registerkontroll vid anställning. Det innebär att det varje år är flera tusen lärare som anställs utan att gå igenom en fullbordad registerkontroll. Den registerkontroll som det är skolornas plikt att göra vid anställning i dag är alltså undermålig. Det är oacceptabelt.

Regeringens hantering av de här frågorna har varit för senfärdig. Den har varit bristfällig. Regeringen måste omedelbart skärpa reglerna, vilket Centerpartiet har efterfrågat länge och varit otroligt tydliga med. Skolorna och kommunerna måste göra bättre registerkontroller, och vi måste se till att registerkontrollerna inkluderar mer. Det är helt avgörande om vi ska skapa en trygg skola och en skola utan brottslingar. I dag jobbar dömda brottslingar i våra skolor. Det är så det är.

Vi vill att registerkontrollen ska utökas. Vi vill att det ska kunna göras fler kontroller, inte bara vid anställning utan också under anställningstiden. Man kan ju begå brott medan man är anställd. När man blir anställd ska man uppvisa sitt registerutdrag. Om man begår brott två år senare kommer det aldrig att undersökas. Det är inte rimligt. Det är ju inte så att folk per definition slutar begå brott efter att de blivit anställda som lärare. Det finns massor av exempel.

Det här måste ändras, och det måste täcka fler brott. Exempel är saker som skulle vara helt logiska om man frågade en vanlig människa ute på gatan. Terrorbrott, visst hindrar det en människa från att bli anställd i skolan i dag? Nej, det gör det inte. Sexuella övergrepp? Nej, det kan man fortfarande bli anställd i skolan efter. Det är helt absurt, men så är det i dag.

Vi har varit på regeringen. Vi har lagt förslag på utskottets bord, både i utbildningsutskottet och i justitieutskottet, för att se till att man hanterar de här frågorna bättre och får bättre kontroll på vem som jobbar i skolan. Men Tidöpartierna sa nej. Sverigedemokraterna sa nej. Moderaterna sa nej. Liberalerna sa nej. Kristdemokraterna sa nej. Så var det.

Att till exempel dömda sexualbrottslingar, hedersförtryckare och terrorister kan fortsätta jobba i svensk skola i dag är en skandal. Men regeringen agerade till slut – det ska den i alla fall ha. Efter Centerpartiets initiativ tillsatte man en utredning om bland annat registerkontroll i skolan, och nu finns det äntligen en promemoria på regeringens bord om hur registerkontrollen kan utökas. Men nu, då? Vi vet inte riktigt. Det är dags att regeringen ser till att komma till skott och rensa upp i det här.

Vad säger regeringspartierna? Ni är ju här i salen och får jättegärna svara. Hur länge till ska Sveriges elever löpa risk att undervisas av terrorister, sexualbrottslingar och hedersförtryckare?

Herr talman! Jag tar till mig att jag får bli tydligare. Jag uppfattar ingen illvilja här över huvud taget.

Centerpartiet har två gånger föreslagit utskottsinitiativ, i utbildningsutskottet respektive justitieutskottet, om att stärka registerkontrollen av lärare när de anställs. I dagsläget inkluderas terroristbrott inte i registerkontrollen. Alla sexuella övergrepp ingår heller inte i registerkontrollen. Vi har lagt fram förslag om att de ska göra det. Ledamoten Reslow sa att Sverigedemokraterna inte säger nej till detta, men de har sagt nej till det – faktiskt två gånger. Patrick Reslow har själv sagt nej i utbildningsutskottet.

Det är detta som är utmaningen; vi ser det gång på gång. Skolinspektionen har gjort en granskning som visar att jättemånga skolor faktiskt inte gör det här jobbet ordentligt, att regelverket inte är tillräckligt bra och att alla brott inte är inkluderade. Det finns nu äntligen en promemoria på regeringens bord. Den kom till efter att vi hade varit på regeringen, som sa nej till våra förslag.

Då är frågan: När kommer faktiska förändringar på det här området? Om vi ska ha en skola som är säker och trygg – och jag är helt övertygad om att jag och Patrick Reslow är överens om att vi ska ha en sådan skola – måste vi se till att det inte jobbar människor i skolan som är dömda för brott utan att vi vet om det. Det är detta som är frågan; jag hoppas att det var tydligare.

Herr talman! Jag tycker i grunden att det är bra att detta tas ett steg vidare. Patrick Reslow och andra har varit inne på att utredningen sattes igång under den tidigare regeringen. Nu har den tagits vidare och även förstärkts utifrån den situation vi ser. Därför stöder vi också i allt väsentligt de förslag som finns.

Det har dock sagts att vi behandlar brottslingar med silkesvantar. Det gör vi inte. Det som däremot är en utmaning och som har diskuterats är bland annat om lärare ska undersöka väskor etcetera. Men i praktiken, om det finns en misstanke om vapen i en väska, ser jag personligen hellre att en utbildad polis hanterar vapnen än att en outbildad bildlärare gör det.

I grunden handlar detta snarare om kompetensfrågor än om att Centerpartiet inte tycker att man ska beslagta väskan med vapen. Det måste ändå förtydligas. Det är klart att man ska se till att personen som haft med sig väskan aldrig kommer i närheten av den igen. Det är vi helt överens om. Det går att lösa. Ingen har någonting emot att polisen sköter det.

Tryggheten i skolan skapas väldigt mycket genom de lärare som finns där. Centerpartiet har länge varit på regeringen om skarpare kontroller av dem som undervisar i skolan. Det är klart att vi ska agera mot eventuella brottslingar bland eleverna, men vi ska också undvika att lärarna är det.

Vi har föreslagit utskottsinitiativ i utbildningsutskottet och i justitieutskottet för att få bort lärare som till exempel är dömda terrorister. Det kan också gälla många andra typer av brott. DN har gjort en kartläggning som visar att lärarlegitimation inte stoppar brottslingar. Skolinspektionen har visat att tre av fyra skolor har brister i registerkontrollen.

Det ligger en promemoria på regeringens bord, men det händer ingenting. Ni har sagt nej till Centerpartiets förslag. Hur ska vi göra för att säkerställa att eleverna i skolan har en säker grund?

Herr talman! Jag är kvar i samma fråga som vi precis lämnade.

Infrastrukturministern ska träffa generaldirektören för Transportstyrelsen. Det är jättebra. Vi har haft en diskussion om Peth-testerna och konsekvenserna av dessa i en tidigare interpellationsdebatt här i kammaren. Då gav infrastrukturministern ungefär samma svar som nu, att det inte är så bra men att det kommer att bli bättre sedan. Den stora frågan är: När är sedan?

I dagsläget står det fortfarande på Transportstyrelsens hemsida att det kommer att ta lång tid. Detta hör till infrastrukturministerns ansvarsområde. Att det kommer att ta lång tid är vad Transportstyrelsen själv säger, men de människor som har förlorat körkortet trots att de inte borde ha blivit av med det har inte lång tid på sig. Det är deras jobb, deras vardag, deras familjeliv etcetera som påverkas.

Min fråga är därför: Kommer transportministern, på mötet i morgon, att se till att det inte tar lång tid?

Fru talman! Det är underbart att höra regeringen säga två gånger på samma kväll att vår politik är magisk. Jag håller ju med, såklart. Men det är ändå underbart. Det är inte så ofta vi får höra det från regeringssidan, och inte från så många andra partier heller tyvärr.

Det är bra att regeringen är orolig över den brist på lärare som råder. Men det är ändå så att man i lärarutbildningsutredningen säger att det vartenda år kommer att vara 1 100 färre lärare som kommer ut med de förslag som finns där. Det räcker inte att vara orolig om man sedan förstärker effekten. Det är jätteviktigt att ha med sig. Jag har fortfarande inte riktigt hört någonting från regeringen om vad man tänker göra. Om man vrider på den kranen blir det färre, men jag har inte hört någonting om vad man på riktigt vill göra för att vrida på en annan kran som inte bara kan kompensera för det utan också kan se till att det blir ännu fler. Det handlar om jättemånga lärare. Jag hör jättegärna mer om det.

Mer pengar, krav på behörighet etcetera har vi ju pratat om. Det är såklart bra att vi pratar om tryggheten för lärarna. Vi är helt överens. Jag tror att vi på typ alla punkter är överens om vad som ska genomföras.

Det som vi har sagt är att de som anställer behöriga lärare ska få bättre betalt, så att det lönar sig att anställa behöriga lärare och så att de blir eftertraktade på arbetsmarknaden. Nu är det tvärtom så att det faktiskt lönar sig att anställa obehöriga lärare. Det kan vara jobbigt att anställa en behörig lärare i stället, för då blir det dyrare. Det är inte en rimlig ordning. Det är ett sjukt incitament i skolstrukturen. I lagen står det egentligen att alla ska vara behöriga, men så är det verkligen inte.

Den andra biten är att vi vill att huvudmännen ska få ett utbildningskrav för dem som är obehöriga, så att man ser till att de blir behöriga. Det finns ingenting sådant i dagsläget. Det är bara att fortsätta stapla de här ettårsanställningarna ovanpå varandra. Det är inte heller rimligt.

Det är de två sakerna som utgör den här magiska formeln, där 1 plus 1 blir – jag vet inte – 700 kanske, bara för att ta en siffra. Vi vill jättegärna ha Moderaternas och regeringens stöd för att genomföra det. Jag tror verkligen på riktigt att det är det som krävs för att vi ska få fler behöriga lärare.

Fru talman! Jag tryckte egentligen bara på knappen för att begära replik för att tvinga Fredrik Malm att stanna kvar lite – nej!

Marie-Louise Hänel Sandström lyfter upp många relevanta och viktiga saker. Att det är viktigt att barnen lär sig att läsa, skriva och räkna tror jag att vi alla är överens om. Att vi måste ha undervisning av hög kvalitet är mycket bra. Och vi ska se till att alla får rätt betyg. Det är tre saker av många som nämndes och som var rimliga och bra.

Men alla de sakerna och många fler förutsätter att det finns behöriga lärare. Det är svårare att lära sig att läsa med en lärare som inte har utbildats i svenska över huvud taget. Det är svårare att lära sig skriva om läraren inte har fått lära sig hur man rent pedagogiskt får små barn att ta till sig själva skrivandet och uppfattningen om bokstäver. Detsamma gäller såklart för matten. Det är mycket svårare utan behöriga lärare.

När det gäller hög kvalitet visar alla undersökningar att undervisningen blir bättre om man har behöriga lärare än när man inte har det. Jag tror att det är 10 poäng bättre på någon skala, men jag kommer inte ihåg det just nu. Man får mycket bättre resultat om man har behöriga lärare.

I fråga om rätt betyg är det bara behöriga lärare som kan sätta rätt betyg. På jättemånga skolor är obehöriga lärare med och sätter betyg, men det blir inte rätt.

Ändå säger alla regeringspartierna nej till alla insatser som ska leda till fler behöriga lärare. Det finns insatser som man hoppas eventuellt kan leda till fler lärare om 10–15 år, men man vet att det blir färre lärare på kort sikt. Det betyder bara att vi får fler obehöriga lärare i stället för behöriga lärare.

Hur tänker Moderaterna se till att vi faktiskt får fler behöriga lärare, så att vi kan uppnå de saker som Marie-Louise Hänel Sandström helt korrekt säger är viktiga?

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 17 och reservation 21 – för en gångs skull alltså två stycken.

Enligt dagordningen ska vi i dag debattera övergripande skolfrågor. Ska vi bygga en bra skola ska det bygga på fakta. Det är mycket om hur man ska bete sig i skolan och så vidare, så vi kan väl börja med att ta lite ansvar för oss själva här i kammaren. Det har ju sagts rätt mycket om hur olika saker har varit, så jag ska i alla fall försöka ge mina fakta.

Vi har haft en diskussion om huruvida man fick prata om problemen med fristående skolor under januariavtalet. Ja, det fick man absolut. Visa mig gärna den socialdemokrat som inte pratade om detta mellan 2018 och 2020 – jag tror att de är få. Det fick man prata om. Däremot var det också så, vilket andra inte riktigt ville prata om, att vi, Liberalerna och andra partier på den borgerliga sidan hindrade reformer som faktiskt skulle ha kunnat läggas fram.

Dock var det inte heller så mycket samtal från regeringens sida med de partier som faktiskt var öppna för att ändra, till exempel på kösidan. Där hade det faktiskt funnits ett fönster. Mycket annat som regeringen då hade velat göra fanns det inget fönster för. Det får vi andra också vara ärliga med. Vi kanske kan bygga lite på ansvar och så, som vi önskar att eleverna ska göra.

Fru talman! Liberalernas Fredrik Malm framförde tidigare att Liberalerna var väldigt tydliga i sin analys av problemen i svensk skola. Jag kanske lyssnade lite selektivt, men vad jag förstod var alla de saker som lyftes saker som Liberalerna hade genomfört från statens sida – statliga regler införda när Liberalerna styrt eller varit med om att bestämma skolpolitiken. Det är dessa saker som Liberalerna nu säger måste lösas genom att Liberalerna får mer makt i staten. Jag kan vara lite skeptisk till den lösningen, men det kan vi ha olika syn på. Låt mig i stället dra Centerpartiets analys, för vi har också en sådan, och även hur vi ser att vi borde gå framåt.

Fru talman! Centerpartiet vill att skolan ska ha färre pekpinnar från staten. Regeringen vill att skolan ska ha fler pekpinnar. Det är olika analyser.

Centerpartiet vill ta bort köerna från skolan. Regeringen vill behålla köerna i skolan.

Centerpartiet vill ha gemensamt skolval. Regeringen vill ha ett splittrat skolval.

Centerpartiet vill att lärarna ska lägga mer av sin tid på att undervisa elever. Regeringen vill att lärarna ska lägga mer av sin tid på att undersöka väskor.

Centerpartiet vill att rektorer ska vara pedagogiska ledare. Regeringen vill att rektorer ska vara poliser på låtsas.

Centerpartiet vill att små skolor i glesbygden ska trivas. Regeringen vill att små skolor i glesbygden ska rivas. Det är lite olika.

Centerpartiet vill att skolors ekonomi och beslut ska vara offentliga. Regeringen vill att skolors ekonomi och beslut ska vara kvar i det dolda.

Centerpartiet vill att skolan ska styras av professionen. Regeringen vill att skolan ska styras av Lotta Edholms pressmeddelanden.

Centerpartiet vill att skolorna ska få bättre betalt om de anställer behöriga lärare. Regeringen vill att skolorna ska få lika mycket betalt oavsett om de anställer behöriga lärare eller inte.

Centerpartiet vill att varje lärare ska ha färre elever. Regeringen vill att varje lärare ska ha färre kollegor. Det är också olika.

Centerpartiet vill att skolan ska ha mer pengar. Regeringen vill att skolan ska ha mindre pengar.

Centerpartiets politik lyfter eleverna. Regeringens politik slår ut dem, så som det ser ut i dag.

Det är detta vi måste prata om när vi pratar om övergripande skolfrågor, fru talman. Oavsett hur mycket man pratar om detaljer är det faktiskt detta det kommer till i slutändan: det som faktiskt skapar ramarna för eleverna, för lärarna och för skolan.

Fru talman! Så länge vissa skolor har gräddfil, så länge skolpolitiken styrs av pressbehov, så länge det saknas pengar, så länge det lönar sig att anställa obehöriga lärare, så länge ministern tror sig veta mer om skolan än professionen och så länge så många som 20 000 elever slås ut vartenda år så att det kommer att bli hundratusentals innan någon av de reformer som är igång just nu kommer att ha någon effekt – så länge det ser ut så här kommer vi inte att lösa svensk skolas utmaningar. Därför är det ett jätteproblem att regeringen står och väntar på att faktiskt få saker gjorda.

Herr ålderspresident! Vi vill inte att alla elever ska kunna gå vidare. Däremot vill vi att vissa elever ska gå vidare. Det vill vi alltid, inte bara ibland.

Regeringen säger att vi med en ny betygsreform ska sänka kraven för att gå vidare till det existerande gymnasieprogrammet; det är konsekvensen. De elever som enligt regeringen kommer att kunna gå vidare efter en ny betygsreform – om fem, sex, sju eller åtta år, när ni har fått ordning på de digitala proven och ert nya betygssystem och allting – med de resultat de har i dag kanske, säger vi, kan gå vidare redan i dag. Det är samma elever, samma antal. Det är bara det att de i dagsläget inte får gå vidare – helt i onödan. Ni säger själva att dessa elever borde kunna gå vidare; de skulle kunna klara det. Men på grund av att vi har infört ett vansinnigt betygssystem ska de under de kommande fem, sex, sju eller åtta åren fortsätta att slås ut, helt i onödan.

Jag tycker att detta är förfärligt för de här eleverna, och det är det som mer än något annat orsakar att den psykiska ohälsan är större i vårt skolsystem än i något annat. Konstigt nog hänger det ihop med att vi har den största utslagningen och det sämsta betygssystemet. De siffrorna hänger ihop. Därför vill vi bryta upp detta, inte om sju eller åtta år utan i dag. Det kan jag absolut stå för, varenda dag i veckan.

Ja, vi ska ha studiero, så låt oss få bra lärare som skapar studiero. Det är därför vi vill ha fler behöriga lärare genom vår behörighetsreform. Fler lärare? Ja! Men regeringens reformer leder till färre lärare eftersom det blir svårare att komma in på lärarutbildningen. Det kommer att leda till att 1 100 lärare färre går ut varje år. Det är fint att vi ska ha bättre lärare – det håller jag med om. Men den reformen ger färre lärare, inte fler, särskilt under de kommande 20 åren.

Sedan vill ni ha minskad administration. Ja, men i dagsläget levererar regeringen mer administration. Dessutom ska lärare börja gå runt och söka igenom elevernas väskor. Det hjälper inte.

Herr ålderspresident! Som vanligt uppskattar jag väldigt mycket när Mathias Bengtsson lyfter frågan om psykisk ohälsa, där jag vet att det finns ett genuint intresse och engagemang. Det är väldigt uppskattat, för vi kan konstatera att många barn i svensk skola mår riktigt dåligt. Välmåendet i skolan måste bli bättre. I slutändan är barn tvingade att vara i svensk skola, och då borde vi också vara tvingade att ta väl hand om dem, kan man tycka.

När man tittar på dem som mår dåligt och hur de klarar skolan ser man att de som inte klarar skolan mår sämre. Och de som mår sämre klarar också skolan sämre. Det är ibland lite svårt att veta i vilken ordning det kommer. Men vi kan konstatera att de som klarar sig bättre i skolan mår mycket bättre.

I Sverige har vi en enorm utslagning. Det är varje år 20 000 elever som går ut skolan utan behörighet att gå vidare. De får veta att de inte är good enough, och det är ungefär det de får veta. Så har det varit under väldigt lång tid. Med regeringens reformer kommer det att vara minst 100 000 elever till innan vi har kommit någonstans.

När man inte satsar de pengar som behövs och när man fortsätter att acceptera obehöriga lärare, som ju ger lägre resultat, vet vi att detta kommer att fortsätta bidra till ökad psykisk ohälsa. Det gör i sig att vi kommer att fortsätta se detta. Vi kommer att fortsätta sitta kvar i det här vansinniga systemet, där elever slås ut i en helt ofattbar omfattning jämfört med i alla andra jämförbara länder – på grund av det system vi har. Det är det som skapar ohälsan.

Vi har pratat mycket om utredningar, och det kommer säkert att komma upp igen. Men det händer ju ingenting när det gäller det som faktiskt kan göras redan nu – saker som gör skillnad på kort sikt, som att öppna upp gymnasieskolorna etcetera. Jag skulle jättegärna vilja veta hur Mathias Bengtsson ser på möjligheterna att på kort sikt göra något åt det som är det riktiga problemet, nämligen den stora utslagningen.

Herr ålderspresident! Jag har inte nämnt ordet vinst, så jag vet inte varför det plötsligt kom upp.

Det finns absolut dåliga kommunala skolor i Malmö. Det vet jag. Det är därför jag sitter i riksdagen och har valt utbildningsutskottet. På till exempel Värner Rydénskolan var det bara en tredjedel av eleverna som fick behörighet under en period. När Skolinspektionen var där gav de ändå grönt ljus för allting. Jag är förbannad över den enorma utslagning vi har i Sverige. Men jag har inte gått i den svenska skolan, så jag har väldigt svårt att ha barndomsminnen därifrån.

Vad gäller att skolor ska tvingas att ha behöriga lärare står det i skollagen att man ska ha behöriga lärare. I vanliga fall är lag lika med tvång. Men så är det inte på skolans område. Då är det valfritt. Det är lite speciellt, kan man säga.

Ja, Centerpartiet har en magisk formel. Visst är det fantastiskt när det efterfrågas en magisk formel och man faktiskt har det? Vi har lagt fram ett förslag som finns med i vår skolpolitik som läggs på riksdagens bord. Det är så bra som det kan vara. Det ger Sverigedemokraterna alla möjligheter att rösta för.

Den magiska formeln är helt enkelt att den som anställer en behörig lärare får bättre betalt än den som inte gör det. Jag vet inte om det är magi, men det är tydligt och relativt enkelt. Det gör att man får mer pengar om man anställer behöriga lärare. Det skapar en bättre arbetsmarknad för behöriga lärare och gör att incitamenten i svensk skola rör sig mot behörighet i stället för bort från den.

Den andra delen av förslaget är ett slags dubbelmagi. Det handlar om att för dem som inte är behöriga lägger vi ett utbildningskrav på huvudmannen. De får ett uppdrag att se till att de obehöriga blir behöriga. Vi betalar alltså för behörighet och för att obehöriga ska bli behöriga. Jag tycker inte att det är supersvårt. Jag vet inte varför Centerpartiet är de enda som har tänkt på det. Men behöriga lärare ska få mer pengar och obehöriga ska bli behöriga. Det är våra magiska formler för att få fram fler behöriga. Jag ser fram emot Sverigedemokraternas stöd.

Herr ålderspresident! Det var många olika saker som togs upp i replikerna och i talarstolen av ledamoten Grubb. Vi kan börja med lite fakta omkring att alla invandrare förr i tiden skulle ha varit superintegrerade. Det fanns ju en tid när danskarna var de mest kriminella i Sverige! Det kan jag ta på mig.

Det är inte så att det inte fanns segregation förr i tiden. Det var bara det att villapriserna var olika på olika sidor av gatorna. Man valde inte vilken skola man kom till, eftersom det inte fanns något skolval.

På 70-talet kom det varningar om sjunkande läsförståelse, stök etcetera – särskilt bland dem utan läsvana hemifrån. Men man kan säga att det fortfarande är de som inte pratar svenska hemma som är den stora utmaningen i svensk skola. Det är där vi har låga skolresultat i Sverige. Annars är det mycket som är bra i svensk skola.

Det är klart att vi ska fokusera på det svenska språket. Jag kan låna lite från en diskmedelsreklam och säga: ”Det är klart att grabben ska prata svenska.” Vi kan gärna öka andelen undervisning på svenska från 50 procent. Men inget av det här blir ju av så länge vi inte har bra och duktiga behöriga lärare. Ska vi inte se till att belöna de skolor som anställer behöriga lärare i stället för dem som anställer obehöriga lärare?

Om vi ska se till att alla pratar bättre svenska – särskilt de som kommer från hem där man inte pratar svenska – varför är det fortfarande så när Sverigedemokraterna nu fokuserar på det svenska språket att de samtidigt är jättenoga med att det måste vara möjligt att fortsatt ha skolor där man inte alls pratar svenska och anställer obehöriga lärare? Det säkerställer ju att eleverna lär sig undermålig svenska eller inte pratar svenska alls i skolan – och det med lärare som inte har behörighet. Hur hjälper det fler att prata bättre svenska?

Herr ålderspresident! Det Fredrik Malm säger här är ju fint. Men det var inte riktigt de sakerna han talade om i talarstolen när det handlar om att göra om skolsystemet i grunden. Det är en massa saker.

Det är klart att regeringen trots allt inte har gjort ingenting de senaste tre åren. Det har varit många utredningar etcetera. En hel del av dem ligger dock på hög i Statsrådsberedningen eller var de nu ligger någonstans. De kanske finns i en postlåda, i en papperskorg eller på ett förhandlingsbord. Det är lite svårt att veta när det gäller en del av dem i dagsläget. Vi hoppas att en del av dem blir av, men vi vet ju inte. Och om vi ska vara ärliga är det inte så lång tid kvar av den här mandatperioden och den här regeringens tid vid makten.

Regeringen har såklart skickat in pengar. Men enligt riksdagens utredningstjänst, RUT, är det faktiskt mindre än den kostnadsökning som inflationen inneburit. Lärarnas administrativa bördor har i dagsläget också ökats mer av regeringen än de minskat.

När det gäller att ha särskilda undervisningsgrupper är det klart att man får göra det. Det har man alltid fått ha. Det har aldrig funnits hinder för att ha särskilda undervisningsgrupper. Det som gäller är att man kan få ett särskilt statsbidrag om man söker de pengarna. Men det gör att de små skolorna inte kommer att göra det, eftersom det är så besvärligt att söka dem i relation till de få pengar man får.

Ledamoten talade om de elever som är mest besvärliga. Ska Sollefteå skapa en akutskola? Det kommer de sannolikt inte att göra, eftersom de inte kommer att ha elevunderlag för det. Men då kan de inte få någon hjälp av regeringen. Det är nämligen bara om man gör precis som Lotta Edholm vill som man kan få någon typ av stöd. Annars får man inga pengar.

Samtidigt blir det mindre resurser till de stora grejerna. Det är fortfarande lönsamt att anställa obehöriga lärare. Det är fortfarande nej till att ta bort köer. Det är fortfarande nej till att säkra att skolor kan finnas och vara bra i hela landet. Och det är nej till offentlighetsprincipen, för att vi ska kunna veta vad som händer där. Det ändras inte av de saker som regeringen trots allt har gjort.

Herr ålderspresident! Jag tänker hålla mig till ämnet – det är kanske dags.

Det var ett mycket fint tal som Fredrik Malm höll i talarstolen. Vi ser också många debattartiklar från regeringen etcetera. Men vi ser samtidigt att regeringen, inklusive Liberalerna, säger nej till vårt förslag om satsningar på skolan på 5 miljarder extra i budgeten. De säger nej till att belöna de behöriga lärarna och dem som anställer behöriga lärare. Det lönar sig alltså fortfarande att inte anställa behöriga lärare. De säger nej till offentlighetsprincipen, vilket var uppe här tidigare. De säger nej till att ta bort köer till skolorna. De säger nej till att säkra att skolor kan finnas och vara bra i hela landet. Det är liksom grunden för att det kan bli bra.

Kort och koncist – hur får vi till mer faktiska förändringar och inte bara debattartiklar från Liberalerna och regeringen?

Herr talman! Jag måste bemöta det Christian Carlsson säger om att staten väljer att ta människors liv. Det är inte det som ska hända. Det är jätteviktigt. Där är vi helt överens. Det är viktigt att differentiera. Staten ska inte ta människors liv. Vi är helt överens om det. Jag vill inte öppna för någon lagstiftning som gör att staten kan ta människors liv. Det är jätteviktigt!

Det jag och Centerpartiet vill utreda är om det finns tillfällen där staten kan möjliggöra för en människa att på eget bevåg, med massor av gränsdragningar och kontroller, få möjlighet att ta sitt liv på ett sätt som gör att de inte går igenom svåra smärtor och lider i livets absoluta slutskede. Det är otroligt viktigt. Jag vill inte att staten ska bestämma över folks liv. Allas liv är lika värda att leva. Det kan inte ifrågasättas. Det är inte staten som ska avgöra det. Jag tror dock att vi alla vet att självmord förekommer. Vi vet att det redan nu händer att folk får hjälp. Det finns kända fall som det har stått om i tidningarna. Det finns också tv-dokumentärer om dem. Det här finns, men det är inte reglerat.

Jag vill också vara jättetydlig med den andra delen, det vill säga att staten inte ska ta liv. Det är människan själv som bestämmer. I dagsläget har vi ingen lagstiftning om det. Frågan behöver besvaras: Varför är det så när vi vet ju att det här händer? Människor får hjälp att ta sitt liv, och sannolikt sker det hundratals gånger varje år i Sverige. Vi vill ju reglera allt annat – ibland kanske lite för mycket, vilket vi väl kan vara överens om – men just när människor förlorar livet ska vi tydligen inte ha några regler. Det är inte rimligt.

Herr talman! Jag tycker att ledamoten Christian Carlsson tar upp många rimliga frågor – och det är just för att det finns många rimliga frågor från båda håll som frågan bör utredas. Det är min, Centerpartiets och riksdagsmajoritetens uppfattning. Det är också majoritetens uppfattning bland befolkningen och bland vårdpersonalen på grund av att det är en jättesvår fråga. Jag uppskattar att även Christian Carlsson säger det. Det är en etisk balansgång, definitivt.

Till exempel Danmark har precis gjort en utredning kring det här. Det är det senaste landet som har gjort en sådan utredning – jag nämner den inte bara för att jag kommer därifrån. I den tas det upp att svåra avvägningar måste göras. De säger att bedömningen måste vara mycket tydlig – och göras av inte bara en läkare, utan två – att det handlar om någon som har väldigt kort tid kvar i livet. Det går inte bara att säga att man vill ha dödshjälp. Det måste gå en tid mellan att man säger det första gången och sedan säger det igen. Man måste också kunna utföra det själv. Självklart ska ingen annan kunna göra det åt en. Det är ett exempel på gränsdragningar.

Det ska sägas att det finns länder som gör detta mycket lättvindigt. Jag tror att vi är helt överens om att vi vill undvika det. Men det finns även väldigt mycket lidande som vården i dagsläget inte kan ta hand om. Det handlar också om trygghet för en hel del människor att veta att möjligheten finns.

I dagsläget är det faktiskt så, som jag sa, att detta strider mot Europadomstolens beslut. När det här inte är olagligt bör det vara reglerat. I dagsläget är det inte reglerat i lag var gränsen går för om man begår ett brott när man hjälper någon eller inte. Det i sig självt gör att vi, oavsett på vilken sida vi står i detta, borde vara överens om att detta måste utredas. Vi behöver kunna säkra att det här faktiskt blir reglerat område – för vårdpersonalens skull men också för den som i sin sista stund har svåra smärtor.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 13.

Jag vill i dag prata om dödshjälp.

”Om du läser det här, så har jag gått ur tiden.” Så inledde den tidigare buddhistiska munken, näringslivschefen och sommarprataren Björn Natthiko Lindeblad sitt avskedsmeddelande till allmänheten när han valde att avsluta sitt liv.

Natthiko Lindeblad kom fram till att hans liv hade nått en punkt där döden var att föredra framför livet eftersom livet med ALS inte längre hade mycket mer att erbjuda än smärtor, förlamning och en långsam död. Att han valde att framkalla döden tidigare, enklare och snabbare är inte så svårt att förstå.

Men Natthiko Lindeblad valde inte döden, herr talman. Döden hade redan valt honom. Han valde dock hur han skulle möta döden. Han valde att bestämma att över sig själv, över sitt liv och sitt lidande – ett val han tyvärr inte får göra i Sverige. Hans sista handling, hans befrielse, var inte ett val han hade rätt till.

Dödshjälp är nämligen inte tillåtet i Sverige i dag, herr talman. Den läkare som hjälper personer som Natthiko Lindeblad bryter mot reglerna när de ger döende hjälp att få ett värdigt avslut. Det är inte rimligt.

Så behöver det inte heller vara. Många länder – allt fler, faktiskt – tillåter dödshjälp. Danmark och England är de senaste två länderna som har satt igång processen för att införa dödshjälp. Men svenskar åker redan i dag till exempel till Schweiz för att få den hjälp som de inte kan få i Sverige. Det kostar såklart väldigt mycket pengar, och man kan inte åka dit om ett sjukdomsförlopp har gått för långt. Med dagens lagstiftning är det alltså bara de som har pengar nog och är friska nog som kan slippa lida sig igenom sin sista tid i livet. Den som inte har pengar eller befinner sig i den absolut sista stunden i livet får inte den möjligheten.

Det kan inte vara en rimlig ordning.

Det händer dock redan, och jag tror inte att det krävs så mycket för att undersöka det, att människor i Sverige får hjälp till en värdig och trygg död. Det finns hemliga grupper som åker runt och hjälper människor som vill ha hjälp att lämna livet på ett värdigt sätt utan lidande när det ändå är på väg att ta slut. Hemliga, eftersom den läkare som hjälper en person att avsluta sitt lidande straffas med att förlora läkarlegitimationen. Så skedde för läkaren Staffan Bergström, som hjälpte Natthiko Lindeblad.

I grunden är det här dock inte reglerat i svensk lag, vilket också strider mot Europadomstolens krav på att just detta måste regleras när det inte är olagligt. Statens medicinsk-etiska råd, Smer, har flera gånger bett skiftande regeringar att utreda frågan om dödshjälp. Men varken Reinfeldtregeringen 2008 eller Löfvenregeringen 2017 har velat lyssna.

Inte heller den nuvarande regeringen har velat utreda frågan, trots ett nytt och gediget underlag från Smer, trots att den svenska befolkningen är överväldigande positiv till att följa andra länders exempel och ge människor makten över sin sista stund på jorden och trots att majoriteten av alla läkare, sjuksköterskor etcetera är för. Åtta av tio bland befolkningen är för att införa någon form av dödshjälp. Bland läkare är det lite mer än hälften, men bland vårdpersonal generellt är det också åtta av tio som är för.

Två partier i Sveriges riksdag hindrar just nu att det görs en utredning av frågan. Man behöver fråga sig varför Socialdemokraterna och Kristdemokraterna vill att plånboken ska avgöra om livets sista tid ska befrias från lidande. Är det likvärdighet? Är det kristen etik?

Herr talman! Den första friheten som skapades sägs vara rätten till tro. Den sista friheten är rätten att bestämma över sitt eget liv. Varför har vi lov att bestämma över så många saker men inte rätt att bestämma över vår död? Dödshjälp är verkligen ingen enkel fråga. Jag har extremt stor respekt för det. Men den är viktig. Att den är svår betyder inte att vi ska låta bli att diskutera den – tvärtom!

En sådan existentiell fråga som människors rätt att ha makten över sin egen död förtjänar både diskussioner och medvetna beslut. Därför är det bra – det vill jag verkligen säga – att politiken inte tar den här typen av beslut lättvindigt. Det är rimligt att det tar tid, för det ska vara genomtänkt. Om det tror jag i alla fall att vi alla kan vara överens. Men om det ska vara genomtänkt borde det också vara rimligt att utreda frågan. Att hindra en utredning är att hindra den diskussion som frågan och de människor som lider och är sjuka förtjänar.

Natthiko Lindeblad skrev i sitt offentliga avskedsbrev: ”Tycker du som jag, att alla, under vissa omständigheter, borde få samhällets hjälp till en värdig och trygg död, så gör dig hörd.” En majoritet av befolkningen, en majoritet inom vården och en majoritet i riksdagen har hört honom och tycker att frågan bör utredas. Sveriges befolkning har som sagt gjort sin röst hörd. De vill se en förändring. Men Socialdemokraterna och Kristdemokraterna är fortfarande svaret skyldiga. Ska den utan pengar lida i onödan, eller kommer partierna att lyssna på befolkningen och vårdpersonalen och säga ja till att utreda dödshjälp? Jag hoppas på det sista.

Fru talman! I går beslutade vi här i kammaren äntligen om att införa gårdsförsäljning. Statsministern har sagt att Sverige med detta blir lite mer som resten av Europa. Men, fru talman, i resten av Europa behöver man faktiskt inte betala för att i 45 minuter lyssna på en föreläsning och få information om alkoholens skadeverkningar för att få köpa en flaska vin. Det här är krav som regeringen själv och på eget bevåg har fört in i lagförslaget. Det fanns inte med i Centerpartiets förslag och heller inte i utredningens förslag.

I resten av Europa kan man dessutom köpa en kall öl. Man kan ta en drink vid stranden utan att det måste finnas serveringsplatser inomhus. Det behövs heller inte en kokplatta för att få ta ett glas konjak. Så ser det ut i resten av Europa.

Min fråga går till statsrådet Malmer Stenergard, min medskåning, som vet hur det ser ut bara på andra sidan Öresund. Vad tänker regeringen göra för att Sverige faktiskt ska bli lite mer som Europa på den här fronten?

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 5 så att jag inte glömmer bort det.

Det har varit många bra anföranden i dag, med många viktiga poänger. Det är härligt att veta att vi allihop är överens, i alla fall i teorin, om att det är viktigt att satsa på möjligheten till kompetensutveckling genom hela livet. Vi måste se till att det är möjligt att utveckla sig själv och få omställning i livet och trygghet på en mer flexibel arbetsmarknad, för det är så världen ser ut i dag. Man kan inte förvänta sig att ha samma jobb genom hela livet.

Det finns många olika delar i detta, och därför är det viktigt att vi bygger ut vuxenutbildningen i hela landet. Vi måste vara tydliga med att vi behöver satsa mer och att det måste ske över hela landet och för alla.

Vi ser att vuxenutbildning är avgörande för att olika vägar ska kunna leda framåt. Olika människor behöver olika saker. Det finns folkhögskolor, komvux, YH, lärarutbildning och, inte minst, sfi, som har diskuterats mycket i dag. Det är därför Centerpartiet satsar på jobbsvenska – för att se till att de som kommer till vårt land kommer i jobb snabbare. Andra partier satsar i stället på att skicka ut dem snabbare, men vi tror att det är bra att ta hand om kompetensen i stället för att skicka ut den.

För att utbildningssystemet, särskilt vuxenutbildningen, ska bli bättre är det också avgörande att vi tar hand om arbetsgivarnas behov. Att fler utbildningar på vuxenområdet utgår från arbetsmarknadens behov är viktigt, inte minst med tanke på regeringens passivitet när det kommer till arbetslöshet och de dåliga framtidsutsikterna just nu.

Utslagningen i samhället gör att vi måste se till att fler som går en utbildning får förutsättningar att gå direkt till ett jobb. Det finns en jättestor kompetensefterfrågan i näringslivet, men många av de arbetslösa har fel kompetens.

Fru talman! I ett snabbt föränderligt samhälle där teknologiska framsteg och förändringar sker snabbt måste vi lyssna på dem som är mitt i smeten och ser hur världen förändras. Så kan vi se till att vi får utbildningar som faktiskt gör nytta.

Det är lite speciellt i Sverige ibland – det får man ändå säga. Varje gång utbildningar här bygger på arbetslivets och företagens behov kommer de som går på utbildningarna i jobb. Tänka sig! Om man lyssnar på företagen när man skapar utbildningar kommer folk att få jobb. Varenda gång det sker i Sverige, oavsett om det är lärlingsutbildningar, yrkeshögskolor eller vad det nu är, blir man överraskad. Wow, är det så? Och varje gång är det så.

Om man lyssnar på företagens behov och skapar utbildningar därefter kommer folk som går dessa utbildningar i jobb. Om vi vill minska den enorma arbetslöshet som finns just nu måste vi se till att vi skapar fler utbildningar som bygger på arbetslivets behov. Där har regeringen fortfarande en stor läxa att göra, oavsett om det handlar om fler platser på YH, mer arbetsmarknadsinflytande på komvux eller fler lärlingsplatser.

Vi ser att andra länder har lärlingsplatser och välutvecklade lärlingssystem. Det finns ett litet land väster om oss – Danmark heter det – som har färdiga system. Vi hörde tidigare att Moderaterna tycker om det, och vi fick lite indikationer på att SD kanske tycker om det. Vi vet inte riktigt vad regeringen tycker, för där gör de inget i dagsläget.

Jag hoppas verkligen att vi kan komma vidare med lärlingsutbildningarna. De behövs, och vi vet att de är effektiva. Men då är det avgörande att vi gör anpassningar i den lagstiftning som finns i dag.

I dagsläget kan en företagare få en fråga från en kommun om att ta emot en lärling. När företagaren säger ja och ber att få välja vem det ska bli säger dock kommunen nej. Det är oftast kommunen som väljer vem som får bli lärling, om det inte är särskilda projekt som de projekt man haft i Västra Götaland, som fått undantag. Så här kan vi inte ha det. Om man har ett företag med tio personer är det klart att det är helt avgörande att man får vara med och avgöra vem man ska ta in på sin arbetsplats. Men det får man inte i dagsläget, vilket är jättedumt.

Det är en massa sådana saker som hindrar att vi får effektiva utbildningsinsatser som leder till att människor kommer i jobb. Utöver detta har vi ett helt absurt betygssystem, som nu förhoppningsvis kan ändras, om regeringen kan ta det vidare och man kanske får lite bättre koll på it hos Skolverket. Då kan vi få bort den utslagning som sker i grundskolan.

Just nu har vi en enorm utslagning i grundskolan. Vartenda år kommer 20 000 elever in i vuxenutbildning, många av dem helt i onödan, bara för att vi har ett vansinnigt system i grundskolan. Hur tar vi då hand om dem? Ger vi dem en rak väg in i arbete? Nej, vi parkerar dem på en plats där de inte får någon utbildning som har ett värde innan de ska gå på ett gymnasium där de inte kommer att lyckas därför att de inte lyckades med grundskolan.

Det är så vi hanterar utslagningen i dagens samhälle. Det är jättedumt, och vi förstärker den år efter år. Det är dags att ta lite allvarligare och större steg här. Jag hoppas att regeringen vill öppna upp för diskussioner om detta med oss.

När man gör fler satsningar, även de existerande satsningarna, är det viktigt att varenda peng man lägger går till rätt saker. I dagsläget är det tyvärr rätt mycket fusk. Inte minst inom komvux har det varit mycket diskussioner om det. Där har Skolinspektionen varit jättetydlig. De gjorde en tematisk tillsyn av 20 utbildningsanordnare, och 16 av dem hade problem. Det är inte en jättebra siffra – 80 procent.

Man såg att några av anordnarna rent av var kriminella. Vi har sett exempel där anordnare har tagit in folk och bara gett dem betyg utan att de ens varit i klassrummet. Det är kanske inte riktigt detta vi vill göra med våra skattepengar. Det är nog inte det som leder till jobb heller.

Vi måste se till att varenda krona används rätt. Detta har regeringen sagt att vi måste slå ned på, och Johan Pehrson visade handlingskraft den 30 januari när han sa att Skolinspektionen skulle få 7 miljoner kronor extra till detta. Bra, men mindre än tre månader senare – den 15 april – togs 10 miljoner kronor bort från Skolinspektionen. Alltså, jag vet inte – det är kanske inte det mest seriösa sättet att hantera det här. Man kan inte först ge 7 miljoner i januari och sedan ta bort 10 miljoner i april om man vill att det ska få effekt.

Det var någon som påstod tidigare här att det inte är korrekta siffror. Jag vill hänvisa till vårändringsbudgeten sidan 37 punkt 3.14 Utgiftsområde 16 Utbildning och universitetsforskning, där anslaget 1:2 Statens skolinspektion minskas med 10 miljoner kronor. Det står i regeringens egen vårändringsbudget. Det är sant. Det är så det ser ut. Detta är inte seriöst. Om vi vill att det ska bli bättre behöver vi göra långsiktiga och seriösa satsningar och också ge myndigheterna de verktyg de behöver för att göra något åt det.

Avslutningsvis, fru talman, vill jag säga att regeringen började sin regeringstid med att dra ned på vuxenutbildningen. De senaste åren har man kommit i kapp lite mer. Det är jättebra, men i en tid med massarbetslöshet är regeringens ambitioner orimligt låga när det kommer till att skapa förutsättningar för att människor ska komma i jobb.

Jag hoppas att vi får se en bättre väg framöver för regeringen. Vi kan inte acceptera massarbetslösheten och den utslagning som sker i svensk skola och att vi inte får några seriösa svar om detta från dem som har ansvaret för ett Sverige som går framåt.

(Applåder)