Oscar Sjöstedt (SD) om Riktlinjer för den ekonomiska politiken och budgetpolitiken och Vårändringsbudget för 2026

Fru talman! Det mycket höga reformtempo som vi etablerade redan när vi skrev under Tidöavtalet har vi hållit i. Jag kan inte påminna mig att något regeringsunderlag har haft samma reformtempo som vi inom Tidöpartierna har haft under den här mandatperioden, åtminstone inte i modern tid.

Socialdemokraterna lämnade efter sig en inflation på över 10 procent. Vi fick lägga rätt mycket krut på att bekämpa den inflationen. Lätt var det inte, men däremot nödvändigt. Och vi har varit framgångsrika. Inflationen i Sverige är nu lägst i hela EU. Den är avsevärt lägre än i USA också, för den delen.

En förklaring till detta är att vi har drivit igenom sänkta skatter på el och drivmedel och sedan i april också på mat och livsmedel. En av konsekvenserna av det, förutom att det har blivit billigare att tanka bilen, betala elräkningen och handla mat, är att Riksbanken har kunnat mer än halvera räntan, från ganska höga 4 procent till mer hanterbara 1,75 procent.

Det här är goda nyheter för alla som har bolån. Det här ska ställas i kontrast till Socialdemokraternas förslag om en särskild straffbeskattning på just bolånetagarna.

Vår offentliga skuldsättning mätt som andel av bnp är en av de allra lägsta i hela EU. Den är lägre i dag än när Magdalena Andersson var finansminister. Det här är jättebra. Det innebär att vi har möjligheten att göra saker för de svenska hushållen.

Det innebär också att vi tillsammans med bara nio andra länder i hela världen har den absolut högsta kreditratingen, AAA. Det här innebär att när vi vill låna på kapitalmarknaden får vi mycket bättre räntevillkor än nästan alla andra.

Om man vill byta från ett balansmål till ett underskottsmål, som delar av oppositionen vill, kommer det här att ändras ganska fort. Skuldsättningen kommer givetvis att öka om man har som mål att driva staten med underskott. Vår kreditrating kommer att falla. Räntorna kommer att stiga. I stället för att göra välbehövliga investeringar i försvar, infrastruktur och äldreomsorg kommer vi att behöva betala ränta på en kraftigt tilltagande statsskuld. Det vore direkt obra.

Tillväxten i Sverige är bland de högsta i EU. När vi tog över låg vi i botten. Vi ligger markant över euroländerna i tillväxt. Det är inte en slump utan ett resultat av att vi till stor del gör rätt saker i den ekonomiska politiken.

Arbetslösheten fortsätter att falla. Den har fallit varje månad sedan i juli förra året, tio månader i rad. Samtidigt är mer än hälften av de inskrivna på Arbetsförmedlingen utrikes födda, vilket gör att arbetslösheten fortfarande ligger på relativt höga 6,5 procent. Det beror till största delen på den tidigare förda ansvarslösa invandringspolitiken.

Om vi håller en stram linje vad gäller migrationen kommer vi även att kunna lösa integrationen. Men det bygger på att Tidöpartierna får förnyat förtroende i valet.

Faktum är, fru talman, att de allra flesta relevanta nyckeltal pekar i helt rätt riktning. Jag skulle nästan drista mig till att påstå att det enskilt största hotet mot svensk ekonomi är oppositionens svartmålande av den svenska ekonomin. Man är ute efter att skapa oro. Man är helt enkelt besviken på att det faktiskt går väsentligt bättre för Sverige än för jämförbara EU-länder.

När vi har internationella delegationer från andra parlament på besök här i riksdagen är bilden helt annorlunda. Man kan nästan ana en sorts avund när de jämför tillståndet i svensk ekonomi med det egna landets. Precis som Edward Riedl sa hade vi ledamöter från tyska Bundestag på besök för bara en vecka sedan. Då var det tydligt att de hade önskat sig vår höga tillväxt och vår låga skuldsättning i stället för sin låga tillväxt och höga skuldsättning.

Faktum är också att tillväxten vi har kommer alla till del. Vi får höra från oppositionen – vi hörde det alldeles nyss från Mikael Damberg – att det enbart skulle vara de högavlönade som har fått skattesänkningar. Det stämmer givetvis inte, och det vet de. Alla vet det; löntagarna vet det. Ändå står oppositionen i debatt efter debatt och påstår att det förhåller sig så.

Ja, vi har sänkt marginalskatten från ungefär 55 till ungefär 52 procent. Det är bra; Sverigedemokraterna står bakom det. Det betyder att de högavlönade fortfarande betalar mer än hälften av sin inkomst i skatt, för 52 procent är väl rimligen mer än hälften. Det finns som bekant bara 100 procent; det har Astrid Lindgren lärt oss en gång i tiden. Men den absoluta merparten av skattesänkningarna har riktats till helt vanliga, genomsnittliga löntagare och pensionärer. Det är inte en åsikt; det är bara konstaterande av fakta.

Vi har sänkt inkomstskatten för vanliga löntagare och pensionärer vid tre olika tillfällen den här mandatperioden.

Vi har också sänkt skatten för dem som har sjuk- och aktivitetsersättning så att de inte betalar mer i skatt än löntagare.

Vi har genomfört en historisk reform av tandvården. Nu betalar äldre, 67 år och uppåt, bara 10 procent av referenspriset. En åtgärd eller operation som hade kostat 5 000 kronor kostar efter den här reformen mer behagliga 500 kronor. Det är en bra reform; det är en rättvisereform. Tänder är rimligen en del av kroppen, så det finns ingen anledning till att tänderna inte skulle omfattas av motsvarande högkostnadsskydd som resten av kroppen. Vi sa att vi skulle prioritera de äldre, och det har vi gjort. Ambitionen för nästa mandatperiod är att rulla ut den här reformen brett, även bland övriga åldersgrupper.

Bränsleskatterna ligger nu på EU:s absoluta miniminivå, och i torsdags i förra veckan fick vi klartecken från ministerrådet att även gå under miniminivån. Det som Magdalena Andersson sa var helt omöjligt och aldrig kommer att ske har alltså skett. Den möjligheten kommer vi givetvis att ta vara på. Det innebär att bensin- och dieselpriset den 1 juli, om tre veckor ungefär, kommer att falla med ytterligare 3 kronor litern vid pump. Det kommer att göra skillnad för vanligt folk, i synnerhet tillsammans med allt annat vi gjort för att trycka ned drivmedelspriserna.

Den halverade matmomsen har fått fullt genomslag på priserna i butik, det vill säga raka motsatsen till vad oppositionen påstod – att det här bara kommer att gynna någon redan förmögen Icahandlare, som kommer att skära emellan och öka sina egna marginaler. Så blev det inte alls. Det här är en reform som vi genomförde för hushållens skull, och den har också kommit hushållen till del.

En vanlig tvåbarnsfamilj med två arbetande föräldrar har fått förstärkningar på så mycket som 5 000 kronor varje månad som ett direkt resultat av de skattelättnader som vi har beslutat om.

Och, fru talman, det här är inte reformer som i första hand riktar sig mot höginkomsttagare. Det här är exempel på reformer som riktar sig mot helt vanliga löntagare, barnfamiljer och pensionärer. Faktum är att hushåll med lite lägre inkomster lägger en större andel av sin disponibla inkomst på att handla mat och tanka bilen än höginkomsthushållen, så fördelningspolitiken i det vi har gjort från Tidöpartiernas sida står jag bakom till hundra procent.

Vi kan också se att barnfattigdomen har minskat, vare sig vi mäter i antal eller i andel, och vi kan se att inkomstojämlikheten har minskat. Det här är sådant som går att mäta. Det är kvantifierbara data.

Fru talman! Jag är genuint orolig över vilka konsekvenserna kommer att bli om Sverige skulle få en kraftigt vänsterlutande regering efter valet i höst.

Migrationspolitiken kommer att luckras upp. Vi kommer att gå tillbaka till det kaos och den oordning som var tidigare. Det kommer inte att underlätta integrationen.

Ny elproduktion i form av stabil baskraft kommer inte att bli av. Det kommer, allt annat lika, att innebära mer volatila och framför allt högre elpriser.

Drivmedel kommer att bli dyrare. Vi pratar om minst 10 kronor litern. Vi hade högst dieselpris i hela världen under förra mandatperioden.

De här två sakerna, alltså el och drivmedel, påverkar inflationen i så gott som alla andra led också. Det är ju insatsvaror i så gott som all annan produktion. Och gör man det dyrt att producera kommer det så småningom att bli dyrt att konsumera. Det hänger ihop.

Jag vill inte tillbaka till den höginflationsperiod som Socialdemokraterna lämnade efter sig, för då spelar det ingen roll om man är rik eller fattig. Hög inflation drabbar precis alla, utan pardon.

En återinförd förmögenhetsskatt kommer, namnet till trots, inte att drabba enbart de förmögna. Den kommer att slå stenhårt mot svensk tillväxt i största allmänhet.

Svenskarna är i princip världsbäst på att spara på börsen. Nästan 4 miljoner svenskar har ett så kallat investeringssparkonto, ISK. Det kapitalet är sysselsatt, normalt även i svenska företag. Om man ökar beskattningen av det kapitalet kommer det att flytta utomlands. Då kommer det i stället att vara sysselsatt i andra länders företag, och det vore en uppenbar konkurrensnackdel för Sverige.

Fru talman! Jag är inte helt övertygad om att alla har förstått konsekvenserna av det krig som nu råder i Iran och delar av Mellanöstern. Åtminstone har inte oppositionen här inne gjort det.

När världsmarknadspriset på olja stiger kraftigt kontrar vi med att sänka skatten på drivmedel. Den 1 juli kommer som sagt priset på såväl diesel som bensin att falla med ytterligare 3 kronor vid pump. Vi vet ju vad konsekvenserna skulle bli för alla som är beroende av bilen och för åkeriföretagen om vi inte hade gjort det.

När priset på konstgödsel går upp så att lantbrukarna får det tufft och när matpriserna går upp, ja, då kontrar vi med ett särskilt stöd till just det svenska jordbruket och med halverad matmoms för att underlätta för vanliga barnfamiljer.

Då kommer oppositionen och även vissa självutnämnda så kallade experter – jag behöver inte nämna några namn – och pratar om valfläsk. Det här är en raljant retorik. Det är en von oben-attityd som visar att man inte har någon som helst förståelse, än mindre respekt, för hur situationen faktiskt är för många hushåll i landet. Alla bor faktiskt inte inom Stockholms tunnelbanenät, och det spelar faktiskt roll om det kostar 1 000 eller 2 000 kronor att tanka bilen. Man kan raljera precis hur mycket man vill, men det visar som sagt bara att man saknar både förståelse och respekt för hushållen.

Vi från vår sida kommer inte att lämna hushållen i sticket. Vi kommer att fortsätta stå på hushållens sida, och när det är krig och allmän oro i vår omvärld kommer vi att ta oss igenom det tillsammans.

Fru talman! Jag vill yrka bifall till utskottets förslag i båda betänkandena.

(Applåder)

Fru talman! Låt oss börja från början. Jag tycker absolut att det fanns fog för att kritisera den förra regeringen för att Sverige hade hög inflation.

Sverige hade det högsta dieselpriset i hela världen under förra mandatperioden. Som jag var inne på i mitt anförande påverkar priset på el och drivmedel även annan inflation. Det var inte en slump att Sverige hade det högsta dieselpriset. Något land har ju alltid det högsta priset, och att Sverige låg högst berodde på att vi hade oerhört höga skatter och en accelererande så kallad reduktionsplikt som drev upp priserna. Det påverkar inflationen uppåt. När vi gjorde motsatsen och sänkte reduktionsplikten sänktes inflationen både som en direkt effekt och, i ungefär lika hög grad, som en indirekt effekt, det vill säga att det sipprade ut till allt annat.

Jag tycker alltså absolut att det finns fog för att säga att den förra regeringen har en stor del av ansvaret för att Sverige hade hög inflation.

Det är lite oklart vilken väljare det är som Janine Alm Ericson är ute efter. Vi kan konstatera att vi har sänkt skatten väldigt mycket för helt vanliga löntagare. Vi har även sänkt skatten väldigt mycket för pensionärer och för dem som har sjuk- och aktivitetsersättning. Vi har stärkt akassan vid två tillfällen. Lite beroende på vilken enskild väljare det är som Janine Alm Ericson menar skulle jag vilja påstå att han eller hon har fått bättre och starkare köpkraft.

Innan vi tog över var det ingen som fick det bättre. Då var inflationen så hög att ingen fick det bättre, utan alla fick lägre köpkraft. Nu har vi ändrat på det, så nu får folk högre köpkraft i och med att inflationen är lägre i relation till inkomsterna.

Jag skulle tycka att det vore intressant att höra Janine Alm Ericson kommentera det som jag var inne på i mitt anförande när det kommer till underskottsmål. Sverige har nu, tillsammans med nio andra länder, högst kreditrating eftersom vi har så bra skuldsättning.

Om man gör som Miljöpartiet vill och tar bort balansmålet och inför ett underskottsmål – tror man då att Sverige kommer att sitta kvar med högst kreditrating? Det vore intressant att få höra det.

Fru talman! Jag tror att Miljöpartiet tar lite för lätt på det där med att öka sin skuldsättning.

Vi har sett andra exempel. Vi behöver inte gå längre än till Finland för att se hur det blev när man där började släppa lite på regelverken. Det blir en snöboll som rullar utför en backe; den blir större och större. Finland är bara ett exempel. USA är ett annat, där det är fullständigt bisarrt. Det kommer att krackelera förr eller senare. När man väl har öppnat Pandoras ask blir det lätt en snöbollseffekt.

Jag har inte förtroende för att Miljöpartiet skulle kunna göra rätt avvägningar och rätt prioriteringar för att undvika en sådan situation. Om vi gör på det sätt som Miljöpartiet förespråkar i och med att partiet valde att ställa sig utanför det som blev en sexpartiöverenskommelse om det finanspolitiska ramverket, fru talman, kommer vi att hamna i en situation om 5, 10, 15 eller 20 år där vi sitter med räntor som den enskilt största budgetposten. Hur kul är det? Det blir alltså inte äldreomsorg, inte tåg och järnvägar och inte Försvarsmakten som är störst, utan räntor. Hur kul är det, i ärlighetens namn?

Jag vill inte att vi ska landa i en sådan situation, och jag uppmanar Janine Alm Ericson att gå tillbaka till sitt parti och föreslå att man tänker om. Det är nog ganska klokt att inte ha som ett explicit mål att gå med underskott. Det är ett dåligt mål. Men vi är inte överens – gott så.

Det fanns självklart globala tendenser bakom inflationen. Min poäng är att om man inte hade drivit den extrema politiken för att få upp bränslepriserna med reduktionsplikt och höga skatter hade Sverige haft lägre inflation under den här perioden. Det är fullkomligt uppenbart.

(JANINE ALM ERICSON (MP): Nej!)

Jo, det är det visst – hundra procent uppenbart! När vi reverserade reduktionsplikten såg vi momentant hur inflationen föll. Den föll som en direkt konsekvens av reduktionsplikten, och den föll lika mycket som en indirekt konsekvens av att vi förändrade reduktionsplikten.

Man har alltså ett visst ansvar; det kommer man inte undan. Men majoriteten av ansvaret ligger givetvis på Vladimir Putin. Det håller jag självklart med om.

Fru talman! Till att börja med: Är man barnskötare har man förhoppningsvis en inkomst just för att man är barnskötare. Då påverkas man i det ledet över huvud taget inte av akassan.

Jag tar jättegärna diskussioner om karensavdraget. Vi har gjort det några gånger redan, och jag misstänker att vi kommer att behöva göra det några gånger till innan vi går till val den 13 september.

Jag fick inget vettigt svar när det gäller att man i sin budgetmotion har dedikerat 400 miljoner kronor till en reform som går loss på 40 miljarder kronor. Det saknas alltså två nollor där. Det är inte hundra procent seriöst.

Det är inte heller det enda slarv vi sett i Socialdemokraternas budgetmotion. Man påstår också att man satsar jättemycket på barnbidraget, men där har man räknat fel och har helt fel siffror i tabellerna. De hänger liksom inte ihop. Man är alltså lite slarvig när det kommer till att jobba med sina budgetmotioner – men nog om det.

Min fråga kvarstår och är fortfarande ganska relevant. Om vi har en reform som kostar 40 miljarder kronor måste vi ändå börja prata finansiering. Socialdemokraterna har budgeterat 400 miljoner kronor. Det är 1 procent. Det är inte särskilt seriöst.

Diskussionen har jag jättegärna. Jag håller med Mikael Damberg på vissa punkter. Det gäller i synnerhet de yrken där man i princip inte får gå till jobbet när man är lite krasslig. Man kanske känner själv: Jag fixar det. Jag härdar ut. Men man får inte. Man kanske jobbar inom äldreomsorgen med svaga äldre. Man kanske jobbar inom sjukvården med sjuka som inte ska behöva få en förkylning ovanpå allt annat.

För de yrkesgrupperna – när vi pratar vård och omsorg – tycker jag att det är superintressant att titta på och gå vidare med karensfrågan. Om man begränsar det till de grupperna kostar det dessutom inte 40 miljarder kronor.

Här håller jag med om att det finns en ganska stor orättvisa. Man kan säga: Jag är lite krasslig, men det är lugnt. Jag härdar ut. Jag tar mig till jobbet ändå. Men det får man inte, för arbetsgivaren förbjuder det. Då har vi en situation som är orättvis, och det är en orättvisa som jag inte tycker särskilt mycket om.

Fru talman! Jag hängde inte med på majoriteten av det där över huvud taget. För att börja i början kan jag bara konstatera att vi hade en parlamentarisk kommitté när det gällde det finanspolitiska ramverket – överskottsmål, balansmål och underskottsmål. Jag konstaterar att två av oppositionens partier inte ville vara med på en överenskommelse där. Sex av partierna i denna kammare står dock bakom ett balansmål.

Den här problematiken försvinner inte. Tanken är också att era fyra partier på något sätt ska jobba tillsammans med den ekonomiska politiken, och det är väl där min oro ligger: Hur blir det då med den här överenskommelsen? Det är den jag är lite orolig för.

Vi ser vad som sker i andra länder som är lite mindre stringenta, så att säga, när det kommer till den här typen av frågor. Statsskulden ökar, räntorna går upp, kreditratingen faller och till slut exploderar den post i statsbudgeten som är just räntor – det minst roliga anslaget att jobba med. Det är ett otroligt tråkigt anslag att lägga en massa pengar på.

Jag hängde inte med i resonemanget om att vi skulle ta pengar från sjuka för att sänka skatten. Jag förstod inte kopplingen där över huvud taget. Jag tänker inte heller bemöta det.

Min bild är att vi har satsat ganska ordentligt på välfärden. Vi har satsat ganska ordentligt på kommunsektorn. Vi har satsat ganska ordentligt på regionerna. Ett skäl till detta var att det var nödvändigt. De hade väldigt kraftigt tilltagande utgifter under den höginflationsperiod som vi fick ta över från det tidigare gänget.

Nu har vi kommit till rätta med inflationen. Nu har utgifterna för kommunsektorn fallit ganska drastiskt. Då kan de lägga pengar på det som är deras kärnuppgifter. Nu står de i ett mycket bättre läge än när vi tog över.

Min bild är att vi har skjutit till ganska mycket pengar till kommuner och regioner, bland annat för att tillhandahålla en vettig nivå inom sjukvården.

Fru talman! Är man ekonomisk-politisk talesperson vore det bra om man kunde formulera en fråga, för all del.

Jag vet absolut vad den allmänna löneavgiften är. Det här är första gången i universums historia som Vänsterpartiet kritiserar att man har höjt en skatt. Jag visste inte att det fanns förslag från Vänsterpartiets sida om att sänka den allmänna löneavgiften och att sänka arbetsgivaravgifterna. Det var en helt ny giv.

Dessa två saker hänger givetvis inte ihop. Sjukpenningen har ett helt eget anslag i statsbudgeten. Den korrelationen finns givetvis inte på det sättet. Är man intresserad av att sänka löneavgifterna tror jag att det går att spela boll. Att den konstruktionen finns beror på att arbetsgivaravgifterna på totalen ska ligga på sina 31,42 procent och inte pendla hela tiden. Sedan finns det åtta nio moment i dessa procent, och för att göra det greppbart för arbetsgivarna försöker man alltid att hålla dem på samma nivå.

Är det vettigt eller inte? Det går absolut att diskutera, men jag är inte säker på det. Det är så det ser ut, i alla fall.

Sedan var det frågan om underskottsmål och balansmål. Jag kommer tillbaka till dem. De är så pass relevanta i det hela. Om vi har som etablerat explicit mål att vi ska driva staten med underskott varje år, sett över en konjunkturcykel eller hur man vill ha det, kommer vi inom 5, 10, 15 eller 20 år att sitta med mycket högre räntor på en mycket högre statsskuld och med sämre kreditrating. Sedan debatterar vi äldreomsorg, infrastruktur, försvar, skola och utbildning – tusen behov – men i stället sitter vi och betalar räntor. Hur kul är det, i ärlighetens namn? Kanske kortsiktigt kul, men knappast långsiktigt.

Fru talman! Jag har inte den blekaste aning om vad det är för siffra Martin Ådahl har kokat ihop den här gången. Det är ingen siffra jag känner igen i alla fall. Vi har inte ens presenterat något valmanifest från vår sida än.

Vi ska ha valkonferens i helgen. Om Martin Ådahl har jättetråkigt kan han säkert titta på SVT Forum och följa alla debatter där. Tanken är att vi ska klubba en valplattform, men den är inte särskilt konkret när det kommer till ekonomiska löften. De kommer säkert så småningom under valrörelsen.

Vilka siffror Martin Ådahl har kokat ihop hemma på kammaren den här gången har jag ingen aning om, och därför blir det svårt att kommentera dem.

Saker och ting är inte bekymmersfria. Många har det tufft, och många har det svårt. Det vet vi. Men vi kan väl ändå glädjas åt att i alla relevanta nyckeltal ligger Sverige på medaljplats bland jämförbara länder, exempelvis EU. Skuldsättningen är bland de lägsta i EU. Vi har lägre skuldsättning än när Magdalena Andersson var finansminister. Det är väl bra, och även Centerpartiet kan väl vara glada över att Sverige inte är överskuldsatt?

Det stämmer att arbetslösheten är ett problem, men samtidigt ser vi ljusa tecken även där. Arbetslösheten har fallit varje enskild månad sedan juli förra året. Det blir åtminstone tio månader; junistatistiken har vi inte fått än. Åtminstone tio månader i rad har arbetslösheten fallit. Det är väl bra? Det kan väl även Centerpartiet vara glada för?

Tillväxten ligger nu i topp. Vi låg i botten av EU:s tillväxtliga när vi tog över. Nu ligger vi i toppen av ligan. Det är väl bra? Det kan väl även Martin Ådahl och Centerpartiet glädjas över?

Sedan var det frågan om ministerportföljer. Det är definitivt ingen diskussion vi kommer att ha i det här forumet. Det är ingen diskussion vi kommer att ha innan valet över huvud taget, utan det är en diskussion vi kommer att ha efter valet.

Fru talman! Martin Ådahl behöver inte titta på våra egna prognoser. Han kan titta på EU:s prognoser och komma fram till att Sverige ligger i toppen.

Jag vet fortfarande inte vad det är för lista som Martin Ådahl pratar om. Jag kan bara konstatera att vi historiskt har varit ganska duktiga på att kämpa oss igenom de vallöften som vi har gett. Vi var i förra valrörelsen tydliga med att vi skulle prioritera bränslepriserna. Det har vi sedan lagt enormt mycket krut på, och vi har varit oerhört framgångsrika. Vi pratade om att göra en tandvårdsreform, och den har vi gjort. Den är på plats och är väldigt populär. Vi skulle komma till rätta med migrationen, och det upplever vi att vi har gjort. Vi har några beslut kvar att fatta här i den här kammaren, men i det stora hela har vi kommit till rätta med migrationen. Vi sa att vi skulle lägga om hela rättspolitiken, och även det har vi gjort. Vi är nog alltså ganska duktiga på att kriga sig igenom våra vallöften.

Från vår sida har vi varit ganska duktiga på att ta ansvar. Det är jättebra om Centerpartiet är på den linjen också. Man måste fatta tuffa beslut på utgiftssidan och göra tuffa prioriteringar. Det upplever jag verkligen att vi från Sverigedemokraternas sida gör. Det finns gott om exempel på olika typer av besparingsförslag.

Den lista som Martin Ådahl håller på och pratar om och som jag själv inte känner till vet jag inte var han har kokat ihop. Det är klart att vi kommer att se till att inte ha omöjliga vallöften. Det skulle ju bara drabba oss själva i slutändan om vi kom med en massa idéer som sedan inte går att genomföra. Det skulle bara bli en stor besvikelse. Titta i stället på vad vi sa före förra valet att vi skulle fokusera på och var vi är nu! Vi har ganska bra track record – det får man nog ändå ge oss.

Vi är inte främmande för att prioritera tufft på statsbudgetens utgiftssida. Tvärtom ska det bli ett nöje att göra det.