Merit Frost Lindberg

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr talman! Jag vill inleda det här talet med att rikta mig direkt till Sveriges alla företagare. Till er vill jag säga: Stort tack för allt som ni bidrar med!

I den här kammaren har jag alltför många gånger hört Sveriges företagare nämnas med negativ klang, som om de vore anonyma entiteter och vinstmaskiner som ska stävjas. Men vet ni – bakom varje företag finns faktiskt en människa. Det kan vara någon som inte har fått ett jobb och skapat ett eget, kanske även för andra – någon som har vågat satsa och som har investerat tid, kraft och pengar, ibland hela sitt och kanske familjens sparkapital, någon som har velat skapa något nytt, något bättre, något mer.

Över hälften av alla anställda i Sverige arbetar i små och medelstora företag. Det är i dessa företag i hela landet, från glesbygd till storstad, som jobben skapas. Det är dessa företagare, arbetsgivare, människor som driver Sverige framåt. Så återigen: Tack! Sverige är ingenting utan er.

Sveriges arbetsmarknad står inför stora och ständiga förändringar, men vi har tillsammans skapat ett system som klarar att möta dessa utmaningar. De senaste åren har parterna träffat historiska överenskommelser som har moderniserat och förbättrat arbetsrätten.

Genom det nya huvudavtalet och den efterföljande lagstiftningen har vi fått ett stärkt omställningsstudiestöd där yrkesverksamma faktiskt kan studera med upp till 80 procent av lönen. Heltid ska vara norm. Det har förtydligats i anställningsskyddslagen. När det gäller snabbare övergång till tillsvidareanställning vid tidsbegränsade anställningar har villkoren förstärkts, och företrädesrätten till återanställning har stärkts. Utökade undantag från turordningsreglerna har också införts, vilket har varit väldigt viktigt just för småföretagare för att kunna behålla viktig kompetens.

Detta är konkreta förbättringar som har framtagits genom förhandling och ansvarstagande. Det visar på att Sveriges modell fungerar. Det är inte självklart. Det är få nationer som har lyckats med den här balansgången.

Medan andra länder plågas av omfattande arbetskonflikter och osäkerhet har vi byggt en arbetsmarknad där löner utvecklas balanserat och konflikter är sällsynta. Både företag och anställda vet vad som gäller.

Men trots detta verkar det som om Socialdemokraterna är beredda att överge modellen om inte parterna gör som de säger och genomför en arbetstidsförkortning. De vill alltså att politiken ska diktera villkoren för parterna i enskilda frågor. Åtminstone hotar framstående socialdemokrater med lagstiftning om de inte får som de vill. Detta riskerar att rasera grunden i den modell som har tjänat svensk arbetsmarknad väl i decennier.

När det gäller arbetstidsförkortning väcks många frågor. Hur ska en 30-timmarsvecka med bibehållen lön fungera i praktiken? Och hur ska reformen finansieras?

Att hävda att färre timmar kan kompenseras med ökad produktivitet är orealistiskt. Ska en redan pressad hemtjänst ta hand om ännu fler gamla per timme? Hur då, undrar jag. Ska de gamla tugga snabbare eller bara duscha halva kroppen? Ska lärarna ansvara för ännu fler elever i sina klassrum?

Att detta skulle kunna lösas genom att man anställer fler är inte heller realistiskt. För det första råder det stor personalbrist redan i dag, och det är svårt att hitta kompetens att anställa. Vem ska täcka upp för de här timmarna? För det andra visar beräkningar att en generell arbetstidsförkortning med bibehållen lön innebär ökade kostnader på uppemot hundratals miljarder i samhällsekonomisk påverkan årligen. För offentlig sektor skulle det innebära tiotals miljarder i ökade lönekostnader.

Ovanpå detta lovar Socialdemokraterna att ta bort karensdagen. Där har de själva uppskattat att kostnaden handlar om 5 miljarder kronor årligen. Svenskt Näringsliv bedömer att den faktiska kostnaden för arbetsgivare och offentlig sektor kan uppgå till 10–15 miljarder årligen.

Men trots kostnaderna för detta vallöfte har ingen finansiering för detta redovisats vare sig i årets budget eller på annat vis. Det är lätt att lova mer ledig tid, men att utlova kostsamma reformer utan att samtidigt tala om hur de ska betalas – det vill säga vad man måste välja bort eller vilka skatter som ska höjas för att reformen ska kunna genomföras – är inte ärligt. Väljare har rätt att veta hur reformen ska finansieras för att de ska kunna skaffa sig en egen uppfattning.

Moderaterna har ingen synpunkt på om arbetstiden ska vara 30 timmar eller 40 timmar. Det ska vara upp till arbetsmarknadens parter att komma överens om detta. Den absoluta majoriteten har inte heller 40 timmars arbetstid i sina avtal i dag. Snittet ligger på 35 timmar, och några har så lite som 32 timmar. Detta är ett tydligt tecken på att partsmodellen fungerar. Parterna har redan anpassat arbetstiden där det har varit möjligt.

Den svenska modellen har byggt vårt välstånd genom ansvarstagande förhandlingar, och regeringen har genomfört reformer som stärker både trygghet och flexibilitet. Vi moderater står fast vid partsmodellen, och vi står fast vid att Sverige byggs starkt genom arbete och företagande.

(Applåder)

Herr talman! Min fråga går till jämställdhetsminister Nina Larsson. Den jämställdhet vi har i Sverige i dag gäller tyvärr inte för alla. Ett parallellsamhälle har fått växa fram genom importerat hedersvåld och förtryck som påminner om Sverige för hundra år sedan. Det är ett av våra absolut största samhällsproblem.

Regeringen har tagit krafttag mot detta och inrättar nu Rådet för kvinnofrid, som också ska jobba mot hedersvåld och förtryck. Men trots att politiken har tagit krafttag och stora steg framåt är det tydligt att arbetet mot hedersvåld och förtryck fortfarande hindras och försvåras av rädsla för att stigmatisera, med det kulturrelativistiska synsättet som grund, något som också är utspritt i myndigheter och andra viktiga instanser.

Min fråga till ministern är hur hon avser att säkerställa att arbetet i rådet inte kommer att hindras av kulturrelativism och fortsatt förnekande.

Herr talman! Detta är en debatt i arbetsmarknadsutskottet, så ledamoten får kanske räkna med att få frågor som rör just det området.

Nej, jag har faktiskt inte alls fått svar. Jag undrar fortfarande hur kvinnors ekonomiska egenmakt ska kunna stärkas om de är kvar innanför hemmets fyra väggar. Socialdemokraterna vägrar se problemet och hävdar fortfarande med envishet och stor naivitet att alla kvinnor vill arbeta. Nej, det är inte så att alla kvinnor vill arbeta. Men de som inte vill det är inte på något vis dåliga kvinnor för det. De har bara andra värderingar med sig. Vi behöver stötta dem med alla medel vi har för att de ska få samma del av den jämställdhet som vi har i Sverige. Allt annat är en nedlåtande kvinnosyn, och jag hävdar med bestämdhet att det är det jag ser från oppositionens sida.

Att ekonomiskt våld kan pågå även innanför låsta bommar är jag absolut väl medveten om. Regeringen gör också ett stort arbete för att motverka detta. Det är en av de delar som just nu utreds. Det är också det som det stora myndighetsarbetet handlar om. Det är sju myndigheter som har ett gemensamt uppdrag och ska samverka med två ytterligare myndigheter. Det handlar bland annat om att se över myndigheternas rutiner och system, så att de inte ska kunna utnyttjas av våldsutövare. Så länge den möjligheten finns är det, som ledamoten konstaterar, möjligt att fortsätta utöva våldet, i alla fall i ganska stor utsträckning. Jag vill hävda att de lagskärpningar som regeringen nu genomför kommer att stärka skyddet på ett mycket omfattande sätt för de utsatta kvinnorna även när det gäller ekonomiskt eftervåld.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar ledamoten för anförandet.

Väldigt många av de problem som vi diskuterar här i dag skulle kunna undvikas om kvinnor lämnade relationer tidigare. För att kunna göra det är i många fall en egen ekonomi nyckeln.

Alla kvinnor vill arbeta – det har jag hört många gånger från den rödgröna oppositionen. Nej, alla kvinnor vill inte arbeta. Varför skulle de vilja det om de kommer hit till Sverige från länder där de har vuxit upp med värderingen att det är rätt att vara hemma? Det är till och med ett oerhört viktigt ansvar för kvinnan att vara hemma med barnen, anses det. Det är så man är en bra kvinna, och det är så man gör rätt. Det var ju det som även vi i Sverige trodde för 100 år sedan. Nej, det är inte så att alla kvinnor som kommer till Sverige vill arbeta.

Det finns två stora problem som oppositionen vägrar se när det handlar om att få ut utrikes födda kvinnor på arbetsmarknaden. Det ena är värderingar. Det andra är männen som tvingar kvinnorna kvar i hemmet – de är också en faktor. Nu vill regeringen äntligen råda bot på detta genom en jämställdhetsreform med aktivitetskrav och krav på sysselsättning. Det kommer att stärka kvinnor på arbetsmarknaden.

Återigen: Jag menar att det är en nedlåtande inställning av Socialdemokraterna att hela tiden etsa sig fast vid att alla kvinnor vill men inte kan. Utrikes födda kvinnor har all kapacitet om de får den push de behöver och det stöd de vill ha. Men om man vägrar se de här problemen, hur ska då situationen att utrikes födda kvinnor fortfarande är hemmafruar i Sverige kunna lösas?

Herr talman! Notera att jag sa jämställdhetsreform.

Vi har genomfört reformer i Sverige förut. Att vi har den jämställdhet vi har beror ju på att kvinnor i Sverige för väldigt länge sedan gick från att vara hemmafruar till att komma ut på arbetsmarknaden. Den allra största reform vi genomfört, som fått genomslag på detta, är att ta bort sambeskattningen.

Jag vet det, för min mormor var en av dem som inte kom ut på arbetsmarknaden när man tog bort detta. Hon hade viljan och drömmen och pratade under hela sitt liv om att hon hade velat starta eget, men hon hade inte självförtroendet. För min familj blev det fattigt. Min morfar svetsade på kvällarna för att kunna sälja ljusstakar och stod på torget och sålde tomater på helgerna. Men för jämställdheten i stort var detta ett av de absolut viktigaste stegen.

Om jag ska vara ärlig tror jag att det kommer att vara svårt för en del kvinnor att ta de här stegen. De ska få all den hjälp de behöver. Jag tror dock att det här för jämställdheten överlag – särskilt med fokus på utrikes födda kvinnor – är en oerhört viktig jämställdhetsreform.

Jag anklagar bokstavligen oppositionen för att ha en nedlåtande kvinnosyn när det gäller utrikes födda kvinnor. Varför skulle inte de klara att ta sig in på arbetsmarknaden och bli ekonomiskt självständiga, och därmed mindre beroende av männen, och då löpa mindre risk att bli utsatta för ännu mer ekonomiskt våld? Svenska kvinnor klarade det. Det var svårt, men de klarade det. Jag har fullt förtroende för att utrikes födda kvinnor med hjälp, stöd och utbildning också kommer att klara den här resan.

Ledamoten hänvisar till att det inte går. Vi vet dock mycket väl – och det vet oppositionen också – att det finns jobb som inte fylls av människor som vill jobba. Men om man får det stöd man behöver för att bli anställbar och får de ekonomiska incitamenten, precis som när vi avskaffade sambeskattningen och det blev för dyrt att vara hemma, tror jag att även utrikes födda kvinnor kommer att klara det här. Det är jag övertygad om.

(Applåder)

Herr talman! Tack, ledamoten, för anförandet! Jag vill återigen säga att vi delar uppfattning om väldigt mycket när det gäller att mycket mer måste göras, och vi är lika bekymrade över att kvinnor i Sverige i dag fortfarande har det som de har det.

Flera ledamöter har nämnt vikten av ekonomisk självständighet. Som vi redan har konstaterat är det allra bästa att man som kvinna har en egen ekonomi. Även om man är gift och lever med någon behöver man då inte ens ha gemensam ekonomi, för man kan fatta sina egna beslut och bara ha det man bestämmer sig för gemensamt. Men för att det ska kunna ske måste ju kvinnor i mycket större utsträckning komma i arbete.

Den här regeringen satsar både på utbildning och på att stärka kompetensen för att människor ska bli anställbara. Vi genomför som sagt också en bidragsreform som jag verkligen ser som en av årtiondets största jämställdhetsreformer. Den kommer framför allt att nå många utrikes födda kvinnor. En av de viktigaste delarna i det här är det aktivitetskrav som reformen kommer att innefatta. Det är en del i att låta kvinnor få stöd i att höja kompetensen; det ska ju vara meningsfulla aktiviteter som stärker en på arbetsmarknaden.

Det är också en väldigt viktig del i att ge stöd till många av de utrikes födda kvinnor som hålls hemma av sina män. Med de här ekonomiska incitamenten och de krav som faktiskt kommer får de möjlighet att äntligen komma ut och stärka sig och få en chans på arbetsmarknaden. Det är den allra bästa grunden för kvinnors ekonomiska självständighet och egenmakt.

Jag undrar hur ledamoten ser på detta. Jag uppfattar det bokstavligen som en nedlåtande kvinnosyn från oppositionens sida när det gäller att dessa kvinnor inte skulle klara den här omställningen. Jag önskar en kommentar från ledamoten kring detta.

Herr talman! Om Riksrevisionen inte uppmärksammar allt som regeringen gör må det vara hänt, men jag försöker redovisa vad regeringen faktiskt gör.

Jag måste säga att jag är lite frågande inför vissa delar av kritiken. Begreppet är en del av det arbete som kommer att innefattas i den tioåriga nationella strategin, som är under omarbetning. När det gäller att man ska jobba effektivt och strukturerat, vilket är en bra grund för att kunna uträtta något på riktigt, vore det olyckligt att föregripa det arbetet, men det pågår. Jämställdhetsmyndigheten har redan i dag i uppdrag att utveckla indikatorer, så även den delen av arbetet pågår alltså.

Centerpartiet kommer inte att kunna regera självständigt och ta ansvar för de åtgärder som vidtas. Som jag konstaterade tidigare har jag upplevt att det pratas väldigt mycket från många partier, men i handling har vi inte alltid alla med oss. Vad tänker ledamoten att man ska uträtta framöver, förutom att rådda runt i olika begrepp? Jag tänker på konkreta åtgärder. Den här regeringen har ju levererat konkreta förändringar i lagstiftningen, och vi håller också på att utreda flera olika delar av det som oppositionen har uppmärksammat här.

Jag undrar: Vad konkret ser ni i Centerpartiet att ni kommer att uträtta tillsammans med övrigt regeringsunderlag, utöver allt som vi redan gör?

Herr talman! Jag tackar ledamoten för anförandet, och jag höll med om mycket. Jag tror att vi alla är överens om att det finns mycket mer att göra och att ingen i detta rum har anledning att känna sig nöjd. Granskningen omfattar till största delen den förra regeringens arbete, så lite självreflektion från oppositionen kunde vara på sin plats.

Regeringen vill verkligen göra precis allt för att komma till rätta med det ekonomiska våldet och allt annat våld mot kvinnor, så arbetet kommer att fortsätta med all kraft.

Ledamoten tog upp många olika delar, och jag ska kommentera några av dem.

När det gäller e-legitimation har regeringen uttryckt att det finns ett behov av alternativa lösningar. Det här är ett problem, vilket regeringen definitivt har uppmärksammat. På uppdrag av regeringen pågår också ett utvecklingsarbete med statlig e-legitimation, och regeringen kommer att återkomma i den frågan.

Ledamoten var också inne på begreppet ekonomiskt våld. Som jag tidigare konstaterade pågår det ett arbete med att definiera detta. I åtgärdsprogrammet står det uttryckligen att begreppet psykiskt våld också innefattar materiellt och ekonomiskt våld och att det är en våldsform i sig. Detta kommer även att tas med i arbetet med den nationella strategin.

Istanbulkonventionen fanns ju på plats inför den förra regeringens arbete. Finns det någon självreflektion vad gäller ledamotens eget partis arbete under all den tiden, som ju också har granskats av Riksrevisionen?

Herr talman! Ja, vi debatterar ekonomiskt våld. Jag vill ändå vidhålla att man för att våga ta de steg som krävs för att komma ur även detta behöver kunna lita på att rättsväsendet finns där. Många av de här kvinnorna kan aldrig undkomma det ekonomiska våldet om inte förövarna faktiskt låses in.

När det gäller grundläggande förutsättningar, som ledamoten var inne på, håller jag med om att det är oerhört viktigt att man har en grund i sin självständighet. Den här regeringen ser att nyckeln till detta är att kvinnor kommer i arbete. Det är en del av det som har avhandlats här när det gäller ekonomiskt våld – om man inte har en egen ekonomi är det nästan omöjligt att lämna förövaren. Vi försöker få det att gå ändå på olika sätt, till exempel genom lämnaprogram, genom att myndigheter fångar upp och genom att vi ser över systemen, även om man står där helt utblottad. Det allra bästa är ju dock att man inte hamnar där utan i stället själv har möjlighet att ta sig ur relationen. Här finns det skiljelinjer mellan regeringsalternativen och Vänsterpartiet.

Grunden är att den här regeringen tror på kvinnors förmåga att få ett självständigt liv genom att arbeta i stället för genom bidragsberoende. Det är inte ekonomisk självständighet. Därför vidtar vi flera olika åtgärder. Många av dem är riktade mot utrikes födda kvinnor, som är de som står allra längst bort, och kvinnor som är utsatta för hedersvåld och en problematik som är ännu mer komplex. Bidragsreformen är en del. Allt stöd gällande kompetenshöjande åtgärder är också oerhört viktigt för att stärka dessa kvinnor.

Herr talman! Tack, ledamoten, för ett väldigt fint tal! Jag håller med om allt som sades om vikten av att skydda kvinnor mot ekonomiskt våld och mot våld överlag.

När jag hör Vänsterpartiets politiker prata om våld mot kvinnor känner jag ofta samhörighet och att vi verkligen vill driva arbetet framåt tillsammans och skydda kvinnor och barn på riktigt. Under många år – även innan jag blev politiker – har jag dock blivit besviken på både den socialdemokratiska regeringen och Vänsterpartiet.

Det pratas mycket. Jag håller med om precis allt som ledamoten sa; jag känner att vi vill precis samma sak och att vi gemensamt månar om kvinnorna. Jag har dock blivit besviken så många gånger därför att Vänsterpartiet inte har varit berett att gå fram med åtgärder, framför allt straffskärpningar eller förändringar av straff, för att också i realiteten skydda kvinnor.

Ledamoten undrade vem som vågar, och så är det ju verkligen. Vem vågar? Ekonomiskt våld är huvudämnet i dag, men Riksrevisionen och vi andra vet att de här våldsformerna samverkar. För att en kvinna ska våga och kunna komma undan ekonomiskt våld, som nästan alltid är relaterat till fysiskt våld eller andra typer av våld, måste hon våga lita på att samhället backar upp.

Ett exempel är de straff som den här regeringen nu vill införa. Grova våldtäkter som upprepas ska exempelvis ge livstids fängelse. Vänsterpartiet vill avskaffa livstids fängelse, kan man läsa på hemsidan. Partiledaren säger något annat. Var står Vänsterpartiet när det gäller detta?

Herr talman! Jag noterar att ledamoten hakar fast väldigt mycket just i formuleringen att ärendet är slutbehandlat. Jag känner mig därför nödgad att förklara att det är ett sätt att formulera sig på när man lägger en rapport till handlingarna. Formuleringen innebär inte att man inte tar det här arbetet på fullt allvar eller att man inte kommer att fortsätta att driva arbetet med samma kraft som man har initierat sedan regeringen tog över ledningen i regeringsställning.

Det låter onekligen som en missuppfattning kopplat till den formuleringen, men det är bara en formulering som är mer eller mindre standard när man avhandlar en rapport.

Jag tittar också på det som Sverigedemokraterna har haft synpunkter på och konstaterar att det pågår arbete från regeringens sida gällande i princip allting. När det gäller till exempel indikatorer som har lyfts pågår det ett jätteviktigt arbete från Jämställdhetsmyndighetens sida enligt den instruktion som de redan har. Regeringen har också konstaterat i en annan skrivelse att man ser ett behov av att ta fram ett bredare spektrum av indikatorer, något som även det ingår i arbetet med den nya strategin.

När det gäller regeringens styrning av myndigheter har jag redogjort för flera av de uppdrag som pågår och också det väldigt stora uppdrag som delas av sju myndigheter som nu har utökats och förlängts just i enlighet med Riksrevisionens rekommendationer.

Jag är därför lite frågande till kritiken, för på punkt efter punkt levererar ju regeringen just det som Sverigedemokraterna efterfrågar.

Herr talman! Tack, ledamoten, för ett anförande som innehöll väldigt mycket av det som regeringen prioriterar!

Jag skulle vilja upplysa ledamoten och Sverigedemokraterna om att regeringen definitivt inte har bordlagt någon fråga om ekonomiskt våld, vilket det lät som i anförandet. Jag konstaterar återigen att större delen av den granskning som har skett av åren 2014–2024 handlar om den rödgröna regeringens arbete. Det är det som i första hand mottar kritik.

Den här regeringen tar både arbetet mot ekonomiskt våld i nära relation och Riksrevisionens rekommendationer på mycket stort allvar. Allt annat måste vara en fullständig missuppfattning från ledamotens sida. Även om man har formulerat det så att skrivelsen och rapporten är slutbehandlade är arbetet mot ekonomiskt våld definitivt inte det.

Tvärtom pågår ett intensivt arbete från regeringens sida. En av de saker som ledamoten tog upp var skydd mot eftervåld. Där nämnde jag till exempel de nya regler som kommer att avhandlas inom utredningen om bodelning och betänketid som också Riksrevisionen lyfte fram som ett gott exempel på regeringens arbete. Man menar att det är viktiga problem som har identifierats där. Just bodelningar är ju en form av ekonomiskt eftervåld, konstaterar man.

Det är alltså en del av det arbete som regeringen driver. Jag har väldigt många fler exempel som jag också nämnde i mitt anförande, så jag vill helt enkelt bara förtydliga att regeringen inte på något vis har lagt det här arbetet åt sidan. Tvärtom drivs det med full kraft.

Fru talman! Jag konstaterar att jag har pratat väldigt mycket om ekonomiskt våld i mitt anförande och i tidigare repliker.

Ekonomiskt våld är en av flera våldsformer. En del av kritiken handlar också om att det saknas kunskap om hur våldsformerna hänger ihop. Ekonomiskt våld är en del av det våld som kvinnor utsätts för. Det är inte bara en helt egen fråga.

Som jag redan har redogjort för pågår det oerhört mycket arbete från regeringens sida när det gäller ekonomiskt våld.

Jag tolkar ledamotens svar som att ledamoten helt enkelt inte vill ge mig svar på var Socialdemokraterna står i frågan om straffvärdet när det gäller att kunna låsa in mördare och pedofiler med återfallsrisk på obestämd tid.

Den här granskningen handlar till största delen inte om den här regeringens regeringstid utan om de socialdemokratiska och rödgröna regeringarnas regeringstid. Därför ställer jag nu frågan – för detta framgick inte heller riktigt ur ledamotens anförande – vilken självkritik Socialdemokraterna har när det gäller deras egen regeringstid. Vad skulle Socialdemokraterna ha gjort annorlunda?

Ledamoten påstår att vi är emot kriminalisering av ekonomiskt våld, men det stämmer inte. Tvärtom pågår flera utredningar som innefattar detta. Det kommer garanterat att tas om hand av den här regeringen. Men finns det någon självreflektion gällande alla de år då den socialdemokratiska regeringen ledde arbetet mot ekonomiskt våld mot kvinnor? Det är ju detta som Riksrevisionens kritik handlar om.

Fru talman! Tack, ledamoten, för anförandet! Jag har en fråga.

Nu har ju den moderatledda regeringen genomfört oerhört många förändringar i lagstiftningen för att skydda kvinnor och barn mot våld. Detta är något som vi har kämpat för oerhört länge. När det gäller de lagförändringar som jag redogjorde för, som exempel bland många andra åtgärder, har vi fått kämpa mot den socialdemokratiska regeringen under lång tid.

Bland de exempel jag räknade upp fanns att straffen för grova och upprepade våldtäkter nu ska skärpas så att dessa brott faktiskt ska kunna ge livstids fängelse. Men Vänsterpartiet, som Socialdemokraterna samarbetar med som regeringsalternativ, har varit emot det.

Nu under våren inför vi ett väldigt viktigt straff som innebär att serievåldtäktsmän, pedofiler och kvinnomördare med väldigt stor återfallsrisk ska kunna låsas in på obestämd tid. Detta är en lagskärpning som vi har drivit under flera års tid, och vi försökte också förmå Socialdemokraterna att driva frågan under den tid de var i regeringsställning. Men där fick vi nej, med motiveringen att man ska straffas utifrån allvaret i det man har gjort, inte utifrån vad man kan tänkas göra.

Min fråga till ledamoten är: Hur ställer sig Socialdemokraterna till de straffskärpningar som nu sker under den moderatledda regeringen?

Fru talman! Som jag konstaterade i mitt anförande finns det ingen anledning för någon regering eller någon politiker att känna sig nöjd med det läge som råder i dag. Jag kan också reflektera lite över ledamotens hårda ton med tanke på att större delen av denna granskning, där det som sagt finns en hel del kritik, gäller den socialdemokratiska, rödgröna regeringstiden och inte den här regeringen. Tvärtom konstateras att det på senare år har genomförts många åtgärder för att skydda våldsutsatta. Lite självkritik skulle alltså kanske också kunna vara på sin plats.

Det ekonomiska våldet har under lång tid varit eftersatt i arbetet. Om jag själv ska försöka förstå varför antar jag att det är för att det rör sig om en indirekt form av dödligt våld. Fokus har i hög grad legat på att skydda från det direkta fysiska våldet. Men som också konstateras är det ekonomiska våldet ett av de största hindren för att kunna lämna en relation som kan ha en dödlig utgång. Det är alltså absolut ett prioriterat område.

Sedan håller jag inte med om att myndigheter bara styrs med regleringsbrev. Myndigheter får uppdrag och rapporterar löpande till regeringen, och arbetet utformas och förbättras hela tiden. Regleringsbrev är inte det enda sättet att styra myndigheter på.

Som jag sa: Det pågår arbete. Inte minst den nationella tioåriga planen mot mäns våld mot kvinnor kommer också att till väldigt stor del handla om uppföljning. Jag tycker att det är onödigt att föregripa det stora arbetet. Ekonomiskt våld kommer utan tvekan att prioriteras av den här regeringen. Jag tror att detta är mer än tydligt med tanke på det jag redan har konstaterat.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar riksdagsledamoten för en viktig fråga.

Styrningen av myndigheterna är en viktig del, och det är en huvudpunkt i det som Riksrevisionen lyfter upp i sin granskning. Man framhåller att det sedan lång tid tillbaka finns förbättringsmöjligheter. Myndigheter styrs genom regleringsbrev, men de styrs också på många andra sätt, till exempel genom uppdrag. Det sker löpande, medan regleringsbreven skickas en gång om året.

Som jag precis nämnde pågår ett viktigt myndighetsuppdrag för sju myndigheter. Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Konsumentverket, Migrationsverket, Pensionsmyndigheten, Statens servicecenter och Jämställdhetsmyndigheten jobbar nu tillsammans med detta, och uppdraget har nu utökats. Detta arbete ska dessutom göras tillsammans och samordnas med Skatteverket och Kronofogdemyndigheten. I princip alla relevanta myndigheter har här ett stort och viktigt uppdrag.

Från april 2025 har regeringen därtill rivit den sekretess om informationsutbyte som rått mellan myndigheter. Det är oerhört viktigt att myndigheterna kan samverka i sitt arbete. Det är därför en viktig förändring för att kunna jobba mer förebyggande.

Vidare pågår också arbetet med en ny nationell strategi, där man kommer att titta på just styrning och uppföljning av arbetet. Det pågår alltså väldigt mycket arbete när det gäller myndigheternas styrning.

Vi har också flera andra uppdrag. Jämställdhetsmyndigheten har i uppdrag att ta fram och sprida forskningsbaserad kunskap och analysera ekonomiska konsekvenser av hedersrelaterat våld och förtryck. Utredningen om arbetet mot könsrelaterat våld och hedersrelaterat våld och förtryck har också lämnat sitt slutbetänkande, som är på remiss, och har lämnat förslag på stärkt styrning och uppföljning. Det pågår alltså ett oerhört stort arbete just när det gäller myndigheterna.

(Applåder)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag.

Jag vill inleda mitt tal med att rikta mina tankar till anhöriga, barn och familjer som har drabbats av de fruktansvärda kvinnomord som har skett den senaste tiden. Jag konstaterar återigen att män mördar och kvinnor mördas, både av för dem okända män och av de män som står dem allra närmast. Det händer igen och igen. Det är ett av vår tids allra största misslyckanden, och det är också ett hot mot både vår demokrati och tryggheten i samhället.

För regeringen har landets säkerhet och medborgarnas trygghet absolut högsta prioritet. Med det som grund sker nu ett paradigmskifte genom att fokus flyttas från förövare till brottsoffer. Det är dags att kvinnor och barn äntligen får ett människovärde i strafflagstiftningen. Nu kommer kvinnors, flickors och barns rätt till trygghet att gå före farliga förövares intressen.

Mäns våld mot kvinnor ska bekämpas med samma kraft som gängkriminaliteten, och den här regeringen genomför reform på reform. Sekretesshinder mellan myndigheter har rivits för att förebygga våldshandlingar. Grova och upprepade våldtäkter ska nu kunna bestraffas med livstids fängelse, och ett nytt och mycket viktigt straff kommer att införas under våren. Det kommer att innebära att pedofiler, serievåldtäktsmän och kvinnomördare som har hög återfallsrisk kan låsas in på obestämd tid.

Det ska råda nolltolerans för mäns våld mot kvinnor. Ett särskilt ministerråd kommer att inrättas för att samla arbetet. Situationen kräver att vi alla gör allt. Arbetet med mäns våld mot kvinnor måste fortsätta inom alla områden, och det leds av regeringen och av vår statsminister.

Ekonomiskt våld är ofta ett osynligt men förödande övergrepp. Det handlar om kontroll och makt och om att ta ifrån en människa hennes självständighet. Det kan vara att man hindras från att arbeta, att skuldsättas mot sin vilja eller att hållas kvar i långdragna ekonomiska processer långt efter att relationen har tagit slut. Det ekonomiska våldet är ett av de allra största hindren för att man ska kunna lämna en våldsam relation. När den egna ekonomin är helt sönderslagen blir det praktiskt taget nästan omöjligt.

Att lämna en relation fylld av våld är inte bara bland det svåraste en kvinna kan göra, utan det är också bland det farligaste. Just i det skedet, där och då, handlar det om liv eller död. När en kvinna väl vågar ta ett sådant beslut måste alla delar av det skydd som ska komma sluta upp hela vägen. Därför inför regeringen ett särskilt lämnaprogram inom åtgärdsprogrammet med syfte att ingen ska tvingas vara kvar i en våldsam relation på grund av ekonomi, beroende eller praktiska skäl.

Lämnaprogrammet samlar insatser som rör skydd, boende, myndighetskontakter och ekonomisk självständighet för att man ska kunna bryta det ekonomiska våldet och det grepp som finns. Det ska ge verkliga möjligheter att börja om på nytt.

Riksrevisionen har granskat statens insatser mot ekonomiskt våld i nära relation under åren 2014–2024. Den största delen rör alltså den rödgröna regeringsperioden. Granskningen visar på ett stort behov av förbättringar i styrning och uppföljning, i lagstiftningsprocesser och i myndigheters arbete. Samtidigt konstaterar Riksrevisionen att regeringen på senare år har vidtagit många åtgärder för att stärka skyddet för våldsutsatta i stort och lyfter fram flera positiva exempel på det.

Regeringen har till exempel stärkt det hyresrättsliga skyddet för våldsutsatta, infört ett nytt regelverk för skyddat boende och stärkt skyddet för barn. Barnens skydd mot våld går nu före vikten av att ha kontakt med båda föräldrarna. Regeringen har också lämnat utredningsdirektiv som beaktar ekonomiskt våld. Det gäller utredningsdirektivet om straff för psykiskt våld, som nu bereds i en lagrådsremiss.

Även den utredning om stärkt skydd för den som vill separera, som handlar om nya regler för bodelning och betänketid, lyfts fram av Riksrevisionen. Man konstaterar att flera centrala problem har identifierats, såsom att förhalning av bodelningsprocesser är en ekonomisk form av eftervåld.

Regeringen har när det gäller samverkan genomfört mötesserier med myndigheter, kommuner, civilsamhälle och forskare. I fråga om styrning och myndigheternas arbete konstaterar Riksrevisionen att arbetet med kunskap och rutiner kan förbättras. Det behövs också en genomlysning så att inte våldsutövare ska kunna utnyttja myndigheternas system.

Det pågående myndighetsuppdrag som sju myndigheter tillsammans har haft har handlat om att sammanställa och sprida information om ekonomiska aspekter av våld i nära relation. Det har nu både förlängts och utökats. Det är viktigt eftersom våldsutövare ofta använder sig av myndighetskontakter och ersättningssystem. I enlighet med Riksrevisionens rekommendationer innefattar uppdraget nu också att höja kunskapen hos anställda om hur olika våldsformer hänger ihop med varandra och att kartlägga myndigheters system och rutiner så att de inte ska kunna utnyttjas av våldsutövare.

Ekonomiskt våld ska inte längre få vara det som tvingar kvinnor kvar i destruktiva relationer. Regeringen välkomnar granskningen och kommer att se till att de rekommendationer som ges tas till vara.

(Applåder)

Fru talman! Det känns som att vi på något vis pratar ungefär samma språk när det gäller att kvinnor vill leva självständiga liv. Sedan tror jag inte att det kommer att ske utan att det även finns ekonomiska incitament. Men det är verkligen långt ifrån det enda som den här regeringen jobbar med. Givetvis ska allt stöd som kan tänkas behövas finnas för både de kvinnor som vill ut i arbetslivet och de män som vill det.

Det har varit väldigt tuffa tider, med krig, lågkonjunktur och så vidare. Det är en situation som vi tog över från den förra regeringen. Vi har gjort allt som stått i vår makt för att förbättra läget. Vi ser nu också en ljusning i ekonomin, vilket kommer att påverka möjligheterna till jobb.

Många av de här kvinnorna kommer att behöva göra en ”resa” för att göra sig anställbara. Vi har satsat oerhörda resurser på utbildning, såsom yrkesvux och språkundervisning på sfi. Vi har från Moderaternas håll också sagt att etableringsprogrammet ska bli mer flexibelt, så att det blir tillgängligt även för anhöriginvandrare. Vi har även till exempel sagt att föräldraledigheten ska kunna pausas och att tiderna ska kunna bli flexibla för en kvinna som har barn, kanske i förhållande till hennes partners arbetstider. Vi försöker på alla plan verkligen göra allt för att underlätta för att de här kvinnorna ska komma i jobb. De ekonomiska incitamenten är bara en del av en helhet.

Jag tycker att det är viktigt att släppa den här bilden att alla vill men inte kan, för jag tycker att det är en bild som blir nedlåtande mot utrikes födda kvinnor. Det har varit svårt även för svenska kvinnor att göra den jämställdhetsresa som vi har gjort. Jag tycker att det blir en skymf även mot dem att säga att just den här gruppen inte kan. Alla kvinnor ska kunna leva självständiga liv.

Fru talman! Jag tror att vi måste komma till rätta med den här bilden. Vill man ha ett jobb och gå ut på arbetsmarknaden? Är det detta man drömmer om? Eller tror vi att man inte vill det? Jag tror faktiskt inte att alla vill det. Det är inte något konstigt med det. Det är inte så att man är en dålig kvinna för det. Men väldigt många kvinnor har kommit till Sverige från helt andra kulturer, där kvinnan från födseln lärs upp att hon ska vara hemma med barn. Man har helt olika möjligheter som man och kvinna och är inte jämlika på något vis. Många av de här männen och kvinnorna har kommit till Sverige med de värderingar som de hade hemma. Nej, jag tror inte att alla utrikes födda kvinnor i dag vill gå ut i arbete. Man har växt upp och lärt sig att det inte är det som är det rätta.

Sedan tror jag också att det finns en stor grupp utrikes födda kvinnor som vill det och drömmer om det men hålls hemma av sina män.

Jag vänder mig mot bilden att det skulle vara något dåligt att komma med de här värderingarna. Vi hade själva de värderingarna i Sverige. Vi var inte sämre kvinnor då än nu, men vi har fått lära oss någonting annat. Om man inte har med sig det från början behövs det dock ekonomiska incitament. Det gäller både de kvinnor som inte vill arbeta eftersom de har lärt sig något annat under sin uppväxt – jag tror att de finns – och dem som vill arbeta men i dag hålls hemma av sina män; i dag har vi bidragssystem som understöder det. Jag tror att det skulle vara väldigt bra i många familjer om mannen i stället fick erfara att det kostade en hel del att hålla frun hemma – attans! – och tvingades släppa ut henne på arbetsmarknaden.

Jag tror att det finns kvinnor som vill och kvinnor som inte vill, men de ska ut. Vi lever inte som hemmafruar här längre.