Ludvig Aspling

Fru talman! Just nu pågår också en folkvandring från Afghanistan. Uppemot två miljoner personer har flyttat därifrån till Iran sedan 2021, och Pakistan - ett annat grannland - verkar ha beslutat att en stor del av de afghaner som bor där måste lämna landet efter ett antal uppmärksammade terrorbrott där afghaner har varit involverade.

Vi vet att både Iran och Ryssland ser migrationen som ett instrument som de kommer att vilja använda mot Europa, och de kommer sannolikt att hjälpa dessa personer på vägen mot EU. Vilken beredskap har Sverige för en ny våg av unga män från Afghanistan i dag?

Fru talman! Bara under det första halvåret i år har ungefär en halv miljon människor sökt asyl i EU. Ungefär 3 000 personer har drunknat eller konstaterats saknade, men mörkertalet är antagligen betydligt större.

Bland dem som kommer över Medelhavet i dag är de största nationaliteterna Guinea, Elfenbenskusten, Syrien, Egypten, Marocko, Bangladesh och Tunisien. Samtliga förutom Syrien har en beviljandegrad på under 10 procent. Det pågår inga krig i dessa länder. Det är svårt att föreställa sig varför de skulle behöva fly till EU över huvud taget. Jag tycker att det är helt uppenbart att det handlar om ekonomisk migration - man söker ett bättre liv i unionen.

Storbritanniens inrikesminister uttalade nyligen att den absurda situationen ger skäl till att på allvar se över FN:s flyktingkonvention, som ligger till grund för det europeiska asylsystemet. Den fungerar helt enkelt inte i den moderna världen. Håller statsrådet Maria Malmer Stenergard med om detta?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! I den senaste partiledardebatten påstod Märta Stenevi, ett av Miljöpartiets så kallade språkrör, att informationsplikt är i princip samma sak som Förintelsen.

Vi pratar alltså om personer som inte är flyktingar, inte har något skyddsbehov, inte försörjer sig själva och inte har någon som helst anledning att vara i Sverige. Att det inte är samma sak som Förintelsen ska man inte behöva förklara för en vuxen människa. Men miljöpartisterna är inte vuxna människor. Mentalt är de som små barn.

Den här jämförelsen är inte bara grotesk i rent moraliskt hänseende eftersom den på ett nonchalant sätt förringar Förintelsens minne. Den är också totalt ologisk sett till den politiska verkligheten. Ett av de länder som har en motsvarande regel i dag är nämligen Tyskland. Och ett av de partier i Tyskland som står bakom denna regel är De gröna, Miljöpartiets systerparti, som jag vet att det svenska miljöpartiet har ett nära samarbete med.

En fråga som jag tycker att Annika Hirvonen bör svara på är om hon verkligen tycker att det pågår en förintelse i dag i Tyskland, som då begås av hennes egna partivänner. Jag tror, fru talman, att hon inte kan svara på det därför att hon är ett litet barn, och hon tänker inte innan hon pratar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Först och främst är det viktigt att slå fast att vänsterpartierna aldrig säger vad de egentligen menar vad gäller migrationspolitik. De gjorde det inte när de satt i regering, de gör det inte i opposition och de gör det inte i den här debatten.

Låt oss börja med att titta på vilka som träffas av den informationsplikt som debatten egentligen handlar om. Det är personer som inte är flyktingar, som inte har skyddsbehov och som inte har en egen försörjning eller uppehållstillstånd på grund av familjeanknytning. De är definitivt inte papperslösa som Annika Hirvonen påstår. Alla de här personerna har fått papper, och på de papperen står det att de ska lämna landet. Det är personer som helt och hållet saknar skäl att vistas här, som enkelt kan återvända hem på ett säkert och ordnat sätt och vars barn i de allra flesta fall kan fortsätta sin skolgång i hemlandet.

Det är också viktigt att understryka att informationsplikt inte är något nytt inom svensk rätt. Det finns en lång rad situationer när personal inom exempelvis skola och sjukvård har en skyldighet att anmäla missförhållanden till andra myndigheter. Exempelvis måste en läkare anmäla patienter vars hälsotillstånd gör dem olämpliga för att inneha ett körkort, och skolpersonal måste anmäla om man misstänker att barn far illa.

Förslagen är varken ovanliga eller kontroversiella i jämförbara länder i vårt närområde, och det är inte bara vi som förstår det. De protester som man ofta tar upp i dessa sammanhang och som har organiserats i närheten av Sveriges riksdag är ganska uppenbart orkestrerade av vänsterpartierna själva. Det finns ungefär 335 000 personer som jobbar inom skola, vård och omsorg bara i Stockholms län, och av dem var det ett par hundra personer som valde att protestera mot förslaget här utanför - om de nu verkligen jobbar med detta. Vi har ju ingen aning om vilka dessa personer egentligen är. Sammantaget är det rätt uppenbart att de allra flesta som utövar dessa yrken inte låter sig luras av Annika Hirvonen och kompani.

Vad är det då vänstern egentligen vill? Man målar upp en fasad i denna debatt, för omtanke om barnen är naturligtvis bara en fasad - det bästa för både dessa barn och deras föräldrar vore naturligtvis att inte bo kvar illegalt i Sverige. Det är fullständigt uppenbart. Det är naturligtvis så, fru talman, att ju fler förmåner och rättigheter som tillkommer personer som vistas här illegalt, desto fler kommer att bosätta sig här illegalt. Det är fullständigt uppenbart. Fler personer kommer att utnyttjas för lågavlönat svartarbete, och fler kommer att behöva begå brott för att försörja sig. Fler barn kommer att halka efter i skolgången i sina hemländer.

Vad denna debatt egentligen handlar om är att vänsterpartierna aldrig har accepterat tanken på en reglerad invandring, det vill säga att Sverige inte är ett slags utlänningsrättslig frizon där vem som helst kan bosätta sig av vilken anledning som helst. Vänsterpartierna har aldrig accepterat detta, och de gör det inte nu. Det är vad detta handlar om. De försöker underminera den reglerade invandringen på det sätt de kan.

(Applåder)

Herr talman! I förra veckan röstade Sverige för rådets inriktning gällande den så kallade migrationspakten. Detta beslut innehåller både salt och sött.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Statsministerns frågestund

Vi är glada för att fler migranter kommer att direktavvisas vid yttre gräns, att fler kommer att snabbehandlas i så kallade gränsförfaranden och att fler utvisningar kommer att verkställas. Även om det är principiellt fel att tvingas betala en avgift för att slippa migranter som varken har någon anledning eller något behov av att komma till Sverige välkomnar vi naturligtvis också att rådet avvisar idén om tvingande omfördelning.

Förslaget ska nu förhandlas med kommissionen och parlamentet innan det kan träda i kraft. Kan statsministern redan nu ge besked om huruvida Sverige även i den förhandlingen kommer att säga blankt nej till förslaget om tvingande omfördelning?

Herr talman! Det så kallade spårbytet kan vara den mest missbrukade regeln i svensk migrationspolitisk historia. Den innebär lite förenklat att personer som egentligen saknar asylskäl ändå kan stanna kvar i Sverige genom att skaffa sig en anställning. Detta öppnar upp för oseriösa företagare att utnyttja och utpressa utsatta och fattiga människor, att sälja uppehållstillstånd för kontanter och att pressa löner och villkor för arbetare i Sverige.

Kritiken från bland andra Riksrevisionen och Delegationen för migrationsstudier har varit tydlig, men den förra regeringen valde att inte agera och göra någonting åt detta. Frågan debatterades i går här i kammaren. Regeringen har meddelat att man kommer att ta bort regeln, vilket är extremt angeläget.

Jag vill därför fråga migrationsministern: När kan vi förvänta oss en proposition om detta?

Fru talman! Jag får börja med uttrycka min sympati. Om jag var Jonny Cato skulle inte jag heller vilja vara med på Youtube, för det här är ganska pinsamt.

Jonny Cato lyfte fram att det var få som på papperet hade en så låg lön som 13 000 kronor. Om Johnny Cato hade läst rapporten hade han förstått att det inte handlar om vad som står på papperet, för vi har ingen aning om hur mycket dessa personer tjänar egentligen därför att fusket och korruptionen är så utbrett. Väldigt ofta är lönen högre på papperet, men sedan måste den betalas tillbaka till arbetsgivaren som betalning för att personen till exempel ska få sitt uppehållstillstånd i Sverige. Detta hade varit fullständigt uppenbart för Jonny Cato om han hade tagit sig tid att sätta sig ned och läsa den rapport som han debatterar.

För att återgå till frågan om huruvida spårbytarna behövs för kompetensen säger Jonny Cato att de behövs. Men om spårbytarna behövs, Jonny Cato, varför är då arbetslösheten bland asylsökande som har fått uppehållstillstånd den vägen så otroligt hög? Det är ju samma grupp vi pratar om. Alla dessa personer har kommit till Sverige som asylsökande. Hur är det möjligt att man argumenterar för att spårbytarna behövs och att industrin skriker efter spårbytare när personer som får bifall på sin asylansökan och kommer in den vägen har jättesvårt att ta sig in på arbetsmarknaden? Detta känner Jonny Cato till. Dessa två saker är omöjliga att sammanföra.

Och till sist, Jonny Cato, ställde jag en enkel ja-eller-nej-fråga. Jonny Cato påpekar att det finns brister, fusk och problem och att till och med Centerpartiet gärna ser att det åtgärdas. Det är jättebra, men var är motionen? Har Centerpartiet väckt en enda motion om att åtgärda fusket vid spårbyte? Finns detta i riksdagens motionsbank? Jag vet, för jag har tittat. Ja eller nej, Jonny Cato?

Fru talman! Vi kan börja med att konstatera att Jonny Cato i vanlig ordning inte har en aning om vad han pratar om. Han säger i sitt anförande att vi inte bara behöver kvalificerad arbetskraft utan att vi behöver all arbetskraft, till exempel barnskötare och undersköterskor.

Jag tänkte passa på att informera om att barnskötare ska genomgå en utbildning på åtminstone ett och ett halvt års heltidsstudier plus att man ska lära sig svenska väldigt bra, tycker jag, för att kunna jobba som barnskötare. Med undersköterskor är det ungefär samma sak. Det är i alla fall ett och ett halvt års heltidsstudier plus att man ska lära sig svenska rätt bra för att kunna jobba som det.

Jag tycker att detta är kvalificerade jobb. Det kan bero på att jag har jobbat både på dagis och som undersköterska, så jag vet vad detta handlar om. Jag vet att det inte är så lätt som Jonny Cato tror. Man kan inte kliva in som asylsökande från Mongoliet utan utbildning, vilket oftast är fallet med dessa personer, och ta ett sådant här jobb rakt av. Detta är Jonny Catos fantasier. När han säger att vi behöver all arbetskraftsinvandring säger han inte varför. I Jonny Catos värld handlar detta om att pressa villkor och löner för vanliga arbetande svenskar. Det är rövarkapitalism - det är vad det handlar om.

Jonny Cato skriver i sin reservation att det samtidigt kan konstateras att systemet med spårbyte är förknippat med ett antal brister, bland annat i form av fusk kopplat till systemet, vilket framgår av Riksrevisionens rapport, och att Riksrevisionen riktar en rad rekommendationer till regeringen.

Detta är ganska väl känt. Det kan ju inte ha kommit som någon nyhet vare sig för Jonny Cato eller för någon annan av reservanterna. Det har varit väl känt länge att det finns väldigt mycket brister.

Jag skulle vilja rikta en väldigt enkel fråga till ledamoten. En seriös riksdagspolitiker skulle då skriva en motion om åtgärder mot dessa brister, men finns det en enda motion från Centerpartiet om att åtgärda dessa brister, som har lämnats in innan denna skrivelse kom till riksdagen?

Fru talman! Ordet "spårbyte" är en ganska typisk svensk byråkratisk eufemism som egentligen syftar till att dölja själva syftet med den här regeln, vilket är att steg för steg avveckla den reglerade invandringen.

I praktiken innebär regeln om spårbyte att personer som söker asyl men får avslag kan byta spår och i stället ansöka om ett arbetstillstånd inifrån landet. Det sker då så att säga i strid med grundsatsen för svensk arbetskraftsinvandring, som är att man ska söka och få arbetstillstånd innan man reser in i landet.

Reglerna för detta infördes 2008 och gjordes ännu mer generösa 2014, så inget parti förutom mitt är oskyldigt till det här haveriet.

Regeln är också tämligen unik internationellt sett. Som Riksrevisionen påpekar har inget annat land en motsvarande regel, och det är naturligtvis av goda skäl. Sverige har ju länge varit ett totalt basket case vad gäller migrationspolitisk lagstiftning.

När reglerna infördes kunde vilken handläggare som helst på Migrationsverket förutse exakt vad som skulle hända, nämligen att människor skulle komma till Sverige och söka asyl trots att de inte hade några som helst asylskäl. Syftet är då att kringgå reglerna om arbetskraftsinvandring. Och vem kan egentligen klandra en person som missbrukar ett regelverk som från första början byggts upp av det enda skälet att det ska missbrukas?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om spårbyte i migrationsprocessen - kontroller och upp-följning

Siffrorna talar också sitt tydliga språk. Riksrevisionen kom fram till att 25 procent av spårbytarna kommer från fem länder som tillsammans står för 6 procent av alla asylsökande. Samtidigt är det väldigt få från de här länderna som bedöms ha några faktiska asylskäl.

En stor grupp spårbytare är från Mongoliet. Pågår det ett krig eller en humanitär katastrof i Mongoliet? Nej, det gör det naturligtvis inte. Runt 95 procent av alla asylsökande därifrån får avslag direkt, men det är ju inte det som är syftet. Syftet med resan är från början att få ett arbetstillstånd. Vi vet också att resebyråer - i ordets lösaste bemärkelse - i de här länderna säljer biljetter till Sverige som inkluderar en förklaring av hur man ska utnyttja systemet.

Var sjätte spårbytare kommer dessutom från länder som sedan 2021 finns på Migrationsverkets lista över säkra ursprungsländer. En fjärdedel av spårbytarna har haft löneinkomster före asylansökan, alltså jobbat svart. En fjärdedel av spårbytarna har fått lön från fler arbetsgivare än den som arbetstillståndet gäller för, vilket också strider mot reglerna.

Riksrevisionen konstaterar också att bristerna i kontrollen av spårbyten leder till stor risk för lönedumpning och skenanställningar, vilket vi vet är extremt vanligt i Sverige, att utsatta människor utnyttjas på arbetsmarknaden samt att personer som inte ens uppfyller de redan generösa villkoren för spårbyte ändå beviljas uppehållstillstånd just för att ingen riktig granskning sker. Risken finns att det här i förlängningen gör att allmänheten tappar förtroendet för hela systemet.

Dessutom är det så att handläggningstiden för spårbytesärenden vanligtvis uppgår till flera månader eller till och med ett år utöver den tid som själva asylprocessen har tagit. Det gör att den asylsökande i praktiken kan jobba i Sverige under båda dessa tidsperioder även om lönen och övriga arbetsvillkor är sämre än vad som egentligen krävs på svensk arbetsmarknad, vilket naturligtvis leder till att människor utnyttjas.

Riksrevisionen konstaterar också att även i de fall då Migrationsverket avslår en ansökan om spårbyte för att villkoren inte är uppfyllda är det ändå möjligt för människor att jobba i Sverige utan arbetstillstånd under handläggningstiden och att det därmed finns ytterligare risk för att arbetsgivare utnyttjar situationen genom att till exempel erbjuda sämre villkor och lägre löner.

Riksrevisionen avslutar sammanfattningsvis med följande: "Sammantaget bedömer vi att spårbyte kan utnyttjas som ett sätt att kringgå lagstiftningen som gäller för övrig arbetskraftsinvandring. Den sökande kan få tillträde till den svenska arbetsmarknaden och arbetsgivaren kan undgå regelmässiga kontroller som gäller för arbetstillstånd vid övrig arbetskraftsinvandring."

Detta är ett diplomatiskt sätt att uttrycka det fullständigt uppenbara: Regelverket är som upplagt för fusk.

Det är naturligtvis inte bara Riksrevisionen som noterat detta. Delmi, alltså Delegationen för migrationsstudier, tar upp frågan i sin rapport 2020:1. Rapporten citerades också i Migrationskommitténs betänkande, så alla i utskottet bör vara bekanta med den. Det ska tilläggas att Delmi inte är någon konservativ institution utan extremt liberal i migrationsfrågan, så när det kommer kritik till och med därifrån bör man alltså lyssna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om spårbyte i migrationsprocessen - kontroller och upp-följning

Jag läser innantill: "Spårbytesmöjligheten framstår i ljuset av forskning på området som en extra chans att få stanna i Sverige för den som har fått avslag på sin asylansökan och haft ett arbete i Sverige. Frödin och Kjellberg (2015; 2017) visade att även de som inte uppfyllde villkoren för ett formellt spårbyte till arbetskraftsinvandrare, ändå kunde få arbetstillstånd (informella spårbytare). Ofta rör det sig om personer som vistats i landet under en utdragen process med asylansökan, överklaganden, avslagsbeslut och besked om av- eller utvisning - och sedan ansöker om arbetstillstånd från utlandet."

Vidare: "En konsekvens av de numer stora möjligheterna till spårbyte är, enligt flera informanter, att det sätts i system. Kristina Rännar, Migrationsverket, pekar också på att det riskerar att stöka till verksamheten genom att göra gränsen mellan att vara asyl- och arbetssökande mer diffus. Genom att söka asyl får man möjlighet att jobba och därigenom en chans att stanna i landet trots att man saknat asylskäl redan från början. De vidgade möjligheterna till spårbyte får till följd att ett nej i asylprocessen inte behöver vara ett nej till att få stanna i landet, vilket i sin tur gör att den som har fått nej inte har incitament att förbereda sig på återvändande. Ett liknande resonemang förs av Mikaela Eriksson, Justitiedepartementet: Att komma hit och söka asyl kan ju vara bara ett sätt för att legalisera vistelsen och vara här under ett kort tag och syssla med något annat. Det kan vara att jobba eller . vår oförmåga att kunna hantera de här asylansökningarna väldigt snabbt gör att det blir lockande att komma till Sverige för man kan ju legalt få vara här länge."

Mot bakgrund av allt detta är det väldigt svårt att begripa hur det över huvud taget kan finnas en reservation i detta betänkande. Hur är det möjligt att det finns politiska partier som är emot förslaget att spårbytet tas bort?

Reservationen kommer från de vanliga misstänkta, alltså de partier som ser kaos, utnyttjande av rättslösa och fattiga människor, lönedumpning och korruption som helt okej eller till och med något positivt så länge det övergripande syftet är att så många som möjligt som saknar asylskäl ändå ska få stanna i Sverige.

Jag tror dock att Centerpartiet å ena sidan och Vänstern och Miljöpartiet å andra sidan har lite olika ingångar, även om de samsas i en gemensam text.

För Centerpartiet handlar det om en viktig möjlighet för oseriösa företagare att utnyttja fattiga människor i lågavlönat arbete, att kunna sälja uppehållstillstånd för pengar och att pressa löner och arbetsvillkor, vilket givetvis är bra för lönsamheten.

För Vänstern handlar det snarast om något slags mental låsning som gör att man inte klarar av att förstå att asylansökningar kan vara helt ogrundade. Det spelar ingen roll att 80 procent av så kallade flyktingar semestrar i hemlandet - som de flytt för sina liv ifrån - eller att personer kommer från Mongoliet, som uppenbarligen inte befinner sig i krig eller någon humanitär katastrof och att nästan alla få avslag direkt. Men tydligen finns det ändå ett asylskäl i bakgrunden som ingen utom Vänsterpartiet känner till.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om spårbyte i migrationsprocessen - kontroller och upp-följning

I reservationen står det: "Systemet med spårbyte gynnar såväl samhället som individen." Men efter flera rapporter som radar upp exempel på hur extremt illa detta system fungerar för både samhället och individen är det svårt att inte misstänka att det egna intresset är det som styr. Reglerna gynnar inte samhället eller individen, utan de gynnar dessa politikers egenintresse.

För min del är jag glad över att detta vansinne kommer att få ett slut.

I detta anförande instämde Nima Gholam Ali Pour (SD).

Fru talman! Det förvånar mig inte det minsta att Tony Haddou absolut inte vill prata om sitt eget anförande och svara på frågor.

(TONY HADDOU (V): Det gör jag gärna.)

I stället säger han: Nej, vi pratar om pensioner i stället! Det blir mycket bättre.

(TONY HADDOU (V): Du säger ju att de inte kan leva.)

Personer som kommer till Sverige och personer som har bott här ett helt liv och är etablerade hamnar inte i samma situation. Det är två helt olika situationer. Det går inte att jämföra. Sedan håller jag absolut med om att pensionerna i Sverige bör höjas. Där är vi eniga. Men vi kanske skulle kunna hålla oss till saken, Tony Haddou.

Vi återgår till Mongoliet. Tony Haddou säger i sitt anförande att asylprocessen är rättsosäker och att spårbytet behövs som en sorts säkerhetsventil därför att det är väldigt många människor som egentligen har asylskäl som får avslag från Migrationsverket på grund av den här rättsosäkerheten. Då skulle jag vilja ta Mongoliet som ett väldigt bra exempel, för många av spårbytarna kommer från det landet.

Det pågår inget krig i Mongoliet. Det pågår ingen humanitär katastrof av någon annan art i Mongoliet. Ungefär 95 procent av dem som söker asyl därifrån får avslag direkt, vilket jag tror är fullständigt rimligt. Den egentliga siffran, om regelverket skulle tillämpas korrekt, borde vara någonstans runt 100 procent.

Påstår Tony Haddou på allvar att skälet till att 95 procent av dem som kommer från Mongoliet får avslag i första instans är rättsosäkerhet? Det finns alltså goda skäl för personer från Mongoliet att söka asyl i Sverige - det är bara det att Migrationsverket antingen inte känner till de skälen eller inte tror på utsagan från den enskilde. Är det detta som Tony Haddou på allvar står i kammaren och påstår?

Herr talman! Jag börjar med att notera att Tony Haddou inte har förstått Riksrevisionens mandat. Han återkommer till att Riksrevisionen inte rekommenderar att spårbytet tas bort. Det är alltså inte den granskningen som Riksrevisionen ska göra, utan Riksrevisionen granskar regeringens arbete i förhållande till dess egna uppsatta mål. Ett uppsatt mål för lagstiftningen i dag är att vi ska ha spårbytet, och då granskar man hur spårbytet ska fungera. Huruvida det ska existera eller inte är en politisk fråga, och det är inte så konstigt att Riksrevisionen inte ger sig in i den delen.

Tony Haddou har inte heller förstått vad problemet egentligen handlar om. Han återkommer gång på gång till att personerna dels är självförsörjande, dels är inne i systemet. Först och främst kan vi konstatera att dessa personer i dag under granskningsperioden har haft en lönetröskel på 13 000 kronor per månad brutto. Man är inte självförsörjande på en inkomst som uppgår till 13 000 kronor - i alla fall inte om man bor i en storstad i Sverige. Det är fullständigt uteslutet.

Att personerna skulle vara inne i systemet stämmer inte riktigt heller. Hela den rapport vi diskuterar handlar om hur systemet missbrukas, det vill säga att företagare säljer uppehållstillstånd och utnyttjar personerna för att anställa dem för sämre villkor och löner. Det är ett upplägg där en person vill ha ett arbetstillstånd och därför låter sig utnyttjas för att kunna stanna i Sverige. De är alltså inte inne i systemet.

Hur ser Tony Haddou på länder som till exempel Mongoliet? Många av dessa personer som söker asyl kommer från Mongoliet, och 90 procent av dem får avslag. Är det på grund av fel hos Migrationsverket? Är det felbedömningar, som Tony Haddou påstår? Pågår det egentligen ett krig i Mongoliet som ingen i Sverige känner till?

Herr talman! Enligt ett underlag om integration som tagits fram av Malmö stad har 56 procent av Malmös befolkning nu migrantbakgrund. Enligt rapporten lider staden därmed av något som kallas superdiversitet, vilket betyder att det helt enkelt inte finns någon majoritetsbefolkning längre.

Mot denna bakgrund argumenterar författarna för att hela tanken på integration ska skrotas och att staden i stället ska formalisera kulturell segregation som officiell samhällsmodell.

Jag vill därför fråga Ebba Busch följande: Har Malmö stad en poäng? Hur ska integration över huvud taget vara möjligt om en minoritet av svenskar ska integrera en majoritet med migrantbakgrund? Finns det över huvud taget någon möjlighet att lyckas med integrationen i Malmö med tanke på att integrationen har misslyckats under betydligt mer gynnsamma förhållanden, speciellt mot bakgrund av att det politiska styret där verkar tämligen ointresserat av detta?

Fru talman! Jag tror att ledamoten från Vänsterpartiet blandar ihop två olika saker. Det finns en lista på säkra länder, och personer från sådana länder får sedan genomgå ett påskyndat förfarande när de kommer till Sverige. Men det är något helt annat.

Nu talar vi om personer som kommer och söker asyl, får uppehållstillstånd och sedan åker på semester till sitt hemland. Det är den situationen vi talar om.

Ledamoten från Vänsterpartiet säger att hon inte kan bekräfta uppgiften. Men det är inte detta jag kräver. Jag säger bara att vi tar ett hypotetiskt fall. Vi säger att en person kommer till Sverige, söker asyl, får uppehållstillstånd och sedan åker på semester till sitt hemland - det land som personen har sökt asyl gentemot och påstår sig ha skyddsskäl i förhållande till. Jag kan lova ledamoten från Vänsterpartiet att det finns tusentals sådana personer. Danmark har jobbat aktivt med detta under en längre period. Där har man hittat hur många som helst. Vi kommer också att hitta dem. Var så säker på det!

Jag undrar hur Vänsterpartiet resonerar kring dessa fall. Anta att en person kommer till Sverige och säger: Det är för farligt att bo kvar i mitt hemland; jag är rädd för mitt liv! Sedan får personen uppehållstillstånd, och det första personen gör är att åka på semester till sitt hemland - samma land som personen hävdar att han inte kan bo kvar i. Är en sådan person en riktig flykting? Vi kan se det som ett helt hypotetiskt fall. Är detta en riktig flykting - ja eller nej? Det är en enkel fråga.

Fru talman! Enligt ett pm från Utrikesdepartementet som tidningen Fokus har tagit del av reser hundratusentals personer från Sverige till länder som UD avråder från resor till. Väldigt populära resmål är till exempel Irak, Iran och Somalia. Det handlar uppenbarligen om personer som har rötter i de här länderna, som har kommit till Sverige och sökt asyl, som har fått sina uppehållstillstånd och som sedan åker hem på semester.

Detta är ett beteende som borde leda till eftertanke.

Ledamoten från Vänsterpartiet sa att man inte sätter sig själv i en båt om inte båten är tryggare än det land man kommer ifrån. Det kanske stämmer. Det må vara sant. Spegelbilden av det argumentet borde vara att man inte åker på semester till ett land som man har flytt ifrån. Då har man nämligen inte flytt ifrån det landet, utan då är man snarare en ekonomisk migrant.

Vi kan alla sympatisera med att personer flyttar till andra länder för att få en bättre ekonomisk situation. Jag klandrar inte dem. Jag tycker inte att det är omoraliskt på det sättet. Däremot finns det absolut inget som helst krav på att Sverige ska dela ut uppehållstillstånd till sådana personer, även om beteendet inte är så klandervärt.

Vad detta handlar om, skulle jag säga, är ett organiserat bedrägeri. Man kommer till Sverige och säger: Jag behöver bo i Sverige. Jag kan inte bo i mitt hemland, för det är för farligt. Sedan får man ett uppehållstillstånd i Sverige, och det första man gör är att åka på semester till det hemland som man precis har flytt ifrån. Då har man inte varit ärlig.

Jag skulle vilja höra hur Vänsterpartiet resonerar kring detta. Det gäller nämligen inte en eller två personer, utan här pratar vi om hundratusentals personer. Planen går i skytteltrafik till de här länderna från Europa. Är dessa personer verkligen flyktingar?

Fru talman! Annika Hirvonen ställde två frågor. Jag började med den första. Sedan bollade jag tillbaka frågan till henne och det blev blankt. Hon har ingen aning om hur hon ska förklara detta fenomen, eftersom hon aldrig har funderat på det. Det har aldrig ens funnits i hennes sinnevärld att det här är ett gigantiskt bedrägeri och att dessa semesterresor bevisar det svart på vitt. Det var det första.

Låt mig gå vidare till ukrainarna. Ukrainarna är i Sverige under ett lite speciellt system, massflyktsdirektivet. Annika Hirvonen förstår inte riktigt hur det fungerar.

Ukrainare behöver inte söka asyl i Sverige, utan de får uppehållstillstånd bara genom att komma hit. Man prövar alltså inte om dessa personer har skyddsskäl eller inte, även om många av dem naturligtvis har det. Det gör att ukrainare i väldigt många fall reser fram och tillbaka till Ukraina. För bara någon vecka sedan träffade jag en kvinna som kommer därifrån. Hon har varit i Sverige och arbetat här, men hon ville sedan åka tillbaka för att vara med sin familj. Hon planerade att komma tillbaka till Sverige senare.

Vi vet inte exakt vilka behov denna grupp har. Vad regeringen har gjort är inte att fråga FN vad vi ska göra med gruppen. Regeringen har däremot bett FN göra en utredning bland de personer som är här för att förbättra kunskapsläget och skriva en rapport om vad personerna i fråga behöver, vad de vill göra, hur länge de kommer att stanna här och så vidare. När rapporten är klar kommer regeringen att vidta lämpliga åtgärder som jag hoppas är till fyllest för att förbättra situationen.

Det här förklarade migrationsministern under ett utskottsmöte. Jag undrar om Annika Hirvonen satt och sov när informationen gavs. Det är uppenbart att hon inte hängde med riktigt i vad som kommer att hända. Vi ska alltså börja med en utredning för att se över vad dessa personer behöver och sedan leverera det som är skäligt och rimligt.

Fru talman! Det var två frågor, och jag börjar med den ena.

Annika Hirvonen tar avstånd från min beskrivning av flyktingar som bedragare. Jag ska nyansera det hela lite. De som åker tillbaka till sina hemländer eller som söker asyl och begär skydd mot ett land som folk generellt åker på semester till är bedragare. Det är inget snack om saken.

Om man är beviljad asyl i ett land ligger det till på följande sätt. Man kommer till ett annat land och säger: "Hej! Mitt land befinner sig i kris, och jag kan inte bo kvar där för min fysiska säkerhets skull. Jag riskerar mitt liv om jag åker tillbaka, och därför vill jag ha ett uppehållstillstånd här." Det här är vad en asylansökan är i praktiken.

Om man får sin asylansökan beviljad och man sedan direkt, det första man gör, tar de bidrag som man uppbär i Sverige och åker hem på semester till det land som man har flytt ifrån är man en bedragare i mina ögon.

Låt mig börja med att bolla tillbaka frågan till Annika Hirvonen. Hur skulle hon beskriva en sådan person? Det handlar om en person som kommer till Sverige och säger: "Hej! Jag kan inte bo kvar i mitt hemland för att situationen där är för dålig." Och det första som händer när personen får ett uppehållstillstånd och lite bidrag är att personen väljer att åka tillbaka på semester till sitt hemland för att det är trevligt att träffa vänner och bekanta och göra sådant som man annars gör när man är på semester.

Beakta att det här inte är en eller två personer - det är hundratusentals personer! Flygplanen går i skytteltrafik till de här länderna med personer från Europa.

Vad skulle Annika Hirvonen kalla en sådan person?

Fru talman! Sverige står inför ett migrationspolitiskt paradigmskifte. Den största omläggningen av migrationspolitiken på en generation har påbörjats. Lagstiftningsmaskineriets hjul har börjat snurra, och när den här mandatperioden är till ända kommer vi att ha ett helt annat regelkomplex än det vi har i dag.

Sverige kommer att ha gått från regler som i praktiken uppmanar så många som möjligt, varifrån som helst och av vilken anledning som helst, att flytta hit utan en tanke på bostäder, egen försörjning, integrationspotential, kulturkrockar och alla andra konsekvenser.

Tidigare regeringar har byggt upp ett system som saknar alla restriktioner och spärrar. De byggde samtidigt upp en flora av huvudlöst frikostiga bidrag som har lockat hundratusentals människor att riskera sina liv och flytta hit till Sverige. Vissa har lyckats, andra inte.

När vi diskuterar det absurda i tidigare regeringars migrationspolitik fokuserar vi ofta på frågor om incitament, det vill säga att fattiga människor lockas att göra livsfarliga resor, och konsekvenser, det vill säga att Sverige steg för steg monteras ned och förvandlas till en spegelbild av några av världens mest dysfunktionella samhällen. Men, fru talman, det vi ofta glömmer är att hela detta massinvandringsprojekt också i grund och botten är baserat på en enda stor lögn, nämligen att personer som bor i instabila stater måste ta sig till Sverige i utkanten av Europa för att klara sin fysiska säkerhet.

Enligt ett internt pm från Utrikesdepartementet, som tidningen Kvartal tagit del av, flyger hundratusentals personer från Sverige till platser som UD avråder från resor till. Mest populära resmål är tydligen Irak, Iran och Somalia, och det är uppenbart att det handlar om personer som själva har rötter i dessa länder och som har kommit till Sverige som så kallade flyktingar.

Om vi utgår från att de här personerna är rationellt tänkande människor, vilket jag tycker att vi ska göra, kan det inte finnas något generellt skyddsbehov mot de här länderna. Det är omöjligt att hävda att man måste lämna ett land på grund av risk för sitt eget liv för att sedan vända tillbaka och åka på semester i samma land. Det är fullständigt ologiskt. Det är precis lika omöjligt att hundratusentals så kallade flyktingar kan semestra i hemlandet medan en annan grupp inte skulle kunna göra samma sak.

Den enda logiska slutsatsen som går att dra av detta är att den så kallade asylinvandringen till största delen är ett välorganiserat bedrägeri. Det är visserligen ett bedrägeri som har fått stöd ända uppifrån det socialdemokratiskt ledda Regeringskansliet, men inte desto mindre ett bedrägeri. Det blir ännu mer uppenbart i ljuset av invasionen av Ukraina när Europa fylls på med riktiga flyktingar.

Riktiga flyktingar stannar mestadels i närområdet och försöker återvända så fort det går. Riktiga flyktingar startar inte kampanjer mot socialtjänsten eller mot grundläggande mänskliga rättigheter eller kräver att vi ska ändra vår grundlag och göra oss av med yttrandefriheten. De kräver inte enorma ekonomiska förmåner, och de försöker inte skaffa sig ett stort antal identiteter för att kunna bedra socialförsäkringssystemet, och så vidare. Om någon frågar sig varför vi behöver det här paradigmskiftet är det just därför. Vi behöver göra oss av med de pullfaktorer som gör Sverige särskilt attraktivt för den här typen av missbruk.

Förslagen inom Tidöavtalet, rent materiellt, tar ett helhetsgrepp kring migrationspolitiken utifrån två ganska enkla principer. Den första principen är att den internationella asylrätten och EU-rätten ska respekteras fullt ut, och den andra är att de delar av migrationspolitiken som går utanför de tvingande delarna av det internationella regelverket ska fasas ut.

Sverige ska fortfarande uppfylla sina internationella förpliktelser, men ingenting mer. Ingenting förutom det. Det är rättvist, rimligt och välavvägt. I tillägg till detta finns även vissa frågor som inte riktigt passar in i vare sig Tidöavtalet eller det här angreppssättet, och de frågorna har vi sverigedemokrater som reservationer i betänkandet.

Fru talman! Det här angreppssättet avslöjar också i stor utsträckning hur tafatt tidigare regeringars ansats har varit för att normalisera det svenska regelverket. Redan i november 2015 meddelade regeringen att man skulle anpassa regelverket till EU:s miniminivå, vilket sedan mynnade ut i den så kallade tillfälliga lagen.

Miniminivån omfattade tre åtgärder: begränsning för alternativt skyddsbehövande att ta hit anhöriginvandrare, kortare uppehållstillstånd och en mer restriktiv humanitär skyddsgrund. Det var allt. Om den förra regeringen hade varit helt ärlig när de kallade detta EU:s miniminivå hade det inte funnits särskilt mycket utrymme att åtgärda den svenska migrationspolitiken ytterligare. Man kan ju inte komma lägre än till miniminivån. Men ärlig, det var man inte.

Skillnaden mellan då och nu är att det inte är 3 saker som ska göras inom Tidöavtalets ram, utan drygt 55 konkreta åtgärder. Skillnaden mellan då och nu är att den förra regeringen gjorde små kosmetiska förändringar för att inte helt tappa ansiktet inför ett val - det var alltså inget annat än röstfiske - medan vi tar ansvar för Sveriges framtid.

Fru talman! Den fråga som jag fått kanske flest gånger sedan den nya regeringen tillträdde är den om resultat: När ser vi resultat i form av minskade volymer? Svaret på den frågan är att det kommer att ta ett par år. Det regelverk som tidigare regeringar byggt upp för att attrahera människor är omfattande och delvis komplext, och det behöver göras om bit för bit. Precis på samma sätt som det är lättare att bränna en bil än att bygga en bil är det mycket lättare att riva ned en gräns än att sätta upp den.

Den svenska konstitutionella modellen bygger på en ganska långdragen lagstiftningsprocess, vilket i grund och botten är någonting positivt. Det står vi sverigedemokrater naturligtvis bakom. Men det innebär ju också att den typ av övergripande reformer som vi kommer att genomföra tar sin tid innan de kan träda i kraft. När så sker, med början under 2024 och 2025, kommer vi att se skillnad. Det kommer inte att gå så fort som jag och många andra önskar, men det kommer att bli gjort. Detta ska också ställas mot oppositionens alternativ, vilket blir tydligt när man läser betänkandet.

Vänsterpartierna vill i princip göra det som i praktiken är Europas mest generösa regelverk ännu mer generöst. De vill ge permanenta uppehållstillstånd till personer som inte har något skyddsbehov. De vill ge permanenta uppehållstillstånd till personer som har valt att strunta i utvisningsbeslut. De vill ha fler spårbytare, vilket innebär en avreglering av reglerna för arbetskraftsinvandring och så vidare.

Det socialdemokratiska partiet som är det överlägset största oppositionspartiet har presterat det allra minsta antalet reservationer - tre stycken - och det är dessutom bara förslag som regeringen redan arbetar med. Det finns alltså inga egna förslag eller motförslag. Tunnan skramlar tomt.

Det är också lite lustigt att läsa reservationstexten i till exempel reservation 1 av Anders Ygeman: "Det bör ställas kunskapskrav för permanent uppehållstillstånd. Regeringen bör därför utan dröjsmål utarbeta ett lagförslag när den pågående utredningen lämnat förslag om hur kraven på språk- och samhällskunskap för permanent uppehållstillstånd ska utformas."

"Utan dröjsmål" står det i reservationen. Utredningen för att se över hur förslaget ska se ut tillsatte Socialdemokraterna den 23 juni 2022, efter ungefär åtta års maktinnehav. Deras definition av begreppet "skyndsamt" är något udda, men det understryker också än en gång att det bara finns ett trovärdigt alternativ i kammaren på migrationspolitikens område.

Fru talman! Avslutningsvis vill jag tacka mina kollegor i samarbetspartierna för ett gott samarbete så här långt. Vi har inte exakt samma ingångsvärden i dessa frågor. Vi har alla varit tvungna att kompromissa. Vi har ändå respekterat varandras åsikter och har haft ett gott utbyte.

Fru talman! Det är som vanligt - gott om underhållning men väldigt lite information och inga konkreta svar. Min fråga var ganska enkel: Tycker Ola Möller att Socialdemokraterna agerade utan dröjsmål under förra mandatperioden, när man väntade åtta år med att tillsätta en utredning i en fråga där man visste att man hade riksdagens stöd, i alla fall under de sista fyra åren? Det är detta som står i reservationen nu: Utan dröjsmål vill man se dessa förslag komma på plats.

Det vill jag också. Och nu kommer vi att utan dröjsmål få se dessa förslag komma på plats. Det kommer att ske. Man blir dock lite fundersam. Det kanske finns en anledning till att Anders Ygeman inte ville hålla huvudanförandet.

Vad gäller rättsstatens principer kan vi konstatera att Ola Möller inte vet någonting om internationell rätt eller om rättsstatens principer och vad de innebär i dessa fall. Det finns en absolut rättighet för alla stater att bestämma vilka utlänningar som får befinna sig på deras territorier. Det är en grundläggande princip inom den internationella rätten. Det innebär inga som helst inskränkningar i rättsstatens principer att utvisa personer för bristande vandel. Detta borde Ola Möller känna till med tanke på att denna lagstiftning har funnits i Sverige förut, då införd av - kan han gissa vilket parti? - hans eget parti.