Jessica Wetterling

Fru talman! Nu ska jag också försöka prata så att jag får lite applåder. Det skapar lite prestationsångest att komma efter föregående talare.

Men först och främst skulle jag vilja yrka bifall till reservation 2.

Fru talman! Det finns ett ordspråk: Är man med i leken får man leken tåla. Som riksdagsledamot, när man är lagstiftare och makthavare, ska man tåla en hel del. Man ska tåla att bli granskad, och man behöver kunna redovisa vilka ekonomiska intressen man har.

Det finns ett register för att ge insyn i till exempel vilka aktier en ledamot äger eller om man har uppdrag eller anställningar utöver uppdraget som riksdagsledamot. Registret har funnits länge, och uppgifterna är offentliga. Men det är inte särskilt lättillgängligt, vilket skapar onödiga hinder. I stället borde dessa uppgifter, precis som i exempelvis EU-parlamentet, finnas publicerade på en hemsida, förslagsvis riksdagens hemsida.

Man behöver också som riksdagsledamot tåla att vara i Stockholm mer än man kanske hade önskat, i alla fall om man inte bor här i huvudstaden. Man får också tåla att åka en hel del med tåg eller andra färdmedel, och man tvingas vara borta från nära och kära.

Allt detta får och behöver man tåla; det är en del av uppdraget och något man är medveten om när man kandiderar.

Men, fru talman, bara för att man är med i leken ska man faktiskt inte behöva tåla vad som helst. Jag representerade mitt parti i den utredning som såg över riksdagsledamöters villkor och på vilket sätt stödet till den parlamentariska beslutsprocessen kan stärkas. Just nu pågår ett arbete med att omhänderta de förslag som gavs av utredningen, och det är välkommet.

Men det vi diskuterade mest var frågor kopplade till hat och hot men också andra frågor kopplade till trygghet och säkerhet. I utredningen tog vi del av resultat från såväl riksdagens egna undersökningar som den undersökning som kallas PTU, politikernas trygghetsundersökning, som regelbundet görs av Brå och innefattar förtroendevalda politiker på samtliga politiska nivåer.

Den senaste undersökningen ger ett väldigt nedslående resultat. Jag vet att fru talmannen också känner till det eftersom det var ett seminarium i förstakammarsalen om detta tidigare i dag. Var fjärde politiker uppger sig ha blivit utsatt för någon form av hot, trakasserier, våld, skadegörelse eller stöld. Om man är ung, kvinna eller har en etnisk minoritetsbakgrund är man ännu mer utsatt. Mycket av hoten och hatet kommer ofta direkt och digitalt på ett sätt som kan göra det svårt att undvika dem, exempelvis genom att de ramlar ned i ens mejlkorg eller kommer som meddelanden på sociala plattformar. Trygghetsundersökningen visar även att så få som en femtedel av dessa händelser polisanmäls, främst för att man inte tror att det kommer att leda till något eller för att man ser det som en del av uppdraget. Är man med i leken får man leken tåla, helt enkelt.

Men så är det naturligtvis inte. Hat, hot och andra former av brott är inget man ska tvingas tåla bara för att man har ett politiskt uppdrag. Men många med politiska uppdrag verkar anse att det till viss del ingår. Om det däremot skulle drabba ens familj, som inte valt att vara offentlig, passeras en röd linje.

Fru talman! För min egen del blev min pizzakväll med riksdagsgruppen för två år sedan avbruten av att polisen ringde. Någon hade skjutit ett antal skott in i mitt vardagsrum. Det går nog inte riktigt att beskriva alla de känslor och tankar som det väckte då. Det var såklart en chock. Men trots att tiden har gått kommer erfarenheten av den händelsen och konsekvenserna för mig att leva vidare.

Skälet till att jag känner mig fri att stå här i talarstolen och prata om just den händelsen är att det inte finns något som tyder på att den var kopplad till mitt uppdrag som riksdagsledamot eller till mig som person. Det verkar helt enkelt ha varit ett misstag, en så kallad felskjutning. Det är givetvis en lättnad, men om jag hade varit hemma hade det kanske inte haft så stor betydelse. Och framför allt hade jag om det hade haft koppling till mitt politiska uppdrag verkligen funderat på om det var värt att få sitt hem beskjutet för att ägna sig åt ett politiskt uppdrag. Antagligen hade jag inte tyckt det.

Fru talman! Vi är många som delar erfarenheter av att utsättas för hot och hat men också andra former av brott med koppling till vårt uppdrag. Även om just den här händelsen inte var kopplad till mitt uppdrag tog det tid att få klarhet i det. Även om jag tidvis också har fått ta emot hot och hat med koppling till mitt politiska uppdrag är jag relativt förskonad, tack och lov.

Men det är kanske detta som är det mest slående när det gäller den utsatthet som politiker vittnar om när det gäller hat, hot och andra brott: Utöver att man inte anmäler de brott man utsätts för verkar särskilt kvinnor se hot och hat som något man ska tåla och en del av det politiska uppdraget. Konsekvenserna verkar i stället bli att man lägger ansvaret på sig själv – att man överväger att lämna alla eller vissa uppdrag, att man undviker att engagera sig i frågor där man tror att engagemanget kan få negativa konsekvenser och att man minskar sin aktivitet på sociala medier för att slippa utsättas för brott. Detta är naturligtvis i förlängningen ett hot mot vår demokrati och det demokratiska samtalet.

När det gäller säkerheten här i riksdagen kunde vi i den här utredningen konstatera att det är relativt enkelt att vidta åtgärder. Men vi som riksdagsledamöter och alla andra med politiska förtroendeuppdrag har ju också i uppdrag att möta väljare. Vi kan inte bara låsa in oss i ett rum för att känna oss skyddade. Om ingen är beredd att ta på sig politiska uppdrag kommer det tyvärr inte att spela någon roll vilka arbetsformer vi har i riksdagen. Då spelar det ingen roll vilka övriga villkor som gäller för uppdraget, vilket arvode vi får eller hur tillgängliga riksdagens lokaler är.

Men alla de frågorna, om såväl tillgänglighet som arvoden, är naturligtvis väldigt viktiga att belysa. Det är också därför som Vänsterpartiet står bakom ett antal reservationer om det i detta betänkande.

Fru talman! Är man med i leken får man leken tåla, men inte till vilket pris som helst.

(Applåder)

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 1.

Precis som tidigare talare har pratat om handlar förslaget om att sänka trösklarna för återgång i arbete genom att möjliggöra för en försäkrad som har rätt till hel sjukpenning att i överenskommelse med sin arbetsgivare och under en begränsad tid få arbetspröva hos arbetsgivaren med bibehållen sjukpenning.

I många fall är det precis detta människor behöver ges utrymme att göra, det vill säga att pröva sig fram. När man har varit borta från arbetsmarknaden en längre tid är det nämligen svårt att veta vad man klarar.

Upplägget ska utgå från såväl den enskildes behov som vad som är möjligt ur ett arbetsgivarperspektiv – huruvida man kan justera arbetsuppgifter, arbetsplatsens utformning och andra aspekter av arbetet. Arbetsgivaren och den enskilde ska också vara överens om arbetsprövningen, och den får inte vara förknippad med krav på att den försäkrade ska prestera i någon utpekad utsträckning.

Herr talman! Regeringen har föreslagit att arbetsprövningen ska kunna pågå under två separata perioder om vardera 14 sammanhängande dagar inom en ramtid på ett år. Möjligheten till arbetsprövning bör enligt regeringen omgärdas av korta och tydliga tidsgränser för att det grundläggande villkoret för sjukpenning, det vill säga att arbetsförmågan ska vara nedsatt på grund av sjukdom, inte ska riskera att urholkas.

Vi i Vänsterpartiet är positiva till regeringens förslag att människor ska få möjlighet att arbetspröva med bibehållen sjukpenning, herr talman. Det ger fler möjlighet att komma i arbete.

En enskild person som har påbörjat två perioder och av något skäl inte kunnat fullfölja dem – exempelvis på grund av kortare sjukdom, som en förkylning eller en influensa, som tidigare talare var inne på – kommer dock inte att ha möjlighet att genomföra någon mer arbetsprövning inom ramtiden på ett år. Det tror vi riskerar att urholka förslaget, tyvärr. Det riskerar också att försvåra införandet av de möjligheter till återgång i arbete som alla partier i riksdagen verkar överens om.

Vi anser därför att det behöver finnas möjlighet att pröva olika arbetsmoment i en rimlig takt under en längre prövoperiod än i förslaget. Mot den bakgrunden har vi anslutit oss till reservation 1 om att prövoperioden för arbetsprövning ska få pågå i två perioder om vardera fyra sammanhängande veckor.

Vi anser också att det behöver finnas större flexibilitet gällande hur lång tid som måste gå mellan två perioder av arbetsprövning. Därför står vi bakom även reservation 3.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 12.)

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 11.

Människor som fritt kan uttrycka sina åsikter till varandra i samtal på arbetsplatsen, på torgmötet eller i medierna är det största hotet mot världens diktatorer. När människor vågar berätta om vilka problem de ser i samhället och om sin önskan till förändring är det nämligen fröet till organisering. Det är när vi upptäcker att vi är många som tycker likadant som vi kan bli starka och våga mer.

Just nu ser vi det tydligt i Iran. En regim som vet att den inte är omtyckt måste tysta människors röster innan de blir för många. Tidigare, när man kunde förbjuda en tidning, fängsla journalister och slå sönder tryckpressar, var det enklare. Numera kan varje person med en mobil och internetuppkoppling filma, fota och sprida information om vad som händer. När vi nu ser att Iran har stängt ned internet och mobiltrafiken växer oron för vad som verkligen händer där. Omvärlden måste givetvis kräva att information återigen kan spridas inom och från landet.

Vi ser det också i Gaza. En förutsättning för Israel att kunna genomföra sina krigsbrott har varit att förbjuda utländska journalister och att döda de palestinska reportrar som gjort sitt bästa för att få omvärlden att reagera på det pågående folkmordet. Man har precisionsbombat bostäder och tält där journalister har bott och prickskjutit på människor med pressvästar. Pressvästen som tidigare var ett skydd för demokratin och en säkerhet har i stället blivit en dödsfälla.

Herr talman! I går presenterade Reportrar utan gränser sin rapport för 2025, och det är också skrämmande läsning. Mer än hälften av världens befolkning bor i länder där pressfriheten är hotad. Över 500 journalister har suttit fängslade, och 67 har dödats. Allt fler länder går i en auktoritär riktning.

Det gör det svårare även för svenska journalister att bevaka vår omvärld och ge oss den nyhetsrapportering och viktiga kunskap som vi vill ha. Vi såg det exempelvis i våras när journalisten Joakim Medin fängslades i Turkiet. Även om han har släppts och är hemma har han fortfarande åtal hängande över sig, och det är oklart om han över huvud taget ska kunna verka som journalist i omvärlden framöver. Det är faktiskt något bisarrt att det inte är vilket land som helst utan Sveriges Natopartner Turkiet som utövar de här hoten mot en av våra journalister i landet.

Även i stabila demokratier som vår finns det svåra utmaningar och överväganden som man behöver göra för att hitta en balans mellan att bevara våra fri- och rättigheter på nätet och att skydda människors integritet och vår demokrati. En sådan komplicerad fråga, som tidigare talare har varit inne på, är vilka personuppgifter som ska få tillhandahållas på nätet av företag. Just nu tjänar företagen ganska mycket pengar på att samla in offentliga uppgifter om oss. Ibland är det känslig information, som tidigare domar, men även till synes oskyldiga uppgifter om adress, ålder och civilstånd kan utnyttjas av kriminella som letar efter platser och personer att råna.

Trots alla rapporter om hur detta har missbrukats samt EU-lagstiftningen på området och ett flertal statliga utredningar har regeringen nu meddelat att den inte avser att gå fram med de utlovade förslagen för att komma till rätta med situationen. Det är beklagansvärt och lite förvånande, även om det var ett tag sedan jag läste debattartikeln. Det riskerar också att bli ganska dyrt. I förlängningen finns det nämligen en risk att EU kommer att inte bara hota med viten utan också kräva viten om Sverige inte tar tag i den här problematiken och skyddar känsliga personuppgifter bättre. Det är också beklagligt att regeringen inte väljer att agera för att skydda de många olika sårbara grupper i samhället som utnyttjas i det här systemet, framför allt äldre som exempelvis utsätts för både våld och stölder.

För ett år sedan var regeringspartierna eniga om att täppa till det undantag i grundlagen som tillåter att söktjänster sprider personuppgifter utan personens samtycke. Vid tidigare utredningar har alla partier ställt sig bakom de förslag som varit avsedda att åtgärda den här bristen. Eftersom söktjänsterna fungerar med stöd i grundlagen krävs en ändring av den. Nu har den tidsgränsen passerat. Det gör att det dröjer fyra år till nästa möjlighet.

Jag tycker att regeringen behöver ta till sig den kritik som kom bara för några dagar sedan från PRO och andra pensionärsorganisationer om att detta kan få allvarliga konsekvenser för deras medlemmar. I Huskvarna misstänker polisen att en eller flera gärningspersoner har varit igång de senaste veckorna och riktat in sig just på personer över 80 år. När det gäller bedrägerier – men också rån, som i det här fallet – är dessutom mörkertalet stort. Det är många som skäms över att de gått på ett fejkmejl eller ett samtal från någon som utgett sig för att vara från banken eller dylikt. Vi vet att det görs många informationsinsatser för att upplysa allmänheten om att man inte ska lita på sådana som önskar att man exempelvis ska legitimera sig online.

Herr talman! En angränsande fråga som också rör vår frihet på nätet är hur man ska kunna stoppa den desinformation och spridning av hat och hot som utgör ett hot mot demokratin utan att man gör ingrepp som undergräver våra fri- och rättigheter. När vår uppfattning om vad som händer i världen i allt högre grad baseras på rapportering i sociala medier och när åsikter sprids snabbare än någonsin blir det också viktigt att förstå algoritmerna bakom spridningen och vilka intressen som styr flödena. I dag är det ett fåtal stora techbolag, eller kanske till och med ett fåtal män, som kontrollerar de plattformar som dominerar vår digitala vardag.

Riktigt skrämmande blir det när techbolagens ägare köper sig en plats vid den politiska maktens bord för att undvika regleringar och dessutom använder sina plattformar för att påverka val och uppmuntra till extremism och polarisering. Jag noterade ett exempel senast i går. En mäktig man i världen fick kritik. Han svarade med att han avsåg att kanske köpa upp bolaget som kritiken kom ifrån. Det är en väldigt märklig tid vi lever i för tillfället.

Utifrån det ställer vi oss bakom förslaget om att tillsätta en utredning för att analysera de globala plattformsföretagens påverkan på demokratin och hur skyddet för demokratin kan stärkas. En sådan utredning behöver komma till skott skyndsamt för att möta de ökade problem som desinformation, propaganda och påverkansoperationer innebär. Dessutom är det här året ett valår. Tillsammans med många andra i mitt parti och säkert också många andra i den här kammaren är jag allvarligt bekymrad över att det finns risk att det här får konsekvenser i form av valpåverkan även i Sverige och inte bara i länder i vår omvärld.

Herr talman! Som en motvikt till de snabba klipp som sprids på nätet med oklara avsändare behövs traditionella granskande nyhetsmedier. I ett glesbefolkat land som Sverige har det behövts offentligt stöd för att garantera lokal journalistik över hela landet. För två år sedan togs, som tidigare talare nämnt, ett nytt system fram för ekonomiskt stöd till de privata nyhetsmedierna. Flera av oss i oppositionen varnade då för att det nya mediestödet riskerade att innebära en mediedöd. Tyvärr har vi fått rätt.

Vi anser att mångfalden av nationella tidningar behöver värnas och har ett yrkande om det. Men flera medier som bidrar till mångfald i samhällsdebatten har redan tvingats lägga ned. Ett exempel är den liberala tidningen Nu. Jag beklagar verkligen att Nu lades ned, även om jag inte hörde till dess läsare. Det var en av de tidningar som bidrog till en bredare samlad debatt.

Jag inser att jag håller ett alldeles för långt anförande – jag beklagar. Men jag vill framhålla att det fanns andra saker som Vänsterpartiet varnade för när det skulle fattas beslut om tillkomsten av det nya mediestödet. Alla var överens om att ett nytt stöd krävdes, med tanke på de nya digitala medierna och att människor nu kanske inte nödvändigtvis läser en papperstidning. Men jag noterar exempelvis att även tidningar som rör nationella minoriteter nu inte får stöd. Det var någonting som Vänsterpartiet varnade för och som man enkelt hade kunnat åtgärda.

Herr talman! När politiska krafter i Sverige och i vår omvärld underblåser den auktoritära utvecklingen behöver vi gemensamt åstadkomma en stor och stark politisk motreaktion.

Vi i Vänsterpartiet har tidigare motionerat om att möjliggöra ett centrum för granskande journalistik. För att ge lite beröm till andra vill jag säga att det är väldigt glädjande att det nu är på gång. Men vi i Vänsterpartiet anser att det också krävs medel och mer stöd. Det är ett problem att mediestödet inte fullt ut delas ut till de medier som finns i samhället utan går tillbaka till Finansdepartementet. Vänsterpartiet har i sitt budgetförslag en halv miljard mer till mediestöden än vad regeringen har. Det kan givetvis låta som en stor summa, men det är ett lågt pris för att garantera att fler områden får nyhetsbevakning och kvalitetsjournalistik, vilket stärker vår demokrati.

Herr talman! Även detta är ett sådant betänkande som ska anmälas och inte behandlas av kammaren.

Det känns nästan överflödigt att stå här i talarstolen efter att hela kammaren fick höra den tidigare talarens föredömliga dragning och även fick en liten lektion om Europahymnen och andra saker som är lite kul kuriosa och sådant som kanske inte alla känner till. Jag ändrar mitt anförande något och rabblar inte en massa statistik utan tar tillfället i akt att i stället delge lite reflektioner.

Jag håller verkligen med om det som tidigare talare har noterat och funderat på och som utskottet gemensamt lägger fram för kammaren när det gäller just den uppgift som vi har: att följa upp riksdagens tillämpning av subsidiaritetsprincipen.

Vad är då subsidiaritetsprincipen? Den handlar om att beslut ska fattas på ett så effektivt sätt och så nära medborgarna som möjligt. Den används också för att avgöra på vilken nivå det ska beslutas om en fråga. Ska det vara på EU-nivå, eller ska det vara i ett nationellt parlament?

Det är också den ordning som vi har i Sverige. Vi vill ofta att beslut ska fattas på rätt nivå, och i Sverige handlar det givetvis om på kommunal nivå, på regional nivå eller i vårt riksdagsparlament.

Jag tror att alla, även mitt parti som historiskt sett har haft en kanske mer kritisk hållning till EU-parlamentet och EU:s andra institutioner än vissa andra i den här kammaren, i den oroliga tid och värld som vi lever i ser att det är ganska svårt för ett litet land som Sverige att på egen hand hantera exempelvis stora sociala techjättar. Där behöver kanske, precis som tidigare talare sagt, flera parlament gå ihop och gemensamt driva sin sak för att få gehör.

Vi har en regelbaserad världsordning som just nu utmanas på många sätt, vilket, tänker jag, absolut upptar mångas funderingar och helt enkelt manar till eftertanke kring hur man ska navigera i en alltmer orolig värld.

Men nu ska jag gå tillbaka lite till ärendet. Jag förstår att jag kanske svävade ut lite grann där, men jag tror att det är detta som är grunden för att vi subsidiaritetsprövar: Vi ska veta om det ska ske på EU-nivå eller i vårt nationella parlament. Vad blir bäst, och vilken maktfördelning ska gälla?

I riksdagen, precis som i alla andra nationella parlament i de länder som är medlemmar i EU, har man en skyldighet att bevaka att denna princip efterlevs. I riksdagen är det som sagt konstitutionsutskottets uppdrag att varje år göra en uppföljning. I år har vi tittat på 2024 års subsidiaritetsprövningar. Riksdagen prövade alltså totalt 45 förslag och lämnade 6 motiverade yttranden.

Något som utskottet även i år konstaterar är att vi på sätt och vis är bäst i klassen. Eller så kanske vi är sämst i klassen – vem vet? Vi lämnar i alla fall flest motiverade yttranden av samtliga nationella parlament. Och vi utnyttjar det verktyg som många andra parlament uppenbarligen väljer att inte använda.

Detta kan man också fundera på. Vad beror det på att det bara är 8 parlament, vill jag minnas, som har lämnat motiverade yttranden av 39 som har haft möjlighet? Vilka verktyg använder de övriga för att påverka? Eller är vi unika i Norden och Sverige och därför så besvärliga? Är det detta som gör att vi sätter oss emot? Är alla partier i riksdagen EU-kritiker? Jag tror inte det.

Jag tror dock att vi kanske, som tidigare talare var inne på, är väldigt noga. Vi har tyckt att det finns en princip och även ett värde i att pröva samtliga förslag som kommer, oftast från EU-kommissionen, till riksdagen. Vi väljer också att låta samtliga förslag gå till respektive utskott, för det är de som är bäst på att bedöma förslagets förenlighet och lämplighet.

Jag tänkte bara säga en sista sak som jag faktiskt grubblar lite på, något som tidigare talare också nämnt och som vi konstaterar i vårt betänkande. Över tid är det i knappt 8 procent av samtliga inkomna prövningsärenden som riksdagen har lämnat motiverade yttranden. Frågan är, herr talman: Är det mycket eller lite?

Herr talman! Det är lite speciellt att debattera, eller kanske snarare redovisa, den granskning som konstitutionsutskottet gör. Eftersom detta är ett enigt betänkande skulle jag nästan bara kunna fylla på efter tidigare talare och belysa de delar som de inte riktigt hann med.

Som tidigare talare har beskrivit är det ett gediget arbete som konstitutionsutskottet gör även vid höstens granskning. Det består av många olika delar, och man vill givetvis betona allihop. Det finns alltså viktiga medskick från utskottet i alla delar, och jag väljer att belysa ett antal av dem.

Herr talman! Vi i konstitutionsutskottet har till uppgift att för riksdagens räkning två gånger per år anmäla resultatet av våra granskningar. På våren gör vi den kanske mer uppmärksammade granskningen, som specifikt utgår från de KU-anmälningar som alla riksdagsledamöter kan göra av enskilda ministrar. På hösten granskar utskottet regeringens arbete mer generellt och ser till maskineriet, som tidigare talare nämnde.

Vi betonar och framhåller delar som ibland kan framstå som rena självklarheter, men utifrån utskottets granskning har alla partier i riksdagen gemensamt sett behovet av att göra olika medskick även i år. Precis som tidigare talare har varit inne på förväntar vi oss givetvis att de här signalerna uppfattas av regeringen trots att de kanske framstår som något mjukare. Även om vi tillhör olika partier är vi alla måna om att regeringsarbetet fungerar väl och att regeringens samarbete med riksdagen är tillfredsställande.

I en värld där det pratas mycket om polarisering och ett högt tonläge tycker jag personligen att det känns fint att vi i detta utskott oftast lyckas stå emot detta och arbeta för att hitta gemensamma slutsatser. Det är en styrka att vi ännu en gång lämnar ett enigt granskningsbetänkande.

I slutändan handlar det om vår demokrati. Det handlar om att spelreglerna för demokratin värnas och att regelverket efterföljs oavsett vilka partier som sitter vid makten. Det handlar om att vi gemensamt i den här kammaren ser vikten av att såväl majoritet som opposition i riksdagen kan verka.

Herr talman! I årets granskning har utskottet gått igenom regeringsprotokollen från 2024. Vi påminner ännu en gång om vikten av att författningar kungörs i god tid före ikraftträdandet. Flera författningar har beslutats om mycket nära datum för ikraftträdandet. Detta är inget nytt problem, men när det sker riskerar det att urholka rättssäkerheten. Det är myndigheter, kommuner, regioner och i slutändan framför allt enskilda som får ta konsekvenserna. God förvaltning kräver mer än snabba beslut; den kräver också förutsägbarhet. Utskottet förutsätter naturligtvis att regeringsbeslut undertecknas som de ska och att statsråd som undertecknar ett beslut också har varit på plats.

Herr talman! Utskottet har denna gång även granskat vissa förvaltningsärenden som gäller överklaganden av beslut som är kopplade till rennäringslagen. Detta har i huvudsak handlagts inom Landsbygds- och infrastrukturdepartementet. Utskottet noterar att det i de granskade ärendena inte sällan förekommer att regeringen redan i ett tidigt skede vet att man kommer att behöva göra bedömningar när ett överklagande kommer in om till exempel talerätt eller anstånd. Trots detta har bedömningen av frågor som man måste göra i ett tidigt skede i flera fall dröjt. Hanteringen sker alltså inte så skyndsamt som den borde ske.

Utskottet kräver en mer skyndsam hantering, som görs direkt när ett överklagande kommer in till Regeringskansliet. När grundläggande processuella frågor som talerätt och inhibition prövas sent i processen leder det nämligen till långa handläggningstider och ökad osäkerhet för de berörda. Det är något som KU har granskat bland annat när det gäller gruvärenden och tillståndsprocesser i många andra delar av vårt samhälle. När processen blir fördröjd och när man inte gör en bedömning i ett tidigt skede blir det hela givetvis väldigt svårt att förena med de krav på effektivitet och rättssäkerhet som regeringen själv ofta framhåller.

Herr talman! Vidare är vi i KU tydliga när det gäller regeringens hantering av JO:s framställningar och beslut. Justitieombudsmannen är inte bara rådgivare i största allmänhet utan ett centralt instrument för att förbättra statsförvaltningen. När regeringen låter Justitieombudsmannens ärenden och framställningar bli liggande och inte tydligt redovisar vilka åtgärder som vidtas försvagas riksdagens kontrollkedja. I vår granskning uppmärksammas några fall där framställningar eller beslut inte hanterats alls, trots att det gått flera år sedan de överlämnades. Det är givetvis inte acceptabelt i längden.

Vi har även, som tidigare talare varit inne på, granskat lagstiftningsarbetet. I en betydande del av propositionerna har Lagrådet lämnat kritiska synpunkter, ibland med tydliga invändningar mot beredningen. Regeringen har rätt att gå vidare trots sådan kritik, men precis som tidigare talare har påpekat krävs då öppenhet och tydlighet. När remisstiderna pressas och invändningar avfärdas utan ordentlig redovisning riskerar lagstiftningens kvalitet att försämras – och det är faktiskt vi i denna kammare som i slutändan ska ta ansvar för lagarna. Utskottet understryker att det är angeläget att Lagrådets centrala roll i lagstiftningsarbetet inte urholkas.

Jag vill också, herr talman, nämna något om styrningen av affärsverken. KU konstaterar att regelverket är otydligt och svårt att överblicka. Här finns förbättringspotential för framtiden, särskilt med tanke på de avgörande verksamheter som dessa affärsverk ansvarar för, bland annat infrastruktur och andra samhällsfunktioner.

Avslutningsvis vill jag även säga några ord om Utrikesnämnden. Vi i utskottet har givetvis förståelse, precis som alla andra, för att ett försämrat omvärldsläge kräver snabb hantering. Men även i oroliga tider, och kanske extra mycket då, är det viktigt att vi håller fast vid våra konstitutionella principer. Riksdagens insyn får aldrig reduceras till en formalitet.

Herr talman! I dag debatterar vi utgiftsområde 1, som handlar om grunden för vår demokrati, rikets styrelse, hur medier kan verka fritt och minoriteters och urfolks rättigheter. Det är de delar som ingår i det här utgiftsområdet. Men precis som tidigare talare, bland annat utskottets ordförande, har varit inne på ska man se varje partis budgetförslag som en helhet.

Vänsterpartiets budgetförslag är i sin helhet väldigt tydligt med att när tiderna är tuffa ska makten ta ansvar. De senaste åren har den svenska ekonomin utvecklats svagt med låg tillväxt och stigande arbetslöshet. Det har resulterat i en svag utveckling för framför allt hushållens konsumtion och investeringarna i näringslivet.

Sverige är ett av de länder där de ekonomiska klyftorna har ökat mest sedan 1980-talet. Regeringen har ändå valt att sänka skatterna med sammanlagt 110 miljarder under den här mandatperioden, vilket innebär att utrymmet för att satsa på hushållen och välfärden ständigt minskar. Även i år väljer man att göra skattesänkningar, nu med över 50 miljarder. I mitt partis budget finns en helt annan inriktning där vi i stället för att sänka skatterna vill beskatta bankernas övervinster och höja kapitalskatterna. Vi vill omvandla dagens rotavdrag till ett grönt rotavdrag för att underlätta den gröna omställningen. Vi stärker också välfärden, med särskilt fokus på sjukvården.

Även Vänsterpartiet gör prioriteringar. Vi föreslår exempelvis minskande anslag till hovet och lägre ersättningar till oss själva som riksdagsledamöter. I stället prioriterar vi att avsätta medel till att stärka Sametinget och inrätta en nationalscen för Sápmi. Vi vill också se till att strategin för judiskt liv fullföljs och stärks i sin helhet. Där kan jag notera att Vänsterpartiet lägger mer pengar än vad regeringen gör. Jag tycker att det är lite sorgligt att man inte fullt ut finansierar den utredning man själv värnar.

Vänsterpartiet väljer också inom det här utgiftsområdet att behålla det särskilda anslag som regeringen avskaffade förra året för den nationella minoriteten romer. Om vi som land ska uppfylla det vi har sagt om att nå romsk inkludering till 2032 behöver regeringen lägga mer pengar på det. Det har man faktiskt gjort nu jämfört med tidigare år, men det räcker inte, för utvecklingen ser tyvärr allt sämre ut.

Jag tycker att talmannen på ett utomordentligt sätt har visat hur man kan företräda Sveriges riksdag och Sverige som stat. Jag anser därför inte att monarkin har den viktiga roll som tidigare talare varit inne på.

Herr talman! Från Vänsterpartiets sida vill vi kraftigt stärka politiken för Sveriges nationella minoriteter. Utskottets ordförande och vice ordförande höll förra veckan i ett väldigt bra seminarium som uppmärksammade att vi i 25 år har haft en minoritetspolitik för våra erkända nationella minoriteter. Problemet är bara att utvecklingen inte går framåt så snabbt och så mycket som i alla fall vi från Vänsterpartiet hade önskat. Riksrevisionen kommer med rapporter som bekräftar den bild som de olika minoriteternas företrädare skriker om. Det gäller särskilt den svåra situation som språken har. Vi får internationell kritik, och det har vi fått genomgående under många år.

I dag brister staten i sitt ansvar. Språken är akut hotade och riskerar att försvinna. Minoriteternas kultur pressas tillbaka, och i många kommuner saknas resurser för att man ska kunna leva upp till lagen. Vi föreslår därför betydande förstärkningar. Totalt lägger vi ungefär 300 miljoner mer än regeringen i satsningar på den nationella minoritetspolitiken.

Även Sametinget ligger under detta utgiftsområde. Samerna är ju en del av våra nationella minoriteter och är också ett urfolk. Sametinget har länge hållits tillbaka på grund av otillräckliga resurser. Man har precis fått ett nytt styre, eftersom de behövde hålla omval efter sitt senaste val.

Ett litet bevis på hur oprioriterade nationella minoriteter och urfolket samer är i vårt land är att Sametinget behövde bekosta omvalet med egna resurser. Sametingets redan knappa budget fick stå för denna omkostnad, vilken bland annat jag och några andra ledamöter i konstitutionsutskottet var skyldiga till eftersom vi också har en roll som ledamöter i Valprövningsnämnden. Det var vi som – på goda grunder, skulle jag säga – föreslog att ett omval skulle genomföras. Men jag hade inte föreställt mig att det skulle bekostas av minoriteten själv.

Herr talman! Frågan om våra minoriteter och urfolket samer handlar också om respekt och historisk upprättelse. Sverige har länge varit skyldigt att göra mer.

Något annat som jag särskilt vill lyfta fram från Vänsterpartiets budgetförslag är medierna. I en tid då desinformation, fake news och andra krafter försöker påverka det demokratiska samtalet behöver vi värna våra fria och oberoende medier. En levande demokrati kräver en mångfald av röster, inte färre, och det sista jag särskilt vill ta upp är mediestödet. Vänsterpartiet lägger mer än en halv miljard mer än regeringen.

Det som är sorgligt och som vi från oppositionen också varnade för är att man nu kan se att de riktlinjer som regeringen har gett Mediemyndigheten också gör att mångfalden bland medier försvinner. Framför allt har vi ett problem i dag med att inte ens de pengar som regeringen avsätter delas ut till oberoende och fria medier. Det utgör ett problem oavsett vilken nivå man anser att mediestödet bör ligga på, och detta är något som i alla fall vi partier i utskottet borde kunna vara överens om. Jag hoppas att regeringen kunde ta till sig det. Det handlar ju om att det som man avsätter också ska gå till de fria medierna och inte bara går tillbaka till Regeringskansliets svarta hål.

Herr talman! Det är lite lustigt, men jag skulle kunna skriva under på nästan allting som föregående talare sa. Jag tyckte att det var en väldigt bra redogörelse av vad ärendet innehåller. Det är ett minst sagt omfattande och gediget utredningsarbete som ligger till grund för det ärende vi debatterar i dag.

Herr talman! Inledningsvis vill jag yrka bifall till Vänsterpartiets reservation 2 i betänkandet, som handlar om att stärka Lagrådets roll och värnandet av våra fri- och rättigheter. Jag kommer att återkomma till förslaget senare i mitt anförande.

Framför allt, herr talman, tänkte jag säga något om betänkandet i dess helhet. Eftersom det rör vår grundlag är det ett förslag som kommer att debatteras igen efter nästa års val. Som alltid när det gäller att ändra i grundlagarna ska det ske med en stor eftertänksamhet och inte förhastat utifrån tillfälliga situationer eller en tillfällig riksdagsmajoritets tycke.

Just därför har det under lång tid bildats en praxis att eftersträva breda majoriteter. I närtid kommer denna praxis efter valet, i alla fall vad det verkar, att slås fast genom att man ger vår grundlag ett starkare skydd. Som så ofta när det gäller att ändra i en grundlag har detta noga utretts i en parlamentarisk utredning där samtliga partier har ingått. Vi i Vänsterpartiet stod och står bakom utredningens förslag i dess helhet.

Det viktiga i förslaget – särskilt utifrån den debatt i samhället som tidigare talare pratade om – är att man behöver se alla de förslag som innefattas i betänkandet som just en helhet.

Kortfattat kan man säga att betänkandet innehåller ett antal olika delar.

En del handlar om att stärka riksdagens möjligheter att sammanträda för att vi inte ska hamna i den situation som föregående talare tog upp, där regeringen tvingas fatta beslut på egen hand utan att från början inhämta riksdagens godkännande.

En annan del är att stärka och göra vissa förändringar när det gäller krigsdelegationen.

Den tredje och kanske största delen är, precis som föregående talare sa, att det införs nya bestämmelser om normgivning vid allvarliga fredstida kriser som innebär att riksdagen med kvalificerad majoritet ska kunna ge regeringen särskilda befogenheter att meddela föreskrifter som behövs för att hantera en krissituation.

Det ska verkligen betonas att det finns ett stärkt minoritetsskydd i den här delen och att riksdagen när som helst ska kunna återkalla en sådan befogenhet.

Herr talman! För Vänsterpartiet blev det, särskilt efter pandemin, uppenbart att det saknas en tydlig reglering av hur beslutsfattandet ska gå till i brådskande och allvarliga situationer, exempelvis en pandemi eller en annan oförutsedd och exceptionell samhällskris.

Detta gjorde att riksdagen under pandemin blev tvungen att fatta en rad snabba beslut som i stort sett enbart gick ut på att verkställa det regeringen redan beslutat om. På grund av tidspressen fanns det ofta svårigheter för riksdagen att skaffa sig någon djupare kunskap om vissa ärenden.

Riksdagen hade därför svårt att ställa regeringen till svars för innehållet i lagstiftningsärendena. Vänsterpartiet anser att detta var en allvarlig brist. Det var också det här som låg till grund för att man tillsatte en parlamentarisk utredning. Riksdagen och utskottskanslierna har inte samma möjlighet att utreda och bereda förslag som Regeringskansliet, och Vänsterpartiet anser att det inte är en framkomlig väg att på det sättet förlita sig på att kunna lagstifta genom utskottsinitiativ.

Det finns ett antal situationer där detta har inträffat. Det gäller exempelvis Sudanfallet, där jag personligen är ganska kritisk till att utrikesutskottet genom ett utskottsinitiativ fattade beslut om en insats som, om den hade gått fel, hade varit helt omöjlig att utkräva ansvar för av regeringen. Det var ju riksdagen som hade tagit initiativet på eget bevåg. Och är det något vi särskilt månar om i just konstitutionsutskottet är det att kunna utkräva ansvar av den regering som sitter vid makten.

Vi anser också att det finns goda möjligheter, vilket också visades under pandemin, att genom en bra dialog mellan riksdag och regering ha ett snabbt beslutsfattande där riksdagen hålls informerad.

Något som pandemin dock också visade, och även andra kriser innan dess, var att det är väldigt svårt att förutse vad som blir nästa kris. Nu är vi kanske rustade inför en kommande pandemi. Just därför kommer nästa kris som på detta sätt drabbar vårt samhälle antagligen inte att vara en pandemi.

Herr talman! Vänsterpartiet vill ändå betona vikten av att regeringen är återhållsam med den möjlighet som den nu kommer att ges inom grundlagen. Vi förutser och förväntar oss att det är väldigt få situationer då regeringen inte kommer att kunna invänta en riksdagsbehandling, utifrån de andra delarna i förslaget som gör att riksdagen får större möjligheter att fatta beslut. Om vi till exempel inte skulle kunna fatta beslut i den här kammaren är detta inte längre bundet till just de här lokalerna.

Vi anser också att ansvarsfördelningen mellan riksdag och regering bör kvarstå så långt som möjligt även i tider av kris.

Vi har som sagt ett antal reservationer i betänkandet. Den jag tänkte lyfta handlar om Lagrådet – reservation 2, som jag också yrkar bifall till. Vi anser att det bör utredas hur man skulle kunna stärka Lagrådets möjlighet att granska lagförslag i efterhand när det gäller hur dessa förhåller sig till fri- och rättigheter.

Den senaste krisen var ju pandemin, och jag känner att jag pratar väldigt mycket om den. Men historiskt finns givetvis även andra kriser där alla partier känt en vilja att visa handlingskraft. Det såg vi verkligen under pandemin. Alla partier upptäckte helt plötsligt att man kunde föreslå utskottsinitiativ. Det blev nästan inflation i den delen. Alla ville visa handlingskraft och sina egna goda förslag om hur krisen skulle kunna hanteras.

Man skulle i en framtida fredstida kris kunna tänka sig att vi partier i riksdagen är så måna om att visa handlingskraft att vi glömmer bort att värna våra fri- och rättigheter. Därför anser Vänsterpartiet att det finns skäl att se över om inte Lagrådet skulle kunna fylla en funktion när det gäller detta.

I övrigt står vi bakom förslagen i betänkandet.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 1.

Jag hade planerat att inleda mitt anförande på ett visst sätt, men när jag hörde föregående talare blev jag lite förvånad och undrade nästan om han läst vad regeringen själv skriver i sin proposition. Mats Green sa precis många fina ord i talarstolen, men det är ju ett faktum att regeringen själv skriver i sin proposition att det här förslaget kan innebära ett försämrat skydd för den personliga integriteten och att det finns en risk att tilliten till myndigheterna minskar.

Jag blev lite förvånad när jag hörde anförandet. Det är ju inte jag och Vänsterpartiet som säger detta, utan det är regeringen själv. Jag får rekommendera Mats Green att läsa propositionen lite till.

Fru talman! Vänsterpartiet anser, precis som regeringen, att det är av yttersta vikt att förhindra felaktiga utbetalningar från våra välfärdssystem, att stoppa fusk och att stoppa den organiserade brottslighet som ätit sig in i vår välfärd. På grund av omfattande och ogenomtänkta privatiseringar och utförsäljningar har välfärden genomgått stora förändringar som har gjort den sårbar och till en måltavla för oseriösa företagare och ekonomisk brottslighet.

Det är just därför vi i Vänsterpartiet tycker att det är olyckligt att regeringens förslag att införa en sekretessbrytande bestämmelse kan leda till ett helt okontrollerbart informationsutbyte där konsekvenserna inte går att överblicka. Detta står i strid med min och Vänsterpartiets syn på integritet och med den uppfattning om skydd för sekretessbelagda uppgifter och människors integritet som har gällt fram till nu. Det här förslaget är tyvärr inte så väl avgränsat som vissa andra partier påstår.

Fru talman! Vänsterpartiet värnar demokratiska grundvärden som rättssäkerhet och skydd för den personliga integriteten. Den tekniska utvecklingen med allt större möjligheter till insamling av privata uppgifter innebär en stor utmaning. I dag är det möjligt att samla in en stor mängd uppgifter av känslig karaktär som visar var människor befinner sig och vilka rutiner de har. Det är därför av yttersta vikt att skyddet för den personliga integriteten hela tiden bevakas i takt med den ökande digitaliseringen.

Samtidigt vill vi i Vänsterpartiet givetvis inte försvåra de brottsbekämpande myndigheternas arbete med att utreda och beivra brott. Därför är vi angelägna om att det finns ett regelverk som ger ett gott skydd för Sveriges och landets invånares säkerhet.

Fru talman! Jag är en av dem som berörs av den personuppgiftsläcka som skedde förra månaden. Jag är verkligen inte ensam – över 1 miljon svenskar berörs. I den kommun som jag var anställd i är alla anställda sedan 2011 drabbade. För min egen del ledde detta främst till lite obehag och till funderingar på vilka uppgifter om mig som kan användas och på vilket sätt. Jag kanske behöver vara lite mer vaksam än tidigare. För en person med skyddad identitet kan en läcka som denna dock vara rent livshotande.

Jag tror att alla begriper att risken för att känsliga uppgifter kommer i orätta händer blir större ju fler som får tillgång till uppgifter om enskilda. Just därför anser vi att det är viktigt att sekretessbrytande regler införs på ett genomtänkt sätt och att man balanserar olika värden mot varandra. För övrigt finns det redan i dag sekretessbrytande regler för att underlätta samarbetet mellan myndigheter.

Vänsterpartiet står bakom ett annat förslag som behandlas i riksdagen i dag, nämligen att man ska få bättre möjlighet att dela information inom Polismyndigheten. Vi från Vänsterpartiet säger alltså inte alltid nej till allt, men vi kan inte stå bakom förslaget i detta ärende i dess nuvarande skick. Därför anser vi att regeringen bör ta fram ett mer proportionerligt och rättssäkert förslag som riktar in sig på att bekämpa grova brott.

I likhet med Lagrådet anser vi att regeringens förslag är ett radikalt avsteg från de principer som hittills har gällt på offentlighets- och sekretessområdet och att det innebär en risk för att uppgifter som bör ha sekretesskydd sprids i en omfattning som inte är motiverad.

Vi instämmer i den kritik som många remissinstanser, bland andra Integritetsskyddsmyndigheten, Justitiekanslern, Riksdagens ombudsmän, Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden och Statens haverikommission, har fört fram om att detta förslag kan leda till ökad risk för intrång i den personliga integriteten, bristande tillit till myndigheter och att sekretesslagstiftningen blir ännu mer svårtillämpad än i dag, eftersom den har förändrats flera gånger på relativt kort tid och dessutom inte har hunnit utvärderas.

Fru talman! Det finns väldigt goda skäl till att vi har ett remissförfarande i Sverige. Efter att regeringen har låtit göra en utredning ska man kunna få förslagen i utredningen allsidigt belysta av de myndigheter vi har i Sverige för att få exempel på vad som skulle kunna vara brister i utredningen. Det är därför vi tycker att det är väldigt oroväckande att regeringen har skickat denna utredning på remiss och fått in väldigt många kritiska synpunkter men trots det inte har gjort några förändringar utan bara gått vidare och lagt fram förslaget till riksdagen. Det är oroväckande för remissväsendet. Det är också oroväckande eftersom det kommer att leda till stora konsekvenser på den personliga integritetens område. Därför yrkar jag avslag på utskottets förslag.

Herr talman! Det brukar vara färre i kammaren när jag pratar om konstitutionsutskottets viktiga frågor. Men våra grundlagar är inte vilka lagar som helst. De är grunden för vår demokrati. Det är också därför de är överordnade alla andra lagar och har ett starkare skydd. De definierar hur Sverige styrs och skyddar våra grundläggande fri- och rättigheter. Men även om de har ett starkare skydd än andra lagar har exempel i världen visat att man aldrig kan ta demokratin för given och att demokratier ibland är skörare än vad man har förutsett.

I Sverige har det länge funnits en praxis när det gäller förändringar i grundlagarna: att vi partier strävar efter att nå breda överenskommelser för Sveriges bästa. Precis så har skett i denna fråga. I tre år har en grundlagsutredning, som dessutom varit enig, utrett hur man kan stärka domstolarnas oberoende och stärka skyddet för vår demokrati.

Det brukade vara så att man tillsatte en parlamentarisk utredning som genom ett givande och tagande såg till att finna kompromisser och hitta det man kunde få brett stöd för. Partierna visade varandra ömsesidigt förtroende. Det krävde naturligtvis att alla ledamöter i en utredning gjorde sin läxa och förankrade sitt ställningstagande internt i sitt parti.

Nu fastställs den praxis som under lång tid har varit gällande tradition i Sverige när det gäller hur vi ändrar våra grundlagar.

Herr talman! Jag tycker verkligen att det är olyckligt att en utredning som var helt enig har lett till att vi nu står här, trots att utredningen fick goda förutsättningar. Det väcker frågor kring den tillit vi kan visa varandra i framtida parlamentariska utredningar.

Herr talman! Vänsterpartiet kommer att rösta nej till yrkandet.

(Applåder)

I detta anförande instämde Samuel Gonzalez Westling, Tony Haddou och Isabell Mixter (alla V).

Herr talman! Varför har vi demokrati? Är den egentligen så bra, och varför?

Allt fler, särskilt unga, verkar tvivla och ifrågasätta demokratin som samhällssystem. I går kom årets rapport från Ungdomsbarometern som visar att allt fler unga oroar sig för demokratins framtid och tvivlar på dess förmåga att hantera våra samhällsutmaningar. Samtidigt upplever bara var fjärde ung person i Sverige att de kan påverka samhället. Innan coronapandemin upplevde ungefär hälften av de unga att de kunde påverka. På fem år har minskningen varit markant.

Jag tror att vi vuxna verkligen behöver fundera över vad som ligger bakom. Demokratins tillbakagång globalt och en osäker omvärld där auktoritära ledares humör för dagen påverkar oss i vardagen är naturligtvis bidragande faktorer. Men många unga beskriver också i undersökningen att allt hänger samman med ett samhällsklimat som upplevs alltmer splittrat med otrygghet, växande sociala och ekonomiska klyftor samt en tilltagande polarisering. Trots allt skedde genombrottet för demokrati i Sverige med allmän och lika rösträtt för bara drygt hundra år sedan. Man behöver inte gå så många generationer tillbaka i historien för att hitta en tid när många av de fri- och rättigheter som vi i dag tar för givna var långtifrån självklarheter.

Herr talman! Den demokratiska tillbakagången bland världens länder har pågått i 25 år och visar inga tecken på att avta. Den senaste demokratirapporten från VDem Institute vid Göteborgs universitet visar att demokratiska länder nu är i minoritet och att yttrandefriheten minskar. Deras mätningar visar också att autokratiseringen, alltså avdemokratiseringen, ofta sammanfaller med en hög grad av desinformation och polarisering. Och inget land är immunt – inte ens Sverige.

Vad är egentligen poängen med demokrati? Är det bara det minst dåliga systemet? Det anklagas ofta för att vara långsamt och ineffektivt, och som politiker riskerar man att inte få precis som man vill. Man måste också kompromissa, och de slagkraftiga förslagen kanske urvattnas på vägen. Eller så är det precis tvärtom, det vill säga att vi lyckas fatta klokare och mer genomtänkta beslut när vi har en gedigen lagstiftningsprocess, när vi får tänka efter och vända och vrida på argument för och emot. Det finns en poäng med en viss tröghet, förutsägbarhet och stabilitet i vårt system.

Forskning har länge visat att demokratier fattar mer kunskapsbaserade och därmed förnuftigare beslut. Autokratier förtrycker däremot fri kunskap, fria medier och konstnärer som granskar och ifrågasätter makten. Det leder till oförnuftiga beslut och lidande i form av krig, svält och ohälsa.

Så sent som förra året gick Sveriges riksbanks pris i ekonomi, det som felaktigt brukar kallas för Nobelpriset i ekonomi, till forskare som just har visat hur avgörande samhällsinstitutioner är för ett lands välstånd. Deras arbete visar hur inkluderande institutioner, som en fungerande demokrati och starka rättssystem, skapar bättre folkhälsa, lägre spädbarnsdödlighet, mindre våld i hemmet och högre nivåer av lycka. Det borde vara någonting som alla vi i kammaren kan enas om är bra.

Förslaget, som Vänsterpartiet givetvis står bakom, har också föregåtts av en parlamentarisk utredning, som fick god tid på sig att vända och vrida på argument kring hur vi ska eller inte ska se över förutsättningarna att ändra grundlagen och hur vi ska stärka oberoendet för våra domstolar. Det var en enig utredning, något som jag verkligen har välkomnat. Annars brukar det vara mitt parti som reserverar sig i olika utredningar på grundlagens område.

Nu skapar vi ett större skydd för våra domstolars oberoende. Genom ändringen av hur man ändrar grundlag fastslår vi det som tidigare talare har påpekat har varit praxis under lång tid, nämligen att vi söker breda överenskommelser i kammaren just för att vår grundlag intar en särställning och bygger ett fundament för vårt land. Då ska man inte kunna ändra den hipp som happ. Självklart har man inte kunnat göra det tidigare heller, men nu stärker vi skyddet.

Därmed yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.

Fru talman! Det finns många myndigheter i Sverige. Men det är bara ett fåtal som lyder direkt under riksdagen. En av dem är JO. Det är en institution som jag uppskattar alltmer för varje år som går.

När justitieombudsmännens årliga ämbetsberättelse kommer släpper jag nästan allt annat – vilket har blivit mycket svårare nu när den kommer under våren i stället för under hösten, som det var tidigare. Denna årsbok är en av de viktigaste temperaturmätningar vi har på hur Myndighetssverige fungerar och har en minst sagt stolt historia. Boken kan ge ett skrämmande intryck. Den är tjock och tung. Men om man vågar öppna den är den minst sagt viktig och angelägen läsning. Den är också mycket mer lättläst än vad man kanske förväntar sig.

Fru talman! JO-ämbetet var en svensk uppfinning när det inrättades 1809 och har sedan dess exporterats runt om i världen. Även om mycket givetvis har förändrats sedan dess – det är ändå 215 år sedan – är ganska mycket i uppdraget sig likt än i dag. Precis som då granskar man att lagar följs och att myndigheter och deras tjänstemän sköter sitt arbete. Precis som då gör man inspektioner och kan föreslå förändringar och förbättringar. Precis som då kan man också väcka åtal, även om den rätten mest användes på 1800-talet.

Framför allt handlar det om att ta emot klagomål från enskilda och att genom sina beslut ge dem upprättelse när den offentliga makten har gjort fel.

I samband med överlämnandet av ämbetsberättelsen har vi i utskottet haft två sammanträden med justitieombudsmännen där vi kunnat ställa frågor.

Fru talman! Ett särskilt uppdrag JO har som jag särskilt vill belysa denna gång är Opcat-uppdraget, att förebygga omänsklig behandling.

Utöver JO:s ordinarie arbete att granska myndigheter har JO ett särskilt uppdrag att vara Sveriges nationella besöksorgan. Man har en enhet som enbart arbetar med detta särskilda uppdrag. Enheten besöker regelbundet svenska häkten, anstalter, arrester, förvar, Sis-hem och psykiatriska tvångsvårdsklinker. Detta innebär att JO regelbundet inspekterar, oftast oanmält, platser där människor hålls frihetsberövade. Syftet är att förebygga förekomsten av grym, omänsklig eller annan förnedrande behandling eller bestraffning i Sverige på platser där få av oss har kunskap om eller insyn i förhållandena.

Det är tydligt att JO bara genom sin existens men också givetvis genom sina granskningar, utifrån klagomål eller på eget initiativ, bevakar våra fri- och rättigheter, höjer rättssäkerheten i vårt samhälle och ytterst är en viktig aktör som är delaktig i att upprätthålla vårt demokratiska system. Om du eller jag på något sätt skulle känna oss illa behandlade av det offentliga finns det någon som vi kan vända oss till för att få vårt klagomål prövat och som står på vår sida och bevakar dina och mina rättigheter. Det är något som vi bör värna om, vara rädda om och vara stolta över.

JO:s tillsyn är extraordinär och ska inte ersätta den ordinarie tillsynsverksamhet som bör finnas hos myndigheter eller hos särskilda tillsynsmyndigheter. Som utskottet tidigare framhållit är en grundläggande förutsättning för att JO ska kunna fullgöra sitt viktiga extraordinära tillsynsuppdrag på ett lämpligt sätt att det finns en välfungerande ordinär tillsyn så att JO:s resurser kan användas till den extraordinära tillsynen.

Detta är särskilt viktigt till exempel vad gäller kriminalvården. Där finns ingen ordinarie tillsynsmyndighet, så den enda man kan vända sig till med ett klagomål är just JO. Detta är något som KU flera gånger har påpekat för regeringen att man behöver komma till rätta med. Det är inte rimligt att klagomål gällande kriminalvården ska ta en så pass stor andel av JO:s resurser i anspråk, men det är givetvis viktigt att det görs när nu så är fallet.

Som tidigare talare varit inne på har antalet klagomål ökat över tid, inte bara från kriminalvårdens område utan också från andra områden. Då är det givetvis viktigt att JO har goda förutsättningar att utöva sin granskning och tillsyn och på olika sätt kan hantera denna tillströmning, vilket man också har gjort på olika sätt.

Fru talman! Tidigare talare har pratat om statistik, hur många som anmäler och hur man ska se på det. Faktum är att det kommer in för många ärenden för att JO ska ha möjlighet att utreda alla. Ibland avskrivs ärenden genom att man hänvisar till ett tidigare beslut i ett liknande ärende, exempelvis som en upplysning.

En sak man behöver ha med sig är att när förutsättningarna inom vissa områden förändras ganska radikalt blir också det som kanske tidigare fick kritik från JO, exempelvis dubbelbeläggning inom kriminalvården, normaliserat. Det blir ett nytt normalläge. Då blir det kanske inte heller klagomål när man märker att det inte bara är man själv som behöver dela cell med en annan person utan att det är någonting som alla gör.

Fru talman! Jag kan inte nog framhålla värdet av att ombudsmännen informerar oss i utskottet och riksdagen om sina iakttagelser och påtalar de behov av lagändringar eller andra åtgärder som har identifierats genom deras granskningar. Särskilt allvarligt är det när JO påtalar brister som rör våra grundlagsskyddade fri- och rättigheter när det gäller den personliga integriteten och rätten till privatliv.

Myndigheternas respekt för våra rättigheter och vår integritet är en självklarhet i en rättsstat. När JO uppmärksammar sådana brister förväntar vi i konstitutionsutskottet oss att myndigheterna vidtar åtgärder för att komma till rätta med dessa.

I årets ämbetsberättelse uppmärksammar JO att flera myndigheter uppgett att de haft svårt att bedriva en verksamhet som uppfyller kraven på god förvaltning. JO lyfter också problem med långa handläggningstider inom flera områden, otillräckliga resurser och bristfällig kompetens. Det är givetvis inte bra och riskerar att rubba allmänhetens förtroende, och därför krävs det åtgärder.

Fru talman! För att JO ska kunna fullgöra sitt uppdrag behöver man få tillgång till korrekta och fullständiga beslutsunderlag. I årets ämbetsberättelse uppmärksammar JO några fall där man haft anledning att betvivla att myndigheter och tjänstemän uppfyllt sina skyldigheter enligt lag att fullt ut biträda JO i deras utredningar. Det är oroväckande och något jag inte noterat i tidigare års ämbetsberättelser.

Om JO begränsas på ett sådant sätt i sin tillsyn finns en risk att missförhållanden inte kommer fram och att personer inte får upprättelse när de blivit felaktigt behandlade. Det vore en minst sagt bekymmersam utveckling.

Slutligen, fru talman: Detta är min sista debatt inför sommaruppehållet. Jag vill önska utskottet, utskottets kansli, kammarkansliet och all övrig personal i riksdagen en fin och trevlig sommar med mycket återhämtning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Gransknings- betänkandeHandläggning av vissa regeringsärenden m.m. och Vissa frågor om regeringens ansvar för förvaltningen (kapitel 2 och 3)

Fru talman! När vi ska debattera konstitutionsutskottets ställningstaganden i 32 olika ärenden riskerar det att bli lite upprepningar. Jag får väl be om ursäkt för det.

Men en sak som jag noterade att föregående talare inte sa någonting om – jag hade faktiskt inte heller tänkt säga någonting om det – avser det ärende som utskottet kallar G6 plus 34, som handlar om regeringens efterlevnad av klimatlagen. Den granskning som vi har gjort i vårt utskott är den formella, medan den materiella bedömningen behandlas av miljö- och jordbruksutskottet, vilket också tidigare talare redogjorde för. Men han missade att säga att miljö- och jordbruksutskottet kanske inte var helt enigt. Jag ville bara lägga till det.

Fru talman! I det här avsnittet behandlas ärenden som rör regeringens handläggning och ansvar för förvaltningen. Därför tänkte jag inleda med några av de ärenden som vi har funnit brister i. Utskottet har som sagt granskat regeringens konsultation i samband med avvecklingen av Renmarkskommittén. Kommittén, som hade i uppdrag att bland annat utreda ett förslag till ny renskötsellag, tillsattes efter Högsta domstolens avgörande i Girjasmålet. Beslutet att avveckla kommittén var därför ett ärende som såklart skulle vara föremål för den lag som föreskriver att konsultation ska ske med samiska företrädare i ärenden som kan få särskild betydelse för dem.

Fru talman! Som min företrädare i konstitutionsutskottet brukade säga är det inte förbjudet att fatta dåliga beslut. KU:s granskning rör huruvida man har berett ärendet från regeringens sida, oavsett vad man sedan kan tycka i sak. I själva sakfrågorna brukar ju åtta partier tycka olika.

Den 7 november 2024 meddelade regeringen genom ett pressmeddelande sin avsikt att avveckla kommittén. I ingressen till pressmeddelandet angavs att regeringen inte skulle gå vidare med utredningens förslag. Det framgick även att konsultation med samiska företrädare skulle ske. Detta skedde också knappt en månad senare, i början av december. I slutet av december fattade regeringen det formella beslutet att avveckla kommittén.

Förfrågan om konsultation skickades till de samiska företrädarna först några dagar efter regeringens pressmeddelande. I förfrågan stod att regeringen uttryckt att den inte har för avsikt att gå vidare med utredningens förslag och att regeringen har för avsikt att avveckla kommittén. Tre av de fyra samiska företrädare som tillfrågades om konsultation avböjde eftersom de uppfattade att beslutet om att avveckla kommittén redan var fattat och klart.

Vi i utskottet menar att det inte motsäger konsultationslagens syfte att regeringen har bildat sig en uppfattning och formulerat en ståndpunkt inför en konsultation. Men för att konsultationen ska kunna genomföras i god anda, vilket är det som lagen föreskriver, är det en förutsättning att utkomsten av konsultationen inte framstår som på förhand given.

Vi konstaterar också att det finns en skillnad mellan hur pressmeddelandet och inbjudan till de samiska företrädarna formulerades. Konsultationsförfrågan skickades ut efter pressmeddelandet. Det kan därför inte uteslutas att detta i kombination med pressmeddelandets utformning hade betydelse för att flera av de samiska företrädarna uppfattade konsultationen som onödig.

Utskottet anser därför att det hade varit lämpligt att skicka ut konsultationsförfrågan före eller åtminstone samtidigt med den mer allmänt riktade informationen i pressmeddelandet och att informationen bör vara i samklang.

Utöver detta framhåller vi vikten av att en konsultation genomförs i god anda. Regeringen behöver därför i fortsättningen överväga dels när i tid samiska företrädare bjuds in till konsultation, dels hur regeringen formulerar sig i kommunikationen i angelägenheter som rör samerna i förhållande till konsultationslagen.

Fru talman! Vidare har KU granskat lagförslaget om en ny arbetslöshetsförsäkring och bristen i propositionen på analys av konsekvenserna för jämställdheten. Även om utskottet noterar att beloppsgränserna som ska gälla för rätten till arbetslöshetsförsäkring inte regleras i lag utan i förordning och att möjligheterna att redan i propositionen bedöma de ekonomiska konsekvenserna för jämställdheten mellan kvinnor och män var begränsade framhåller vi vikten av att propositioner ska vara väl genomarbetade med utförliga problem- och konsekvensanalyser. Analyser av ett lagförslags konsekvenser för jämställdheten bör därför redovisas så utförligt som möjligt när det bedöms vara relevant, och någon analys av den nya modellens konsekvens för jämställdheten gjordes inte i propositionen utan i ett senare skede.

Fru talman! Det sista granskningsärende jag ska tala om i denna del är förordnandet av styrelseledamöter till Institutet för mänskliga rättigheter. Enligt lagen om Institutet för mänskliga rättigheter ska det i institutets styrelse finnas ledamöter med sakkunskap inom området mänskliga rättigheter och med erfarenhet av kvalificerat arbete från civilsamhälle, rättsväsen, advokatverksamhet samt forskning och högskoleutbildning. Från vart och ett av dessa områden ska det finnas två ledamöter, och regeringen ska därför begära in förslag till ledamöter från institutets råd, Sveriges advokatsamfund samt forskning och högskoleutbildning.

I lagens förarbeten framhålls att det speciella nomineringsförfarandet är en central del när institutets styrelse ska tillsättas. Regeringen är visserligen inte formellt bunden av de förslag som lämnas, men normalt bör styrelseledamöter hämtas från kretsen av de nominerade. Eftersom Institutet för mänskliga rättigheter är en oberoende myndighet är nomineringsförfarandet lite komplicerat men mycket viktigt för att värna just oberoendet.

Av de personer som föreslogs var det enligt regeringen få som hade erfarenhet av kvalificerat arbete inom det civila samhället. Regeringen gjorde därför på eget bevåg en inventering bland personer som tidigare hade föreslagits till styrelsen och förordnade en av dessa. Även om regeringen som sagt inte är formellt bunden av de förslag som lämnas bör enligt utskottet styrelseledamöter normalt hämtas från kretsen av de nominerade. Detta gjordes alltså inte, vilket ledde till kraftiga reaktioner från institutets styrelse.

Utskottet menar att det inte kan uteslutas att ett skäl till att endast få personer med erfarenhet från det civila samhället nominerades var en konsekvens av hur inbjudan var formulerad. Det kan därför finnas skäl att se över nomineringsprocessen.

Utskottet gör ingen egen bedömning av de föreslagna personernas erfarenhet men vill ändå understryka att utgångspunkten är att styrelseledamöterna hämtas från kretsen av nominerade och att det med hänsyn till institutets oberoende är centralt att utrymmet för att utse andra personer är restriktivt.

Fru talman! En av konstitutionsutskottets viktigaste uppgifter är, som flera talare före mig har varit inne på, att granska regeringens arbete. Det är något som vi har gjort i 200 år, och det förpliktar. Vi som representerar åtta olika partier som just nu finns invalda i denna riksdag har inte bara våra egna år på nacken, utan utskottet har en lång tradition, längre än vad man tänker sig. Den går faktiskt tillbaka till 1809, om jag inte minns helt fel.

Fru talman! April och maj är månader som de som just nu sitter i kammaren, det vill säga ledamöterna i konstitutionsutskottet, lätt missar. Jag träffade för inte så länge sedan en kamrat som pratade om vilken underbar årstid våren är. Jag sa: Jaha, det har jag inte riktigt hunnit reflektera över.

Jag tror att det är någonting som jag delar med flera i kammaren. Just på våren, en av de finaste tiderna på året, sitter konstitutionsutskottet i långa och väldigt många möten. Vi kanske märker att det börjar blomma där utanför. Och plötsligt är sommaren här. I går var det en otroligt varm dag. Jag insåg: Just det – nu är det sommar.

Det här året har det varit svårt. Det har varit långa och många diskussioner. Det kanske har varit det svåraste året hittills. Men, fru talman, just vid den här tiden på året känner vi alltid så i konstitutionsutskottet.

Jag har en dålig vana att prokrastinera, alltså att skjuta upp saker trots att jag vet vilka negativa effekter det blir. I går satt jag och googlade lite grann och kom in på det här med försvarsmekanismer och omedvetna psykologiska strategier som man skapar för att klara verkligheten och upprätthålla en tillfredsställande självbild. Det var med igenkännande jag läste om de olika försvarsmekanismer som finns: förnekelse, bortträngning av minnen och gärna lite humor. Det är nog också sådant som vi i konstitutionsutskottet använder oss av på olika sätt vid den här tiden på året. När det gäller sådant som kändes jättejobbigt för några veckor sedan kan vi nu känna: Det där var väl inte så svårt?

Vi har sedan ungefär 2014 traditionen att komma överens, bli ett enigt utskott och ge ett enigt granskningsbetänkande. Men ärligt talat är det inte så himla enkelt, även om vi står på en pressträff och verkar någorlunda överens. Under våren har det varit så att man träffat utskottet oftare och mer än sin familj, på gott och ont. Precis som varje år har det varit en oerhört intensiv och tung granskning. Utan KU:s kansli tror jag inte att det hade gått att komma fram till ett enigt betänkande. Årets granskning är den sjunde som jag deltar i. Som sagt är jag varje år osäker på om vi ska kunna hålla i den där vanan, som vi nu ändå har haft i ett antal år. Det är en framgång att vi även i år, med gemensamma ansträngningar, faktiskt lyckades finna den enighet och värna den tradition som vi har skaffat oss och som är KU:s roll – att bedöma regeringar, oavsett politisk färg, utifrån likadana grunder.

Vi håller också fast vid ett vägval som vi gemensamt gjorde för några år sedan gällande granskning av uttalanden av statsråd, så kallade uttalandeärenden. Vi har valt att avgränsa vår granskning till uttalanden där det finns en konstitutionell grund och ett värde för oss att inleda en granskning. Utifrån det vägvalet är det i år ett antal ärenden där vi inte har inlett någon granskning.

Vi kan också se att det här ger effekt – att det är fler anmälningar till utskottet som har ett större konstitutionellt värde, skulle jag säga, än när jag kom in i utskottet. Det tolkar jag som en signal om att övriga riksdagsledamöter har uppfattat vägvalet.

I årets granskning, fru talman, har vi behandlat 32 anmälningar och funnit brister i sex fall. Men minst lika viktiga är alla de andra ärenden där vi uttalar oss och gör medskick av olika slag. Det handlar om brister och påpekanden som god revisor men också om de ärenden där det finns ställningstaganden och resonemang från utskottet – och ibland upprepningar av vad utskottet tidigare har sagt om liknande ärenden historiskt.

Allt detta är sådant som utskottet förväntar sig att regeringar, oavsett färg, givetvis tar till sig av. Det vi granskar är nämligen kontrollmakten, relationen mellan riksdag och regering, hur regeringen handlägger olika regeringsärenden, statsrådens tjänsteutövning och regeringens ansvar för förvaltning. I kommande debatter kommer vi också att komma in mer i specifika ärenden. Allt detta är saker som utskottet har tittat på – och vi gör det inte bara ett år, utan vi har faktiskt en mer än tvåhundraårig tradition av att göra det.

Herr talman! Först och främst kan jag upplysa statsrådet om att det inte är en KU-anmälan utan tre.

Jag håller givetvis med om att KU:s granskning är viktig, men det är också interpellationsdebatterna här i kammaren. De är en del av den kontrollmakt som vi riksdagsledamöter har att hantera, och detta är också skälet till att jag har ställt interpellationen. Jag vill få veta vad framför allt statsministern – även om statsrådet Wykman nu är här i hans ställe – och regeringen avser att göra.

Jag tycker att det är bra att man gör en översyn – det är inte det. Det verkar dock som att vi har väldigt olika syn på vad denna översyn kommer att innehålla. Det är uppenbart ingenting som vi övriga – som inte ingår i regeringen – har fått någon insyn i över huvud taget.

Jag vill givetvis tacka statsrådet för deltagandet i interpellationsdebatten. Statsrådet räknade upp händelser från tidigare år. Man måste nog ändå anse att det varit oerhört mycket rapportering om den här regeringens aktier och fondinnehav under denna korta tidsperiod – det senaste året.

Det här är givetvis en fråga som väcker intresse. Alla de exempel som statsrådet pekar på är sådant som absolut skulle kunna rubba allmänhetens förtroende för den regering som sitter, oavsett färg.

Jag tycker att det är lite synd att statsrådet inte verkar se problemet med sina kollegors agerande eller tar ett tydligare avstånd. Jag hade förväntat mig att regeringen antingen hade kunnat visa att man tar den här frågan på ett större allvar och agerat kraftigt eller att man i alla fall hade kunnat berätta någonting om vad den här översynen avser att innehålla.

(Applåder)

Herr talman! Jag tror att jag delar statsrådets mening såtillvida att vi ser allvarligt på det här. Jag har inte sagt att jag inte välkomnar översynen, men jag, mitt parti och ett antal andra partier har redan nu satt ned foten. Vi ser att det krävs något mer än att bara se över regelverket lite grann. Dessutom har regeringen inte varit särskilt transparent med hur man avser att se över regelverket. Man ser att det finns skäl att vidta åtgärder på något sätt.

Jag vet inte om det är revolutionärt eller ej, men i regeringens egen handbok för statsråd och statssekreterare finns ett helt kapitel om etiska frågor, om jäv och om handel med värdepapper och hur man ska agera som statsråd eller, för den delen, som statssekreterare. Jag undrar om statsrådet anser att informationen där är otydlig.

Vilken introduktion fick Niklas Wykman när han blev statsråd i regeringen, och de övriga ministrarna, givetvis? Vad tänker statsrådet om att det är så pass många av hans kollegor i regeringen som på olika sätt har fått uppmärksamhet för att de har gjort aktieaffärer som, utifrån sett, verkar stå i strid med reglerna? Vi får väl se om det är så.

I ett av fallen har i alla fall ministern själv, Johan Pehrson, medgett att han har missat att registrera sitt aktieinnehav enligt de regler som finns. Där tror jag att vi är överens, även med det statsråd som inte är här i dag, om att ett misstag har gjorts och att de regler som finns inte har följts.

I handboken, herr talman, står det väldigt tydligt, enligt mig i alla fall, att man om man är jävig inte ska delta i beredningen eller avgörandet av ett ärende. Man får heller inte delta i handläggningen eller närvara, just utifrån att man genom sitt uppdrag eller sin anställning i Regeringskansliet kan ha tillgång till information som inte är offentlig och som kan ha en väsentlig inverkan på exempelvis en aktiekurs. I handboken tas budgeten upp som ett exempel, och där betonas också förbudet mot insiderhandel.

Det står även att det är nödvändigt att den som har insiderinformation i sin privata ekonomi med mycket god marginal ska hålla ett avstånd till vad som skulle kunna uppfattas som ett otillbörligt utnyttjande av informationen och även att ett oriktigt eller olämpligt agerande kan väcka stor uppmärksamhet och få negativa konsekvenser för allmänhetens förtroende för Regeringskansliet.

Jag undrar vilka frågor som väcks hos statsrådet. Hur har han själv valt att agera för att undvika att förtroendet för regeringen rubbas? Ser han precis som jag att bara misstanken kan göra stor skada?

Tidigare har konstitutionsutskottet förutsatt att det inom regeringen och Regeringskansliet finns en insikt om betydelsen av säkerhetsavstånd i de ärenden som kan aktualisera privatekonomiska intressen.

Herr talman! Slutligen vill jag säga några ord om Norge. För några år sedan skakades Norge av ett antal aktieskandaler, vilket ledde till att man skärpte regelverket. I dag får ministrar i Norge som äger aktier göra ett val när de tillträder regeringen: sälja aktierna, frysa dem eller använda sig av en extern förvaltare. Överväger regeringen och statsrådet, i det här fallet, ett system liknande det som finns i Norge?

Herr talman! Precis som statsrådet Wykman redogör för har jag ställt ett antal frågor till statsministern eftersom det återkommande har rapporterats om ministrars och statssekreterares aktieaffärer. Rapporteringen har väckt mycket uppmärksamhet och kritik. Tyvärr väljer statsrådet att inte svara på någon av de frågor jag har ställt.

Herr talman! På kort tid har det i medierna gjorts flera avslöjanden som väcker frågor om regeringens agerande som helhet och hur statsministern som ytterst ansvarig säkerställer att de regelverk och riktlinjer som finns följs. Mig veterligen har statsrådet Wykman inte avslöjats med fingrarna i syltburken än, men ganska många andra ministrar har faktiskt gjort det.

Utrikesminister Maria Malmer Stenergard köpte aktier i ett försvarsbolag samtidigt som Försvarets materielverk förhandlade om en rekordbeställning där företagets it-utrustning skulle ingå. När affären presenterades steg aktierna kraftigt i värde. Utrikesministern deltog i de regeringsbeslut som möjliggjorde beställningen.

Mats Persson, som då var utbildningsminister, köpte aktier i Ericsson samma dag som regeringen gav 2 miljarder till en forskningssatsning som bolaget hade efterfrågat. Han passade även på att handla aktier i Axfood när matpriserna skenade och bankaktier samtidigt som finansministern kritiserade bankerna, kallade deras storvinster provocerande och efterfrågade större konkurrens.

Utbildningsminister Johan Pehrson har inte rapporterat sina innehav av aktier så som man ska. Han har även fattat beslut om att avveckla Casino Cosmopol, ett beslut som givetvis gynnar hans egna spelaktier.

Dagen innan Sverige slöt ett miljardavtal om Jasplan med Ungern köpte statssekreterare Diana Janse aktier i Saab. Aktien har sedan dess stigit kraftigt.

Civilminister Erik Slottner äger aktier i ett vindkraftsbolag men har trots det medverkat i minst två regeringsbeslut som rör den havsbaserade vindkraftspark detta bolag vill bygga och därför är beroende av regeringens beslut. Ibland har han avstått från att delta i beslut som rör bolaget. Skillnaden har då varit att tjänstemän har uppmärksammat honom på intressekonflikten.

Herr talman! Listan är tyvärr ganska lång, och frågan jag ställer mig är vad det är för kultur som råder inom Regeringskansliet som möjliggör detta agerande och gör att regelverken uppenbarligen ignoreras.

För mig är det tydligt att det krävs en total genomlysning av samtliga ministrars och statssekreterares aktieinnehav. Här krävs ett kraftfullt agerande för att besvara alla de frågor som avslöjandena i medierna väcker om jäv, insiderhandel och korruption men också om den uppenbara okunnighet som verkar finnas hos regeringens ministrar om regelverket och syftet med det.

Statsrådet väljer att rabbla upp de regler som redan finns och öppnar för en översyn. Att detta är helt otillräckligt borde vara uppenbart för alla. Ser inte statsrådet Wykman allvaret i denna fråga? Vems ärenden går regeringen – Sveriges eller sina egna? Och varför kan statsrådet inte säga något alls om den översyn man avser att göra?

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 1.

Precis som tidigare talare har varit inne på är detta ett betänkande som rör alla våra fem nationella minoriteter samt urfolket samer. Det är alltså ganska brett, och eftersom Vänsterpartiet har många förslag på detta område är också våra reservationer oerhört många. Jag kommer därför inte att kunna prata om alla.

För 25 år sedan beslutade riksdagen att Sverige skulle ansluta sig till Europarådets konvention om skydd för nationella minoriteter och den europeiska stadgan om landsdels- och minoritetsspråk. I Sverige har vi som sagt fem nationellt erkända minoriteter och även ett erkänt urfolk, samerna.

Detta förpliktar. Staten har särskilda skyldigheter gentemot dem, särskilt när det gäller att skydda och utveckla minoriteters språk och kultur. Särskilt den svåra situationen för våra minoritetsspråk kräver ordentliga insatser från staten. Statens assimileringspolitik har nämligen varit oerhört framgångsrik historiskt sett. Förtrycket av nationella minoriteter och tvångsassimilering är en mörk del av Sveriges historia som på många sätt fortfarande är obearbetad och som lever kvar och har konsekvenser även i vår tid. Människor har osynliggjorts och kartlagts på ett diskriminerande sätt enbart för att de tillhört en minoritet.

Den tidigare assimileringspolitiken medförde att människor var tvungna att förneka sitt ursprung och sluta tala sitt språk för att inte bli uteslutna från majoritetssamhället. Några av Vänsterpartiets förslag som rör just denna del handlar om sanningskommissioner, där den samiska är pågående. Den har begärt förlängning utifrån flera omständigheter som har gjort att arbetet har försenats. Arbetet kanske också är större än man förutsåg.

Tyvärr har regeringen fortfarande inte beslutat huruvida man ska låta kommissionen få fortsätta sitt uppdrag eller om den kommer att tvingas avsluta det innan den hinner göra den bearbetning som är så viktig. Det är också en sak som sanningskommissionen har valt att skicka till FN:s rapportör, eftersom den ser det som så allvarligt att den inte har fått besked om förlängning och att den ekonomiska situationen dessutom har försämrats.

Vi har också ett antal sanningskommissioner som är avslutade, bland annat den för tornedalingar, lantalaiset och kväner. Inte heller där kan man anse att det är slutfört bara för att själva betänkandet är färdigt; det finns också en rad åtgärder och rekommendationerna från sanningskommissionerna som är viktiga att ta till vara. Så har tyvärr inte skett ännu.

Trots att det nu är 25 år sedan, och kanske ett litet jubileum, kan man tyvärr inte påstå att den här regeringen håller fanan särskilt högt när det gäller de nationella minoriteterna, särskilt inte när det gäller språkfrågan. Våra nationella språkcentrum ska ge stöd och kunskap som underlättar för språkbärare i hela landet att behålla, ta tillbaka och utveckla sitt språk. Det långsiktiga målet med åtgärderna är att öka användningen av språken, både på individnivå och i samhället i stort, och att främja en fungerande överföring från en generation till nästa så att språken ska leva vidare i Sverige.

Tyvärr är i stort sett alla våra nationella minoritetsspråk allvarligt hotade, även om det absolut finns gradskillnader. Jag tror inte att det går att nog understryka vikten av att de nationella minoritetsspråken och minoriteternas kulturer bevaras, utvecklas och förs vidare till framtida generationer. De har länge varit en viktig del av vårt lands kulturella och språkliga mångfald, och de språkcentrum som stöds av staten har varit oerhört viktiga och centrala aktörer just när det gäller att bevara och utveckla språken. Därför anser Vänsterpartiet att deras finansiering behöver permanentas och bli mer stabil.

Tyvärr påstår regeringen att man satsar när man samtidigt drar undan tre fjärdedelar av finansieringen. Dessutom drog regeringen för detta år in finansieringen för den samnordiska språkliga organisationen Sámi Giellagáldu som drivs av sametingen i Norge, Finland och Sverige. I år räddades verksamheten genom att Sametinget i Sverige gick in och använde sitt knappa anslag för finansieringen. Jag kan bara citera Sametingets styrelseordförande som sa: ”Det här är katastrofsiffror som redovisas av regeringen. Det här kommer innebära stora nedskärningar på språkarbetet.”

Detta är tyvärr minst sagt skämmigt, för jag upplever ändå att vi i den här kammaren brukar vara ganska eniga om just vikten av att bevara, utveckla och stärka våra nationella minoritetsspråk.

Fru talman! I helgen hade den samiska ungdomsorganisationen Sáminuorra årsmöte. Jag följde rapporteringen lite, och en sak som jag tror bekymrar oss alla här i riksdagens kammare är att hat och hot och hur man ska hantera den polarisering som finns i samhället var den viktigaste frågan på deras årsmöte. Jag tycker att det är lite sorgligt, och jag tror att vi är flera som känner så. Det här är en organisation som organiserar samiska ungdomar i gemenskap just för att de ska kunna prata de samiska språken, utveckla sin kultur och ha skoj. Ska de verkligen bära ansvaret för de samhällsproblem som vi har med hat och hot på sina unga axlar? Är det verkligen den yngsta generationen som ska behöva bära den frågan mest?

Självklart kan det inte vara så, fru talman. Målet borde vara, och måste vara, att alla som lever i Sverige, oavsett nationell minoritet eller annan härkomst, ska känna sig trygga och inkluderade i vårt samhälle, där vår mångfald och våra skillnader ses som en stärkande rikedom och där våra olika kulturer bemöts respektfullt.

Jag undrar ibland hur det känns för de personer som lever i den utsatthet som det ändå innebär att vara en del av något annat än majoritetssamhället och att under hela sitt liv ha upplevt ifrågasättande för att man tillhör en nationell minoritet. Ett exempel är Bokmässan förra året, där ett seminarium handlade om huruvida samer var en privilegierad minoritet eller ett utsatt urfolk. De flesta som deltog i samtalet hade inte ens någon egen erfarenhet av den utsatthet som det innebär att vara en del av en minoritet. Jag tror att det är någonting som vi som är en del av majoritetssamhället har ganska svårt att relatera till.

Fru talman! Just nu granskas Sverige av FN. I sin rapportering till FN påstår regeringen att man arbetar aktivt med att ratificera ILO 169, vilket jag noterar som väldigt intressant och väldigt positivt – då hade jag kanske inte ens behövt yrka bifall till reservation 1! Jag förväntar mig därför att alla senare i dag kommer att rösta ja till reservation 1.

Jag kan ändå notera att min kollega i KU, Jan Riise, fick som svar på en skriftlig fråga att man inte har någon tidsplan och att man inte gör någonting aktivt. Jag är därför lite bekymrad över att det verkar som om regeringen ljuger för FN. Men vi får väl se. Jag kanske blir väldigt positivt överraskad i kammaren senare i dag.

Fru talman! Jag har egentligen många frågor att prata om, men jag inser att tiden är knapp. Därför vill jag avsluta med det som tidigare talare har varit inne på.

I år firas 250 år av judiskt liv i Sverige. Det finns i den här kammaren en bred samsyn när det gäller att stärka judiskt liv. Jag tror också att det finns en väldigt bred samsyn på oron över hot och hat i samhället och på alla de olika sätt som rasism – i det här fallet antisemitism – tar sig uttryck.

Jag kommer precis som Gudrun Brunegård ihåg när vi i utskottet fick förmånen att besöka synagogan här i Stockholm och träffa de judiska företrädarna. Det kändes särskilt viktigt just med tanke på den ökade antisemitismen i samhället och hur den på senare tid också riktas brett. Man avkrävs ansvar och ställningstagande för någonting som man inte själv rår över. Den kritik som finns mot Israel som stat och dess krigföring ska givetvis riktas mot den regeringen, inte mot svenska judar som lever i vårt samhälle.

Någonting som jag också tog med mig från det mötet var vikten av kunskap och utbildning. Det ger oss i majoritetssamhället verktyg att stå emot rasism och fördomar som enskilda sprider om Sveriges minoriteter, så att de inte ska behöva stå ensamma i den utsatthet de befinner sig i.

Vi firar 250 år. AI har visserligen inte kommit med någon kloningsfunktion, så jag kommer inte att kunna fira 250 år till, men jag är säker på att den judiska minoriteten kommer att kunna fira även 500 år i Sverige.

Man ska också komma ihåg att judiskt liv i Sverige inte började med applåder och bred acceptans. Det började med motstånd. Men vi har kommit långt, och jag ser fram emot att vi kommer att kunna öka motståndet mot den rasism som finns i samhället.

Fru ålderspresident! Jag börjar med att yrka bifall till reservation 3. Framför allt vill jag betona det som tidigare talare har varit inne på, nämligen att denna fråga är av yttersta vikt för att stärka vår demokrati. Personer ska känna en trygghet i att kunna åta sig ett politiskt uppdrag. Vem vill annars vara politiker?

Precis som tidigare talare har varit inne på finns ofta en acceptans av eller insikt om att detta att vara förtroendevald kan leda till konsekvenser, att man själv riskerar att i värsta fall utsättas för hot och hat.

Fru talman! Det som dock är ett stort problem för de allra flesta av oss är när våra anhöriga, de som står oss allra närmast, riskerar att utsättas för hot och hat. De har inte aktivt valt att ta en roll i offentligheten, så som exempelvis vi riksdagsledamöter har gjort. Det visas också i exempelvis olika undersökningar, bland annat den undersökning som även riksdagsledamöter svarar på kring trygghet.

Detta ärende rör dock inte oss riksdagsledamöter utan våra politiska kamrater i regioner och kommuner. Det är ett väldigt allvarligt hot mot demokratin att det förekommer så mycket hot och hat som det trots allt gör.

Jag skulle egentligen bara kunna instämma i det som föregående talare sa, eftersom jag och Socialdemokraterna har flera gemensamma reservationer och dessutom ungefär samma argumentation, åtminstone i våra gemensamma reservationer. Men jag vill verkligen betona att det inte är reservationer där vi är emot regeringens förslag utan att vi snarare undrar över regeringens förslag. Vi anser att det finns skäl att överväga en annan utformning som skulle vara bättre och omfatta fler.

I regeringens förslag säger man nämligen att kommuner och regioner ska vidta alla åtgärder som behövs för att förebygga att politiker som har uppdrag på heltid, alltså oftast kommunal- och regionråd, drabbas av ohälsa och olycksfall till följd av att de utsätts för hot och våld. I propositionen säger man också att utgångspunkten ska vara att allt sådant som kan leda till ohälsa eller olycksfall ska ändras eller ersättas, så att risken för ohälsa eller olycksfall undanröjs. Det ska också erbjudas utbildning.

Vi välkomnar som sagt de här intentionerna, men vi ställer oss kanske lite frågande till hur man tänker sig finansieringen. Regeringens bedömning är att förslaget enbart kommer att medföra ökade kostnader på 6 miljoner. Samtidigt gör regeringen bedömningen att varje kommun och region i genomsnitt kommer att behöva inkludera cirka sex tjänstepersoner i säkerhetsarbetet som bedrivs redan i dag, utöver vissa engångskostnader och merarbeten som krävs i ett inledande skede.

Det är en bedömning som skiljer sig ganska mycket från många berörda kommuners och regioners bedömningar. Där har jag en stor fundering. Hur ska en så pass liten summa kunna uppfylla detta väldigt viktiga syfte och denna goda intention, särskilt när tiderna präglas av höga priser och inflation?

Jag har också svårt att förstå hur man kan anse att detta förslag bara ska omfatta heltidspolitiker. Vi är nog många som kan vittna om att hot och hat riktas mot förtroendevalda politiker oavsett omfattningen på det politiska uppdraget. Det har jag själv erfarenhet av. I mitt fall räckte det att lägga fram en motion i regionfullmäktige för att jag skulle få motta hot och hat. Det är också något som flera kommuner belyser i sina remissvar.

För att den politiska processen ska skyddas på alla nivåer är det av största vikt att förtroendevalda kan utöva uppdraget utan otillbörlig eller hotfull påverkan. Men då kan det inte vara bara några få, de som kanske har bäst skydd redan från början, som omfattas av lagförslaget. Jag anser att lagstiftningen borde utformas så att även fritidspolitiker omfattas, beroende på om man är utsatt eller ej. Vi vet nämligen att utsattheten kan variera över tid.

Stärkt skydd för vissa förtroendevalda ochen tydligare intern kontroll i kommuner och regioner

Utan att ha någon vetskap alls om detta kan jag tänka mig att beslutet i går – det var väl i går? – om att stänga delar av Sollefteå sjukhus säkert har lett till stora reaktioner. Jag kommer från södra Sverige och har egentligen ingen insikt alls utöver medierapporteringen. Jag kan tänka mig att flera av de förtroendevalda som har fattat det beslutet har det ganska tufft just nu, oavsett om man är regionråd eller ej.

Avslutningsvis vill jag säga att Vänsterpartiet har ett förslag om att en myndighet borde få i uppdrag att stödja kommunerna i detta viktiga arbete med att stärka förtroendevaldas säkerhet.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 15.)

Fru ålderspresident! Jag inleder med att yrka bifall till reservation 34, för annars finns det en risk att jag börjar tänka på mina synder och glömmer bort att göra det.

Fru ålderspresident! I detta betänkande behandlas stora delar av det som är vår demokratiska grund och spelreglerna för vårt demokratiska samhälle. Det är också detta vi bygger vårt statsskick på.

Vänsterpartiet har i betänkandet många förslag för att förändra, förbättra och förstärka den svenska konstitutionen. Men som tidigare talare har varit inne på har vi i Sverige en lång tradition av att försöka finna breda överenskommelser när de grundläggande spelreglerna förändras.

Sverige är och har länge varit en stabil demokrati, men det måste erkännas att vi inte är immuna mot förändringar i vår omvärld. Det yttersta skyddet ligger i en stark folklig uppslutning bakom de demokratiska värderingarna. För att nå denna behövs kunskap och förståelse för de principer en demokrati bygger på och vetskap om hur man går till väga för att göra sin röst hörd och på riktigt påverka det politiska beslutsfattandet.

Det är viktigt att vårt demokratiska system är representativt och inkluderande. Men många människor känner sig inte delaktiga och upplever att de har litet inflytande på politiska beslut som berör dem. Ett av Vänsterpartiets förslag i betänkandet är därför att tillsätta en ny maktutredning som kan lämna förslag på hur vi bättre bygger en demokrati som representerar allas intressen på bästa sätt och som har i uppdrag att analysera fördelningen av makt och inflytande inom olika områden och mellan olika grupper i det svenska samhället. Inte minst gäller det personer med funktionsnedsättning, som generellt har lägre delaktighet och representation i de demokratiska processerna.

Fru ålderspresident! Demokratin måste återerövras av varje generation, och de demokratiska principerna måste ständigt förklaras och försvaras. Vi får och kan aldrig ta våra fri- och rättigheter för givna. Tyvärr är demokratin på tillbakagång i världen, och när auktoritära krafter vinner mark brukar de på olika sätt angripa de fundament demokratin bygger på. De angriper de oberoende medierna, de fria akademierna, civilsamhällets utrymme och rättssystemets grunder.

Årets pressfrihetsindex sammanfattas i rubriken ”Historisk global nedgång i pressfrihet”. För ungefär tio år sedan, 2014, bedömdes 25 länder i världen ha en bra pressfrihetssituation. I år är det bara sju. Mindre en 1 procent av världens befolkning lever i ett land med god pressfrihet. Den starka svenska pressfriheten är alltså ett undantag. Men även Sverige har tappat i indexet, och också här finns en oro och upplevelse att vissa fri- och rättigheter är hotade. Det visar bland andra Institutet för mänskliga rättigheters årsrapport. Denna oro är också högre här än i våra grannländer.

Fria och oberoende medier har en viktig demokratisk uppgift genom att spegla den politiska debatten och granska makthavarna. Public service garanterar genom sin roll både högkvalitativ och oberoende nyhetsrapportering och underhållning som når ut brett via bland annat radio och tv. Man har också ett viktigt totalförsvarsuppdrag.

Public service behöver stärkas och ha ett brett uppdrag och en långsiktig, självständig och stabil finansiering. Det ska inte vara möjligt för politiker att med snabba beslut beskära public services möjligheter att verka.

Runt om i världen har det på senare år gjorts inskränkningar av fria, självständiga och oberoende medier och public service. Även i Sverige ifrågasätts public service, och det förs fram förslag om att public service-uppdraget bör göras smalare.

För mig är det viktigt och angeläget att stärka den oberoende ställning public service har. Ett grundlagsskydd skulle både stärka oberoendet och vara hållbart över tid. Vi anser därför att det är angeläget att grundlagsskydda public service och dess oberoende. Jag anser också att riksdagsbeslut i frågor som rör public service ska fattas med kvalificerad majoritet.

Fru ålderspresident! Vilka övriga förslag har Vänsterpartiet? Ett förslag som vi årligen lägger fram i riksdagen rör statsskicket. I Sverige värnas meritokrati, alltså ett system som innebär att meriter värderas framför relationer och samhällsstatus. Dessa meriter kan till exempel vara olika förmågor, kunskaper och utbildningar. Särskilt vid rekrytering och anställning brukar detta vara en faktor man värnar. Den som är bäst lämpad för jobbet ska också få det. Men till uppdraget som statschef, Sveriges högsta ämbete, väljs man inte, utan det föds man in i. Man föds också in i ett regelverk där grundlagen inskränker ens religionsfrihet och rörelsefrihet. Dessutom krävs regeringens samtycke innan man får gifta sig. Detta kan inte klassas som något annat än en förlegad kvarleva från tider då efternamnet spelade en avgörande roll för ens status i samhället. Lika förlegat är att statschefen har åtalsimmunitet och att kungahuset inte behöver redovisa hur de offentliga medel det får från skattebetalarna används.

Fru ålderspresident! Korruption, lobbning och svängdörrar mellan näringslivet och politiken är också ett hot mot människors förtroende för det demokratiska systemet. Under de senaste 30 åren har stora delar av vårt samhälle privatiserats och överlämnats till marknaden, vilket har gjort många stora bolag direkt beroende av politiska beslut och goda relationer till politiken. Bolag som är beroende av skattepengar, till exempel välfärdsbolag och friskolekoncerner, har alltför nära anknytning till vissa riksdagspartier.

Det är viktigt för demokratin att allmänheten har högt förtroende för statsråd och högre tjänstemän i Regeringskansliet. Det får inte finnas misstankar om att uttalanden och beslut av statsråd påverkas av förväntningar på en framtida anställning i ett företag eller en organisation. När personer på höga tjänster går över från det offentliga till näringslivet och vice versa kan det leda till intressekonflikter. Frågan om behovet av en reglering av sådana övergångar har uppmärksammats av bland andra Europarådets organ för korruptionsbevakning, Greco, som rekommenderar Sverige att införa riktlinjer för att undvika sådana intressekonflikter.

Som ett steg i att stärka förtroendet för offentlig verksamhet och motverka intressekonflikter infördes 2018 Karensnämnden i syfte att komma till rätta med svängdörrarna mellan politik och näringsliv. I dag kan man också meddela övergångsrestriktioner. Dock har man ingen sanktionsmöjlighet, och ordföranden för Karensnämnden har beskrivit det nuvarande systemet som tandlöst. Det är uppenbart att dagens regelverk är otillräckligt och behöver stramas upp för att uppfylla sitt syfte.

Fru ålderspresident! Jag ska till sist säga något om den reservation jag har yrkat bifall till. I grundlagen finns det ett starkt skydd för den privata äganderätten, men motsvarande skydd saknas för den gemensamma egendomen, alltså det vi äger tillsammans. Vänsterpartiet menar att den gemensamma äganderätten måste stärkas och att det behöver införas ett grundlagsskydd för gemensam egendom på såväl statlig som regional och kommunal nivå. Det skulle i bästa fall göra att vi slipper obetänksamma försäljningar av det som ägs av det gemensamma. Och vem vet? Då skulle vi kanske slippa läsa rubriker om att tingsrättslokaler ägs av kriminella.

Herr talman! I dag har det gått 14 dagar – alltså två veckor – sedan den svenska journalisten Joakim Medin frihetsberövades i Turkiet. Detta har fått väldigt mycket uppmärksamhet och vållat oro. Jag är övertygad om att vi i denna kammare delar denna oro. Många är djupt oroade och tänker på honom och hans familj i detta känsliga läge.

Jag vet att regeringen prioriterar att få hem Joakim Medin, men hur lång tid tror statsministern att det kommer att ta tills Joakim får komma hem? Hur har Turkiet svarat på de krav man ställt från svensk sida?

I detta anförande instämde Samuel Gonzalez Westling (V).