Anna Tenje

Herr talman! Låt mig återigen påminna ledamöterna om att det inte var regeringens beslut att samordningsförbunden inte längre skulle kunna driva ESF-projekt. Att ändra lagen, vilket hade varit nödvändigt för att kunna fortsätta som tidigare, hade tagit betydligt längre tid. Det hade dessutom inneburit en risk för att alla samordningsförbund skulle låsas fast i en struktur som kanske inte hade gällt under nästa ESF-period, vilket skulle ha gjort att de gick miste om ännu mer pengar.

Ställd inför detta faktum valde regeringen att agera här och nu i stället för att ha en lång utredningsprocess, som kanske skulle resultera i en likartad lagstiftning, framför sig. På väldigt kort tid fick vi på plats ett system som både garanterar och möjliggör fortsatt användande av ESF-medel för just de insatser som ledamöterna efterlyste i sina frågor. Nu finns det ett system på plats som genom Försäkringskassan garanterar ägarskapet för viktiga identifierade projekt som de andra samverkansparterna av olika skäl inte kan, eller kanske inte vill, driva själva.

Försäkringskassan är bottenplattan och garanten för att dessa projekt ska bli av. Som jag sa som avslutning på mitt förra inlägg bygger detta på att parterna samordnar sig, identifierar lämpliga projekt, kommer överens och sedan kan genomföra projekten tillsammans.

Den modell som nu gäller togs fram i brett samförstånd med Försäkringskassan och flera samordningsförbund. Den aviserades bland annat genom en gemensam debattartikel med NNS dåvarande ordförande. Deras stöd har mig veterligen inte ändrats.

Redan då var mitt budskap mycket tydligt. Regeringen har nu tagit sitt ansvar och skapat en struktur så att ESF-medel ska kunna användas. Inga bra projekt ska hindras av onödig byråkrati. Om det uppstår problem av något slag för parterna att själva starta eller driva ESF-projekt ska Försäkringskassan gå in som projektledare och utgöra en bottenplatta och en garant. Detta är tydligt, och jag har även fått det tydligt kvitterat av generaldirektören i våra samtal.

Nu vilar ett stort ansvar på parterna att göra sin del och identifiera projekten, samordna sig och antingen själva eller genom Försäkringskassan driva dessa projekt till gagn för alla de människor som de finns till för. Det är dit pengarna ska gå – till människor som är i behov av samordnade insatser för att komma i arbete.

Herr talman! Jag vill inledningsvis säga att jag delar Eva Lindhs initiala beskrivning av hur viktiga samordningsförbunden är, vilken nytta de kan göra och vilka de är till för. Med det sagt kan jag inte helt och hållet dela den efterföljande beskrivningen av hur saker och ting föreligger.

Jag vill också passa på att upplysa både dem som lyssnar och vissa ledamöter om att ordningen i Sverige är den att det är riksdag och regering som stiftar lagar som våra myndigheter sedan tolkar. Det är därför helt i sin ordning att de lagar och regler som vi har de facto tolkas. Gillar man inte utfallet av det kan man välja att sätta igång lagstiftningsprocessen och stifta en ny lag, men i det avseendet vill jag bara konstatera att vill man ha en snabb förändring är det inte vägen att gå. Om man inte vill gå miste om de så kallade ESF-pengarna och de pengar som ligger i strukturfonderna just för den här perioden och ansökningsprocessen gäller det att hitta nya vägar framåt, och det är precis det som vi har försökt att göra från regeringens sida.

Som vi har sett tidigare är samordningsförbunden, som utgörs av kommuner, regioner, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, betydelsefulla för att genomföra de samordnade rehabiliteringsinsatserna och stödja människor i att kunna uppnå arbetsförmåga och egen försörjning. Genom att parterna stöds genom beredningsstrukturen i samordningsförbunden att identifiera och starta gemensamma projekt, ibland med hjälp av ESF-medel, finns nu goda förutsättningar att använda hela den potential som finns runt om i hela landet men också förutsättningar för att möjliggöra extern finansiering i form av ESF-medel för samordnade rehabiliteringsinsatser.

Regeringen har skyndsamt och med kraft gjort detta möjligt för att uppnå det som interpellanterna efterlyser i sina interpellationer och frågor. Försäkringskassan ska nu, om ingen annan part har möjlighet att ta på sig ansvaret att vara projektägare för ett viktigt ESF-projekt, ta på sig ansvaret för just detta. Därmed finns nu en bottenplatta och en garant för att projektet alltid ska kunna bli av. Jag vill även understryka att detta inte hindrar någon av dagens samverkande parter att, precis som det alltid har varit möjligt, starta och driva projekt själva eller tillsammans i egen regi, med eller utan Försäkringskassan.

Herr talman! Bollen ligger nu precis där den ska vara, det vill säga helt i parternas händer. Identifierar de bra, gemensamma projekt kan de nu, som jag sa, antingen starta och driva dem själva gemensamt eller inom ramen för Försäkringskassans försorg, i enlighet med det utrymme som regeringen nu har skapat åt dem.

Herr talman! Åsa Eriksson har frågat mig om jag kommer att vidta några åtgärder för att ändra utvecklingen och ge samordningsförbunden möjlighet att använda hela sin potential att få fler människor i arbete.

Eva Lindh har frågat mig om jag avser att vidta åtgärder för att åter möjliggöra extern finansiering och säkerställa att samordningsförbundens verksamheter kan utvecklas för att möta framtidens behov.

Att människors arbetsförmåga tas till vara i så stor utsträckning som möjligt är viktigt ur såväl ett mänskligt som ett samhälleligt perspektiv. Samordningsförbunden är betydelsefulla för att genom samordnade rehabiliteringsinsatser stödja människor att uppnå arbetsförmåga och också egenförsörjning.

Samordningsförbundens betydelse framgår till exempel av Inspektionen för socialförsäkringens, ISF:s, utvärdering av samordningsförbundsfinansierade insatsers effekter på individers försörjningssituation. Enligt ISF:s utvärdering får de personer som tar del av samordningsförbundsfinansierade insatser i form av teamverksamhet bättre möjligheter att försörja sig själva.

Sedan Försäkringskassan i december 2024 redovisade sin analys av behovet av ändringar i lagen (2003:1210) om finansiell samordning av rehabiliteringsinsatser, den så kallade Finsamlagen, har regeringen tagit flera initiativ för att stärka stödet för personer som har behov av samordnade rehabiliteringsinsatser.

Försäkringskassan har på uppdrag av regeringen utvecklat rutiner som ska vägleda hur de samverkande parterna – genom samordningsförbundens beredningsstrukturer – identifierar och genomför samordnade rehabiliteringsinsatser med projektmedel från Europeiska socialfonden Plus. Genom detta uppdrag finns nu en modell som möjliggör att socialfondsmedel kommer samordningsförbundens målgrupper till del under innevarande programperiod.

Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF, har getts i uppdrag att betala ut statsbidrag till kommuner och regioner för insatser där olika samhällsaktörer samverkar i syfte att underlätta etableringen i arbets- och samhällslivet för unga som varken arbetar eller studerar, eller som löper risk att hamna i en sådan situation. Av uppdraget framgår att de rutiner och arbetssätt som utvecklas inom ramen för Försäkringskassans uppdrag att säkerställa genomförande av socialfondsprojekt som identifieras inom ramen för samordningsförbundens beredningsstruktur även bör kunna användas för att identifiera insatser som kan finansieras genom det statsbidrag som betalas ut av MUCF.

I Arbetsförmedlingens och Försäkringskassans regleringsbrev framgår att myndigheterna ska bidra till att alla parter i samverkan tar ansvar för samordningsförbundens insatser. Det framgår också att Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen genom det Nationella rådet för finansiell samordning ska stödja utvecklingen av samordningsförbunden.

Som framgår av mitt svar ser regeringen vad samordningsförbunden kan bidra med. Jag och regeringen har också tydliga förväntningar på att berörda myndigheter ska bidra till att nödvändiga insatser kommer till stånd för att personer som har behov av samordnade rehabiliteringsinsatser också ska få det.

Herr talman! Jag vill börja med att tacka ledamoten för interpellationen och också för en innehållsrik debatt som har handlat om både det ena och det andra.

Jag kan bara konstatera att det finns flera olika sätt att stärka ekonomin för människor på. För den som får 1 000 kronor mer att handla för varje månad spelar det kanske liten roll om detta sker genom höjda bidrag eller genom sänkt skatt. Men för samhället i stort spelar det väldigt stor roll. Om man då, som Vänsterpartiet, inte vill stå bakom en halverad matmoms blir det inte heller 1 000 kronor mer i månaden att handla för över huvud taget. Då får man helt enkelt som hushåll inte mer pengar kvar i plånboken.

Men tack och lov är det regeringen som bestämmer de sakerna, och nu får svenska folket och svenska hushåll betydligt mer pengar i plånboken. Man får sänkt skatt på sjuk- och aktivitetsersättning och på arbete. Man får sänkt skatt på el. Man får också sänkt skatt och halverad matmoms, vilket kommer att stärka de svenska hushållens ekonomi avsevärt.

Genom sänkt skatt kan både den som har störst behov av stärkt ekonomi och den som arbetar hårt få en bättre ekonomi. Att fler arbetar gynnar definitivt alla. Det är precis så som kakan växer och skatteintäkterna ökar, så att vi kan fördela till fler.

Jag tror ändå att det viktigaste i den debatt som vi har haft i dag, som jag ändå finner att vi har viss samsyn i, är att vi behöver bereda plats för betydligt fler på vår arbetsmarknad. Fler måste få komma till sin rätt. Den arbetsförmåga som så många har måste tas till vara.

Just därför tycker jag att det är lite märkligt att ledamoten inte tar till sig att vi just nu håller på och bereder förslag om att utöka möjligheten till skyddade arbeten och att skapa större möjligheter för fler att återgå i arbete eller att komma till sin rätt via praktik och annan form av sysselsättning.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Vi kan börja med att återigen konstatera att vi är för sänkt skatt för personer med sjuk- och aktivitetsersättning. Vi är för en sänkt skatt på el. Vi är för sänkt skatt eller minskade kostnader för drivmedel. Vi är också för halverad matmoms.

Som jag förstår det nu, herr talman, står Vänsterpartiet alltså inte bakom den halverade matmomsen, som skulle ge drygt en tusenlapp i plånboken till en familj. Det skulle förbättra ekonomin avsevärt, inte bara för barnfamiljer utan för det stora flertal i Sverige som påverkas väldigt starkt av priserna på mat. Men Vänsterpartiet står alltså inte bakom den halverade matmomsen. Det innebär också att andra eventuella förbättringar, bidrag eller förmåner på andra områden snabbt kommer att ätas upp om Vänsterpartiet får bestämma. Då får man inte minskade matkostnader.

Ledamoten säger att det är nu som det händer saker och ting. Jag vill bara konstatera att de åtgärder som jag nämnde tidigare och som vidtagits av regeringen inleddes redan 2024. Arbetsförmedlingen fick då i uppdrag att med egen personal ge förstärkt stöd till långtidsarbetslösa, där personer med funktionsnedsättning är särskilt prioriterade. För detta ändamål har myndigheterna i första vändan fått 79 miljoner, och sedan 158 miljoner för 2026 och 238 miljoner för 2027. Det är just för att detta är så högt prioriterat för regeringen. Det handlar inte bara om att alla som kan arbeta ska arbeta och att fler måste komma i arbete utan också om att detta rör sig om de grupper som har fått stå tillbaka allra mest.

Det vi har sett är en tydlig undanträngningseffekt för personer med funktionsnedsättning. Därför är det så viktigt att man matchar så att de kommer i arbete och får komma till sin rätt, så att deras arbetsförmåga, i den mån den finns, verkligen tillvaratas. De får inte gömmas i statistiken och glömmas, som man har gjort under tidigare regeringar med annan färg.

Det handlar också om att stärka möjligheterna till sökaktivitet, matchning och kontroll. Där har vi bidragit med stora pengar – 100 miljoner 2026, 200 miljoner 2027 och ytterligare 300 miljoner 2028. Regeringen har också infört ett nytt statsbidrag från den 4 november 2025 för vuxna med funktionsnedsättning som studerar inom regional yrkesvux. Detta bidrag ges till kommuner och regioner för att finansiera personal som ger extra stöd till elever med funktionsnedsättning.

I budgetpropositionen för 2026 föreslås dessutom en förstärkning av det särskilda utbildningsstödet till folkhögskolor och ett nytt riktat bidrag för att underlätta utbildningen av denna målgrupp. För att möjligheterna till arbete ska förbättras har regeringen också tillsatt en utredning som bland annat har föreslagit att tillgången till skyddat arbete ska utökas. Betänkandet har sedan tidigare remitterats och bereds just nu i Regeringskansliet.

Utöver detta, herr talman, har Arbetsförmedlingen fått i uppdrag att genomföra informationsinsatser för att öka arbetsgivarnas information om det stöd som finns vid anställning av personer med funktionsnedsättning.

Alla dessa åtgärder har vi vidtagit just för att det är så viktigt att alla ska få komma till sin rätt, få tillhöra en gemenskap och få sitta runt ett fikabord och ha arbetskamrater, men också för att de i högre grad ska kunna stå på egna ben och få en förstärkt ekonomi.

Herr talman! Jag börjar med att konstatera att regeringen nu sänker skatten och avskaffar skillnaden mellan inkomst och sjuk- och aktivitetsersättning. Vi halverar dessutom matmomsen. Vi sänker skatten på arbete i stort, och vi sänker också skatten på el. Vi har sedan tidigare kraftigt reducerat priserna på drivmedel. Det är stora kostnader som har grävt stora hål i hushållens fickor alldeles oavsett vilken situation man är i.

Men man kan konstatera att det ändå var inflationen som grävde de största hålen i hushållens fickor, och den kampen har vi nu vunnit. Vi hade en inflation på över 10 procent, och den har vi nu kämpat tillbaka till normala nivåer. Därefter har vi nu lanserat en budget för 2026, tidigare också för 2025, som är mycket expansiv – just för att få igång hjulen i Sverige, för att expansion ska råda och för att tillväxten ska kunna gödas. På så vis får också småföretagare betydligt bättre förutsättningar att anställa och också ha fler att kunna anställa.

Men jag är den första att skriva under på att vi i Sverige har varit väldigt dåliga på att bereda möjlighet för personer med funktionsnedsättning att komma i arbete – att se till den arbetsförmåga de faktiskt har – och att bereda plats för praktikanter och lärlingar och hitta möjligheter för människor att inte bara vara i sysselsättning utan dessutom få sin arbetsförmåga tillgodosedd så att de kan arbeta och få ett arbete som ger riktig inkomst. Detta har vi sett över hela landet under en längre tid.

Kommuner och regioner är ganska dåliga på detta medan små och medelstora företag ofta bereder väg in och skapar större förutsättningar för lönearbete än det offentliga gör. Här önskar jag en stor bättring från kommunernas sida just för att det finns stor potential och mycket arbetsförmåga att tillvarata i Sverige.

Detta skulle vara bra inte bara för individen själv utan även för samhället i stort. Att få ett arbete och kollegor, känna sig behövd och komma in i en yrkesgemenskap är otroligt viktiga sociala värden. Men det skulle också de facto göra att man stärker den enskildes ekonomi på ett helt annat sätt än vi har sett tidigare.

Det är just därför vi har gett de uppdrag som jag redogjorde för i mitt inledande svar till både Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan – för att tillvarata arbetsförmågan men också se till att man kommer i arbete. För detta har vi också tillfört pengar under en längre tid för att detta inte bara ska vara något kortsiktigt utan något vi ska jobba med kontinuerligt framöver så att det håller i sig.

Alla dessa delar syftar till att ge personer med funktionsnedsättning betydligt bättre möjligheter till både jobb och utbildning och därmed till en starkare ekonomi för den enskilde själv. Men det handlar också om att vi ska tillgodogöra oss en betydligt större del av våra medborgares arbetsförmåga och på så vis stärka små företag men också stora arbetsplatser.

Herr talman! Nadja Awad har frågat socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall vilka åtgärder hon och regeringen avser att vidta för att stärka ekonomin bland personer med funktionsnedsättningar. Nadja Awad har även frågat socialtjänstministern om hon och regeringen avser att göra funktionsrättskonventionen till lag.

Arbetet inom regeringen är så fördelat, herr talman, att det är jag som ska svara på frågorna.

Människor ska känna sig trygga med att det finns en sjukförsäkring som ger ekonomisk ersättning om de på grund av sjukdom eller funktionsnedsättning inte kan arbeta. Sjukersättning och aktivitetsersättning räknas årligen upp med prisbasbeloppet, som följer prisnivån enligt konsumentprisindex. Det är en lämplig ordning att sjukersättning och aktivitetsersättning, i enlighet med gällande rätt, värdesäkras med prisbasbeloppet för att kompensera för ökade kostnader. Bostadstillägget, som prövas mot bland annat inkomster, är en viktig tilläggsförmån till sjuk- och aktivitetsersättning. Ensamstående kan som mest få 6 550 kronor i månaden. Merkostnadsersättningen ska kompensera för extra kostnader kopplade till funktionsnedsättning.

I budgetpropositionen för 2026 (prop. 2025/26:1) fokuserar regeringen på att stärka hushållens ekonomi, bland annat genom halverad matmoms, sänkt skatt på arbete och sänkt skatt på el samt sedan tidigare sänkt skatt på drivmedel men även genom särskilda satsningar för personer som har sjuk- eller aktivitetsersättning i form av garantiersättning. Mot bakgrund av att sjuk- eller aktivitetsersättning har beskattats högre än motsvarande löneinkomst avskaffas nu denna skillnad i beskattning genom en förstärkning av skattereduktionen för personer som får sjuk- eller aktivitetsersättning. Skattesänkningen är 2026 cirka 1 700 kronor per år för den som har hel sjukersättning i form av garantiersättning och har fyllt 30 år.

Regeringen vidtar även flera åtgärder för att förbättra arbetsmarknadsdeltagandet, som också stärker den ekonomiska situationen för personer med funktionsnedsättning.

Arbetslinjen är som bekant central i regeringens politik. Unga med aktivitetsersättning som har förutsättningar att närma sig arbete och som har ett helt arbetsliv framför sig ska ges större stöd och insatser i syfte att möjliggöra egen försörjning. Regeringen har därför gett Försäkringskassan i uppdrag att vidta åtgärder för att utveckla arbetet med att löpande utreda förutsättningarna för, och initiera, arbetsförberedande eller arbetslivsinriktade insatser för personer med aktivitetsersättning.

I uppdraget ingår dessutom att myndigheten ska utveckla sin samverkan med kommunerna för att följa upp att unga som uppbär aktivitetsersättning och som finns i kommunernas dagliga verksamhet ges möjligheter att närma sig lönearbete när förutsättningar finns. Uppdraget omfattar också de personer som inte längre kan uppbära aktivitetsersättning på grund av att de har fyllt 30 år och därför beviljats sjukpenning i särskilda fall. Försäkringskassans anslag har förstärkts med anledning av detta arbete, och från 2026 och framåt avsätts 28 miljoner kronor årligen.

Jag har höga förväntningar på att Försäkringskassan höjer ambitionsnivån för att stödja unga med aktivitetsersättning till arbete eller studier.

Regeringen har inte fattat några beslut i frågan om att inkorporera konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning i svensk lag. Sverige har dock mottagit rekommendationer från FN:s kommitté för rättigheter för personer med funktionsnedsättning som rör inkorporering. Dessa rekommendationer bereds för närvarande i Regeringskansliet. Myndigheten för delaktighet har även fått ett särskilt uppdrag kopplat till rekommendationerna, vilket kommer att utgöra en viktig del i den fortsatta beredningen.

Fru talman! Stort tack för debatten till samtliga deltagare!

Jag tycker definitivt inte att jag var raljant. Jag är uppriktig i mitt konstaterande att ledamöterna uppvisar ett stort engagemang, och jag delar det. Jag tycker att det är jätteviktigt att det blir tydligt för våra väljare inför det stundande valet var skiljelinjen går mellan att tro på att karensavdrag kommer att gynna hårt arbetande människor, tillväxten i Sverige eller för den delen hårt arbetande företagare eller om det kommer att stå dem väldigt dyrt.

Då vilar jag på erfarenheten som jag tänker att Socialdemokraterna definitivt borde ta del av, det vill säga hur det blev under 80-talet när man avskaffade karensdagen och hur det ser ut i Norge. Norge har alltså den friskaste befolkningen i världen och även de högsta sjukskrivningstalen i västvärlden. Myndigheterna i Norge och även politiker vittnar om att det är för att man har ett socialförsäkringssystem utan karensavdrag.

Det kan man vara fine med. Man kan tycka att det är okej med högre sjukskrivningskostnader. Man kan tycka att det inte är ett problem och att man bara kan anställa fler för att täcka upp för alla dem som kommer att vara borta. Det är också fine. Men då måste man vara så pass ärlig att man också finansierar det.

Återigen: Det var inte länge sedan Magdalena Andersson stod ute på stan och sa att det här kommer att kosta minst 5 miljarder kronor. Tittar vi i Socialdemokraternas budget nu ser vi att det finns noll kronor budgeterat för detta, och vi vet att andra utredningar visar att det kommer att kosta så mycket mer. Då är det löneutrymmet, höga skatter och företagarna som kommer att stå för detta.

När vi nu behöver tillväxten som allra mest och bäst för att bygga Sverige starkare och tryggare blir det osäkrare och definitivt farligare.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Det är mycket intressant att lyssna på ledamöterna från Socialdemokraterna. Vi får höra deras stora engagemang i fråga om en reform som har blivit så otroligt viktig för Socialdemokraterna att de inte har brytt sig om att över huvud taget finansiera den i sitt budgetförslag vare sig nu eller under de åtta år de hade på sig att göra något åt saken. De valde att inte göra något.

Kanske beror det på att den förra regeringen tittade på hur det fungerar i Norge, som inte har något karensavdrag. Ledamoten Olle Thorell, som tycks ha försvunnit från kammaren, lyfte fram just Norge som ett gott exempel på hur det skulle kunna fungera om man avskaffade karensavdraget.

Låt mig då påminna kammaren om att norrmännen är världens friskaste folk med västvärldens högsta sjukskrivningstal. Företag i samma bransch som har verksamhet både i Sverige och i Norge har högre sjukfrånvaro på sina norska arbetsplatser än på sina svenska trots att man utför exakt samma arbete. Det gäller både inom kontaktyrken och inom tjänstemannayrken.

Lägg därtill, fru talman, att de svenskar – och de är ganska många – som har jobbat i Sverige men sedan flyttar till Norge för att arbeta får lika hög sjukfrånvaro som de norska arbetarna. Det är alltså inte något som finns i luften i Norge, fru talman, som gör att man blir sjukare, utan norrmännen är världens friskaste befolkning. Det är helt enkelt socialförsäkringssystemet som gör det.

Detta säger inte bara jag som minister i Sveriges regering, utan det säger också NAV, den norska motsvarigheten till Försäkringskassan.

För att värna arbetslinjen, välfärden och kollegorna som arbetar hårt inom välfärden är det viktigt att man gör rätt saker. Låt mig återkomma till den viktigaste frågan och anledningen till att vi ifrågasätter detta. Vi ifrågasätter inte debatten, för den är viktig för att den svenska befolkningen ska få veta hur det blir och vilka skillnader som finns inom svensk politik. Men det är, återigen, djupt oseriöst när Socialdemokraterna nu trummar fram att de vill avskaffa karensavdraget när de inte lägger en enda krona.

Vi kan bråka om vilken beräkning som gäller, men låt oss hålla oss till er egen partiledare. Magdalena Andersson säger att det här kommer att kosta minst 5 miljarder kronor men har noll kronor budgeterat i sin egen budget. Då är min fråga väldigt tydlig: Vem ska betala? Är det hårt arbetande människor som ska betala det i sitt löneutrymme med lägre löner? Är det hårt arbetande människor som kommer att få betala det genom höjda skatter, som vanligt? Eller är det hårt arbetande människor inom välfärden som kommer att få betala det genom ökad stress och press när sjuklönekostnaderna ökar för kommun och region eller, för den delen, när kollegorna inte kommer till jobbet? De kommer att behöva jobba dubbelt upp när det blir som i Norge och sjuklönekostnaderna och den korta sjukfrånvaron ökar.

Det är inte något jag vill se, och just därför är det så viktigt att poängtera det Caroline Högström lyfter fram: Den här regeringen jobbar på ett helt annat sätt.

För det första finansierar vi våra reformer, som vi tycker är viktiga, och för det andra går vi fram med en rad olika åtgärder för att både stärka arbetsmiljön och möjliggöra en bättre och snabbare återgång till arbete. Det handlar också om att jobba preventivt för att förhindra sjukdom.

Om man är sjuk ska man vara sjukskriven. Det gäller alldeles oavsett vilket yrke man har.

(Applåder)

Fru talman! Jag vill rikta ett stort tack till debattörerna för det stora engagemanget för den här frågan i kammaren.

Jag måste ändå, fru talman, konstatera att det är anmärkningsvärt att Socialdemokraterna inte har lärt sig av sina tidigare misstag. Förslaget att slopa karensavdraget har vi testat förut. Det vänsterexperimentet har vi sett konsekvenserna av tidigare. Socialdemokraterna provade detta under 80talet med mycket tydliga resultat. Det blev fler sjukskrivningar och dramatiska ökningar av den korta sjukfrånvaron med stora kostnader som konsekvens.

Värst av allt var att det var just de hårt arbetande personerna inom äldreomsorg, skola och inte minst service som verkligen blev lidande av detta. Jag kan konstatera att ledamöterna helt och hållet verkar bortse från det. Framför allt var det så att äldre inte fick den hjälp och det stöd som de hade rätt till, givet att det inte fanns någon personal på jobbet. Busslinjer drogs in för att det inte fanns tillräckligt många busschaufförer som kom till jobbet. Det blev konsekvenserna när man på 80-talet plockade bort karensdagen.

Som om det inte vore nog att man inte lär sig av sina misstag är detta också ett djupt oseriöst förslag. Ledamoten Högström var inne på detta tidigare. För inte så länge sedan – jag tror att det var i våras – stod Magdalena Andersson, Socialdemokraternas partiledare, själv och konstaterade att ett slopande av karensavdraget skulle innebära en kostnad på minst 5 miljarder. Kan ni gissa hur många kronor och ören som är budgeterade för denna storslagna reform i Socialdemokraternas budget? Jo, det är noll kronor, fru talman. Den är alltså inte underfinansierad, vilket är det vanliga med Socialdemokraternas förslag, utan helt ofinansierad. Det är djupt oseriöst av ledamöterna som en efter en sätter upp sig på talarlistan att framhärda i att detta verkligen är ett av de viktigaste förslag man har när man inte ens bemödar sig om att finansiera det.

Låt oss då se på framtiden – vilka ska Socialdemokraterna genomföra detta ofinansierade förslag med? Då blir det ännu mer spretigt. Vänsterpartiet har i alla fall bemödat sig om att lägga in några hundra miljoner i budgeten för att kunna avskaffa karensavdraget. Men det räcker ju definitivt inte. Enligt utredningarna från Regeringskansliet och riksdagens utredningstjänst är det fråga om 24 miljarder respektive 10 miljarder i direkta kostnader. Men några hundra miljoner lägger alltså Vänsterpartiet på detta.

Tittar man på Miljöpartiet blir det ännu mer intressant. I sin budgetmotion har de inte med ett enda ord nämnt ett avskaffande av karensavdraget. Men när jag sedan kommer till frågestunden här i riksdagen ställer ändå Miljöpartiet frågor om detta och vill att jag ska avskaffa karensavdraget.

Går man sedan till Centerpartiet blir det riktigt intressant. Centerpartiet om några är tydliga med att detta definitivt inte är aktuellt. Centerpartiets nya partiledare slog fast i den första intervjun att det här definitivt inte är något som finns på kartan. Man står på företagarnas sida och är inte intresserad av att se de höga sjuklönekostnaderna rusa, som under 80-talet. Framför allt vill man inte rycka undan mattan för alla hårt arbetande företagare. Jag håller med henne. Detta är en fara.

Socialdemokraterna är skyldiga att svara på frågan: Vem ska betala?

(Applåder)

Fru talman! När andra ledamöter blir sjuka eller inte infinner sig och andra statsråd inte heller finns på plats är jag glad att vi ändå kan fylla ut kammarens tid med debatt. Jag tackar de ledamöter som nu har anmält sig till debatten – härligt! Detta är en viktig fråga att diskutera.

Åsa Eriksson har frågat mig om jag tänker verka för att karensavdraget avskaffas. Lena Johansson har frågat mig om jag och regeringen avser att överväga att avskaffa karensavdraget. Olle Thorell har frågat mig vilka initiativ jag avser att ta, inom ramen för mitt ansvar, för att komma till rätta med den orättvisa som karensavdraget kan innebära för löntagare i till exempel Hallstahammar, Surahammar och resten av Västmanland.

I januari 2023 beslutade regeringen att ge en arbetsgrupp i Regeringskansliet i uppdrag att analysera karensavdragets ändamålsenlighet och bedöma om det fanns något behov av förändringar av karensavdraget.

I december 2023, fru talman, slutredovisade arbetsgruppen sitt uppdrag med departementspromemorian Karenstak och högriskskydd – en översyn av karensavdraget och förslag på utökade undantag (Ds 2023:33). Redovisningen är ett omfattande kunskapsunderlag om karensavdragets konsekvenser och ändamålsenlighet.

Arbetsgruppen bedömer att karensavdraget innebär en mer rättvis och försäkringsmässig självrisk jämfört med tidigare karensdag. Arbetsgruppen bedömer också att karensavdraget motverkar överutnyttjande men kan vara belastande för individer med återkommande sjukfrånvaro och för individer med små ekonomiska marginaler.

Det finns även en så kallad återinsjuknanderegel som innebär att en sjukperiod som börjar inom fem dagar från det att en tidigare sjukperiod har avslutats ses som en fortsättning på den tidigare. Då ska något nytt karensavdrag inte göras. Arbetsgruppen konstaterar att det är förhållandevis vanligt att regeln tillämpas vid korttidsfrånvaro vid sjukdom och medför ett skydd från karensavdrag.

Arbetsgruppen har analyserat effekterna av att avskaffa karensavdraget. Enligt arbetsgruppens beräkningar är den direkta effekten av ett avskaffat karensavdrag att arbetsgivares sjuklönekostnader ökar med cirka 14 miljarder kronor. Det motsvarar en 38-procentig ökning av arbetsgivares sjuklönekostnader. Med hänsyn tagen till beteendeeffekter beräknas sjuklönekostnaderna öka med ytterligare uppemot 10 miljarder kronor – alltså ungefär 24 miljarder kronor, fru talman.

Om arbetsgivarna inte skulle kompenseras för ökade sjuklönekostnader är det enligt arbetsgruppen rimligt att anta att kostnaden helt eller delvis kommer att tas från arbetstagarnas löneutrymme i kommande avtalsrörelser. Om arbetsgivarna på något sätt skulle kompenseras av staten medför det kostnadsökningar eller inkomstminskningar för statens ekonomi.

Mot bakgrund av arbetsgruppens beräkningar och de bedömda konsekvenserna behöver det noga övervägas om det är motiverat att avskaffa karensavdraget.

Arbetsgruppen har analyserat förutsättningarna för att förändra karensavdraget för att förbättra villkoren för avgränsade yrkesgrupper som är särskilt utsatta för nära mänskliga kontaktytor i sin yrkesroll och som har svårt att arbeta hemifrån. Arbetsgruppen bedömer att det inte är lämpligt att införa ett differentierat karensavdrag baserat på yrke. Det beror främst på att det inte finns något enkelt och heltäckande sätt att avgränsa vilka yrkesgrupper och arbetstagare som i så fall skulle omfattas. Denna avgränsningsproblematik lyftes till arbetsgruppen under samtal med arbetsmarknadens parter. Såväl de centrala arbetstagar- som arbetsgivarorganisationerna lyfte upp att det vore mycket svårt att göra en sådan avgränsning av vilka yrkesgrupper som bör omfattas av sådan differentierad karens.

Låt mig i det här sammanhanget påminna om den möjlighet som i dag finns att ge yrkesgrupper och arbetstagare sjuklön från och med den första sjukdagen. Om det finns behov av att göra undantag från karensavdrag för arbetstagare inom specifika yrken eller branscher kan arbetsmarknadens parter förhandla om sådana undantag genom kollektivavtal.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka ledamoten för denna interpellationsdebatt. Jag tror att den har varit väldigt klargörande.

Svensk äldreomsorg bärs fram av hårt arbetande undersköterskor och vårdbiträden. En väldigt stor del av dessa har ett ursprung som inte nödvändigtvis är svenskt. De gör ett enastående jobb och är otroligt viktiga för att vi ska kunna jobba med att höja kvaliteten, höja ribban och åtgärda de brister som finns inom svensk äldreomsorg, vilket jag är besjälad av att vi ska kunna göra.

I Sverige har vi dock undervärderat vikten av att lära sig svenska språket. Det är alltså inte deras fel som jobbar inom svensk äldreomsorg i dag. Just därför är det otroligt viktigt att vi nu ser till att höja ribban markant.

Äldreomsorgslyftet förlängs nu och utökas till 1,8 miljarder så att kommunerna kan ta del av dessa pengar för att göra extremt bra språkstödjande insatser, både för den personal man redan har och för den man ska nyanställa. Sedan har vi kravet på att uppnå B2 enligt GERS. Det är ett ganska högt och tufft mål, men de kommuner som jag har pratat med är också besjälade av att ta till sig detta. Man ser vikten av svenska språket för att äldre ska kunna förstå och göra sig förstådda, för att patientsäkerheten ska stärkas och för att arbetsmiljön ska bli bättre. Om detta är vi helt eniga.

Vänsterpartiet verkar dock definitivt inte vara med på den banan. Då, fru talman, blir jag nyfiken: Är det ett besked från Vänsterpartiet att man inte är intresserad av att införa ett språkkrav inom svensk äldreomsorg? Det tror jag skulle vara ett väldigt viktigt besked till svenska folket, givet att utredning efter utredning och granskning efter granskning visar att det är just språkbristerna som ligger till grund för mycket av de kvalitetsbrister vi ser inom svensk äldreomsorg.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Jag tycker att jag var ganska tydlig. Jag förstår att det handlar om mottagarens förmåga när det gäller att svara eller ta emot ett svar, så låt mig vara tydlig igen.

Det är inte en haverikommission och en lång, stor utredning vi behöver. Vi har utrett svensk äldreomsorg. Vi har rapporter från Socialstyrelsen som tydligt visar exempelvis att problemen med arbetsmiljön ser likadana ut nu som de gjorde för 20 år sedan. Det är ett stort misslyckande för alla här i kammaren, alldeles oavsett politiskt parti, att vi inte har gjort någonting åt det som vi visste gällde för 20 år sedan och som fortfarande gäller. Jag är tydlig. Jag tycker att vi behöver göra något åt de sakerna. Men det är alltså inte en ny utredning vi behöver.

Min poäng är: Kom ned från läktaren! Kom in i matchen! Ni vill förringa och förminska vikten av språkkraven. Läs Coronakommissionens tydliga rekommendationer när det gäller just språket! Det är det som är grunden. I mina tidigare inlägg nämnde jag inte språkkravet över huvud taget, så jag vet vem av oss två som i sådana fall fabulerar och försöker vilseleda.

Låt mig ändå komma in på detta, för nu gör vi så här från regeringens sida: Steg för steg och reform för reform stärker vi nu kvaliteten och höjer ribban. Vi ökar också kraven för att få jobba inom svensk äldreomsorg. Vi går nu fram med ett tydligt kompetenskrav. Vi förlänger och förstärker Äldreomsorgslyftet. Vi jobbar väldigt framåtlutat med skyddad yrkestitel för att höja statusen och attraktionskraften för dessa viktiga yrken så att fler vill komma in, stanna kvar, jobba mer och gå från deltid till heltid men framför allt så att de får ett kvitto på den viktiga utbildning de har. Kompetensen är otroligt viktig just för kvaliteten.

När det gäller den andra frågan om språkkrav, som jag gärna pratar mycket och länge om, är det alltså grundläggande. I det enstaka fallet i ledamotens exempel var det avgörande kanske inte språket utan en brist som vi definitivt behöver åtgärda. Men i fallet i Västerås med kvinnan som hade misstänkt sepsis och dessutom var dement larmades ambulanspersonalen ut till boendet och möttes av personal som inte talade ett enda ord svenska. Ambulanspersonalen kunde inte få svar på frågor om huruvida den äldre kvinnan hade feber, om hon hade ätit och druckit, hur allmäntillståndet var eller om hon hade haft en infektion – detta på grund av att personalen alltså inte talade ett enda ord svenska. Där handlade det om liv och död, och det var direkt livsfarligt att man inte talade svenska språket.

Jag förstår att ni i Vänsterpartiet inte är intresserade av att införa ett språkkrav i svensk äldreomsorg, men det är definitivt vi. Det handlar om den äldres rätt att kunna förstå och göra sig förstådd, att kunna påverka valfriheten i vardagen i det lilla men också i det stora. Det handlar om hur saker och ting ska utföras i vardagen på ens egna villkor med både integriteten och självrespekten kvar. Det handlar också om valfriheten i stort – att kunna påverka vem man har som utförare men också vilket boende man bor på.

Språket är dock grundläggande för att äldre ska kunna förstå, göra sig förstådda och göra sina röster hörda. Det är viktigt för oss.

Men det handlar också om patientsäkerheten och om arbetsmiljön. Om inte medarbetarna kan prata med varandra och ha en säker överlämning och dessutom sitta vid fikabordet och chitchatta om hur helgen var, hur det går för sonen i simundervisningen eller vad man ska göra i jul blir de inte ett sammansvetsat gäng. Då blir inte arbetsmiljön speciellt bra, och då kommer inte heller fler att söka sig till dessa mycket viktiga yrken.

Det tredje krav vi nu går fram med, och som jag förstår att Vänsterpartiet också har stora problem med, är att möjliggöra ordentliga bakgrundskontroller för att se till att de som jobbar i äldreomsorgen också är lämpliga.

(Applåder)

I detta anförande instämde Caroline Högström (M).

Fru talman! Det är vackra ord från ledamoten – fantastiska historier. Jag tror inte att det är någon här inne som kan motsätta sig den beskrivningen. Det finns inte ett enda parti som skulle göra det.

Mitt budskap till ledamoten är: Kom ned från läktaren! Kom in i matchen! Jobba med de förslag som finns!

En ny partipolitisk utredning är inte vad svensk äldreomsorg behöver. Vi har Coronakommissionens rapporter, vi har Ivos granskningar, vi har utredningen om en äldreomsorgslag, från vilken vi har tagit många goda förslag vidare, och vi har den nya socialtjänstlagen. Det saknas alltså inte förslag på vad som kan göras för att stärka svensk äldreomsorg.

Om man hade varit ute och gjort många studiebesök runt om i Sveriges kommuner hade man tydligt sett att där jobbas väldigt framåtlutat med heltidsresan och rätten till heltid och med avskaffande av delade turer, både för att förbättra arbetsmiljön och för att stärka kvaliteten inom äldreomsorgen.

Mitt besked är alltså: Kom ned från läktaren! Kom in i matchen! Sluta med plakatpolitik och populistiska förslag och jobba med de förslag som finns!

Under min tid som äldreminister är det få gånger jag har stått här och diskuterat äldreomsorgen, för det är inte så många förslag som kommer från just oppositionen. Det har jag saknat. Jag tycker nämligen att det är viktigt att vi har den här typen av diskussioner.

De brister inom äldreomsorgen som vi har sett vittnesmål om den senaste tiden är tyvärr inget nytt. Det är inte bara de senaste veckorna vi har fått läsa om hemskheter som uppdagats såsom rån, våldtäkter och uteblivna besök av personalen. Detta kan givetvis aldrig någonsin accepteras. Därför har jag också haft möten med Ivo för att diskutera just de lex Sarah-anmälningar som kommer in till myndigheten och som rör allvarliga missförhållanden och vad det säger om svensk äldreomsorg.

I det här sammanhanget vill jag ändå, fru talman, vara väldigt tydlig med och påminna om att uppgifterna i lex Sarah-anmälningarna och det arbete som Ivo gör visar en bild av de verksamheter som faktiskt gör rätt. Vi politiker får aldrig svartmåla de kommuner som gör det de ska, nämligen att anmäla, utan vi måste uppmuntra den förbättring som detta leder till. Anmälningarna som har kommit till Ivo är ju en viktig del av verksamhetens kvalitetsarbete. Tar man de brister som uppdagas på allvar gör man precis så som de kommunerna nu har gjort. Att arbeta med avvikelser utifrån lex Maria och även lex Sarah är definitivt inte ett misslyckande i sig. Det är en metod för att säkerställa att kvaliteten i verksamheten höjs, att ribban höjs, och att garantera att detta inte sker igen.

Som jag var inne på i mitt inledningsanförande är äldreomsorgen ett prioriterat område för regeringen. Vi har jobbat framåtlutat från den dag då jag tillträdde. Man kan titta på Coronakommissionens rapport om brister och de åtgärder och rekommendationer som finns där. Bara inom mitt område har vi nu åtgärdat nio av elva rekommendationer i Coronakommissionens rapport. Med min kollega Elisabet Lanns område – hälso- och sjukvårdslagstiftning – inräknat är det ännu fler saker som vi har lagt till.

Bara för att nämna några saker lite kort: Det handlar om ett starkt stöd för anhöriga. Det handlar om en fast omsorgskontakt på särskilt boende, precis som vi har inom hemtjänsten. Det handlar om en fast vårdkontakt så att man inte faller mellan stolarna. Det handlar om förstärkt medicinsk kompetens. Vi inför nu en medicinskt ansvarig för rehabilitering och tillgång till medicinsk kompetens 24:7 både inom hemtjänst och inom särskilt boende.

Fru talman! Nadja Awad har frågat mig om jag avser att verka för att tillsätta en haverikommission för svensk äldreomsorg. Nadja Awad har också frågat om regeringen avser att arbeta för att minutstyrningen inom äldreomsorgen ska avskaffas via lagstiftning och ersättas med ett system som bygger på tillit och individens behov. Vidare har Nadja Awad frågat om regeringen avser att genomföra ett eller flera av de förslag som nämns i punktform i interpellationen samt vilka åtgärder jag avser att vidta för att lyfta äldreomsorgen om regeringen inte genomför dem.

I Sverige har vi en ordning med kommunalt självstyre. Även om staten reglerar uppgifter i lag har kommuner stor frihet att själva utforma och organisera sin verksamhet, och de ansvarar för verksamhetens resultat, kvalitet och innehåll.

Kommunen är ytterst ansvarig för socialtjänsten, av vilken äldreomsorgen är en del. Verksamhet inom socialtjänsten ska vara av god kvalitet. Socialnämnden ska systematiskt och fortlöpande följa upp, utveckla och säkra kvaliteten i sin verksamhet.

Kommunerna sköter sina angelägenheter på det kommunala självstyrets grund. Det är alltså kommunernas ansvar att de metoder, arbetssätt och verktyg som används är ändamålsenliga för att klara uppgifterna och därmed leva upp till lagstiftningen. Med det sagt kan staten granska hur kommunerna sköter sina uppgifter. Exempelvis utövar Inspektionen för vård och omsorg tillsyn enligt socialtjänstlagen (2025:400).

Fru talman! Äldreomsorgen är definitivt en prioriterad fråga för regeringen, som under mandatperioden har genomfört flera reformer och satsningar för en tryggare och säkrare äldreomsorg. En genomgripande reform är att yrket undersköterska regleras och får en skyddad yrkestitel, vilket bidrar till att upprätthålla kompetensen inom äldreomsorgen och samtidigt öka statusen och attraktiviteten i arbetet.

Vidare beslutade regeringen den 20 november om en proposition med förslag om att stödet till anhöriga som ger vård och omsorg ska stärkas rejält och att en fast omsorgskontakt i särskilt boende ska införas från den 1 juli 2026 (prop. 2025/26:60).

Regeringen beslutade också nyligen om lagrådsremissen Ett språkkrav inom äldreomsorgen (S2025/01922). I lagrådsremissen föreslås att det ska införas ett krav i socialtjänstlagen som innebär att socialnämnder och verksamheter ska arbeta för att personal har relevant nivå av kunskaper i svenska språket.

Regeringen har vidtagit flera andra åtgärder för att stärka omsorgens kvalitet och föreslår ytterligare satsningar i budgetpropositionen för 2026 (prop. 2025/26:1) för att fortsätta att stärka äldreomsorgen i dess helhet. Kommunerna får exempelvis fortsatt statsbidrag specifikt för äldreomsorgen, det så kallade sektorsbidraget, som kommunerna kan använda fritt för att säkerställa en god vård och omsorg till äldre personer. Äldreomsorgslyftet har förstärkts och förlängts till 1,8 miljarder kronor per år 2026 och 2027. Dessutom har kompetenssatsningen vidgats till fler utbildningsområden.

Frågor om bemanning och kompetensutveckling är ytterst frågor för arbetsgivaren; det råder det ingen tvekan om. Det handlar till exempel om att kommunerna nu verkligen behöver höja ribban och bli en mer attraktiv arbetsgivare, satsa på ledarskapet och hitta lösningar för ett hållbart arbetsliv.

Arbetsgivaren har huvudansvaret enligt arbetsmiljölagen och ska bedriva ett systematiskt arbetsmiljöarbete i samverkan med arbetstagare och skyddsombud. En god och trygg arbetsmiljö bidrar till ett hållbart arbetsliv. Den svenska arbetsmarknadsmodellen innebär vidare att arbetsmarknadens parter reglerar löner och andra anställningsvillkor genom kollektivavtal.

Vid upphandling är det viktigt att leverantörer tillhandahåller verksamhet av god kvalitet. Konkurrensverket har fått i uppdrag av regeringen att lämna förslag till en effektiv, proportionerlig och tillförlitlig metod för att bedöma i vilken utsträckning leverantörer fullgör kvalitetskraven i offentliga kontrakt (Fi2025/00078). Tanken är att se hur man kan öka leverantörers möjlighet att konkurrera med kvalitet i stället för med lägsta pris. Uppdraget har nyligen redovisats, och det håller vi på och jobbar med inom Regeringskansliet just nu.

Fru talman! Stort tack till båda interpellanterna för möjligheten att diskutera dessa viktiga frågor!

Jag blir dock lite mörkrädd när jag hör ledamoten Jessica Rodén säga att våra socialförsäkringssystem måste baseras på tillit, inte misstänksamhet. Jag blir lite nervös eftersom tillitsbaserade system är det som har tagit oss dit där vi är i dag där 15–20 miljarder kronor av våra gemensamma skattepengar varje år går till felaktiga utbetalningar och bidragsbrottslighet. Hälften av dessa 15–20 miljarder beräknas gå till kriminella och till att finansiera organiserad brottslighet, det vill säga till människor som absolut inte har rätt till våra gemensamma skattepengar och våra gemensamma socialförsäkringssystem. Detta sker alltså i dagens tillitsbaserade system.

Tillit är bra, men kontroll är bättre. Det har funnits en naivitet i de generösa välfärdssystemen som har gett kriminella en chans att tillskansa sig våra gemensamma skattepengar, som då flödar ut och göder organiserad brottslighet. Detta måste vi sätta stopp för, och därför har regeringen fått lagstiftning på plats, gett myndigheterna nya verktyg och sett till att det blir lätt att göra rätt. Vi har gått fram med dessa viktiga reformer just för att kunna säkra legitimiteten för de gemensamma välfärdssystemen och för att kunna fortsätta att garantera att de som har stora behov och rätt till socialförsäkringarna också ska få det de har rätt till. Att tumma på dessa reformer skulle riskera att göda den kriminella ekonomin ännu mer.

(Applåder)

I detta anförande instämde Caroline Högström (M).

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Stort tack till interpellanterna för bra frågor och en bra diskussion!

Jag kan börja med att konstatera att regeringen välkomnar Inspektionen för socialförsäkringens, ISF:s, granskning av den rättsliga kvaliteten i Försäkringskassans beslut om återkrav av sjukpenning och föräldrapenning. Rapporten kommer nu att analyseras närmare i Regeringskansliet. Vidare kommer Försäkringskassan att lämna ett svar på rapporten där myndigheten kommenterar inspektionens olika slutsatser och redovisar eventuella åtgärder som man avser att vidta med anledning av rapporten. Därefter kommer regeringen givetvis att ta ställning till om ytterligare åtgärder behöver vidtas utöver det arbete regeringen utgår från att Försäkringskassan redan gör.

Fru talman! Återigen: Försäkringskassan har nog aldrig haft bättre förutsättningar att utföra sitt arbete än vad man nu har. Man har fått historiskt stora anslag, de största sedan 2010-talets början. Man har även fått betydligt fler verktyg och bättre förutsättningar både digitalt och lagstiftningsmässigt för att korrekta uppgifter ska komma in mer eller mindre per automatik så att underlagen redan från början blir korrekta. Detta kommer att hjälpa framför allt den enskilde som inte har något uppsåt att göra fel men som ibland har svårigheter, precis som ledamöterna är inne på. Detta kommer även att underlätta betydligt för Försäkringskassan så att man kan kontrollera och göra rätt från början.

Det här kommer att minska bidragsbrottsligheten och göra det betydligt svårare för dem som försöker tillskansa sig våra gemensamma skattepengar och stoppa dem i sina egna fickor. Konsekvenserna för dem kommer dessutom att bli kännbara.

Men framför allt handlar det om att alla de som har stora behov också har rätt till dessa viktiga ersättningar. Det är dem systemet är till för, och det är också för dem det måste vara lätt.

Systemen är komplexa; det är inte tu tal om saken. Vi måste därför göra allt som står i vår makt för att förenkla och förbättra. Samtidigt får vi varken tumma på rättssäkerheten eller bli för naiva – något vi har sett i systemet och som har gjort det lätt för kriminella att tillskansa sig pengar de inte har rätt till. Det här är en balansgång vi måste manövrera.

Jag är fast besluten om att färre felaktiga utbetalningar ska ske. Kammaren har dessutom fastslagit ett gemensamt mål när det gäller felaktiga utbetalningar, och detta mål tänker jag att vi är helt överens om.

Fru talman! Låt mig även beröra Jessica Rodéns fråga om indexeringen av livräntan. Det är också en komplex fråga. Arbetsskadeutredningen är inte den första utredning som har belyst frågan och lämnat förslag. Utredningen om en mer jämställd och rättssäker försäkring vid arbetsskada lämnade redan 2017 ett förslag om att arbetsskadelivräntan årligen skulle beräknas om och ge en förändring i inkomstindex. Jag kan bara konstatera att under åtta år gjorde Socialdemokraterna ingenting åt saken, och man tog inte förslaget vidare. I Socialdemokraternas nuvarande budget finns inte heller en enda krona budgeterad för just det Jessica Rodén nu pläderar för.

(Applåder)

Fru talman! Som jag började med att redogöra för är det viktigt att det är lätt att göra rätt och att regelverket för återkrav är tydligt, förutsägbart och rättssäkert.

Som ett snabbt svar på Sanne Lennströms direkta fråga till mig vill jag säga att detta definitivt är en del av den utredning som vi nu har tillsatt. Det rör sig nämligen om två sidor av samma mynt. Om vi ska beivra bidragsbrottsligheten och se till att den minskar samt se till att våra gemensamma skattepengar inte hamnar i kriminellas fickor och att vi kan strypa den kriminella ekonomin är det viktigt att det är lätt att göra rätt. Det gäller att myndigheterna delar information med varandra och att detta sker automatiskt, så att de som handlar i god tro inte riskerar att hamna i en situation där det blir fel, där de får återkrav riktade mot sig och där de skuldsätts. Det gäller också att vi ser till att det blir oerhört kännbart och svårt att begå bidragsbrott.

Från regeringens sida har vi gett historiskt stora tillskott till Försäkringskassan. Detta är det största tillskottet sedan 2010-talets början.

Fler ändringar har föreslagits, som vi har varit inne på, både lagstiftningsmässigt och när det gäller andra delar. De har trätt i kraft under mandatperioden för att färre felaktiga utbetalningar ska ske. Den utredning som vi precis talade om fäster särskild vikt vid att minska de felaktiga utbetalningarna och beivra bidragsbrottsligheten samt, givetvis, vid att regelverket ska vara både rättssäkert och effektivt.

Jag skulle vilja påstå, fru talman, att Försäkringskassan aldrig har haft så goda förutsättningar som nu när det gäller att komma till rätta med de problem som finns. Samtidigt kommer ingenting av sig självt. Detta har ju varit ett hårt och stort arbete från regeringens sida. Vi har anslagit hundratals miljoner. Vi har gett flera uppdrag till myndigheten i regleringsbrev. Vi har stiftat nya lagar och gett nya förutsättningar och fler verktyg för att myndigheten ska kunna arbeta både framåtlutat och rättssäkert.

Regeringen förutsätter givetvis att Försäkringskassan fortsätter att ta ansvar genom att ta till sig de stora anslag som nu har kommit samt att man utreder och tar fram fler verktyg för att kunna jobba ännu mer effektivt. Förutsättningarna finns på plats, och den politiska inriktningen är väldigt tydlig. Medlen och stödet från regeringen finns också. Nu vilar ett stort ansvar på Försäkringskassan att leverera sin del. Jag har inget skäl att tro att man inte kommer att lyckas med det, givet att jag har en mycket god dialog med Försäkringskassan och att man definitivt delar denna ambition.

När det gäller de stora återkraven vill jag än en gång poängtera att Försäkringskassan har ett stort handlingsutrymme. Om den enskilde bedöms ha handlat i god tro får återkravet anpassas till den enskildes ekonomiska och sociala situation. Återkravet kan helt eller delvis efterskänkas.

Som ledamoten redogjorde för har vi ett system som är sådant att man kan överklaga. Det går vidare om man får rätt, och då upphävs återkravet. Detta system tycks fungera alldeles utmärkt. Det är dock beklagligt när det går så långt att man hamnar i den situationen.

Fru talman! Jessica Rodén har frågat mig hur jag ser på att personer med livränta kan få stora återkrav trots att de agerat i god tro inom ett system med svårbegripliga regler. Jessica Rodén har även frågat mig om jag avser att vidta lagändringar som stärker rättssäkerheten i arbetsskadeförsäkringen och minskar risken för återkrav mot försäkrade.

Dessutom har Sanne Lennström frågat mig hur jag och regeringen kan skapa förutsättningar för Försäkringskassan att förbättra kvaliteten och rättssäkerheten i handläggningen och beslutsfattandet gällande återkrav av sjukpenning och föräldraförsäkring.

Fru talman! Arbetsskadeförsäkringen är en viktig del av den svenska socialförsäkringen. Den som skadas eller blir sjuk av sitt arbete ska ersättas för sin inkomstförlust och inte drabbas ekonomiskt. I och med livräntan kan den försäkrades inkomstförlust täckas med i princip 100 procent upp till det fastlagda taket i arbetsskadeförsäkringen. Om den skadade fortsätter att arbeta i ett arbete med lägre lön än den han eller hon hade i arbetet där skadan inträffade ersätter arbetsskadeförsäkringen även denna inkomstförlust, men eftersom ersättningen i många fall är hög kan eventuella återkrav också bli stora.

Varje enskild person har ett ansvar att informera sig om vilka omständigheter som kan påverka rätten till och storleken på en beviljad ersättning från socialförsäkringen och att anmäla ändrade omständigheter till Försäkringskassan. Genom detta kan enskilda minska risken för stora återkrav i samband med Försäkringskassans efterkontroller. Den enskilde får i samband med sin ansökan information om vilka omständigheter som kan påverka rätten till och storleken på den beviljade livräntan från Försäkringskassan.

Försäkringskassans arbete med handläggning av förmåns- och återkravsärenden styrs bland annat av bestämmelser i socialförsäkringsbalken och förvaltningslagen (2017:900). Enligt 110 kap. 13 § socialförsäkringsbalken ska Försäkringskassan se till att ärenden blir utredda i den omfattning som deras beskaffenhet kräver. Enligt 9 § förvaltningslagen ska ett ärende handläggas så enkelt, snabbt och kostnadseffektivt som möjligt utan att rättssäkerheten eftersätts. Försäkringskassan har också en skyldighet att tillhandahålla relevant information för att undvika felaktiga utbetalningar och minska risken för återkrav.

Jag förväntar mig nu att Försäkringskassan arbetar för att ärenden handläggs i enlighet med gällande regelverk, fru talman. Försäkringskassan har ett tydligt uppdrag från regeringen i årets regleringsbrev, där det anges att myndigheten ska vidta åtgärder för att motverka att enskilda blir återbetalningsskyldiga.

När felaktiga utbetalningar ändå sker är det viktigt för socialförsäkringssystemets legitimitet att de betalas tillbaka. Försäkringskassan har dock ett stort handlingsutrymme om den enskilde bedöms ha handlat i god tro. Återkravet får anpassas till den enskildes ekonomiska och sociala situation och helt eller delvis efterskänkas.

För att stärka Försäkringskassans kärnverksamhet föreslog regeringen i budgetpropositionen för 2025 (prop. 2024/25:1) ett stort tillskott till Försäkringskassan. Även i budgetpropositionen för 2026 (prop. 2025/26:1) har tillskott gjorts till myndigheten, vilket innebär att förvaltningsanslaget beräknas öka de kommande åren. Detta är de största tillskotten till Försäkringskassan sedan 2010-talets början.

I syfte att skapa förutsättningar för färre felaktiga utbetalningar från välfärdssystemen har även flera ändringar föreslagits, och trätt i kraft under mandatperioden, som ger beslutande myndigheter utökad tillgång till uppgifter i bland annat arbetsgivardeklarationerna. Syftet är att i kontrollsyfte säkerställa korrekta beslutsunderlag. Vissa åtgärder är genomförda, och andra är under arbete.

Det är viktigt att regelverket för återkrav är tydligt, förutsägbart och rättssäkert, fru talman. Regeringen beslutade därför den 6 mars 2025 att ge en särskild utredare i uppdrag att utreda just vilka åtgärder som kan garantera mer rättssäkra och effektiva regler för återkrav. Uppdraget ska redovisas senast den 16 juni 2026.

Regeringen har med detta gett Försäkringskassan väldigt goda förutsättningar att klara sina uppdrag och då även när det gäller återbetalningsverksamheten. Genom den tillsatta utredningen har regeringen dessutom lagt grunden för mer rättssäkra och effektiva återkrav framöver.

Fru talman! Ett stort och innerligt tack till Ulrika Heindorff för en utomordentligt bra fråga.

Jag har stora förväntningar på hela bidragsreformen och på aktivitetskravet i synnerhet. Vi föreslår att aktivitetskravet träder i kraft den 1 juli 2026, och det blir den första delen av bidragsreformen som då rullar ut.

Jag har stora förväntningar eftersom jag själv har varit med och infört reformen. När jag var kommunstyrelsens ordförande i Växjö införde vi heltidsaktiveringen i försörjningsstödet. Det innebär att om man har 100 procent arbetsförmåga förväntas man vara sysselsatt i olika aktiviteter på 100 procent.

Vi pressade tillbaka utanförskapet i Växjö med 20 procent när vi införde heltidsaktiveringen i försörjningsstödet. Vi bröt utanförskapet, och fler barn fick se sina föräldrar gå till jobbet. Detta ledde till jobb och vidare studier. Det här är på riktigt reformer för att minska barnfattigdom och ta folk ur utanförskap.

Jag har stora förväntningar. I och med att hela bidragsreformen läggs ihop med aktivitetskravet kommer vi att pressa tillbaka utanförskapet ännu mer.

(Applåder)

Frågestunden var härmed avslutad.