Azadeh Rojhan

Fru talman! Det är just på grund av att vi inte tror att den här reformen kommer att nå de barn och unga som står längst bort från idrottsrörelsen, från föreningsrörelsen över huvud taget, som vi inte tror på den. För vad spelar det för roll om barn och unga kommer och knackar på och säger ”Vi vill vara med, för nu har vi fått en reducerad föreningsavgift” om det inte finns någon ledare som kan ta emot dem, ingen anläggning som funkar och inga tider på anläggningarna? Vad spelar det då för roll?

Att nå de barn och unga som står längst från idrottsrörelsen löser man inte med reducerad föreningsavgift, utan det löser man genom att se till att det finns ledare som kan jobba uppsökande och vara verksamma i de områden där barn och unga finns. Fritidskortet löser inte det problemet över huvud taget. Fritidskortet är bara en reducering av medlemsavgiften – that´s it. Sedan ska det sköta sig av sig självt.

På vilket sätt kommer ett fritidskort som ger reducerad medlemsavgift att göra att de familjer som Emma Ahlström Köster själv nämnde, som inte är idrottsvana och som inte har den kulturen, helt plötsligt får den kunskapen och erfarenheten? Nej, vi har strukturella problem, och det är dem som vi behöver möta.

Vi måste se till att det finns ledare som kan jobba uppsökande. Vi måste se till att det finns anläggningar där det finns tider för barn att idrotta. Vi måste se till att nya grupper nås av idrottande och finner glädjen i den gemenskap som det innebär. Det kan inte fritidskortet lösa.

(Applåder)

Fru talman! Jag är inte förvånad över att Emma Ahlström Köster inte känner igen sig i den verklighet jag beskriver. Vi har två helt olika utgångspunkter. Ledamoten är moderat, och jag är socialdemokrat. Jag ser andra lösningar än ledamoten på de samhällsutmaningar som finns.

När det gäller det minskade deltagandet, som nämns här, vet vi allihop att pandemin hade en långtgående effekt på deltagandet i Föreningssverige överlag. Det är att trixa med siffrorna att nu hänvisa till det minskande deltagandet i den här debatten. Det är också ett sätt att förskjuta debatten till att handla om något annat än vad som görs här och nu för att faktiskt nå verkliga förändringar.

Om vi vill nå verkliga förändringar, och om Emma Ahlström Köster ändå håller med om den verklighet som idrottsrörelsen själv beskriver gällande bristen på ledare och en stor anläggningsproblematik över hela vårt land, borde man också vara villig att gå vidare med de satsningar som gjordes när pengarna inte användes för fritidskortsreformen. Vi ser ju vilka fantastiska resultat det har fått. Då hade Emma Ahlström Köster och Tidöpartierna kunnat stå här och vara väldigt stolta över de satsningar som de gjort för att öka antalet deltagare och för att nå nya barn och unga.

Men det är inte de satsningarna vi står här och pratar om i dag, tyvärr, för de var tillfälliga. I stället pratar vi om en administrativt väldigt tung reform, som kommer att kosta 2 miljarder i bara administrativa kostnader att få på plats. På sikt vet jag inte hur långt de pengar som faktiskt ska gå till själva reformen kommer att räcka när det gäller att nå fler barn och unga.

Kan Emma Ahlström Köster svara på frågan om varifrån pengarna ska tas i framtiden, om inte från den breda idrottsrörelsen?

Fru talman! Att skapa goda förutsättningar för barns fritid handlar om mer än pengar i handen. Det handlar om strukturer, sammanhang och människor. Därför menar vi socialdemokrater att den här reformen, fritidskortet, är att börja i fel ände.

Den svenska idrottsrörelsen fungerar inte som ett företag där en tjänst köps och levereras. Nej, idrottsrörelsen bygger på något helt annat: ideellt engagemang, lokal förankring och ledare som ger av sin tid på kvällar och helger för att barn och unga ska ha en meningsfull fritid. Det är föräldrar som tränar knattelag, ungdomar som dömer matcher och eldsjälar som håller igång föreningslivet i hela vårt avlånga land.

Fru talman! Om det inte finns en tränare som väntar eller en hall att träna i spelar det ingen roll hur mycket ekonomiskt stöd ett barn får, för möjligheten att faktiskt delta finns ändå inte där. Fritidskortet ger inga nya anläggningar. Fritidskortet ger inga nya ledare. Det är utmaningar som idrottsrörelsen själv lyfter fram som extremt kritiska. Fritidskortet riskerar att bli en dyr återvändsgränd och att urholka fungerande strukturer.

Fru talman! Samtidigt som regeringen presenterar ett fritidskort som lösning för att göra barns fritid billigare för de en ekonomisk politik som slår hårt mot de familjer som har det svårast. Matpriser, elräkningar och hyror har ökat kraftigt. Föräldrar i låginkomstfamiljer kämpar varje månad för att få vardagen att gå ihop. Höginkomsttagare har kompenserats för inflationen genom skattesänkningar, men för barn i socioekonomiskt utsatta hushåll har fritiden blivit ett privilegium snarare än en rättighet.

Det är dyrt att vara fattig, och i den verkligheten räcker inte ett fritidskort särskilt långt. Samtidigt påverkas även idrottsrörelsen av inflationen. Föreningar tvingas höja medlemsavgifter, hyror för hallar och planer stiger och materialkostnader ökar.

Verksamheterna har alltså också blivit dyrare, både för barnen och för föreningarna som ska ta emot dem. Det är ett dubbelt tryck som kräver strukturella lösningar. Mot den bakgrunden framstår fritidskortet som en dyr symbolhandling utan bärkraft.

Hur mycket pengar ska detta system sluka för att alls fungera när kostnaderna ökar på alla håll? Hur mycket måste staten skjuta till för att värdet av stödet inte ska urholkas år efter år? Och den viktigaste frågan av alla: Varifrån ska dessa pengar tas, om inte från breda, långsiktiga satsningar på hela idrottsrörelsen? Det är en farlig väg att låta ett administrativt system med höga fasta kostnader äta upp det utrymme som borde gå till verksamheterna själva – till hallarna, ledarna och föreningarna.

Fru talman! Vi socialdemokrater känner också en genuin oro för den kommersialisering som denna reform riskerar att driva fram. I grunden handlar det om en syn på barns fritid som något som kan styckas upp, prissättas och konkurrensutsättas, som om barn vore kunder och fritidsaktiviteter en marknadsvara. När stödet knyts till individen i stället för till verksamheten reduceras barnet till en prislapp. Olika aktörer, stora som små, förväntas konkurrera om samma hundralappar. Med den logiken gynnas de som redan har stark marknadsnärvaro, professionell administration och kapacitet att snabbt anpassa sig efter nya krav. Men det är sällan de aktörerna som verkar där behoven är som störst.

Det är ett systemskifte vi talar om – från solidarisk, folkrörelsebaserad föreningsidrott till ett marknadsstyrt stödsystem där det är barnets konsumentroll, inte dess delaktighet i en gemenskap, som står i centrum.

Vi socialdemokrater säger nej till den utvecklingen. Vi tror på gemenskap före marknad och på långsiktigt stöd till de verksamheter som når barnen där de är – inte på ett system där barn tvingas jaga stöd och föreningar tävla för överlevnad.

Fru talman! När regeringens fritidskortsreform fördröjdes och pengarna i stället tillfälligt fördelades direkt till föreningslivet uppnåddes ironiskt nog långt mer konkreta resultat på kort tid än vad fritidskortet som system kan leverera på lång sikt. Detta borde ha varit ett tydligt kvitto på vad som faktiskt fungerar. Men tyvärr var inte de satsningarna en del av regeringens långsiktiga politik. Dessa satsningar var engångsinsatser med medel som redan var avsatta för fritidskortet men inte kunde användas eftersom reformen inte var på plats.

Detta är, ärligt talat, absurt. Just dessa tillfälliga lösningar visade med all önskvärd tydlighet att verkliga resultat nås när vi börjar i rätt ände – när vi satsar på verksamheterna, människorna och platsen där fritiden faktiskt blir verklighet för barn och unga i stället för på symbolpolitik som läggs ovanpå strukturella problem.

Fru talman! Vi socialdemokrater vill investera i det som bär: i människor, mötesplatser och möjligheter.

Vi vill, gärna tillsammans med övriga partier i denna kammare, hitta en långsiktig och blocköverskridande lösning på den växande anläggningsproblematiken i vårt land. Det är inte hållbart att denna för idrottsrörelsen avgörande fråga ständigt skjuts på framtiden. Det krävs ett nationellt grepp – en strategi som erkänner att tillgången till idrottsanläggningar är en förutsättning för att idrott för alla ska kunna bli verklighet. Här behövs en bred politisk samsyn och en gemensam vilja att agera.

Vidare föreslår vi socialdemokrater direkta satsningar på idrottsrörelsen där det behövs. Det är därför vi går fram med förslag om att öka stödet till idrotten med 645 miljoner kronor. Av dessa vill vi att 345 miljoner ska gå direkt till föreningslivet, med särskilt fokus på utsatta områden och landsbygd. Vi föreslår 100 miljoner till parasporten för barn och unga, 200 miljoner för att utbilda 1 000 nya ideella ledare samt ökade resurser till fritidsledare, friluftsliv och kulturskola.

Fru talman! Vi är övertygade om att det är så vi skapar en jämlik, meningsfull och inkluderande fritid för alla barn i Sverige – inte genom fritidskortet, som hotar att försvaga det ideella föreningsliv som i generationer har burit upp vår demokrati, sammanhållning och gemenskap.

Det är också därför jag yrkar avslag på propositionen och bifall till reservation 1.

(Applåder)

I detta anförande instämde Lawen Redar (S).

Fru talman! På samma sätt som Alexander Christiansson inte vill prata om partisekreteraren som har stora investeringar i stora aktiebolag och anser att det inte är en debatt eller fråga som rör det vi diskuterar här tycker inte jag att jag som individ och enskild ledamot för Socialdemokraterna kan ta ansvar för de felaktigheter som Kombilotteriet och Kombispel i stort har begått.

Däremot står jag här rakryggad och säger att det är fel att dessa misstag har begåtts. Det är fel att vi står här i dag och ens behöver debattera de här frågorna. Men det är ju så att vi faktiskt inte debatterar tillsyn, hårdare krav och hur vi kan stärka konsumentskyddet. Vi debatterar ingenting av det. Vi debatterar enbart hur vi kan strypa det största oppositionspartiets finansiering, och argumenten för det är desamma som vi använde när vi ville stoppa de stora spelbolagens möjligheter att nå barn och unga för att hindra fler från att hamna i spelmissbruk och spelberoende och bli skuldsatta. Men då sa ni nej.

Det ni håller på med just nu är låtsasmoral. Det är låtsasmoral rakt igenom, för om det fanns moral ska samma moral gälla i alla sammanhang. Det ska finnas en röd tråd, och jag saknar den röda tråden i agerandet från Tidöpartierna. Det här handlar enbart om en enda sak, och jag tycker faktiskt att det är synd att Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna som tre starka, statsmannamässiga partier inte förstår det utan låter sig fångas av Sverigedemokraterna i detta. Det är faktiskt djupt beklagligt.

(Applåder)

Fru talman! Självklart hade det varit bättre om de här misstagen aldrig hade uppstått. Självklart hade det då funnits större legitimitet för oss när vi går in i den här debatten. Det är inget snack om den saken. Det ska inte uppdagas för att sedan hanteras. Det ska inte ske från början. Det är klart och tydligt. Det måste fastslås. Så är det.

Men när vi ändå är inne på hyckleri – det var det ord som Alexander Christiansson själv valde – och när vi pratar om transparens undrar jag något. Man pratar om konsumentansvar – ansvar för konsumenten – och om att människor har drabbats av de felaktigheter som Kombilotteriet har begått.

Hur kom det sig att Alexander Christiansson inte hade en lika tydlig debatt och lika starka ståndpunkter när vi debatterade nätkasinon? Hur kommer det sig att Sverigedemokraternas partisekreterare, Mattias Bäckström Johansson, tycker att det är okej att äga aktier för minst 193 000 kronor i två nätkasinobolag? Det är bolag som direkt sätter människor i skuldsättning på grund av att de utvecklar spelmissbruk och spelberoende. Hur kan det vara okej, om vi nu ska prata om konsumentansvar, som var och en av oss här har? Vi ska kunna stå rakryggade och säga: Vi ska inte bidra till den här negativa utvecklingen i samhället.

Vi har gjort fel. Vi tar vårt ansvar. Men är det okej, enligt Alexander Christiansson, att det finns ledamöter i riksdagen, i den här kammaren, som själva har aktier i spelbolag som driver på spelmissbruk och spelberoende? Sedan kommer man hit och röstar nej till hårdare regler för marknadsföring för just de bolagen. Är det hyckleri eller inte?

(Applåder)

Fru talman! Det stämmer, Carl Nordblom, att Socialdemokraterna drivs av att ha makt och att behålla makten. Jag tror att det hade varit ett underkännande av vilket parti som helst om man inte hade drivits av det incitamentet. Det är väl det som hela politiken handlar om: att få makt, att få genomföra sin politik och att få vara med och förändra samhället i den riktning som man tycker är bäst. Annars borde man inte existera. Det är någonstans ett existensberättigande för varje parti att man vill ha makt och behålla den.

Det är det vi vill; det stämmer. Vi tror nämligen att vi har de rätta svaren för de stora samhällsutmaningarna. Vi tror på att argumenten ska gynna partierna. Vi tror på att det är det politiska innehållet som betyder någonting. Det är därför vi inte är ute efter något annat partis finansiering. Vi är ute efter att bedriva politiska debatter och möta er i de argument som ni för fram. Det kommer vi att fortsätta med oavsett om det gäller den här propositionen eller inte.

(Applåder)

Fru talman! Det stämmer. Det är faktiskt tecken på någonting annat. Det är tecken på en rädsla, en rädsla för vart vi är på väg någonstans i Sverige. Det är en rädsla för att vår demokrati på riktigt är hotad. Det är en rädsla när det kommer debattartiklar där det sägs: Det stannar inte vid lotterierna. Vi ska se över andra delar av civilsamhället och Socialdemokraternas – som folkrörelse – kopplingar till övriga delen av civilsamhället. Det är för övrigt civilsamhällesorganisationer som är fullständigt självständiga.

Det stämmer alltså att det är tecken på något annat, och det stämmer att det är tecken på rädsla. Men rädslan handlar inte om det som Carl Nordblom vill ge sken av. Det handlar om rädslan när det gäller vår demokrati och om att vi värnar om den.

Det börjar med oss. Vi är ett starkt och stort parti, så vi klarar oss. Men vad händer när det här utvidgas till fler och fler och fler? Vem står näst på tur?

Vi ska kritiseras för de misstag som vi har gjort. De skulle aldrig ha skett från början. Men vi ska också granskas för den politik som vi för. Carl Nordblom nämnde att väljarna tycker annat. Väljarna har väldigt tydligt sagt sitt. I de senaste opinionsmätningarna har de tydligt sagt att våra svar på de stora samhällsutmaningarna är de rätta svaren. Regeringen har inte gjort tillräckligt, kanske för att man har varit upptagen med att syssla med sådant som att försöka komma åt vår finansiering medan vi har utvecklat vår politik och varit ute och berättat om den för väljarna.

(Applåder)

Fru talman! Låt mig inleda med att tydligt slå fast att ett stort parti bär ett stort ansvar. De felaktigheter, de otydligheter och den otillräckliga kontroll som förekommit i delar av Kombilotteriets försäljningsverksamhet borde aldrig ha förekommit. Det är allvarligt. Detta har vi som licenshavare tagit ansvar för, och det tar vi ansvar för. Vi har blivit granskade, kritiserade och nu också bötfällda – allt detta helt befogat. Nu har mängder av åtgärder vidtagits, och Kombilotteriet har genomgått stora förändringar. Men dessa misstag borde aldrig ha skett. De borde ha förebyggts.

Men, fru talman, problemet är att vi inte är här i dag för att debattera ett nytt system för ökad tillsyn. Vi diskuterar inte en generell översyn av marknadsföring, försäljning eller konsumentskydd i spelsektorn eller för alla allmännyttiga lotterier. Nej, vi diskuterar tyvärr ett lagförslag som med kirurgisk precision har utformats för att komma åt det största oppositionspartiets finansiering.

Först, fru talman, vill jag gärna ta ett steg tillbaka och titta på vad allmännyttiga lotterier egentligen är. Allmännyttiga lotterier har i generationer varit en bärande del av det svenska föreningslivets finansiering. I allt från idrottsklubbar till nykterhetsrörelsen, hembygdsrörelsen och organisationer som Barncancerfonden med flera har lotteriförsäljning använts för att finansiera allmännyttiga ändamål, det vill säga för att göra samhällsnytta.

Politiska partier är också föreningar. Vi har medlemmar och stadgar. Vi har syften som handlar om samhällsnytta, bildning och organisering. Det har därför varit fullt möjligt för alla partier att bedriva lotteriverksamhet. Både Sverigedemokraterna och Moderaterna har faktiskt försökt.

Om regeringen verkligen hade velat se över spelreglerna hade man kunnat göra det brett, och sakligt. Regeringen hade kunnat samla partierna, remissinstanserna och civilsamhället. Man hade kunnat hantera frågan med respekt för demokratins villkor och med respekt för hur vi arbetar i riksdagen när vi överlägger om viktiga och stora beslut.

Historiskt har det funnits en bred politisk enighet här i kammaren om att allmännyttiga lotterier ska behandlas lika. Det har funnits en enighet som slår fast att partipolitiskt engagemang är en del av det ideella Sverige. Därför definieras partier fortfarande som allmännyttiga i andra delar av lagstiftningen.

Men här, i det förslag som vi debatterar nu, gör man skillnad på förening och förening. Och det är tydligt att det bakom denna förändring finns en farlig idé, nämligen att det är acceptabelt att använda lagstiftningens makt för att tysta meningsmotståndare. Det är inte värdigt ett öppet och demokratiskt samhälle. Den vägen har regeringen nu, pådriven av Sverigedemokraterna, valt att slå in på.

Fru talman! Det går tyvärr inte att dra någon annan slutsats. Det är bara att blicka bakåt och se på de olika beslut som fattats här i kammaren. Samma SD-ledda regering som nu presenterar denna proposition och hävdar att de nya reglerna är till för att skydda konsumenter från att vilseledas av marknadsföring är samma regering som tidigare har sagt nej till förslag som skulle ha begränsat reklam för de mest riskfyllda spelformerna, som nätkasinon. I en tid då spelmissbruket ökar, särskild bland yngre, har Tidöpartierna valt att i stället skydda de stora spelbolagens intressen.

Spelberoende är ett av våra största folkhälsoproblem. Enligt Folkhälsomyndigheten har 340 000 svenskar spelproblem, varav 45 000 har ett mycket allvarligt spelberoende – spelberoende som direkt är kopplat till spel om pengar och onlinekasinon.

När den S-ledda regeringen lade fram en proposition 2022 för att stärka spelansvaret och införa tydligare krav på måttfullhet i spelreklam röstade Sverigedemokraterna, Moderaterna och övriga Tidöpartier nej. Det är därför obegripligt för mig hur regeringen nu påstår sig ta ansvar för att skydda konsumenter och sårbara grupper i samhället när regeringen anser att nätkasinon, där det spelas om miljonbelopp, är mindre farliga än skraplotter där man oftast vinner ett påslakan.

Jag skulle önska att alla i Tidöpartierna var lika rakryggade och ärliga som Tobias Andersson från Sverigedemokraterna, för han säger åtminstone som det är. Han säger att det handlar om att ”dra åt kranen” för Socialdemokraterna och att göra förstamajtågen kortare. Varför väljer Tidöpartierna annars att beskatta ett ideellt lotteri med skraplotter 14 gånger hårdare än ett vinstdrivet nätkasino?

Fru talman! Flera tunga remissinstanser resonerar på samma sätt. Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet menar att förslaget kan stå i strid med föreningsfriheten, eftersom det i praktiken riktar sig mot ett enskilt partis möjlighet att finansiera sin verksamhet.

Centrum för rättvisa pekar på risken att lagen bryter mot Europakonventionen och hänvisar till tidigare fall där liknande lagar fällts i Europadomstolen.

Sveriges advokatsamfund uttrycker oro för att lagen bryter mot principen om generellt tillämpbar lagstiftning och att regeringen inte analyserat de konstitutionella riskerna.

Svalo, som organiserar ett tjugotal ideella lotterier, varnar för att detta skapar ett prejudikat som riskerar att slå ut stora delar av det svenska civilsamhällets finansiering, alltifrån Cancerfonden till PRO.

Jag vill stanna en stund vid just den farhåga som bland andra Svalo lyfter fram. Det följer ett tydligt mönster, ett mönster där det civila samhället i Sverige gradvis pressas tillbaka av den politiska majoritet som nu styr. Under den SD-ledda regeringen har vi sett hur studieförbund och organisationer inom miljö, klimat, fred, kultur, folkbildning och andra aktörer fått sin finansiering kraftigt minskad eller i värsta fall helt strypt.

Vi har sett hur regeringen helt har slagit undan benen för civilsamhällets biståndsverksamhet. Vi har sett hur viktiga aktörer i civilsamhället offentligt har misstänkliggjorts, hur deras motiv ifrågasatts och hur deras verksamheter har baktalats. Och vi har hört hoten att organisationer kan förlora sina bidrag om de kritiserar Tidöpartiernas politik.

Det är en politisk linje som går igen. En linje där föreningslivet bara tolereras så länge det håller sig på mattan. Det fria civilsamhället villkoras med tystnad.

Med denna proposition är det Socialdemokraternas tur. När lagar används för att strypa finansiering och isolera kritiska röster förskjuts gränserna för vad som är acceptabelt i en demokrati. Det är detta vi debatterar här i dag.

Fru talman! I en demokrati möts idéer och ideologier. Vi socialdemokrater är inte rädda för ideologisk kamp. Vi möter våra motståndare i debatter varje dag – om välfärd, arbetsmarknad, klimat och rättvisa. Vi tror att väljarna är kloka nog att se skillnaden mellan olika vägval och att de röstar utifrån vilken framtid de tror på.

Vi vill mötas i debatter om hur vi kan få bukt med gängkriminaliteten, hur vi löser den bostadskris som lamslår bostadsmarknaden och byggbranschen, hur vi kan förenkla ekonomin för de hushåll som har det tuffast, de ensamstående mammorna som kämpar, och hur vi kan trycka tillbaka den skenande och högsta arbetslösheten i EU.

Vi vill vinna val med vår politik, med våra svar på dessa utmaningar som Sverige i dag står inför – inte genom att tysta någon annan, utan genom att övertyga med vår politik och våra argument.

Jag önskar att Tidöpartierna också tänkte så. Jag önskar att de litade mer på sina egna idéer än på taktiska knep. För när makten används för att försvaga oppositionen och tysta oliktänkande osar det inte självförtroende utan rädsla. Och det är inte klädsamt. Det är inte demokratiskt.

Fru talman! Tidöpartierna kan ge sig på vår finansiering. Det stoppar inte den folkrörelse som bygger vårt parti.

För vår rörelse bygger inte på pengar. Den bygger på människor, på övertygelse och på organisering. Det har den gjort i över 130 år.

Vår rörelse kommer inte att tystna. Vår kamp för jämlikhet, vår vision om solidaritet och vår tro på ett demokratiskt samhälle står kvar.

Det går att dra åt kranar, men det går inte att tömma engagemanget ur människor. Det är engagemang som bär vårt parti. Det är engagemang och viljan till förändring som gör våra demonstrationståg kilometerlånga varje första maj. Och det är inget som denna proposition kan ändra på.

Av den anledningen yrkar jag bifall till reservation 1 och avslag på propositionen i dess helhet.

(Applåder)

Fru talman! Förkastligt – så ser jag på det. Det är också därför vi har tagit vårt ansvar och uppmanat alla som anser sig ha farit illa att kontakta Kombilotteriet för att de ska kunna vidta rätt åtgärder.

Roland Utbult nämnde själv i sitt anförande hur spelmissbruket i samhället har ökat, hur människor far illa. Där pratar vi om människor som faktiskt far illa i en utsträckning som i dag är djupt problematisk – och detta går också långt ned i åldrarna.

Jag vet att Roland Utbult sätter stort värde på människor och har ett stort hjärta när det gäller att värna människors bästa. Det är därför jag blir så chockerad över att Roland Utbult inte förmådde att övertyga sitt parti om att säga ja när vi gick fram med en proposition om att införa hårdare krav gällande marknadsföring för spelbolag som bedriver direkt skadligt spel online, spel om pengar.

Om vi ska värna de mest utsatta i samhället och förebygga så att människor inte hamnar i spelberoende och spelmissbruk och drar på sig stora skulder från tidig ålder måste vi komma åt detta där problemet verkligen finns. Och problemen finns där man spelar om pengar.

Är Kristdemokraterna villiga att ta ett omtag när det gäller att få bukt med detta för att också stävja spelberoende och spelmissbruk i samhället?

(Applåder)

Fru talman! Jag hoppade faktiskt till när Roland Utbult inledde sitt anförande med att säga att det finns de som går och köper en lott och tror att den ska gå till att göra något gott. Menar Roland Utbult att politiska partier inte gör gott? Underkänner Roland Utbult politiska partier som verkar för demokratin och för samhällsförändring och som organiserar människor utifrån övertygelser?

Roland Utbult tillhör själv ett parti som är sprunget ur en folkrörelse. Den kristna idén har burit fram det parti som sedan bildades. Ni har ett flertal sidoorganisationer och olika folkrörelser där ute som är direkt kopplade till Kristdemokraterna och som historiskt har burit fram partiet.

För mig är Roland Utbult en sann vän av civilsamhället. Att vara en sann vän av civilsamhället handlar om att värna alla dess olika delar. Politiska partier är en del av civilsamhället.

Att säga att den som köper en lott inte vet om det går till att göra något gott är att underkänna politiska partiers gärning för samhället och för demokratin. Jag vill gärna ge Roland Utbult en chans att förklara vad han menar med detta.

(Applåder)

Fru talman! De licensierade spelbolagen är faktiskt också ett problem i dag, tyvärr. I dag är det nämligen helt tillåtet för licensierade spelbolag att erbjuda nykundsbonus.

Väldigt många av de föreningar som finns för spelberoende, och som värnar om och arbetar för att hjälpa människor som hamnat i spelmissbruk, har kontakt mig och berättat om detta. Det är väldigt intressant hur de licensierade spelbolagen agerar.

De riktar sig nämligen till personer som nyligen har fyllt 18 år och skickar ut nykundsbonusar till dem. Det innebär att redan från det att man fyller 18 år kan man hamna i djupt spelberoende och utveckla spelmissbruk inom licensierade spelbolag.

Det är inte det vi står här och debatterar i dag. Vi debatterar skraplotter, där man oftast vinner örngott och köksredskap. Vi debatterar inte licensierade spelbolag som fortfarande har möjlighet att köra med aggressiv marknadsföring och nykundsbonusar riktade mot 18-åringar.

Den här debatten handlar om någonting annat. Låt oss tala om vad det verkligen handlar om. Svara rakryggat, Carl Nordblom: Vad handlar den här debatten egentligen om? Är det att skydda konsumenterna, eller handlar det om att strypa det största oppositionspartiets finansiering?

(Applåder)

Fru talman! Tack, Carl Nordblom, för att du nämner vissa av de delar som jag tycker är väldigt viktiga varje gång vi diskuterar spel i vilken form det än är. Det handlar om att öka konsumentskyddet och att se till att färre människor hamnar i spelmissbruk och spelberoende.

Det är just på grund av att jag tycker att de frågorna är så otroligt viktiga som jag blir lite fundersam. Vi har här i kammaren stått och debatterat just hur vi kan stävja spelberoende och spelmissbruk i samhället.

Den tidigare socialdemokratiskt ledda regeringen har lagt fram förslag om hur vi kan göra det genom att till exempel minska väldigt allvarlig marknadsföring som går till och når barn och unga och lockar dem till missbruk.

Det har Tidöpartierna röstat nej till. De har röstat nej till att skydda våra barn och unga från att nås av skadlig reklam. Där spelade konsumentskyddet inte någon roll. Där var det inte omoraliskt. De har i stället gått de stora spelbolagen ärenden och värnat om deras intressen.

Men när det kommer till skraplotter – som enligt Folkhälsomyndigheten är den minst skadliga spelformen, eftersom den inte leder till spelmissbruk – börjar man helt plötsligt att tala om moral.

Det får mig att undra. Är Moderaterna beredda att ta ett större ansvar och se över hela spelområdet och på allvar gå åt de spelbolag som skyndar på spelmissbruk och spelberoende i vårt samhälle? Eller handlar det bara om att komma åt den socialdemokratiska finansieringen?

(Applåder)

Herr talman! Jag kommer att fokusera på civilsamhället, och min partivän Magnus Manhammar kommer senare att tala om folkbildningen.

En kammardebatt om civilsamhället borde inte handla om budgetposter eller bidragsregler. Den bör främst handla om vår syn på samhället, om människors rätt att organisera sig och om civilsamhällets plats i vår demokrati. För oss socialdemokrater är civilsamhället inte en kvarleva från förr, inte heller en symbol att hålla upp, utan det är själva blodomloppet i vår demokrati. Det är där engagemanget växer, där gemenskap formas, där förändring börjar – i föreningar, i studieförbund och i samlingslokaler.

Civilsamhället är inte en lyx vi kan välja att ha, utan det är en nödvändighet för att vår demokrati ska fungera. Ändå tvingas vi nu bevittna hur detta utrymme begränsas, inte bara genom politiska prioriteringar i budgeten utan även genom en alltmer misstänkliggörande ton från makthavare som ser organiserat engagemang som ett hot snarare än en tillgång.

Herr talman! Sverige har byggt sin demokrati underifrån. Det har varit genom folkbildningen, föreningslivet, kooperationen och kampen för jämlikhet som demokratin har fördjupats och breddats. Och vi har gjort det tillsammans över klassgränser, mellan generationer och över hela landet.

Men sedan regeringsskiftet 2022 har vi sett en motsatt rörelse. Nedskärningar slår hårt mot folkbildningen, och självklara mötesplatser stängs igen. Föreningslivet på landsbygden pressas.

I Giva Sveriges rapport Staten, kapitalet eller medborgaren – vem finansierar civilsamhället? kan vi läsa att det inte bara handlar om nedskärningar, utan att det också handlar om en förändrad politisk styrning där själva stödstrukturen för civilsamhället har förskjutits. Det handlar om hur röstbärande organisationer, som fredsrörelsen eller konsumentorganisationer, får mindre stöd eller inget stöd alls. Samtidigt styrs offentliga medel i allt högre grad till verksamheter som främjar gemenskap men inte påverkan.

Rapporten väcker därför viktiga frågor: Vad är civilsamhällets roll i framtiden? Ska den bara vara en sektor som levererar service? Vad händer med föreningslivet som politisk kraft, som röst för dem utan röst?

Herr talman! Vi ser också hur organisationer som granskar makten eller försvarar mänskliga rättigheter misstänkliggörs. Den politiska retoriken har blivit allt hårdare, och i stället för att erkänna civilsamhället som en demokratisk kraft ifrågasätter man dess legitimitet.

I intresseorganisationen Forums rapport Stämplad som demokratiextremist går det att läsa hur civilsamhällesorganisationer i Sverige i dag utsätts för en allt hårdare retorik. Organisationer och enskilda individer inom civilsamhället stämplas som extremister, som samhällshot och till och med som terrorister. Det är inte för att de bryter mot några lagar, utan det är för att de höjer sina röster för jämlikhet, antirasism, klimatfrågor och andra demokratiska värden.

Över 150 ledare från ideella organisationer vittnar i rapporten om hur deras verksamheter har påverkats och om kännbara konsekvenser såsom minskad finansiering, förlorade samarbeten, en ökad känsla av otrygghet och behovet av självcensur.

Herr talman! Civilsamhället möter också allvarliga praktiska hinder i vardagen. Visste ni att 70 procent av våra ungdomsorganisationer i dag har svårt att öppna eller inneha ett bankkonto? Krångliga regler, höga avgifter och långa handläggningstider tvingar unga att lägga ned föreningar innan de ens har hunnit komma igång. Det är faktiskt absurt, och det är dags att vi tillsammans ser över hur dessa hinder kan undanröjas.

Herr talman! Vi socialdemokrater vill underlätta för det ideella engagemanget, inte försvåra det. I dialog med det civila samhället vill vi se över hur vi kan utveckla det civila samhällets möjligheter att göra människor delaktiga utifrån engagemang och vilja att påverka. Vi vill stärka förutsättningarna för det civila samhället att bidra till samhällsutvecklingen och välfärden både som röstbärare och opinionsbildare och med en mångfald av verksamheter. Vi ser ett stort behov av att fördjupa och sprida kunskapen om det civila samhället.

Vi anser att det behövs riktlinjer för hur myndigheter ska hantera denna sektor med respekt för dess särart. På senare år har det skett en glidning där ett antal myndigheter har hävdat att samma regler som gäller för privat näringsverksamhet också ska gälla för ideell föreningsverksamhet. Ibland har frågan kommit upp för att ett företag har drivit ett rättsfall, och ibland har myndigheterna agerat på eget initiativ, ofta med hänvisning till EU-direktiv.

Utvecklingen förändrar förutsättningarna för ideell föreningsverksamhet och tvingar föreningarna att anpassa sig till lagstiftning som är skriven för vinstsyftande aktörer på en marknad, alltså för aktörer som agerar utifrån en helt annan logik. Den här glidningen har skett i strid med en bred politisk enighet om att värna det civila samhällets särart. Vi behöver sätta ett stopp för detta.

Herr talman! Runt om i vårt land finns en imponerade mängd allmänna samlingslokaler som drivs av föreningslivet. Många har sitt ursprung i de svenska folkrörelserna. De föreningsdrivna samlingslokalerna har en avgörande roll för vårt civilsamhälles förutsättningar att verka, inte minst på landsbygden och i glesbygd där samlingslokalerna på många platser är navet för bygden. De fungerar som mötesplatser för föreningslivet, och de är på många platser arenan för att konst och kultur ska finnas tillgänglig i hela landet. Det var därför vi socialdemokrater föreslog en ökning med 50 miljoner kronor till samlingslokaler – just för att värna möjligheten och existensen av allmänna samlingslokaler runt om i vårt land.

Herr talman! När demokratin utmanas i Europa och i världen måste vi stärka dess fundament här hemma. Då måste vi försvara våra samlingslokaler, våra studieförbund, vår folkbildning och våra ideella rörelser. Då måste vi förstå att föreningsfrihet, yttrandefrihet och organisationsfrihet inte är symboler utan byggstenar i varje levande demokratiskt samhälle. Därför väljer vi socialdemokrater att värna civilsamhällets frihet, dess mångfald och dess kraft. Vi vill rusta det för framtiden – inte pressa det till tystnad.

Vi vill ha en ideologisk debatt om hur vi ser på samhället, om människors rätt till organisering, om makt och motmakt. Vi står upp för civilsamhället – inte för att vi måste, utan för att vi vet att vi utan det förlorar vår demokratiska ryggrad och den framtid vi alla har rätt att forma tillsammans.

Med dessa ord yrkar jag bifall till reservation 6.

(Applåder)

Herr ålderspresident! Jag vill verkligen påminna statsrådet om att det var en enig riksdag som gick fram med en avreglering av spelmarknaden. Det var inte ett socialdemokratiskt projekt, utan vi gjorde detta tillsammans i stor enighet.

Däremot har det inte varit någon stor enighet i riksdagen när det gäller att vidta andra åtgärder, till exempel att begränsa marknadsföringen av spel mot konsumenter och särskilt utsatta. Där har det inte varit en enig riksdag, utan där har vi socialdemokrater velat gå längre men inte fått gehör för det.

Jag är ändå glad över den nyligen tillsatta utredningen, och jag hoppas att jag och statsrådet får möjlighet att diskutera frågorna vidare. Det här är inte bara en politisk fråga för mig utan det är också en personlig fråga. Jag har haft flera personer i min närhet som har förlorat kampen mot sitt spelberoende och som tyvärr har tagit den drastiska sista utvägen. Detta har lämnat stora spår hos familjer och vänner som har blivit kvar, och vi har funderat över vad vi hade kunnat göra annorlunda.

Jag hoppas att vi får diskutera frågorna vidare och att vi får se fler åtgärder för att minska spelberoendet och motverka spelmissbruk i Sverige. Som det ser ut nu är detta ett av våra största folkhälsoproblem. Där behöver vi agera, inte bara som politiker utan även som medmänniskor.

Herr ålderspresident! Jag noterar att jag inte fick något svar på frågan om en enkel åtgärd som kan vidtas här och nu – en lågt hängande frukt. Många branschorganisationer och organisationer som hjälper personer som har hamnat i spelmissbruk lyfter själva fram denna viktiga åtgärd för att hjälpa människor som i dag befinner sig i en utsatt situation. Jag skulle vilja höra statsrådet nämna något om att genomföra denna enkla åtgärd som skulle hjälpa många.

Jag har en annan fråga, som snarare handlar om det som är tillåtet inom ramen för licensierade spelbolag, nämligen att man får erbjuda nykundsbonus. Det är en problematisk företeelse. Människor kastas ut i ett spelberoende från första gången de över huvud taget kommer i kontakt med spel.

Bonusarna driver på ett osunt spelande och skapar incitament som är direkt skadliga, särskilt för unga och sårbara spelare. Trots detta är det fortfarande lagligt för spelbolag att locka nya kunder med välkomstbonusar. Det tycker jag i grunden är en praxis som står i direkt motsats till det spelansvar som vi ålägger de licensierade spelbolagen.

Bonusarna uppmuntrar spelare att ta större risker och att spela för mer pengar än de ursprungligen tänkt sig. Bonusen kopplas också ofta till ett omsättningskrav. Det kan jämföras med det klassiska marknadsföringstricket att köpa tre men betala för två. I spelvärlden blir det i stället att sätta in mer, spela mer och fortsätta att spela för att få din belöning. Detta leder till att många spelare börjar spela på en högre nivå än de hade tänkt sig från början, och de uppmuntras att sätta in mer pengar än de har råd med. Sedan skapar de nya konton hos olika bolag för att få tillgång till fler bonusar. De dras helt enkelt in i en spelkultur där de successivt vänjer sig vid att spela med pengar som de egentligen inte har.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Särskilt allvarligt är det att dessa bonusar ofta riktar sig till unga. Flera föräldrar har hört av sig till organisationer som Spelfriheten och berättat att deras 18-åringar har fått välkomstbrev direkt från spelbolag så fort de har fyllt 18 år. Hur är detta möjligt? Jo, återigen: Dagens lagstiftning tillåter spelbolag att marknadsföra sig direkt till personer som inte har varit kunder tidigare. Därför kan de rikta sig till 18-åringar.

Ett särskilt anmärkningsvärt exempel är ett spelbolag som verkar under samma licens som det bolag som sponsrar handbollsligan. De erbjuder en välkomstbonus på upp till 20 000 kronor under en femårsperiod, men det som inte framgår är omsättningskravet som är 125 gånger bonusbeloppet. Det innebär att spelare måste satsa 2,5 miljoner kronor innan de ens har en chans att ta ut de erbjudna 20 000 kronorna. Det här är ingenting annat än en fälla.

Spelbolagen fortsätter att göra så, och det är helt lagligt för dem. Men ett bonusförbud skulle kunna bidra till att det blir en sundare och mer hållbar spelmarknad. Det minskar incitamentet att ständigt skapa nya konton och hoppa mellan olika spelsajter, och det gör det svårare för spelsajter att helt enkelt upptäcka personer som är i riskzonen.

Kan statsrådet tänka sig att ta steget och förbjuda nykundsbonusar? Jag vill gärna också höra ett tydligt svar på min tidigare fråga.

Herr ålderspresident! Tack, statsrådet, för svaret på min interpellation!

Det är jätteviktigt att vi får tillfälle att diskutera hur vi med olika åtgärder kan bekämpa ett av vårt tids mest allvarliga men ofta dolda folkhälsoproblem, nämligen spelmissbruk. Till skillnad från många andra beroenden syns tyvärr inte spelmissbruket utåt förrän skadorna redan är väldigt stora – när skulderna vuxit sig ohanterliga, när relationer brutits sönder och när människors psykiska hälsa rasat samman. I värsta fall leder spelberoendet till att människor tar sitt liv. Det är ett beroende som slår hårt, snabbt och oftast i tysthet.

Sedan spelmarknaden avreglerades och licenssystemet infördes 2019 har väldigt mycket hunnit hända. Målet var att få kontroll, skydda konsumenter och hålla spelandet inom ett reglerat system. Men verkligheten har visat att åtgärderna kanske inte räcker. Spelbolagens metoder har utvecklats snabbt, och de mest sårbara – unga och personer i riskzon – är ofta de som drabbas hårdast.

Därför är det dags att stanna upp och utvärdera: Räcker de åtgärder vi har i dag? Det är därför jag har frågat statsrådet hur regeringen ser på möjligheten att införa DNS-blockering, det vill säga att blockera åtkomsten till hemsidor där olicensierat spel bedrivs. Men jag vill också höra vilka andra åtgärder statsrådet avser att införa.

En åtgärd jag vill ta upp är att införa en obligatorisk och snabb kontakt med personer som själva valt att stänga av sig via Spelpaus. Detta är särskilt aktuellt eftersom flera spelberoendeorganisationer i dag vittnar om att en väldigt stor andel av dem som söker hjälp hos dem är spelare som stängt av sig själva på Spelpaus men sedan börjat spela på olicensierade spelsajter.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Riktigt oroväckande blir det när vi nu ser att Spelinspektionens siffror om kanalisering inte stämmer. Det analysföretag som Spelinspektionen hade använt sig av har nu beräknat om kanaliseringsgraden, uppdaterat sina siffror för den svenska marknaden och sänkt sitt estimat från 91 procent till 72 procent för 2023. Detta betyder att vi har många fler svenska spelare som spelar på den olicensierade marknaden än vad vi tidigare känt till. Då blir åtgärder för att snabbt fånga upp spelare som riskerar att söka sig till den olicensierade marknaden än viktigare.

Tänk er situationen: Spelare når en insikt om att deras spelande börjar gå över styr. I ett ögonblick av självreflektion går de in på Spelpaus och stänger av sig själva från licensierat spel – ett otroligt modigt beslut.

Men vad händer sedan? Ingenting! Ingen ringer upp dem. Ingen erbjuder dem hjälp. De lämnas ensamma i en sårbar situation, och vi vet att det är där och då som många återfaller och letar sig fram till andra sätt att fortsätta spela. De börjar söka sig till olicensierade bolag, och där fördjupas spelberoendet.

Vi behöver en mekanism där personer som använder Spelpaus snabbt får en uppföljning – ett telefonsamtal, en kontakt med en rådgivare eller en tydlig vägledning till professionell hjälp, något som bryter isolationen och erbjuder stöd i rätt ögonblick. Jag undrar om regeringen och statsrådet är beredda att se över möjligheten att införa en sådan åtgärd.

Fru talman! Vi landar inte i samma slutsatser eftersom vi tillhör olika partier och har olika ideologier som utgångspunkt. Vi menar att det kanske inte är en särskilt klok avvägning att 2 miljarder går till en reform vars konsekvenser inte ens Lagrådet kan bedöma.

Det här är en ideologisk fråga för oss. Vi ser att den här reformen kommer att leda till en marknadisering av vår största folkrörelse: idrottsrörelsen. Vi ser att detta kommer att leda till att vi ställer aktörer som kulturskolan och idrottsrörelsen mot varandra och säger åt dem att konkurrera i stället för att låta dem samverka för att nå ut till barn och unga som i dag inte har fritidsaktiviteter. Vi ska säga: Här finns ett barn, och här finns en peng kopplad till det. Konkurrera med varandra om vem som kan få det!

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Idrott och friluftsliv

Vi tror inte på en sådan lösning. Vi tror inte på en lösning där vi går mot en marknadisering av idrottsrörelsen, folkrörelsen och kulturskolan. Den ideologiska skiljelinjen är alltså tydlig, och det är av den anledningen vi inte står bakom fritidskortet som reform.

(Applåder)

Fru talman! När det gäller att det här är regeringens enda satsning på området menar jag så här: Det är fantastiskt med de reformer som Emma Ahlström Köster läser upp här, men jag ställer dem mot en reform som kostar 2 miljarder kronor att tillämpa och genomföra. Det är 2 miljarder kronor som riskerar att på sikt utarma det som hela idrottsrörelsen står för. Det är 2 miljarder kronor som i stället för att gå till administration och byråkrati kunde ha använts här och nu för att skapa fler idrottsmöjligheter för barn och unga.

Det stämmer inte att jag nog hade nåtts av det här om denna politik hade funnits på plats när jag växte upp. Fritidskortet hade inte på något sätt hjälpt mig eller någon av mina vänner som aldrig nåddes av idrotten när jag växte upp. Fritidskortet hade inte gjort det möjligt för fler ledare att jobba med uppsökande verksamhet. Det hade inte gjort det möjligt att bygga fler ytor i mitt närområde där vi hade kunnat ägna oss åt spontanidrott eller liknande.

Det här är Tidöpartiernas enda stora reform på detta område. Risken med den här reformen är att den på sikt kommer att utarma satsningar på idrottsrörelsen. Jag är väldigt orolig över att den självinsikten och det konsekvenstänket inte finns hos Tidöpartierna.

(Applåder)

Fru talman! Jag må vara Socialdemokraternas talesperson i idrottsfrågor i dag, men när jag var barn var idrott långt ifrån en självklar del av mitt liv. Jag var den där eleven som medvetet undvek bollen på idrottslektionerna, som alltid kom bland de sista i varje gren och för vilken idrott mest var förknippad med en klump i magen.

I dag förstår jag att min inställning till idrott formades redan i hemmet. Jag växte upp i en familj där idrott inte fanns på kartan – en familj som saknade kunskap, tradition och kanske till och med insikt om att deras barn skulle kunna ha en plats i idrottens gemenskap.

Inte heller kom jag i kontakt med någon idrottsförening som kunde öppna dörren och visa mig glädjen i fysisk aktivitet och idrottande. I vårt bostadsområde saknades dessutom möjligheter till spontanidrott – det fanns inga planer eller ytor som lockade till lek och rörelse. Mina idrottslärare var fantastiska, men kanske såg de det inte som sin roll att göra en idrottare av mig.

På tal om idrottslärare, fru talman, hade jag nyligen förmånen att delta på Idrottsgalan tillsammans med kollegor från utskottet. Det var en fantastisk kväll, men det som berörde mig mest var priset för Årets Peppare och vinnaren Oscar Mikaelsson. Han är idrottslärare på Katarina norra skola, och genom sin unika pedagogik skapar han en miljö där alla barn känner sig inkluderade, där alla barn upplever rörelseglädje och där varje elev hittar sin plats. Oscar Mikaelsson gör en ovärderlig insats för sina elevers hälsa och välmående – och vem vet, kanske inspirerar han en elev som i framtiden blir elitidrottare. Det behövs fler som Oscar Mikaelsson som når ut till barn och unga där de finns.

Fru talman! Fler barn och unga måste få chansen att delta i idrott och idrottande. För det behövs det fler ledare och fler ändamålsenliga anläggningar. Utan dessa grundläggande förutsättningar spelar det ingen roll vilka ekonomiska incitament vi erbjuder – barn och unga som aldrig möter idrotten kommer fortfarande att hamna utanför.

Regeringens förslag om fritidskortet må låta som en lösning på ungas minskande deltagande i idrotten, men i praktiken löser det inte de grundläggande problemen. För barn som redan är aktiva kan fritidskortet innebära ett ekonomiskt stöd. Men för dem som aldrig ens får chansen att prova på idrott, som saknar förebilder och ledare som fångar upp dem eller som bor i områden där anläggningar är fullbokade eller obefintliga gör kortet ingen skillnad.

Det är inte bara vi socialdemokrater som ser problemen. Lagrådet har i sin granskning av lagförslaget pekat på stora brister i utformningen av systemet. Man konstaterar att det i dagsläget är omöjligt att bedöma om de kommande föreskrifterna ens kommer att ligga inom regeringens kompetensområde eller om de över huvud taget kan uppnå det syfte som regeringen säger sig ha med reformen.

Lagrådet efterlyser en tydligare lagtext och en mer precis beskrivning av hur fritidskortet faktiskt ska fungera, för som det ser ut just nu verkar det som att vi i riksdagen ska fatta beslut om något där det saknas en tydlig plan och där det är väldigt oklart vad konsekvenserna blir.

Kritiken stannar inte där. Lagrådet påpekar dessutom att fritidskortet i sig är en missvisande benämning. Det handlar nämligen inte om något kort över huvud taget utan snarare om ett bidragssystem där vårdnadshavare ansöker om stöd för vissa fritidsaktiviteter. Stödet ska sedan betalas ut direkt till godkända utförare, men inget av detta sker genom något kort. Lagrådet anser att begreppet snarast är förvirrande och föreslår att det ska kallas något annat, som ett statligt stöd för barns fritidsaktiviteter.

Fru talman! Att regeringen misslyckas med att adressera de verkliga problemen blir ännu tydligare när vi ser den ekonomiska verkligheten för många familjer.

Strax före jul presenterade Riksidrottsförbundet nya siffror som visar att kostnaderna för barns idrott har nästan fördubblats på 20 år. Det är en skrämmande utveckling. Vi vet redan att många barn rör sig för lite och att fler och fler tvingas hoppa av sina aktiviteter på grund av familjens ekonomi.

Samtidigt för regeringen en ekonomisk politik som slår hårt mot stora grupper som redan kämpar med höga matpriser, elräkningar och hyreskostnader. Höginkomsttagare har kompenserats för inflationen genom skattesänkningar, men för barn i låginkomstfamiljer blir det allt svårare att få livet att gå ihop och ge idrotten en plats. Det är dyrt att vara fattig.

Fru talman! Jag kan inte låta bli att undra vad regeringen egentligen avser att göra för att fler barn ska ha möjlighet att idrotta. Hur ska regeringen se till att kostnaderna inom idrotten pressas tillbaka i stället för att skjuta över ansvaret på ett fritidskort som varken når dem som behöver det mest eller löser idrottsrörelsens verkliga utmaningar?

Fru talman! Det som verkligen behövs är långsiktiga satsningar på idrottsrörelsen. Det är ideella krafter som bär upp mycket av den verksamhet som finns, men det är i dag svårt att rekrytera och behålla ledare. Föreningar larmar om att de får säga nej till barn på grund av att det helt enkelt inte finns tillräckligt många ledare som kan leda verksamheten.

Samtidigt ser vi hur bristen på idrottsanläggningar skapar flaskhalsar. I många kommuner är köerna långa och tiderna otillräckliga, vilket gör det svårt för nya barn att börja idrotta. I vissa kommuner saknas anläggningar helt, vilket gör det svårt för vissa sporter att ens existera i de kommunerna.

Om vi på riktigt vill att fler barn och unga ska få tillgång till idrottens gemenskap och alla dess positiva effekter måste vi börja i rätt ände. Vi behöver säkerställa att fler barn får möjligheten att upptäcka idrottens kraft, oavsett bakgrund, bostadsort och föräldrarnas engagemang.

Vi socialdemokrater vill därför se fler arvoderade och utbildade ledare i idrottsföreningar. Ambitionen är att utbilda och arvodera 1 000 ungdomar. För det avsätter vi i vår budgetmotion 200 miljoner kronor under 2025. Sammanlagt går vi i vår budgetmotion fram med 645 miljoner kronor i satsningar på idrotts- och friluftsområdet.

Vidare vill vi uppmuntra regeringen till att på allvar börja beakta behovet av renovering och nybyggnation av idrottsanläggningar. Kommunerna efterfrågar möjlighet till delfinansiering för nybyggnation och renovering av anläggningar, och det är dags att hitta ett svar på denna viktiga efterfrågan.

Fru talman! I dag är det alltför många barn och unga som, precis som jag en gång i tiden, aldrig nås av idrotten. De går miste om allt det fantastiska som idrotten kan innebära: gemenskap, hälsa, självförtroende och glädje.

Frågan vi måste ställa oss är: Gör vi det som krävs för att fler barn och unga ska få idrotta? Då uppstår frågan: Har regeringen verkligen ägnat tid åt att reflektera över om man gör rätt sak, eller har man stirrat sig blind på fritidskortsreformen?

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 2.

(Applåder)

Fru talman! Vi kan fortsätta med båttermer! Den här reformen ska sjösättas till hösten. Men som vi kan se verkar hushållens ekonomiska problem tyvärr inte gå åt rätt håll. Vi ser att de ekonomiska problem som hushållen i Sverige har i dag inte förbättras utan på många sätt försvåras. Många har svårt att få ekonomin att gå ihop.

Roland Utbult och andra representanter för regeringspartierna har lyft fram fritidskortet som ett sätt att bemöta det här problemet och möjliggöra för fler barn och unga att idrotta trots den ansträngda ekonomin. Men frågan är: Om den här problematiken fortsätter, hur menar man att fritidskortet – med den summa som är satt i dag – faktiskt ska kunna hjälpa på något sätt och bemöta den här fördjupade problematiken? Är det så att regeringspartierna avser att höja beloppet längre fram? Varifrån ska de pengarna i så fall tas? Reformen i sig är nämligen väldigt kostnadsdrivande.

Kommer det att finnas utrymme för att höja det här beloppet? Jag är genuint intresserad av att höra hur man tänker långsiktigt med den här reformen.