Björn Söder

Fru talman! När vi i dag ser hur tusentals på svenska gator - och inte bara i Sverige utan i hela Europa - är ute och firar att Assadregimen har fallit, en regim som de har åberopat som skäl till att få flyktingstatus i Sverige, finns det all anledning att från svensk sida se över deras uppehållstillstånd. Sedan är det en fråga för myndigheterna att avgöra när man kan skicka tillbaka dem. Uppenbarligen finns de skäl de har åberopat nu inte längre kvar, och då bör man se över alla individuella skäl och se om dessa personer kan återvända hem snarast möjligt. När i tid det ligger är inte min fråga att svara på.

Fru talman! "Vi såg det inte komma." "Vi har varit naiva." Detta har varit vanligt förekommande ursäkter i svensk politik de senaste åren. Men när de flesta i denna församling satt och sov och inte såg det komma var vi flera som tidigt varnade för vad som skulle kunna komma.

År 1999, för 25 år sedan, skrev jag: "Det är möjligt att konstruera helt främmande framtidsscenarier för Rysslands utveckling. Det kan varken uteslutas att reformpolitiken återkommer, att utvecklingen fortsätter i samma utveckling eller att sönderfallet accelererar. Det kan heller inte uteslutas att den politiska ledningen ersätts av röd-bruna krafter med politiska ambitioner som hotar vårt närområde eller kanske hela omvärlden.

Osäkerheten är stor. Ett nerrustat försvar tar åratal att bygga upp igen - den tiden har vi kanske inte den dagen det politiska läget förändras. Vår försäkring heter: Svenskt Försvar!"

Som på så många andra områden var vi sverigedemokrater förutseende, och detta är värt att påminna om, om inte annat så för framtidens skull. När vi säger saker bör kanske övriga partier vara mer lyhörda och uppmärksamma än vad de har varit tidigare. Historien visar med tydlighet på detta.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Säkerhetspolitisk inriktning - Total-försvaret 2025-2030

Sverige befinner sig i det allvarligaste säkerhetspolitiska läget sedan andra världskrigets slut. Detta är precis vad jag varnade för för 25 år sedan, och det är minst sagt frustrerande att vi nu finner oss så dåligt rustade som vi faktiskt gör.

Vi har ett säkerhetspolitiskt läge som dessutom kan försämras ytterligare om exempelvis kriget i Ukraina sprider sig, vilket det finns en uppenbar risk för. Detta kräver att politiken har förmåga att prioritera och se de akuta hot som finns mot Sverige och våra allierade. Ryssland är, precis som jag varnade för, ett sådant omedelbart hot, medan Kina är ett mer långsiktigt hot. Om detta är vi överens. Det är mycket positivt och en styrka för Sverige.

Fru talman! Tyvärr finns det dock de som inte förmår att prioritera i dagens säkerhetsläge, och det riskerar att få negativa konsekvenser för Sveriges säkerhet. Att i dagsläget tala om en bred hotbild och lyfta upp andra hot som lika allvarliga som det väpnade angreppet kan riskera att splittra vårt fokus. Andra hot som exempelvis miljöförstöring och terrorism ska naturligtvis finnas med, men det är viktigt att dessa beskrivs som sekundära utifrån det väpnade hotet, som behöver vara dimensionerande i dagens säkerhetspolitiska läge. Klarar vi det väpnade hotet har vi också en god generell förmåga att klara de andra hoten. Detta är viktigt att komma ihåg. Det är också så Sverige resonerat tidigare och inte på något sätt något nytt. Det nya som behöver vara undantaget är talet om en breddad hotbild och de osäkerheter och förmågeminskningar som detta har givit upphov till.

Fru talman! Det är också viktigt att vi kan förbereda oss för inte bara de hot som är sannolika utan också de hot som är osannolika men skulle få omfattande konsekvenser. Sådana hot är hoten från massförstörelsevapen och kärnvapen i synnerhet. Där ser vi nu att Ryssland hotar med dessa vapen och att Kina gör en massiv upprustning, detta samtidigt som Nato har en underlägsenhet gällande taktiska kärnvapen gentemot Ryssland.

Risken för ett krig som även inkluderar kärnvapen behöver finnas med i vår hotbild, och det är viktigt att vi ser realistiskt på denna risk. Det är inte samma hotbild som på 1980-talet, då det fanns betydligt fler och kraftigare kärnvapen i världen, utan sedan mitten av 1980-talet har cirka 80 procent av kärnvapnen skrotats.

Samtidigt är det så att om mindre än 500 dagar går det rustningsbegränsande avtalet Start ut, som inkluderar Ryssland och USA, vilket kan leda till en ökad kapprustning med kärnvapen och ökade risker när inte samma kontrollfunktioner som fanns i avtalet finns kvar. Kina omfattas inte heller av Startavtalet, och det har visat sig svårt att få dem att ansluta sig till rustningsbegränsande avtal.

Fru talman! Rysslands omfattande krigföring i Ukraina och risken för att kriget sprider sig gör att varje bidrag till ukrainsk försvarsförmåga är en investering i svensk säkerhet och i Europas säkerhet. Vi måste vara uthålliga och beredda på att öka de militära och civila bidragen till Ukraina framöver. Det är också viktigt att Ukraina alltid ska sitta med vid förhandlingar med Ryssland så att inte förhandlingar sker utan Ukrainas närvaro. De historiska misstagen där stormakter förhandlat över huvudet på mindre stater får inte upprepas. Detta är och förblir en ödesfråga för Sverige och Europa.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Säkerhetspolitisk inriktning - Total-försvaret 2025-2030

Fru talman! Ingen plan överlever sin första kontakt med verkligheten, åtminstone inte i sin helhet. Det är så vi nu bör se på den säkerhetspolitiska inriktningen. Det är svårt att se att planen kommer att kunna gälla ända fram till 2030. Detta behöver vi också ta höjd för framöver. Vi behöver vara beredda på att vi ånyo och möjligen med kort varsel kommer att behöva uppdatera den säkerhetspolitiska inriktningen. Detta innebär dock inte att arbetet nu är ogjort, utan tvärtom är det viktigt och avgörande att både i nuläget och framöver analysera den säkerhetspolitiska utvecklingen. Det är också en styrka för Sverige att detta görs brett bland de politiska partierna i Sveriges riksdag och att det utgår från gedigna analyser från våra myndigheter och experter. Låt oss fortsätta med det!

Avslutningsvis, fru talman, vill jag yrka bifall till reservationerna 1 och 10.

I detta anförande instämde Sara-Lena Bjälkö (SD).

Fru talman! Inte sedan andra världskriget har det säkerhetspolitiska läget i Sverige varit så allvarligt som nu. Samtidigt bär tidigare regeringar i det här landet ett stort och tungt ansvar för att vårt land i dag är så illa rustat för att kunna möta de hot som nu är en realitet. Jag har tidigare sagt det, men det tål att upprepas: Man resonerade ungefär som att "Vi plockar ned alla brandvarnare och larmanordningar och säger upp hemförsäkringen eftersom det ändå inte brunnit eller varit inbrott i huset sedan vi byggde det". Jag tror inte att någon skulle resonera så om det handlade om ens eget hus. Men uppenbarligen gick det bra när det gällde vårt gemensamma hus Sverige under senare delen av 90-talet, under 00-talet och även in på 10-talet.

Samma misstag gjordes 1925 efter första världskriget när man trodde på den eviga freden, som 14 år senare skulle förbytas till ett nytt våldsamt världskrig. När Sovjetunionen föll samman trodde man åter att världen skulle bli lugn, och totalförsvaret var bara en kostnad. Inte ens när den ryske despoten började visa sitt rätta ansikte 2008 genom anfallet mot Georgien vaknade man. En tidigare försvarsminister sa så sent som 2014 att den säkerhetspolitiska situationen i Östersjöregionen är mer stabil i dag än för tio år sedan och att bedömningen att det är osannolikt med ett väpnat militärt angrepp mot Sverige under överskådlig tid även fortsatt är grunden för utformningen av försvaret.

Medan några av oss hade varnat för att utvecklingen snabbt skulle kunna komma att förändras var det först efter annekteringen av Krim som övriga partier i denna kammare tycktes vakna upp ur sin törnrosasömn.

Under alla dessa år hade man nedmonterat försvaret. Medan man behöll det militära på något av en miniminivå slaktade man det civila försvaret fullständigt. Detta är anledningen till att vi befinner oss där vi befinner oss just nu, 2024. Ett försvar går snabbt att rasera men tar väldigt lång tid att bygga upp. Det vet vi av tidigare erfarenhet sedan det ödesdigra beslutet 1925.

Just nu pågår dock en intensiv utveckling av det civila försvaret, och det är givetvis bra. Men vi arbetar mot tiden, och tyvärr går mycket för långsamt.

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har på regeringens uppdrag gjort en samlad bedömning av genomförbarheten och konsekvenserna av de åtgärdsförslag som Försvarsberedningen lämnade i sin rapport Kraftsamling. Man konstaterar att de förslag som Försvarsberedningen presenterar innebär en kraftigt höjd ambitionsnivå för det civila försvaret i relation till innevarande försvarsbeslut, men man uppmärksammar också allvarliga brister i relation till målen för det civila försvaret där det saknas förslag till åtgärder i Kraftsamling.

MSB skriver också att samtliga aktörer under kommande försvarsbeslutsperiod behöva jobba vidare tillsammans för att finna lämpliga sätt att möta även dessa utmaningar. Ytterligare steg behöver tas skyndsamt, och beslut som möjliggör ett högt tempo i utvecklingen framåt behöver tas.

Med det sagt, fru talman, vill jag i denna debatt om samhällets beredskap fokusera på SOS Alarm.

SOS Alarm tillkom 1956, och 1973 överfördes ansvaret för alarmeringen till bolaget SOS Alarm, med staten, Kommunförbundet och Landstingsförbundet som ägare. Fram till 1994 finansierades bolaget med anslag för att 1995 bli ett vinstinriktat företag. SOS Alarm har i dag genom alarmeringsavtalet med staten ett särskilt beslutat samhällsuppdrag att ta emot och besvara nödsamtal samt annan nödkommunikation till nödnumret 112, inklusive att bedöma och hantera de uppgifter som följer av samtalen. I dag ägs bolaget till hälften av staten och till hälften av Sveriges Kommuner och Regioner.

I en granskningsrapport från Riksrevisionen som släpptes den 7 december förra året framkommer svidande kritik. SOS Alarm svarar alldeles för långsamt på larmnumret, och det råder bristande och outvecklad styrning som gjort larmcentralens verksamhet ineffektiv. Riksrevisionen har kunnat konstatera att SOS Alarm inte uppnått de mål som finns rörande svarstider något år under de senaste tio åren, samt att svarstiderna systematiskt varierar mellan olika delar av landet och beroende på när samtal rings, detta trots att det i en nödsituation är av helt avgörande betydelse att snabbt få svar.

Riksrevisionen bedömer i sin granskning att detta delvis beror på att regeringens styrning är svag och att regeringen inte tillräckligt utnyttjat möjligheterna att följa upp och styra SOS Alarm, varken som uppdragsgivare till eller som hälftenägare av bolaget. Riksrevisionen menar vidare att eftersom det saknas en särskild författningsreglering av den samhällsviktiga alarmeringsfunktionen uppstår otydligheter när det gäller ansvar, roller och skyldigheter.

Redan 2018 lämnade en utredning förslag till författningsreglering för att ersätta avtalsregleringen. Den socialdemokratiskt ledda regeringen valde dock att varken remissbehandla utredningen eller på något annat sätt gå vidare med utredningsförslaget.

I dessa tider av kris och otrygghet är det extra viktigt att medborgarna känner förtroende för den alarmeringsfunktion som SOS Alarm är satt att sköta. För att upprätthålla detta förtroende är det av yttersta vikt att nödsamtalen behandlas likvärdigt och av en och samma aktör, oavsett var i landet nödsituationen inträffat. Det är även av stor vikt att svarstider upprätthålls över tid och att tillräckliga resurser finns i händelse av kris eller krig.

SOS Alarms uppdrag är komplext, och för att kunna hantera kriser, olyckor och hög belastning krävs en robust organisation. Vidare fyller SOS Alarm en viktig roll i det civila försvaret och måste framöver utformas för och öva på att vara en del av totalförsvaret, i fred såväl som i krig.

Regeringen svarar på Riksrevisionens rapport i sin skrivelse, som nyligen dök upp på våra kontor, att man vid flera tillfällen höjt ersättningen till bolaget för att stärka verksamheten och att målet för medelsvarstid bör kunna nås under innevarande år. Det återstår att se om så blir fallet.

Men jag tror också att man behöver se över driftsformen för SOS Alarm. Att SOS Alarm bedrivs som ett vinstdrivande företag kan, menar vi, vara en av förklaringarna till bolagets tillkortakommande när det gäller otillräckliga resurser för att leva upp till målet om svarstider. Den samhällsviktiga verksamhet som SOS Alarm är satt att hantera utövas inte nödvändigtvis bäst av ett vinstdrivande aktiebolag. Vi menar att man i stället bör se över möjligheten att omvandla SOS Alarm till annan driftsform. Det kan handla om att gå från vinstdrivande företag tillbaka till tidigare företagsform eller att ombildas till en myndighet.

Regeringen behöver också ta fram lagförslag, som den tidigare utredningen föreslog. Fram tills detta sker måste regeringen, precis som Riksrevisionen föreslår, se över det tillsynsuppdrag som MSB har och ställa högre krav på SOS Alarm. Det är också något regeringen själv lyfter fram i sin skrivelse, där man skriver att tillsynen och kontrollen av bolagets verksamhet kan förbättras genom utveckling inom ramen för MSB:s befintliga uppdrag och regeringens uppföljning.

Vi kan nog alla vara överens om att vi inte har råd att vänta ytterligare tio år innan SOS Alarm fungerar som det ska.

Med detta sagt, fru talman, vill jag våra reservationer till trots - som vi givetvis står bakom innehållet i - yrka bifall till utskottets förslag till beslut i dess helhet.

(Applåder)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utrikespolitisk debatt

Herr talman! Låt mig börja med ett citat: "Det är möjligt att konstruera helt främmande framtidsscenarier för Rysslands utveckling. Det kan varken uteslutas att reformpolitiken återkommer, att utvecklingen fortsätter i samma utveckling eller att sönderfallet accelererar. Det kan heller inte uteslutas att den politiska ledningen ersätts av rödbruna krafter med politiska ambitioner som hotar vårt närområde eller kanske hela omvärlden.

Osäkerheten är stor. Ett nerrustat försvar tar åratal att bygga upp igen - den tiden har vi kanske inte den dagen det politiska läget förändras. Vår försäkring heter: Svenskt Försvar!"

Citatet är från 1999 ur en artikel jag skrev i vårt partis ungdomsbulletin. Jag kan konstatera att jag som tjugoåring kunde göra bättre analyser då än vad företrädarna i denna kammare kunde göra.

När vi 2008 verkligen kunde se vart Ryssland var på väg, genom invasionen av Georgien, satt man fortfarande och sov i denna kammare.

När vi efter riksdagsinträdet 2010 stod i denna talarstol och varnade för vad som eventuellt skulle hända om vi inte rustade vårt försvar satt man inte bara och sov utan man näst intill hånade oss och kallade det svenska försvaret för ett särintresse.

Först efter invasionen och annekteringen av Krim började övriga partier så smått att vakna. Men det gick långsamt. Inte ens efter den fullskaliga invasionen av Ukraina insåg vissa här inne att man när verkligheten förändras och säkerhetsordningar fullständigt satts ur spel måste våga tänka om och rita om kartan efter den nya terrängen.

Trots det satt dåvarande försvarsminister Peter Hultqvist i Sveriges Television, två veckor efter invasionen, och meddelade att han inte hade ändrat uppfattning om ett svenskt medlemskap i Nato. Det säger ytterligare en del om analysförmågan hos dem som tidigare har styrt det här landet.

Herr talman! Ukraina utgör i dag vår främsta frontlinje mot den ryska aggressionen. Det är därför så viktigt att vi fortsätter att ge vårt stöd till landet. Det finns varken tid eller utrymme att svikta i stödet. Det är glädjande att det i dag finns en så bred politisk uppslutning kring detta här i riksdagen. Tyvärr gäller det inte alla andra EU-länder. Vi kan se hur Ungern vacklar, och inte minst Slovakiens nya socialdemokratiska regering under Ficos ledning har antagit en mer prorysk hållning.

Men det är inte bara det som oroar. Samtidigt som EU i sin helhet säger sig stå bakom Ukraina har man avtal med och finansierar en regim som sänder soldater för att kriga och strida för Rysslands räkning mot Ukraina. Det så kallade politiska dialog- och samarbetsavtalet, PDCA, med den kubanska kommunistregimen visar hyckleriet i EU.

EU finansierar också 80 projekt på Kuba till ett värde av 155 miljoner euro. Det är projekt som i högsta grad gynnar regimen. Här har den svenska regeringen, efter påtryckningar från SD, sagt att man vill se över avtalet. Men för det krävs att fler länders regeringar ansluter sig till en sådan översyn. Vi kommer att fortsätta att ligga på för att få bort detta skamliga avtal mellan EU och Kubas kommunistregim.

Herr talman! Vi får inte heller glömma bort andra konflikter som sker i skuggan av kriget i Ukraina. Stora delar av Georgien är fortfarande ockuperat av Ryssland. I Nagorno-Karabach har Azerbajdzjan utfört etnisk rensning av armenier. Det är 120 000 människor som har tvingats på flykt, och landet fortsätter att provocera mot sin granne i väst.

Azerbajdzjan fortsätter att bryta avtalet från 2020, begå krigsbrott och övergrepp mot mänskliga rättigheter, och man vägrar att delta i fredsförhandlingar. Här borde världssamfundet som första steg införa sanktioner mot enskilda regimföreträdare som står bakom Azerbajdzjans agerande. Jag har lyft frågan med utrikesministern, som inte avfärdar sådan åtgärd men i vanlig ordning hukar bakom övriga EU. I EU vet vi hur framgångsrikt Azerbajdzjan med sin kaviardiplomati har varit på att köpa sitt stöd.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utrikespolitisk debatt

I skuggan av Ukrainakriget ser vi också hur Kommunistkina tar tillfället i akt och utökar sina kränkningar och provokationer mot det demokratiska Taiwan. Här är det också viktigt att Sverige, liksom resten av världen, står upp för ett självständigt Taiwan.

Herr talman! En konflikt som inte har hamnat i skuggan av kriget i Ukraina är det som händer i Israel. Här måste omvärlden vara tydlig i sitt stöd för Israels rätt att försvara sitt land och sitt folk. Efter den avskyvärda terrorattacken den 7 oktober i fjol, där terrororganisationen Hamas slaktade tusentalet israeler, har jag full förståelse för att Israel nu med full kraft ser till att avlägsna dessa terrorister från jordens yta.

Men samtidigt, herr talman, blir jag direkt illamående av att se hur det finns människor i vårt land som kommit hit och tagit del av vår gästfrihet som på våra gator hyllar Hamas och firar slakten av israeler. Det bör vara slut på vår gästfrihet för dessa människor, och de bör ha en enkelbiljett tillbaka till Gaza. De som hyllar terrorism har inte i Sverige att göra.

I dessa så kallade Mellotider gör det mig också illamående att se hur den svenska kultureliten nu försöker stoppa Israels medverkan på Melodifestivalen. Jag hade förväntat mig att i alla fall några på den lista man upprättat hade mer ryggrad än en amöba. Men det är för mycket att hoppas på. Skamligt är det i varje fall, och de artister som undertecknat den listan borde skämmas!

Herr talman! I dag ser vi hur konflikter ute i världen flyttas till vårt land och hur det påverkar dem som bor här. Konflikten mellan Israel och Hamas har fått direkta konsekvenser för judarna i Sverige. Den omfattande massinvandring som skett till Sverige under de senaste decennierna av personer som nu går på våra gator och torg och hyllar terrorism och slakt har fått följden att judar i Sverige är otryggare än någonsin. De tvingas gömma sina attribut och dölja att de är judar.

Men i Sverige ska en jude kunna bära sin kippa på huvudet och sin davidsstjärna runt halsen utan att riskera att bli utsatt för trakasserier eller något ännu värre. Låt oss tillsammans se till att i stället avlägsna dem som står för våld och hyllande av extremism. De har inget i vårt land att göra.

Herr talman! Det finns mycket att säga om utrikespolitiken, och tiden är knapp. Jag vill bara avslutningsvis säga att det är ett mycket bra agerande från regeringens sida att man nu fryser utbetalningarna till UNRWA - en organisation som gång efter annan har ertappats med att sprida judehat, samarbeta med terrororganisationen Hamas och uppvigla till våld.

(Applåder)

Fru talman! Tidigare regeringar bär ett stort och tungt ansvar för att vårt land i dag är så illa rustat för att möta de hot som står för dörren. Man resonerade ungefär som att vi skulle plocka ned alla brandvarnare och larmanordningar och säga upp hemförsäkringen eftersom det ändå inte hade brunnit i huset eller varit något inbrott sedan vi byggde det. Jag tror att ingen skulle resonera så om det handlade om ens eget hus, men det gick uppenbarligen bra när det gällde vårt gemensamma hus Sverige. Av historien och försvarsbeslutet 1925 hade man inget lärt. Man gjorde samma misstag igen. Och inte lyssnade man på oss, som varnade för det som skulle komma.

Redan i slutet av 90-talet, när jag skrev avsnittet om försvarspolitiken i vårt ungdomsförbunds första principprogram, varnade jag för att utvecklingen i Ryssland snabbt kunde komma att förändras. Jag skrev: "Att då besluta om nedrustning av svenska försvaret, med hänseende till vad som hände efter försvarsbeslutet 1925, är vansinnigt. Ett nedrustat försvar tar åratal att bygga upp igen. Den tiden har man inte vid ett krigshot i modern tid."

Inte heller lyssnade man när vi kom in i riksdagen 2010 och från denna talarstol varnade för konsekvenserna av den försvarspolitik som bedrevs. Man kallade det i stället ett särintresse.

Efter regeringsskiftet 2014 skedde visserligen en positiv omsvängning mot ett återupprättande av försvaret av Sverige, men hur det har gått med den verksamheten ser vi i dag i rapporter från Riksrevisionen. Där beskrivs låg prioritet, underfinansiering och ingen uppföljning trots varningssignalerna som blev allt fler och allt starkare.

Det tog den förra regeringen fem sex år innan man ens började agera och tillsätta utredningar. Det är förklaringen till att Sverige i dag är så illa rustat. När det gäller det civila försvaret avvecklades i princip allt när invasionsförsvaret skulle ersättas av insatsförsvaret under 2000-talet, till skillnad från den militära delen som behöll ett slags miniminivå. Det är också orsaken till att vi i dag står på ruta ett när det gäller civilförsvaret.

Det civila försvaret är nu tack och lov på väg att återupprättas. För att det militära försvaret över huvud taget ska kunna fungera krävs ett civilt försvar, och det utgör en vital del av totalförsvaret. Ett trovärdigt och fungerande totalförsvar kräver att den civila delen liksom den militära är väl samövad och finansierad. Men det krävs också att tydliga mål för totalförsvarets alla delar är uppsatta redan i fredstid.

För att återupprätta ett trovärdigt och väl fungerande civilt försvar kommer omfattande satsningar att behöva genomföras. Det civila försvaret ska ha förmåga och planering för att ge stöd till det militära. Vidare ska det civila försvaret stärka samhällets samlade förmåga att förebygga och hantera svåra påfrestningar såväl i fred som i krig.

Till skillnad från den hotbild som rådde under det kalla kriget är dagens situation mer komplex och svårförutsägbar. Utöver krig utgörs hoten mot vår säkerhet i dag av exempelvis cyberattacker, informationskrig genom desinformation, hot om användande av massförstörelsevapen, terrorism, sabotageverksamhet och smittsamma sjukdomar. För att det civila försvaret ska klara av att lösa sina uppgifter utifrån denna hotbild måste det ha bredare kompetens, kunskap och förmågor än vad som var fallet förut. I praktiken innebär detta att det kommer att krävas omfattande satsningar på övningar, materiel och personal samt förmåga att hantera situationer med bristfälligt beslutsunderlag och knappa resurser.

Målbilden är att det civila försvaret ska klara av att lösa sin uppgift i minst 90 dygn. Kravet på den enskilde kommer härvid att bli påtagligt högre. För att Sverige ska klara av framtida kriser är det av yttersta vikt att varje medborgare i det här landet medvetet tar stort eget ansvar och förbereder sig så att han eller hon kan klara sig utan stöd från samhället i minst en vecka.

Det stundande Natomedlemskapet innebär att Sverige har ett långtgående åtagande kring återuppbyggnaden av civilförsvaret med hänvisning till Natofördragets tredje artikel, vilket innebär att Sverige på egen hand, men också i samarbete med andra länder, säkerställer ett uthålligt totalförsvar.

Mot bakgrund av en rad ödesdigra beslut som togs under 2000-talet avvecklades merparten av de fungerande rutiner och processer som det gamla systemet byggde på. Det innebär att allt måste byggas upp på nytt, och som det ser ut i dag har många av landets 290 kommuner inte förutsättningar att hantera detta viktiga uppdrag på ett fullgott sätt.

I backspegeln har vi migrationskrisen och därefter pandemin, som inneburit att en stor del av kommunens dagliga verksamhet inom skola, äldreomsorg och stadsplanering fått gå på knäna de senaste åren. Kraven på de olika principerna innebär att staten, som är ytterst ansvarig, har begränsade medel att kravställa mot en miniminivå när det gäller det krisförebyggande arbetet. De satsningar som nu sker på området för att komplettera den fredstida krisberedskapen för att kunna klara krigets villkor är välkomna.

Regeringens förslag att införa en ekonomisk planeringsram för det civila försvaret som ska bidra till att skapa långsiktighet och förbättra förutsättningarna för en förstärkning av det civila försvarets förmåga är bra. Men samtidigt vet vi att många kommuner och framför allt regioner går på knäna med enorma underskott. De kommuner som nu kommit längst med beredskapsfrågorna är de mer ekonomiskt välmående, som har råd och resurser. Det kan inte få vara avgörande för upprustningen om en kommun eller region har pengar till den eller ej. För att höja lägstanivån från ingenting alls till något bättre kommer det att behövas engångsinvesteringar på många olika områden.

Här menar jag att vi bör överväga om inte staten, som har en historiskt låg statsskuld, genom belåning ska tillföra de resurser som krävs för att höja lägstanivån i hela landet. Det handlar inte om att finansiera ineffektiv kommunal eller regional politik som kanske lett till de ekonomiska underskott som finns ute i landet utan om just engångsinvesteringar för att höja lägstanivån och se till att alla våra medborgare oavsett var de bor kan få grundläggande skydd. Pengar och resurser måste tillföras snabbt. Vi har inte tid att låta grundläggande åtgärder dra ut på tiden på grund av resursbrist. När ska vi låna pengar för vårt försvar om inte nu?

För att rusta det civila försvaret behöver många aktörer involveras, och det finns ett stort behov av utvecklad ledning och samordning. I Försvarsberedningens delrapport från december pekas just på detta med tydliga roller, mandat och samordning. Försvarsberedningen menar att samordning vid höjd beredskap och krig kräver tydlig ledning och att det är nödvändigt att beslut i ett sådant läge kan fattas decentraliserat, så nära verksamheten som möjligt. Det är först när en aktör inom givna ramar och med de resurser den förfogar över inte kan lösa sin uppgift som högre instans ska kopplas in. Vidare konstaterar Försvarsberedningen att sektorsansvariga myndigheter och civilområdesansvariga länsstyrelser även i fredstid kan ha behov av att genom föreskrifter driva på exempelvis planering av övriga förberedelser.

Den nya struktur för krisberedskapen och det civila försvaret som gäller sedan den 1 oktober 2022 är ett bra steg på vägen men måste förtydligas när det gäller roll- och ansvarsfördelningen mellan aktörerna inom det civila försvaret och samhällets krisberedskap. Försvarsberedningen menar i sin rapport att det behövs en central förvaltningsmyndighet till stöd för regeringens samordning av det civila försvaret och föreslår att detta genomförs genom att MSB omformas. Oavsett om det är en befintlig myndighet som omformas eller en ny som inrättas är detta välkommet och ligger i linje med vad vi sverigedemokrater förespråkat under många år.

Fru talman! Det finns mycket att lyfta när det gäller det civila försvaret, men jag skulle särskilt vilja fokusera på försörjningstrygghet och beredskapslager. Det civila försvaret och rikets krisberedskap är i behov av beredskapslager. För vissa produkter krävs nationella och regionala lager. För andra krävs storskalig central lagerhållning kompletterad med lokala lager. Riktvärdet bör vara att beredskapslagren klarar att täcka minst tre månaders förbrukning. Om händelseutvecklingen påkallar att beredskapslagren nyttjas ska inhemsk produktion kunna ökas eller ställas på krigsfot inom tre månader för att tillgången till dessa utpekade produkter ska kunna säkerställas. Tidsramen för att ställa om industrin ska ses som ett första riktvärde. På sikt ska industrin kunna ställas om på betydligt kortare tid.

För att förbättra och säkerställa vår förmåga att klara av framtida kriser behöver också självförsörjningsgraden av exempelvis livsmedel, läkemedel samt skydds- och sjukvårdsmateriel höjas avsevärt. Svenska beredskapslager ska i normalfallet lagerhållas och finansieras av marknadsaktörer inom de olika segmenten, till exempel aktörerna inom livsmedels- och läkemedelsbranscherna.

För att säkerställa att konkurrensneutraliteten bibehålls behöver lagstiftning och regler tas fram. I de fall då små lokala näringsidkare i glesbygd inte klarar av att uppfylla uppställda krav eller om någon marknadsaktör anser att konkurrensneutraliteten satts ur spel ska de kunna söka statligt stöd för att klara av att uppfylla de uppställda kraven.

Samtliga kommuner, regioner och privata aktörer inom hälso- och sjukvård ska genom lagstiftning regleras att i sin dagliga verksamhet omsätta datumkänsliga artiklar och varor i beredskapslagren, till exempel läkemedel. Beredskapslagrens innehåll fastställs av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap i samarbete med berörda myndigheter. Krav på lagerhållning av materiel och varor som är kritiska för totalförsvaret behöver regleras i lag, och de särskilda företag som har att verkställa detta ska kunna göra det utan att det påverkar marknaden.

Lagerhållningen måste också spridas geografiskt. I dag har vi en situation där de tre största livsmedelsgrossisterna har sina lager för hela södra Sverige i ett enda kvarter. Alla förstår förhoppningsvis hur sårbara vi är genom att ha det på detta sätt. Det är helt oacceptabelt.

Den nuvarande regeringen har tagit tag i många av de saker som tidigare regeringar vanskött och nonchalerat. Utbyggnaden av lager för drivmedel, livsmedel, läkemedel, ammunition, reservdelar och utbytesenheter pågår i syfte att bygga ut beredskapslager, men den måste skyndas på.

Fru talman! Målet för det civila försvaret ska bland annat vara att ha förmågan att säkerställa de viktigaste samhällsfunktionerna, upprätthålla nödvändig försörjning och bidra till den militära försvarsförmågan men även bidra till att stärka samhällets förmåga att förebygga och hantera svåra påfrestningar på samhället. Det militära och det civila försvaret är ömsesidigt beroende av varandra, och det civila liksom det militära försvaret måste utformas och dimensioneras utifrån krigets krav och värsta tänkbara scenario.

Vi måste inse att tiden håller på att rinna oss ur händerna. Saker och ting måste ske här och nu, och alla medborgare behöver inse allvaret vi befinner oss i. Det handlar inte om skrämselpropaganda utan om verklighetens tillstånd. Jag vill därför rikta en eloge till både försvarsministern och ministern för civilt försvar för att de talade klarspråk under Folk och Försvars rikskonferens förra månaden. Det var säkert en del där ute som blev aningen chockade, i alla fall på medieredaktionerna, och tyckte att det var aningen överdrivet. Men det är de som fortfarande inte insett allvaret och vad vi faktiskt står inför. Vi står nu inför just det som vi sverigedemokrater i 20 år varnat för. Hade man lyssnat på oss tidigare hade vi förmodligen befunnit oss i ett helt annat utgångsläge än vad vi gör nu när tiden är så pass knapp.

Fru talman! Vi har ett antal yrkanden i betänkandet. Vi vidhåller givetvis de synpunkter som framgår av dessa, men vi har valt att avstå från att yrka bifall till dem. I stället har vi lämnat ett särskilt yttrande. Jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande. Jag vill också be om ursäkt för att jag dragit över min talartid.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Försvarspolitik och totalförsvar

(Applåder)

Herr talman! Ledamoten var själv inne på hur omfattande de här cyberangreppen var just också mot den privata sektorn, men jag uppfattar inte att jag har fått något svar på min fråga varför man inte tidigt involverade näringslivet i detta.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om reger-ingens styrning av samhällets informa-tions- och cyber-säkerhet

Jag förstår fortfarande heller inte hur man kan fortsätta att skylla den nuvarande regeringen för att en ny strategi ska tas fram halvvägs in i mandatperioden. Det är trots allt mycket snabbare än den förra regeringens agerande på området. Återigen: Lite ödmjukhet kanske man ska ha.

Det fanns väldigt många bristfälligheter i den förra regeringens agerande, vilket vi ser i Riksrevisionens rapport. Den nya strategin kommer givetvis att täppa till de hålen och se till att det här börjar fungera på allvar och att det också ligger i linje med Europaparlamentets och rådets direktiv om hög gemensam säkerhet, även detta någonting som den förra strategin brister i.

Jag ser gärna lite ödmjukhet från Socialdemokraternas sida. Man gjorde en hel del, men det var en lång startsträcka. Och nu åskådliggörs enorma brister i rapporten från Riksrevisionen.

När det gäller vem som har huvudansvaret och hur regeringen ska samordna arbetet är det en fråga som får ställas till dem som huserar på departementen. Men jag kan se i regeringens skrivelse, som bemöter Riksrevisionens rapport på ett bra sätt, att man kommer att täppa till de hål som har funnits i fråga om de interdepartementala bristerna där den förra regeringen inte vidtog några åtgärder. Jag har full tillit till att man kommer att lösa frågan på ett bra sätt. Regeringens skrivelse visar också att man tar itu med arbetet på ett seriöst sätt.

Jag skulle vilja veta, ledamot Selin, varför regeringen inte involverade näringslivet i större utsträckning redan från starten, med tanke på att de i högsta grad är involverade. Varför upplever näringslivet ett sådant ointresse från myndigheternas sida att ta emot information från dem? Oftast är det näringslivet som har högre kompetens på många områden än vad som finns i det offentliga.

Herr talman! Ledamoten Selin tycker att regeringen är saktfärdig med att ta fram en ny strategi, 15 månader efter att man tillträtt. Jag vill påminna Selin om att det tog tre år för den förra regeringen att få fram en strategi och sex år att inrätta ett nationellt center, trots att man i tid och otid hade påtalat att det behövdes. Lite ödmjukhet kanske man ska visa.

Det vi nu ser från Socialdemokraternas sida är en historierevisionism av sällan skådat slag, inte bara på det här området utan på samtliga samhällsområden. Det tycks som om Socialdemokraterna aldrig har regerat det här landet utan varit i evig opposition. Man kommer hela tiden med klagomål.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om reger-ingens styrning av samhällets informa-tions- och cyber-säkerhet

Men det vi ser hända i dag med alla cyberangrepp, som Markus Selin tog upp i det förra replikskiftet, är en konsekvens av den förra regeringens bristfälliga arbete på området. Det kan man knappast skylla den nuvarande regeringen för. Lite ödmjukhet kanske man därför skulle kunna efterfråga.

Den 27 april 2023, alltså ett halvår efter att man tillträtt, agerade regeringen och gav Försvarets radioanstalt, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Försvarsmakten och Säkerhetspolisen i uppdrag att inom ramen för det nationella centret börja samverka med näringslivet - även det någonting som Riksrevisionen påpekar - eftersom det, precis som Selin sa i sitt förra replikskifte när han radade upp olika företag som nu är utsatta för cyberangrepp, är otroligt viktigt att man engagerar näringslivet i detta.

Tvärtom har dock näringslivet upplevt att myndigheterna har visat ett ointresse. Då är frågan: Varför tog den förra regeringen inte tag i frågan och involverade näringslivet i detta betydelsefulla arbete? Det inkluderar ju hela samhället.

Herr talman! Ja, det är mycket riktigt så som ledamoten påpekar att det skapades en rad olika myndigheter på detta område, även om det var ett väldigt senfärdigt agerande. Problemet är att det spelar ingen roll om man skapar en massa myndigheter om inte de myndigheterna kan samverka på ett bra sätt och samordna sig. Det är det som Riksrevisionen påpekar i denna rapport.

Jag tycker att ledamoten beskriver detta på ett bra sätt, att det är väldigt komplext. Det berör väldigt många sektorer i samhället. Det berör också väldigt många departement. Det är också detta som man har kritiserat. Det interdepartementala arbetet har ju inte fungerat under den förra regeringen. Man har inte haft någon bra kontakt och struktur.

Nu har vi en annan regering på plats där man tar denna fråga på största allvar. Jag har full tillit till att man kommer att hantera detta på bästa möjliga sätt och också se till att det interdepartementala arbetet och samverkan kommer att fungera mycket bättre än vad det har gjort tidigare.

Jag har full tillit till att man hanterar detta på bästa möjliga sätt.

Herr talman! Tack, ledamoten Selin, för frågan! Nu är det så att detta kommer i kölvattnet av den förra regeringens hantering av denna fråga på informations- och cybersäkerhetsområdet. Detta är resultatet av det misslyckande som den förra regeringen stod för.

Med den nuvarande regeringen har vi nu för första gången en minister med särskilt ansvar för civilförsvaret. Det tyckte inte den förra regeringen var tillräckligt, eller man tyckte inte att det var särskilt prioriterat. Nu har vi en minister som har ansvar för detta.

Riksrevisionens rapport, som vi behandlar här och nu, behandlar i högsta grad den förra regeringens hantering av denna fråga.

Från regeringens sida kommer man nu att arbeta fram en ny strategi. Man kommer också att se till att de brister som Riksrevisionen lyfter upp åtgärdas. Man ser till att kontakten mellan myndigheter och mellan myndigheter och näringsliv förbättras. Man ser till att man får en samlad styrning och en tydlig ansvarsfördelning. Det handlar inte bara om en samverkan utan också om en samordning på detta område, och det är en stor skillnad.

Man kommer också att se över detta centers uppdrag och se till att det blir mer effektivt. Detta med det nationella cybersäkerhetscentret lyfte vi fram i många år innan regeringen till sist agerade och inrättade ett sådant. Det tog väldigt lång tid.

Jag har full tillit till att regeringen kommer att hantera det vi nu ser, för det är ytterst allvarligt. Precis som ledamoten påpekar är det som vi nu är utsatta för ytterst allvarligt. Det får stora konsekvenser för hela samhället. Men jag vill ändå säga att detta faktiskt är en konsekvens av den förra regeringens bristfälliga hantering.

Men, återigen, jag har stor tillit till att regeringen kommer att hantera detta på bästa möjliga sätt. Jag ser också att vi äntligen har en minister som tar ett huvudansvar för detta.

Herr talman! Riksrevisionens rapport om regeringens styrning av samhällets informations- och cybersäkerhet tar sikte på den förra regeringens strategi för informations- och cybersäkerhet och omfattar perioden 2017-2022.

I rapporten har man undersökt hur regeringen arbetar för att stärka Sveriges informations- och cybersäkerhet. Riksrevisionen har granskat om den nationella informations- och cybersäkerhetsstrategin, som antogs 2017, är effektivt utformad samt om regeringen genomfört den nationella informations- och cybersäkerhetsstrategin på ett effektivt sätt.

Behovet av informations- och cybersäkerhet är i dag stort. På alla nivåer i samhället har digitaliseringen slagit igenom, och därmed har också hoten ökat. I den informations- och cybersäkerhetsstrategi som togs fram av den förra regeringen beskrivs ett antal målsättningar för arbetet.

Riksrevisionens rapport om reger-ingens styrning av samhällets informa-tions- och cyber-säkerhet

Men hela sex år efter strategins införande finns fortfarande problem inom strategins samtliga områden. Riksrevisionens granskning av om regeringens arbete för att stärka vårt lands informations- och cybersäkerhet har varit effektivt visar att så inte är fallet. Riksrevisionen anför att den centrala bristen är avsaknad av strategiska avvägningar och prioriteringar som inriktar informations- och cybersäkerhetsarbetet.

Man anser vidare att regeringen inte heller har tagit fram eller implementerat den nationella strategin för samhällets informations- och cybersäkerhet enligt internationell bästa praxis. Riksrevisionen anser även att strategin saknar en tydlig vision, uppföljningsbara målsättningar och ansvariga för att genomföra åtgärder och tilldela resurser för arbetet.

Vidare riktar Riksrevisionen kritik mot att näringslivet bara i begränsad omfattning involverades både i framtagandet av strategin och i uppbyggnaden av det nationella cybersäkerhetscentret, som den förra regeringen inrättade först 2020. Trots att regeringen inrättade ett nationellt center, och även interdepartementala arbetsgrupper, för att få en bättre sammanhållning i arbetet kan Riksrevisionen konstatera att det inte har lett till en ökad förmåga att prioritera insatser utifrån Sveriges samlade behov på informations- och cybersäkerhetsområdet. Det har inte heller lett till en långsiktig, strategisk, holistisk och sammanhållen styrning av området.

Bristerna har enligt Riksrevisionen lett till en svag styrning av informations- och cyberssäkerhetsområdet från regeringens sida. Utbyte av information, både inom det offentliga och mellan det offentliga och det privata, fungerar inte effektivt. Näringslivet upplever ett ointresse från myndigheternas sida att ta emot information från dem.

Den nuvarande regeringen instämmer i Riksrevisionens bedömning och anser att rapporten utgör ett värdefullt underlag i arbetet med att ta fram en ny informations- och cybersäkerhetsstrategi som ligger i linje med Europaparlamentets och rådets direktiv om åtgärder för en hög gemensam cybersäkerhetsnivå i hela unionen. Man betonar också från regeringens sida vikten av att stödet till och samverkan med statliga myndigheter och näringsliv är viktigt i framtagandet av en ny strategi. Detta är välkommet.

Vidare vidtar nu regeringen en rad åtgärder för att möta den omfattande kritik som Riksrevisionen riktar mot den förra regeringens hantering av informations- och cybersäkerhet. Åtgärder vidtas också för att utveckla det nationella cybersäkerhetscentret och stärka arbetet med informations- och cybersäkerhet i stort.

Utskottet ser positivt på de åtgärder som regeringen aviserar i sin skrivelse och ser sammantaget inte skäl till att vidta några ytterligare åtgärder för tillfället.

Jag vill med detta, herr talman, yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Herr talman! Rysslands anfallskrig mot Ukraina har nu pågått i snart två år. Vid sidan av fullskaliga och brutala militära anfallsoperationer har vi sett alltifrån omfattande cyberangrepp och vilseledningsoperationer till rena terrorangrepp mot såväl civilbefolkningen som icke-militära mål, till exempel sjukhus och skolor. Därutöver har det förekommit kriminella övergrepp och rena krigsförbrytelser.

Vilka är de främsta slutsatserna som försvarsministern har dragit för svenskt vidkommande av detta så här långt? Och vad är det som är mest akut just nu när det gäller att stärka vår egen försvarsförmåga?

Fru talman! Betänkandet vi nu debatterar behandlar den svenska delegationens redogörelse för verksamheten under 2022 i OSSE:s parlamentariska församling.

Efter pandemiåren 2020 och 2021 hade vi kanske alla trott att året 2022, då pandemin avtog, skulle innebära att organisationen kunde återhämta sig och komma igång med sitt arbete igen. Men när vi befann oss i Wien för det sedvanliga vintermötet insåg vi den 24 februari att nya utmaningar, inte bara för organisationen utan för hela världen, åter var ett faktum.

När vi satt där i Wien på vintermötet nåddes vi av uppgifterna om att Ryssland inlett en fullskalig invasion av Ukraina. Det blev en smått surrealistisk situation under mötet, där ryska företrädare på fullaste allvar hävdade att de endast inlett en militär operation i syfte att avnazifiera Ukraina. Men för alla oss andra stod det omgående klart att Ryssland fullskaligt invaderat sitt grannland och satt hela den europeiska säkerhetsordningen ur spel. Världen förändrades över en dag.

Ukraina har tappert slagit tillbaka ryssen, och västvärlden har uppvisat en imponerande sammanhållning och solidaritet med Ukraina. Ukrainarna slåss inte bara för sitt land och sitt folk. De slåss för hela den fria världen. Därför är det vår skyldighet att stödja dem.

Av givna skäl har Rysslands krig mot Ukraina stått i fokus under hela året, men vi får inte glömma vad som sker i skuggan av detta krig. I denna skugga passar även andra länder på, i hopp om att omvärlden inte ska se vad som händer. Inom OSSE-området har vi fortfarande pågående konflikter. Azerbajdzjan passar åter på att ge sig på Armenien, och man bryter frekvent mot det trilaterala avtal som slöts den 9 november 2020.

Men inte bara Azerbajdzjan tar tillfället i akt. I Belarus, där diktatorn Lukasjenko fortsätter att fängsla oppositionella som vågar protestera mot hans tyranni, ger man sig även på minoriteter i syfte att utradera deras historia i landet. I juli och augusti förra året skändades och vandaliserades ett antal polska minnesmärken och gravplatser. Dessa attacker sammanfaller med en ökning av antipolska mediekampanjer i Belarus. Gravarna, som tillhörde polska motståndskämpar under andra världskriget, är en del av det polska kulturarvet, ett arv som den belarusiska regimen inte vill erkänna. Av denna anledning har jag skrivit en resolution om detta till sommarmötet i Vancouver. Resolutionen har samlat starkt stöd och kommer att bli behandlad under mötet, vilket jag välkomnar.

I Belarus har man nu också börjat träna kubanska soldater. I förra veckan slöts avtal mellan Ryssland och Kuba om att skicka soldater till Belarus. Syftet är att kunna sätta in dem i kriget mot Ukraina. Detta sker samtidigt som EU fortsätter att ha ett avtal med regimen på Kuba, det så kallade PDCA-avtalet, och finansierar organisationer som står kommunistregimen nära.

EU:s medlemsstater måste fatta beslut om en översyn av avtalet och omedelbart stoppa pengaflödet till en regim som sedan hjälper sin bundsförvant Ryssland i kriget mot Ukraina. Detta, som sker i skuggan av det som sker på marken i Ukraina, får inte passera utan omvärldens fördömande och agerande.

Under förra årets sommar- och höstmöten vägrades delegationerna från Ryssland och Belarus att delta genom att värdländerna inte släppte in dem i de länder där mötena hölls. Samtidigt beslutade man under sommarmötet i Birmingham om att en suspenderingsparagraf bör införas för att kunna suspendera delegationer från länder som bryter mot i stort sett alla av organisationens principer. Tyvärr nådde vi inte ända fram under höstmötet i Warszawa, men jag hoppas att vi kan anta en sådan paragraf vid sommarens möte i Vancouver. Den svenska delegationen står enig bakom att en sådan paragraf införs, och det välkomnar jag.

Fru talman! En av organisationens viktigaste uppdrag är att utföra valobservationer. Varje år skickar OSSE valobservatörer till medlemsländerna för att observera val. Från församlingen deltar parlamentariker för att observera om valen är fria och rättvisa och om de lever upp till de överenskomna åtaganden som fastställdes i Köpenhamnsdokumentet från 1990. Valobservationerna genomförs i regel i samarbete med ODIHR. Under 2022 observerade församlingen fyra val, och den svenska delegationen deltog i samtliga. Dessa ägde rum i Ungern, Serbien, Bosnien och Hercegovina samt USA.

Eftersom just valobservationer tillhör kärnverksamheten och kanske är ett av de viktigaste uppdragen vi som organisation har är det beklämmande att man nu från församlingens sekretariat hävdar att vi inte har pengar till att utföra valobservationer, som nu senast i Montenegro. När både ODIHR och Europarådet observerade deltog inte OSSE. Samtidigt som sekretariatet gör av med mer pengar än någonsin tidigare har man inte resurser till kärnverksamheten.

Det är flera delegationer, inklusive den svenska, som nu börjar ifrågasätta vad pengarna egentligen går till. Av denna anledning har vi krävt att en ordentlig verksamhetsrevision ska genomföras avseende den parlamentariska församlingen. Vi har tyvärr mött starkt motstånd mot detta från vissa håll. Därför kan man börja ana att inte allt står rätt till inom organisationen.

Det har därför till sommarmötet i Vancouver rests krav genom en resolution om att genomföra en ordentlig verksamhetsrevision. Det är viktigt att så sker. Hur ska vi annars kunna se våra medborgare i ögonen och hävda att skattemedel går till rätt ändamål? I denna fråga, liksom i många andra, står den svenska delegationen enig och fast i sina krav på en ordentlig verksamhetsrevision.

Fru talman! Inom församlingen verkar fyra partigrupper. Dessa grupper har inga egna sekretariat och får inte några finansiella bidrag från församlingen, men de sammanträder i anslutning till församlingens ordinarie möten. En av dessa grupper är den konservativa och reformistiska gruppen, som jag tog initiativ till att bilda 2019 vid sommarmötet i Luxemburg. Jag blev då vald till vice ordförande tillsammans med en brittisk kollega, och en polack valdes till ordförande. På grund av pandemin försenades arbetet något, men vid sommarmötet i Birmingham förra året antog vi en deklaration för gruppen. I samband med det blev jag också vald till ordförande, vilket är mycket hedrande. Jag vill ta tillfället i akt att tacka för det förtroendet. Min förhoppning är att få till stånd bra samarbete med framför allt EPP-gruppen inom församlingen.

Fru talman! I egenskap av ordförande för den svenska delegationen vill jag säga några ord. Vi har en fantastisk delegation med många aktiva ledamöter. Även om vi sakpolitiskt emellanåt har olika åsikter - så ska det vara i en demokrati - delar vi i mångt och mycket åsikter om de övergripande frågorna och utmaningarna för organisationen. Det är därför inte särskilt svårt att leda vår delegation, och jag uppskattar verkligen det samarbete vi har inom den svenska delegationen.

Jag vill också rikta ett stort tack till våra fantastiska tjänstemän vi har i delegationen: Fredrik, Simona, Jonathan och Geronimo. Ni är ett fantastiskt stöd för delegationen.

Jag ser framför mig att riksdagen växlar upp sitt internationella arbete i tider som dessa och prioriterar ökat administrativt och sakpolitiskt stöd till delegationen. De viktiga möten och valobservationer som hålls inom regionen kräver närvaro på plats. Det är i de personliga mötena som politiska lösningar nås. Vi måste förhålla oss och svara upp till det faktum att det säkerhetspolitiska läget inom regionen är allvarligare än när organisationen en gång i tiden bildades.

Den svenska delegationen, med politiker och tjänstemän, gör inte bara de arbetsuppgifter som det förutsätts att den ska göra. Vi gör mer därtill och är även en marknadsförare av landet Sverige i de internationella sammanhangen. Vi utgör också ett ledande skikt bland de länder inom församlingen som driver och initierar organisations- och effektivitetsfrågor. För allt detta arbete ska inte bara vi utan hela riksdagen vara ödmjukt stolta.

OSSE är inte vilken organisation som helst. Det är världens största regionala säkerhetsorganisation, med 57 deltagande stater i Europa, Kaukasien, Centralasien och Nordamerika. Organisationens syfte är att verka för att främja säkerhet och stabilitet i regionen utifrån en brett definierad syn på säkerhet. Den särskilda styrkan ligger i dess breda krets av deltagande stater, den konfliktförebyggande verksamheten, det breda spektrumet av institutioner och instrument som medger snabb och flexibel konflikthantering samt den utbredda fältnärvaron. I detta spelar den parlamentariska församlingen en stor roll. Därför bör vi under rådande omständigheter prioritera detta arbete.

Fru talman! Avslutningsvis vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet och önska alla en riktigt härlig sommar.

Fru talman! Den 24 februari förra året befann jag mig i Wien på OSSE:s parlamentariska församlings vintermöte. Samma dag nåddes vi av uppgifterna om att Ryssland inlett en fullskalig invasion av Ukraina. Det uppstod en smått surrealistisk situation under mötet när de ryska företrädarna på fullaste allvar hävdade att Ryssland endast hade inlett en operation i syfte att avnazifiera Ukraina. För alla oss andra stod det omgående klart att Ryssland fullskaligt hade invaderat sitt grannland och satt hela den europeiska säkerhetsordningen ur spel. Världen förändrades över en dag.

Den 24 februari öppnades ett fönster som inte hade varit öppet sedan, skulle jag säga, 1990-talet efter Sovjetunionens fall och som sedan stängdes några år in på detta sekel. Skulle Sverige ha gått med i Nato tidigare skulle det, menar jag, ha skett under 1990-talet eller senast då Sveriges baltiska grannländer gjorde det. Även om ryssarna utfärdade hot, som när den dåvarande ryske presidentens säkerhetspolitiske rådgivare Sergej Rogov 1996 sa att ett försök att få med någon före detta sovjetisk republik i en militärallians som Ryssland inte är en del av utan tvekan skulle ses som hotfullt och vid behov besvaras av militära krafter, visste vi att Ryssland i det skedet inte var kapabelt att spänna musklerna. År 2004 kunde därför de baltiska länderna bli Natomedlemmar.

Men efter det - särskilt efter den ryska invasionen av Georgien 2008 - och före den 24 februari förra året skulle det enligt mig ha varit ett stort felsteg av Sverige att gå med i försvarsalliansen, då hela den geopolitiska balansen i Sveriges del av världen skulle ha ruckats och den säkerhetspolitiska stabilitet som för tillfället fanns i Sveriges omedelbara närområde skulle ha riskerats.

Ryssland kunde under Putins ledning rusta upp betydligt efter Sovjetunionens fall. Även om många av oss i dag är positivt överraskade av Rysslands tillkortakommanden i Ukraina uppvisade man redan genom invasionen av Georgien 2008 och invasionen av östra Ukraina och Krim 2014 att man inte längre respekterade den rådande säkerhetsordningen.

Redan 1999 varnade jag för den ryska utvecklingen. I en SD-publikation skrev jag då att det heller inte kan uteslutas att den politiska ledningen ersätts av rödbruna krafter med politiska ambitioner som hotar vårt närområde eller kanske hela omvärlden. Jag skrev vidare att osäkerheten är stor, att ett nedrustat försvar tar åratal att bygga upp igen och att vi kanske inte har den tiden då det politiska läget förändras samt att vår försäkring heter svenskt försvar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Sveriges medlemskap i Nato

I slutet av samma år som jag skrev detta utsågs Putin till tillförordnad president av den då avgående presidenten Boris Jeltsin. Vi vet hur det gick med Rysslands vägval och politiska utveckling därefter; det blev den politiskt rödbruna ledning som jag hade varnat för.

Men inte ens då vaknade partierna i denna kammare. En 23-årig student, som jag då var, kunde alltså göra en bättre omvärldsanalys än dåvarande riksdagsledamöter här inne i kammaren. Här fortsatte man att rusta ned den svenska försvarsförmågan, och någon kallade till och med vårt försvar för ett särintresse.

Tillgången på ordentlig analysförmåga har tyvärr varit en bristvara här i kammaren under väldigt lång tid - alltför lång tid, skulle jag vilja säga. Det finns partier här i riksdagen som under lång tid har talat om ett svenskt medlemskap i försvarsalliansen. En del av dem kanske i dag säger att de hade rätt hela tiden, för nu går ju Sverige med. Men jag menar att detta är fel av just de anledningar som jag har redogjort för. Vi hörde tidigare Kerstin Lundgren i ett replikskifte med Aron Emilsson antyda just att man hela tiden har haft rätt.

Sedan den 24 februari existerar dock ingen stabilitet, och den geopolitiska balansen är ett minne blott. För mig innebar detta en personlig omprövning efter att jag i många år hade debatterat med olika företrädare här i kammaren om varför det var en dålig idé att Sverige skulle ansluta sig till Nato.

Men när världen och omvärlden förändras måste man vara beredd att ompröva sin politik och sina ställningstaganden. Två dagar efter den fullskaliga invasionen av Ukraina, den 26 februari, skrev jag så här på Twitter:

Det är nu är dags att överväga en svensk medlemsansökan till Nato tillsammans med Finland. Att stå upp mot 2000-talets Hitler måste vara överordnat allt, och att tydligt visa denna despot att han nu är slut är viktigt. Man kan välja skam eller krig. Den som väljer skam får ändå krig.

Det fanns även personer i mitt eget parti som tyckte att jag gjorde fel när jag gick ut och menade att partiet skulle ompröva sitt ställningstagande. Ganska snart efter detta inledde partiet dock en process för att omvärdera sitt ställningstagande angående ett svenskt Natomedlemskap.

Fru talman! Trots den ryska fullskaliga invasionen av Ukraina och trots att hela den europeiska säkerhetsordningen hade satts ur spel fanns det någon som vägrade att ompröva sitt ställningstagande. Det var vår dåvarande försvarsminister Peter Hultqvist. Den 9 mars, alltså nästan två veckor efter invasionen, satt han i SVT:s 30 minuter och förklarade att han inte hade ändrat uppfattning i frågan om ett svenskt Natomedlemskap.

Det skulle krävas att Sverigedemokraterna förklarade att man ville ha till stånd en omedelbar och gedigen utredning i syfte att se vilka möjligheter som fanns för ett svenskt agerande och vilka konsekvenser en ändrad svensk säkerhetspolitik skulle innebära. Inom ramen för en sådan utredning ville man närmare analysera hur ett Natomedlemskap skulle påverka Sverige gällande allt från försvarsförmåga till utrikespolitiska konsekvenser och se närmare på möjliga reaktioner på ett sådant beslut i omvärlden.

Sverigedemokraterna deklarerade också att det inte skulle uteslutas att det kunde vara viktigt att snabbt kunna fatta beslut om att ställa sig bakom en svensk ansökan om Natomedlemskap och att det i så fall borde ske efter noggranna överväganden, tillsammans med Finland och utifrån att det är nödvändigt för att skydda Sverige mot angrepp. Sedan 2020 har Sverigedemokraterna stått bakom en Natooption just för att ha flexibilitet och visa att man är öppen för en svensk medlemsansökan.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Sveriges medlemskap i Nato

I och med att Sverigedemokraterna ändrade sitt ställningstagande svängde majoriteten här i riksdagen. Socialdemokraterna var under galgen tvingade att acceptera en svensk medlemsansökan om de inte skulle stå i ett hörn tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet och vara emot en ny svensk säkerhetspolitisk inriktning.

Jag tycker dock att det är glädjande att Socialdemokraterna till sist svängde och att det nu finns en stabil majoritet i Sveriges riksdag för ett svenskt medlemskap. Vi kan i dag se framåt. Det stundande medlemskapet i Nato ger oss möjligheter att fortsätta och fördjupa vårt försvarssamarbete med Finland och - ännu mer - med Danmark och Norge.

Försvarsmakten och civilförsvaret ska fortsätta sitt gedigna arbete med att förbereda organisationerna för värdlandsstöd samt samverkan och interoperabilitet med andra länders försvarsmakter. Nu kommer det sannolikt att bli så att Finland går före oss in i Nato, men vi står redo strax därefter.

När den ryske säkerhetspolitiska rådgivaren Sergej Rogov 1996 försökte skrämma tidigare sovjetiska republiker från att ansluta sig till Nato förstod han nog inte att det var just Rysslands eget agerande som gjorde att inte bara de valde att gå med i Nato utan nu även Sverige och Finland. Det ligger något i skämtet om att utnämna den ryske diktatorn Vladimir Putin till årets medlemsrekryterare till Nato.

Avslutningsvis yrkar jag bifall till utskottets förslag och avslag på reservationerna.

(Applåder)

Herr talman! Nyligen beslutades att Europaparlamentets, USA:s och Kanadas statsanställda förbjuds att använda Tiktok på sina jobbtelefoner.

Svenska säkerhetsexperter har under en längre tid varnat för att företags- och försvarshemligheter kan röjas genom användandet av kinesiska appar, till exempel Tiktok. Denna app registrerar och lagrar mycket information om den enskilda användaren. Även information från tredjepartssystem och andra sociala nätverk samlas in. Den AI som styr informationsinsamlingen anses vara den mest kompetenta i branschen.

För två och ett halvt år sedan ställde jag frågan till dåvarande inrikesministern om han var beredd att vidta åtgärder för att förbjuda att dessa appar används i Myndighetssverige. Något förbud har ännu inte införts.

Civilförsvarsministern har i går besvarat en fråga från mig angående detta problem. Han hänvisar dock till att det i Sverige är varje enskild myndighets ansvar att göra bedömningar. Samtidigt vet vi att kunskaperna är bristfälliga på flera håll.

Min fråga till civilförsvarsministern är därför varför han inte är beredd att ta initiativ till att förbjuda att kinesiska spionappar som Tiktok används av statsanställda på jobbtelefoner och privata mobiltelefoner som är kopplade till deras jobbmejl eller andra arbetsverktyg.

Herr talman! Problematiken med strategiska inköp har inte kunnat undgå någon sedan rapporterna från bland annat Finland kom. Men vi har också kunnat se det här i Sverige med ett ryskt fastighetsköp vid inloppet till marinbasen på Muskö, fastighetsköp vid flygplatsen i Västerås och så vidare.

Totalförsvarets forskningsinstitut skrev i en nyligen publicerad rapport att det inte går att fastställa den totala omfattningen av ryskt ägande i närheten av svenska skyddsobjekt eller andra för totalförsvaret viktiga anläggningar, detta mot bakgrund av att det helt enkelt saknas ordentliga kontrollverktyg.

Kommittédirektivet gällande kontroll vid överlåtelse och upplåtelse av egendom av väsentlig betydelse för totalförsvaret ska redovisas senast den 1 februari 2024. Det innebär att ett lagförslag kan komma att dröja till 2025. Det är i vår mening för sent givet det kraftigt försämrade omvärldsläget men också med anledning av att det inte finns några konkreta siffror utan endast uppskattningar.

Därför skulle jag vilja fråga försvarsministern om han tänker vidta några åtgärder för att säkerställa att vi kan ha ett lagförslag på plats tidigare.

Fru talman! Sedan 2014 har Sverige deltagit i den FN-ledda insatsen Minusma i Mali. Beslutet om den svenska insatsen, som till en början bestod av en väpnad styrka i Minusmas underrättelseenhet, kom efter en formell förfrågan från FN:s generalsekretariat till Sverige om ett styrkebidrag, då en kraftig försämring skett av säkerhetsläget i Mali efter väpnat uppror, angrepp från extremistgrupper och en militärkupp.

Det svenska bidraget, som ändrade inriktning under åren, från en underrättelseenhet till ett lätt skyttekompani, har gjort ovärderliga insatser. Vi svenskar kan känna stolthet över de soldater och den personal som i FN:s regi har burit den svenska flaggan på sina uniformer.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svenskt deltagande i Förenta nationernas stabiliseringsinsats i Mali

Insatsen till trots har situationen i Mali tyvärr inte blivit bättre. Tvärtom är läget mer instabilt än någonsin. Läget präglas av ett tilltagande politiskt kaos som inte ser ut att lösas. Det har inte blivit någon demokratisk utveckling i Mali trots en stor internationell närvaro och trots att stora mängder bistånd givits. Inte heller har det fredsavtal som den maliska regeringen och två väpnade grupperingar ingick 2015 blivit implementerat. Militärkupper har i stället avlöst varandra, och den maliska regimens beslut om att anlita ryska legosoldater från den ökända Wagnergruppen har givetvis gjort det omöjligt för Sverige att vara kvar med trupp i landet.

Wagnergruppen är en organisation som agerar för ryska intressen i konflikter världen över, däribland i kriget i Ukraina, där den strider på den ryska sidan. Det finns många anklagelser mot gruppen om krigsförbrytelser - bland annat våldtäkter, tortyr och summariska avrättningar.

Den tidigare svenske ambassadören till Mali och numera statssekreteraren till biståndsministern, Diana Janse, riktade tidigare mycket kraftig kritik mot den svenska strategin i Mali och menade att det var dags att planera för att Sverige skulle dra tillbaka sitt militära bidrag till landet.

Det är givetvis fullständigt uteslutet att svenska soldater ska stå sida vid sida med krigsförbrytare. För de allra flesta av oss är det självklart att om Malis regim väljer att ingå avtal med Wagnergruppen ska de svenska insatserna omgående avslutas.

Det var därför glädjande att regeringen i våras fattade beslut om en snabbare avveckling än vad som först var planerat. Försvarsmakten har nu också meddelat att avvecklingen av den svenska styrkan har påbörjats.

Det förslag till beslut som vi i dag har att ta ställning till innebär att avveckla det svenska förbandsbidraget fram till den 30 juni 2023. Avvecklingsstyrkan förutses uppgå till ungefär 220 personer på plats med stationering i Gao, huvudort i Minusmas östra sektor. Styrkan ska också med kort varsel kunna förstärkas tillfälligt för räddnings, evakuerings, förstärknings- och fritagningsinsatser, och därför är förslaget att vi ska medge att regeringen ställer en svensk väpnad styrka bestående av högst 470 personer till förfogande.

Vi ställer oss bakom betänkandet, och jag yrkar därför bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde Sara-Lena Bjälkö och Erik Hellsborn (båda SD).