Lawen Redar

Fru talman! Många riksdagskollegor har här i dag lyft fram regeringens förslag om kraftiga ekonomiska nedskärningar gentemot studieförbunden samt deras konsekvenser på Sveriges kulturliv, det civila samhället och för den enskilda människans bildningsresa.

Utbildningsminister Mats Persson bekräftar här i dag att ingen konsekvensanalys har gjorts samt att folkbildningsutredningen kan förbises eftersom ministern inte inväntar dess förslag innan åtgärder vidtas.

Jag är nyfiken på vilket värde som utbildningsministern sätter på folkbildningsutredningen, som ska vara klar nästa år, samt hur han ser på framtiden för folkbildningen i Sverige.

Fru talman! I anförandet lyftes också frågan om nyhetsundvikande befolkning, som enligt statistiken kraftfullt ökar. Jag lyfte också fram i mitt anförande att det här är siffror som man verkligen måste titta på.

Den undersökning som hänvisas till är en global undersökning av hur det faktiskt ser ut med nyhetsundvikandet, i alla fall med betoning på de västerländska länderna. Det är en global trend vi ser att allt fler människor hellre tittar på underhållningsprogram än på nyhetsprogram. Det är en stor utmaning att försöka bryta den trenden och faktiskt få människor att följa nyheterna och samhällsrelevanta program. Men är svaret på den uppgiften ett smalnande public service, när vi vet att folk inte tittar på nyheter och samhällsprogram utan vänder sig till underhållningsprogram? Är det då inte klokt att i stället satsa på ett brett public service som just har kultur och folkbildningsprogram dit flera av den svenska publiken kan vända sig?

Den risk vi ser med ett smalare public service är att mediekonsumenterna i Sverige i stället kommer att vända sig till amerikanska storbolags innehållsprogram eller arabiska innehållsprogram, som tidigare nämndes här i debatten. Vi vill gärna se svenskspråkig innehållsproduktion, för om man väl har kommit in på SVT:s eller Sveriges Radios app kommer man att hitta nyhetsprogrammen i händelse av kris och i värsta fall krig.

Därför är min fråga: Tror inte ledamoten att det är klokare att satsa på ett brett uppdrag för att just nå den nyhetsundvikande grupp som tittar på underhållningsprogram för att också den ska nå nyhetsprogrammen? På vilket sätt skulle ett smalare uppdrag relatera till att nå just den gruppen av befolkningen?

Fru talman! Tack, ledamoten Leonid Yurkovskiy, för ett intressant anförande!

Man redogör utifrån några underlag för att tilliten till public service skulle ha minskat över tid, att befolkningen i stort inte gillar nischade innehållsprogram och att vi har en nyhetsundvikande befolkning. Detta, tolkar man, beror på public service-bolagens politiska uppfattning och så vidare.

Jag tror att man ändå måste bryta ned dessa siffror och se vad de de facto säger. Vad vi ser nu är att stödet och förtroendet för public service i händelse av kris har ökat dramatiskt. Det finns knappt några public service-bolag i hela Europa som har de siffror som SVT och Sveriges Radio just nu uppvisar. Det gällde både under coronapandemin och nu med de senaste uppdaterade siffrorna från den 24 februari 2022 till i dag.

Gällande frågan om tillit tittar SOM-institutet på om befolkningen har tillit till samhällsinstitutioner, där public service-bolagen ingår. Den del av befolkningen som inte upplever någon stark tillit till public service-bolagen har inte heller tillit till myndigheter, dessvärre inte till Sveriges riksdag och inte heller till den svenska regeringen i den omfattning vi alla hade önskat.

Uppgiften kan åläggas public service-bolagen själva, enligt den retorik som här framförs, men jag menar att det är en ytterst bristfällig analys. Man måste också titta på vad alla samhällets representanter ska göra för att utöka tilliten hos de grupper som lyftes fram. Uppgiften kan därmed inte enbart åläggas bolagen.

Nu betalar vi alla, hela svenska folket, till public service-bolagen, som har ett brett kulturellt uppdrag och ska agera för samhällsnyttig information för oss alla. Min fråga är om Sverigedemokraterna i den nya mediepolitiska situationen och mediemarknaden kommer att verka för ett fortsatt brett uppdrag för bolagen.

Herr talman! Morgonen den 24 februari 2022 var Sveriges Televisions och Sveriges Radios utrikeskorrespondenter de första på plats för att rapportera till den svenska befolkningen om Rysslands invasionskrig i Ukraina. Beredskapsuppdraget, med ständig rapportering om krigets utveckling, har med tiden kommit att kräva fler krigskorrespondenter, säkerhetspolitisk expertis, resurser för att säkra korrekt bevakning och en utvecklad digital förmåga för att genomskåda falska videor, ljudupptagningar och desinformation. SVT har sedan krigets utbrott varit den mest använda informationskällan i Sverige och även den med högst förtroende.

Att Sveriges Television och Sveriges Radio är de mediebolag som uppbär högst förtroende och som svenskarna vänder sig till i händelse av kris är inget man får ta för givet. Den tidigare parlamentariska public service-kommitténs slutsatser om att erkänna den omvälvande förändringen i det svenska medielandskapet har varit helt avgörande. Det hade mycket väl kunnat vara så att befolkningen som främsta informationskälla vänt sig till partiska nyheter eller, än värre, desinformativa kanaler.

Vi vet i dag, inte minst med anledning av Sveriges process för att bli ett Natoland, hur antidemokratiska stater agerar för att missleda och polarisera. Därför är det av största vikt att svenska folket i dag och i framtiden har tillgång till oberoende, säker och saklig nyhetsbevakning som verkar i allmänhetens tjänst.

Herr talman! Medielandskapet är tack vare teknikutvecklingen och digitaliseringen numera globaliserad. Vi konsumerar i dag nyheter, serier, filmer, musik, dokumentärer, granskningar och poddar från hela världen. Dessutom vi vill bestämma när och var vi trycker på play-knappen.

Att förra public service-kommittén beslutade att tillåta SVT, SR och UR få utveckla plattformar och programtjänster digitalt får vi i dag vara tacksamma för. Det har varit avgörande för bolagens snabba transformering från linjär radio och tv till tjänster på internet.

I dag kan allt detta tyckas vara en självklarhet, men när besluten skulle tas befann vi oss inte i det medielandskap vi nu ser växa fram. Kommittén oroade sig även för att bolagen skulle ta för stora marknadsandelar om de fick finnas på andra plattformar på internet.

Men det vi ser är tydligt. Sedan 2018 har veckoräckvidden för det linjära tv-tittandet hos befolkningen minskat från 75 procent till 61 procent. Lyssnandet på marksänd linjär radio minskar också, nästan i samma takt som lyssnandet ökar på de digitala plattformarna. Vi kan alltså konstatera att den viktigaste nyhetsförmedlingen sker online och att svenska folket aktivt väljer public service-bolagens digitala programinnehåll.

Herr talman! Globaliseringen, digitaliseringen och teknikutvecklingen medför nya utmaningar, och det är upp till 2023 års public service-kommitté att adressera dessa.

Allt fler internationella medieaktörer etablerar sig just nu i Sverige. De senaste åren har det stöpt om förutsättningarna för både medieekonomin och innehållsmarknaden. Numera är det globala storbolag som har störst medieverksamhet i Sverige. Exempel är Apple, Disney, Amazon, Byte Dance och Netflix. De konkurrerar med inhemska svenska aktörer om såväl intäkter som svenska folkets tid och uppmärksamhet.

SVT, med en budget om 5 miljarder kronor, jämförs nu av mediekonsumenterna med globala storbolags innehållsproduktioner vad gäller både utbud och kvalitet. Konkurrensen om kompetens, teknik och digital infrastruktur medför budgetökningar för alla audiovisuella aktörer på upp till 30 procent, enligt internationella undersökningar. Motsvarande situation råder på ljudmarknaden. Spotify med sina 489 miljoner användare i månaden eller poddplattformen Acast med sina 5,1 miljarder lyssningar konkurrerar med Sveriges Radio om den moderna publiken som är nyfiken på nya tjänster och nytt innehåll.

Fru talman! Att i en sådan omvärld och situation på mediemarknaden vilja göra SVT, SR och UR smalare skulle vara rent ut sagt förödande. Inget tyder just nu på att svensk public services marknadsandelar, i händelse av ett smalare uppdrag, skulle främja andra svenska kommersiella mediebolag. 90-tals debatten om public services storlek på marknaden hör verkligen hemma på 90-talet. Det är en fundamentalt annan medietid nu. Resultatet av ett smalt svenskt public service innebär i dag, 2023, att globala kommersiella aktörer förstärker sin position på den svenska mediemarknaden och hos den svenska publiken. Sedan 2008 har reklamintäkterna för medier med journalistiskt innehåll i Sverige minskat med över 60 procent, vilket gått direkt till stora internationella bolag - globala bolag som Google och Facebook.

För ett litet språkland som Sverige innebär globaliseringen och digitaliseringen att innehållsproduktioner på det svenska språket utmanas av innehåll på världsspråk, som engelska, kinesiska och arabiska. När flera av strömningstjänsterna dessutom aviserat att de helt slutar med svenskspråkig originalproduktion behövs en ny insikt om värdet och vikten av SVT:s, SR:s och UR:s betydelse för det svenska språkets status. Jag menar att det måste råda en total kulturpolitisk uppfattning om att globala storföretags vilja att investera i lokala produktionsmarknader och små språkländer faktiskt är begränsad.

Fru talman! Att slå vakt om public services breda uppdrag måste ses i ljuset av både den nya säkerhetspolitiska situationen och den nya mediemarknaden där innehållet är brett. Det handlar om folkbildning, kultur och allt det som vi alla konsumerar när vi tittar på våra telefoner, paddor, datorer och skärmar. Men var befolkningen tar del av saklig, oberoende och säker information i händelse av kris har blivit en samhällelig angelägenhet och en fråga för det svenska totalförsvaret. Vi ser siffror i dag på att andelen i befolkningen som aktivt undviker nyheter har ökat från 22 procent till 32 procent 2022 på bara några få år - 2019 till 2022. Det är alarmerande siffror. Ökningstakten är anmärkningsvärd och har att göra med att allt fler väljer bort nyheter till förmån för underhållande program.

För många är public services breda uppdrag med kultur-, sport- och folkbildningsprogram en avgörande ingång till samhälls- och nyhetsprogrammen. Därför är det av samhällelig vikt att SVT, SR och UR även i framtiden konsumeras av den största andelen av befolkningen. Nu är vi också alla med och kollektivt finansierar public service. Det måste finnas ett utbud för alla.

Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Moderaterna har under en tid opinionsbildat och föreslagit ett smalt public service. Det är förslag som jag menar riskerar att få långsiktiga negativa verkningar för svenskspråkig innehållsproduktion och den oberoende, sakliga och säkra nyhetsförmedlingen. Sett till den nya säkerhetssituationen och det ökade behovet av oberoende information hoppas jag att den nya parlamentariska kommittén kan ta avstamp i ett nytt läge där vi inkommer med nya förslag.

2023 års parlamentariska public service-kommitté, som beslutar om de framtida villkoren för bolagen, kommer nu att ha som kanske viktigaste uppgift att för tio år framåt analysera hur mediemarknaden av globalisering, teknikutveckling och digitalisering tar fart och vart den tar vägen. Det är väldigt svårt att veta i dag vad som kommer att hända om två år och hur vi konsumerar medier om tre, fyra eller fem år. Men uppgiften är tio års sändningstillstånd. Därför är det av yttersta vikt att det breda uppdraget kvarstår och att vi arbetar för att hitta framgångsrika förslag tillsammans.

I betänkandet har vi socialdemokrater därför ett särskilt yttrande under punkt 1, men jag vill ställa mig bakom betänkandet och hänvisa den filmpolitiska debatten till min kollega Lars Mejern Larsson i denna debatt. I övrigt ställer jag mig bakom betänkandet.

Herr talman! I dag presenterar Riksrevisionen en granskningsrapport om den statliga bidragsgivningen till civilsamhället. Bidragsgivningen i Sverige är omfattande och syftar till att främja ett rikt civilsamhälle som stärker och vitaliserar demokratin, idrottsutövandet, friluftslivet och samhällsengagemanget.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Frågestund

Bidragsgivningen till civilsamhället bygger på en tradition av tillit. Men nu tycks antidemokratiska verksamheter öka i vårt land, och därför behöver kontrollerna förstärkas. Riksrevisionen rekommenderar att regeringen utvecklar styrningen genom tydligare uppdrag till myndigheterna. Men för att komma åt felaktiga utbetalningar och bidrag som går till antidemokratiska verksamheter behöver vi få lagstiftning på plats.

Detta jobbade den tidigare socialdemokratiskt ledda regeringen med i nästan fyra år, och jag var med i detta arbete. Hade vi haft möjligheten att fortsätta styra hade lagstiftningen varit på plats från och med januari i år.

Min fråga till det statsråd som ansvarar för dessa frågor är: När får vi en lagstiftning på plats som handlar om just demokrativillkor vid bidragsgivning till civilsamhället?

Herr ålderspresident! Den här debatten har hamnat i ett limbo. Statens fastighetsverk uttalade häromdagen i ett pressmeddelande att frågan om Musikaliska Akademien till syvende och sist är en fråga för riksdag och regering. Regeringsföreträdaren i dagens debatt, liksom finansmarknadsministern som vi kallade upp till riksdagens kulturutskott, uttryckte att det är Statens fastighetsverks ansvar.

Jag ska vara tydlig och säga att både jag och ledamoten Lind står upp för Axel Oxenstiernas principer om att vi inte ska ha ministerstyre i Sverige. Men om vi någonstans tror på att det här är en byggnad av nationellt kulturhistoriskt värde måste vi ju ha ett engagemang. Blåsarsymfonikerna, Musikaliska Akademien, Stallet, Early Music Sweden, Blinda Tigern med flera har ett sådant viktigt värde och bör finnas i fastigheten. Det är klart att de kan få vara någon annanstans, men det handlar ju om hela trycket och om att låta en huvudstad få vara ledstjärna i det kulturpolitiska innovationsarbetet.

Ledamöterna vet att jag har ett stort engagemang för att vi ska utveckla kulturen i hela landet, men jag är från Stockholm. Jag är stolt över den här staden, och jag ser också vad det som pågår i de andra huvudstäderna. Se på Oslo, se på Helsingfors, se på Köpenhamn, se på Paris, se på Berlin - alla dessa städer får stöd från staten för att utveckla sitt kulturpolitiska arbete med byggnader och med innovation för att utgöra ett skyltfönster för sitt land. Det önskar jag också för Stockholm, men det jag ser här utanför är ju att vi återigen har kassor på de statliga museerna. Det är brist på möjligheter för barnfamiljer att ta del av konst och kultur.

Det stråk som Musikaliska kvarteret skulle vara när Slussen står färdig är en plats för konst, kultur och innovation. Därför avslutar jag denna debatt med att säga att jag verkligen önskar att kulturministern vidtar åtgärder och satsar på att det här blir en byggnad som står för kulturen även i framtiden.

Herr ålderspresident! Vigadó konserthus i Budapest grundades 1856. Musikverein i Wien grundades 1870. Beethovenhalle i Bonn grundades också 1870. De var på sin tid konsertsalar och platser för akademisk musikutbildning. De har i dag renoverats. De drar till sig publik från hela världen. Och där spelas musik på högsta nivå om kvällarna.

Bonn, Wien och Budapest har bibehållit dessa vackra byggnader. De har inte frångått idén om att fastigheterna ska främja kulturutövande musiker och deras publik. De är levande kulturhus i kulturpräglade städer.

Dessa tre exempel gav en gång i tiden inspiration till det som kom att bli Kungliga Musikaliska Akademiens hus på Nybrokajen 11 i Stockholm. Huset invigdes, som sades här tidigare, 1877 och inrymde då den högre musikutbildningen i landet, inklusive Musikaliska Akademien och dess bibliotek. I salen ägde den allra första utdelningen av Nobelpriset rum. Den har alltså ett kulturhistoriskt värde, inte bara för Stockholm utan för hela vårt land.

Sedan 2011 har Blåsarsymfonikerna drivit huset under namnet Musikaliska kvarteret. Det är en unik plats med stora kulturhistoriska värden. Som tidigare nämnts är det en musikalisk bredd - alltifrån den klassiska tidiga musiken till folk- och världsmusik, jazz, nutida konstmusik med mera.

Herr ålderspresident! Till skillnad från hur det är i Bonn, Wien och Budapest har grundläggande renoveringar inte gjorts i denna fastighet. Men för att man ska kunna bedriva en publikvänlig verksamhet måste brandsäkerhetsåtgärder vidtas. Det behöver finnas möjlighet att bedriva parallella konserter på de fyra olika scenerna, och utökade publika platser behöver möjliggöras. Statens fastighetsverk sa självt senast 2022 att för att man ska kunna ta ut en marknadsmässig hyra är det ofrånkomligt med en anpassning av lokalerna.

Sedan pandemin har Blåsarsymfonikerna intensifierat sin dialog om framtiden med Statens fastighetsverk. Blåsarsymfonikerna erhöll återstartsstöd för att bland annat ta fram en plan för Musikaliska Akademiens vidareutveckling, och i februari 2022 lämnades en lägesbeskrivning till regeringen. Den har bemötts positivt av alla inblandade aktörer.

Men under hösten 2022 pausades dialogen. I stället presenterades en kraftigt höjd hyra för verksamheterna i huset, detta utan en nödvändig anpassning av lokalerna.

Herr ålderspresident! Jag bekymrar mig för kulturministerns politik och icke-engagemang, som faktiskt leder till att Stockholm, vårt lands huvudstad och skyltfönster, riskerar att bli en tyst stad. Vi går mot strömmen. Stora kulturpolitiska satsningar görs i Köpenhamn, i Oslo, i Helsingfors, i Berlin, i Paris och i Wien. Vi ser en annan utveckling i Stockholm. Här ska man lägga ned verksamheter. Här ska man höja hyror. Här ska man slopa fri entré på statliga museer. Här ska det finnas minskat utrymme för kulturen och medborgerliga möten.

Jag ställer mig frågan hur kulturministern ser på den uppslutning som nu har varit från stockholmare och engagerade över hela landet för detta hus och för de verksamheter som finns i byggnaden. Över 30 000 namn har samlats in. Vad avser kulturministern att göra för att stärka det skyltfönster som Stockholm bör utgöra för kulturen och för innovation av kulturen i vårt land?

Avslutningsvis vill jag nämna vad ledamoten Ahlström Köster och ledamoten Ollén lyfter. Båda nämner att detta har varit en fråga under en lång tid. Men just hyresfrågan har faktiskt tillkommit under den tid då kulturministern har varit på sin position. Därmed är detta en uppgift för sittande regering att hantera.

Fru talman! Min uppfattning är inte att regeringens huvudfokus är att stävja inflationstakten utan att det snarare är att prioritera höginkomsttagare. Det är det som man har gjort i denna budget. 13 miljarder kronor talar för sig själva. Hade man enbart satsat på att stävja inflationen hade man väl riktat insatser till dem som faktiskt inte påverkar inflationstaktens höjning men som drabbas av densamma som allra mest.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Denna debatt handlar ju om barns och ungas möjligheter att få tillgång till en bra fritid, inte minst inom ramen för kulturskolans verksamhet. Där skär regeringen just nu i välfärden. Satsningar på den hade alltså inte bidragit till en ökad inflation. Det som vi nu kommer att se är massuppsägningar i välfärden - inom sjukvård, skola och omsorg. Vi kommer också att se att antalet utbildningsplatser inom till exempel kulturskolan kommer att minska, delvis på grund av minskade statsanslag till kommuner och regioner, delvis på grund av ett halverat statsbidrag till kulturskolan.

Kulturministern nämner inte med ett ord i denna debatt den prioritering som man valde att göra gentemot höginkomsttagare som nu får en skattesänkning på 1 000 kronor i månaden. Varför nämner hon inte den? På vilket sätt var detta en satsning för att underlätta för de hushåll som har det svårt just nu, eller framför allt för de barn och unga som drabbas av det ekonomiska läget? Det finns mammor och pappor som vrider och vänder på matvaror i butikerna för att få det att gå runt under månaden.

Jag är otroligt orolig för att det vanliga konsumtionsbeteendet kommer att se ut som det gör, det vill säga att man måste prioritera att betala hyran, att man måste se till att det finns mat på bordet för barnen och att man i förlängningen inte kommer att ha möjlighet att betala för de fritidsaktiviteter och avgiftshöjningar som vi kommer att se i framför allt kommunerna.

Detta är ett stort och allvarligt problem som många står inför här och nu. Det kommer att innebära en försvagning av barns och ungas bildningsutveckling och kulturella deltagande i samhället.

Jag hoppas att kulturministern inför nästa budget avser att vidta åtgärder, för det är barnen som får ta konsekvenserna av den politik som förs just nu av regeringen och av Parisa Liljestrand som kulturminister.

Fru talman! Resurser till välfärden - till våra kommuner och regioner - är inte inflationsdrivande. Detta vet kulturministern som tidigare kommunalråd. Satsningar som man kan göra på nationell nivå till våra regioner och kommuner spär inte på inflationen, utan de går till tjänster i välfärden. De går exempelvis till att anställa kulturskolepersonal eller till aktiviteter för barn och unga. De går till att främja stöd för skola, vård och omsorg med mera.

Kulturministern nämner förstås inte att en av de största utgifterna, uppemot 13 miljarder kronor, valde man att lägga som en skattesänkning om 1 000 kronor för höginkomsttagare, och man gjorde det i detta ytterst svåra och komplexa ekonomiska läge. Det var den prioritering man gjorde.

Man måste ändå ta ansvar för den politik och den budget man lägger fram, även i en svår ekonomisk tid. Man måste också vara ärlig gentemot väljarna om varför man har valt att prioritera höginkomsttagare.

Vi socialdemokrater gjorde inte på samma sätt. Vi satte stopp för detta och sa att det inte var lönt att lägga resurser på en grupp som kommer att klara den ekonomiska krisen ganska väl. Det är mycket bättre att satsa pengarna på kommunerna och regionerna för att våra barn och unga ska kunna få tillgång till fritidsaktiviteter och bra värderingsdrivna sådana.

I Kulturskolerådets sammanställning av kulturskolornas användning av detta statsbidrag under 2021 och 2022, då vi hade 200 miljoner kronor att fördela, framgår att bidraget nådde 81 000 barn och unga, och 58 000 av dessa var unga som inte tidigare varit inskrivna i kulturskolans verksamhet. Det betyder att det här var riktade statsbidrag som har nått ut otroligt väl till framför allt kommuner som ansökt om bidraget för att främja kulturskolans verksamhet till kulturskoleovana grupper.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi behöver satsa på barn och unga, framför allt på dem som bor i områden som drabbas av kriminalitet eller värderingsnormer som står långt ifrån det samhälle som vi vill ha av demokrati och lyckosamma livsresor. Kulturskolan är en sådan verksamhet. När man besöker verksamheten ser man att här lärs inte bara musik, dans och kulturella aktiviteter ut, utan det finns också en disciplin i arbetet. Man vill att barn och unga ska bli duktiga på det de gör. Man litar på deras talanger och ställer krav på att ungdomarna ska utveckla sig.

Jag är därför otroligt stolt över att vi under den S-ledda regeringstiden kunde ta fram underlag för hur det ser ut i Sveriges alla kulturskolor och framför allt lyfta fram att staten kan vara med och bidra för att bredda verksamheten. Det gjorde vi några år med 100 miljoner kronor, och efter pandemin blev det 200 miljoner kronor. Och i vår skuggbudget, där vi inte prioriterade höginkomsttagare, kunde vi fortsatt lägga 200 miljoner kronor till kulturskolans verksamhet för att de 58 000 barn och unga som inte har varit inskrivna i kulturskolans verksamhet ska ha möjlighet att bli det.

Kulturministern tar inte ansvar för den budget som hon har lagt fram genom sin regering. Man prioriterade höginkomsttagare. Om hon vill prioritera barn och unga och förutsättningarna för deras liv, som hon här ger uttryck för, gäller det att stå upp för utvecklingsbidraget till kulturskolan i de kommande budgetförhandlingarna. Jag hoppas att kulturministern är pådrivande för detta ytterst populära statsbidrag.

Fru talman! Det här är en mycket angelägen fråga för oss socialdemokrater. Kulturministern inleder den här debatten med att säga att barn och unga är och kommer att fortsätta vara en prioriterad grupp i regeringens kulturpolitik. Men hur prioriterade är våra barn och unga om det å ena sidan råder skyhöga priser på el, drivmedel och mat och å andra sidan kraftigt höjda räntor utan att regeringen agerar för Sveriges barnfamiljer? De som har dragit ned mest på värmen hemma fick minst i kompensation. Löftet om prisnedsättning på drivmedel visade sig vara en bluff. Finansministern är en av de sista i Europa att inkalla matjättarna för en diskussion om prisutvecklingen på basvaror. Den här regeringen genomdrev dessutom en budget som vi nu får se konsekvenserna av.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Till skillnad från det kulturministern säger gick högerregeringens största utgift till höginkomsttagare som fick en skattesänkning med nästan 1 000 kronor i månaden. Men barnbidraget, som hade nått våra barn och unga, Sveriges barnfamiljer, valde man att inte prioritera. Man prioriterade inte heller välfärden i våra kommuner och regioner. Det handlar om skola, vård och omsorg, fritidsaktiviteter för barn och unga, idrott och inte minst frågan om kulturskolan.

Fru talman! Kulturskolan står inför ett stålbad om inget görs. Dels tvingas kommunerna skära ned i verksamheten i brist på statliga stöd från regeringen, de generella statsbidragen, dels halverar högerregeringen det riktade stödet till kulturskolan i den nationella kulturbudgeten.

Nu kommer också beskrivningen av läget. Enligt Kulturskolerådets rapport Kulturskolans förutsättningar - Konsekvenser av statliga nedskärningar och lokala resurser kommer elevplatserna att bli färre i sju av tio kommuner. 58 000 unga riskerar att förlora sin plats i kulturskolan. Hur är det här likställt med att satsa på våra barn och unga?

Enligt kulturskolechefer i 221 kommuner i den här rapporten kommer arbetet med att nå fler och bredare att avstanna när statens stöd minskar. Utvecklingsarbetet kommer att minska och kulturskoleovana grupper kommer att få det svårare att nå kulturskolans verksamhet. Det finns även mycket som nu tyder på att elevavgifterna tycks höjas i kommun efter kommun.

Det statliga utvecklingsbidraget till kulturskolan används i huvudsak till att anställa kulturskolepersonal, det vill säga lärare och pedagoger, för att ge unga bättre möjligheter till kulturutövande. Nya målgrupper har nåtts av en värderingsdriven fritidsaktivitet som ger bildning och kunskaper, disciplin och glädje i unga människors vardag. Skulle kulturministern fråga vilken konst- och kulturskapare som helst i vårt land om vilken verksamhet som man inte får minska stödet till, skulle samtliga svara: kulturskolan. Det är också där vi talar om det svenska musikundret och de enorma kulturella och kreativa näringar som finns i vårt land på basis av kulturskolan.

Därför är min fråga: Varför väljer kulturministern att prioritera höginkomsttagares skattesänkningar framför barns och ungas rätt till en meningsfull fritid? Och hur ser kulturministern på att vi enligt den här rapporten riskerar att gå miste om 58 000 barns kulturskoleplatser med anledning av hennes egen budget?

Fru talman! Nu lever vi inte i förra mandatperioden; den är förbi.

De ändringar som skedde i regleringsbreven skedde i januari 2023 - bara så att det blir rätt. Men beställningen gjordes av en socialdemokratiskt ledd regering. De demokratifrämjande åtgärderna kom in i skrivningarna till myndigheterna. Det var felaktigt, och det ändrades omgående efter en bra debatt. Jag satt i kulturutskottet förra mandatperioden och vet mycket väl att vi tog åt oss av den kritik som framfördes till oss.

Vi har dock inte samverkat med ett kulturellt instrumentellt parti som Sverigedemokraterna. Det gör kulturministern. Det är efter hennes styre i fyra år som man ska summera överträdelserna. Jag kan konstatera att vi riskerar att få se överträdelser i olika delar av landet. Senast såg jag det i Gävleborg, och jag förfasades över hur museichefen och hans personal hade det. De hade till och med ställt frågan till ledningen om de skulle börja anpassa utställningarna efter det politiska styret. Så ser det ut, kulturminister Parisa Liljestrand, och det är allvarligt.

De exempel vi debatterade förra mandatperioden handlade om Sölvesborg, Norrköping och personal- och förvaltningsstyrningen i flera skånska kommuner. Det gjordes överträdelser av tidigare förvaltningsrättsliga principer, vilket var allvarligt.

Men i dag handlar politiken om vad kulturministern avser att göra för att stärka principen om armlängds avstånd på nationell, regional och kommunal nivå? Hittills har det inte kommit ett enda förslag för att stärka principen på alla dessa nivåer.

Jag ser fram emot att ta del av dem, men än har inget lagts på riksdagens bord - även om man i förra debatten lovade att detta skyndsamt skulle göras.

Jag hoppas att vi kommer att se ett stärkt oberoende för de tjänstemän som jobbar med kulturpolitiska frågor, och jag hoppas se politisk aktivitet för att principen om armlängds avstånd ska efterlevas på alla nivåer i vårt land.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag känner inte bara oro; jag känner att en normförskjutning sker på lokal och regional nivå av det samarbetsparti som kulturministern just nu samverkar med.

Jag är inte intresserad av de samtal som äger rum partierna emellan; jag är intresserad av vad som kommer att ske i vårt land under åren då kulturminister Parisa Liljestrand styr kulturpolitiken.

Man refererar till regeringsförklaringen och till Tidöavtalet, men ändå samverkar man med ett parti som där det styr på kommunal och regional nivå överträder just denna princip. Det innebär en inskränkning av konstnärlig frihet och av de demokratiska värderingar som jag menar att Sverige tydligt måste stå upp för, inte minst i ett Europa som går åt ett alltmer auktoritärt håll och där ett fascistiskt krig breder ut sig. Därför blir dessa frågor så otroligt angelägna.

Fru talman! Låt mig också tillrättavisa kulturministern. Ja, det fördes en livlig debatt förra mandatperioden - med rätta - och den socialdemokratiskt ledda regeringen tog initiativ till att få klarlagt hur det står till med den konstnärliga friheten i vårt land. När Myndigheten för kulturanalys gjort klart rapporten sa riksdagen att man måste ändra i regleringsbreven och vidta åtgärder på kommunal och regional nivå. Det är inte en moderatledd regering som har ändrat skrivningarna i regleringsbreven, utan det gjordes på initiativ av den socialdemokratiskt ledda regeringen i januari 2022.

Om kulturminister Parisa Liljestrand vill följa vårt exempel är det positivt, men frågan kvarstår: Vad avser man att göra på kommunal och regional nivå för att understödja principens hållbarhet?

Låt mig ta upp några saker man kan göra som kulturminister. Man kan villkora kulturstödet till kommuner och regioner som överträder principen om armlängds avstånd. I rapporten fanns också rekommendationer om att göra utbildningsinsatser och ge kunskapsstöd utan att inskränka kommuners och regioners självstyre. Det finns också möjlighet att ta initiativ för att stärka oberoende tjänstemäns roll så att de kan genomföra sitt arbete yrkesetiskt och principiellt. Det handlar också om att markera att denna princip ska gälla i hela landet.

Det finns politiker och politiska partier som agerar för att detta ska ske på kommunal nivå. Ett exempel är det som sker i Lund. Det lokala konstutskott som tidigare hade sista ordet vid konstköp avskaffas nu på initiativ av bland andra socialdemokratiska företrädare. Man vill överlåta uppgiften till oberoende tjänstemän i syfte att just stärka principen om armlängds avstånd på kommunal nivå.

De politiker och politiska partier som frånträder och överträder principen om armlängds avstånd har i sin ideologi att de vill styra konstens innehåll och gör det också varhelst de innehar makt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Hur kommer det sig att kulturminister Parisa Liljestrand inte markerar mot en samarbetspartner på nationell nivå som uttrycker att man ska kunna stoppa kulturell verksamhet?

Vi samverkar inte med aktörer som gör så. Vi lämnar inte över makten till dem på kommunal och regional nivå heller.

I denna debatt har man åter utlovat att man kommer att vidta åtgärder. Några förslag har dock inte lämnats, men jag inväntar intresserat kommande förslag till riksdagen. Hittills har de lyst med sin frånvaro.

Fru talman! Ungefär så här ser det ut: Kulturministern hänvisar till regeringsförklaringen och Tidöavtalet om att politiken inte ska styra innehållet i kulturen, och verkligheten på allt fler platser i vårt land tyder på det motsatta. Jag funderar mycket på var vi befinner oss om ett år, två år eller kanske tre år och på hur många platser fri kulturutövning, kulturverksamheter, sagostunder, luciatåg, samtidskonst, utställningar om nazism eller böcker på andra språk än svenska då stoppas, ställs in, polisanmäls eller hindras av politiker i vårt land.

Kulturministern uttalade så sent som förra helgen i lördagsintervjun att hon är kompromisslös när det gäller en armlängds avstånd, och samtidigt är hon den första kulturministern i Sverige att bygga sitt mandat på Sverigedemokraternas stöd. Sverigedemokraterna har en egen tolkning av principen om en armlängds avstånd. En talesperson uttryckte nyligen att politiker visst ska ha rätt att stoppa kultur.

Fru talman! Visst stoppas det kultur i vårt land. I Sölvesborg skulle böckerna på annat språk än svenska inte finnas i bibliotekets utbud. I Norrköpings stadsmuseum skulle bilden som visar Sverigedemokraternas historia tas ned eller mötas av en polisanmälan. I Trelleborg, Malmö och Kalmar tvingades sagostunder att genomföras med vakter och omfattande säkerhetsskydd. I Bollnäs stoppades luciafirandet därför att lucian var icke-binär. Senast har länsmuseet i Gävleborg varit föremål för politiska överträdelser. Den sverigedemokratiska ordföranden lät meddela att det nu är fritt fram för politiker att styra innehållet på institutionerna och att museets ytor i mindre grad ska användas till samtidskonst.

Fru talman! Hur länge kan man som kulturminister gömma sig bakom en regeringsförklaring och ett Tidöavtal medan det här är en verklighet som börjar bli kännbar i människors vardag på kommunal och regional nivå? Den här typen av politiska överträdelser, som många gånger grundar sig i en mobb på sociala medier, minskar utrymmet för hbtqi-personer. Det minskar utrymmet för den som vill utmana normer. Det minskar utrymmet för den som använder sig av konsten och kulturen för att väcka nya perspektiv, och det minskar utrymmet för en mångfald av yttringar sida vid sida.

När politiker bestämmer sig för att styra innehållet i kulturen kan man tro att det blir massprotester, men oftast är resultatet självcensur och anpassning. Konsekvenserna ska kulturministern själv lyfta fram nu när Sverige är EU-ordförandeland eftersom en prioriterad fråga är fristäder för konst- och kulturskapare som inte längre kan verka i sina hemländer på grund av en utveckling av just självcensur och anpassning. Om man inte markerar mot och stoppar den här typen av överträdelser finns det risk för en utveckling av auktoritära tendenser - så även här i Sverige.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Den här debatten initierades efter en överträdelse på regional nivå i Gävleborg. Kulturministern kan omöjligen ha missat att överträdelserna blir allt fler. Hur reagerar hon på museichefens och personalens oro? Har hon med ett ord kritiserat sitt samarbetspartis agerande? Den här kompromisslösheten när det gäller armlängds avstånd, hur och när kommer den till uttryck?

Kulturministern lovade dessutom för mer än två månader sedan i debatt här i kammaren att hon skyndsamt skulle återkomma med förslag. Mina frågor är: När kommer förslag på åtgärder, och tänker kulturministern agera mot sitt samarbetsparti?

Fru talman! Ledamoten Stefan Olsson uttryckte i sitt inlägg att Sverige inte bör agera aktivistiskt i rollen som ordförandeland. Jag delar den analysen.

Sverige bär ordföranderollen i en exceptionellt viktig tid. Det här är det värsta säkerhetspolitiska läget vi erfarit på decennier. Vi utmanas säkerhetspolitiskt, ekonomiskt, infrastrukturellt, demokratiskt och kulturellt.

Att samverka för att motverka och bekämpa Rysslands krigsförmåga är kanske den viktigaste roll som ålagts Sverige. Det är det som vi bär ett ansvar för nu - att samverka med alla demokratiska länder inom EU för att bekämpa denna krigsregim.

Åtgärder mot den iranska regimen kan inte uteslutas i det arbetet. Rysslands krigsförmåga baserar sig inte bara på landets egen förmåga. Den baserar sig på de auktoritära regimer som Ryssland samverkar med militärt och ekonomiskt, och vi vet att Iran utgör en sådan part.

Min förhoppning när det gäller utrikesministerns arbete och agerande i samverkan med de andra EU-länderna är att man ska vara pådrivande - inte aktivistisk utan pådrivande. Pådrivande för att samla EU-länderna i att analysera vad man kan vidta för åtgärder för att försvaga både Iran och Ryssland. Den ena är en tydlig krigsmakt. Den andra är en regim som agerar i terrorsyfte i många andra länder. De agerar tillsammans för att utmana och bekämpa demokratier. Min förhoppning är att Sverige vidtar åtgärder i samverkan med andra EU-länder för att adressera båda.

(Applåder)

Fru talman! Det är inte med en jättestor förhoppning om agerande från utrikesministern som jag i dag deltar i den här interpellationsdebatten. I de hittills genomförda interpellationsdebatterna och frågestunderna, liksom i svaren på de inskickade skriftliga frågorna till utrikesministern från oss ledamöter, har vi mötts av en anmärkningsvärd återhållsamhet.

Jag tycker också att man kunde reagera efter en tio sidor lång utrikesdeklaration där Iran nämndes med tre meningar, men där angavs i alla fall att vi från EU:s sida ska utöva hårt politiskt tryck för att den våldsamma repressionen ska upphöra. Nu menar alltså utrikesministern att Sverige aktivt bidrar med det hårda politiska trycket för att den våldsamma repressionen i Iran ska upphöra, fru talman. Jag delar nog inte helt den uppfattningen.

I tidigare debatter har vi ledamöter frågat utrikesministern vilka åtgärder Sverige företar på eget initiativ. Vi har frågat om den iranska ambassadören har blivit uppkallad till Utrikesdepartementet i takt med att allt fler döms till avrättning och allt fler avrättningar genomförs av den iranska regimen och dess juridiska infrastruktur. Vi har ställt frågan om Sverige tillsammans med andra EU-länder kan verka för att terrorklassa revolutionsgardet, vilket skulle ha en påtaglig - om inte helt avgörande - inverkan på den iranska regimen i nuläget.

Inget av detta har gjorts. I den förra debatten visade det sig dessutom att utrikesministerns telefonsamtal med den iranske ambassadören skedde på den iranske ambassadörens initiativ. Min inledande fråga är om det var så.

Fru talman! Vi är ledamöter från alla partier i Sveriges riksdag som just nu engagerar oss för den nya, frihetssträvande generationen i Iran, som vill stoppa den iranska regimens terrorverksamhet i ett otal andra länder och som vill försvaga Rysslands förmåga i kriget mot Ukraina. Den iranska regimen är en nyckelspelare och leverantör av massmördande drönare i den förödelse vi just nu bevittnar i Ukraina.

Några av oss har därtill engagerat oss för att stoppa utdömda dödsstraff för unga i Iran. Vi samtalar med Amnesty. Vi utvecklar interparlamentariska nätverk. Vi följer enskilda människors rättsfall och skickar protestbrev till den iranska ambassaden i respektive land.

För någon månad sedan fick jag svar på min vädjan om att stoppa det utdömda dödsstraffet för en enskild människa vid namn Saman Yasin. Han är en kurdisk rappare och välkänd artist som visat stöd för de folkliga protesterna i Iran. Irans ambassadör svarade på mitt protestbrev och skrev till mig, som är svensk riksdagsledamot, att jag är ignorant och okunnig, att jag har ett eurocentriskt perspektiv på världen, att jag inte har att göra med den inhemska rättsordning som råder i Iran och att jag ska göra mig bekant med internationell rätt.

Fru talman! Det behöver inte sägas i den här kammaren att folkrättens principer och konventioner om de mänskliga rättigheterna har kommit till just för att begränsa vad en stat och en regim får göra inom sitt territorium mot sin befolkning. Konventionerna ger politiska och juridiska verktyg för att agera vid övergrepp, och i enlighet med dessa agerar vi ledamöter av Sveriges riksdag mot en regim som använder våld och dödsstraff för att tysta en hel generations strävan efter frihet.

Min fråga till utrikesministern är hur han ser på den iranska ambassadörens svar till oss ledamöter som har skickat dessa protestbrev samt om Sverige nu kommer att ta initiativ till en annan Iranpolitik och utöka möjligheterna att terrorklassa revolutionsgardet.

(Applåder)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Detta måste väl ändå anses vara ett misslyckande för kulturministern. Man drar bort 100 miljoner, brödsmulor i en stor statlig budget, och det har fått som konsekvens att museerna står inför en svår ekonomisk situation och riskerar att tvingas stänga verksamheten flera dagar i veckan. Museer brukar hålla stängt på måndagar, men nu blir det kanske även tisdag och onsdag. Tillgängliggörandet av konst och kulturarv begränsas i och med att man inte klarar av att hålla öppet.

Barnfamiljer kommer inte att prioritera köp av museibiljetter, för det går inte i den ekonomiska situation som råder. Kulturministern uttryckte detta väl: Det är en tuff tid, och då måste man prioritera.

Jag kan konstatera att 12 miljarder prioriterades för att höginkomsttagare ska undgå den statliga inkomstskatten på 20 procent. Denna utgiftsprioritering var en av de största högerpartierna lade fram i budgeten. I relation till det är 100 miljoner ingenting, men det hade möjliggjort de samtal vi vill ska äga rum i samhället och möjliggjort för nyanlända människor att ta del av svensk konst och kultur samt av svensk sedvänja som har byggt upp ett av världens mest demokratiska samhällen.

Att tillgängliggöra konst, kultur och svenskt kulturarv borde vara av hög prioritet för en kulturminister. Vi borde snarare debattera vad vi kan göra för att främja fri entré på fler museer.

I den socialdemokratiska kulturpolitikens program framgår det att vi vill utveckla denna diskussion till att även omfatta länsmuseerna och se på förutsättningarna att ta reformen vidare. I vår nuvarande skuggbudget har vi också behövt prioritera, men vi har lagt 100 miljoner på att behålla fri entré på statliga museer.

Jag beklagar att nuvarande politik innebär att man stänger ned denna möjlighet, höjer trösklarna och omöjliggör för fler människor att ta del av svensk konst och kultur och framför allt det svenska kulturarvet.

Fru talman! I samband med den högerkonservativa regeringens budgetpresentation kommenterade kulturministern återinförandet av entréavgifter på statliga museer genom att säga att hon är van vid att museer säljer biljetter. Hon sa också att hon inte har något emot detta - tvärtom. Samtidigt har kulturministern i ett flertal intervjuer hävdat att hon brinner för en välfungerande integration, där den svenska kulturen har en viktig roll.

Det talas om att brinna för detta, men sekunden senare dras mattan undan för det som i verkligheten sänker trösklar, främjar integration och möjliggör kunskap och bildning om svensk historia och det svenska konst- och kulturarvet.

Enligt Riksrevisionens granskning har införandet av den fria entrén inneburit att man lyckats nå ut till besökare som annars aldrig hade besökt museiverksamheterna. Museerna har också kunnat arbeta aktivt för att museiovana grupper ska hitta till verksamheterna och deras utställningar.

Vi som är frekventa besökare av statliga museer vet ju att publiksammansättningen har kommit att förändras sedan den fria entrén infördes. Nu sitter unga människor och diskuterar vad det är som de ser. Nu sitter grupper som kanske inte nödvändigtvis rör sig i Stockholms innerstad på plats för att diskutera. Vad handlar egentligen den här historien om? Vad är det för sedvänja? Vad är det för kultur?

Att museerna nu bygger upp entrésystem och spärrar och ska påbörja kontroll av biljetter motverkar hela ambitionen att sänka trösklar och tillgängliggöra svensk kultur. Medan kulturministern försvarar sig med argumentet att barn och unga även fortsättningsvis kan besöka museer avgiftsfritt vet vi socialdemokrater att det kommer att bli ett betydande bortfall av besökare. Barn besöker ju vanligen museer med sina föräldrar eller med skolpersonal; de går sällan till museer själva.

Denna reform handlar om att underlätta för barnfamiljer, oberoende av ekonomiska förhållanden, att tillsammans ta del av kulturella verksamheter, bildning och kunskaper om det svenska samhället.

De statliga museerna räknar nu med ett besöksbortfall på hela 30 procent, samtidigt som kulturen fortfarande lider av sviterna efter pandemin. Inflation, höjda elpriser och en stundande lågkonjunktur förändrar dessutom människors livsvillkor, vilket gör att man kanske inte har råd att lägga vad det nu blir - kanske över en hundralapp - på att kunna ta sig in och se museernas utställningar och verksamheter.

Detta gör att museerna inte heller kan kompensera för de kostnader som det inneburit att ha fri entré. Nu är situationen sådan att man ska ställa upp kassor och ha entréavgift, men med anledning av inflationen och den svåra ekonomiska situationen för barnfamiljer kommer faktiskt inte tillräckligt många barnfamiljer eller vuxna människor att besöka museiverksamheterna. Detta har tvingat Nationalmuseum att hålla stängt fler dagar än en.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det finns inte någon kompensationspolitik för det som man nu kritiserar i talarstolen eller för den rådande ekonomiska situationen. Vi kommer alltså att ha en utveckling där museerna stänger sin verksamhet inte bara en utan flera dagar i veckan.

Jag är ytterst bekymrad över den ambition som kulturministern säger sig ha. Man vill stärka svensk integration och nå ut till de grupper som kanske står längst ifrån svensk kultur, men det man gör med denna typ av borttagande av fri entré är att begränsa förutsättningarna för de människor som står längst ifrån kulturen och dess verksamheter. Det är de som främst skulle kunna främjas av att få tillgång till dessa. Man omöjliggör tillträde till verksamheterna.

Kulturministerns regering har valt att prioritera att över 12 miljarder ska gå till att höginkomsttagare ska undgå den statliga inkomstskatten. Man låter barnfamiljerna betala för denna högerpolitik. Varför gör man den prioriteringen?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Kulturministern ska veta att jag står bakom ordning och reda i migrationspolitiken. Jag står därmed också bakom att människor som inte ska vistas i Sverige ska lämna landet. Det är inte detta som den här debatten handlar om. Den handlar om hur långt man får använda demokratins infrastruktur för att uppnå det målet och vad det är för land man skapar när kulturarbetare, bibliotekarier och sjukvårdspersonal ska börja ange människor. Dessa yrkesgrupper har egentligen en annan grundläggande förutsättning för sin yrkesetik.

Sjukvårdspersonal har i sin grundläggande yrkesetik att de ska vårda människor. De som arbetar i museiverksamhet eller på bibliotek har demokratin som sin främsta anledning att upprätthålla sin yrkesetik. Det är detta som debatten handlar om.

Jag tycker att det är bra att kulturministern lyfter frågan om ömmande värden och att det också finns med i Tidöavtalet. Det jag ställer mig frågande till är hur kulturministern inte kan vara lyhörd inför att detta med ömmande värden också borde inbegripa kulturella verksamheter i vårt land. Jag menar att vi är på väg mot någonting som är allvarligt om våra kulturella verksamheter och de som arbetar där ska vara ett led i Tidöavtalets ambitioner. De ska arbeta med demokratins principer, yttrandefrihet, kunskapsförmedling och läsning och inte åläggas något annat uppdrag.

Att bekämpa skuggsamhället står jag helt bakom, och detta har jag också arbetat med när jag satt i justitieutskottet 2014-2018. Kulturministern behöver inte betvivla att jag står bakom de principerna. Men som kulturpolitiker är jag ytterst angelägen om att vi inte förändrar förutsättningarna för kulturens infrastruktur till förmån för Tidöavtalet. Låt kulturens olika myndigheter och verksamheter räknas in under de ömmande värdena i den här utredningen!

Herr talman! Om det nu är en så otroligt viktig angelägenhet att bekämpa skuggsamhället måste man ju definiera vad det är man menar. Som vi socialdemokrater ser på skuggsamhället handlar det om slavliknande arbetsvillkor och utnyttjande av människor. Det handlar om människor som hamnar i livsvillkor som gör att de har svårt att försörja sig. Man lever som papperslös och har inte förutsättningar att få en normal tillvaro.

Men detta tillstånd kan också motverka viktiga system vi har i samhället, som att upprätthålla en kollektivavtalsmodell och en arbetsmarknadsmodell. Och i de delarna har jag noterat att Moderaterna aldrig har stått bakom de initiativ som vi socialdemokrater har tagit.

När vi kritiserade Lavaldomen för drygt tio år sedan fanns det ingen kritik från Moderaterna. När vi kritiserade den liberala migrationspolitik som fördes med Miljöpartiet var det som att man inte förstod vad vi talade om. När vi har sagt att rot- och rutavdragen ska innebära att företag ska leva upp till kollektivavtalsliknande villkor för att motverka lönedumpning står man inte kritisk. När vi har pekat på kriminalitet i välfärden på grund av avregleringar och privatiseringar är man helt oförberedd att svara på frågor. Detta är centrala ekonomiska frågor för att bekämpa skuggsamhället.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Men det vi talar om i dag är demokrati och kultur. Ett samhälle ska upprätthålla infrastruktur för att det i grunden ska kunna vara ett demokratiskt samhälle med stark yttrandefrihet, med meningsutbyte, för kunskapsförmedling och för kunskap kring läsning.

Jag vet inte om kulturministern har noterat att de allra flesta bibliotekarier i det här landet har undertecknat upprop mot att bli angivare av eventuella papperslösa som kliver in på biblioteken. Det är inte för att de är emot att bekämpa skuggsamhället, utan det handlar om att frångå sin yrkesetik.

Jag vet inte om kulturministern har missat det upprop som har gjorts av sjukvårdspersonal. Vad handlar deras yrkesetik om? Jo, det är att tillgodose människors behov av sjukvård i ett akut läge.

Frågan här handlar om demokrati, kultur och yrkesetik. Vad kommer kulturministern att göra om en utredning kommer fram till att man måste ändra i bibliotekslagen? Angiveri är att frångå principen om att bibliotek är till för alla. Det är i sig en nedmontering av de kulturella friheter vi har i vårt land.

Ser inte kulturministern att den här punkten i Tidöavtalet skulle innebära en förskjutning av de grundläggande principer vi har för att främja läsning, bildning och kunskapsförmedling och för bibliotekariernas yrkesetik i det här landet? Det är de frågor jag ställer mig. Jag tar med förvåning del av att kulturministern inte ser detta utan låter ändamålet helga medlen.

Herr talman! Jag tackar kulturministern för svaret på den här interpellationen, som handlar om Tidöavtalet och bibliotekslagstiftningen.

Kulturministern lyfter vikten av att motverka skuggsamhället. Slaveriliknande arbetsvillkor, lönedumpning, motverkande av den svenska arbetsmarknads- och kollektivavtalsmodellen och arbetslivskriminalitet är egentligen inga frågor som tidigare intresserat moderater. Historiskt sett är det dessvärre frågor där Moderaterna själva bidragit till senfärdigheten.

Vi socialdemokrater har arbetat konstant för att upprätthålla den svenska arbetsmarknadsmodellen och motverka arbetslivskriminalitet och lönedumpning, för vi vet vad det gör med människor som befinner sig i detta skuggsamhälle.

Men den här frågan handlar om någonting mer. Den handlar om Tidöavtalet, ett avtal där ändamålet tycks få helga alla medel. Jag ser inga initiativ i Tidöavtalet till krav på kollektivavtal i offentliga upphandlingar eller särskilda satsningar på att motverka arbetslivskriminalitet. Jag ser inga krav på kollektivavtal för de verksamheter som omfattas av rut och rot. Det jag ser är som sagt ett avtal där ändamålet tycks få helga alla medel.

Är det rimligt att frångå bibliotekariers yrkesetik och bibliotekens demokratiska kulturuppdrag och därmed inskränka det demokratiska samhällets ordning för att motverka skuggsamhället? Enligt bibliotekslagens ändamålsparagraf ska biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet verka för det demokratiska samhällets utveckling genom att bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning. Biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet ska främja litteraturens ställning och intresset för bildning, upplysning, utbildning och forskning samt kulturell verksamhet i övrigt. En av de viktigaste delarna i ändamålsparagrafen handlar om att biblioteksverksamheten är en verksamhet som ska finnas tillgänglig för alla. Enligt bibliotekslagen ska alltså biblioteken i vårt land verka för två fundamentalt viktiga principer: det demokratiska samhällets utveckling och att biblioteken finns till för alla.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Hur tycker kulturministern att det här överensstämmer med Tidöavtalets punkt om att tillsätta en utredning om anmälningsplikt för kommunalanställda såsom bibliotekarier? Kan krav på angiveri införas utan att ändra i bibliotekslagens ändamålsparagraf om att biblioteken är till för alla?

Det är det här jag önskar att kulturministern svarar på. I det nuvarande svaret har jag inte fått besked om det krävs en ändring i bibliotekslagens ändamålsparagraf för att åstadkomma det man vill genom Tidöavtalet.