Martina Johansson

Herr talman! Barn och unga är vår framtid. De föds inte kriminella, även om det låter så i debatten. Vi måste klara av att ha två tankar i huvudet samtidigt. Vi måste kunna ge stöd till familjer med små barn, lite äldre barn och ungdomar. Det handlar om stöd till föräldrar när omsorgen brister men också om stöd till barn med funktionsnedsättning och deras föräldrar. Det handlar om samverkan mellan olika organisationer - mödravård, barnavård, förskola, skola, socialtjänst och civilsamhälle. Här har vi ett stort arbete att göra. Vi måste jobba med fler insatser tidigt till alla familjer som behöver det för att motverka att barn och unga mår dåligt på grund av psykisk ohälsa. Det leder till depressioner, missad skolgång och ibland till suicidförsök.

Centerpartiet menar att det behövs en rejäl kompetensförstärkning runt om i landet. Socionomutbildningen behöver ses över så att de som kommer ut därifrån är rätt rustade att möta små barn och deras familjer men även ungdomar. Det behöver finnas en bra introduktion för dem som kommer ut på sin första arbetsplats, och det måste ges möjlighet till vidareutbildning. Här behövs nationella riktlinjer så att det blir lika i hela landet. Mer forskning behövs. SBU har visat att det finns kunskapsluckor. På forskarskolan forskar man om annat än det SBU ser, så alltså finns ett behov av mer forskning. Hur man informerar över kommungränserna när barn riskerar att fara illa kan också behöva ses över. Kommunerna måste våga prioritera dessa verksamheter. Ibland måste man kanske skippa ett potthål för att kunna lägga resurser på socialtjänsten.

Herr talman! Omhändertagande av barn och unga ska ske undantagsvis och bara om det tidiga stödet till familjerna inte räcker. Då gäller det att det finns familjehem som ges bra utbildning och ett register över vilka familjehem som finns. Även detta behöver vi ta tag i nationellt.

Vi måste säkerställa att det bli bättre för barnet eller den unga om samhället tar över vården och omsorgen. Så är det inte i dag. Vi hörde tidigare om bristerna i Statens institutionsstyrelses verksamhet: kränkningar, sexuellt utnyttjande och inkorrekta avskiljningar. Även jag skulle gärna se att avskiljningar förbjuds, för så länge de finns kommer de att användas.

Centerpartiet vill också fokusera på vad som sker när ett omhändertagande upphör. Hur har samverkan sett ut i förväg så att den unga är rustad för att antingen gå ut i vuxenlivet vid 18 års ålder eller återvända till sin ursprungsfamilj? I det senare fallet behöver även familjen stöd.

Men även om barnet ska vara kvar i familjehemmet och det sker en vårdnadsöverflytt behöver det också finnas kvar ett stöd som inte är självklart i dag. Barn föds inte till ett kriminellt beteende, utan här har samhället en stor skyldighet att finnas som ett stöd tidigt.

Herr talman! Om jag tittar på det som regeringen tillsammans med Sverigedemokraterna har gjort hittills och vad man säger i debatter är min upplevelse att man har glömt de små barnen och deras behov. Det som oftast hörs är ett starkt och nästan ensidigt fokus på hårdare tag, på att vräka barnfamiljer, på att ta bort försörjningsstöd och på att information ska kunna delas mellan olika rättsvårdande myndigheter. Detta leder till frågan om personer faktiskt vågar säga det de behöver, om de per automatik vet att allt de säger lämnas vidare.

Omhändertaganden ska göras vid fler tillfällen, och de ska göras av en åklagare som inte har gått den grundutbildning som vi anser är viktig för att jobba inom socialtjänsten. På vilka grunder ska en åklagare kunna fatta dessa beslut? Har åklagaren möjlighet att också göra en placering och sedan följa upp placeringen för att se om det blev bättre vid ett omhändertagande? Det krävs kompetenshöjande åtgärder, och då är frågan om vi ska stoppa in en åklagare här.

Regeringen må ha stora ambitioner - jag har själv jobbat tillsammans med socialtjänstministern, och jag vet att hon har stora ambitioner - men jag är ändå orolig för att det inte kommer att räcka. Det kommer att överskuggas av mycket annat som sker i regeringens namn där jag upplever att man inte klarar av att ha två tankar i huvudet samtidigt.

Barn har rätt att komma till tals, både när de är små och när de är äldre. Vi behöver se över klagomålsmekanismer, bland annat på Statens institutionsstyrelse. Barn är individer med egna rättigheter, och dessa behöver vi stärka.

Med det yrkar jag bifall till reservation 26.

Herr talman! Självklart måste vi jobba med att få bort de akuta problem som finns i dag. Men vi får för den sakens skull inte glömma: Hur jobbar vi långsiktigt för att bryta kedjan?

Det jag kan hitta i Tidöavtalet handlar om en ny socialtjänstlag. Jag hoppas också att den kommer att kunna göra någonting. Men frågan är: Hur länge ska vi vänta på den nya socialtjänstlagen? Regeringen har en förmåga att gå fram med väldigt många andra typer av förslag mycket snabbare, men de bygger inte helheten. Det handlar om kompetensen och om barns rättigheter. Jag har inte sett många konkreta lagförslag än.

När det gäller det som vi debatterade för någon vecka sedan är vi överens om att det är bra att man kan ge insatser till unga utan föräldrars medgivande och att man kan ge dem tidigare. Men det finns något som vi inte är överens om där. Jag tycker att tolvåringen i det fallet ska kunna överklaga ett negativt beslut, för barns rätt att komma till tals är som sagt viktig.

Jag fick inget svar på om Johan Hultberg tycker att en åklagare är kompetent och har rätt utredningsmetoder när det gäller den - vad sa ledamoten? - gedigna utredningen vid ett omhändertagande. Har en åklagare den möjligheten? Det var det som var min grundfråga.

Ledamoten efterfrågade i ett tidigare replikskifte fler förslag på hur vi kan jobba med socialtjänsten. Jag vill skicka med att det finns en mängd olika förslag, bland annat från Centerpartiet, i betänkandet. Jag önskar att Moderaterna faktiskt skulle kunna samla fler av oss, så att vi kan hjälpas åt att plocka fram de goda exemplen och så att vi kan jobba på lång sikt. Det vore också fint av regeringen om man inkluderade oss, så att vi jobbar på samma sätt med långsiktiga mål, så att barns rättigheter kommer i centrum.

Herr talman! Tack, Johan Hultberg, för ditt anförande! Framför allt tack för din inledning, där du berättade om det gemensamma seminariet som vi hade förra veckan! Jag delar din beskrivning av det tydliga budskap som ungdomarna gav oss. Det handlade om rätten att bli lyssnad på och om att få berätta sin berättelse. Detta är en av de drivkrafter som jag också har i mitt arbete.

Men det som gjorde att jag valde att begära replik handlar mer om ledamotens prat om en ny socialtjänstlag. Vi vet att det finns förslag om att det ska vara evidensbaserade metoder som ska användas, och det är något som jag brukar återkomma till. Kompetens och stöd utifrån det individuella behovet är jätteviktiga saker. Och det handlar om tidiga insatser för att motverka att barn och unga far illa och på sikt eventuellt, i undantagsfall, omhändertas.

Men det finns något som jag inte riktigt får ihop. Om nu regeringen har fokus på tidiga insatser, som jag ofta hör, undrar jag en sak. I Tidöavtalet finns det en skrivning om att LVU, lagen om vård av unga, ska användas oftare. Åklagare ska kunna fatta beslut om omhändertagande. Var i detta finns det som ledamoten var inne på? Det handlar om kompetens och om att vi ska ha bra metoder. Har åklagare den kunskapen och den kompetensen? Vilka utredningsmetoder har de när de ska fatta ett beslut om omhändertagande av en ung person? Och har de sedan tillgång till familjehem, HVB-hem eller Sis-institutioner som dessa barn och ungdomar behöver i nästa steg?

Det är sådana saker som gör att jag blir orolig, även om regeringen har höga ambitioner. Kommer detta verkligen att landa där vi vill när det gäller barns och ungas rättigheter?

Herr talman! Jag tackar för svaret. Det är klart att jag också känner otroligt stor oro över det som sker i samhället i dag.

Det är väl det här som är roten till problemet. Hur kommer vi åt det? För mig handlar det om att stärka medarbetarna i socialtjänsten och se över socionomutbildningen. Just nu pågår en sådan utvärdering, och det visar sig att man upplever att medarbetarna som kommer ut och jobbar inte har den kompetens de behöver för att kunna klara av det grundläggande arbetet i socialtjänsten. Det behövs mer forskning, och det behövs mer vidareutbildning.

I sitt svar om förebyggande kom ledamoten tillbaka till att bara verka brottsförebyggande. Ja, det är socialtjänstens ansvar. Men då är vi tillbaka igen: Tidiga insatser till små barn handlar ju inte om att barn som föds är kriminella, utan det handlar om att ge tidigt stöd till barn som behöver särskilt stöd för att de ska må bra och inte få problematisk skolfrånvaro eller drabbas depression som leder till suicid. Eller suicidförsök - förhoppningsvis lyckas de inte.

Även när ledamoten försöker svara att man har båda tankarna i huvudet landar vi i att det är brottsförebyggande man pratar om. Var är stödet till de barn som inte är brottslingar och som inte har ett kriminellt beteende men som behöver stöd och hjälp i sin vardag?

Herr talman! Jag reagerade när ledamoten inledde sitt anförande om barn och unga inom socialtjänsten med att beskriva beteenden hos kriminella ungdomar. Det är en del av hela socialtjänsten, och det är det som jag vill ställa frågan till ledamoten om. Jag upplever nämligen att debatten i dag handlar om att socialtjänsten ska användas som ett verktyg mot kriminella beteenden hos barn och unga.

Socialtjänsten handlar lika mycket om inte mer om tidiga insatser för små barn och familjer. Och då handlar det inte enbart om föräldraskapsstöd till socioekonomiskt svaga områden. Det handlar också om stöd till barn och familjer med någon form av funktionsnedsättning som leder till depressioner och suicidförsök hos unga flickor och pojkar. Jag upplever att debatten gör att vi får en förskjutning som gör att vi glömmer alla barns rättigheter och fokuserar på hur vi ska begränsa vissa barns rättigheter.

Herr ålderspresident! Kalenderbingo kan vi ta när vi kommer ut ur kammaren, men jag ville komma med ett erbjudande härifrån.

Ministern återkommer till dialogen. Ja - den är superviktig, men även om dialogen fungerar bra är det inte säkert att det blir bra för den enskilda människan. Jag tror att vi behöver andra regelverk. Det var detta jag var inne på. Regeringen kan ge Trafikverket möjlighet att göra den fyrkantiga boxen lite mer rund och ibland hitta andra typer av lösningar som skulle fungera väldigt bra i den enskilda bygden.

Hur ska vi ta oss över järnvägen? Under ett års tid är just den här järnvägen avstängd. Det gör att företag inte kan ta emot leveranser. Det gör att företag inte kan ta emot kunder. Det gör att skolan får svårt att hålla eleverna kvar i skolan. Det handlar om att miljön påverkas för att man måste åka fyra mil extra varje dag till och från jobbet. Det ökar kostnaden för den enskilda individen.

Om man hade kunnat rucka lite i regelverket hade man kanske kunnat göra en tillfällig överfart som hade underlättat för både företagaren och den som bor där. Det handlar alltså inte enbart om dialog, utan det handlar också om att ge förutsättningar att vara lite mer flexibel och kunna bemöta olika investeringar på olika sätt för att hitta den bästa lösningen. Det spelar ju ingen roll hur bra vi är på att kommunicera om vi inte har verktyg för att faktiskt göra det bra i det enskilda fallet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag hoppas att vi ses i Vrena i augusti.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr ålderspresident! Det är skönt att höra från ministern att jag misstolkade och att det inte fanns någon irritation över att ha denna diskussion i kammaren. Den är viktig för att hela landet ska känna att man har ett värde och att alla företag och alla invånare har rätt till en fungerande vardag.

Jag återkommer ändå till att ministern sa att han förutsätter att Trafikverket jobbar med frågorna och med att utveckla sin kommunikation. Det är ju bra att generaldirektören har detta som ett fokus, för det är ju så att det inte funkar i praktiken i dag. Ministern höll ju själv med om detta när han refererade till tidigare uppdrag och till att han har besökt många personer som drabbats av det här.

Då måste vi se att någonting behöver ändras. Det kanske inte bara handlar om samverkan. Det kanske inte bara handlar om kommunikation i sig. Hade jag fått förmånen att vara minister hade jag kanske även som minister gjort besök i områden där det inte fungerar för att få förståelse för den upplevelse av nonchalans som finns och vilka åtgärder som skulle kunna behöva vidtas för att sedan också göra de här sakerna och ge instruktioner i regleringsbrev eller i myndighetsinstruktion till Trafikverket för att förbättra och förändra.

Vad är det som behövs? Det behövs samverkan, men det kan också behövas olika arbetssätt baserat på var ett visst projekt ska genomföras. Det handlar kanske inte alltid om att man ska ha samma arbetssätt när det är samma typ av projekt som ska genomföras. Om man ska byta en bro ute i skogen kanske man behöver jobba på ett annat sätt än om man ska byta en bro mitt i en by. Det kanske är så att det ena projektet behöver få kosta mer än det andra på grund av kringåtgärder, för ibland påverkar var ett projekt ska genomföras mer än vad det är som ska göras.

Jag tror också att regeringen behöver ge Trafikverket möjligheter att ibland tillfälligt frångå vissa regelverk för att kunna bemöta det som är i vardagen och för att det ska fungera under till exempel det brobyte i Vrena som jag ständigt återkommer till. Det handlar faktiskt inte bara om mitt enskilda engagemang i den bygden, utan det handlar om engagemang för alla bygder som drabbas av dessa saker.

För att han ska få lite inspiration när det gäller åtgärder som kan vidtas och som skulle ha kunnat vidtas om man från Trafikverket hade haft verktygen i just detta fall - och för att bygga kunskap och förståelse - tänkte jag erbjuda ministern ett besök i Vrena. Ministern kan få välja vilken dag han vill i augusti, så ska jag ordna ett besök där vi tillsammans kan träffa dem som bor i Vrena för att få förståelse för vad som behöver förändras i regelverket för att det ska bli bättre för alla när viktiga infrastrukturprojekt genomförs.

Herr ålderspresident! Jag tackar Andreas Carlson för svaret.

Jag märker en viss irritation i svaret, eller det är i alla fall min upplevelse utifrån att ministern menar att vi har haft denna diskussion tidigare. Och på sätt och vis har vi absolut haft det, för jag har tidigare i kammaren lyft exempelvis en viss järnvägsbro som ska bytas ut i Vrena. Jag har också pratat om kraftledningar som byggs mellan Hedenlunda och Oxelösund.

När jag har tagit upp dessa exempel med ministern tidigare har dock ministern och regeringen varit ganska nytillträdda. Det jag ville göra då var att upplysa om att det finns ett behov och någonting att jobba med här. Jag ville ge ministern möjlighet att agera för att det skulle bli bättre. Men min upplevelse är att det inte finns intresse för att faktiskt göra denna förändring.

Det jag lyfter handlar om upplevelsen av nonchalans från våra myndigheter när det gäller projekt som för dem är relativt små. För de enskilda människorna som bor i närheten är projekten dock stora. Det handlar om att kommunikationen och samverkan inte är tillräcklig, för kritiken hade inte blivit så stark som den faktiskt är i dessa områden om man hade haft bättre kommunikation och samverkan och ett större fokus.

Detta är inte det enda exemplet i Sörmland och Sverige där man upplever att samverkan och kommunikationen inte fungerar. Det handlar om Vrena, som jag sa, och jag har nämnt Hedenlunda. Jag kan nämna trumbyten på väg 55 i Sörmland eller Viskadalsbanan mellan Varberg och Borås, där man stänger övergångar så att stora lantbruksmaskiner behöver gå på riksvägen i stället. Jag kan nämna riksvägen mellan Enköping och Sala, där man bygger räcken som gör att stora entreprenadmaskiner kommer att få svårigheter att ta sig fram. I Hjulsjö i Hällefors kommun drar man om vägen, vilket är jättebra - men byn får ta över ansvaret för vägen, och det har inte varit tydligt på vilket sätt det sker.

Jag tar upp konkreta exempel för att visa att det finns ett strukturellt problem. Det är det som är ministerns ansvar. Trafikverket arbetar förmodligen utifrån det uppdrag de upplever att de har. Det är en fyrkantig box - en fyrkantig låda. Regeringen behöver hjälpa Trafikverket så att lådan eller boxen kan bli lite rundare. Den kanske kan få lite rundare hörn och buktande sidor.

Det handlar om att ge Trafikverket möjlighet att behovsanpassa de insatser som sker för att det ska bli så bra som möjligt. Kanske ska man ha möjlighet att tillfälligt kringgå eller frångå vissa regelverk. Det är små insatser som gör skillnad för den enskilde - som ofta bor på landsbygden.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr ålderspresident! Jag lyfter också upp företagarnas oro för risken att gå i konkurs under tiden ett projekt pågår därför att de inte kan ta sig över järnvägen på ett bra sätt. Vem tar ansvar för det? Ministern säger i sitt svar till mig att han förutsätter att samverkan sker. Men då är min fråga: Har ministern undersökt hur det kan bli i en liten bygd när ett, för Trafikverket litet, projekt genomförs? Har han undersökt hur det fungerar med kommunikation, samverkan och möjligheten att hitta smarta lösningar i det enskilda projektet?

Herr talman! Vi debatterar nu betänkandet Förbättrade åtgärder när barn misstänks för brott.

Barn och unga, och familjer, kan vara i behov av stöd och råd för att få en fungerande vardag, för ibland mår de av olika skäl inte bra. Det kan handla om psykisk ohälsa. Det kan handla om olika typer av diagnoser. Det kan vara svårigheter att ta sig till skolan för en ung person.

Därför krävs tydlig och bra samverkan på strukturell nivå för dessa familjer. Det handlar om stöd redan på MVC, BVC, förskola och sedan skola allteftersom den unga personen blir äldre. Men alla barn och unga som inte mår bra till hundra procent är inte potentiellt kriminella personer. Det är otroligt viktigt att vi kommer ihåg det när vi diskuterar frågor som dessa. Ibland låter det i debatten som om alla barn och unga är potentiellt kriminella.

Samtidigt, herr talman, måste vi självklart se att det i dag finns väldigt unga personer med ett kriminellt beteende. Det finns ett stort behov hos både den som är misstänkt och den som är brottsoffer att vi klargör vad som faktiskt har hänt. Vem har gjort vad? Vad var skälet? Vad var det som föregick att brottet begicks? Här talar vi om grövre brott såsom mord eller grov misshandel.

Även om det handlar om unga personer måste vi säkerställa vem som är skyldig till brottet, annars kan man fortsätta tro att en oskyldig person är skyldig. Det är lika illa som att en skyldig person får gå fri. Jag tycker att det är viktigt att vi gör dessa saker dels för att brottsoffret ska få upprättelse och ha en chans att gå vidare och inte lägga saker och ting på sina egna axlar, dels för att de unga personer som har begått dessa brott ska få det stöd som de behöver.

Det finns självfallet misslyckanden i vuxensamhället som kan leda till att väldigt unga personer gör sig skyldiga till dessa handlingar. Det handlar om att socialtjänsten inte funnits med som ett tidigt stöd. Det handlar om föräldrar som har brustit i sin omsorgsförmåga. Det handlar också om släkt och om skola som inte har funnits till hands för dessa unga personer.

Jag har samtidigt svårt att köpa argumentationen att de unga väljer att bli kriminella bara för att vuxensamhället har misslyckats. Det är ju vuxensamhället som inte funnits till hands och stöttat dem. Jag har svårt att se att 13-åringar skulle välja att begå grova brott om de känt en framtidstro att kunna bli en del av samhället.

Herr talman! Jag tycker att det är bra att vi i och med detta betänkande nu går fram med förslag om att utreda fler brott som begås av unga personer mellan 12 och 15 år för att säkerställa att de får de insatser som de behöver och som de kanske hade behövt tidigare. Men vi måste samtidigt orka tänka på det viktiga arbete som görs och som behöver förbättras inom socialtjänsten för att ge stöd och insatser på ett tidigt stadium så att de unga inte hamnar i ett läge där vuxensamhället har misslyckats.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Förbättrade åtgärder när barn misstänks för brott

Jag yrkar härmed bifall till regeringens förslag.

Fru talman! Det här är ett område som rör många olika delar, och det är svårt att veta vad man ska gå in och diskutera. Jag tänkte hålla mig runt det som rör barn och barns tillblivelse och vill inledningsvis yrka bifall till reservation 28.

I dag finns det nämligen många fler möjligheter att få bli förälder än för hundra år sedan när det ofta handlade om en man och en kvinna som var gifta med varandra. Det gör att den lagstiftning och de regleringar vi har behöver uppdateras för att stämma överens med hur det ser ut i dag och för lika behandling och lika vård och omsorg i hela landet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Prioriteringar inom hälso- och sjukvården

När det gäller IVF, alltså stöd och hjälp på olika sätt för att bli gravid, ser det inte lika ut i hela landet i dag. I dag finns det olika åldersgränser när det gäller hur länge du kan få hjälp med en sådan behandling. Centerpartiet anser att det borde göras en individuell medicinsk bedömning av hur länge man ska kunna få hjälp med IVF, precis som man gör en utredning om föräldraskapsförmåga.

När det gäller embryodonationer, alltså möjligheten att kunna donera överblivna befruktade ägg till en annan person, finns det i dag krav på att du måste ha fått ett barn tidigare. Vi tycker att den som vill donera ska kunna få göra det och att det räcker.

En metod för att få barn som ofta väcker mycket känslor är värdmödraskap. Här vill Centerpartiet utreda och införa denna möjlighet i Sverige, utan pengar inblandade. Det här är någonting som görs i andra länder i dag. Svenska kvinnor åker till ett annat land, får hjälp med insemination och föder sedan barnet i Sverige åt en syster eller svägerska. Men det handlar också om svenska personer och par som tar hjälp av en kvinna i ett annat land med just värdmödraskap.

För att det här ska bli bra både för barnet och för de inblandade vuxna personerna vill jag se att vi gör det under ordnade former, gärna i Sverige, så att vi kan säkerställa att värdmoderns situation är bra och att det hela inte är någonting påtvingat. Även Statens medicinsk-etiska råd säger att det här är möjligt, om vi bara fokuserar på att det inte är några pengar inblandade.

Fru talman! Om vi jobbar med den här frågan i Sverige kan vi också underlätta det juridiska föräldraskapet gällande dessa barn. I dag drabbas de nämligen på så sätt att det inte alltid finns en vårdnadshavare som kan fatta beslut om deras vård och behandling, detta eftersom lagstiftningen inte hänger ihop.

Förlossningsvården behöver också uppdateras för att bli likvärdig och bra i hela landet. Den behöver också få en ökad flexibilitet. Vi behöver utveckla de nationella riktlinjerna både före, under och efter förlossningen, och vi behöver ha en flexibilitet både för den som ska föda barnet och för barnmorskorna. Att kunna ha barnmorskeledda enheter och hemförlossning för den som så väljer är en viktig valfrihetsfråga.

Jag har tidigare i dag varit inne på behovet av en ny könstillhörighetslagstiftning. Det viktiga med det är att jag ska kunna ta ett självständigt beslut utan inblandning från myndigheter när det handlar om mitt juridiska kön. Det här är ingenting som vi ska blanda ihop med vilken medicinsk vård som ska ges till dessa personer, utan det handlar om att skilja på det medicinska och det juridiska. Det är det som är den viktiga poängen.

Jag ser inget som tyder på något missbruk i övriga nordiska länder som redan har infört det här, och jag kan retoriskt ställa frågan till Liberalerna, som brukar stå för den liberala flaggan och värna hbtqi-personers rättigheter: Var är er kamp för att genomföra den här förändringen i den regering som ni är delaktiga i, där det inte har hänt mycket? Oavsett den tidigare regeringens senfärdighet hade den här regeringen kunnat prioritera och lägga fram propositionen på bordet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Prioriteringar inom hälso- och sjukvården

Jag avslutar därför helt enkelt mitt anförande med två frågor. Var är regeringens förslag om en ny och bättre könstillhörighetslagstiftning? Var finns Liberalernas ryggrad i dessa frågor?

Herr talman! Jag gav mig in i politiken för väldigt många år sedan därför att jag tycker att alla människor har lika värde och rätt att leva sitt liv precis så som de vill leva sitt liv. Det är fortfarande ett av mina flaggskepp och det som gör att jag engagerar mig politiskt. Det är det som gör att jag går upp varenda morgon och älskar att komma hit och få vara med och förändra.

Att inte prioritera den lilla människan känns för mig otroligt konstigt. Det har absolut hänt en massa saker i världen runt om oss, men när regeringen satte upp denna proposition måste det ändå ha funnits en plan. Redan då pågick det tyvärr ett krig i Europa, och redan då visste vi att vi var på väg in i en lågkonjunktur. Redan då visste man alltså att man behövde prioritera fler frågor.

Frågan är om Socialdepartementet är det departement som har jobbat mest med de ekonomiska frågorna, som elstödet och stöd i form av artilleri och så vidare till Ukraina. Eller är det så att man inom regeringen inte kan enas om hur viktig frågan är och om att faktiskt gå fram med en förändrad lagstiftning? Är det något av de tre regeringspartierna som faktiskt inte vill göra detta - eller är det Sverigedemokraterna som inte vill genomföra den här förändringen?

Det är det jag misstänker. Jag misstänker att det finns krafter i regeringspartierna som inte vill göra denna förändring. Vill man göra en förändring prioriterar man nämligen den.

Herr talman! Jag tackar ledamoten Ragnarsson för anförandet.

Jag tänker gå in på ett område som ledamoten inte tog upp i sitt anförande. Jag noterade att inte heller Kristdemokraterna tog upp ämnet i sitt anförande tidigare. Det handlar om könstillhörighetslagstiftningen. Det är en viktig förändring som behövs och en fråga som har drivits under många år av hbtqi-rörelsen. Syftet med lagstiftningen är att göra det enklare att ändra juridiskt kön.

Låt oss titta på vad som har hänt de senaste åren. I november 2021 kom ett första förslag till lagrådsremiss som sedan gick ut på remiss. Vi i Centerpartiet tyckte att många av förslagen var bra. Sedan jobbade dåvarande regering om förslagen och lämnade in en lagrådsremiss sommaren 2022. Denna regering aviserade i en propositionslista att det skulle komma en proposition på området i vintras, men ingenting har hänt. De svar som har kommit från ansvarigt statsråd vid frågestunder här i kammaren och på interpellationer och skriftliga frågor har varit att frågan bereds intensivt inom Regeringskansliet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Prioriteringar inom hälso- och sjukvården

Nu står vi dock här i maj 2023 utan den aviserade propositionen. Den har åkt in och ut på listan, men ingenting händer. Frågan är väldigt prioriterad för denna grupp och för den här rörelsen. De säger dessutom att de har fått ändra sin inriktning att förbättra sina rättigheter till att i stället behöva försvara dem. Denna lagstiftning skulle innebära en förbättring för målgruppen. Varför händer ingenting från regeringens sida?

Fru talman! Att åldersgränsen sänks för frivilliga insatser utan vårdnadshavarens samtycke är en viktig förändring. Varför är den då viktig? Jo, därför att barn och unga själva behöver ha möjlighet att komma till tals och vara delaktiga, även om inte deras föräldrar ser hela vidden av just den här unga personens bästa.

Vi hör ofta vittnesmål från barn och unga som under sin uppväxt varit placerade i olika familjehem eller haft svåra uppväxtförhållanden och som frågar sig: Varför var det ingen som frågade mig vad jag ville? Varför fick inte jag vara med vid det här beslutet? Det här är en åtgärd som skulle kunna underlätta för en del unga då de får räcka upp handen och säga: Jag vill ha stöd, för jag mår inte bra i den situation jag befinner mig i. Men det måste självklart, precis som allting annat, bygga på en bedömning av socialtjänsten utifrån barnens bästa.

Men för mig handlar inte den här insatsen om att göra förändringar för barn och unga som riskerar att bli kriminella. Jag kan inte låta bli att lämna den kommentaren i det här sammanhanget. I debatten om insatser inom socialtjänsten låter det ibland som att alla barn och unga är potentiella blivande kriminella vuxna personer. Men så är det ju faktiskt inte. Den här insatsen är lika viktig för de barn som har psykisk ohälsa, har föräldrar med psykisk ohälsa eller till exempel har någon form av NPF-diagnos. Det handlar inte enbart om potentiella kriminella unga personer, och det är inte heller det som är den största poängen. Om vi har den här debatten och det låter som att allt vi gör handlar om att förebygga eventuell framtida kriminalitet bland ungdomar - vem vill då frivilligt söka stöd hos socialtjänsten?

Då får man ju stämpeln att man är en framtida kriminell person. Det kan låta hårt, men jag tycker ändå att det är viktigt att lyfta upp detta i debatten.

Jag vill gå tillbaka till socialtjänstens arbete och hur viktigt det är att deras utredningar görs på ett bra och högkvalitativt sätt och att de har rätt metoder, framför allt när det handlar om att samtala med unga personer så att man vet att det är barnens ord och inte någon vuxen persons ord som kommer fram.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT En sänkt åldersgräns för öppna insatser till barn utan vårdnads-havarens samtycke

Jag brukar prata om dessa frågor därför att vi, om vi ska göra dessa förändringar, måste veta att det görs med rätt insats. Det är de tidiga insatserna som är viktigast - det som sker kanske redan när ett barn är ett eller två år. Då krävs bra samverkan mellan MVC, BVC, förskola, familjecentraler och skola och att man har strukturer för att både uppmärksamma och samverka när man upptäcker att barn och familjer är i behov av stöd.

Även Barnombudsmannen brukar lyfta upp att det är många små barn som inte upptäcks när de behöver stöd. Här krävs som sagt samverkan, och det måste ske på ett strukturellt sätt för att kunna sätta in tidiga insatser som är frivilliga eller tvångsinsatser.

Fru talman! Jag vill gå tillbaka mer konkret till själva förslaget från regeringen, som jag i grund och botten tycker är ett bra förslag. Men jag saknar en del i det, och det handlar om processrätten.

I förslaget ger vi barn och unga mellan 12 och 15 år rätt att tacka ja till en insats. Men om de unga personerna inte får den insats som socialtjänsten utreder eller som de själva på eget bevåg har sagt att de vill ha har de inte rätt att i nästa läge säga att de vill överklaga beslutet eller att de vill ha en ny utredning och man ska titta på frågan igen. Detta tycker jag är en brist. Om man får säga ja i ena läget måste man också få chansen att överklaga. Däremot finns det fortfarande möjlighet för en del vårdnadshavare att överklaga i det läget, men som sagt inte för de unga.

Fru talman! Jag måste också lyfta upp att jag tycker att det finns en viss inkonsekvens i frågan om processrätt. Regeringen vill inte att en tolvåring ska kunna överklaga ett beslut om en öppen insats, men samtidigt pratar regeringen om och kommer att lägga fram förslag om att utreda hur man ska kunna göra en tolvåring straffmyndig.

Sammanfattningsvis, fru talman, vill jag säga att tidiga insatser behövs. Vi behöver öka samverkan med bra möjligheter och strukturerat agerande. Frivilliga öppna insatser är bra, men vi måste också låta tolvåringen överklaga ett negativt beslut.

Med detta yrkar jag bifall till reservation nummer 3.

Fru talman! Min fråga går till justitieminister Gunnar Strömmer. Den berör ämnet familjerätt, där lagstiftningen är ganska gammal och uppvisar gamla värderingar.

Vi kan ta exemplet föräldrabalken, som det fattades beslut om 1949. Ministrarna som då var ansvariga var födda mellan 1888 och 1906. Lagstiftningen vilar alltså på gamla värderingar, och i lagstiftningen är man och kvinna gifta och har gemensamma barn. Allt annat är någonting annat. För att ta ett konkret exempel: Om man är ogift och får barn är det bara mamman som får automatisk vårdnad om barnet. Pappan får det om mamman sätter ett kryss i rutan för gemensam vårdnad. Detta skapar en situation där barnen får en ojämställd bild av föräldrarnas värde.

Min fråga till ministern är därför när ministern kommer att ta tag i denna fråga och förändra lagstiftningen så att båda föräldrarna redan från födseln får samma värde ur barnets perspektiv.

Fru talman! Ekonomisk familjepolitik kan innehålla många olika delar, och det är omöjligt att gå in på allt. Jag kommer att fokusera på ett par saker.

Syftet med föräldrapenningen är att underlätta familjelivet när man har små barn och att man inte ska vara borta för länge från arbetsmarknaden eftersom det påverkar livsinkomsten och löneutvecklingen. Det är ett av skälen till att Centerpartiet tycker att 80 procent av föräldraledigheten ska tas ut redan under barnets tre första levnadsår, inte fyra som det är i dag.

Tiden när barnet är litet är viktig och värdefull för föräldrarna. Det är också viktigt att värdesätta båda föräldrarna lika mycket, vilket vi inte gör i dag i svensk lagstiftning eftersom det inte finns automatisk gemensam vårdnad för båda föräldrarna om man får barn och är ogift. Då ska den kvinna som föder barnet godkänna den andra föräldern som vårdnadshavare. Det är klart att det påverkar hur vi ser på familjen och ledigheter när den ena föräldern inte automatiskt får vårdnaden om sitt barn.

Bygger vi vidare på detta är det självklart att det ska vara fler dubbeldagar. Vi vill egentligen att det ska vara obegränsad tillgång, men det är bra att regeringen går vidare med att de åtminstone ska vara fler än hittills.

Då börjar jag närma mig frågan om jämställt uttag av föräldrapenning. Det har pratats mycket om att föräldraledigheten är en kvinnofälla, att kvinnor är hemma mer än männen. Då kan jag inte låta bli att fundera över vad det är som gör att det är så. Det är fullt möjligt med dagens regelsystem att dela exakt lika på antalet dagar man är hemma. Det är fullt möjligt att båda föräldrarna väljer att vara tjänstlediga en viss period, eller att inte välja det. Vad är det då som styr detta? Är det regelverket, eller är det normer och värderingar som styr oss? Hur mycket ska vi ändra i regelverket om vi inte ändrar synen på vem vi förväntar oss ska vara hemma mest? Det finns en gemensam kollektiv värdering hos både män och kvinnor; annars skulle det inte se ut som det gör. Då skulle kvinnor och män vara hemma mer lika, och jag skulle nästan våga säga att kvinnorna skulle låta männen vara hemma.

Det är klart att reglerna kan ses över. Det går också att problematisera. Vi har hört från talarstolen hur värdefullt det är att vara hemma deltid, att vara tjänstlediga när våra barn är små. Men vad betyder det om jag är hemma 25 procent under ett antal år? Hur påverkar det min lön, och hur påverkar det min pension? Om vi vill problematisera frågan kanske vi inte ska tillåta något sådant, om vi vill ha jämställda pensioner i framtiden. Det är bara fråga om att problematisera, inte att lägga fram ett färdigt förslag.

Vad händer när det finns fler öronmärkta dagar? Vi kan inte enbart jobba med den faktorn om vi vill att det ska bli en förändring på riktigt. Det som händer när fler dagar öronmärks till den ena föräldern - som oftast är pappan - är att fler pappor stannar hemma längre, men kvinnorna är inte hemma kortare tid för det, utan de är hemma lika länge fast för en lägre ersättning. Vilka regler ändrar vi så att vi också förändrar de grundläggande normer och värderingar som finns där vi förväntar oss olika saker av mammor och pappor?

Sedan kan vi självklart jobba med hur vi sprider kunskap och så vidare. Jag skulle vilja se ett nära samarbete mellan Försäkringskassan och Pensionsmyndigheten. När jag går in och planerar min föräldraledighet, vilket vi är otroligt duktiga på i Sverige - hur många dagar kan jag vara hemma och hur länge kan jag vara hemma - ska det också automatiskt komma upp en flagga som talar om att det här kommer att ge mig si och så många kronor, eller procent, mer eller mindre i pension. Då kan vi också se vad livsvalen innebär, och det kanske påverkar våra normer och värderingar i framtiden.

När det gäller bostadsbidraget har jag tidigare i dag lyft upp vikten av att vi måste förändra några grundläggande saker. Den förra regeringen hade kunnat, och den nuvarande regeringen kan, vara snabbare med att lägga fram förslag på en månadsavstämning på bostadsbidraget, så att vi inte fortsätter att sätta barnfamiljer i skuld. De som har störst behov av bidrag för att klara sitt uppehälle riskerar att hamna i skuld med nuvarande regelverk.

Jag vill återigen nämna vikten av att bryta utanförskap. En ung person som får sitt första arbete ska tjäna på det. Familjen måste tjäna på det. Därför måste vi tillåta att ungdomars inkomster inte spelar lika stor roll i beräkningen av bostadsbidraget.

Det finns frågor som skapar konflikter i familjer som har levt lyckliga ihop så att de sedan av någon anledning går isär. Här finns saker i bostadsbidraget att hantera, till exempel hur många dagar ett barn ska bo hos den ena eller andra föräldern för att bostadsbidraget inte ska påverkas. Återigen: Familjen med de sämsta ekonomiska förutsättningarna kommer att räkna på antalet dagar för att klara sitt uppehälle. Det skapar onödiga konflikter.

Jag måste få kommentera att rutbidraget skulle vara lösningen för att barnfamiljer ska få det bättre. Vad betyder det i praktiken om rutavdraget pausas? Det betyder att en massa människor som i dag jobbar i branschen inte har ett jobb att gå till. Då hjälper det inte att få ett högre bidrag.

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation nummer 24, även om jag står bakom samtliga reservationer från Centerpartiet.

Fru talman! Självklart måste det finnas gränser för vad som ska räknas in i ett bidrag som staten bidrar med till en familjs ekonomi. Men att gränsen är så pass låg som den är i dag när det gäller ungdomars första jobb, som är så viktigt ur så många olika aspekter, gör att intresset för att ta det där jobbet kanske minskar. För familjens ekonomi är det ju till nackdel.

Nu tog ledamoten upp BUMS-utredningen. Där finns det ett förslag som både den förra regeringen och den här regeringen borde ha kunnat göra något åt redan nu. Det gäller månadsavstämningen av bostadsbidraget.

De familjer vi pratar om här, de som har de lägsta inkomsterna, riskerar nämligen att hamna i skuld till staten - inte till något företag för att man tagit ett lån utan till staten.

Återigen: Under våren har jag inget arbete. Då har jag rätt till bostadsbidrag. Under hösten får jag ett arbete. Helt plötsligt är min totala inkomst för året för hög för bostadsbidraget, vilket gör att jag blir satt i skuld. Men det finns ett färdigt förslag om att räkna inkomsten varje månad så att vi kan säkerställa att dessa familjer inte hamnar i skuld och att man tar de möjliga arbeten som finns.

Fru talman! Ledamoten Högström har ett par gånger nu använt ordet arbetslinjen. Centerpartiet och Moderaterna är ofta överens om arbetslinjen.

Det finns faktiskt motioner i det här betänkandet som bygger på hur viktigt det är med arbetslinjen - motioner som utskottet nu avslår. De handlar om ekonomin, vad som ingår i beräkningen av ett bostadsbidrag.

Det handlar om när barn eller ungdomar - kanske inte så många barn men ungdomar; låt oss säga en 15-åring - får sitt första sommarjobb, sitt första extrajobb, och bryter eller är på väg att ta sig ur de ekonomiska svårigheter som familjen har och utanförskapet som vi har gemensamt att ofta prata om. Det gäller ju att ungdomen som är i en familj där föräldrarna inte har arbete kan ta sig därifrån.

Men det som händer i praktiken när vi har de gränser som vi har i dag är att lönen som den här unga personen tjänar går in i beräkningen av bostadsbidraget, vilket gör att bostadsbidraget sjunker för familjen. Vad är då incitamentet för den här unga personen att ta klivet ut på arbetsmarknaden, bidra till familjens ekonomi och sin egen ekonomi, bryta utanförskapet och ingå i arbetslinjen? Det är min fråga till ledamoten.

Fru talman! Statens institutionsstyrelse har fått mycket kritik. Det har handlat om sexuella kränkningar. Det har handlat om skillnad mellan flickor och pojkar. Det har handlat om bemötande av barn och unga. Det handlar också om avskiljningar på felaktigt sätt.

Det finns olika skäl till att denna kritik riktas mot en viktig verksamhet i vårt samhälle. Det finns också olika sätt att bemöta kritiken och motverka att dessa missförhållanden upprepas och att barns och ungas rättigheter kränks. Då krävs det olika grepp.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Avskiljningar vid Statens institutions-styrelses särskilda ungdomshem

Vi kan alla vara överens om att vi behöver förstärka kunskapen. Vi behöver fler tidiga insatser. Barn och unga som har någon form av neuropsykiatrisk funktionsnedsättning kanske inte ens ska behöva vara på denna typ av boenden om vi gör rätt från början.

Men det handlar inte bara om arbetssätt utan också om vad vi i svensk lag tillåter. Det sätter normer för hur vi beter oss i olika sammanhang.

För ganska många år sedan var det i Sverige helt okej att använda aga när det gällde ens egna barn. När vi beslutade att förbjuda barnaga i Sverige blev det också normbrytande och gjorde att det i dag är en självklarhet att vi inte agar våra barn i uppfostringssyfte. Vi tillåter dock avskiljningar på Statens institutionsstyrelse. Det jag menar är att genom att förändra lagstiftningen kan vi också förändra normer.

Regeringen lägger mycket fokus på kunskapsuppbyggnad, och det är bra. Jag brukar också tala om vikten av kunskap och forskning. Men jag tycker inte att det räcker. Vi måste också angripa avskiljningarna. Det ska inte vara tillåtet enligt lag.

Om jag som förälder skulle använda mig av en motsvarande metod och låsa in mitt barn skulle jag förmodligen bli anmäld i en orosanmälan, vilket är helt befogat i sammanhanget, och bli föremål för en utredning. Om mitt beteende då inte förändras kommer mina barn att omhändertas. Men vi tillåter enligt lag medarbetarna inom Statens institutionsstyrelse att göra samma sak.

Fru talman! Sverige har fått kritik från många olika håll. FN:s barnrättskommitté har både 2009 och i en granskning man gjort nu, 2023, kritiserat Sverige för detta. FN:s kommitté mot tortyr har också kritiserat Sverige. Det har även våra egna justitieombudsmän gjort.

Att avskiljningar får användas baseras på om den unge till exempel uppträder våldsamt eller är påverkad av berusningsmedel. Det handlar då inte om berusningsmedlet i sig utan om att man inte kan hålla sig till ordningen.

Statistiken visar att det är fler flickor än pojkar där man använder avskiljningar, men det är fler pojkar än flickor som bor på våra institutioner. För mig blir det väldigt märkligt att flickor blir avskilda oftare än pojkar. Det handlar om elva- och tolvåriga flickor som avskils.

Regeringen och vår ansvariga minister Camilla Waltersson Grönvall brukar få mycket beröm för sitt engagemang i barnrättsfrågor, och jag är beredd att hålla med. Jag har också jobbat tillsammans med Camilla under förra mandatperioden i socialutskottet. Men jag hoppas också att det engagemanget snart ger konkret förändring, att det händer saker. Det räcker inte med utredningar och att uppdrag har getts, utan vi måste också se ett resultat.

Vad gäller just avskiljningar har Moderaterna inte tidigare röstat för de förslagen, så det är inte konstigt att man inte röstar för vårt förslag i dag. Inte heller Socialdemokraterna har röstat för att ta bort avskiljningar tidigare. Centerpartiets förslag i detta handlar inte om att vi ska förbjuda avskiljningar i morgon, utan det handlar om en övergångsperiod. Det handlar om 2026. Det är alltså om tre år, så att vi faktiskt kan göra det vi måste göra. Vi måste öka kunskapen och se över vilka metoder som kan användas så att inte de här situationerna uppträder.

Jag upprepar det jag har sagt lite tidigare här i replikskiften, att det för mig är helt orimligt att man får låsa in unga flickor på våra statliga institutioner.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Avskiljningar vid Statens institutions-styrelses särskilda ungdomshem

Med det yrkar jag bifall till reservation 6.

Herr talman! Jag vänder mig till minister Gunnar Strömmer om en fråga inom familjerätten som är mycket viktig, och jag uppfattar att sådana frågor debatteras mycket i dag.

Det finns ett förslag som Moderaterna röstade ned i går, och det handlar om att en förälder som dödar den andra föräldern automatiskt ska bli av med vårdnaden om de gemensamma barnen. Det borde vara en självklarhet, anser jag. Men det är det uppenbarligen inte för ministerns parti Moderaterna, som i går som sagt hade kunnat rösta för ett sådant förslag.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Frågestund

Ministern sitter på möjligheten att lägga fram motsvarande förslag, så frågan är om Moderaterna kan tänka sig att se över detta att en förälder som dödar den andra föräldern automatiskt ska förlora vårdnaden om de gemensamma barnen.

Fru talman! Visst är det så att Liberalerna är ett parti av fyra i ett regeringsunderlag. Men vi kan titta på hur de fyra partierna under förra mandatperioden röstade när det gällde avskiljningar. Då var det Moderaterna som inte ställde sig bakom att avskiljningarna skulle upphöra. Tre av fyra partier anser alltså att avskiljningarna ska upphöra - inte bara på sikt utan att det ska göras. Då är helt plötsligt antalet partier och mandat större för att kunna fatta beslut om detta.

Jag gillar tanken på att ha ett helhetsperspektiv. Jag har börjat ställa frågan: När kommer regeringen att ta ett helhetsgrepp och verkligen sätta sig med alla tåtar samtidigt, och även bjuda in oss andra, för att ta frågorna vidare? Det gäller hela socialtjänsten - i dag pratar vi om avskiljningar, men det kan även gälla något liknande den haverikommission som Juno Blom föreslår. Det kommer att behövas.

I ett annat betänkande där jag var en drivande person för att förbättra situationen när det gäller bodelning var det helt plötsligt väldigt viktigt att även regeringen ställde sig bakom detta, så vi fick ett tillkännagivande i går. Om man får regeringen att sätta en tidpunkt - i vårt förslag är det den 1 januari 2026 som avskiljningarna ska förbjudas - kommer också regeringen att leverera på det. Det är i alla fall min slutsats. Om alla fyra partier i regeringsunderlaget ansluter sig till ett sådant tydligt förslag kommer det att genomföras.