Martina Johansson

Fru talman! Tack, Juno Blom, för anförandet! Både du och jag vet att vi båda drivs av barns rättigheter och barns delaktighet och att det är ett viktigt och ärligt engagemang i arbetet.

Men det är ju fortfarande så att det finns ett förslag i betänkandet om att på sikt förbjuda avskiljningar, det vill säga inom tre år. Ledamoten sa i sitt anförande att hon vill att avskiljningar ska avskaffas på sikt men att det behöver tas fram metoder och så vidare. Det förslaget finns ju! Vårt förslag handlar inte om att förbjuda avskiljningarna nästa år utan om tre år, just för att det är så viktigt att vi inte kan fortsätta att låsa in dessa unga flickor på grund av att personalen inte kan hantera situationen.

Det är ett kombinationsarbete. Men, som jag har sagt tidigare, så länge det är tillåtet att använda sig av avskiljning kommer det att ske. Och det är inte en liten justering att ta bort denna rättighet för medarbetarna i lagstiftningen. Det är rättigheten för barn och unga som är det viktiga - att de har rätt till trygg vård och behandling där de inte riskerar att låsas in på oskäliga grunder.

Fru talman! Vi kan vara överens om att det är ett långsiktigt arbete. Det finns väldigt många olika delar inom socialtjänsten och arbetet där som behöver förbättras på olika sätt. Det är jag den första att skriva under på. Det är inte alltid jag är överens med Moderaterna om hur detta arbete ska göras, men väl att det ska göras.

Jag är fortfarande bekymrad. Så länge någonting är tillåtet kommer det att användas. Ledamoten lyfter upp det faktum att åtgärden i dag används i strid med lagen. Det handlar kanske om både skäl och tidslängd för avskiljningen. Men även om vi jobbar med precis det som ledamoten föreslår, något som också jag självklart tycker ska göras, hjälper det inte. Om man tillåter medarbetare att använda sig av avskiljning vid situationer där de kanske inte är på topp gör det att det kommer att fortsätta även framöver. Det är normbrytande när vi i lagstiftningen säger att något inte är accepterat.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Avskiljningar vid Statens institutions-styrelses särskilda ungdomshem

Många av dem som befinner sig på institutioner behöver kanske dessutom egentligen inte vara där. De har kanske det slags diagnos som de hade kunnat få stöd och hjälp för mycket tidigare i livet.

Tittar man på hur många och vilka det är som avskils ser man i statistiken att fler flickor än pojkar avskils. Det är inte riktigt dem som ledamoten tog upp i sitt anförande; han talade om gängkriminella pojkar. Här handlar det om flickor, som förmodligen inte är så starka rent fysiskt som vi kan tänka oss att en del pojkar är.

Jag kommer tillbaka till frågan om det verkligen är rimligt att det ska vara lagligt för medarbetare inom Statens institutionsstyrelse att brotta ned en ung flicka på elva tolv år och låsa in henne i ett kalt rum.

Fru talman! Jag tackar Johan Hultberg för hans anförande.

Jag kan inte låta bli att fundera över vad en avskiljning betyder. När använder man sig av en avskiljning? Jo, den får användas när ett barn eller en ungdom uppträder våldsamt eller är påverkad av berusningsmedel och inte kan hålla sig till ordningen.

Så länge vi tillåter att avskiljningar får ske kommer de att användas. Även om vi lyfter upp och höjer kompetensen finns ändå möjligheten.

Under förra mandatperioden röstade Moderaterna inte för förslag om att avskiljningar ska upphöra. Det är inget nytt att Moderaterna inte heller kommer att rösta för dagens förslag.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Avskiljningar vid Statens institutions-styrelses särskilda ungdomshem

Min fråga till ledamoten är: Tycker ledamoten att det är rimligt att medarbetare med lagstöd får brotta ned och låsa in en flicka på elva tolv år i ett kalt rum på grund av ett utagerande beteende och att hon inte uppträder på det sätt som man vill att hon ska uppträda? Är det rimligt att det är lagligt att göra så?

Herr talman! När jag läser betänkandet om socialförsäkringsfrågor och utskottets ställningstagande är det en del ord som återkommer: Utredning pågår, utredningen är nyss tillsatt, utredningen är nyss avlämnad, vi måste avvakta pågående arbete. Och visst är det så att man behöver följa de utredningar som är tillsatta. Men vi får väl se. Tålamodet börjar tryta även hos mig. Det har gått sex månader. Provanställningen är i princip över. Nu vill jag se att det snart också kommer något tillbaka. Annars låter det här väldigt mycket som förra regeringen.

När kommer de tydliga och konkreta förslag som gör att rehabiliteringskedjan och avstämningarna blir tydligare? När kommer förslagen om bortre tidsgränser och om den förebyggande sjukpenningen? När kommer förslagen om studenters hälsa och sjukvård, om rehabilitering för studenter och om studenters möjligheter att kanske till och med behålla sin SGI under studietiden? När kommer förslagen om företagares möjlighet att ha enklare administration när de är sjukskrivna för att inte behöva lägga ned företagen?

Det här med vilken procentsats man ska vara sjukskriven till - 25, 50, 75 eller 100 procent - är i dag hårt reglerat. Vi har hört talare som lyft fram den frågeställningen. Nu är regeringen överens med Socialdemokraterna om att avslå just ett sådant förslag. Centerpartiet har tidigare varit överens med många av partierna i den sittande regeringen när det gäller rehabilitering, och det är ju det som det handlar om, herr talman. Människor som har blivit sjuka ska få stöd att kunna komma tillbaka till arbete så snart som möjligt. Då behöver vi jobba med att se över Finsams uppdrag och styrning. Hur jobbar man med deras uppföljning? Vilken forskning finns? Finns det följdforskning, så att vi vet vilka tidiga insatser som gör skillnad? Hur ser samverkan ut? Hur gör rehabkoordinatorer ute i landet som skulle kunna få en större roll?

Det finns ett stöd till företagare och arbetsgivare när det gäller arbetsinriktat rehabiliteringsstöd. Det borde riktas mer till små och medelstora företag, för det är där stödet behövs. Där finns det inte möjlighet att kunna ha en stor HR-avdelning som kan hjälpa till. I dag går det stödet ganska mycket till större arbetsgivare.

Herr talman! Jag tänker nu passa på att yrka bifall till reservation nummer 16. Den handlar just om företagares möjligheter att kunna få sköta om sitt företag i mindre delar även vid en sjukskrivning.

Som jag sa nyss var jag förra mandatperioden ganska överens med ett, två eller tre av regeringens partier om viktiga frågor för tidigt stöd. Det handlar om stöd för att kunna återgå till arbetsmarknaden och kunna få stöd vid en eventuell omställning. Studenter ska kunna ställa om, och företagare ska överleva. Arbetslinjen är det som ska gälla.

Sex månader har gått. Jag har valt att inte ta några repliker i debatten. Jag ställer i stället en öppen fråga. När kommer de konkreta förslagen som kan göra att människor snabbare kommer tillbaka till arbete?

Det ska vara fokus på tidiga insatser och samordning. Det är ett viktigt arbete. Regeringen har ett stort ansvar. Jag förväntar mig att vi inte får vänta ytterligare sex månader innan det kommer tydliga, konkreta förslag.

Fru talman! Jag hade absolut inte planerat att ta replik på ledamoten Westerlund, men jag glömde att yrka bifall till en reservation när jag höll mitt anförande eftersom jag blev så engagerad. Jag vill därför säga att Centerpartiet yrkar bifall till reservation 28.

Jag vill också passa på att tacka ledamoten för att hon lyfte upp ett ämne där vi har en gemensam reservation, som handlar om värdmödraskap, eller surrogatmödraskap. Detta är en viktig fråga. Det här behöver regleras så att det fungerar bra - för barnens bästa.

Herr talman! Detta är min andra mandatperiod, och familjerätt har jag diskuterat ganska många gånger förut, och betänkandena växer i omfång för varje år. Jag ser det som ett bra tecken att vi är fler och fler som uppmärksammar behovet av att förändra väldigt mycket lagstiftning inom familjerätten. Jag hoppas, som jag har varit inne på tidigare, att intresset för att jobba vidare med frågorna håller i sig, så att det inte bara blir just nu och att intresset sedan dalar för att andra frågor tar över.

Nuvarande regering har ett stort ansvar att ta tag i dessa frågor. Och eftersom jag har varit överens med många av partierna i regeringen tidigare under förra mandatperioden förväntar jag mig att det kommer att antal olika förslag under denna mandatperiod.

Min utgångspunkt i familjerätten handlar hela tiden om barnets bästa. Det handlar om barnens rätt till sina föräldrar, oavsett om vi pratar om barnets biologiska föräldrar, barnets juridiska föräldrar eller barnets sociala föräldrar.

Vi har, som sagt, en lagstiftning som bygger på att det är en man och en kvinna som är gifta och får barn. Allt annat är någonting annat. Hela den lagstiftning som vi har skapar väldigt många undantag. Vi har förändrat lite grann på senare tid. Det finns ett stort lapptäcke. Vi har numera godkänt att två kvinnor som har ingått partnerskap automatiskt blir, precis som en man och en kvinna som är gifta, vårdnadshavare och föräldrar till barnet i samband med dess födsel.

Men om man är sambo eller särbo gäller inte samma sak. Det innebär faktiskt i praktiken att om det händer kvinnan någonting under förlossningen och hon dör och föräldrarna inte är gifta eller inte har ingått partnerskap har detta barn faktiskt inte några vårdnadshavare. I Sverige tillåter vi nämligen inte att man före barnets födelse bekräftar föräldraskapet, och det ges inte heller automatiskt gemensam vårdnad. Den som föder barnet ska kryssa i att det ska vara gemensam vårdnad, men detta sker efter att barnet har fötts.

Detta ger inte barnet rätt till sina föräldrar, och båda föräldrarna är inte lika mycket värda i svensk lagstiftning. Det tycker jag är ett problem. Det sätter nämligen normer i samhället när det gäller hur vi ser på mammor och pappor i familjen. Detta påverkar jämställdhetsdebatten. I lagstiftningen framgår att en kvinna har ett större värde som förälder än en man. Det är ett problem. Det är faktiskt så i dag att det finns pappor som inte får möjlighet att vara pappor, det vill säga att barn inte får möjlighet att ha tillgång till sin pappa även om han är en tillräckligt god förälder. Om någonting händer i relationen mellan en man och en kvinna under graviditeten kan hon välja att inte kryssa i att det ska vara gemensam vårdnad. Det behöver inte handla om en våldsam relation, utan det kan handla om helt andra saker.

JK har ganska nyligen prövat detta och säger att det inte är något problem eftersom svensk lag säger att det är så här. Har man då inte stridit i domstol för vårdnaden om sitt barn kan JK inte göra någonting.

Herr talman! Det finns självklart även andra problemområden som Centerpartiet lyfter fram i våra 13 reservationer i detta betänkande.

Nu har jag pläderat för föräldrar som är tillräckligt bra föräldrar. Och där ska självklart båda föräldrarna ha vårdnaden och ta gemensamt ansvar för sitt barn.

Men när föräldrarna inte är tillräckligt bra måste samhället gå in tidigt och se till att ge stöd och råd till dessa familjer. Då krävs många olika saker. Det krävs kompetenshöjning inom socialtjänsten. Det krävs kompetenshöjning inom rättsväsendet. Vi behöver få mer forskning, och vi behöver mer följdforskning när det gäller att de saker som vi gör inom familjerätten och socialtjänsten ger effekt och att vi har bra metoder när vi bedömer risk och skydd för dessa barn.

Sedan finns det faktiskt också ett annat problem i fråga om detta. När det gäller lagen om vård av unga, som inte hanteras av civilutskottet, kan man fatta ett beslut i hur man bedömer föräldrarnas tillräcklighet och sedan fatta ett annat beslut när det gäller vårdnad, boende och umgänge. Och de kan gå på tvärs med varandra. I det ena fallet får man inte vårdnaden, men barnet blir inte omhändertaget. Eller också blir barnet omhändertaget, men vårdnaden blir kvar. Vi behöver se till att vi får en helhet i de här frågorna; vi kan inte fortsätta jobba i stuprör.

När det gäller detta med en förälder som begår det fruktansvärda brottet att döda den andra föräldern kan det ju inte vara rimligt att denne får behålla vårdnaden om barnet. Men så ser det ut i dag. Det står i Dagens Nyheter i dag om ett fall - det finns fler, men det är det som är aktuellt i dag - där den andra föräldern hade mördats och det tog över fyra år innan föräldern blev av med vårdnaden om sina barn. Här borde ju vårdnadsinnehavet per automatik försvinna.

Det finns en reservation som har nummer 28 och som det går att rösta på i nästa vecka. Enligt den kräver vi att regeringen gör just detta. Det finns åtta partier här, och alla värnar barnens bästa. Varför kan vi inte enas om den här reservationen, så att vi faktiskt får ett tillkännagivande till regeringen om att den ska återkomma i den här frågan?

Vi har dock hört tidigare här i kväll, från vår moderata kollega, att det är onödigt med ett tillkännagivande därför att det tar så lång tid. Om nu regeringen håller i den här frågan förväntar jag mig därför att det i höst finns en proposition som bland annat innehåller att vårdnadsinnehavet automatiskt försvinner för den förälder som mördar den andra föräldern. Det här får nämligen inte hända igen.

Det har varit väldigt spännande att lyssna på dagens debatt och inläggen i den. Alla är väldigt överens om att barnets bästa ska gälla. Inget barn ska tvingas umgås med en förälder som barnet inte vill umgås med, och inga barn ska utsättas för våld och hot. Inga barn ska heller bli vittne till det. Jag har tidigare hört även statsministern lyfta upp de här frågorna och hur viktiga de är.

Därför undrar jag: Är det inte dags att vi faktiskt samlas i de här frågorna? Är det inte dags att vi vågar se frågan så mycket bredare än vad vi gör i dag? I dag hanterar vi nämligen de här frågorna i stuprör, utskott för utskott, i stället för att se att detta behöver genomsyra allt. Barns rättigheter är superviktiga.

Lagstiftningen hanterar vi i civilutskottet - vi har varit inne på lagstiftning från 1949 och annan lagstiftning som är urgammal - men den får ju inte riktigt plats. Vi fokuserar nämligen på gängbrottslighet och på reaktiva insatser när brotten redan har begåtts. Vi har dock glömt det grundläggande: Hur ser vi på familjen framåt? Hur kan vi jobba med barnens bästa så att vi får trygga barn och unga, vilket i sin tur ger trygga unga vuxna?

Nu ska jag be fru talmannen om ursäkt, för jag har redan överskridit min talartid men kommer att prata en liten stund till. Det gör jag av det skälet att jag väntade till slutet av mitt anförande med att prata om bodelning.

Jag tänker inte beskriva alla problem som finns runt bodelning och vad man skulle kunna göra, för det har föregående talare gjort med bravur. Men det jag vill säga är att jag i dag är så glad och otroligt stolt, för äntligen pratar alla om den här frågan. Under den förra mandatperioden är det nog ganska lätträknat hur många gånger någon annan än jag tog upp frågan om bodelning i den här kammaren. Det var inte många gånger.

Jag är alltså superglad att det arbete som Centerpartiet påbörjade under förra mandatperioden, och som väldigt många utanför den här kammaren har drivit på genom att kontakta mig och andra ledamöter, nu faktiskt har gjort skillnad i Sveriges riksdag. Det går att göra skillnad om vi jobbar envetet.

Jag sa inledningsvis att jag utgår från barnens bästa, och det är precis detta det handlar om när det gäller bodelning också. Det finns nämligen massor av barn där ute som inte kan starta ett nytt boende med båda sina föräldrar efter en skilsmässa. Det är inte okej att barn får flytta runt på soffor med den ena föräldern därför att den andra föräldern inte deltar i bodelningen. Det är en skam för Sverige att det här pågår 2023.

Gunnar Strömmer har nämnts ett antal gånger här i dag, som vår justitieminister som har lovat ett möte i början av maj. I går eftermiddag kom inbjudan. Jag har väntat på den sedan jag före jul faktiskt tvingade honom att bjuda in till det här mötet. Jag tror inte att mötet skulle ha kommit till om jag inte gjort det. Han hade dock inget val, och nu ska mötet äga rum. Nu hoppas jag att han står fast vid sitt löfte att faktiskt lyfta fram frågan och se till att vi kan åtgärda detta.

Detta är inte den enda fråga som behöver förändras inom familjerätten, och jag kommer nog att återkomma med fler interpellationer och se om man kan förflytta Gunnar Strömmer i fler frågor.

Herr talman! Tack, ledamoten, för svaret! Det var en nyhet att just den här frågan om automatisk vårdnad även när föräldrarna inte är gifta ligger på regeringens bord och bereds, för det finns inte något tillkännagivande om det sedan tidigare. Men det är tacknämligt om regeringen har tagit tag i frågan, för det är en väldigt viktig värdering i hur vi ser på föräldrarnas roll: att båda föräldrarna faktiskt är lika viktiga för barnet, för barnets bästa.

Även när det gäller sociala föräldrar var Liberalerna och Centerpartiet överens under förra mandatperioden om att stärka och förtydliga de sociala föräldrarnas roll ur ett barnperspektiv. Nu finns det ju motioner att bifalla även på det här området. Här ska jag väl då upplysa om att det finns en utredning, om inte ledamoten har koll på det, men det har han säkert.

Min fråga är på vilket sätt Liberalerna kommer att driva på för att detta kommer till skott, så att den liberala flaggan kan fortsätta att finnas där, eftersom Liberalerna hävdar att man är den liberala tryggheten i regeringen. Frågeställningen blir då: Om detta nu bereds, när kommer det då ett förslag om automatisk gemensam vårdnad för barn som inte har gifta föräldrar? Bra föräldrarelationer ger trygga barn, unga och unga vuxna.

Herr talman! Tack, ledamoten Jakob Olofsgård, för ditt anförande som rörde sig mycket om bodelningsfrågor, vilket jag tycker är otroligt spännande! Jag kommer att återkomma till bodelning i mitt anförande.

Men den fråga som jag har nu till ledamoten handlar om automatisk gemensam vårdnad vid födseln, för barn som föds av föräldrar som inte är gifta. Är frågan om att båda föräldrarna är lika viktiga för barnet inte längre viktig för Liberalerna? Varför yrkar annars Liberalerna avslag på Centerpartiets motion om just gemensam vårdnad även för ogifta? Under förra mandatperioden yrkade nämligen Liberalerna bifall till motsvarande förslag.

Den lagstiftning som vi har i föräldrabalken är från 1949. Ansvariga ministrar som fattade beslut om detta var födda mellan 1881 och 1906! För mig är det ett tecken på att vi verkligen har en lagstiftning på familjerättsområdet som bygger på hur vi såg på samhället för ganska länge sedan.

I den här lagstiftningen står det alltså att barnet från födseln står under vårdnad av båda föräldrarna, om dessa är gifta med varandra, och i annat fall av modern ensam. Vad är då skillnaden för barnet om föräldrarnas juridiska relation är att de är gifta, sambor eller särbor? Och är inte detta en viktig fråga för Liberalerna längre?

Herr talman! Tack, ledamoten, för svaret!

Det ligger ett stort och tungt ansvar på Moderaterna och regeringen att se till att barnens rättigheter är det som kommer i första rummet. Många pratar om det, men när mediernas rapportering minskar tenderar även intresset för dessa frågor att minska. Regeringen har ett ansvar för att detta inte händer igen.

Dessa skärpningar behövs. Det som ledamoten var inne på om hur socialtjänsten arbetar är också en viktig fråga. Det är viktigt att få till stärkta risk- och skyddsbedömningar, så att man gör bättre bedömningar och så att vi får en kompetensförstärkning i hela landet. Det handlar om många olika delar.

Ledamoten var också inne på samtal med barn, som hon själv har jobbat med. Inom socialtjänsten finns ingen utbildning som motsvarar den som sker hos barnahusen och inom polisen. Detta är verkligen någonting som skulle behövas för att stärka barns rättigheter och för att höra barnets ord. Vad är det barnet vill, och vad är det som eventuellt kan komma från en vuxen?

Jag tycker att det är synd att Moderaterna inte kan överväga att följa upp ett sådant här tydligt förslag, som oavsett socialtjänstens bedömningar i praktiken skulle innebära att föräldern i det här fallet inte skulle ha kvar vårdnaden. Jag har inte sett motsvarande förslag i de olika utredningar som ligger på bordet och som bereds inom Regeringskansliet.

Det får inte hända att fler barn dör eller ser en förälder mördas, och här ligger det som sagt ett tungt ansvar på Moderaterna och regeringen.

Därför ställer jag frågan igen: Skulle Moderaterna kunna överväga att bifalla denna reservation vid voteringen nästa vecka?

Herr talman! Alltför många barn drabbas av våld och upplever våld och död. Det är någonting som inte får hända; det tror jag att vi alla kan skriva under på.

För att det inte ska hända krävs det tidiga insatser från många olika delar. Det handlar om stöd till små barn och deras familjer där behövs hjälp. Vi behöver ha bra evidensbaserade metoder både inom familjerätten och inom socialtjänsten för att detta ska fungera på ett bra sätt.

Men det kan också vara så att det värsta händer och ett barn drabbas av att se våld eller av sådant som det vi kan läsa om i Dagens Nyheter i dag. Pappan till tre barn dödade barnens mamma. Efter fyra års strid från familjehemmet flyttades vårdnaden över från pappan till familjehemmet. Jag och Centerpartiet anser att en förälder som dödar den andra föräldern per automatik ska förlora vårdnaden. Det är inte rimligt att den föräldern får behålla vårdnaden.

I dagens betänkande finns en reservation där det föreslås att en förälder som har dödat den andra föräldern automatiskt ska förlora vårdnaden om barnen och att detta ska tillkännages för regeringen. Jag kommer att yrka bifall till denna reservation senare under kvällen.

Eftersom ledamoten säger att detta är en viktig fråga för regeringen vill jag fråga: Kommer Moderaterna att kunna rösta på ett sådant förslag för att motverka att barn får ha en vårdnadshavare som har dödat den andra föräldern?

Fru talman! Tack, ministern! Jag blir glad, för både ministern och jag har ett stort engagemang i dessa frågor. Det hörs - och det är också skälet till att jag blir otålig. Man kan alltid fundera över vad som ska göras först och inte, men min upplevelse när jag ser utifrån på regeringens arbete är att det läggs mer fokus på att ta fram olika förslag om höjda straff och repressalier än att jobba med frågeställningarna runt tidigare insatser för och stöd till små barn och familjer.

Även om socionomutbildningen inte ligger i ministerns portfölj ingår det ju i regeringens arbete att uppnå det vi alla vill: att inga barn ska fara illa. Inget barn ska behöva fara illa. Inget barn som behöver omhändertas ska riskera att inte bli det, och barn som inte behöver omhändertas ska heller inte omhändertas. Jag kommer alltså att fortsätta vara otålig och tycka att 2024 är långt bort när det gäller den nya socialtjänstlagen.

Jag har en annan fundering. Jag har varit inne på den men har inte ställt någon direkt fråga. Är ministern beredd att be centrala myndigheter att peka ut vilka metoder som ska användas? Även om det inte har funnits data för allt och även om det finns kunskapsluckor finns det en del forskning om olika metoder som man vet fungerar och som kan användas.

Är ministern beredd att ge uppdrag till myndigheterna att peka ut vilka metoder vi ska använda i Sverige eftersom vi vet att de fungerar? Det får inte vara som i dag att det på SKR:s hemsida finns ett antal metoder uppradade och att det står att de används, trots att man inte kan säkerställa vilken evidens och forskning som finns bakom dem.

Fru talman! Tack igen, Camilla Waltersson Grönvall! Det finns många delar som är viktiga att tänka på. En del av forskningen pekar på hur svårt det kan vara för socialtjänsten att vara både kontrollerande och stödjande. Enligt debatten i dag och de förslag som presenteras, bland annat, kommer det tvunget att fortsätta vara så. Socialtjänsten ska både kontrollera och stödja de barn, unga och familjer som behöver det. Det kan dock minska förutsättningarna för ett gott samarbete, och det är viktigt att ha med sig i arbetet så att sådana saker inte uppstår. Det finns som sagt forskare som är lite tveksamma till att man har den dubbla rollen.

Den nya socialtjänstlagen är vi många som väntar på. Den innehåller en hel del bra förslag. Men jag tänker att 2024 är väldigt långt fram, eftersom det är bråttom nu. Om det här hade varit så högt på regeringens prioriteringslista som ministern säger hade jag nog väntat mig högre fart i arbetet med att lägga fram lagrådsremissen och sedan gå vidare med den. Det är bråttom! Det behövs tydliga insatser.

För varje månad som går förlorar man fart och fler barn och unga riskerar att fara illa. Jag tror att jag och ministern är överens om att alla barn och unga ska bedömas lika. Flickor ska inte skuldbeläggas för sitt sexuella beteende, och man ska inte förvänta sig att pojkar beter sig på ett visst sätt som skapar kriminalitet. Men för att detta inte ska hända återkommer jag till frågan hur det här implementeras i vardagen. Forskning finns redan i dag. Man skulle kunna bli tydligare.

Jag brukar tjata om mina barnsamtal. Det finns metoder, men man måste se till att de används - som till exempel inom polisen där det finns en specialutbildning för att man ska få genomföra dessa samtal.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Ett annat förslag från regeringen är att titta på socionomutbildningen. Det som jag har sett handlar om att socialtjänsten ska kunna möta kriminella och att det ska in i socionomutbildningen. Men det är mycket mer som behöver ses över, till exempel hur man kan jobba med tydligare utbildningsvägar inom socialtjänsten och även vidareutbildning så att man får socialtjänstmedarbetare som är bra på olika saker, eftersom det är ett så stort och svårt område.

Det finns ett nationellt vårdkompetensråd, och där finns det kanske saker att lära när det gäller socialtjänsten. Det finns ju ett samarbete mellan sjukvård, lärosäten, regioner och myndigheter om hur professionen ska arbeta med metoder och vilken utbildning som behövs. Det är ju först då man kan få till en enhetlighet i landet som sedan går att följa upp för att se vilka insatser som ger effekt. Det gäller både små barn och lite äldre ungdomar.

Frågan är när regeringen kommer att titta på socionomutbildningen. Går det att få socialtjänstlagen att träda i kraft tidigare än 2024, som jag tycker är lite väl långt fram? Är de tidiga insatserna inom socialtjänsten verkligen högprioriterade?

Fru talman! Tack för svaret, Camilla Waltersson Grönvall!

Jag hade ställt många frågor i en. Av svaret känner jag mig inte helt lugn. Det ska man kanske inte heller göra i den här situationen. Jag känner mig lite otrygg. Det är för lite fokus på tidiga insatser, på små barn och deras familjer.

Jag frågade efter forskning. Forte har i uppdrag att jobba med praktiknära forskning för att det ska bli så bra som möjligt i längden. Men jag kan inte riktigt se att det har kommit något nytt från regeringen på det området. Jag kan inte heller se hur regeringen menar att man ska kunna implementera det här i vardagen och i verksamheten, bland annat i socialtjänsten. Jag undrar också om det finns tankar på att ge högskolan, Socialstyrelsen, MFoF eller någon annan central myndighet i uppdrag att jobba med samverkan för att öka forskningen än mer och få bättre implementering av den forskning som görs.

SBU har redan tidigare identifierat att det finns mycket kunskapsluckor. Det är bra att vi vet att de finns så att vi kan fylla dem.

När det gäller uppdraget om vilka insatser som faktiskt ger effekt har jag inte hittat den redovisning som ska vara gjord över de insatser som ger effekt. Det är möjligt att ministern har fått den. Frågan är återigen: Hur vet vi att det kommer till användning i vardagen?

Det är strategiska grupper som ska få den kunskapen. Jag funderar på vilka de är. Det vet jag faktiskt inte. Jag kanske kan få svar på det. Är det de som jobbar inom socialtjänsten, som finns inom rättsväsendet, som får den uppgiften för att kunna säkerställa att det blir rätt beslut?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Socialstyrelsen har i uppdrag att sprida kunskap och metoder. Men det vi har sett från regeringen hittills har handlat om att jobba med brottsförebyggande arbete. För mig handlar det inte enbart om barn och unga som har blivit lite äldre och av olika anledningar hamnat i kriminalitet. Det handlar faktiskt om de små barn som finns i familjer som behöver stöd från början.

Barnombudsmannen har lyft upp att man inte upptäcker små barn som behöver stöd av olika skäl. Det är det vi behöver jobba med. Inga barn föds kriminella. Små barn är inte kriminella. Vi måste hitta de tidiga insatserna. Här behövs det bättre tydlighet från nationellt håll. Vilka metoder ska användas inom socialtjänsten? Vilka risk- och skyddsfaktorer jobbar vi med, så att vi säkerställer att det är rätt skäl bakom och rätt insatser för barnen?

Jag kan ta ett exempel. Just nu sprids en metod för hur man ska samtala med väldigt små barn med hjälp av bilder. Det är ett bildsystem som det, vad jag förstår, inte finns någon forskning bakom. Det är inte könsneutrala bilder eller neutrala bilder utifrån hudfärg eller funktionsnedsättningar. Det skapar osäkerhet i fråga om hur vi möter barn och hur barns delaktighet kan tas till vara.

Det är viktigt att ha båda sakerna samtidigt, de tidiga insatserna och det förebyggande arbetet för de lite äldre ungdomarna. Jag önskar att regeringen klarar av att ha de båda sakerna i huvudet samtidigt, både tidiga insatser till familjer när barnen är små och insatser för att motverka att de lite äldre ungdomarna hamnar i kriminalitet.

Herr talman! Med dagens regler riskerar barnfamiljer att hamna i skuld till staten eftersom man räknar på hela årets preliminära inkomst när man beviljar bostadsbidrag. Detta innebär att människor, även om de är berättigade till bostadsbidrag under våren om de till exempel är arbetslösa, kan bli återbetalningsskyldiga för vårens bidrag om den totala inkomsten för året blir för hög, vilket den kan bli till exempel om de får ett arbete under hösten.

År 2021 presenterades en utredning med ett förslag om att ändra denna avstämning från helår till månadsvisa avstämningar för att undvika just detta.

Utifrån att vi nu befinner oss i en ekonomisk kris, där många familjer sliter för att få ihop sin ekonomi, undrar jag om inte detta borde vara ett av de mest prioriterade områdena för att stödja just barnfamiljer så att de inte riskerar att hamna i skuld.

Därför vill jag fråga socialförsäkringsministern om hon tänker lägga fram detta som ett skarpt förslag, så att inte fler barnfamiljer hamnar i skuld trots att de har rätt till bostadsbidrag under första halvåret.

Herr talman! Det som är viktigt för mig är att det är ett blocköverskridande samarbete där vi är överens om vart vi ska och hur arbetsformerna ska se ut och att de partier som finns i gruppen gemensamt värnar om grunderna i pensionssystemet. Pensionssystemet mår inte bra av de senaste årens ryckighet då det har gjorts uppgörelser vid sidan av Pensionsgruppen.

I dagsläget är det svårt för mig att svara exakt på hur samarbetet ska se ut. Pensionsarbetsgruppen måste först sätta sig ned och fundera på hur man ska jobba tillsammans. Ska det vara just denna konstellation? Kan man ha transparensen och diskussionerna på något annat sätt? Eller är det i denna form diskussionen ska ske? Innan vi har landat i hur vi vill jobba framöver är det svårt för mig att svara på frågan.

Herr talman! Jag tackar för frågan.

Du och jag har inte jobbat ihop så länge, men det är bra att det märks att Pensionsgruppen är viktig för mig. Skälet till det är att vi ska värna det pensionssystem som i grund och botten är ett väldigt bra system.

Jag brukar säga att det har skakat lite grann, och vi har under de senaste åren kanske inte alltid varit helt överens. Det som är viktigt för mig just nu är därför att de fem partier som från första början sattes att värna pensionssystemet har en rejäl diskussion om hur vi ska jobba, vad som ska gälla, vilka principer vi ska värna och vilka de närmaste stegen är som vi behöver ta. Det är det viktigaste för mig just nu, och diskussionen måste landa innan jag över huvud taget tar ställning till andra slags diskussioner.

Herr talman! Vi har ett pensionssystem som i grunden är hållbart, långsiktigt och bra för de allra flesta - nästan alla, eller kanske alla.

Mina företrädare och de flesta av oss i kammaren var kloka när de fattade besluten i slutet av 90-talet och införde det pensionssystem vi har i dag. Vi fick även uppdraget att värna systemet tillsammans i ett blocköverskridande samarbete.

En av de finurliga delarna som jag gillar mest i systemet är att det baseras på avgifter. På den lön jag tjänar varje dag när jag går till ett arbete betalas en avgift in i pensionssystemet som läggs vid sidan om statsbudgeten. Det är det som gör systemet hållbart, och det baseras på mitt arbetsliv.

Systemet har gett oss fler och fler pensionärer som har en högre pensionsnivå jämfört med det gamla pensionssystemet. Det fanns tidigare en diskussion i kammaren om vilket mått vi ska använda oss av. Pratar man om relativ fattigdom är det i dag 700 000 färre pensionärer som är relativt fattiga än i slutet av 90-talet. Systemet har gett fler pensionärer som har en bättre pensionsnivå - inte alla, men en stor andel.

De senaste åren har jag blivit orolig. Jag tycker att vi har blivit sämre på att värna det blocköverskridande värdefulla samarbete som har funnits, och det har skett överenskommelser utanför Pensionsgruppen som har skapat en ostadighet i det nuvarande pensionssystemet. Här behöver vi återta arbetssätt och principer och komma tillbaka till att det är i ett samarbete över blockgränserna där vi kan jobba med konsensus som vi faktiskt kan bevara och värna systemet längre fram. Det måste fortsätta att löna sig att lönearbeta och betala in till systemet. Det måste finnas en vinst.

Jag vill att arbetslinjen ska fortsätta att gälla i Sverige. Med de höjningar som har skett av garantipensionen de senaste åren, bland annat i höstas, och att det har skett en uppräkning igen i samband med årsskiftet och med inflationen, har inneburit att på inkomster upp till 40 000 finns fortfarande en del av ett grundskydd. Grundskyddet ligger så högt att även om jag har haft en större löneinkomst kommer den inte att göra skillnad, det vill säga den undersköterska som har jobbat och tjänat pengar blir inte riktigt belönad för sina insatser i jämförelse med den som inte har lönearbetat av det ena eller andra skälet.

Vi har gått mer mot ett grundtrygghetssystem än ett inkomstbaserat pensionssystem. Detta måste vi tillbaka till. Det är därför det är viktigt för mig att gå tillbaka till ett bra arbetssätt där vi samarbetar över blockgränserna och jobbar för att komma överens och få en rådande konsensus.

Jag vill nämna frågan om åldershöjningar, som har blivit en diskussionspunkt igen i Sverige, i varje fall hos vissa partier. Det handlar om att inte höja pensionsåldrarna. Men varför är det så viktigt att höja pensionsåldern? Jo, det är för att alla människor behövs. Alla människor som kan arbeta ska självklart finnas på arbetsmarknaden. Vi ska inte fortsätta att bistå den ålderism som finns i dag, där äldre människor inte förväntas klara av att vara på arbetsmarknaden.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Pensioner

Jag såg en fantastisk utställning i måndags där man hade fotat personer över 65 år mitt i livet, på arbetsplatser, på dansgolvet eller hos Friskis & Svettis. 70 är det nya 50. Varför ska vi inte få jobba?

En del i att höja pensionsåldern är att pensionärsåren blir färre. Det kan låta tråkigt. Men vi har ett system som bygger på att de avgifter jag betalar in blir mitt sparkapital, och det är vad jag ska ha när jag blir pensionär. Då är det klart att det blir en skillnad om jag är pensionär i 18 eller 19 år eller om jag är pensionär i 25 år. Vi lever ju längre och längre.

Herr talman! Den som i dag är medelålders kommer att vara pensionär i 18-19 år. Jag förväntas jobba till dess jag är 70. Då kommer jag också att vara pensionär i 18-19 år. Detta är vad det handlar om, det vill säga att pengarna måste räcka under de åren. Det är ju mitt eget sparkapital som har lagts i en buffert vid sidan om statens budget.

Jag har en förmåga att utvidga mina tänkta talepunkter, men jag ska försöka samla ihop mig på slutet.

Ni har hört att jag är lite kritisk till de senaste årens debatt. Den har däremot bidragit till att vi har ökat kunskapen hos en del av befolkningen om hur pensionssystemet fungerar, och det är bra. Men vi behöver göra mycket mer på den fronten. Vi behöver få fler som ser hur det hänger ihop med den intjänade kronan och den avgift som betalas in, och här behöver vi politiker faktiskt bidra.

Det handlar om hur vi pratar om pensionssystemet - att det till stora delar är väldigt bra. Det finns saker som vi behöver förbättra, men i stort är det bra.

Vi kanske också behöver bidra med att förenkla systemet. Min moderata kollega rabblade upp ett antal saker som tillhör grundskyddet. Det är klart att så länge vi har så många olika delar av grundskyddet är det inte enkelt att förstå.

Vi har alltså lite att göra politiskt också. Därför tycker vi att det är viktigt att vi ger Pensionsmyndigheten ett tydligare uppdrag att informera men också rikta sig till olika grupper när det gäller informationen så att man kan börja tänka på vad pensionen betyder redan tidigt i yrkeslivet.

Med det yrkar jag bifall till reservation 3.

(forts. § 8)

Herr talman! Tre av fem jobb skapas i små och medelstora företag. Det är kanske extra viktigt under den tid vi har ekonomiska svårigheter och en lågkonjunktur. Det kan vara så att det är arbetsgivaravgifter och sociala avgifter som gör skillnaden om ett företag vågar och kan anställa en ny medarbetare.

Skatter och avgifter behövs till många olika saker, bland annat till vår välfärd. Vi ser självklart att det behövs. Det kan tala emot att man samtidigt vill sänka någonting. Men att sänka just för små och medelstora företag kan å andra sidan generera fler skatteintäkter i ett annat område. Klarar de av att anställa fler medarbetare får vi högre inkomstskatter och färre kostnader i till exempel a-kassan.

Det är just därför det är viktigt att sänka skatter och avgifter för små och medelstora företag där tre av fem jobb skapas. Jag yrkar därför bifall till reservation nummer 2.

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret.

Man kan alltid fundera på om saker och ting görs i rätt tid eller när det skulle ha gjorts, och man kan beklaga när något görs för sent. Vi är överens om att så är fallet här.

Det finns något som är lite besvärande. Vi talar om en utredning som pågår i Chile och vilka brott som har begåtts där. Men vi har egentligen inte berört de brott som eventuellt har begåtts i Sverige. Om jag är rätt informerad har vi inte någon motsvarande utredning i Sverige. Det har nog med vår lagstiftning att göra och för hur länge sedan det här skedde. Av detta skäl önskar jag att regeringen tog lite mer aktiv del i detta och inte bara avvaktar en utredning i ett annat land. Vi hade kunnat bistå i den och få mer kunskap.

Jag vill tacka ministern för engagemanget. Jag hoppas att vi gemensamt kan flytta frågorna framåt. Det är viktigt för de människor i Sverige som misstänker att de inte hade befunnit sig här om det hade gått rätt till på 70, 80- och 90-talen. Jag hoppas att vi också kan återkomma om värdmödraskap så att vi inte står här om 10 eller 20 år och har en liknande diskussion om det.

Fru talman! Jag tackar återigen Camilla Waltersson Grönvall för svaret.

Adoptionskommissionen har ett uppdrag och ska komma med sitt resultat i november. Jag tycker att det som regeringen gör fram till november också är viktigt. Brottsutredningen i Chile pågår ju just nu. Svenska medborgare är på olika sätt inblandade i den. De ska svara på uppgifter och behöver bli kontaktade. Enligt de uppgifter jag har finns det ingen naturlig väg för dem som arbetar med brottsutredningen i Chile att få kontakt med enskilda medborgare i Sverige. Bara det gör att det är svårt att se hur rättssäkerheten ska kunna säkerställas för våra medborgare. Jag känner mig därför inte helt trygg med svaret om vad som görs just nu.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag vet ju att en utredning måste få jobba. Man kan alltid fundera över hur snabbt en utredning kom på plats.

Låt mig fortsätta något om Adoptionskommissionens arbete. Resultatet kommer i november. Har regeringen någon plan för hur snabbt man kommer att gå igenom de förslag som kommer att finnas i utredningen? Kommer man att ha ett snabbspår för att snabbt få till de eventuella lagändringar som behövs eller förändringar av adoptionsorganisationerna? Det är inte riktigt kuratorsamtal som jag efterfrågar i min interpellation, utan det handlade om annat slags stöd till enskilda individer.

Ministern kanske inte har svar på de här frågorna utan vill få dem i morgon. Även jag skulle gärna vilja höra dessa svar, så jag får kanske skriva en ny interpellation för att få höra vad mötet gav.

Utan regler kan oegentligheter ske. Jag engagerar mig i internationella adoptioner också för att det finns ett annat sätt att bli förälder på som vi i Sverige inte har någon reglering för i dag. Jag går därmed över till ämnet värdmödraskap. Vi tillåter inte det i Sverige i dag, och vi har inte heller tillräckligt bra avtal och regler i förhållande till andra länder där värdmödraskap tillåts. Det gör mig lite orolig. Om vi inte tar tag i detta nu kan det försätta oss i en svår situation i framtiden.

Under den förra mandatperioden var jag och ministern överens om att vi vill se ett altruistiskt värdmödraskap i Sverige och att vi vill reglera det hela gentemot de länder som tillåter värdmödraskap i dag för att säkerställa även dessa barns rättigheter. Även om det här inte direkt gäller internationella adoptioner är det väldigt nära sammankopplat. Jag är därför lite nyfiken på om regeringen har några planer på att också ta tag i den här formen av internationell hjälp med föräldraskap.