Gudrun Brunegård

Fru talman! Jag tackar för svaret så här långt.

Jag vill i mitt inlägg här passa på att fråga, precis som ledamoten Deremar gjorde, om de ökade spänningarna mellan Polen och Ukraina. De skulle kunna utvecklas till ett problem i det gemensamma och starka europeiska stödet till Ukraina. Hur kan vi från svensk sida medverka till att utvecklingen går åt rätt håll även där?

Vi var inne på frågan om långtidsbudgeten. En del av den är EU:s biståndsbudget, som är långt mycket större än den svenska budgeten i den frågan. I den mån frågan berördes undrar jag hur mycket den svenska reformagendan för biståndet finns med och fungerar som en inriktning med de prioriteringar som har gjorts där för EU.

Fru talman! Tack, statsministern, för återkopplingen från mötet och svaren så här långt!

Jag har under de senaste åren ingått i riksdagens styrgrupp för demokratiutveckling i det östliga partnerskapet, först i ett samarbete med Nordmakedonien och därefter med Armenien. Där har vi nyligen sett demokratiska val genomföras, trots störningar av rysk desinformation och problem liknande dem som Erik Ottoson nyligen tog upp när det gällde Moldavien. Ett Rysslandsvänligt parti gick framåt, men det Europaorienterade regeringspartiet behöll egen majoritet.

Det är viktigt att vi stärker dessa länders motståndskraft gentemot ryska försök att destabilisera. Det gäller både Armenien och Moldavien, som vi tidigare var inne på, med deras geografiska närhet till Ryssland. Jag skulle gärna vilja höra statsministern utveckla hur diskussionerna går i EU och hur vi från svensk sida kan stärka detta samarbete.

Sedan undrar jag också hur diskussionerna går gällande Mellanöstern och konflikterna där. Det är ju väl bekant att Irans proxyverksamheter via Hamas terrororganisation i Gaza och Hizbollahs dito i Libanon har som uttalad ambition att utplåna staten Israel, ett land som bildades efter beslut av FN och som är regionens enda demokrati. I rapporten från rådet är det dock stark slagsida mot kritik av Israel och mindre uppmärksamhet på hur terrororganisationerna ska avväpnas och en fredlig tvåstatslösning komma till stånd.

Min fråga är hur Sverige påverkar i EU så att EU:s kraft riktas mot dem som utgör det verkliga problemet.

Fru talman! Det var ju uppfriskande med en timmes votering efter sju timmar i kammaren! Nu återgår vi till att göra vår demokratiska plikt i talarstolen.

För lite drygt ett år sedan var jag i Moldavien tillsammans med en delegation från riksdagen. Vårt besök var inriktat på att studera hur svenskt bistånd bidrar till att stärka motståndskraften mot påverkansförsök från främmande makt, närmare bestämt Ryssland.

Man hade i färskt minne ett presidentval där man hade lyckats knyta rysk finansiering till en moldavisk presidentkandidats valkampanj. Genom flera olika led lyckades man spåra hur pengar hade slussats, i fåfänga försök att sudda ut spåren, och genom flera steg ledde spåren ända in i Ryssland. Den korrupte politikern tvingades avgå, och jag vill minnas att han flyttade – till Ryssland.

Vid vårt besök för ett år sedan studerade vi hur FN:s utvecklingsprogram UNDP med svenskt stöd stärkte landets institutioner och därmed ökade motståndskraften mot liknande påverkansförsök inför det då stundande parlamentsvalet. Lyckligtvis avlöpte det väl.

Moldavien är dock inte det enda exemplet; det finns dessvärre flera exempel, senare i tid, på länder där fientliga utländska krafter försöker manipulera väljarkåren med desinformation, smutskastningskampanjer och annat för att destabilisera och undergräva tilltron till de politiska partierna, företrädarna och hela det politiska systemet.

Detta sätter fingret på varför även vi i Sverige behöver se om vårt hus. Därför är det mycket viktigt att vi nu får en lagstiftning på plats som förbjuder partier, deras sidoorganisationer, ledamöter och ersättare för ledamöter samt valkandidater för partier att ta emot anonyma och utländska bidrag, oavsett belopp. Undantaget är mindre bidrag avsedda att täcka utgifter i samband med internationellt partipolitiskt samarbete och bidrag från EU:s institutioner.

Partierna ska bli skyldiga att redovisa vilka medel som har kommit in till verksamheten och varifrån medlen kommer. Granskningen skärps avseende hur regelverket följs. Vidare ska påverkansaktörer, så kallade lobbyister, registrera sig hos Kammarkollegiet och redovisa uppgifter om sin kommunikation med vissa politiska beslutsfattare. Tillsynsmyndighet blir just Kammarkollegiet.

En annan del av det lagförslag som vi i dag diskuterar gäller arbetsmarknadsorganisationers bidrag för partipolitiska ändamål. Tyvärr har tusentals, för att inte säga tiotusentals eller kanske hundratusentals, arbetstagare med borgerliga sympatier mer eller mindre tvångsanslutits till Arbetarepartiet Socialdemokraterna. Ja, inte på så sätt att de har fått medlemskort i partiet, men vare sig de har varit medvetna om det eller ej har de varit med och med sina medlemsavgifter finansierat Socialdemokraternas partikassa och valfond. Så har det varit under tiotals år.

Den lag vi nu ska besluta om innebär att en enskild medlem i en organisation på arbetsmarknaden som lämnar bidrag för partipolitiska ändamål ska ha rätt att avge en förklaring om att ens medlemsavgift inte får användas till sådana bidrag. Förklaringen ska vara bindande för organisationen, och organisationen ska informera sina medlemmar om rätten att avge en sådan förklaring.

Själv hade jag helst velat se lagen träda i kraft med omedelbar verkan, inför höstens val, men dessvärre blir det inte förrän till halvårsskiftet 2027. Jag yrkar ändå bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på yrkandena.

Fru talman! Mig veterligen är detta mitt sista anförande från riksdagens talarstol innan jag avgår, och därför vill jag innan jag lämnar densamma tacka kammarkansliet, talmannen och hela verksamheten för allt det goda stöd och den goda service som jag har fått under de totalt sju och ett halvt år som jag kommer att ha tjänstgjort som riksdagsledamot i kammaren.

Utöver de sedvanliga sammanträdena i kammaren har jag under dessa två mandatperioder dessutom ingått i flera grupper som leds av de vice talmännen, såsom jämställdhetskommittén under förra mandatperioden, styrgruppen för demokratiutveckling i det östliga partnerskapsområdet och den arbetsgrupp som har tagit fram program för riksdagens forskningsdagar.

Jag vill också tacka kollegorna i konstitutionsutskottet och utskottets helt fantastiska kansli. Det är en sådan förmån att få tillgång till den myckna kunskap och det institutionella minne som finns på kansliet och kunna luta sig mot det i det stundom ganska knepiga granskningsarbetet.

Varmt tack, allihop, och allt gott inför sommaren och tiden därefter! Själv drar jag mig tillbaka till den kommunala och regionala demokratiska nivån och ser fram emot att framöver få sova något fler nätter i min egen säng hemma i Vimmerby – med någon utflykt till Stockholm, exempelvis vid veterandagarna. Tack för ordet, och tack för de här åren!

(Applåder)

Fru talman! Jag vill börja det här avsnittet med att kort kommentera ett kluster av ärenden där utskottet är överens om att uttrycka brister i statsråds tjänsteutövning. Det handlar om statsråds tjänstgöring i regeringssammanträden där ärenden med koppling till statsråds aktieinnehav behandlas. Enligt regelverket ska man i sådana fall anmäla jäv och inte delta i besluten. Utskottet konstaterar enigt att så har gjorts i varierande grad. Det är fyra separata ärenden, så i själva verket uttrycker utskottets majoritet brister i sammanlagt åtta ärenden – inte fem, som har sagts några gånger under dagen.

Jag går vidare till landsbygdsministerns uttalanden i samband med rättslig prövning av licensjakt på varg. I anmälan ställs frågan om ministern utövade påtryckningar mot domstolar och förvaltningsmyndigheter när han efter att Förvaltningsrätten i Luleå upphävt länsstyrelsernas beslut om licensjakt på varg uttryckte att det skulle förvåna honom mycket om beslutet inte överklagades. I anmälan ställs också frågan vilken forskning som ligger till grund för regeringens syn på det antal vargar som behövs för en livskraftig stam. Landsbygdsministern har sagt att man använt forskare som kommit fram till vilka förvaltningsåtgärder som behövs för beslutet.

Av granskningen har framkommit att ministerns avsikt inte varit att påverka förvaltningens eller domstolarnas självständighet. Uttalandet framfördes som ett led i den allmänna debatten, eftersom länsstyrelsernas och förvaltningsrättens bedömningar skilde sig åt markant. Uttalandet om vargstammens storlek tog sin utgångspunkt i Naturvårdsverkets rapport. Granskningen ger inte anledning till något uttalande av utskottet.

Lite mer tid behöver jag ägna åt Ebba Buschs uttalanden i diverse medier om hållningen gentemot Israel i samband med kriget mot Hamas. Anmälaren tolkar det som ett ifrågasättande av regeringens uttalade linje i förhållande till Israel och som att regeringens faktiska utrikespolitiska linje blir otydlig.

Utskottets utredning har bland annat berört vilken dignitet titeln vice statsminister medför. Ur konstitutionell synpunkt skiljer den sig inte från andra statsråds titlar. Enligt en av promemoriorna i ärendet innebär titeln att Ebba Busch vid förhinder för statsministern fullgör hans uppgifter i egenskap av ställföreträdare. Titeln har dock angetts ge fördelar i internationella sammanhang.

Uttalanden om utrikespolitik kan vara känsliga. Det är framför allt statsministerns och utrikesministerns uttalanden i sådana frågor som anger Sveriges officiella politik på området. Utskottet ser det som lämpligt att alla statsråd gör en avstämning gentemot regeringens officiella hållning innan de uttalar sig på utrikespolitikens område.

I det aktuella fallet framgår det av inläggen på Facebook och Instagram att Ebba Busch gjorde dessa uttalanden i egenskap av partiledare. De uppräknade åtgärderna för att öka trycket på Hamas utgör Kristdemokraternas syn på sådant som skulle kunna bli aktuellt. Granskningen ger därmed inte anledning till något uttalande av utskottet.

Fru talman! Bistånds- och utrikeshandelsministerns agerande i fråga om stöd till UNRWA är ett annat ärende som har granskats. Granskningen bottnar i att Sidas tjänstemän i en rapport kom fram till att UNRWA var den organisation som hade bäst resurser och möjligheter att verka i Gaza. Trots det valde Sidas ledning att fatta ett annat beslut och i stället förmedla bistånd för nödhjälp via andra organisationer. Ett antal sms mellan den dåvarande statssekreteraren och Sidas generaldirektör ingår i utredningsunderlaget.

Regeringen styr de statliga förvaltningsmyndigheterna genom kollektivt beslutsfattande och kan meddela direktiv till myndigheterna i linje med gällande rätt. Regeringen kan däremot inte bestämma hur en förvaltningsmyndighet i ett särskilt fall ska besluta i ett ärende som rör myndighetsutövning mot en enskild eller mot en kommun eller som rör tillämpning av lag. I sådana fall är myndigheterna självständiga i sitt beslutsfattande.

I regleringsbrevet för 2024 angavs att 400 miljoner kronor kunde utbetalas till UNRWA efter rekvisition. Den 29 oktober 2024 antog Israel en lag som syftade till att förbjuda UNRWA:s verksamhet på israeliskt territorium och som förbjöd kontakter mellan UNRWA och israeliska myndigheter. Den 19 december 2024 beslutade Sveriges regering att avsluta kärnstödet till UNRWA. Bland annat beaktades organisationens operativa kapacitet i Palestina efter det beslut som Israel fattat.

I regleringsbrevet för 2025 fanns UNRWA inte längre med. Däremot angavs att upp till 800 miljoner kronor skulle avsättas för fördelning till den humanitära krisen i Gaza och i regionen enligt framtida beslut av regeringen. Så har också skett via ett antal centrala aktörer såsom FN:s livsmedelsprogram, World Food Programme, FN:s barnfond Unicef, FN:s befolkningsfond, UNFPA, och Internationella rödakorskommittén.

Trots regeringens beslut informerade Sida om sin bedömning av den operativa miljön för UNRWA i Palestina och Gaza vid ett möte mellan statssekreteraren och generaldirektören. Generaldirektören tog upp regeringens beslut att avsluta kärnstödet till UNRWA och frågade om det pågick något arbete med att ompröva beslutet. Så var inte fallet.

Två dagar senare, den 15 maj 2025, trädde en ny instruktion för Sida i kraft. Av den framgår bland annat att myndigheten ska bidra till att genomföra regeringens biståndspolitik och betala ut ekonomiska bidrag i enlighet med de strategier som regeringen beslutat om för svenskt utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd. Samma dag tog statssekreteraren kontakt med generaldirektören via sms och hänvisade till att biståndet ska harmoniera med svensk utrikespolitik enligt den nya förordningen. Den 19 maj tog generaldirektören kontakt med bistånds- och utrikeshandelsministern och överlämnade vid ett möte dagen efter den aktuella promemorian.

Regeringens utrikespolitiska mål kommer till uttryck i utrikesdeklarationen och i de tematiska och regionala biståndsstrategier som regeringen beslutar om i andra regeringsbeslut samt i Sidas regleringsbrev. Utskottet konstaterar att utrikespolitiken kan formuleras och komma till uttryck på en rad olika sätt. Därigenom förutsätts myndigheten på ett förhållandevis brett sätt kunna avläsa och tolka den inriktning och ram som ska gälla för verksamheten. Detta blir inte minst tydligt vid större förändringar i utrikespolitiken. Det som framkommit i granskningen i denna del ger inte anledning till något uttalande av utskottet.

Det är samtidigt väsentligt att de informella kontakterna inte går utanför den formella ramen för myndighetens verksamhet och att dessa kontakter är mer inriktade på information än på styrning. Utskottet understryker vikten av dokumentation från dialoger och noterar i sammanhanget att statssekreteraren har gett uttryck för att hon inte velat få in någon rapport från Sida angående myndighetens bedömning av UNRWA:s förmåga att agera i Gaza, vilket är anmärkningsvärt. Detta synsätt delas inte av bistånds- och utrikeshandelsministern, som tvärtom har uttryckt att han är positiv till att Sida löpande lämnar in underlag med bedömningar.

Herr talman! Säkerhetsbristerna i Lantmäteriet har sedan de först uppdagades i medierna våren 2024 fått stor uppmärksamhet, och ärendet har växt efter hand. Det är därför av vikt att bedöma infrastruktur- och bostadsministerns och departementets agerande utifrån den kunskap som fanns vid respektive tidpunkt och inte utifrån det vi vet i dag.

När departementet den 26 mars 2024 fick information om säkerhetsincidenten, som innebar att handlingar lämnades ut från kundtjänst utan föregående sekretessprövning, fick departementet samtidigt information om att detta hade upphört med omedelbar verkan och hade anmälts till Säkerhetspolisen. Statssekreteraren informerades muntligen samma dag, och han i sin tur informerade statsrådet.

Eftersom Lantmäteriet hade gjort en anmälan till Säkerhetspolisen och infört en ordning där akterna sekretessprövas innan de lämnas ut gjordes bedömningen att inga omedelbara åtgärder behövde vidtas från Regeringskansliets eller regeringens sida. Departementet följde därefter löpande, via möten och telefonkontakter, myndighetens arbete med att komma till rätta med de förlängda handläggningstiderna.

Den 7 maj 2024 genomfördes ett sådant uppföljningsmöte på tjänstemannanivå. Lantmäteriets säkerhetsskyddschef nämnde då att det också kunde finnas säkerhetskänslig information i databasen Arken, där många kunder hade direktåtkomst. Samma dag hade Lantmäteriet kontakt med Fortifikationsverket och senare med Försvarsmakten och löpande kontakter med Must. Varje myndighet ansvarar sedan för sina skadeanalyser och åtgärder.

Den 17 maj, tio dagar senare, återkom myndigheten i fråga om den identifierade risken genom en telefonkontakt med en tjänsteman på departementet. Samma dag informerade Lantmäteriets styrelse samma tjänsteman om att det skulle hållas ett extra styrelsesammanträde den 22 maj, fem dagar senare.

Den 21 maj informerades Andreas Carlsons statssekreterare av tjänstemän i departementet och har därefter löpande hållits informerad.

Styrelsen beslutade vid mötet den 22 maj att stänga Arken. Departementet hade kontakt med Lantmäteriet under tiden mellan beslutet och nedstängningen den 24 maj. Nedstängningen skulle ske så snabbt som möjligt, men för att minimera skadeverkningarna behövde myndigheten säkerställa att den inte skulle påverka andra system negativt.

Samma dag som beslutet fattades, den 22 maj, informerades ansvarigt statsråd.

På morgonen den 24 maj, den dag stängningen genomfördes, informerades Statsrådsberedningen på tjänstemannanivå, statsministerns statssekreterare och Statsrådsberedningens pressenhet. I samband med detta informerades även statsministern.

Den 25 maj redovisades händelsen i det dagliga utskicket till Regeringskansliet, kriskoordineringskansliet och den nationelle säkerhetsrådgivaren, som därefter hölls informerad. Den har därefter varit föremål för diskussion inom ramen för den löpande kontakten med Försvarsdepartementet och dess myndigheter.

Vid varje tillfälle därefter då departementet träffat Lantmäteriet med anledning av säkerhetsbristerna har frågan ställts om myndigheten ser behov av någon form av stöd från Regeringskansliet eller något beslut av regeringen för att komma vidare i sitt arbete. Något sådant behov av stöd har inte uttryckts från Lantmäteriet.

Under hösten 2024, alltså omkring ett halvår efter dessa händelser, gjorde Expressen en granskning som byggde på information från tidigare medarbetare i Lantmäteriet. Där beskrevs interiörer från myndigheten som Regeringskansliet saknade kännedom om innan de publicerades. Bland annat uppgavs att det före händelserna under våren 2024 internt hade varnats för att Arken innehöll säkerhetskänslig information.

Med anledning av detta kallades generaldirektören till möte med statsrådet och statssekreteraren den 25 november och den 3 december 2024, samt med Lantmäteriets styrelseordförande och vice ordförande den 4 december. Detta ledde till att generaldirektören den 6 december meddelades att hon inte längre hade regeringens förtroende att leda det arbete som krävdes för att återställa tilltron till Lantmäteriet och säkerställa myndighetens viktiga funktioner.

Regeringen tillsatte 2025 en utredning för att granska Lantmäteriets arbete med informationssäkerheten. Där konstaterades att säkerhetsbrister i Arken hade diskuterats internt på Lantmäteriet sedan 2018. Detta rapporterades dock inte till ministern förrän i november 2024.

Ytterligare en säkerhetsskyddsincident uppdagades våren 2025. Den 2 april gjorde Lantmäteriet en ny anmälan till Säkerhetspolisen, som Lantmäteriet informerade Landsbygds- och infrastrukturdepartementet om den 8 april. Det gällde nu handläggningssystemet Sfären, som omfattar handläggning av förlorade pantbrev och inskrivningsakter. Lantmäteriet bedömde att det kunde finnas uppgifter som omfattades av sekretess, men sannolikt hade inte någon utanför myndigheten fått del av uppgifterna.

Samma dag informerade tjänstemannen andra berörda i departementet, bland annat statssekreteraren. Ett möte hölls där statssekreteraren deltog, och myndigheten uppgav att inga handlingar lämnats ut från systemet utan sekretessprövning. Statsrådet informerades samma dag, liksom statsministerns statssekreterare och Statsrådsberedningen på tjänstemannanivå.

Utskottet konstaterar att rutinerna har följts i förhållande till och inom Statsrådsberedningen. Samtidigt kan det ifrågasättas om de befintliga rutinerna motsvarat kraven, med hänsyn till den verksamhet som Lantmäteriet bedriver. Även om information tidigt getts på myndighetsnivå borde även Försvarsdepartementet ha informerats om säkerhetsbristerna tidigare än vad som nu skedde. När det gäller denna del påtalar utskottet en brist.

Effekterna av säkerhetsläckorna är svåra att överblicka. Såväl känsliga som skyddade personuppgifter kan förekomma i akterna. Varje berörd myndighet behöver göra en risk- och konsekvensanalys. Akter med känd försvarssekretess förvaras dock i ett annat register – det ska understrykas. Men det kan ha förekommit att fastigheter som varit öppna men i ett senare skede blivit säkerhetsklassade har legat kvar i det öppna arkivet.

Konsekvenserna för brukarna är bland annat kraftigt förlängda tider för att få ut handlingar, när varje ärende ska sekretessprövas.

I debatten förekommer jämförelser med transportstyrelseärendet från 2018 års granskning – en i mina ögon orimlig jämförelse då det finns stora olikheter mellan ärendena.

I det fallet gjordes med berått mod en outsourcing där personuppgifter om svenska medborgare medvetet lämnades ut till ett annat land. Redan i slutet av 2015 framkom information som visade på allvaret i situationen, och Försvarsdepartementet informerades av Justitiedepartementet i februari 2016. Först i december 2016 fick dock Statsrådsberedningen information om outsourcingen, och efter ytterligare några veckor fick statsministern informationen, det vill säga ett år efter det att informationen framkommit.

I det nu aktuella fallet gavs i april information på tjänstemannanivå om att problem upptäckts och åtgärdats. I början av maj nämndes att det kunde finnas fler problem. Två veckor senare bekräftades dessa. Styrelsen kallades in till ett extra möte två dagar senare, då beslut om nedstängning fattades. Denna genomfördes ytterligare två dagar senare. Samma dag informerades ansvarigt statsråd, och följande morgon informerades såväl Statsrådsberedningen som statsministern. Skillnaden i hur snabbt man agerade är påfallande.

Utredningen visar också att brister diskuterats inom Lantmäteriet sedan 2018. Det är olyckligt att informationen inte förefaller ha nått tidigare regeringar – det finns uppgifter om att den gjort det. Peter Eriksson, Per Bolund, Märta Stenevi och Johan Danielsson var ministrar under mellanperioden. Företrädare för majoriteten uttryckte önskemål om att kalla dem till utfrågning av KU för att få veta hur mycket de egentligen kände till, men så blev inte fallet efter att oppositionen opponerat sig.

Om kritik gällande myndigheters tystnadskultur riktas mot det statsråd som efter ett och ett halvt år får information och agerar enligt regelverket slår det rimligen tillbaka mot de tidigare statsråd under vilkas ledning denna tystnadskultur har tillåtits växa fram.

När det gäller tjänstemannauppropet delar jag den bedömning som Ulrik Nilsson beskrev. Ärendet sköttes på förvaltningsnivå enligt regelboken. En kommentar från ansvarigt statsråd hade kunnat uttrycka vikten av tjänstemäns saklighet och opartiskhet oavsett vilken regering som för tillfället valts av folket. Det finns dock inget sådant författningsmässigt krav.

Fru talman! Jag ska under det här avsnittet kommentera några av de ärenden utskottet har granskat och börjar med utredningen av energi- och näringsministerns agerande i förhållande till interpellationsinstitutet.

Interpellationsinstitutet är en del i riksdagens kontrollmakt och ger en riksdagsledamot möjlighet att ställa interpellationer och frågor till ett statsråd om sådant som rör statsrådets tjänsteutövning. En interpellation ska besvaras inom två veckor. Om ett svar inte kan lämnas inom denna tid ska statsrådet meddela kammaren skälen till detta. Det finns ingen formell skyldighet för ett statsråd att besvara frågor eller interpellationer, men det hör till undantagen att så inte sker.

Statsrådsberedningens promemoria Interpellationer, skriftliga frågor och information till riksdagen innehåller riktlinjer för besvarandet. Där anges att bland annat arbetsanhopning, utlandsresa och sjukdom kan utgöra skäl för att svar fördröjs.

Av utskottets utredning framgår att energi- och näringsministerns arbetsbelastning under den aktuella tiden var anmärkningsvärt hög. Samtidigt som energisamtal med oppositionen gick in i en mycket intensiv fas hade Northvolt försatts i konkurs, vilket föranledde omfattande arbetsinsatser med många oförutsedda och brådskande inslag för energi- och näringsministern.

Det framhålls i svaret från Regeringskansliet att energi- och näringsministern regelmässigt bokar upp tider för interpellationsdebatter i kalendern, och hon är angelägen om att respektera tiderna, då hon anser att interpellationsinstrumentet är betydelsefullt. Den aktuella arbetssituationen innebar dock att hon hade möjlighet att förbereda endast två debatter den aktuella dagen men med kort varsel blev tvungen att skjuta upp två andra debatter.

Utskottet framhåller att interpellations- och frågeinstituten är en viktig del av riksdagens kontrollmakt. Utskottet invänder inte mot bedömningen att energi- och näringsministerns arbetsbelastning var hög vid det aktuella tillfället men framhåller att det är av särskild vikt att statsråden endast i undantagsfall och om det finns synnerliga skäl underlåter att besvara en interpellation eller fråga. Fördröjda svar ska undvikas så långt som möjligt.

Ärendet bedöms inte som en brist, utan detta ska ses som ett medskick till Regeringskansliet.

Fru talman! Infrastruktur- och bostadsministerns hantering av Gotlandstrafiken och de höga biljettpriserna under senare år har också utretts. I utredningen av ärendet konstaterar utskottet att regeringen under våren 2026 gav Trafikverket i uppdrag att utreda vilka möjligheter som ges inom ramen för nuvarande färjetrafikavtal att påverka biljettpriserna under pågående avtalsperiod. I vårändringsbudgeten för 2026 har regeringen föreslagit ett stöd för resor till och från Gotland för personer som är folkbokförda på Gotland.

Ärendet ses inte som ett bristärende.

Fru talman! Den 4 december 2025 beslutade regeringen att upphäva förordningen om statsbidrag till kooperativ utveckling. I en anmälan begärs att utskottet granskar vilket beredningsunderlag energi- och näringsministern hade för beslutet. Av utredningen framkommer att regeringen hämtade in ett yttrande från Tillväxtverket innan den beslutade att upphäva förordningen.

Statens budget är ettårig. Riksdagen bestämmer därmed för ett år i taget om det bör anvisas medel för ett ändamål. Efter att den aktuella förordningen har upphört att gälla kommer stöd till kooperativ utveckling fortsatt att kunna lämnas inom ramen för utgiftsområde 24 Näringsliv, enligt svar som ministern givit i interpellationer.

Granskningen ger inte anledning till något uttalande av utskottet.

Fru talman! Sveriges förpliktelser i relation till Israel och Palestina samt kriget i Gaza är också en fråga som utskottet har granskat. Det gäller om regeringen och utrikesministern levde upp till Sveriges internationella förpliktelser och konventionsåtaganden under 2024 och 2025.

Utredningen visar att domstolspraxis från ICJ, FN:s främsta rättskipande organ, och uttalanden i den juridiska doktrinen avgör den närmare innebörden av en tredje stats folkrättsliga skyldighet att agera för att förebygga folkmord utifrån omständigheterna i det enskilda fallet, bland annat vilken möjlighet staten har att påverka situationen.

I granskningen har det framkommit att regeringen bedömer att Sverige har levt upp till sina folkrättsliga förpliktelser. Bland annat har regeringen kontinuerligt uppmanat alla parter att följa den internationella humanitära rätten och har fokuserat på ett ökat humanitärt bistånd och humanitärt tillträde.

Regeringen ser med oro på de begränsningar som hindrar internationella icke-statliga organisationer från att verka samt anför att det är Israels folkrättsliga skyldighet att säkerställa obehindrat, säkert och varaktigt humanitärt tillträde.

Det som framkommit i granskningen ger inte anledning till något uttalande från utskottet.

Fru talman! Jag vill också säga några ord, ganska många till och med, om Sveriges överenskommelse med Somalia om bistånd och migration. Det är en fråga som har föranlett tre olika granskningsanmälningar, efter att olika uppgifter figurerat i medierna.

Utskottet har från Utrikesdepartementet tagit emot omfattande promemorior, som delvis omfattas av utrikessekretess. Utskottet har också hållit utfrågningar av tidigare generaldirektören för Sida, Jakob Granit, statssekreterare Diana Janse, migrationsminister Johan Forssell, som tidigare var bistånds- och utrikeshandelsminister, och hans efterträdare i den senare rollen, Benjamin Dousa.

Delar av utfrågningarna hölls bakom stängda dörrar på grund av sekretess i ärendet. Av detta skäl kan inte allt som granskningen omfattat redovisas offentligt.

Mycket uppmärksamhet har ägnats åt den så kallade överenskommelsen med Somalia. Därvidlag kan utskottet konstatera att flera olika ord har använts för att beskriva den och att ett och samma ord har getts olika innebörd. Detta riskerar att skapa oklarheter och olika förväntningar.

Överenskommelsen innehåller inga rättsligt bindande förpliktelser för Sverige – det är alltså inte Sveriges regering som gjort den – och utgör inte någon internationell överenskommelse, utan det är en informell överenskommelse.

När det gäller den process som ledde fram till överenskommelsen förefaller olika delar av den svenska förvaltningen inte ha varit fullt ut samordnade. Sida såg sig i ett tidigt skede ha vissa begränsningar i sina möjligheter att bereda och besluta om biståndsinsatser för genomförandet av överenskommelsen. Det kan inte uteslutas att tydligare styrning i ett tidigare skede av Sida hade underlättat.

I maj 2025 kom ett beslut av regeringen om regleringsbrevsändring, som möjliggjorde den aktuella biståndsinsatsen i väntan på att en ny strategi arbetades fram.

I anslutning till denna process förklarades biståndsrådet vid Somaliasektionen persona non grata.

När det gäller kontroll och uppföljning av biståndsinsatserna via Världsbanken och UNDP och stödet till IOM ska respektive samarbetsorganisation säkerställa att stödet används på ett korrekt sätt. Svenska myndigheter ska följa och ta del av rapporter om hur biståndet används och vid behov vidta åtgärder för att förhindra att biståndsmedel används på ett sätt som står i strid med gällande regelverk.

Regeringen och utskottet har tagit del av återrapportering från de anställda experterna, som tjänstgjort inom olika fält för att stärka landets förmåga. Det var alltså inga spöktjänster, vilket har påståtts.

Uppföljningen ger inte anledning till någon kommentar av utskottet. Det är ett ärende där majoriteten i utskottet inte uttalar någon brist. Det som anförs i slutsatserna ska ses som medskick till Regeringskansliet.

Fru talman! Som framgått av tidigare talares anföranden har konstitutionsutskottet haft en ovanligt lång, omfattande och delvis snårig process med årets granskning av statsrådens tjänsteutövning.

Vi startade redan före jul och har haft fler utfrågningar av statsråd och andra befattningshavare än vanligt, åtminstone under den här mandatperioden, för att kasta ljus över frågorna. Några statsråd har dessutom fått komma tillbaka då alla frågor inte hann ställas innan arbetet i riksdagens kammare skulle inledas för dagen och andra offentliga sammanträden måste avslutas. Mängden handlingar har också varit exceptionell liksom det faktum att många av dem varit sekretessbelagda och bara har kunnat läsas på plats på kansliet.

Utan att avslöja för mycket om utskottets inre liv – det har kommit en del glimtar här under dagen – har det från start varit uppenbart att årets arbete i hög grad har påverkats av att det är val i höst. Redan i början av hösten kunde vi utläsa från medierna att det fanns en agenda att trotsa tidigare beslut om bordläggning av vissa granskningsärenden, beslut som hade fattats för att hålla ett respektavstånd för ärenden som är föremål för en pågående rättslig process.

Utskottets arbete med övriga ärenden har dock givit rikhaltiga möjligheter att grotta ned sig i dokument och annat skriftligt material. Regeringskansliet har i sedvanlig ordning bistått med underlag och svar på frågor. Vidare har nedteckningar av många timmars utfrågningar gett utskottet ett omfångsrikt material att grunda sin analys och sitt ställningstagande på. Utöver det som finns i de offentliga handlingarna hade utskottet också några timmars utfrågning om sekretessbelagda delar i vissa ärenden.

Trots den något snåriga processen är det med stor tillfredsställelse vi kan konstatera att utskottet är enigt om alla formuleringar i betänkandet. Däremot är det djupt beklagligt att utskottets ledamöter inte lyckats enas om hur de gjorda bedömningarna ska kategoriseras – om ett ärende bedöms uppvisa någon form av brist eller om utskottets formuleringar ska tolkas som att ingen brist påvisas men att utskottet gör vissa medskick till Regeringskansliet för framtiden. Av vissa ärenden framgår dock att utredningen inte ger anledning till något uttalande från utskottet. Om dessa finns enighet.

Fru talman! Även om betänkandets inledning innehåller en sammanfattning av samtliga ärenden avvaktar jag till respektive avsnitt med att kommentera granskningarna i sig, alltså tvärtemot hur en tidigare ledamot valde att disponera sin talartid här under dagen.

Utskottets vice ordförande Mats Green har redogjort väl för de ärenden där utskottet har konstaterat bister och för de avvägningar som gjorts. Därmed tackar jag för ordet under det här avsnittet.

Fru talman! Riksdagen beslutade 2023 att tillsätta en utredning om stödet till den parlamentariska beslutsprocessen och ledamotskapet i riksdagen efter ett tillkännagivande från konstitutionsutskottet, som flera tidigare talare har varit inne på. I oktober 2023 beslutade riksdagsstyrelsen om att sammankalla en parlamentariskt sammansatt kommitté med uppdrag att utföra utredningen. Jag själv fick äran att ingå i denna kommitté.

I mars 2025 redovisade utredningen uppdraget i betänkandet Ledamoten i fokus. 2023 års riksdagsutredning – stödet till det parlamentariska arbetet och ledamotskapet (2024/25:URF1). Betänkandet stöddes av en enig parlamentarisk kommitté.

I dagens betänkande hanteras även förslag från två andra utredningar som också har nämnts här tidigare.

Förslagen i betänkandet berör en rad olika frågor, exempelvis tillvägagångssättet vid val av talman och vice talmän, nivån på det så kallade Stockholmstraktamentet, avräkningsregler för avgångna riksdagsledamöter och säkerheten i riksdagens kammare.

Den 27 mars 2026 överlämnade riksdagsstyrelsen framställningen Den parlamentariska processen med ledamoten i fokus. I den har riksdagsstyrelsen bland annat tagit ställning till förslagen från den parlamentariska kommittén som jag nämnde tidigare. Mina kollegor i utskottet har i stora drag redan redogjort för innehållet, och jag kommer inte att ta tid till det.

I vissa avseenden har dock riksdagsstyrelsen föreslagit andra åtgärder än vad kommittén har föreslagit. Kristdemokraterna har därför skrivit ett särskilt yttrande, som även Liberalerna och Vänsterpartiet har anslutit sig till. Jag ska här redovisa vad det särskilda yttrandet går ut på.

Riksdagsstyrelsen ser inte något behov av att tillsätta en särskild beredningsgrupp för budgetfrågor, vilket kommittén hade förslagit. Utredningen tog i sitt förslag om en budgetberedning – med representanter för samtliga partier i riksdagen – hänsyn till att alla partier inte ingår i riksdagsstyrelsen och därmed saknar yrkande- och beslutsrätt, även om gruppledarna för de partier som inte ingår i riksdagsstyrelsen är adjungerade. Riksdagsstyrelsens förslag om att i ett tidigt skede involvera styrelsens ledamöter i budgetprocessen och vid vissa tillfällen förlänga styrelsens möten förändrar inte det förhållandet att vissa partier med en sådan ordning fortfarande saknar yrkande- och beslutsrätt när det gäller budgetfrågor.

Vidare föreslår riksdagsstyrelsen en annan utformning av stödet till riksdagens partigrupper än vad 2023 års riksdagsutredning gjorde. I den föreslogs en fördelningsnyckel mellan basstödets grundbelopp och tilläggsbelopp som tog hänsyn till de grundkostnader som ligger på samtliga partier oavsett storlek. Riksdagsstyrelsen föreslår att basstödet till riksdagens partigrupper ska höjas, men vi anser att basstödets storlek i förhållande till mandatstödets storlek behöver utgöra en större andel av partistödet då alla partier har samma grundresurser för det politiska arbetet i riksdagens utskott. I riksdagsstyrelsens framställan föreslås dock en fördelning där de mindre partierna relativt sett missgynnas, vilket är beklagligt. Vidare föreslås att basstödet fortsättningsvis genom en koppling till gällande prisbasbelopp årligen ska justeras utan behov av återkommande lagändringar, vilket vi däremot anser vara ett bra förslag.

Vi välkomnar att riksdagsstyrelsen föreslår en fördjupad analys av frågor om stärkt säkerhet för riksdagens ledamöter. Vi vill dock se ett utökat och öronmärkt partistöd till politiska partier för att stärka säkerhetsfrågorna för riksdagens ledamöter. Ekonomiska medel har tillförts Riksdagsförvaltningens säkerhetsenhet och Säkerhetspolisen under senare år för arbetet med ledamöternas säkerhetsfrågor. Motsvarande behöver göras för de politiska partierna för att skapa förutsättningar för ett bra samspel i frågorna mellan riksdagens säkerhetsenhet, Säkerhetspolisen och partierna. Detta är dock en fråga för kommande utredningar.

Med detta tackar jag för ordet och yrkar bifall till förslaget i betänkandet.

Herr ålderspresident! För min del är det inte sista anförandet i kammaren. Det kommer fler både i eftermiddag och på måndag i min roll som ledamot i konstitutionsutskottet. Men som biståndspolitisk talesperson för Kristdemokraterna är det efter fem år min sista debatt.

Även jag vill tacka kollegorna i utskottet – oavsett partifärg – för ett gott samarbete och ett i de flesta fall gemensamt engagemang, även om det kan ha tagit sig lite olika uttryck. I det vill jag inkludera den tidigare ordföranden, som alldeles nyss satt här som tjänstgörande talman, Kenneth G Forslund, och självklart också det mycket kompetenta kansliet med all dess dedikation till uppgiften.

En grundläggande utgångspunkt för det svenska humanitära biståndet måste vara att snabbt och effektivt kunna rädda liv och hjälpa människor som har drabbats av olika humanitära kriser med rent vatten, mat, värme och mediciner. Det kan exempelvis handla om naturkatastrofer eller konflikter som tvingar människor på flykt.

Sverige är en av världens främsta humanitära givare. Det svenska humanitära biståndet uppgick 2024 till totalt 9,4 miljarder kronor. Det är nästan en femtedel av den svenska biståndsbudgeten. Merparten hanteras av Sida, som förmedlar stöd till utvalda samarbetspartner som genomför de humanitära insatserna runt om i världen.

Ämnet för dagens debatt är Riksrevisionens granskning av det svenska humanitära biståndet, hur Sida väljer ut sina samarbetspartner, hur medlen fördelas och hur insatserna följs upp.

Valet av samarbetspartner är betydelsefullt, för som medmänniskor men också som skattebetalare vill vi ju att våra biståndsmedel ska räcka till att så många som möjligt får så god hjälp som möjligt att överleva den aktuella krisen och komma tillbaka till ett normalt liv. Det är då en fördel att Sida samarbetar med partner som verkar i olika delar av världen och har upparbetade kontakter med lokalsamhällena och därmed tillträde till områden som ofta är i riskzonen för att drabbas av naturkatastrofer eller konflikter.

Riksrevisionen beskriver att Sida har utvecklat en tids- och resurskrävande process för att välja strategiska samarbetspartner och fördelning av bistånd mellan dessa. Denna process följs av ytterligare bedömningar, ofta flera per år. Riksrevisionen påpekar att det är möjligt att fatta väl grundade beslut genom förenklade processer, inte minst ur perspektivet att många stöd går till samma kriser och samma partner år efter år. Då behöver man inte efterfråga samma typer av uppgifter gång på gång.

En annan sak som Riksrevisionen påpekar är att Sidas beslutsfattande inte är tillräckligt transparent när det gäller deras val av strategiska humanitära samarbetspartner och fördelning av bistånd. Det är något som jag som biståndspolitisk talesperson mött många gånger i mina möten med civilsamhällesorganisationer. På vilka grunder blev den ena eller den andra organisationen utvald eller var den plötsligt inte längre aktuell som förmedlare av svenskt bistånd, trots många års gott samarbete? Ett sådant exempel är Act Svenska kyrkan som för en tid sedan förlorade sitt samarbetsavtal inom den humanitära strategin.

Det måste finnas en tydlighet i vilka kriterier Sida utgår från för att sålla fram tänkbara samarbetspartner, hur man graderar olika kvaliteter när man bland dem väljer ut vilka man slutligen skriver avtal med och hur stora belopp respektive organisation får förmedla till behövande. I dag vilar sådana fördelningsnycklar i dunkel.

I regeringens skrivelse som svar på Riksrevisionens påpekanden anger regeringen att den i huvudsak delar de övergripande iakttagelserna och slutsatserna och instämmer i att det finns utrymme för effektivisering i Sidas hantering genom förenkling av processer i valet av samarbetspartner och fördelning av det humanitära biståndet.

Regeringen instämmer också i Riksrevisionens iakttagelse att Sida behöver se över sitt beslutsfattande avseende de förvaltningsrättsliga principerna om att ärenden ska ha tydliga motiveringar och vara transparenta när beslut fattas samt med grunden för beslutet. Likaså instämmer regeringen i att uppföljningen av det humanitära biståndet bör systematiseras. Sida behöver säkerställa att fördelningen av personalresurserna på utlandsmyndigheterna är ändamålsenlig i syfte att kunna följa och utvärdera insatserna. Det tolkar jag som att det finns en möjlighet för Sida att effektivisera det administrativa arbetet på kontoret och ge fler anställda möjlighet att följa upp biståndet på plats genom utlandsstationeringar.

Herr ålderspresident! Ett tecken på att regeringen och Riksrevisionen är samstämmiga i analysen är att regeringen i sin strategi för det humanitära stödet som trädde i kraft den 1 september 2025 skriver att transparens och effektivitet men även nytänkande ska stå i fokus vid val av partner och upprättande av nya partnerskapsmodeller och tekniska verktyg för verksamheten. Vikten av att partnerorganisationerna har god kunskap om de sammanhang de verkar i understryks.

I strategins årliga redovisning ska resultat och effekter av stödet redovisas, inklusive på aggregerad nivå. Resultatredovisningen ska också inkludera en väl underbyggd analys av hur strategin har bidragit till att motverka förvärrade eller nya katastrofer och kriser. Allt detta ska ske i syfte att säkerställa att stödet når fram till de mest utsatta, för att rädda liv, lindra nöd och upprätthålla mänsklig värdighet även i världens mest bortglömda och underfinansierade humanitära kriser.

Det är värt att notera att i denna strategi för humanitärt bistånd refererar regeringen direkt till reformagendan, som ju ligger till grund för alla strategierna, och visar därmed att utvecklingsbistånd och humanitärt bistånd går hand i hand, något som man var inne på i ett tidigare replikskifte här i dag.

Jag läser ur den humanitära strategin: För att minska de humanitära behoven och pressen på det humanitära systemet understryks i reformagendan för svenskt bistånd, Bistånd för en ny era – Frihet, egenmakt och hållbar tillväxt, vikten av att verka för att utvecklingsaktörer, inklusive Världsbanken och regionala utvecklingsbanker, ytterligare stärker sin närvaro och sitt engagemang och upprätthåller grundläggande samhällstjänster i sköra stater och konfliktområden där humanitära kriser pågår samt att bygga motståndskraft, inte minst i utdragna humanitära kriser, genom utvecklingsfinansierad klimatanpassning i utsatta samhällen.

Föregripande åtgärder ska också inkludera åtgärder för att bygga kapacitet, reducera och förhindra kriser såsom tidiga varningssystem, riskreducering och katastrofberedskap genom utvecklingsfinansiering. Långsiktiga insatser inom utvecklingsbiståndet bygger motståndskraft, stabilitet och möjligheter genom demokrati och tillväxt. Det skapar förutsättningar för människor att bygga en framtid i sina hemländer.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.

(Applåder)

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på motionerna.

Detta är ett omfattande betänkande med mängder av motioner, vilket en del tidigare talare också har varit inne på. Även jag kommer att fokusera på just de delar som känns särskilt viktiga och angelägna för mig och Kristdemokraterna.

Det finns få institutioner kring vilka den folkliga uppslutningen är så stor som den är för monarkin och det svenska kungahuset. Alla är kanske inte uppvuxna med en lika rojalistisk mamma som jag är, men även många av dem som officiellt skulle vilja se Sverige som en republik har svårt att förneka att kungahuset betyder mycket för svensk sammanhållning och för spridandet av goodwill för Sverige internationellt. Ett av de större partierna i riksdagen har till och med inskrivet i sitt program att man vill avskaffa monarkin, men jag har aldrig hört dem prata om det offentligt.

Bland motionerna i detta betänkande kan man se både de som de facto vill införa republik och de som vill öka statschefens makt, exempelvis genom att statschefen återigen ska bli den som föreslår statsminister för riksdagen. Jag vet inte vad talmannen säger om det.

Kristdemokraterna menar att det rådande statsskicket har stor legitimitet och att kungahuset har stor betydelse för att både skapa nationell samling, inte minst i kristider, och bidra till att förgylla den mest alldagliga verksamhet som föräras ett studiebesök eller kunglig närvaro vid en invigning. Självklart ska Sverige hålla fast vid monarkin!

I detta betänkande behandlas även frågor om medlemskapet i EU. Kristdemokraterna är varma anhängare av EU. Det bör noteras att de så kallade EU-fäderna – fransmannen Robert Schuman, italienaren Alcide De Gasperi och tysken Konrad Adenauer – alla var kristdemokrater. I ljuset av de totalitära regimer som hade förött Europa under andra världskriget såg de behovet av att bygga fred genom frihandel.

Med tullfri handel och fri rörlighet för arbetskraft och varor skulle fred och välstånd växa och motivera till att lösa konflikter med hjälp av fredliga förhandlingar i stället för med krig, som hade varit Europas förbannelse i århundraden. Så här långt har EU-fädernas vision faktiskt uppfyllts. EU-länder har inte inlett krig mellan varandra utan har löst konflikter med fredliga medel.

Det som binder samman Europeiska unionen är inte bara strävan efter fred och frihandel utan framför allt den gemensamma värdegrunden: respekten för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstatens principer och respekten för de mänskliga rättigheterna. Samhällen ska kännetecknas av mångfald, icke-diskriminering, tolerans, rättvisa, solidaritet och jämställdhet mellan kvinnor och män. EU:s rättighetsstadga beskriver de fri- och rättigheter som EU erkänner att varje människa har: tankefrihet, religionsfrihet, yttrandefrihet, mötesfrihet, rätt till skyddat privatliv och barns rätt till skydd och omvårdnad.

De årliga uppföljningar som görs är viktiga för att sätta fokus på hur medlemsländerna lever upp till det man har undertecknat. Som en följd av dessa granskningar har Sverige inrättat Institutet för mänskliga rättigheter, som fristående granskar hur staten och dess institutioner lever upp till mänskliga rättigheter.

Vi har också här i kammaren beslutat om en vilande grundlagsändring för att stärka domstolars oberoende och för att höja tröskeln och minska risken för att tillfälliga majoriteter ändrar våra svenska grundlagar och därmed underminerar demokratin. Med tanke på vad vi sett i vår omvärld och hur snabbt demokratin och rättsstaten kan monteras ned är detta mycket angelägna reformer för att skydda Sverige från liknande utveckling.

Herr talman! Tyvärr ser vi att det finns länder inom den europeiska gemenskapen som avlägsnar sig från dessa gemensamma värderingar. Det är därför viktigt att det genom EU-fördragets artikel 7.2 finns möjlighet att slå fast att överträdelser gjorts och att det finns olika former av sanktioner mot länder som inte rättar sig efter de gemensamt uppställda reglerna. Inte minst de verktyg som finns för att skydda rättsstatens principer är värdefulla för att upprätthålla en gemensam standard.

Detta är oerhört viktigt. Ett land som inte vill leva upp till de gemensamma värderingarna i den europeiska gemenskapen ska inte heller vara där. Det är bättre att genom sanktioner och böter förmå ett sådant land att antingen anpassa sig eller frivilligt lämna unionen än att det ska blockera arbetet för de andra medlemsländerna och för kandidatländerna, som inget hellre vill än att komma in i gemenskapen.

EU behöver samtidigt vara mer lagom och ska inte lägga sig i sådant som medlemsländerna själva hanterar bättre på egen hand. Ett sådant exempel är det svenska jord- och skogsbruket. På våra breddgrader verkar jord- och skogsbruket under helt andra förutsättningar än i medlemsländerna på kontinenten. Därmed behöver det också ha anpassade regelverk.

Herr talman! Med dessa reflektioner tackar jag för ordet.

Fru talman! I reformagendan för biståndet betonas vikten av långsiktighet, transparens och effektivitet. Kvalitet och tydligare redovisning av resultat är centralt.

I civilsamhällesstrategin lyfts kravet på transparens i Sidas process för att välja mottagande organisationer. Ett och ett halvt år efter regeringens beslut finns fortfarande frågetecken kring vilken fördelningsnyckel, vilka kriterier och vilken poängsättning Sida använder för att sålla fram vilka organisationer som ska få förmedla svenskt bistånd samt hur Sida kommer fram till de olika beloppsnivåerna, som kan variera kraftigt mellan organisationerna. Det finns också frågetecken kring varför Sida har börjat exkludera ett fåtal svenska CSO:er från sin normativa dialog.

Hur säkerställer regeringen att Sidas bedömning av vilka CSO:er som får avtal om att fördela bistånd sker på ett transparent, förutsägbart och rättssäkert sätt?

Fru talman! Som vi har konstaterat i tidigare debatter under dagen firades internationella kvinnodagen i söndags. Eftersom andra ledamöter har belyst hela bredden i dagens motionsbetänkande känns det lämpligt att jag i mitt anförande fokuserar på en fråga som i högsta grad handlar om kvinnors lika värde och rätten att slippa underordna sig ett patriarkaliskt och hedersrelaterat förtryck.

Jag syftar på det kvinnoförtryck som utgår från synsättet att kvinnors kroppar är orena och måste döljas för att inte förleda män – som om män inte skulle ha förmågan att behärska sina drifter och begär på samma sätt som man förväntar sig att kvinnan ska utplåna sina egna önskemål och underordna sig mannen. Inte nog med att håret ska vara täckt; det gäller även ansiktet och i vissa fall ögonen.

Detta extremistiska islamistiska synsätt och dess tillämpning, burkokrati som Ebba Busch kallar det, vill Kristdemokraterna förbjuda. Jag vill be er notera att vårt förslag om förbud gäller heltäckande klädsel som burka och niqab, inte enbart huvudduk, eller slöja som man säger i dagligt tal.

Det religiösa tvånget och kontrollen har spridit sig på senare år. Många som flydde islamistiska regimer för att komma till friheten i Sverige upplever att samma förtryck och kontroll har flyttat hit till våra svenska förorter. Soheila Fors, en iransk-kurdisk kvinna som har bott i Sverige i ett tjugotal år och som själv har upplevt och lämnat detta islamistiska förtryck, skrev häromdagen om en kvinna som hade kontaktat henne. Kvinnan hade sminkat sig och gått ut för att handla. När hon kom hem blev hon uppringd och tillsagd av bekanta att hon inte fick gå ut så eftersom det är ramadan.

Detta yttre tryck har gått så långt att dessa extremistiska krafter sexualiserar småflickor och vill tvinga barn i förskolor i Stockholm, Malmö och på andra orter att ha täckt hår. Man till och med kräver att svenska sekulära förskollärare ska se till att småflickor har håret täckt hela dagen, även under lek.

Hur går då ett burkaförbud ihop med religionsfrihet, en mänsklig fri och rättighet som vi ju värnar?

Religionsfrihet innebär såväl frihet att utöva sin religion som att byta religion och att inte ha någon religion alls. Europadomstolen har ett flertal gånger prövat frågan om slöjförbud när länder som Frankrike har infört förbud mot att bära klädsel som täcker ansiktet eller när studenter eller lärare i Turkiet har förbjudits att bära huvudduk.

Europadomstolens slutsats har upprepade gånger varit att inskränkningen i klädedräkt inte hindrar den enskilda personens möjlighet att utöva sin religion. När Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen i Sverige har prövat frågan om burkaförbud har man däremot landat i att det inte är möjligt i förhållande till Europakonventionen och svensk religionsfrihetslagstiftning enligt regeringsformen.

Jag noterar dock att både mitt eget och flera andra partier har ett stort engagemang för att markera tydligare mot det kvinnoförtryckande islamistiska förtrycket och införa förbud mot heltäckande klädsel.

Regeringen överlämnade den 24 februari i år propositionen En särskild straffbestämmelse mot psykiskt våld. Förslaget innebär att det ska bli straffbart att upprepat utsätta en annan person för kränkningar bland annat i form av otillbörligt tvång eller otillbörlig övervakning om kränkningarna har varit ägnade att allvarligt skada personens självkänsla. Straffet föreslås vara fängelse i högst fyra år. Just i dag går motionstiden ut.

Jag utgår därför från att frågan om straffbarhet för att tvinga någon att bära slöja och heltäckande klädsel kommer att kunna prövas under denna nya lag, även om vi i dag enligt gängse rutiner yrkar avslag på alla motioner.

Flickor och kvinnor i vårt fria Sverige ska inte behöva tvingas in under ett religiöst tvång som inskränker deras frihet att själva välja klädsel. Jag vill således yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Fru talman! Jag tackar återigen för möjligheten att utveckla de här frågorna och diskussionerna, som kräver mycket eftertanke.

Idén med biståndet är att det ska stötta människor och länder på ett sådant sätt att de så småningom klarar sig själva. Det var det jag var inne på i beskrivningen av sjukhuset som jag jobbat på. Man har under decennier gett olika typer av bistånd som bidragit till att det sjukhuset nu står på egna ben. Det behöver inte svenskt stöd längre, men vårt stöd har gett förutsättningarna.

Det är så vi behöver jobba strategiskt. Ibland har tyvärr biståndet varit sådant att man bara har gett och gett och inte haft en plan framåt för hur man ska avveckla det. I samma stund som vi börjar ge bistånd måste vi också se hur vi genom strategiska utvecklingssteg kommer att kunna avveckla det. Det är det sättet att arbeta som vi behöver bli duktigare på, tror jag, för att det inte ska behöva uppstå abrupta avbrott när någon annan katastrof händer i världen.

Så jobbar också många av FN-organisationerna. Man gör en insats under en period med hjälp av kärnstöd från Sverige, men när det uppstår en bristsituation i ett annat område flyttar man de medlen. Vi ser det inte exakt lika noga från vårt perspektiv. Men för de människor som till exempel blir av med stödet efter en jordbävning när det plötsligt uppstår en översvämningskatastrof någon annanstans är det naturligtvis lika smärtsamt. Vi behöver jobba långsiktigt för att ge de här utvecklingsmöjligheterna, och det arbetssättet håller vi på att införa.

Fru talman! Tack, Lotta Johnsson Fornarve, för frågan!

Detta är väldigt viktiga frågor. Precis som jag har sagt i tidigare debatter är det smärtsamt att göra ett avslut i områden där man har funnits med under väldigt lång period. Det går inte utan viss vånda. Men icke desto mindre: De behov som nu finns i Ukraina är så gigantiskt stora att vi som grannar inte kan blunda för det som pågår där.

När det gäller Tanzania, till exempel, har svenskt bistånd funnits där så länge Sida har funnits. Men dessförinnan hade det även funnits där i över hundra år genom civilsamhällesorganisationerna, och civilsamhällesorganisationerna fortsätter att finnas kvar med eller utan Sidas stöd. Det är inte heller så att Sida är förbjudet att betala ut stöd till civilsamhällesorganisationer som arbetar inom de länder som Sverige avslutar de bilaterala avtalen med, utan man kan fortsätta att arbeta både inom SRHR-strategin, inom demokratimiljarden, inom det humanitära anslaget och så vidare.

Låt oss ta Tanzania som ett exempel! Där har svenskt bistånd alltså funnits i kanske 40–50 år. På det sjukhus där jag jobbade de sista två åren, och som jag har återvänt till många gånger efter det, har man inte fått något Sidastöd alls sedan 90-talet. I stället har man fått stöd genom svenska organisationer som till exempel har haft secondhandbutiker och betalat ett litet stöd. För ett par år sedan utrustades dock sjukhuset med solceller, vilket gör att man inte längre behöver det stödet.

Fru talman! Jag tackar återigen Janine Alm Ericson för frågan, och jag tackar även för uppmuntran och stöd!

Vi har som sagt avsatt en budget där SRHR är ett prioriterat område. Tyvärr räcker minuterna sällan till för allt man vill säga här, men med tanke på de förändringar som har gjorts i och med att vi avsätter en så stor del av biståndet till Ukraina har vi verkligen tittat på det som är kvar för resten av världen, så att säga. Där är SRHR ett fredat område, och självklart ska pengarna gå till det de är avsedda för. De ska betalas ut så att kvinnor och flickor verkligen får del av dem.

Ett annat prioriterat område som var fredat i förhandlingarna är stödet till civilsamhällesorganisationerna, som är helt intakt. Detsamma gäller demokratimiljarden och den budget som går under namnet migrationsstrategin och som ibland blir ifrågasatt. Den handlar om att ge säkra och trygga flyktvägar samt möjligheter för flyktingar att få skydd och drägliga levnadsförhållanden i flyktingläger och så vidare. En del av det går också till frivillig återvandring, det vill säga att man ska kunna återvända, och till att man ska kunna återslussas.

Dessa fyra områden är helt intakta, och där ligger SRHR som ett av de definitivt högst prioriterade områdena.

Fru talman! Jag tackar Janine Alm Ericson för alla de goda erfarenheter vi har fått tillsammans när vi har studerat svenskt bistånd och för den här frågan, som är jätteviktig. Som ledamoten vet av egen erfarenhet från den tidigare mandatperioden när Miljöpartiet satt i regeringsställning är det hela tiden förhandlingar, och man uppnår inte alltid exakt allt man hade velat. Det är väl känt att Kristdemokraterna vill ha en enprocentsnivå. Vi har inte riktigt nått upp till det resultatet, men däremot har vi bibehållit ett världsledande bistånd. Sverige ligger fortfarande över den nivå som FN har angett som rekommenderat riktmärke.

Vi har dessutom infört exempelvis att pengarna betalas tillbaka till biståndet när avräkningar görs för förväntat mottagande av flyktingar i Sverige och mottagandet inte har uppnått den nivån. Dels har vi satt ett tak, dels utvärderar man föregående år, och ser man att mottagandet inte har motsvarat detta betalas pengarna tillbaka. Sammantaget landar vi på ungefär den nivå som biståndet låg på under 2022, efter Socialdemokraternas avräkningar under den våren.

På det viset har vi alltså lyckats väldigt väl. Däremot har vi nu fått göra stora förändringar i och med det krig som pågår i Ukraina och som kräver väldigt stora insatser. Vi ska inte glömma bort att en stor del av det bistånd som nu ges till Ukraina också omfattar SRHR. Det handlar om kvinnors och flickors hälsovård och sjukvård. Det handlar också om psykosocialt stöd efter övergrepp och sådana saker.

Fru talman! Nu satt ju inte ledamoten Lasses i riksdagen förra mandatperioden, när Centern fanns med i ett regeringsunderlag. Hon delar därför kanske inte de erfarenheter vi nu har av hur riskabelt det kan vara att ange en exakt procentsats eller nivå. I förhandlingar är det nämligen ett givande och tagande.

Precis som ledamoten antyder kan man bli ifrågasatt om man anger en nivå och sedan inte uppnår exakt den nivån utan landar strax under, eller för den delen strax över. Det är ett av skälen till att jag inte vill säga att vi ska avsätta precis 10 procent, även om det hade varit behjärtansvärt på ett sätt, men 5 procent är också mycket, och 9,5 procent är också mycket.

Det är inriktningen som är det viktiga, och där är SRHR-frågorna en av de prioriterade frågorna.

Fru talman! Tack, Anna Lasses, för erkännandet för det engagemang som vi delar och för den här viktiga frågan!

Från Kristdemokraternas sida agerar vi precis som ledamoten säger genom regeringen. I regeringen har vi kommit överens om en reformagenda. Det vi har drivit på för är att de prioriteringar som finns i den svenska reformagendan ska återspeglas i den politik vi driver i EU.

Precis som ledamoten säger är EU:s budget för bistånd gigantiskt mycket större än vad Sveriges är. Vi kan alltså få en fantastisk utväxling genom att få gehör för de prioriteringar som vi redan har gjort – och vi har också fått gehör för det. Däremot går det, precis som ledamoten Tolgfors sa här tidigare, lite för långt mot detaljstyrning att säga att en exakt procentnivå ska gälla för ett visst område.

Vi har angivit vilka tematiska prioriteringar vi vill ha. Där är kvinnors och flickors rätt till egenmakt och rätt till sin kropp samt SRHR-frågor prioriterade frågor, och dessa driver vi. Däremot driver vi inte en exakt procentnivå.

Fru talman! I söndags firade vi den internationella kvinnodagen. Tillsammans med nordiska kollegor som också arbetar med SRHR-frågor undertecknade jag en artikel som understryker vikten av att våra nordiska länder fortsätter att samarbeta omkring dessa frågor och utvecklar det samarbetet med tanke på hur mycket i omvärlden som just nu går åt fel håll.

Ett sådant stärkt samarbete kan ha avgörande betydelse – inte minst i FN:s kvinnokommission, som just har lyckats förhandla fram ett dokument som mottogs med jubel i går. För två år sedan var jag själv med där och kunde bevittna hur välorganiserade de krafter är som utmanar och försöker inskränka de sexuella och reproduktiva rättigheterna och jämställdheten. Därför behöver vi också vara välorganiserade.

Men vad handlar då SRHR, sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, om? I stora delar av världen är kanske det främsta fokuset att kunna ge trygg mödra- och förlossningsvård och eftervård.

Sydsudan är det land där mödradödligheten var allra störst under perioden 2022–2024 med runt 1 220 dödsfall per 100 000 födslar. Det är 1,22 procent. Man kan jämföra det med våra europeiska länder, där det i de bästa länderna bara är 1–2 mödrar per 100 000, det vill säga 0,1–0,2 promille, som avlider i samband med förlossning eller den närmaste tiden efter.

När en mamma dör är det en katastrof. I många utvecklingsländer är mamman, modersmjölken och moderliga omsorger garanten för att ett barn ska överleva sina första fem år. Om en mamma dör dör oftast inte bara det nyfödda barnet, utan även äldre syskon som mist sin mor löper kraftigt förhöjd risk att inte överleva sin femårsdag. Det får alltså mycket allvarliga konsekvenser för hela familjen om mamman dör. Det är därför en strategiskt viktig insats att förbättra mödra- och förlossningsvården.

På de två sjukhus i Tanzania där jag har jobbat finns förstås både mödra- och förlossningsvård och barnhälsovård på sjukhuset. I stora stycken liknar vården den som många av oss har upplevt. Dessutom åker man ut till kringliggande byar och undersöker blivande mödrar för att kontrollera att allt utvecklas normalt och för att fånga upp de fall där det kan bli en riskfylld förlossning. För de kvinnorna har det byggts upp ett mödrahem intill sjukhuset så att de ska ha nära till sjukhuset när förlossningen närmar sig – ett väldigt praktiskt exempel på svenskt bistånd.

Även hälsoundervisning är viktig för att få till stånd förändringar och förbättra hälsa och överlevnad. Mammor som ammar sina barn blir till exempel inte lika snabbt gravida igen, vilket ger mamman tid att återhämta krafterna samtidigt som barnet hinner växa till sig och bli mindre sårbart när ett yngre syskon tar över bröstmjölken, som kan vara den enda proteinkällan i den torftiga kost som kan vara vanlig på den afrikanska landsbygden.

Ett effektivt sätt att ge kvinnan chans att återhämta sig mellan födslar är preventivmedel. Men även här kan man stöta på patrull. I många länder är det förbjudet att använda preventivmedel, åtminstone om inte maken har godkänt det. Att ge preventivmedel till ogifta unga tjejer kan vara en brottslig handling. Den typen av restriktioner ökar dessvärre. Det gör även trycket mot hbtqi-personer, där flera länder har infört dödsstraff.

Det jag här har räknat upp är några av skälen till att det är så viktigt att Sverige samarbetar med likasinnade länder och får beslutsfattare i andra länder att förstå att de gör sina invånare en stor tjänst om de tillåter preventivmedel och sex- och samlevnadsundervisning.

Fru talman! Sverige har en lång historia av att stödja SRHR, och det är en prioritering som den nuvarande regeringen oförtrutet håller i. Det framgår också av betänkandet. Totalt är Sverige en av världens fem främsta givare av bistånd. SRHR är en av de tematiska prioriteringarna och finns också med som ett prioriterat område inom anslaget för global hälsa.

En aspekt av SRHR är kopplad till en annan förkortning som har nämnts här under debatten: WASH, vatten, sanitet och hygien.

För precis ett år sedan gjorde jag en studieresa till Bangladesh tillsammans med ledamoten Janine Alm Ericson. Vi tittade då på hur svenskt bistånd arbetar med dessa frågor i ett av världens mest tätbefolkade länder, som också är det land som är mest utsatt för klimatförändringar.

En helt naturlig del av en kvinnas liv är menstruationerna, men i många delar av världen är det tabu att tala om det. Därför kommer blödningen som en total överraskning för många flickor.

I Bangladeshs deltaområde fanns en tradition att en flicka som fick sin första mens stängdes in i ett mörkt skjul och hölls isolerad där under en vecka, i stort sett utan mat. Hon betraktades som oren och fick inte vara tillsammans med resten av familjen. Det här var förstås en väldigt skräckfylld upplevelse för flickorna, som inte visste hur de skulle hantera blödningen. De använde gamla tygtrasor som de stoppade i trosorna och inte bytte på hela dagarna, med bakterietillväxt och risk för infektioner som följd. Många flickor togs ur skolan och giftes bort efter att de hade fått sin första mens.

Genom Wateraids försorg tog man initiativ till ett förändringsarbete. Med undervisning i skolorna och till familjerna lyckades man vända skammen och orenhetsstämpeln till en stolthet över att kroppen fungerar som den ska och förbereder sig för att man så småningom ska kunna bli mamma. Man har utvecklat en app där man kan lägga in sin menscykel i kalendern och på så sätt vara beredd och ha mensskydd med sig till skolan när det är dags. Man har också utrustat skolorna med fina toaletter med renat regnvatten så att flickorna kan sköta hygienen.

Det var en ren fröjd att se ungdomarna och höra dem berätta. Tabut var helt borta, och även killarna engagerade sig. En kille visade stolt upp att han nu kunde hjälpa både sina systrar och sin mamma så att de inte skulle behöva bli överrumplade av att få mens när de minst anade det.

Fru talman! En annan del av SRHR-arbetet riktar sig mot kvinnlig könsstympning, som är en både plågsam och skadlig sedvänja i delar av Afrika och Mellanöstern. Förra året besökte en annan grupp riksdagsledamöter en massajby i Kenya. Några av de ledamöter som är närvarande här i rummet i dag var med även då. PMU bedriver där ett framgångsrikt arbete för att få stopp på sedvänjan.

Vi träffade en grupp före detta omskärerskor som alla varit med om att flickor förblött eller dött i infektioner efter omskärelsen. När PMU:s projektledare kunde visa att sedvänjan varken hade stöd i kristendomen, islam eller hos massajernas gudar kunde ett förändringsarbete börja, där både ungdomar och vuxna var delaktiga. I det här området hade 80 procent slutat med könsstympning.

Fru talman! Med dessa praktiska exempel på vad regeringens arbete med SRHR-frågor kan mynna ut i vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.

(Applåder)

Herr talman! För en vecka sedan högtidlighölls här i riksdagen minnesdagen över Förintelsen. Det var en värdig stund för åminnelsen av några av de mest ohyggliga händelser vi har sett i modern tid.

Piotr Zettinger fördes som tvååring med sin familj till gettot i Warszawa, och han har ännu efter alla år minnesbilder av döda människor på gatorna. När han var fyra år fick han hjälp att fly genom kloakerna ut ur staden till ett nunnekloster. Dit kom flera år senare, jag tror att det var tre år senare, en kvinna som tog med honom till några släktingar. Umbärandena hade dock förändrat henne så mycket att det tog tid för honom att inse att kvinnan var hans mor. Jag tror att alla som var med blev djupt berörda av både hans berättelse och de berättelser Katherine Hauptman och Helena Lindahl återgav om sina respektive morföräldrars upplevelser.

Själv lever jag med starka minnen av konstnärinnan Lotte Lasersteins berättelser. Jag lärde känna henne när jag var 14 år, och vi stod varandra så nära under ett antal år att jag kallade henne min låtsasmormor. Under de somrar jag tillbringade med henne fick jag lära mig mycket om hur den framväxande antisemitismen i Tyskland på 1930-talet påverkade den väl integrerade judiska befolkningen.

Lotte Lasersteins mest berömda verk, Kväll över Potsdam, från 1930, skildrar en grupp allvarsamma vänner på en terrass efter en måltid. De samtalar om vad de sett, hört och läst och hur de ska tolka det. De hade alla läst Mein Kampf och visste vad som väntade. Men hur skulle de hantera det? Några av dem flydde medan tid var.

Lotte själv fick 1938 en inbjudan att ställa ut sina konstverk i Stockholm och lämnade Tyskland den sista månaden Sveriges gräns var öppen för judar. För att kunna stanna här ingick hon ett skenäktenskap och slapp återvända till Tyskland. Den turen hade inte hennes mor. Hon mördades i Ravensbrück. Lottes syster lyckades hålla sig vid liv i Berlin, men Lotte beskrev henne som ett nervvrak efter kriget. Förutom systern fanns en enda överlevande från Lottes stora släkt, en kusin i Schweiz.

Men det var verkligen inte bara dessa dystra minnen som var samtalsämnen under vår samvaro utan också mycket glädje. Det var berättelser om intressanta människor hon mött, judisk humor, litteratur, traditioner, maträtter och andra kulturella yttringar. Hon lärde mig bland annat att laga ungersk gulasch efter sin mormors recept.

När vi i dag debatterar KU:s betänkande om de nationella minoriteterna är det viktigt att komma ihåg att vårt främsta fokus när det gäller den judiska minoriteten måste vara att stödja judiskt liv i Sverige, inte bara hågkomsten av Förintelsen. Förra året firade vi 250 år av judiskt liv i Sverige. Vid en tillbakablick kan man konstatera att detta har inneburit att även svenskt liv har berikats genom judars bidrag inom konst, vetenskap, handel och politik.

Jag kan inte neka till att jag känner stor oro för hur det kommer att se ut i framtiden. Kommer det att finnas några judar kvar i Sverige om 250 år? Oron är berättigad med tanke på hur antisemitismen breder ut sig inom vissa grupperingar och hur även framträdande företrädare för åtminstone ett parti som finns representerat i Sveriges riksdag kan fara ut med antisemitiska uttalanden och framställningar utan att partiledningen griper in.

Den nuvarande situationen är ohållbar. Allt fler personer av judisk härkomst ifrågasätter på allvar om det finns en framtid och ett liv för dem i vårt land. De känner sig inte trygga och avstår från att visa uttryck för judisk identitet offentligt. En judisk man jag känner beskriver hur han vid skolbesök utsätts för rent antisemitiska uttryck och som enskild svensk jude ställs till svars för hur Israels regering agerar.

Det är stor skillnad på att kritisera Israels regering och dess agerande och på att önska livet ur alla judar som bor i Israel. När judar som bor i Sverige utsätts för hat och trakasserier bara för att de är judar har ytterligare en allvarlig gräns passerats.

Regeringen antog förra våren en nationell strategi för att stärka judiskt liv och motverka antisemitism. Den syftar till att skapa en struktur för det nationella arbetet mot antisemitism under en tioårsperiod. Tre fokusområden har definierats:

kunskap, utbildning och forskning om judiskt liv

judisk kultur och svensk-judiskt kulturarv

trygghet och öppenhet – arbetet mot antisemitism.

Forum för levande historia har fått ett uppdrag från regeringen att genomföra kunskapshöjande insatser mot antisemitism riktade till lärare och annan personal inom utbildningsväsendet. Alla behöver känna igen antisemitism och veta hur man hanterar den.

Herr talman! Politiken för det samiska folket och de nationella minoriteterna ska stärka deras möjligheter att behålla och utveckla sina etniska, språkliga och religiösa samfundsliv och stödja deras språk så att de hålls levande. Det senare har visat sig vara en utmaning, vilket inte minst en färsk granskning av Riksrevisionen har visat. Det är viktigt att steg nu tas för att möjliggöra att alla de fem nationella minoritetsspråken både kan fortleva och revitaliseras och att lärare och förskollärare utbildas i språken så att de i sin tur kan undervisa barn med samisk, tornedalsfinsk, finsk, romsk eller jiddischtalande bakgrund så att dessa får ett fullödigt språk.

Tidigare talare, inte minst Susanne Nordström, har redogjort väl för regeringens politik på minoritetsområdet, så jag avstår från vidare djupdykningar i denna.

Herr talman! Låt mig avslutningsvis säga några ord om älvdalskan. Jag har ju själv i många år drivit frågan om att utreda dess status för att kunna erkänna den som språk, vilket det också finns ett kristdemokratiskt rikstingsbeslut om. Europarådets språkliga råd bedömer älvdalska som ett eget språk, skilt från svenska genom både grammatik, syntax och uttal. Så sent som i förra veckan lades det fram en bacheloruppsats om älvdalska vid det italienska universitetet i Perugia.

Under flera år har man i Älvdalens kommun arbetat för att bevara språket. Med stöd från Allmänna arvsfonden och språkforskare har man undervisat elever på fritiden, finansierat böcker, spel och musikinspelningar och till och med dubbat Pelle Svanslös-filmen till älvdalska.

Ett erkännande av älvdalska som minoritetsspråk skulle dock få omfattande konsekvenser eftersom den svenska lagstiftningen innebär att ett minoritetsspråks talare ska ha tillgång till översättning och tolkning i officiella sammanhang, exempelvis vid kontakter med kommun, region och stat. Det är inget som älvdalingarna kräver eller ens förväntar sig.

Att separera den nuvarande svenska minoritetslagstiftningen och införa det som många länder har – kategorin landsdelsspråk – skulle innebära en väldigt omfattande lagstiftningshistoria. Men även utan ett officiellt erkännande av älvdalskan som språk är det viktigt att stötta revitaliseringen av språket med tanke på det starka och levande intresse som finns bland den yngre generationen i Älvdalen. Det är en kulturhistorisk gärning att stödja detta. Ett strukturerat språkvetenskapligt stöd till revitaliseringen av älvdalska borde kunna förmedlas exempelvis genom Institutet för språk och folkminnen, Isof.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på motionerna.

(Applåder)