Gudrun Brunegård (KD) om Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter i det internationella biståndet

Fru talman! I söndags firade vi den internationella kvinnodagen. Tillsammans med nordiska kollegor som också arbetar med SRHR-frågor undertecknade jag en artikel som understryker vikten av att våra nordiska länder fortsätter att samarbeta omkring dessa frågor och utvecklar det samarbetet med tanke på hur mycket i omvärlden som just nu går åt fel håll.

Ett sådant stärkt samarbete kan ha avgörande betydelse – inte minst i FN:s kvinnokommission, som just har lyckats förhandla fram ett dokument som mottogs med jubel i går. För två år sedan var jag själv med där och kunde bevittna hur välorganiserade de krafter är som utmanar och försöker inskränka de sexuella och reproduktiva rättigheterna och jämställdheten. Därför behöver vi också vara välorganiserade.

Men vad handlar då SRHR, sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, om? I stora delar av världen är kanske det främsta fokuset att kunna ge trygg mödra- och förlossningsvård och eftervård.

Sydsudan är det land där mödradödligheten var allra störst under perioden 2022–2024 med runt 1 220 dödsfall per 100 000 födslar. Det är 1,22 procent. Man kan jämföra det med våra europeiska länder, där det i de bästa länderna bara är 1–2 mödrar per 100 000, det vill säga 0,1–0,2 promille, som avlider i samband med förlossning eller den närmaste tiden efter.

När en mamma dör är det en katastrof. I många utvecklingsländer är mamman, modersmjölken och moderliga omsorger garanten för att ett barn ska överleva sina första fem år. Om en mamma dör dör oftast inte bara det nyfödda barnet, utan även äldre syskon som mist sin mor löper kraftigt förhöjd risk att inte överleva sin femårsdag. Det får alltså mycket allvarliga konsekvenser för hela familjen om mamman dör. Det är därför en strategiskt viktig insats att förbättra mödra- och förlossningsvården.

På de två sjukhus i Tanzania där jag har jobbat finns förstås både mödra- och förlossningsvård och barnhälsovård på sjukhuset. I stora stycken liknar vården den som många av oss har upplevt. Dessutom åker man ut till kringliggande byar och undersöker blivande mödrar för att kontrollera att allt utvecklas normalt och för att fånga upp de fall där det kan bli en riskfylld förlossning. För de kvinnorna har det byggts upp ett mödrahem intill sjukhuset så att de ska ha nära till sjukhuset när förlossningen närmar sig – ett väldigt praktiskt exempel på svenskt bistånd.

Även hälsoundervisning är viktig för att få till stånd förändringar och förbättra hälsa och överlevnad. Mammor som ammar sina barn blir till exempel inte lika snabbt gravida igen, vilket ger mamman tid att återhämta krafterna samtidigt som barnet hinner växa till sig och bli mindre sårbart när ett yngre syskon tar över bröstmjölken, som kan vara den enda proteinkällan i den torftiga kost som kan vara vanlig på den afrikanska landsbygden.

Ett effektivt sätt att ge kvinnan chans att återhämta sig mellan födslar är preventivmedel. Men även här kan man stöta på patrull. I många länder är det förbjudet att använda preventivmedel, åtminstone om inte maken har godkänt det. Att ge preventivmedel till ogifta unga tjejer kan vara en brottslig handling. Den typen av restriktioner ökar dessvärre. Det gör även trycket mot hbtqi-personer, där flera länder har infört dödsstraff.

Det jag här har räknat upp är några av skälen till att det är så viktigt att Sverige samarbetar med likasinnade länder och får beslutsfattare i andra länder att förstå att de gör sina invånare en stor tjänst om de tillåter preventivmedel och sex- och samlevnadsundervisning.

Fru talman! Sverige har en lång historia av att stödja SRHR, och det är en prioritering som den nuvarande regeringen oförtrutet håller i. Det framgår också av betänkandet. Totalt är Sverige en av världens fem främsta givare av bistånd. SRHR är en av de tematiska prioriteringarna och finns också med som ett prioriterat område inom anslaget för global hälsa.

En aspekt av SRHR är kopplad till en annan förkortning som har nämnts här under debatten: WASH, vatten, sanitet och hygien.

För precis ett år sedan gjorde jag en studieresa till Bangladesh tillsammans med ledamoten Janine Alm Ericson. Vi tittade då på hur svenskt bistånd arbetar med dessa frågor i ett av världens mest tätbefolkade länder, som också är det land som är mest utsatt för klimatförändringar.

En helt naturlig del av en kvinnas liv är menstruationerna, men i många delar av världen är det tabu att tala om det. Därför kommer blödningen som en total överraskning för många flickor.

I Bangladeshs deltaområde fanns en tradition att en flicka som fick sin första mens stängdes in i ett mörkt skjul och hölls isolerad där under en vecka, i stort sett utan mat. Hon betraktades som oren och fick inte vara tillsammans med resten av familjen. Det här var förstås en väldigt skräckfylld upplevelse för flickorna, som inte visste hur de skulle hantera blödningen. De använde gamla tygtrasor som de stoppade i trosorna och inte bytte på hela dagarna, med bakterietillväxt och risk för infektioner som följd. Många flickor togs ur skolan och giftes bort efter att de hade fått sin första mens.

Genom Wateraids försorg tog man initiativ till ett förändringsarbete. Med undervisning i skolorna och till familjerna lyckades man vända skammen och orenhetsstämpeln till en stolthet över att kroppen fungerar som den ska och förbereder sig för att man så småningom ska kunna bli mamma. Man har utvecklat en app där man kan lägga in sin menscykel i kalendern och på så sätt vara beredd och ha mensskydd med sig till skolan när det är dags. Man har också utrustat skolorna med fina toaletter med renat regnvatten så att flickorna kan sköta hygienen.

Det var en ren fröjd att se ungdomarna och höra dem berätta. Tabut var helt borta, och även killarna engagerade sig. En kille visade stolt upp att han nu kunde hjälpa både sina systrar och sin mamma så att de inte skulle behöva bli överrumplade av att få mens när de minst anade det.

Fru talman! En annan del av SRHR-arbetet riktar sig mot kvinnlig könsstympning, som är en både plågsam och skadlig sedvänja i delar av Afrika och Mellanöstern. Förra året besökte en annan grupp riksdagsledamöter en massajby i Kenya. Några av de ledamöter som är närvarande här i rummet i dag var med även då. PMU bedriver där ett framgångsrikt arbete för att få stopp på sedvänjan.

Vi träffade en grupp före detta omskärerskor som alla varit med om att flickor förblött eller dött i infektioner efter omskärelsen. När PMU:s projektledare kunde visa att sedvänjan varken hade stöd i kristendomen, islam eller hos massajernas gudar kunde ett förändringsarbete börja, där både ungdomar och vuxna var delaktiga. I det här området hade 80 procent slutat med könsstympning.

Fru talman! Med dessa praktiska exempel på vad regeringens arbete med SRHR-frågor kan mynna ut i vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.

(Applåder)

Fru talman! Tack, Anna Lasses, för erkännandet för det engagemang som vi delar och för den här viktiga frågan!

Från Kristdemokraternas sida agerar vi precis som ledamoten säger genom regeringen. I regeringen har vi kommit överens om en reformagenda. Det vi har drivit på för är att de prioriteringar som finns i den svenska reformagendan ska återspeglas i den politik vi driver i EU.

Precis som ledamoten säger är EU:s budget för bistånd gigantiskt mycket större än vad Sveriges är. Vi kan alltså få en fantastisk utväxling genom att få gehör för de prioriteringar som vi redan har gjort – och vi har också fått gehör för det. Däremot går det, precis som ledamoten Tolgfors sa här tidigare, lite för långt mot detaljstyrning att säga att en exakt procentnivå ska gälla för ett visst område.

Vi har angivit vilka tematiska prioriteringar vi vill ha. Där är kvinnors och flickors rätt till egenmakt och rätt till sin kropp samt SRHR-frågor prioriterade frågor, och dessa driver vi. Däremot driver vi inte en exakt procentnivå.

Fru talman! Nu satt ju inte ledamoten Lasses i riksdagen förra mandatperioden, när Centern fanns med i ett regeringsunderlag. Hon delar därför kanske inte de erfarenheter vi nu har av hur riskabelt det kan vara att ange en exakt procentsats eller nivå. I förhandlingar är det nämligen ett givande och tagande.

Precis som ledamoten antyder kan man bli ifrågasatt om man anger en nivå och sedan inte uppnår exakt den nivån utan landar strax under, eller för den delen strax över. Det är ett av skälen till att jag inte vill säga att vi ska avsätta precis 10 procent, även om det hade varit behjärtansvärt på ett sätt, men 5 procent är också mycket, och 9,5 procent är också mycket.

Det är inriktningen som är det viktiga, och där är SRHR-frågorna en av de prioriterade frågorna.

Fru talman! Jag tackar Janine Alm Ericson för alla de goda erfarenheter vi har fått tillsammans när vi har studerat svenskt bistånd och för den här frågan, som är jätteviktig. Som ledamoten vet av egen erfarenhet från den tidigare mandatperioden när Miljöpartiet satt i regeringsställning är det hela tiden förhandlingar, och man uppnår inte alltid exakt allt man hade velat. Det är väl känt att Kristdemokraterna vill ha en enprocentsnivå. Vi har inte riktigt nått upp till det resultatet, men däremot har vi bibehållit ett världsledande bistånd. Sverige ligger fortfarande över den nivå som FN har angett som rekommenderat riktmärke.

Vi har dessutom infört exempelvis att pengarna betalas tillbaka till biståndet när avräkningar görs för förväntat mottagande av flyktingar i Sverige och mottagandet inte har uppnått den nivån. Dels har vi satt ett tak, dels utvärderar man föregående år, och ser man att mottagandet inte har motsvarat detta betalas pengarna tillbaka. Sammantaget landar vi på ungefär den nivå som biståndet låg på under 2022, efter Socialdemokraternas avräkningar under den våren.

På det viset har vi alltså lyckats väldigt väl. Däremot har vi nu fått göra stora förändringar i och med det krig som pågår i Ukraina och som kräver väldigt stora insatser. Vi ska inte glömma bort att en stor del av det bistånd som nu ges till Ukraina också omfattar SRHR. Det handlar om kvinnors och flickors hälsovård och sjukvård. Det handlar också om psykosocialt stöd efter övergrepp och sådana saker.

Fru talman! Tack, Lotta Johnsson Fornarve, för frågan!

Detta är väldigt viktiga frågor. Precis som jag har sagt i tidigare debatter är det smärtsamt att göra ett avslut i områden där man har funnits med under väldigt lång period. Det går inte utan viss vånda. Men icke desto mindre: De behov som nu finns i Ukraina är så gigantiskt stora att vi som grannar inte kan blunda för det som pågår där.

När det gäller Tanzania, till exempel, har svenskt bistånd funnits där så länge Sida har funnits. Men dessförinnan hade det även funnits där i över hundra år genom civilsamhällesorganisationerna, och civilsamhällesorganisationerna fortsätter att finnas kvar med eller utan Sidas stöd. Det är inte heller så att Sida är förbjudet att betala ut stöd till civilsamhällesorganisationer som arbetar inom de länder som Sverige avslutar de bilaterala avtalen med, utan man kan fortsätta att arbeta både inom SRHR-strategin, inom demokratimiljarden, inom det humanitära anslaget och så vidare.

Låt oss ta Tanzania som ett exempel! Där har svenskt bistånd alltså funnits i kanske 40–50 år. På det sjukhus där jag jobbade de sista två åren, och som jag har återvänt till många gånger efter det, har man inte fått något Sidastöd alls sedan 90-talet. I stället har man fått stöd genom svenska organisationer som till exempel har haft secondhandbutiker och betalat ett litet stöd. För ett par år sedan utrustades dock sjukhuset med solceller, vilket gör att man inte längre behöver det stödet.

Fru talman! Jag tackar återigen för möjligheten att utveckla de här frågorna och diskussionerna, som kräver mycket eftertanke.

Idén med biståndet är att det ska stötta människor och länder på ett sådant sätt att de så småningom klarar sig själva. Det var det jag var inne på i beskrivningen av sjukhuset som jag jobbat på. Man har under decennier gett olika typer av bistånd som bidragit till att det sjukhuset nu står på egna ben. Det behöver inte svenskt stöd längre, men vårt stöd har gett förutsättningarna.

Det är så vi behöver jobba strategiskt. Ibland har tyvärr biståndet varit sådant att man bara har gett och gett och inte haft en plan framåt för hur man ska avveckla det. I samma stund som vi börjar ge bistånd måste vi också se hur vi genom strategiska utvecklingssteg kommer att kunna avveckla det. Det är det sättet att arbeta som vi behöver bli duktigare på, tror jag, för att det inte ska behöva uppstå abrupta avbrott när någon annan katastrof händer i världen.

Så jobbar också många av FN-organisationerna. Man gör en insats under en period med hjälp av kärnstöd från Sverige, men när det uppstår en bristsituation i ett annat område flyttar man de medlen. Vi ser det inte exakt lika noga från vårt perspektiv. Men för de människor som till exempel blir av med stödet efter en jordbävning när det plötsligt uppstår en översvämningskatastrof någon annanstans är det naturligtvis lika smärtsamt. Vi behöver jobba långsiktigt för att ge de här utvecklingsmöjligheterna, och det arbetssättet håller vi på att införa.