Helene Odenjung

Herr ålderspresident! Jag sitter inte i regeringen – jag företräder ett parti som sitter i regeringen.

När det gäller den långsiktiga finansieringen av kvinnojourer och skyddade boenden har Liberalerna, både jag själv och många företrädare före mig, under väldigt lång tid drivit på för en finansiering av skyddade boenden. Detta finns i den ordinarie budgeten. Att det inte fanns pengar i vårändringsbudgeten – att det är noll kronor – låter fint att säga här i kammaren när ni har lagt pengar i er budget. Men i realiteten är det inte sant. Det finns pengar avsatta i den ordinarie budgeten.

Men med detta sagt ser jag fortfarande med oro på det som händer runt om i landet. Jag är övertygad om att både mina partikamrater runt om i landet och ni som kommer att vara kvar här – jag riktar mig till resten av ledamöterna i kammaren – kommer att jaga både regeringen och era egna företrädare i kommuner och regioner för att se till att samarbetet fungerar bättre. För så här i slutfasen kan jag kosta på mig att säga att jag tycker att det fortfarande är för mycket så att regering och riksdag skyller på kommuner och regioner, och lite tvärtom.

Jag tror att vi kan bättre. Jag tror att vi behöver kroka arm för att tillsammans skapa ett betydligt bättre samhälle, inte bara för de utsatta barnen utan faktiskt på väldigt många nivåer. Att ta ett gemensamt ansvar tror jag att vi alla skulle tjäna på.

Herr ålderspresident! Tack, Sofia Amloh, för frågan! Det är verkligen en viktig fråga.

Om man backar bandet tror jag att vi är eniga om skärpta krav för kvinnojourer och förutsättningarna för hur kvinnojourer och skyddade boende generellt sett ska drivas. Jag tror dessutom att det är viktigt att man är ödmjuk i fråga om att en utvärdering får ta tid.

I det här fallet är jag inte ensam om att ha noterat att konsekvenserna av de skärpta kraven har blivit drastiska. Men ledamoten Camilla Rinaldo Miller beskrev tidigare att man i Jönköping har nått en lösning med IOP:er och att man inte längre är lika orolig som före reformens införande.

Jag tror helt enkelt att man behöver kika vidare på detta. Varför man inte har gjort det redan kan jag inte svara på, ska jag ärligt säga. Det är ingen idé att hitta på att jag har svar på en fråga som jag inte har svar på. Men jag kan säga att det är en fråga som verkligen inte är av liten dignitet. Jag skulle vilja hävda att man tvärtom tittar på detta skyndsamt, eftersom man inte vill att det ska bli färre platser.

Med det sagt vill vi dock inte ha dåliga boenden heller. När det gäller de som inte har fått tillstånd har skälet inte bara varit brist på toaletter eller att det har serverats alkohol, utan det har också varit riktigt dåliga boenden som har fått stänga. Det är bra.

Men när det gäller skälet till att fler inte har blivit placerade finns det säkert flera förklaringar till det. Jag är ödmjuk när det gäller att man behöver kika vidare på det.

Herr ålderspresident! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkande AU13, och jag ska försöka hålla mig till betänkandet i debatten.

Frihet från våld, förtryck och utnyttjande är namnet på den nationella strategi som vi debatterar i dag. Friheten är liberalismens kärna, inte som ett abstrakt ideal utan som något djupt konkret i människors vardag: Frihet att välja sitt liv. Frihet att bestämma över sin kropp. Frihet att lämna en relation, en familj, ett sammanhang utan rädsla.

Men för den som lever under hot, våld och förtryck är friheten inte självklar. Den är begränsad och ibland helt fråntagen. Det är därför detta betänkande är så viktigt.

Vi ser faktiskt att vissa förbättringar har gjorts över tid, men vi vet också att i genomsnitt 13 kvinnor dödas varje år av en man som de har eller har haft en relation med. Det är en minskning från 20 per år i början av 00-talet, men varje mord är ett misslyckande och ett stort samhällsproblem.

Vi vet att våld i nära relationer fortfarande är utbrett. Vi vet att hedersförtryck begränsar människors livsval. Vi vet att stödet inte är jämlikt över landet, och vi vet att alltför många brott inte klaras upp. Detta är inte bara ett jämställdhetsproblem, utan det är ett frihetsproblem och ett stort problem för rättsstaten.

För mig som socialliberal börjar allt med individen. Det innebär ett kompromisslöst försvar av varje människas autonomi, varje människas rättigheter och varje människas möjlighet att leva sitt liv utan tvång. Det innebär också en tydlig slutsats. När friheten hotas måste staten vara stark, inte stark för sin egen skull utan stark för den som är utsatt.

Herr ålderspresident! Jag skulle vilja ta mig friheten att påminna om många av de reformer som i dag är självklara och som har drivits av ett tydligt liberalt engagemang, ofta i motvind med stort motstånd, men som sedan omfamnats av de flesta som uttryck för den liberala demokratin: allmän folkskola, kvinnlig rösträtt, lagen mot barnaga, pappamånader i föräldraförsäkringen och hbtqi-personers rättigheter. Det här är bara några av dem.

Liberaler har alltid varit med och drivit på, och vi har gjort det nu också: skärpt lagstiftning mot våld i nära relationer, stärkt skydd för brottsoffer, inte minst genom kvinnojourernas roller, samtyckeslagen, som flyttade fokus till individens rätt att säga ja eller nej, skärpta straff för hedersrelaterade brott, barnäktenskapsbrott och särskild straffskärpningsgrund för hedersmotiv samt stärkt skydd för barn som bevittnar våld. Listan kan göras ännu längre, och vi har varit tydliga i en fråga där andra ibland har tvekat. Hedersförtryck är inte ett uttryck för kultur, utan det är ett uttryck för förtryck. Och det ska bekämpas med hela rättsstatens kraft.

Herr ålderspresident! Jag vill ur det socialliberala perspektivet vara tydlig med att vi inte accepterar att flickor eller för den delen pojkar begränsas i sina livsval, att kvinnor kontrolleras av familj eller släkt eller att våld normaliseras i hemmets slutna rum. Här krävs det mer än vackra ord och formuleringar. Det krävs tydliga krav. Det krävs ansvarstagande och ibland även politiskt mod att vara obekväm. Friheten är inte förhandlingsbar.

Trots strategier och insatser är utmaningarna betydande. Vi ser ett ojämnt skydd. Det är inte acceptabelt att tryggheten beror på var i landet man bor.

Att brott inte klaras upp innebär ett dubbelt svek, både mot den utsatte och mot rättsstaten. Vi har en för svag rättskedja.

När det gäller det hedersrelaterade våldets och förtryckets komplexitet krävs det ett långsiktigt arbete men också skarpa åtgärder här och nu. Det förebyggande arbetet når inte hela vägen. Vi behöver bli bättre på att upptäcka våld tidigare, innan det eskalerar, och på att göra något.

Om vi menar allvar med denna strategi behöver vi ha tydliga prioriteringar. Det krävs en starkare rättsstat. Fler brott ska utredas och klaras upp. Skyddet för brottsoffer måste stärkas.

Vi behöver ett likvärdigt stöd i hela landet. Det ska inte spela någon roll var man bor. Hjälpen ska finnas där.

Det krävs tidiga insatser. Skolan, socialtjänsten och civilsamhället måste ha verktyg för att agera tidigt.

Vi behöver sprida mer kunskap och kompetens. Våldets mekanismer måste förstås i alla delar av samhället, inte bara när det gäller det fysiska våldet. Det gäller också det ekonomiska våldet och det psykiska våldet, för att ta två ytterligare exempel.

Det krävs också ett konsekvent individperspektiv. Ingen tradition, ingen norm och ingen kultur kan stå över individens frihet.

Herr ålderspresident! Vi kan vara stolta över det arbete som görs. Men vi kan inte vara nöjda. Strategier är viktiga. Men det är resultaten som räknas. Varje gång en kvinna inte får skydd, varje gång ett barn tvingas leva i rädsla och varje gång ett brott inte klaras upp har vi mer att göra.

Jag vill rikta ett varmt och innerligt tack till alla som varje dag står där på frontlinjen. Det är socialtjänstens och skolans alla medarbetare, polis och rättsväsen, kvinnojourer och civilsamhällesorganisationer – alla ideella krafter som aldrig ger upp. Ni gör skillnad varje dag.

Herr ålderspresident! Låt mig ta tillfället i akt att säga något personligt. Detta blir mitt sista anförande i denna kammare – åtminstone för denna gång, ska jag kanske tillägga. Det har varit ett stort förtroende att få arbeta här efter nästan 30 år i kommunpolitiken, att få vara med och driva frågor om människors frihet, trygghet och värdighet. Det finns så mycket vi behöver samarbeta om och förändra.

Jag lämnar riksdagen med både stolthet över det som gjorts och ödmjukhet inför det arbete som återstår. Jag vill uppmana er som fortsätter: Ge inte upp! Tveka inte! Och kompromissa aldrig om människors frihet! Kampen mot våld och förtryck är inte något projekt. Det är ett ansvar.

Jag vill rikta ett varmt tack till alla kollegor för engagemanget, de respektfulla samtalen och det gemensamma ansvarstagandet. Trots olika uppfattningar har vi tillsammans burit demokratins arbete framåt.

Jag vill även rikta ett stort tack till riksdagens alla medarbetare för att de är så professionella och uthålliga. Utan er fungerar inte detta hus, vågar jag påstå.

Herr ålderspresident! Som avslutning vill jag ändå säga: Friheten måste försvaras i samhället, i rättsstaten men också i det mest privata. Den mest utsatta människan måste kunna lita på att samhället står på hennes sida.

(Applåder)

Herr talman! Tack så mycket för frågan, Annika Hirvonen!

Det besked jag kan lämna är vad Liberalerna driver på för. Vi håller med om bilden och delar desperationen med alla de tonåringar som är oroliga för att detta ska ske, och även med deras föräldrar. Det är inte rimligt att man utvisas när man är uppvuxen i Sverige eller att man riskerar utvisning på grund av att man tjänar några tusenlappar för lite.

Vi har förespråkat en etableringsventil; jag tror att Annika Hirvonen känner till det. Jag tror också att Annika Hirvonen vet hur det går till att förhandla i en regering. Man gör det i regeringen, inte i talarstolen här eller någon annanstans medialt. Det arbetet pågår i Regeringskansliet.

Jag vill vara tydlig: Med det utskottsinitiativ som tagits upp i dag, som innebär att ny lagstiftning ska tas fram, skulle det med all sannolikhet inte gå fortare än det som redan pågår, eftersom det är en uppmaning till ny lagstiftning. Vi vill ha en långsiktig lösning för den här gruppen. Dessa människor ska inte behöva vara oroliga, utan de ska veta vilka villkor som gäller.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 4 mars.)

Herr talman! Jag tackar Annika Hirvonen för frågan.

Jag tror att vi är helt överens om hur orimligt det är att man som 18åring – eller yngre, för den delen – får ett utvisningsbeslut. Vi har ju sett många exempel på detta under de senaste veckorna. Det pågår därför ett arbete i Regeringskansliet för att ta fram ett regelverk som ska möta denna problematik.

Ingen ska behöva mötas av ett utvisningsbeslut på sin 18-årsdag. Den idé som Liberalerna har framfört är att man ska följa sina föräldrars uppehållstillstånd. Då hade vi inte fått det vansinniga beslutet om den lilla bebisen, utan då hade beslutet följt föräldrarnas uppehållstillstånd.

Det är väl bara att konstatera att man borde ha tänkt till tidigare, men eftersom man inte gjorde det tänker vi till nu. Som jag sa pågår ett sådant arbete i Regeringskansliet.

Herr talman! Jag blev just varse att min talartid är betydligt kortare än jag planerat. Jag är inte ordinarie i det här utskottet utan hoppar in för Patrik Karlson, så jag efteranmälde mig till debatten. Jag ber i förväg om ursäkt för att jag kommer att överskrida min talartid, och jag ska försöka fatta mig kort.

Sverige är ett litet land i utkanten av en stor världsmarknad. Vi kommer inte att bygga vårt välstånd genom att vara billigast. Vi måste i stället sträva efter att vara bäst – på idéer, på innovation, på kvalitet och på att få saker gjorda. För det krävs människor. Det krävs inte arbetskraft som en anonym råvara utan människor med kompetens, driv och drömmar.

Därför är arbetskraftsinvandring i grunden en liberal frihetsfråga. Det handlar om människors rätt att söka möjligheter och om Sveriges möjligheter att utvecklas. Men det handlar också om något som vi liberaler är minst lika tydliga med, nämligen att inget system överlever utan legitimitet. Om människor utnyttjas av kriminella eller oseriösa aktörer, om oseriösa företag konkurrerar ut seriösa och om handelstillstånd blir en arbetsvara tappar vi förtroendet.

Därför yrkar jag avslag på de motioner som har väckts och bifall till utskottets förslag.

Yrkandet om avslag beror inte på att frågorna är oviktiga utan på att arbetet redan pågår. Konkret lagstiftning ska debatteras här i kammaren om några veckor, och det gäller då skarpa verktyg mot missbruk och en tydlig riktning mot att bland annat främja högkvalificerad arbetskraftsinvandring.

Herr talman! Sverige ska vara ett land som säger välkommen till ingenjören som kan elektrifiera industrin, forskaren som driver nästa genombrott, it-specialisten som stärker vår konkurrenskraft och alla de internationella talanger som upplever att de begränsas av tankeförbud eller protektionism. Sverige ska säga välkommen till den som vill betala skatt, bygga företag och bli en del av Sverige. Men Sverige ska säga stopp till den som vill importera låga löner, kringgå regler och tjäna pengar på att exploatera människor.

Ibland hör jag två ytterligheter i debatten. Den ena är: Öppna allt, så blir det bra! Den andra är: Stäng allt, så blir det ordning! Båda är fel. Sverige behöver en öppenhet med nyckel och lås – en dörr som välkomnar arbetskraft men också gör det mycket svårt att utnyttja systemet.

Sedan den 1 november 2023 finns ett försörjningskrav, som vi har hört här i debatten. Det är ingen hemlighet – jag ska vara helt öppen och ärlig – att Liberalerna helst skulle se att Sverige inte går in och sätter ett generellt lönegolv. Liberalerna tror på den svenska partsmodellen och vill att löner och villkor ska förhandlas av parterna, inte fastställas av politiken genom en schablon. Det här är dock en politik som tar ansvar för helheten.

Den överenskommelse vi har i paketet är att man ska ha skarpare verktyg mot utnyttjande, snabbare och tydligare processer för högkvalificerade personer samt en tröskel genom ett högre lönegolv. Vi liberaler accepterar inte lönegolvet som en isolerad idé, utan vi accepterar det som en del av helheten för att det ska vara legitimt och genomförbart.

En sak som jag tycker har glömts bort i den diskussion som har förts här under några timmar är att det inte är regeringen som ska sitta och klubba alla undantag. Nu sitter Migrationsverket och Arbetsförmedlingen tillsammans för att ta fram ett förslag på vilka bristyrken som ska undantas från lönekravet. Svenska företag ska kunna rekrytera kompetent arbetskraft från utlandet, och undantagen ska träffa bristyrken med långsiktiga rekryteringsbehov. Det handlar inte bara om att höja och blunda, utan det handlar om att höja men också kalibrera efter nya förutsättningar. Detta är en viktig del i den nya ordningen.

Herr talman! När man gör stora förändringar är det viktigt att ha fokus på vad man vill göra framöver. Vi ser att det finns ett stort behov av högkvalificerad arbetskraft – inte bara en extra människa på arbetsmarknaden. Internationella analyser visar återkommande att det bidrar …

(TALMANNEN: När man anmäler sig i efterhand och hamnar sist är tidsgränsen tyvärr absolut. Allmänt gäller överenskommelsen om en rekommendation om åtta minuter, men här är tidsgränsen absolut. Säg någonting fint avslutningsvis!)

Vi har sett till att doktorander och forskare från och med juni kommer att få permanent uppehållstillstånd snabbare. Detta gäller även deras familjemedlemmar. Samtidigt jobbar vi med ny lagstiftning för att lösa problemet med att deras barn inte längre anses tillhöra kärnfamiljen när de har fyllt 18. Det finns nog inte en enda familj som inte anser att 18-åringar tillhör kärnfamiljen, oavsett om de är födda här eller någon annanstans.

Med detta, herr talman, ber jag att få tacka för tiden jag har fått ta i anspråk. Jag hade kunnat prata om liberal politik i ytterligare fyra minuter, men det kommer nog fler tillfällen.

(Applåder)

Fru talman! Tack, ledamoten, för samma fråga igen! Jag har inget annat svar på den än jag hade förut, förutom att jag blir lite nyfiken på vilket regeringsalternativ det är Socialdemokraterna ser framför sig och vad ni ska åstadkomma gemensamt i de här frågorna som ni inte har lyckats enas om tidigare. Det är intressant.

Jag får erkänna att ni också har gjort en resa när det gäller hur ni ser på sakerna. Men fortfarande är det lite läskigt att ta fram statistik som kan peka på vilka åtgärder vi faktiskt behöver vidta.

Nu har vi infört integrationsmål, som vi har för avsikt att följa upp kontinuerligt. Det har ni tidigare, åtminstone i talarstolarna här, varit tveksamma och kritiska till.

Det ska bli intressant att följa hur Socialdemokraterna kommer att agera och med vilka ni kommer att samarbeta framöver. Det tror jag att även väljarna har ett stort intresse av.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 12.)

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågan och för tilltron till att jag skulle ha ett annat svar på den än de liberala ministrar som har svarat tidigare! Det har jag tyvärr inte. Jag kan bara stryka under hur viktigt det är för oss att kvinnor också får en reell chans på arbetsmarknaden. Det är otroligt viktigt att de, precis som många före dem, får en egen möjlighet till etablering, egen försörjning och möjlighet att skilja sig från sin partner för att skapa ett eget liv. Allt detta är otroligt viktigt för oss liberaler.

Om vi inte ännu har lyckats förhandla oss till insatser som går i den riktningen är det säkerligen ändå på gång, om man nu har svarat att det förbereds i Regeringskansliet.

Under tiden skulle jag vilja peka på att det redan görs rätt mycket med de förutsättningar som finns i partnerskapet mellan stat och kommun. Man etablerar reella nätverk och ser vad den egna regionen har för möjligheter och vad man behöver för arbetskraft, och man skapar vuxenutbildningsinsatser som riktar sig till människor som kanske inte står jättelångt ifrån arbetsmarknaden men definitivt får ett jobb när de har gått ut yrkesutbildningen.

Jag tror att det behövs mycket mer åtgärder av denna typ för att vi ska få en etablering och en integration på riktigt.

Fru talman! Jag tror inte att jag har fått den frågan förut, så jag har inte kunnat svara på den tidigare. Men jag ska försöka svara på den. Jag tror definitivt inte att det var med någon precision som man kom på att det var just så man skulle utforma den här lagstiftningen för att den här gruppen minsann inte skulle få stanna. Det känner jag absolut inte igen.

Om jag ska göra mig till tolk för dem som satt här då – det gjorde jag inte själv, så jag kan inte riktigt göra den bedömningen – är väl sanningen att man skulle ersätta det lapptäcke av system som funnits. Det fick den här effekten. Som jag också har tagit del av har även ministern på migrationsområdet, där det ärende vi diskuterar just nu inte ingår, svarat att det pågår ett arbete för att se till att det ska finnas en ventil för den här gruppen. Detta är kommunicerat. Det pågår ett sådant arbete även i socialförsäkringsutskottet, vad jag förstår.

Fru talman! Tack till ledamoten för frågan!

Jag tror att det är otroligt viktigt att satsa på skolan redan från början. Det är inte i slutet av en skolperiod som man ska sätta in åtgärderna, utan de ska vidtas redan från allra första dagen. Vi ska ha höga positiva förväntningar på eleverna och ge lärarna förutsättningar att i klassrummet faktiskt vara lärare, det vill säga se till att rätt mycket av administrationen inte ligger på lärarna utan på andra i skolan så att lärarna får fokusera på sitt huvuduppdrag.

Det är inte ovanligt att lärare dessutom får ta hand om rätt mycket annat som inte heller är deras uppgift. Vi har föreslagit skolsociala team för att ta hand om den biten så att lärarna verkligen ska kunna fokusera på kunskapsuppdraget.

Att komma med det här förslaget i slutet av skolgången tycker jag är lite sent. Insatserna ska göras redan från allra första början. Rätt många behöver kanske, tror jag, gå om ett år eller två för att de inte har fått med sig det de behöver från början.

Gymnasieskolan är en annan fråga som vi inte heller har på dagordningen i dag. Men det handlar om att få förutsättningarna med sig från allra första början. Det finns till exempel många yrkesutbildningar som man skulle kunna göra mycket enklare för att du lättare och fortare ska komma in i ett arbete även om du inte har med dig hela språkkatalogen.

Men när det gäller integrationsarbetet pratar jag om barn som är födda i Sverige men ändå inte klarar skolgången. Det tror jag beror på ett systemfel. Vi har haft för låga förväntningar på de eleverna. Lärarna har inte fått rätt förutsättningar i de aktuella områdena. Jag säger detta med erfarenheten att ha varit skolkommunalråd i Göteborg.

Fru talman! Det går inte att inleda den här dagen utan att tänka på det fruktansvärda dåd som skedde på Risbergska för precis ett år sedan och det trauma som det massmordet orsakade och som vi kommer att bära med oss. Risbergska skolan är på många sätt ett centrum där integration i praktiken blir möjlig. Därför är mina tankar i Örebro i dag med respekt för anhöriga och offer och med beslutsamhet om att inte vika ned sig.

Fru talman! När jag förberedde mig för den här debatten, som handlar om integration, valde jag att läsa i den nationella samordnaren Gulan Avcis utredning och kunde konstatera samma sak som gjorts många gånger förut: ”Utanförskapet är vår tids största samhällsutmaning, som påverkar oss alla på olika sätt. Det splittrar vårt land och hotar, inte bara vår trygghet, utan de institutioner och de värderingar som ligger till grund för vår samhällsgemenskap. Att bekämpa utanförskapet är därför en nationell angelägenhet.”

När Liberalerna, eller Folkpartiet som vi hette då, 2002 föreslog språkkrav för medborgarskap möttes vi förutom av ett kompakt motstånd också av tillmälen som att vi var rasister för att vi poängterade att svenska språket behövs för att bryta utanförskapet.

När vi sedan fortsatte att prata om utanförskapets karta handlade diskussionen om att det var dåligt att peka ut områden och kalla dem utanförskapsområden – som de de facto är. Där är utbildningsnivån låg, arbetslösheten hög, skolresultaten svaga, bostadssegregationen omfattande och det hedersrelaterade våldet och förtrycket utbrett.

Det är särskilt allvarligt att utanförskap riskerar att gå i arv. När vi sa allt detta möttes vi av ett kompakt motstånd mot att titta på fakta och statistik och ovilja att ha konkret politik för att möta det.

Den generation som växer upp i utanförskapsområden är en viktig del av Sveriges framtid. De behöver också rätt förutsättningar för en bra start i livet. Jag vill citera Gulan Avci, som var nationell samordnare: ”I samhällen där barn växer upp utan framtidstro, flyttar kriminella nätverk, islamistiska rörelser och främmande makter fram sina positioner och utnyttjar sårbarheten i marginaliserade miljöer.”

För mig handlar integration ytterst om att få fler människor att känna att de både får tillhöra och kan tillföra. Att tillhöra är att känna sig hemma i det samhälle man lever i. Det handlar om att få använda sin kompetens, sin kraft och sina idéer. Det ena utesluter inte det andra, utan de samverkar. Det är när människor får både tillhöra och tillföra som såväl individen som Sverige som samhälle växer.

I det betänkande som vi skulle ha diskuterat i dag fanns 49 motioner. Utskottet har valt att yrka avslag på samtliga. Det hänvisas till att regeringen redan bereder flera reformer om bosättning, etablering, samhällsorientering och arbete mot parallella strukturer. Det finns en poäng med att inte föregripa det arbetet, men det innebär också ett ansvar att säkerställa att reformerna blir effektiva, rättssäkra och långsiktiga.

För oss liberaler handlar det inte om varifrån du kommer utan om vart du är på väg. Det behövs en tydlig politik där man ställer tydliga krav. Men det behövs också möjligheter, och de behövs lika mycket. Den kombinationen skapar egenmakt.

Språk och jobb brukar vara nyckeln till integration. Det är många överens om numera. Jag ska även säga att nu använder vi rätt ord och pratar om utanförskap och om tydliga krav gentemot dem som kommer hit och vill leva i vårt land. Vi pratar också om hur viktigt det är att tillsammans bidra till det.

Arbetet kring hedersförtryck är inte ämnet för dagens debatt – det kommer senare – men det har varit ensamt på den arenan. Numera finns en samsyn. Jag välkomnar det.

En sak som jag inte riktigt förstår är hur vissa partier, särskilt Centerpartiet, kan tycka att det är viktigare med etableringslån än möjligheter att på andra sätt bidra till en egen försörjning. Man riskerar alltså både skuldsättning och otrygghet. Vi tror att egenmakt byggs genom språk, utbildning och arbete – inte lån.

Nyanlända kvinnors etablering har varit lite av integrationens blinda fläck. Jag har jobbat länge som kommunpolitiker och först det senaste året som riksdagsledamot. Under lång tid hade man synen att det var viktigast att det fanns en familjeförsörjare som hade arbete. Det var inte viktigt att kvinnan lärde sig svenska. Vi har sett vad det har fått för betydelse. I dag skulle jag vilja vända på begreppet och säga att integreras en kvinna integreras en hel familj. Det behöver alltså finnas mycket större flexibilitet kring när man kan läsa sfi.

När jag ifrågasatte varför föräldralediga kvinnor i Göteborg inte fick möjlighet att läsa sfi fick jag till svar att man ju inte erbjöd barnomsorg. Var det ett problem man inte kunde lösa i kommunen, eller ville man bara inte att kvinnor skulle lära sig svenska? Jag kan tala om att det löste sig.

Det här är viktiga frågor som förtjänar stor respekt – vi behöver tillsammans skapa ett samhälle där vi håller ihop. Många pekar på civilsamhället och menar att det ofta är där man får möjligheten och förmågan att prata och träna svenska. Genom att man till exempel spelar fotboll samtidigt kan man också vara delaktig i en förening och den gemenskap det innebär. Jag tror att det behövs långsiktiga partnerskap, inte kortsiktiga projektbidrag.

Fru talman! För att avsluta den här integrationsdebatten, som vi nu har haft i ett par timmar, tror jag att det är väsentligt att vi tillsammans försöker få till stånd möjligheter att skapa ett Sverige där fler får tillhöra och tillföra och där fler går från beroende till egenmakt. Det är en framtidspolitik som håller ihop. När människor får chansen att göra det får vi också ett samhälle som håller ihop.

Fru talman! Jag tackar för möjligheten att få diskutera det här utskottsinitiativet.

Jag sitter inte i justitieutskottet men är barnrättspolitisk talesperson för Liberalerna. Tillsammans med bland andra Ulrika Westerlund träffade vi i barnnätverket Ecpat för några veckor sedan, och det de hade att berätta var verkligen en ögonöppnare på många sätt. Deras statistik över hur långt ned i åldrarna flickor, men också pojkar, får oönskade bilder skickade till sig är chockerande. Även om man trodde att man var medveten och visste vad som hände på nätet var det en ögonöppnare, i alla fall för mig, att det är så många unga flickor och pojkar som får bilder skickade till sig. Det är så vanligt att det är deras vardag, en vardag som snabbt kan eskalera till hot, utpressning och utnyttjande.

I våras anmälde jag mig till Child X:s sms-tjänst för att uppmärksamma hur gromning kan gå till. Trots att jag var medveten om att det nu skulle komma oönskade sms till mig blev det otroligt obehagligt. Helt plötsligt, i situationer där man inte förväntar sig det, kommer det meddelanden skickade till en. Nu är jag vuxen och kan hantera sådant. Jag kan också påminna mig själv: Just det, jag har anmält mig till den där tjänsten. Men när detta kommer till barn – förmodligen från vuxna människor, oftast män – och sedan leder till en allt allvarligare utbredning av hot, utnyttjande och utpressning är det extremt allvarligt.

Ett barn ska leka, skratta och känna trygghet. I ställt blir de en handelsvara i nätets allra mörkaste hörn. Ett barn som gromas och utnyttjas får sin barndom stulen – det är den verklighet som vi måste våga se i ögonen.

Globalt uppskattar Ecpat att över 300 miljoner barn har utsatts för sexuella övergrepp online det senaste året. Det är ett av åtta barn. I Sverige ökar anmälningarna lavinartat. Bara brottet utnyttjande av barn för sexuell posering har ökat tio gånger på tio år. Och detta är inte bara siffror – det är barn, barn som lever med livslånga ärr.

Som flera talare före mig har påpekat ser vi hur marknaden för övergreppsmaterial växer. Som om inte det vore nog säljs nu också sexdockor som föreställer barn på stora e-handelsplattformar. Det är en grotesk förnedring av barns värdighet. Varje sådan produkt är en påminnelse om att övergrepp inte bara sker i det fördolda utan att det finns en industri som tjänar pengar på barns kroppar.

Jag är väldigt glad över att det här utskottsinitiativet har kommit på plats så snabbt, att det breddar uppdraget från början och att det också sätter ljuset på det stora och viktiga arbete som vi gemensamt har framför oss att göra. Att prioritera och intensifiera polisens arbete mot sexuella övergrepp i digitala miljöer och att bygga ut spärrlistan som ett verktyg som blockar sajter och plattformar där övergrepp sker är viktiga saker. Det är inte det enda som görs, men det är viktigt att vi gemensamt markerar att det inte bara handlar om teknik utan att det är en moralisk skyldighet att vi gör detta.

Vi kan inte stå passiva medan barn förlorar sin trygghet. Vi behöver agera, både med resurser, med lagstiftning och med tydliga signaler. Därför stöder vi också utskottsinitiativet fullt ut.

Jag vill också passa på att nämna att även Liberalerna vill förändra pubertetsutvecklingsrekvisitet vid barnpornografibrott. Det finns all anledning att återkomma när det gäller de här frågorna.

Det känns väldigt bra att som sista talare i kväll – jag lär inte få någon replik – visa att Sverige står enat. Barns rätt att vara barn är helig. Vi tolererar inte övergrepp – inte offline, inte online. Vi tolererar dem aldrig.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 16 december.)

Fru talman! Kära ledamöter! Att ge upp har inte övervägts – det är en bra titel på en antologi som handlar om jämställdhet och hur kvinnlig rösträtt infördes. Den står i min bokhylla. Jag öppnar och läser den ofta, därför att den är en del av vårt dna. Vårt parti bildades i den frågan.

Liberal politik utgår från en ganska enkel men avgörande princip: Varje människa ska ha samma rättigheter, samma möjligheter och samma värde. Det gäller oavsett kön, bakgrund, religion, sexuell läggning eller livssituation. Det är grunden för ett öppet och starkt samhälle.

I denna budget tar regeringen viktiga steg för att stärka arbetet mot diskriminering. Diskrimineringsombudsmannen tillförs 25 miljoner under 2026 och 34 miljoner årligen därefter. Det är en satsning som kommer att göra skillnad. Diskriminering är inte bara ett brott mot individens frihet, utan det är också ett hinder för hela vårt samhälles utveckling.

Vi vet att osakliga löneskillnader mellan kvinnor och män fortfarande finns. Det är oacceptabelt. Därför genomförs nu EU:s lönetransparensdirektiv. Det innebär ökad insyn i lönekriterier, tydligare rapportering av löneskillnader och bättre stöd till arbetsgivare. Kvinnor och män ska ha samma möjligheter till betalt arbete och ekonomisk självständighet livet ut. Det är en fråga om rättvisa men också om att ta vara på allas kompetens.

Fru talman! Regeringen stärker också arbetet mot rasism och hatbrott. Anslaget för åtgärder mot diskriminering och rasism ökar. Det ger långsiktiga planeringsförutsättningar och en kontinuitet i ett arbete som är både komplext och avgörande.

Rasism är inte bara ett angrepp på enskilda människor. Det är ett angrepp på demokratin. Men arbetet för integration och jämställdhet handlar om mer än diskriminering. Det handlar om att skapa ett samhälle där alla kan delta fullt ut, där nyanlända får möjlighet att snabbt komma in i arbete och utbildning, där språket blir en nyckel till delaktighet och där vi bygger broar mellan människor i stället för murar. Det kräver stöd, höga förväntningar och krav.

Jag tänker ibland på vad som hade hänt om Liberalernas – dåvarande Folkpartiets – språkkrav hade blivit verklighet 2002 i stället för ett enfaldigt slagträ i debatten. Integration är inte en ensidig process. Det är ett ömsesidigt ansvar. Samhället ska ge verktygen, men individen ska ges friheten och ansvaret att använda dem. Människor ska på riktigt ges möjlighet att både få tillhöra och tillföra.

Fru talman! Vi måste också tala tydligare klarspråk om hedersförtryck. Ingen flicka, ingen pojke och ingen ung människa ska leva under hot, kontroll eller våld i hederns namn. Det var under en lång tid en ganska ensam kamp som fördes av enstaka personer, inte sällan liberaler, men nu är det annorlunda.

Regeringens handlingsplan mot hedersrelaterat våld och förtryck är en del av vårt bredare arbete för jämställdhet och mänskliga rättigheter. Vi stärker stödet till kommuner, regioner och myndigheter för att upptäcka och förebygga hedersförtryck. Vi ger också civilsamhället resurser för att nå ut till de unga som behöver stöd. Friheten att välja sin egen väg i livet är en grundläggande rättighet, och den ska gälla alla.

Vi liberaler står också upp för hbtq-personers rättigheter. Regeringens handlingsplan för hbtq-området är en viktig del i detta arbete. Ingen ska behöva dölja vem man är eller vem man älskar. Vi stärker insatserna för att motverka diskriminering, hatbrott och psykisk ohälsa bland hbtq-personer. Vi arbetar för att vården ska vara inkluderande, för att skolan ska vara trygg och för att arbetet ska präglas av respekt. Ett samhälle som står upp för hbtq-personers rättigheter är ett samhälle som står för allas rättigheter.

Fru talman! Att bygga ett samhälle präglat av likabehandling är inte en kostnad, utan det är en investering. Ett samhälle där människor känner tillit till varandra, där alla får bidra och där ingen hålls tillbaka på grund av fördomar eller strukturer är ett samhälle som står starkt i både med- och motgång.

Liberal politik handlar om att förena frihet med ansvar – friheten att forma sitt eget liv men också ansvaret att se till att ingen lämnas utanför. Med de här satsningarna stärker vi både individens rättigheter och samhällets sammanhållning. Det är så vi bygger ett Sverige som håller ihop, ett Sverige där varje människa räknas och ett Sverige där vi bildar oss, bryr oss och beter oss.

Fru talman! Jag vill yrka bifall till förslaget i betänkandet och önska både fru talmannen, presidiet, ledamöter och kanslipersonal en riktigt god jul.

(Applåder)

Herr talman! Min fråga går till arbetsmarknadsminister Johan Britz.

Att ha ett arbete är inte bara att ha en lön – det är frihet, och det skapar egenmakt och en möjlighet att både få tillhöra och tillföra.

Fler barn behöver se sina föräldrar gå till jobbet. Ett arbete bryter utanförskap, ger egen försörjning och skapar också förutsättningar att bygga ett liv för sig själv och för sin familj. Arbetet är grunden för att människor ska kunna forma sin egen framtid, ta ansvar och bidra till vårt gemensamma samhälle.

Arbetslösheten är fortfarande hög, och många står långt ifrån arbetsmarknaden. Därför vill jag fråga: Vad är regeringens plan för att bekämpa arbetslösheten på lång sikt och se till att människor får chansen att både arbeta, bidra och skapa sin egen frihet?

Herr talman! Jag står gärna på barrikaderna tillsammans med dig, Elisabeth Svantesson, och alla andra som har erfarenhet av detta både som egen erfarenhet och kanske som anhörig.

Vi hade ett seminarium där Liberalerna och Liberala Kvinnor bjöd in kompetenser, bland annat Partille kommun som jag nämnde tidigare. De har jobbat och fått ned sjukskrivningstalen med 2,2 procent. Man skulle även kunna hävda att det är en stor ekonomisk fråga.

De efterlyste från barnmorskesidan och även från kommunen att till exempel barnmorskor skulle få förskrivningsrätt. Det är en fråga som jag skulle vara intresserad av att få svar på. Är det någonting som också skulle kunna ligga i de nya riktlinjerna?

Herr talman! Jag har en fråga som handlar om klimakteriet. Det är en livsfas som påverkar miljontals kvinnor i Sverige, ofta med betydande konsekvenser för hälsa, arbetsförmåga och livskvalitet.

Socialstyrelsen har nyligen publicerat de första nationella riktlinjerna för vård vid klimakteriebesvär med fokus på kunskapsbaserade samtal, personcentrerad behandling och kompetensutveckling inom vården.

Klimakteriet är inte bara en vårdfråga. Det är också en arbetsmiljö- och jämställdhetsfråga. Det handlar om kvinnor i åldern 40–60 år som är överrepresenterade i sjukskrivningsstatistiken. Det gäller ofta symtom som är kopplade till klimakteriet men som blandas ihop med utmattningssyndrom, demens eller till och med en outredd ADHD-diagnos.

Kunskapen är låg och stödet bristfälligt på många arbetsplatser. Partille kommun har som första kommun infört utbildning för chefer och medarbetare.

Min fråga är: Avser regeringen att förbättra livsvillkoren för kvinnor i klimakteriet i ljuset av de nya riktlinjerna i Socialstyrelsens rapport?

Fru talman! Att vara sist ut i den här kammardebatten känns lite speciellt. Å ena sidan gläder jag mig åt att vi nu är så pass eniga. Å andra sidan är jag lite sorgsen – eller arg, faktiskt – för att det har tagit så lång tid.

Liberalerna har länge gått i bräschen för arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck. I början var vi ganska ensamma och fick jobba i motvind, men det har inte hindrat oss. Jag skulle vilja passa på att rikta ett varmt tack till Nyamko Sabuni, Gulan Avci, Robert Hannah och Juno Blom men också till Nalin Pekgul och Amineh Kakabaveh. Den här lagstiftningen hade kunnat vara på plats för länge sedan om fler hade lyssnat på er tidigare.

Nu står vi inför ett avgörande beslut i den här frågan, ett beslut som handlar om att skydda flickors och kvinnors rätt till sin kropp, sin frihet och sin framtid. Vi har debatterat kriminaliseringen av oskuldskontroller, oskuldsintyg och oskuldsingrepp, handlingar som är djupt rotade i hedersnormer och som inte hör hemma i ett modernt, jämställt och fritt samhälle.

Liberalerna har som sagt kämpat länge för att Sverige ska vara ett land där varje individ har rätt att bestämma över sitt eget liv, där ingen ska behöva genomgå en ”undersökning” eller ingrepp för att bevisa sin oskuld och där ingen ska tvingas leva under hot om våld, uteslutning eller kontroll bara för att hon är kvinna – eller över huvud taget, faktiskt. Det är en ofrihet som samhället till varje pris måste bekämpa.

Fru talman! Socialstyrelsen konstaterar att oskuldskontroller och oskuldsintyg saknar medicinsk grund och strider mot svensk lag. Ändå förekommer de – både inom vården och i privata sammanhang. I vissa fall skickas flickor utomlands för att genomgå oskuldsingrepp, som kan leda till livslånga fysiska och psykiska trauman. Det får vi inte acceptera.

Rädda Barnen har samlat berättelser från unga som levt under hedersförtryck. En flicka berättar: ”Den lilla frihet jag hade försvann den dagen jag fick mens.” En pojke berättar: ”Jag förlorade min lillasyster.” Det här är inte bara enskilda röster och vittnesmål. Det är inte bara siffror i statistiken. Det här är verkliga människor, och deras vittnesmål kräver politisk handling för att förhindra att fler utsätts.

Fru talman! Propositionen föreslår tre nya brottsrubriceringar: oskuldskontroll, som kan ge fängelse i högst ett år, intygande av sexuell oskuld, som kan ge böter eller fängelse i högst sex månader, samt oskuldsingrepp, som förs in i lagen om förbud mot könsstympning.

Dessutom föreslås att underlåtenhet att avslöja eller förhindra tvångs- eller barnäktenskap ska bli straffbart. Det är ett viktigt steg för att bryta tystnadskulturen kring hedersförtryck.

Liberalerna har länge varit pådrivande och välkomnar därför dessa förslag. Vi har vågat tala klarspråk om hederskultur när andra partier inte velat se eller förstå problematiken och låtit bli att ta ofriheten på allvar. Det har stundom varit ensamt, men det har inte hindrat oss.

För att lättare kunna upptäcka hedersvåld behöver hela samhället arbeta aktivt, medvetet och förebyggande. Flera verksamheter har redan utvecklat rutiner för att upptäcka vilka som besöker exempelvis vården för att hantera skador kopplade till våld och förtryck i vardagen. Dessa rutiner behöver spridas till hela landet.

Liberalerna vill se en bred nationell strategi mot hedersförtryck med utbildning, stöd till utsatta och tydliga riktlinjer för vård, skola och rättsväsen. Personal måste alltid ställa frågor för att upptäcka alla former av våldsutsatthet.

Fru talman! Det här är inte bara en juridisk eller medicinsk fråga. Det är en fråga om vilken värdegemenskap vi vill tillhöra och vilket samhälle vi vill skapa. Hederskulturens normer och värderingar tar ifrån flickor och pojkar och hbtqi-personer deras grundläggande fri- och rättigheter: rätten att äga sitt liv och bestämma över sin kropp.

Vi liberaler tänker aldrig ge upp kampen för varje människas frihet. Att bryta det hedersrelaterade förtrycket är en av vår tids största jämställdhetsfrågor. Alla ska vara fria att älska vem man vill och leva det liv man vill – utan rädsla för repressalier.

Genom att rösta ja till detta lagförslag stärker vi skyddet och stödet för de mest utsatta. Vi sätter stopp för övergrepp som länge har kunnat ske i det tysta. Vi tar ställning – för frihet, för integritet och för mänskliga rättigheter.

Det är dags att gå från ord till handling. Den här propositionen gör just det. Den inte bara kriminaliserar handlingar; den utmanar normer. Den säger att samhället inte accepterar pseudovetenskap, patriarkal kontroll eller kulturella föreställningar som kränker individens frihet. Den säger att samtycke under press inte är samtycke – att en flicka som går med på en oskuldskontroll gör det för att hon är rädd, inte för att hon är fri.

Fru talman! Vi liberaler kommer att rösta ja till denna proposition för att bryta normer, för att skydda flickor och för att försvara friheten.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 17.)

Herr talman! Ledamoten Johansson är orolig för att socialtjänstlagen ska göra att fler återvandrar snarare än att skolan gör rätt insatser. Jag är inte ett dugg orolig för det. Den här socialtjänstlagen skapar större möjligheter för socialtjänsten att göra rätt insatser. Den oro jag möjligtvis har gäller att skolan inte på ett bättre sätt inkluderas i det förebyggande arbetet, men där kommer vi att vara vakthund och se till att insatser görs.

Att som ledamoten antyda att personer som jobbar på socialtjänsten skulle börja välja mellan att göra insatser av social karaktär och att uppmuntra till återvandring tycker jag nästan är på gränsen. Om någon skulle vilja återvandra finns möjligheten att göra det – inget annat.