Riksflödet
Logga in
Svarade Sofia Amloh i en replik ·

Helene Odenjung (L) om Frihet från våld, förtryck och utnyttjande - En nationell strategi mot mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer, utnyttjande i prostitution och människohandel samt hedersrelaterat våld och förtryck

Helene Odenjung (L) svarade Sofia Amloh i en replik om Frihet från våld, förtryck och utnyttjande - En nationell strategi mot mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer, utnyttjande i prostitution och människohandel samt hedersrelaterat våld och förtryck i debatten ”Protokoll 2025/26:142 Tisdagen den 16 juni” den 16 juni 2026.

Sofia AmlohS· i en replikRegeringen väntar så pass länge med utvärderingen som till ungefär årsskiftet 2027/28. Det finns en risk med det. Hur många kvinnojoursboenden kommer att finnas kvar när den utvärderingen kommer? Man kan påskynda, man…
Replikskiftet · 4 repliker

Herr ålderspresident! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkande AU13, och jag ska försöka hålla mig till betänkandet i debatten.

Frihet från våld, förtryck och utnyttjande är namnet på den nationella strategi som vi debatterar i dag. Friheten är liberalismens kärna, inte som ett abstrakt ideal utan som något djupt konkret i människors vardag: Frihet att välja sitt liv. Frihet att bestämma över sin kropp. Frihet att lämna en relation, en familj, ett sammanhang utan rädsla.

Men för den som lever under hot, våld och förtryck är friheten inte självklar. Den är begränsad och ibland helt fråntagen personen. Det är därför detta betänkande är så viktigt.

Vi ser faktiskt att vissa förbättringar har gjorts över tid, men vi vet också att i genomsnitt 13 kvinnor dödas varje år av en man som de har eller har haft en relation med. Det är en minskning från 20 per år i början av 00-talet, men varje mord är ett misslyckande och ett stort samhällsproblem.

Vi vet att våld i nära relationer fortfarande är utbrett. Vi vet att hedersförtryck begränsar människors livsval. Vi vet att stödet inte är jämlikt över landet, och vi vet att alltför många brott inte klaras upp. Detta är inte bara ett jämställdhetsproblem, utan det är ett frihetsproblem och ett stort problem för rättsstaten.

För mig som socialliberal börjar allt med individen. Det innebär ett kompromisslöst försvar av varje människas autonomi, varje människas rättigheter och varje människas möjlighet att leva sitt liv utan tvång. Det innebär också en tydlig slutsats. När friheten hotas måste staten vara stark, inte stark för sin egen skull utan stark för den som är utsatt.

Herr ålderspresident! Jag skulle vilja ta mig friheten att påminna om många av de reformer som i dag är självklara och som har drivits av ett tydligt liberalt engagemang, ofta i motvind med stort motstånd, men som sedan omfamnats av de flesta som uttryck för den liberala demokratin: allmän folkskola, kvinnlig rösträtt, lagen mot barnaga, pappamånader i föräldraförsäkringen och hbtqi-personers rättigheter. Det här är bara några av dem.

Liberaler har alltid varit med och drivit på, och vi har gjort det nu också: skärpt lagstiftning mot våld i nära relationer, stärkt skydd för brottsoffer, inte minst genom kvinnojourernas roller, samtyckeslagen, som flyttade fokus till individens rätt att säga ja eller nej, skärpta straff för hedersrelaterade brott, barnäktenskapsbrott och särskild straffskärpningsgrund för hedersmotiv samt stärkt skydd för barn som bevittnar våld. Listan kan göras ännu längre, och vi har varit tydliga i en fråga där andra ibland har tvekat. Hedersförtryck är inte ett uttryck för kultur, utan det är ett uttryck för förtryck. Och det ska bekämpas med hela rättsstatens kraft.

Herr ålderspresident! Jag vill ur det socialliberala perspektivet vara tydlig med att vi inte accepterar att flickor eller för den delen pojkar begränsas i sina livsval, att kvinnor kontrolleras av familj eller släkt eller att våld normaliseras i hemmets slutna rum. Här krävs det mer än vackra ord och formuleringar. Det krävs tydliga krav. Det krävs ansvarstagande och ibland även politiskt mod att vara obekväm. Friheten är inte förhandlingsbar.

Trots strategier och insatser är utmaningarna betydande. Vi ser ett ojämnt skydd. Det är inte acceptabelt att tryggheten beror på var i landet man bor.

Att brott inte klaras upp innebär ett dubbelt svek, både mot den utsatte och mot rättsstaten. Vi har en för svag rättskedja.

När det gäller det hedersrelaterade våldets och förtryckets komplexitet krävs det ett långsiktigt arbete men också skarpa åtgärder här och nu. Det förebyggande arbetet når inte hela vägen. Vi behöver bli bättre på att upptäcka våld tidigare, innan det eskalerar, och på att göra något.

Om vi menar allvar med denna strategi behöver vi ha tydliga prioriteringar. Det krävs en starkare rättsstat. Fler brott ska utredas och klaras upp. Skyddet för brottsoffer måste stärkas.

Vi behöver ett likvärdigt stöd i hela landet. Det ska inte spela någon roll var man bor. Hjälpen ska finnas där.

Det krävs tidiga insatser. Skolan, socialtjänsten och civilsamhället måste ha verktyg för att agera tidigt.

Vi behöver sprida mer kunskap och kompetens. Våldets mekanismer måste förstås i alla delar av samhället, inte bara när det gäller det fysiska våldet. Det gäller också det ekonomiska våldet och det psykiska våldet, för att ta två ytterligare exempel.

Det krävs också ett konsekvent individperspektiv. Ingen tradition, ingen norm och ingen kultur kan stå över individens frihet.

Herr ålderspresident! Vi kan vara stolta över det arbete som görs, men vi kan inte vara nöjda. Strategier är viktiga, men det är resultaten som räknas. Varje gång en kvinna inte får skydd, varje gång ett barn tvingas leva i rädsla och varje gång ett brott inte klaras upp har vi mer att göra.

Jag vill rikta ett varmt och innerligt tack till alla som varje dag står där på frontlinjen. Det är socialtjänstens och skolans alla medarbetare, polis och rättsväsen, kvinnojourer och civilsamhällesorganisationer – alla ideella krafter som aldrig ger upp. Ni gör skillnad varje dag.

Herr ålderspresident! Låt mig ta tillfället i akt att säga något personligt. Detta blir mitt sista anförande i denna kammare – åtminstone för denna gång, ska jag kanske tillägga. Det har varit ett stort förtroende att få arbeta här efter nästan 30 år i kommunpolitiken, att få vara med och driva frågor om människors frihet, trygghet och värdighet. Det finns så mycket vi behöver samarbeta om och förändra.

Jag lämnar riksdagen med både stolthet över det som gjorts och ödmjukhet inför det arbete som återstår. Jag vill uppmana er som fortsätter: Ge inte upp! Tveka inte! Och kompromissa aldrig om människors frihet! Kampen mot våld och förtryck är inte något projekt. Det är ett ansvar.

Jag vill rikta ett varmt tack till alla kollegor för engagemanget, de respektfulla samtalen och det gemensamma ansvarstagandet. Trots olika uppfattningar har vi tillsammans burit demokratins arbete framåt.

Jag vill även rikta ett stort tack till riksdagens alla medarbetare för att de är så professionella och uthålliga. Utan er fungerar inte detta hus, vågar jag påstå.

Herr ålderspresident! Som avslutning vill jag ändå säga: Friheten måste försvaras i samhället, i rättsstaten men också i det mest privata. Den mest utsatta människan måste kunna lita på att samhället står på hennes sida.

(Applåder)

Herr ålderspresident! Jag vill tacka ledamoten för anförandet. Jag håller med om många delar i det.

När det gäller framför allt den historiska utblicken över vad ledamotens parti, Liberalerna, har åstadkommit kan jag säga att det många gånger har varit i armkrok med socialdemokratin, om vi inte har växeldragit, som vi har åstadkommit de här stora, oerhört viktiga förändringarna för Sverige. Tyvärr har ledamotens parti valt en annan väg de senaste fyra åren. Det tycker vi är olyckligt, och vi beklagar det.

Nu vittnar vi om alarmerande rapporter om att få barn placeras på skyddade boenden. Vi ser att trösklarna till skyddade boenden har höjts och att boendena inte används som den förebyggande insats de är. Reformen om tillståndsplikten, som har trätt i kraft, har sorterat bort inte bara oseriösa aktörer utan även boenden av god kvalitet som kvinnojourer driver. Nästan 40 kvinnojoursdrivna boenden har fått lägga ned.

Min fråga är: Varför har regeringen inte gjort någonting åt det här? Varför har man inte gett Ivo ett tydligt uppdrag om hur tillståndsplikten ska tillämpas, för att ge kvinnor och barn det skydd som de har rätt till? Och varför har man inte påskyndat utvärderingen av lagstiftningen?

Herr ålderspresident! Tack, Sofia Amloh, för frågan! Det är verkligen en viktig fråga.

Om man backar bandet tror jag att vi är eniga om skärpta krav för kvinnojourer och förutsättningarna för hur kvinnojourer och skyddade boenden generellt sett ska drivas. Jag tror dessutom att det är viktigt att man är ödmjuk i fråga om att en utvärdering får ta tid.

I det här fallet är jag inte ensam om att ha noterat att konsekvenserna av de skärpta kraven har blivit drastiska. Men ledamoten Camilla Rinaldo Miller beskrev tidigare att man i Jönköping har nått en lösning med IOP:er och att man inte längre är lika orolig som före reformens införande.

Jag tror helt enkelt att man behöver kika vidare på detta. Varför man inte har gjort det redan kan jag inte svara på, ska jag ärligt säga. Det är ingen idé att hitta på att jag har svar på en fråga som jag inte har svar på. Men jag kan säga att det är en fråga som verkligen inte är av liten dignitet. Jag skulle vilja hävda att man tvärtom tittar på detta skyndsamt, eftersom man inte vill att det ska bli färre platser.

Med det sagt vill vi dock inte ha dåliga boenden heller. När det gäller de som inte har fått tillstånd har skälet inte bara varit brist på toaletter eller att det har serverats alkohol, utan det har också varit riktigt dåliga boenden som har fått stänga. Det är bra.

Men när det gäller skälet till att fler inte har blivit placerade finns det säkert flera förklaringar till det. Jag är ödmjuk när det gäller att man behöver kika vidare på det.

Herr ålderspresident! Regeringen väntar så pass länge med utvärderingen som till ungefär årsskiftet 2027/28. Det finns en risk med det. Hur många kvinnojoursboenden kommer att finnas kvar när den utvärderingen kommer? Man kan påskynda, man kan tidigarelägga och man kan som sagt också ge ett uppdrag till Ivo om tillämpningen av lagstiftningen. Det är inte en stor sak.

När man ser hur det här breder ut sig över hela landet – det är allvarligt – bör man inte titta. Då bör man agera. Det har den här regeringen, som ledamoten sitter i, inte gjort. Det tycker jag är väldigt olyckligt.

Det handlar inte bara om lagstiftning på det här området. Det är tydligt att det också krävs pengar. Med tanke på handling behöver vi också se finansiering. Det är olyckligt att den här regeringen väljer att inte göra någonting, trots att vi ser den här stora krisen breda ut sig och att kvinnor och barn inte får det skydd som de har rätt till. Regeringen har avsatt noll kronor i vårändringsbudgeten. Socialdemokraterna har lagt 100 miljoner bara i vårändringsbudgeten.

Varför har den här regeringen inte gjort mer, om detta är så viktigt och så allvarligt som man framställer det som här?

Herr ålderspresident! Jag sitter inte i regeringen – jag företräder ett parti som sitter i regeringen.

När det gäller den långsiktiga finansieringen av kvinnojourer och skyddade boenden har Liberalerna, både jag själv och många företrädare före mig, under väldigt lång tid drivit på för en finansiering av skyddade boenden. Detta finns i den ordinarie budgeten. Att det inte fanns pengar i vårändringsbudgeten – att det är noll kronor – låter fint att säga här i kammaren när ni har lagt pengar i er budget, Sofia Amloh. Men i realiteten är det inte sant. Det finns pengar avsatta i den ordinarie budgeten.

Men med detta sagt ser jag fortfarande med oro på det som händer runt om i landet. Jag är övertygad om att både mina partikamrater runt om i landet och ni som kommer att vara kvar här – jag riktar mig till resten av ledamöterna i kammaren – kommer att jaga både regeringen och era egna företrädare i kommuner och regioner för att se till att samarbetet fungerar bättre. Så här i slutfasen kan jag nämligen kosta på mig att säga att jag tycker att det fortfarande är för mycket så att regering och riksdag skyller på kommuner och regioner, och lite tvärtom.

Jag tror att vi kan bättre. Jag tror att vi behöver kroka arm för att tillsammans skapa ett betydligt bättre samhälle, inte bara för de utsatta barnen utan faktiskt på väldigt många nivåer. Att ta ett gemensamt ansvar tror jag att vi alla skulle tjäna på.

0 kommentarer
Kommentarer skrivs under eget namn och stannar på Riksflödet — de skickas aldrig till källan.
Ingen har kommenterat än.
    Här kommenterar ledamöter, statsråd och partier. Är du en av dem, ta över din profil.