Anders W Jonsson

Fru talman! Jag noterade att det var några meningar på slutet där Johnny Svedin från Sverigedemokraterna berörde tandvården. Jag kan förstå att det inte var många meningar, för här kan man ju se hur ett skarpt vallöfte förvandlas till en tummetott eller kanske inte ens det.

I valrörelsen var Sverigedemokraterna oerhört tydliga med att det skulle införas ett högkostnadsskydd. Det skulle vara av den typ som är i övriga hälso- och sjukvården. Det skulle kosta 7 miljarder kronor, och pengarna skulle man få in genom att dra ned på biståndet och dra ned på klimatarbetet. Dragit ned på klimatarbetet har man gjort; dragit ned på biståndet har man gjort, men det finns inga pengar till ett högkostnadsskydd.

När det här kom till Tidöavtalet hade det förändrats. Då skulle man utreda frågan och prioritera de äldre.

I budgetpropositionen för 2023 skulle man under mandatperioden se över och utreda, och då handlade det inte längre om alla äldre personer utan de äldre personer som har sämst munhälsa.

Från ett generellt högkostnadsskydd för 7 miljarder har man alltså hamnat i att utreda ett högkostnadsskydd för de äldre som har sämst munhälsa.

Alla här inne vet ju att om man ska införa ett nytt högkostnadsskydd krävs det att regeringen tillsätter en utredning, att man tar fram ett utredningsdirektiv och att man tillsätter en utredare som sedan kommer att behöva ha säkert två år på sig att arbeta innan det finns ett färdigt förslag som ska remitteras, behandlas i Regeringskansliet och kanske passera Lagrådet innan det möjligtvis blir en proposition. Det är alltså uppenbart att det inte blir något av vallöftet om ett högkostnadsskydd under den här mandatperioden.

Man kan undra vad det beror på. Antingen var det så att för er i Sverigedemokraterna var det här ett ganska ointressant vallöfte som ni släppte på en gång i förhandlingarna, eller också är det så att ni har blivit grundlurade av de andra partierna. Jag undrar varför ni inte har drivit den här frågan hårdare om den var så viktig att den till och med skulle in i valmanifestet.

Fru talman! Jag kanske uttryckte mig lite otydligt. Det finns tre skarpa förslag för att förbättra tillgängligheten till läkemedel i glesbygden.

Det första handlar om att direkt se över hur stödet är konstruerat. Stödet har funnits sedan 2008/2009 och måste reformeras. I betänkandet finns ett sådant förslag från Centerpartiets sida. Det tänker KD rösta nej till och avslå.

Det andra handlar om förslaget om farmaceut på distans. Det måste utredas beroende på att det kräver en lagändring. I betänkandet har Centerpartiet lagt fram ett konkret förslag om att man ska kunna ha en farmaceut på distans, det vill säga inte ha någon farmaceut närvarande under hela öppettiden på apoteket i det lilla samhället. Den tillgången ska man i stället kunna ha på distans. Det röstar KD nej till. Ni ställer inte upp på Centerpartiets förslag.

Det tredje handlar om att Läkemedelsverket - inte TLV - tänker sätta tvärstopp för möjligheten till distanshandel med läkemedel på landsbygden. Det gör de genom att säga att om man ska ta emot läkemedel på landsbygden ska man stå där i sin dörr mellan klockan 13 och 19 med legitimationen i högsta hugg. I städerna kan det fungera, beroende på att det är betydligt tätare där, men för landsbygden kommer det att innebära tvärstopp för möjligheterna att på ett enkelt sätt - inte minst för de äldre och dem som kanske inte ens är bilburna - få läkemedel hem.

Alla dessa tre förslag har vi lagt fram. Det är konkreta förslag som ganska snabbt skulle förbättra situationen. Alla tre säger KD nej till. När det gäller det tredje om att stoppa e-handeln låter man visserligen Läkemedelsverket hålla i yxan, men jag begriper inte hur ett parti som sa i valrörelsen att man är för den svenska landsbygden så konsekvent kan stoppa förslag som innebär bättre tillgång till läkemedel på den svenska landsbygden.

Fru talman! I valrörelsen försökte KD framställa sig som glesbygdens stora förkämpar. Man slogs för landsbygden. Men efter valet har det varit betydligt tystare om det. I det här betänkandet blir det som någon partiledare sa uppenbart - man säger en sak före valet, och efter valet är det något helt annat.

Dan Hovskär berörde ett av de riktigt stora problemen: tillgången till läkemedel i glesbygden. I betänkandet finns konkreta förslag på vad man skulle kunna göra. Det första man borde göra är att snabbt gå in och se över det särskilda bidrag som utgår till apotek i glesbygden. Det är den ratt som vi kan skruva på för att det ska bli mer lönsamt att driva apotek även på de mindre orterna. Det säger KD nej till.

Det andra är att öppna möjligheten att använda sig av farmaceut på distans. Bristen på farmaceuter och receptarier är ett stort problem. Det skulle man kunna åtgärda om man i lagstiftningen sa att receptarier inte behöver finnas på plats fysiskt på apoteket, utan man kan ha digital tillgång till det. Det är ett förslag som vi har lagt fram. Även det skulle drastiskt förbättra glesbygdens och landsbygdens situation. Men det säger KD nej till.

Det kanske mest förvånande är att höra Dan Hovskär säga att e-handel är en viktig del, utom när det gäller narkotiska preparat och antibiotika som måste tillredas. De ingår ju inte i e-handeln. Men just nu sitter Läkemedelsverket och filar, med regeringens goda minne, på ett förslag som skulle sätta totalt stopp för e-handeln. Man måste vara hemma under kanske sex åtta timmar och stå vid dörren och vänta med sin legitimation för att kunna få ut antibiotikan man har fått på recept. Det verkar KD vara beredda att släppa igenom helt och hållet.

Varför är KD så fientliga till att förbättra tillgången till läkemedel på landsbygden?

Fru talman! För den som har följt den här debatten under en tid är Jesper Skalberg Karlssons svar anmärkningsvärt. Det var alltså ett högt tonläge här i kammaren, och man krävde snabba åtgärder från den dåvarande regeringens sida, just för att det handlade om människor som faktiskt dog på grund av att de inte fick läkemedel - läkemedel som fanns till hands men som vi inte hade ett svenskt system för att kunna tillhandahålla. Inte minst moderata företrädare var väldigt pigga på att peka finger åt den socialdemokratiska regeringen - med rätta, tycker jag - eftersom det inte hände någonting.

Nu frågar jag Jesper Skalberg Karlsson varför den nya regeringen inte har lagt om kursen på det här området. Att lägga om kursen för den svenska sjukvården tycks ju vara ledorden, men här har man alltså inte gjort någonting över huvud taget.

Det som händer nu är att vi väntar på att TLV ska fullfölja ett uppdrag som den gamla socialdemokratiska regeringen gav. I så fall borde ju Moderaterna i valrörelsen ha sagt: Just när det gäller den här frågan är vi helt nöjda med vad sosseregeringen har gjort. De har gett ett uppdrag till TLV, och vi inväntar det.

Det är ju det som den här regeringen har gjort. Det finns ingenting konkret i handling för att hjälpa den här gruppen utsatta människor.

När jag nu ställer frågan till Jesper Skalberg Karlsson och försöker få ett svar på varför det inte har hänt någonting får jag höra att sällsynta diagnoser är det många människor som har och att de därmed nog inte är sällsynta. Nej, det vet alla. Dessutom får jag nu höra att TLV tydligen har personalförsörjningsproblem.

Svaret på frågan är alltså att vi inte har lagt om kursen beroende på att TLV har personalförsörjningsproblem och att sällsynta diagnoser som grupp dessutom inte är sällsynta. Därför behöver vi inte lägga om kursen, utan därför är den moderatledda regeringen nu helt och hållet nöjd med vad den förra regeringen gjorde, det vill säga att den gav ett uppdrag till en statlig myndighet. Det är beklämmande.

Fru talman! Läkemedelsfrågorna har renderat ett väldigt stort engagemang i kammaren, inte minst under den förra mandatperioden då Centerpartiet och Moderaterna med flera drev fram ett antal tillkännagivanden.

Ett av dem handlade om en av de kanske mest upprörande delarna vad gäller läkemedel här i landet, nämligen att vi har ett sätt att värdera särläkemedel för några av de mest sjuka individerna. De har diagnoser för vilka det är väldigt få som har behov av läkemedel, och det gör att de inte har fått tillgång till dessa läkemedel. Det var inte en enig riksdag men inte långt ifrån, och Moderaterna var väldigt drivande i att det var tvunget att hända någonting.

Nu säger Jesper Skalberg Karlsson att nu, minsann, har den moderata, SD-ledda regeringen lagt om kursen vad gäller den svenska sjukvården. Då undrar jag: Varför har man över huvud taget inte lagt om kursen för att se till att människor med sällsynta diagnoser kan få tillgång till särläkemedel? I fråga om det har det nämligen inte kommit ett enda aktivt beslut från den här regeringen.

Nu avslår man motioner på det här temat och pekar på att den förra regeringen för ett år sedan gav TLV ett uppdrag att se om man kunde hitta en lösning. Det, fru talman, är inte vad jag kallar att en nytillträdd regering lägger om kursen. Man tar över huvud taget inte några initiativ utan säger att det som den gamla socialdemokratiska regeringen gjorde på det här området, det är plötsligt helt tillfredsställande.

När det fanns ett så starkt engagemang från Moderaternas och flera andra partiers sida, varför, Jesper Skalberg Karlsson, har ni då inte lagt om kursen?

Fru talman! Det betänkande vi debatterar nu i kväll handlar om vårdens organisation. Det är ett område där det har kommit 120 olika förslag från riksdagsledamöterna. I utskottet är vi överens om ganska mycket, men på 45 punkter finns reservationer - varav 20 kommer från Centerpartiet. Jag tänker inte i denna sena timme gå igenom alla 20 reservationer, utan i stället kommer jag att lyfta fram några av mer principiell betydelse.

Den första frågan handlar förstås om hur vården ska organiseras framöver. Där finns vissa som har en enkel lösning, nämligen att om vi bara förstatligar den svenska hälso- och sjukvården kan alla problem lösas. Svaret på varenda fråga om problem i sjukvården blir då att förstatliga, att låta hela den svenska sjukvården med hundratusentals anställda styras av en generaldirektör på Kungsholmen i Stockholm. Det löser alla problem.

Den här regeringen har sagt att man åtminstone ska titta på frågan, även om intresset verkar vara något begränsat från de andra partierna. Det kan jag förstå eftersom det ju finns en hel del forskning på området. Den senaste stora forskningsgenomgången gjordes av Ratio, som är näringslivets forskningsinstitut. I rapporten Myten om centralisering var slutsatsen att om man vill skapa fullständigt kaos i svensk sjukvård ska man göra en jättelik omorganisation där man lägger allt under statlig kontroll. Inte minst skulle det bli bra för alla administratörer. Vid en jämförelse med andra länder som har en helt statlig organisation räknade man med att det kanske skulle behövas så många som 250 000 administratörer. För oss handlar det här i stället om att det behövs mer nationell styrning av svensk sjukvård - men ingen stor omorganisation.

Det finns däremot ett antal konkreta områden där vi måste se till att förändra sjukvården. Ett område är det vi lärde oss från pandemin, nämligen att vården av våra äldsta fungerar dåligt. Om man som äldre bor på ett äldreboende eller har hemsjukvård i sitt hem och blir akut dålig är, tyvärr, alternativet en ambulansfärd på fem tio mil till närmaste akutsjukhus där man sedan får ligga på en brits och vänta i ett antal timmar innan man får hjälp. Där måste vi omorganisera vården så att de allra äldsta som har hemsjukvård också akut kan få en läkarbedömning dygnet runt.

Det finns problem i den svenska sjukvården, och vi behöver inte skapa nya, men tyvärr har den här regeringen valt att skapa ytterligare problem. Jag talar om till exempel angiveriplikten. Hälso- och sjukvårdspersonalen ska få i uppdrag att ange, ringa till gränspolisen, om man hittar en svårt sjuk patient som inte har de fyra sista siffrorna. Och möjligheten att använda tolk i hälso- och sjukvården ska begränsas.

I det här betänkandet yrkar jag bifall till reservation 10. Det är en reservation om att riksdagen må uttala att det även i fortsättningen ska vara kostnadsfritt att i Sverige använda sig av tolk i sjukvården i ett läge där man inte behärskar det svenska språket.

Ett annat område som är i behov av stora förändringar är primärvården. Även om Sverige har ett sjukvårdssystem som presterar i absolut världsklass, vilket det finns många olika undersökningar som visar, är primärvården ett problem. Där är vi mitt inne i en stor reformering, och vi går mot mer nära vård. Men mycket talar för att en av utmaningarna kommer att vara att se till att få kompetens i primärvården. Kompetens finns redan i dag, men vi ska få sjuksköterskor och läkare som gärna vill jobba i primärvården.

Det handlar om att sänka trösklarna för att gå över från övrig sjukvård till primärvård. Att jobba i primärvården måste vara ett av de absolut bästa jobben inom hela hälso- och sjukvården; ett begränsat antal patienter, att få arbeta med hela spektrumet av sjukdomar och åldrar samt följa patienter under lång tid. Men tyvärr är villkoren i primärvården i dag sådana att man inte söker sig dit.

Vi i Centerpartiet har lagt fram ett antal förslag på hur man skulle kunna öka attraktiviteten. Mycket handlar om att göra det lättare för unga sjuksköterskor och läkare att etablera sig privat i den svenska primärvården. Vi ser att de privata företagen har lättare att attrahera arbetskraft.

I det här betänkandet har vi ett förslag, som vi har reserverat oss för men som jag inte har yrkat bifall till, om att styra så att den minsta enheten i primärvården ska vara en läkare och en sjuksköterska. Då skulle det bli möjligt för många yngre att starta en mottagning. I dag krävs det att man anställer ett stort antal personer och har ett eget kapital på upp till 10 miljoner för att dra igång en mottagning.

Det sista jag vill lyfta upp är frågan om att göra något för valfriheten för patienter som dessutom skulle minska köerna i Sverige, det vill säga att gå vidare med det förslag som allianspartierna drev redan i valet 2014. Det handlar om att ge patienterna rätt att söka slutenvård var som helst i landet. Det skulle skapa möjligheter för patienterna att välja sjukhus där det erbjuds högre kvalitet och kortare köer. Om vi kunde få till stånd de spelreglerna skulle det bli möjligt för ett antal aktörer att öka sin kapacitet. Det är med genuin besvikelse jag ser att den nuvarande regeringen har släppt tanken och i stället har dammat av ett gammalt socialdemokratiskt förslag, nämligen att det räcker med att starta en vårdplatsförmedling i Stockholm - ett kontor dit regionerna kan höra av sig och fråga om det finns ledig kapacitet någonstans i landet. Det förstår var och en som lyssnar på debatten att det inte kommer att leda till någonting över huvud taget. Här krävs strukturella förändringar.

Jag yrkar bifall till reservation 10.

Fru talman! Då står jag åter i talarstolen efter att ha lyssnat på vad jag trodde skulle vara en debatt om sjukvård - och inte bara sjukvård generellt utan kompetensförsörjning, e-hälsa och beredskap - men hört hur det urartat till en debatt om huruvida vi ska låna mer och om Lyxfällan och inflation. Så är det tyvärr ofta när vi ska diskutera sjukvården: Det hamnar väldigt lätt i något annat, ekonomisk politik eller helt andra saker.

Jag tänkte försöka hålla mig till det som betänkandet handlar om, nämligen tre viktiga områden: kompetensförsörjning, e-hälsa och beredskap. På två av dessa områden, e-hälsa och beredskap, tycker jag att det har hänt väldigt mycket positivt.

När det gäller e-hälsa tog den förra regeringen ett antal initiativ, och vi ser hur även den nuvarande regeringen har tillsatt och kompletterat utredningar. Där tror jag alltså att det under den här mandatperioden kommer att ske betydligt större framsteg - kanske inte bara beroende på den regering som nu sitter utan också beroende på det som har hänt tidigare.

Även vad gäller beredskap, som vi hade en debatt om här i kammaren för någon vecka sedan, tas steg framåt. De bekymmer vi hamnade i på grund av att vi inte hade tänkt att vi kunde hamna i en kris är inte på väg att lösas, men det tas ändå väldigt snabba steg framåt.

Men något som inte är på väg att lösas, fru talman, är den fråga man alltid hamnar i när man diskuterar olika problem i den svenska hälso- och sjukvården, nämligen bristen på kompetens och bristen på personal som kan bedriva sjukvården.

Jag blir inte särskilt mycket tryggare när jag hör företrädare för den nya regeringen, som säger att det som behövs nu är en kartläggning. Vi vet exakt vilka personalkategorier som saknas. Man hade kunnat tillägga att det som behövs är mer av nationell styrning. Dimensionering av vissa utbildningar är en fråga som ägs av staten. Men dimensionering av utbildningen av specialistläkare och specialistsjuksköterskor ligger i dag på regionerna. Det är klart att det krävs mycket mer av nationell styrning här.

Men för att göra något åt detta mycket stora problem krävs också ett antal konkreta förslag. Man kan inte vifta med en trollstav och lösa inflationen eller något annat, och så löser man inte heller detta. Man löser det inte heller genom en kartläggning. I stället krävs att man systematiskt går igenom och tittar på vad man kan göra, och det är många olika beslut som krävs.

För det första måste vi se till att man kan ha ett längre arbetsliv och se till att satsa på kompetensutveckling för dem i sjukvården som är 60 plus. I dag är det snarare så att om man har fyllt 60 får man inte längre kompetensutveckling av sin arbetsgivare.

Läkarförbundet och Vårdförbundet har larmat om att pensionsreglerna behöver ses över. Vi räddades under pandemin, inte minst i samband med vaccinationerna, av att väldigt många pensionärer kom tillbaka och jobbade. Men det visade sig då att pensionsreglerna gör att det är väldigt svårt. Har du väl bestämt dig för att gå i pension har vi system som motverkar att du tar en paus i pensionen och kommer tillbaka. Gör något åt detta!

Se till att det blir som det har varit tidigare så att läkarstudenter kan komma in och arbeta som undersköterskor. Det finns ett antal saker som kan göras för att se till att utnyttja dem som faktiskt finns i systemet.

Vi måste också, fru talman, fundera på vilka i sjukvården som ska göra vad. Vi har flera gånger lagt fram förslag om att använda undersköterskornas kompetens på ett helt annat sätt genom att ge även dem möjlighet till karriärtjänster och specialistutbildningar. Då kan de ta över ett antal arbetsuppgifter som i dag utförs av sjuksköterskor, som det är betydligt större brist på.

Vi måste se till att vi får en systematik när det gäller att utbilda serviceassistenter. Det behöver inte vara kompetenta undersköterskor som gör alla uppgifter runt patienter, utan man skulle kunna använda serviceassistenter betydligt mer.

Det finns också problem med ledarskapet i vården. Det är inte alla enheter som har problem med att få personal, och här är ledarskapet oerhört viktigt. Vi har föreslagit att man i vården, precis som i skolan, ska ha obligatoriska chefsutbildningar. Den som ska vara chef i sjukvården måste också få en ordentlig chefsutbildning.

Vi måste också se till att det blir rimliga ansvarsområden. Det finns inga arbetsplatser utanför vård och omsorg där en chef kan ha ansvar för 50, 60, 70, 80 eller 90 medarbetare. Tacka sjutton för att man då varken kan arbeta med arbetsmiljö, ha utvecklingssamtal eller stimulera den enskilde arbetaren. Det var inte av en händelse Jesus valde att ha tolv lärjungar. Det skulle vara betydligt bättre om varje chef även i vården hade väsentligt färre medarbetare under sig.

Det handlar också om att se till att vi kan använda utländsk arbetskraft. Jag yrkar bifall till vår reservation 9, som handlar om just det. I dag har 25-30 procent av dem som arbetar i vården utländsk bakgrund. Man skulle åtminstone kunna se till att de som kommer från länder utanför EU och EES-området snabbare kan validera sin kompetens.

Det är, fru talman, tragiskt att se hur Tidöpartierna har enats om det rakt motsatta, nämligen att begränsa arbetskraftsinvandringen och se till att det bara är höginkomsttagare, som möjligtvis färdigutbildade läkare som pratar svenska, som är välkomna; man sätter ett lönegolv på 33 000. Man borde göra precis tvärtom: se till att vi kan vara ett attraktivt ställe för vårdpersonal, även från länder utanför EU och EES, så att de vill komma hit och arbeta.

Slutligen handlar det också om attraktiviteten i att jobba i sjukvården. Där är jag också beklämd över den sjukvårdspolitik som Tidöpartierna har lagt fram. Det finns två förslag som definitivt inte kommer att göra det mer attraktivt att arbeta i sjukvården.

Det första, fru talman, handlar om att alla som arbetar i sjukvården inte bara ska ha som arbetsuppgift att vårda sjuka, utan man ska dessutom kontrollera personnumret - och ve den som inte har de fyra sista siffrorna! Då ska man omedelbart kontakta gränspolisen. Jag tror att samtliga anställda i den svenska hälso- och sjukvården reser sig upp som en man och säger att de kommer att vägra göra detta. Det kan aldrig vara en uppgift för hälso och sjukvårdspersonal. Man är inte ärlig om att man vill öka attraktiviteten i sjukvården när man säger att undersköterskan på akuten dessutom ska ha den här arbetsuppgiften.

Det andra, fru talman, handlar förstås om att man vill begränsa möjligheten att använda tolkar i sjukvården. Det kommer definitivt inte att vara något som gör det mer attraktivt att jobba i sjukvården, utan precis tvärtom.

Fru talman! Jag står bakom samtliga våra reservationer. Jag skulle önska att vi kunde ha mer av konkret diskussion om vilka åtgärder som behövs, men jag yrkar som sagt bifall till vår reservation nummer 9.

Herr talman! Det var med en viss fascination som jag lyssnade på replikskiftet nyss och hörde hur en debatt i kammaren om vissa frågor om hälso- och sjukvårdens försörjningsberedskap hamnade i inflationen och vilka problem det orsakar för det svenska samhället. Jag tycker att de frågorna är så viktiga att de är värda en egen diskussion.

Vi har kommit till ett hastigt uppvaknande, skulle jag säga, under de senaste åren i Sverige när det gäller att vi har problem på detta område. Och där är alla partier lika skyldiga. Det är inte så att man kan kasta skulden på än den ena, än den andra.

Apoteksomregleringen var väldigt framgångsrik. En av delarna som inte togs om hand var just lagerhållning av läkemedel. Det fanns förslag från Reinfeldtregeringen, men regeringen Löfven valde att inte gå vidare med det. Det var inte en stor diskussion om det, vilket berodde på att man inte såg att det var ett stort problem.

Det var flera regioner som gjorde dåliga upphandlingar. Man kom på att man genom att använda just-in-time, som har varit uppe i diskussionen flera gånger, kunde frigöra ekonomiska resurser från lagerhållning och använda dem till att faktiskt bedriva sjukvård. Det var inte särskilt omdebatterat. De flesta tyckte att det var ganska klokt tills verkligheten hann i kapp oss i Sverige.

Pandemin har nämnts. Katastrofen i upphandlingar har nämnts. Det här gjorde att egentligen samtliga partier insåg att man måste ändra på detta. Det är därför som vi ser det förslag som diskuteras i dag och som vi ska besluta om under morgondagen. Det är ett förslag som är framtaget av den tidigare socialdemokratiska regeringen - där måste jag ge Mikael Dahlqvist rätt. Och det har omhändertagits av den nuvarande regeringen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Vissa frågor om hälso- och sjukvårdens försörjningsberedskap

Det finns inte många kontroversiella delar i detta. Men ett problem som vi i Centerpartiet ser är att den nya regeringen har använt sig lite för mycket av copy and paste när det gäller Socialdemokraternas förslag. Det är det som riskerar att bli kontraproduktivt.

Det finns nämligen, herr talman, två väldigt skarpa delar i detta lagförslag. Det handlar om lagerhållning, och det handlar om skärpta krav på leverans. Det tycker alla är bra. Alla partier ställer också upp på att det ska kunna krävas ett skadestånd i ett läge där man inte lever upp till detta. Men den nivå som man lägger skadestånden på riskerar att få en rent kontraproduktiv effekt.

Här talar vi om belopp på upp till 100 miljoner kronor, som man då ska få betala. Då är det klart att företagen kommer att resonera på ett företagsekonomiskt sätt. I stället för att bara anmäla när man ser att man faktiskt får ett leveransproblem kommer man att börja anmäla ett stort antal ytterligare läkemedel där man eventuellt kan få leveransproblem. Ett bötesbelopp i 100-miljonersklassen gör att vilken vd som helst måste fatta den typen av beslut.

Det andra är det som vi har sett i både Frankrike och Nederländerna. Det är inte bara Sverige som har detta problem, och det är inte bara Sverige som har infört denna typ av regler. I Nederländerna har man sett att exakt detta regelverk, men med betydligt lägre skadeståndsnivåer än de 100 miljoner som högerregeringen nu föreslår, fick till konsekvens att antalet läkemedel på den nederländska marknaden minskade med 5 procent. Låt oss säga att ett bolag säljer ett läkemedel som inbringar 100 000 kronor i Sverige - ungefär 5 procent av läkemedlen på den svenska marknaden är på den nivån. Då är det klart att det kommer att vara naturligt att man säger: Riskerar vi skadestånd i mångmiljonklassen måste vi fatta beslut om att dra in detta från den svenska marknaden och sälja det på andra marknader i stället.

Vi från Centerpartiet har även i vår motion - nota bene - höjt ett varningens finger och sagt att det är en uppenbar risk att detta inte leder till ökad tillgång till läkemedel utan till motsatsen och att man måste ge en myndighet i uppdrag att väldigt noga följa detta.

Vi har också haft andra synpunkter, som jag tror att de flesta partier kan ställa upp på. Och även sjukvårdsministern har adresserat det. Det handlar om att förslagen i denna proposition inte kommer att lösa problemen. De kommer att bidra till en lösning av en del av problemen. Men detta är problem som i stort sett alla länder inom OECD-området står inför, för det är en globaliserad marknad. Det är inte saker som man bara kan hantera nationellt.

Man skulle ha kunnat efterfråga ytterligare förslag på dessa områden. Det handlar till exempel om att utbytesregler för patienter när de inte får sitt läkemedel skulle kunna förenklas. Det finns också många andra konkreta förslag på vad man skulle kunna göra. Förhoppningen är väl att regeringen går vidare med den typen av förslag.

Jag vill yrka bifall till reservation 3. Den handlar om att en myndighet väldigt noga måste följa detta eftersom det riskerar att leda till färre läkemedel, inte fler.

Fru talman! Nu ska det alltså inte bara ska öka läkemedelstillgången utan dessutom skapa ett företagsklimat i världsklass. Det är stora ord Christian Carlsson använder sig av när det finns tydliga indikationer på att detta både skrämmer bort läkemedelsindustrin från Sverige och kommer att minska läkemedelstillgången.

Den konkreta fråga jag hade till Christian Carlsson gäller att flera andra länder har infört det här systemet men med betydligt lägre sanktionsavgifter. I Frankrike ligger de på max 10 miljoner, och här ska de alltså ligga på max 100 miljoner. I Nederländerna har man haft detta så länge att man har gjort en uppföljning, och där tror jag att man ligger på 1 miljon i sanktionsavgift. Där har detta lett till att läkemedelsindustrin drar sig tillbaka. Man avregistrerar ett stort antal läkemedel, för det är klart att den som säljer för 100 000 kronor i Nederländerna inte kan riskera miljonböter.

Min enkla fråga, som jag inte har fått något svar på från Christian Carlsson, är: När det nu finns ett konkret exempel på ett land i vårt närområde som har infört detta men på betydligt lägre nivå, hur har regeringen resonerat när man inför detta med 100 miljoner kronor i sanktionsavgift? Det riskerar ju att få förödande konsekvenser. Det leder definitivt inte till det Christian Carlsson efterlyser, det vill säga en ökad läkemedelstillgång. I Nederländerna blev det raka motsatsen.

Dessutom sker det, apropå detta med ett företagsklimat i världsklass, i ett läge där den samlade läkemedelsindustrin larmar. Man larmar inte för att man blir tvungen att betala sanktionsavgifter utan för att avgifterna läggs på en nivå som kommer att få helt orimliga konsekvenser framför allt för patienterna men även för läkemedelsindustrin i Sverige.

Det var det som var min konkreta fråga: Hur har ni analyserat detta utifrån det som faktiskt har hänt i verkligheten, Christian Carlsson? Det har hänt i Nederländerna, som är ett land ganska jämförbart med Sverige.

Fru talman! Christian Carlsson säger i talarstolen att ambitionen med hela propositionen är att öka läkemedelstillgången. Det finns väl inte en människa i det här landet som inte vill öka läkemedelstillgången; pandemin har ju visat att det har funnits uppenbara bekymmer på ett antal områden.

Problemet är att de förslag som läggs fram riskerar att ha den rakt motsatta effekten i ett läge där man inför sanktionsavgifter på mellan 25 000 och 100 miljoner kronor. Det är sanslösa belopp, som man till och med skriver in i lagen. Tittar vi på andra länder som har genomfört detta ser vi att det har fått rakt motsatt effekt.

I till exempel Nederländerna, som har sanktionsavgifter på en betydligt lägre nivå, har detta fått effekten att företagen drar tillbaka läkemedel. En del läkemedel i Sverige säljer för kanske 100 000 kronor, och riskerar företaget då en sanktionsavgift på miljontals kronor drar man såklart slutsatsen att man bör dra tillbaka läkemedlet - eller också hamnar man i den andra änden, det vill säga sitter och anmäler risk för att läkemedel kommer att fattas inte bara för de läkemedel där man tror att det finns en risk utan även för väldigt många andra.

Beroende på att man lade sig för högt i Nederländerna ledde alltså detta till att antalet läkemedel minskade med 5 procent. Trots det berör Christian Carlsson inte med ett ord den oerhört tunga kritiken från tunga aktörer på området.

Min fråga till Christian Carlsson är därför: I och med att man har genomfört detta i Nederländerna, med betydligt lägre sanktionsavgifter än de 100 miljoner kronor regeringen föreslår, och det har fått effekten att antalet läkemedel har minskat med 5 procent - vad gör man från regeringens sida för bedömning av hur mycket detta kommer att minska läkemedelstillgången i Sverige? Den kommer inte att öka, som Christian Carlsson säger.

Fru talman! Det är väl ingen som säger att det är dåligt. Det finns väldigt mycket mer man kan göra för att se till att de som redan finns i landet kommer in i sjukvården i ett läge där de har den kompetensen.

Men det jag inte kan begripa är varför Liberalerna och regeringen vill vrida igen den kran som är så viktig för sjukvårdshuvudmännen och regionerna, nämligen att kunna rekrytera sjuksköterskor, läkare och även annan personal utanför EU. Varför vill ni vrida igen denna kran genom att ställa krav på en månadslön på mer än ungefär 33 000 kronor i månaden?

Det här kommer att skapa ännu mer bekymmer för våra regioner. Någon kanske kan hävda att en läkare tjänar mer än 33 000 och att man gott kan betala också en sjuksköterska mer än 33 000. Men det funkar inte på det viset i sjukvården i praktiken, för när man rekryterar en duktig barnläkare från Syrien kommer han eller hon inte in på en överläkarlön på 95 000, utan de kommer in på en tjänst som har en betydligt lägre lön. Man måste ju se om detta är en person som klarar av jobbet. De får sedan lära sig språket och successivt växa in.

Det är därför förslaget från Liberalerna och regeringen kommer att få konsekvenser även för läkarrekryteringen. Men framför allt handlar det om sjuksköterskerekryteringen. Det jag inte kan begripa är att man gör detta i ett läge där alla är överens om att bristen på kompetent personal är ett av de största problem vi har i sjukvården. Det är det som gör att vi har brist på vårdplatser.

Varför då vrida igen en av de 25 olika kranar som man måste öppna för att kunna bidra till en lösning? Hur kan Liberalerna ställa upp på begränsningar i arbetskraftsinvandringen, som frånsett att de leder till problem på en lång rad andra områden också drabbar den svenska hälso- och sjukvården?

Fru talman! Det gläder mig att Malin Danielsson lyfter fram hur viktig arbetsmiljön är för hälso- och sjukvårdspersonal. Men man kan fråga sig hur arbetsmiljön kommer att påverkas för sjuksköterskor och läkare i den svenska vården i ett läge där de får en anmälningsskyldighet om någon saknar tillstånd att vara i Sverige eller än värre där rättigheten till tolk begränsas. Det klingar något falskt i mina öron.

Men det var inte därför jag begärde ordet. Jag begärde ordet när jag hörde att Malin Danielsson lyfte fram att vi måste öka antalet vårdplatser. Alla vet att det inte är sängar eller rum det är brist på utan personal och kompetens i vården.

Så många som 25-30 procent av alla som jobbar i vården har utländsk bakgrund. Det är väldigt viktigt för de flesta regioner att kunna rekrytera utomlands och att med hjälp av arbetskraftsinvandring kunna få hit undersköterskor och sjuksköterskor men även läkare.

Därför blir det så märkligt att Liberalerna har ställt sig bakom en kraftig begränsning av arbetskraftsinvandringen och att man måste ha en hög månadslön för att över huvud taget kunna få tillgång till den svenska arbetsmarknaden. Det här kommer att slå stenhårt mot gröna näringar, besöksnäring och så vidare. Men det kommer också att slå hårt mot den svenska sjukvården.

Min fråga till Malin Danielsson från Liberalerna är: Hur kan ni ställa upp på det här i ett läge där ni identifierar kompetensbrist som ett stort problem? Det finns många åtgärder man ska vidta där. Men att begränsa sjukvårdshuvudmännens möjlighet att rekrytera utomlands genom det här drakoniska förslaget när det gäller arbetskraftsinvandring - hur kan Liberalerna ställa sig bakom det?

Herr talman! När det gäller de övriga kan de tre regeringspartierna alltid gömma sig bakom formuleringen att det ska utredas och att man ska se vilka konsekvenser det får i hälso- och sjukvården. Men för Sverigedemokraternas del är det någonting som man har drivit under lång tid helt utan förbehåll.

Om man tittar på hur sjukvården är uppbyggd finns sekretesskravet. Om du har begått ett brott som ger fängelse i mer än två år, i princip kidnappning och mord, har man som läkare eller sjuksköterska rätt att ringa polisen men i övrigt inte.

Tanken med det är att ingen människa, oavsett om det är en inbrottstjuv eller någon annan, i ett läge där den behöver akutsjukvård ens ska tveka att söka upp akutmottagningen av rädsla för att läkaren eller sjuksköterskan kontaktar polisen.

Det finns ett väldigt tydligt skäl till att man har det på det viset. Alla ska ha rätt till sjukvård för att rädda livet. Dessutom är detta förslag, vid sidan av tolkförslaget som också kommer från Sverigedemokraterna, något som har skapat stor upprördhet inom vården.

Det är inte nog med att det är tufft att jobba på akutmottagningen som sjuksköterska och läkare. Nu ska de dessutom ringa till polisen så fort någon saknar de fyra sista siffrorna.

Eftersom Sverigedemokraterna har drivit det under lång tid utgår jag ifrån att de har funderat på konsekvenserna. Det är därför min fråga till Carita Boulwén gäller just det. Vilka konsekvenser har ni bedömt att det kommer att få för sjukvården i ett läge där de som saknar de fyra sista siffrorna inte vågar gå dit på grund av risken att bli polisanmälda?

Ska det också gälla andra att man ska minska sekretessen? Det vore väl logiskt. Om det nu är mördare och de som inte har tillstånd att vara i Sverige som ska polisanmälas när de söker vård på akutmottagning kanske det finns skäl att också titta på andra enligt Sverigedemokraterna.

Hur har ni funderat om vilka konsekvenser det kommer att få för vårdpersonalen och människor som är i akut behov av sjukvård?

Herr talman! Tittar man på regeringens politik på sjukvårdsområdet som nu förväntas få de här dramatiska effekterna i den svenska sjukvården kan man säga att det finns tre typer av förslag. En typ är de som härrör från den gamla sosseregeringen. En annan är ett antal alliansförslag. Men sedan finns det två förslag som kommer från Sverigedemokraterna.

Ett har diskuterats tidigare. Det är att minska rätten till tolk. Det andra handlar om detta med anmälningsskyldighet. Om en patient dyker upp på en akutmottagning eller i sjukvården och inte har de fyra sista siffrorna, det vill säga inte tillstånd att vistas i landet, ska läkaren eller sjuksköterskan innan de vidtar några åtgärder ringa till gränspolisen och anmäla att vederbörande har kommit dit.

Sekretessen i svensk sjukvård är oerhört stark. Det är i princip bara om någon har begått ett mord eller ett brott som har ett fängelsestraff på mer än två år som man som sjukvårdspersonal har rätt att ringa polisen.

Därför är det förslag som har kommit in i Tidöavtalet oerhört anmärkningsvärt. Det är i och för sig med reservationen att man ska se vilka konsekvenser det kan få i sjukvården. Men när Sverigedemokraterna själva har drivit det har den reservationen över huvud taget inte funnits med.

Det handlar om att i svensk sjukvård börja göra så för alla som inte har rätt att vistas i landet att så fort de kontaktar sjukvården ska det anmälas till polisen. Det kommer att få mycket stora konsekvenser. Att få det uppdraget från Sverigedemokraterna via regeringen är en annan sak som hälso- och sjukvårdspersonal verkligen har vänt sig emot.

Herr talman! Jag har en fråga till Sverigedemokraterna. När ni har lagt fram förslaget om att det ska vara en anmälningsskyldighet, hur har ni då funderat på vilka konsekvenser det kommer att få för människors möjlighet att söka sjukvård när de behöver det för livshotande tillstånd?

Herr talman! Jag skulle vilja backa bandet ungefär ett år. Svensk sjukvård hade sedan lång tid tillbaka haft ett antal ganska stora problem: brist på kompetens, långa köer, vårdplatsbrist och ett antal andra saker. Svensk sjukvård hade då precis gått igenom en pandemi och klarat en omställning på ett helt fantastiskt sätt, men var fullkomligt slutkörd. Alla reserver var uttömda.

I det läget vände sig de fackliga organisationerna, framför allt Läkarförbundet och Vårdförbundet men även andra, till regeringen och sa att så allvarligt som läget är nu i den svenska sjukvården krävs det att man tar ett samlat grepp, att man tillsätter en kriskommission, att man gör någonting åt kompetensbristen och ser till att vi får fram fler vårdplatser och minskar köerna. Detta var alltså en beställning från alla som jobbar i den svenska hälso- och sjukvården.

Den dåvarande regeringen var ganska kallhamrad mot de här kraven, men i riksdagen kunde vi då hitta en majoritet för att lyfta de mest centrala problemen i den svenska sjukvården och kräva av regeringen att den skulle återkomma vid inte mindre än tre tillfällen till riksdagen för att redovisa vilka åtgärder som hade vidtagits för att lösa de stora strukturella problem som de som jobbar ute i sjukvården så tydligt hade satt fingret på.

Det är nu tredje gången som en regering redovisar, och det är ju så, herr talman, att läget definitivt inte är bättre i sjukvården i dag. Det är snarast betydligt mer allvarligt. 60 procent av läkarna i sjukvården fungerar på att byta jobb. Pressen är oerhört hård. Ivo, Inspektionen för vård och omsorg, kan konstatera att det på i stort sett samtliga akutsjukhus i Sverige är en akut brist på vårdplatser. Patienter kan ligga på akutmottagningar inte bara i timmar utan till och med i dagar, flera dagar, i väntan på en vårdplats.

I det läget blir det något frustrerande, herr talman, att ta del av den resa som vi har sett sedan ett år tillbaka. Den dåvarande regeringen nonchalerade, skulle jag vilja säga, mycket av de påpekanden som kom från alla som jobbar i vården. Vi tryckte på från en riksdagsmajoritets sida, och nu får vi höra företrädare för den nuvarande regeringen, med i stort sett samma manus som de socialdemokratiska företrädarna före valet, säga: Nu har vi vidtagit en rad mycket kraftfulla åtgärder. Vi har gett uppdrag till en rad statliga myndigheter, och vi har hittat på ytterligare några riktade statsbidrag, så nu har vi tagit itu med den här situationen.

Som jag sa tidigare: Det är nog är tur att det inte är så många ute i sjukvården som har tid att så här en onsdag eftermiddag sitta och lyssna på riksdagsdebatten, för besvikelsen skulle vara manifest.

Det är därför, herr talman, som vi från Centerpartiets sida har ett förslag - en reservation, som det nu tyvärr blev. För vi tycker att det hade varit rimligt att regeringen, med tanke på att situationen nu snarare är värre än den var för ett år sedan, bjöd in till en stor diskussion här i kammaren genom att återkomma med ytterligare avrapportering på de här centrala problemområdena som de fackliga organisationerna, det vill säga de som arbetar i hälso- och sjukvården, lyfte för ett år sedan. Men då möts vi, herr talman, av det vanliga regeringstalet: Nu har vi en handlingskraftig regering, nu kommer vi att kunna lösa det här, vi har hittat ytterligare några riktade statsbidrag och några uppdrag till myndigheter och dessutom ska vi ha ett kontor här i Stockholm som fördelar vårdplatser.

Det är, herr talman, något frustrerande. Jag hade önskat lite mer av ödmjukhet från de regeringspartier som faktiskt var med och drev igenom det här för mer än ett år sedan än att bara avslå det med hänvisning till att vi tidigare hade en inkompetent regering och att vi nu har en betydligt mer kompetent regering.

Det går bra ibland att före ett val både vifta med falukorvar och säga att vi har olagligt långa köer i den svenska sjukvården. Men nu, herr talman, blir det upp till bevis. Och även om regeringen vägrar att återkomma med återrapporteringar hit till kammaren, som hade varit fallet om vi hade fått en majoritet från Centerpartiets sida, vill jag yrka bifall till vår reservation 2.

Jag kan säga att vi från Centerpartiets sida kommer att fortsätta följa den här utvecklingen mycket, mycket noggrant och påtala var ansvaret ligger. För man ägnar sig mer åt riktade statsbidrag och uppdrag till myndigheterna i stället för att föreslå rejäla lagförändringar och strukturella förslag som skulle kunna lösa de problem som vi har i den svenska hälso- och sjukvården.

Herr talman! Jag kan konstatera att Johan Hultberg undvek att svara på den specifika fråga som jag ställde.

Det som oroar väldigt många barnmorskor, sjuksköterskor och läkare ute i hälso- och sjukvården är just det konkreta förslaget från denna regering, framdrivet av Sverigedemokraterna och Moderaterna, att man ska begränsa möjligheten att få tolk.

Johan Hultberg nämnde kvinnosjukvården. Ett av de mest akuta problemen där är att det vad gäller mödradödlighet redan i dag är stor skillnad på huruvida man förstår det svenska språket eller inte.

Om regeringen nu politiskt driver igenom förslag som minskar tillgången till tolk, vem är det då som har patientansvaret i ett läge där läkaren ställer en felaktig diagnos på grund av att han eller hon inte kan kommunicera med patienten eller där barnmorskan förlorar möjligheten att prata med den gravida kvinnan? Många läkare och barnmorskor frågar vem det är som har ansvaret då. Svaret på det kommer ju att vara att det är den läkare som har befunnit sig i situationen eller den barnmorska som har jobbat med förlossningen som kommer att drabbas.

Regeringen - eller Moderaterna och Sverigedemokraterna - kommer säkert inte att ta något ansvar för den situationen. Här har åtminstone Kristdemokraternas sjukvårdsminister och till viss del även Liberalerna varit ärligare och sagt att detta förslag inte kommer att läggas fram om det på minsta sätt hotar patientsäkerheten. Jag har dock inte hört något sådant vare sig från sverigedemokrater eller från moderater.

Därför återkommer jag till min konkreta fråga. Om detta förslag leder till att fler patienter kommer till skada och till att fler kvinnor drabbas under förlossningen, vem är det då som har patientansvaret? Är det Johan Hultberg och Moderaterna, eller är det den barnmorska eller läkare som har berövats ett av sina viktigaste verktyg för att kunna ställa rätt diagnos och förorda rätt behandling?

Herr talman! Som tur är för Moderaterna och Johan Hultberg har de flesta som jobbar i hälso- och sjukvården inte tid att följa den här debatten. Hade de haft det tror jag att de hade blivit ganska upprörda över bilden som målas upp.

Hultberg säger att vi har problem i svensk hälso- och sjukvård därför att vi under åtta år har haft en regering som inte har varit handlingskraftig - men att vi nu minsann har fått en fantastisk regering som kommer att kunna lösa alla problem genom en handlingskraftig agenda. Men när man sätter sig ned och tittar på vad den handlingskraftiga regeringen har gjort ser man att den har tagit ett antal gamla sosseförslag och gått vidare med dem, och sedan är det lite mer riktade statsbidrag och lite uppdrag till några statliga myndigheter.

Den fråga jag ofta möter i sjukvården berör dock ett av de förslag som faktiskt läggs fram. Kvinnosjukvården är eftersatt. Mödradödligheten är ett litet problem i Sverige, men den är betydligt större bland de kvinnor som inte pratar det svenska språket. Där är också risken större att barnen skadas och att kvinnan får skador i samband med förlossningen. Moderaterna och Sverigedemokraterna har drivit igenom att möjligheten till tolk ska begränsas. I Stockholm har man lagt fram förslag om att det ska kosta 500 kronor att ha tolk.

Den fråga jag möter från dem som jobbar på förlossningen och akutmottagningar är: Vem tar ansvar? Det kan handla om ett läge där en kvinna vårdas under förlossning, eller där någon som kommer in på akuten vårdas, och där patienten inte har tillgång till tolk, vilket leder till en felaktig diagnos och felaktig behandling som vållar skada - och kanske till och med död. Vem har det juridiska ansvaret efter det att Moderaterna och Sverigedemokraterna driver igenom en begränsning av möjligheten att få tolk? Detta är något som verkligen oroar människor ute i hälso- och sjukvården, ska jag säga.

Herr talman! Det var inte alls svar på frågan. Mer nationell styrning av svensk hälso- och sjukvård är det ingen här i kammaren som egentligen motsätter sig. Däremot är det många som har varit kritiska mot Kristdemokraternas förslag, nämligen att staten ska bli huvudman för hela den svenska sjukvården. Det är det få ute i sjukvården som stöder.

Det är också intressant, tycker jag, att Christian Carlsson lyfter kompetensförsörjningen. Det enda konkreta bidraget där har varit att man har dragit igång arbetet för att sätta stopp för arbetskraftsinvandring, det vill säga se till att vi inte kan rekrytera människor till hälso- och sjukvården som kommer från länder utanför EU-området. Detta kommer inte att bidra till en bättre kompetensförsörjning, tvärtom.

Men min fråga handlade om strukturella förändringar. Vårdkontoret i Stockholm, som Socialdemokraterna tog fram ett förslag om, är inte till för patienterna, utan det är regionerna som ska kunna vända sig dit och få hjälp att hitta ledig kapacitet någonstans i landet. Detta är oerhört tydligt i det utredningsförslag som ligger till grund för det som regeringen nu går vidare med. Det kommer inte att innebära någon avgörande skillnad.

Den avgörande skillnaden skulle vi ha fått om man hade gått vidare med det krav som vi drev i Alliansen, nämligen att ändra patientlagen för att ge den enskilde medborgaren rätt att söka slutenvård var som helst i hela landet och dessutom få tillgång till information. Detta var något som drogs igång redan inom ramen för januariavtalet; det skulle finnas tillgång till detta via SKR så att man skulle kunna få kvalitetsinformation. Det är nämligen först när man får det som man som patient har möjlighet att söka någon annanstans. Detta skulle på ett avgörande sätt ha kunnat förändra patienternas möjlighet att söka sig till ställen där kvaliteten är högre och köerna kortare.

Det här kontoret i Stockholm som ska hjälpa regionerna att hitta ledig kapacitet i svensk hälso- och sjukvård kommer inte att bidra över huvud taget när det gäller att korta det som tidigare kallade för de olagliga köerna. Varför gick ni inte vidare med de andra förslagen i stället?

Herr talman! Det är intressant att sitta här och lyssna när Christian Carlsson beskriver situationen nu efter valet. Bakgrunden till den här skrivelsen är att vi har haft ett väldigt bekymmersamt läge i svensk hälso- och sjukvård under lång tid. Till slut, efter uppmaning av de fackliga organisationerna på sjukvårdssidan, enades vi i princip i utskottet om att ta det här initiativet och pekade på en lång rad konkreta, strukturella åtgärder.

När man lyssnade på Christian Carlsson var det nästan som att höra en socialdemokrat för ett år sedan förklara varför man över huvud taget inte borde göra något annat än att ge lite uppdrag till statliga myndigheter och så kanske lite specialdestinerade bidrag. Men problemen, herr talman, är betydligt allvarligare än så. Detta är inget man löser genom att tillfälligt ge förlossningsvården extra medel eller ge Socialstyrelsen ett uppdrag, utan här krävs strukturella åtgärder.

Det som förvånar mig är att det som Kristdemokraterna alltid under lång tid har lyft som ett av de absolut största problemen är köerna - de olagliga köerna i den svenska hälso- och sjukvården. Men det enda man har valt att gå vidare med är ett förslag som den gamla sosseregeringen plockade fram, nämligen att det ska startas ett kontor här i Stockholm som ska förmedla ledig vårdkapacitet. Alliansens viktigaste krav var att ge patienterna rätt att välja, även slutenvård, runt om i landet och att se till att vi får tillgång till bra information om hur kvaliteten skiljer sig mellan de olika vårdinrättningarna och hur långa köerna är, inte minst.

Min fråga till Christian Carlsson är därför: Varför har man från regeringens sida valt att prioritera att gå vidare med ett förslag från den gamla sosseregeringen som i princip var färdigt men inte vidtagit några åtgärder när det gäller det viktiga, nämligen att ge patienterna makten och rätten att välja slutenvård i hela landet?

Herr talman! När skymningen faller över Stockholm är det en ren njutning att sitta och lyssna på denna debatt. Jag höll på att säga att den handlar om allt mellan himmel och jord. Det kanske den inte gör, men den handlar om hela apoteksfrågan, om huruvida apotek ska finnas i gallerior eller på landsbygd och om vi ska förstatliga eller hur vi ska bära oss åt.

Herr talman! Det är väldigt mycket av detta som jag skulle vilja kommentera, men jag tänkte försöka hålla mig till ärendet. Detta är ju inte den stora apoteksdebatten, utan det är en debatt om Riksrevisionens rapport om statens tillsyn över apotek och partihandel med läkemedel. Det finns tillräckligt mycket i rapporten från Riksrevisionen att diskutera. Den är väldigt intressant. Dock kommer den inte med något som egentligen är nytt. Slutsatsen i denna rapport är densamma som slutsatsen har varit tidigare: att statens tillsyn på detta område inte är effektiv.

Herr talman! Orsaken till det handlar mycket om de väldigt hårda sekretessregler som gäller inom hela sjukvårdsområdet. Dessutom är det på detta område tre olika statliga myndigheter som ägnar sig åt tillsyn. Det är Läkemedelsverket, Ivo och TLV. Det finns ingen som föreslår att detta ska slås ihop och att bara en myndighet ska kunna ägna sig åt tillsyn av apoteken, för dessa myndigheter gör detta utifrån helt olika lagstiftningar och ingångar.

Däremot är det en självklarhet att det inte blir effektivt i ett läge där det finns tydliga sekretessbarriärer mellan de tre myndigheterna. Det är därför som man i Riksrevisionens rapport framhåller att det måste göras något här.

Detta är ingen nyhet för någon, men man kan fråga sig varför ingenting händer. Det har egentligen inget att göra med politiska partier eller vilken regering vi för närvarande har, utan jag skulle vilja säga att det har att göra med den väldigt starka striden mellan dem som hänvisar till att sjukvården behöver kunna fungera på ett effektivt sätt och dem som säger att sekretess och personlig integritet är viktigare än allting annat.

Det är uppenbart att riksdagen skulle behöva skicka en tydlig signal till denna regering, liksom vi har gjort till tidigare regeringar, om att frågan måste lösas. Det går inte att skjuta detta på framtiden.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om statens tillsyn över apotek och partihandel med läkemedel

Herr talman! Det andra exemplet är nästan ännu mer uppenbart. På detta område har vi perfekt statistik, skulle jag säga, i och med att E-hälsomyndigheten har hand om hela receptregistret. De vet exakt vilka recept som expedieras, vid vilken tidpunkt, till vilken patient, vem som är förskrivare och vilket apotek det handlar om. Men de får inte dela de uppgifterna med de tre myndigheter som har hand om tillsynen. Detta får, herr talman, fullständigt absurda konsekvenser.

Jag ska bara ta ett exempel. Vi har i Sverige ett antal läkare som försörjer sig väldigt väl på att skriva ut narkotika i mycket stora mängder till patienter. Det är förödande. Det borde inte få förekomma. De borde sitta bakom lås och bom. E-hälsomyndigheten kan i princip följa detta på daglig basis: Nu är det en 75-årig läkare på Östermalm som skriver ut enorma mängder narkotika. Men detta får de inte föra vidare.

Man skulle kunna tänka sig att Ivo skulle kunna begära in statistik en gång i veckan. Hur ser förskrivningsmönstret ut bland Sveriges 40 000 läkare? Vilka är det som skriver ut onormalt mycket narkotika? Och när man får den listan skulle man kunna sortera ut de läkare som har hand om exempelvis palliativ vård av cancerpatienter, där man ska skriva ut mycket narkotika. Sedan skulle man direkt kunna ha tillsyn över de individer som har detta beteende. Men detta får man inte göra, beroende på att E-hälsomyndigheten inte kan lämna ut denna typ av uppgifter.

Även här skulle det vara välgörande om riksdagen i ett tillkännagivande kunde säga till regeringen att detta måste lösas. Jag känner mig, herr talman, inte alls nöjd med det vi nu hör de nuvarande regeringspartierna säga: Beredning pågår. Detta har vi utrett, och där finns det förslag. Jag har nämligen varit med tillräckligt länge för att veta att risken är uppenbar att detta kommer att fastna i en diskussion mellan å ena sidan Justitiedepartementet och å andra sidan Socialdepartementet, precis som många av dessa frågor har gjort.

Herr talman! Det var därför som vi från Centerpartiet, när vi fick denna rapport, föreslog ett tillkännagivande på just dessa två punkter. Det är de som är de mest allvarliga. Tyvärr fick vi inte majoritet i utskottet för detta.

Vi har en reservation, och jag vill yrka bifall till den. Jag är väl medveten om att det finns omfattande underlag och att beredning pågår i Regeringskansliet, men jag känner en misströstan. Även denna gång kan de viktiga reformerna fastna i Regeringskansliet, i diskussioner mellan Justitiedepartementet och Socialdepartementet. Det hade varit bra, herr talman, om vi från riksdagen hade kunnat sätta ned foten och säga: Lös detta! Vi kan inte vänta ytterligare ett antal år på att det ska fixas.