Anders W Jonsson

Herr talman! Skälet till att jag interpellerar statsrådet är att det här inte får bli ytterligare ett exempel där den svenska landsbygden och glesbygden drabbas på grund av den förvaltningsmodell vi har, där statliga myndigheter bara ser sitt lilla stuprör och inte alls tittar på konsekvenserna, i det här fallet för äldre, människor med funktionsnedsättning och människor i glesbygden och på landsbygden. I det här fallet är det uppenbart för mig, som i och för sig är amatör på området, att fördelarna med de förändringar som Läkemedelsverket nu har föreslagit inte väger tillräckligt tungt i vågskålen när det gäller risker för patientsäkerheten och andra negativa konsekvenser.

Som jag tidigare har sagt vet jag att statsrådet inte har rätt att gå in direkt i en myndighets ansvarsområde. Men som jag pekat på finns det ett antal möjligheter för ett statsråd att agera, och jag hoppas att statsrådet tänker på dem framöver. Det finns möjlighet till en informell myndighetsdialog, vilket förekommer tätt och ofta. Det finns också möjlighet att se över instruktionen till Läkemedelsverket och att i ett regleringsbrev ge ytterligare uppmaningar om att analysera frågan noga. Det finns till och med möjlighet att se över de delegationer som finns till Läkemedelsverket. Här i riksdagen har förstås Fredrik Lundh Sammeli och jag själv möjlighet att i närtid bjuda in Läkemedelsverkets generaldirektör till utskottet för att där kunna ställa frågorna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det här är en fråga som verkligen upprör människor, både äldre människor med funktionsnedsättning och inte minst människor på landsbygd och i glesbygd. Jag tror att vi är många här i riksdagen som inte kommer att släppa det här. Jag hoppas att statsrådet inte kommer att glömma den här frågan nu när interpellationsdebatten snart är avslutad, även om hon inte kan redogöra för exakt hur hon tänker agera.

Herr talman! Det är självklart viktigt att en myndighet i ett sådant läge väger patientsäkerheten å ena sidan mot bristande eller försämrad tillgänglighet å andra sidan. De medicinska resultaten av behandlingen är ju beroende av både och. Tillgängligheten är egentligen en del av patientsäkerheten, för om det blir väldigt mycket svårare för patienter att kunna få sina läkemedel leder det till att färre patienter tar hela penicillinkuren eller den behandling som läkaren har föreskrivit. Detta försämrar resultatet för patienten.

Låt oss titta på patientsäkerheten, som Läkemedelsverket säger är viktigt i detta fall. Vad är egentligen problemet? Jo, man pekar på att en läkemedelsförsändelse kan stjälas. Men när det handlar om till exempel narkotiska preparat måste man redan i dag kvittera ut en sådan försändelse. Det är inte tu tal om annat.

Man kan förstås även tänka sig att andra läkemedel stjäls. Men alla vi som har testat denna tjänst vet att läkemedlen kommer i en grå påse, och det är helt omöjligt att veta vad som finns i den. Den tjuv som vill ha tillgång till ett visst läkemedel lär få stjäla hundra påsar innan man har sådan tur att det blir precis det preparat som man är intresserad av.

Sedan har vi patientsäkerheten i ett läge när patienten inte får tillgång till sitt läkemedel. Det kanske har slarvats bort av Postnord, eller grannen kanske stjäl den grå påsen för att se vad som finns i den. Risken som uppstår är att patienten blir väldigt upprörd. "Jag har inte fått mitt läkemedel. Det skulle komma i dag på morgonen." Detta kan åtgärdas inom ett eller ett par dygn. Det är denna risk som äventyras i så fall.

Kanske påstår Läkemedelsverket att barn har stulit läkemedel och satt i sig dem och på så sätt blivit skadade, men några sådan exempel finns över huvud taget inte.

Om man hos Läkemedelsverket hade varit intresserad av dessa problem skulle man förstås ha sagt till alla distansapotek att man vill ha in fullständig statistik över hur många försändelser som har försvunnit under det gångna året, hur många av dem som man kan misstänka har stulits och vad resultatet av detta blivit. Denna statistik finns ju hos distanshandeln. Men ingenstans i föreskrifterna finns någon sådan risk- och konsekvensanalys.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Man går snarare på uppgifter om att någon har hittat ett paket i en trädgård och att det har hänt att något stulits. Med tanke på de volymer det handlar om har säkert ett antal paket försvunnit. Men de negativa konsekvenserna har man över huvud taget inte lyft upp i sitt förslag till ny förskrift. Där finns inte ett ord om de äldre och människor med funktionsnedsättning, och där finns framför allt inte ett ord om människor som bor på landsbygd och i glesbygd. Om man hade tagit med det och försökt göra en avvägning hade jag kunnat förstå resonemanget, men så är icke fallet.

Jag vet mycket väl att statsrådet inte kan gå in aktivt och offentligt, till exempel här i kammaren. Då kommer säkert omedelbart en anmälan till KU från någon ledamot om ministerstyre. Det vill vi ju inte att statsrådet ska drabbas av i detta fall.

Däremot finns ett antal andra verktyg som statsrådet kan använda. Det gäller alltifrån informell myndighetsdialog på olika nivåer till att begära in underlaget, gå igenom det och ställa frågor om det. Man skulle i instruktioner eller regleringsbrev kunna peka på att det är viktigt att väga in tillgänglighet och inte minst lands- och glesbygd. Man skulle till och med kunna fundera på att ta bort vissa delar i delegationen till Läkemedelsverket i ett läge där de inte kan göra dessa bedömningar.

Det finns alltså ett antal saker som regeringen skulle kunna göra, men jag förstår att statsrådet inte kan redovisa dem här i kammaren.

Herr talman! Den svenska förvaltningsmodellen med självständiga myndigheter är i grunden bra, men gång på gång blir det bekymmer beroende på att vissa myndigheter har ett väldigt snävt perspektiv utifrån sitt område. Under pandemin fanns flera sådana exempel, inte minst Arbetsmiljöverket och Folkhälsomyndigheten som gjorde helt olika tolkningar av vad skyddsmaterial är. Den dåvarande regeringen valde att inte gå in och på något vis styra upp det. Här finns återigen ett sådant exempel.

Under de senaste åren har det varit en helt fantastisk utveckling vad gäller möjligheten att få receptbelagda läkemedel direkt hem i brevlådan. Det har betytt oerhört mycket, inte minst för äldre som har svårt att ta sig till utlämningsställen och för människor i glesbygd och på landsbygd. Där kan det till och med vara väldigt långt till Icabutiken där man annars kan hämta sina läkemedel.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

50 procent av läkemedelsleveranserna till landsbygden går i dag via distanshandel. Man får det man beställt hem i brevlådan. Jag tror att det också gäller uppåt 30 procent av övriga leveranser. Det är oerhört uppskattat bland patienter och leder sannolikt också till att fler patienter faktiskt hämtar ut och använder sina läkemedel. Det är annars ett stort problem i sjukvården att läkare förskriver läkemedel som patienten sedan av olika skäl inte hämtar ut och inte använder.

Nu har Läkemedelsverket, baserat på vad jag närmast skulle kalla anekdoter, kommit fram till att det kan förekomma stöld av försändelser till brevlådor och i de lägen de hängs på en dörr. I myndighetens förslag till föreskrift finns över huvud taget inget statistiskt underlag till det. De stora distanshandlarna i Sverige som sysslar med det här säger samtidigt att de har stenkoll på hur många försändelser som stjäls, för om kunden har beställt ett läkemedel och det sedan inte levereras blir det minsann en process hos distanshandlaren som tar reda på vart det försvunnit.

Läkemedelsverket väljer nu att gå in med ett förslag till ny föreskrift som i princip hindrar den här möjligheten genom att man ställer krav på att mottagaren ska kunna legitimera sig vid överlämnandet. Det kommer såklart att fungera i centrala Uppsala och Stockholm, där det finns budfirmor som kan säga att den som är hemma mellan klockan 19 och 23 kan få ut sitt paket genom att signera det. Men det kommer över huvud taget inte att fungera i stora delar av landet, och det är väldigt bekymmersamt.

I förslaget till föreskrift från Läkemedelsverket beskrivs det inte med ett ord vad det här kommer att få för konsekvenser för äldre och människor med funktionsnedsättning som har svårt att ta sig till utlämningsställen - eller för den delen vilka konsekvenser det här kommer att få på landsbygden och i glesbygden där det här verkligen har varit en gudagåva. Det ser man inte minst på att det framför allt är där som det här används.

Statsrådet påpekade mycket riktigt att det är upp till Läkemedelsverket att titta på den här föreskriften. De har rätt att strunta i alla politiska synpunkter och bara besluta detta. Vi vet inte om de kommer att göra det eller om de kommer att vara kloka nog att lyssna på de många negativa synpunkter som har kommit in i remissomgången. De har inte bara kommit från Hela Sverige ska leva, pensionärsorganisationer och de närmast drabbade utan även från ganska tunga remissinstanser.

Min fråga till statsrådet är vad statsrådet kommer att göra. Det finns ju en risk att Läkemedelsverket går vidare med det här förslaget, och det kan få förödande konsekvenser - inte minst för de patienter som faktiskt använder de läkemedel en läkare har skrivit ut.

Utifrån hur förvaltningsmodellen ser ut har jag förståelse för att det är svårt för statsrådet att komma med några konkreta förslag, men jag vill ändå lyfta frågan och höra om statsrådet har några tankar.

Herr talman! Som jag har sagt tidigare är jag väldigt nöjd med de ställningstaganden som sjukvårdsministern har gjort, det vill säga att skrivningarna i Tidöavtalet om att begränsa rätten till tolk absolut inte får äventyra patientsäkerheten i svensk sjukvård. Alla som kan någonting om svensk sjukvård eller sjukvård över huvud taget vet att om man försämrar rätten och möjligheten till tolk äventyrar man patientsäkerheten.

Jag blir dessutom nöjd när jag hör sjukvårdsministern argumentera här i kammaren för det som egentligen är en utökad rätt till tolk i sjukvården. Precis som sjukvårdsministern säger finns tolk i sjukvården i dag, men det fungerar inte bra alla gånger. Det finns ett antal områden där man faktiskt skulle behöva höja kvaliteten och öka möjligheten till tolk i sjukvården. Det är glädjande att höra sjukvårdsministern konstatera det.

Man ska dock komma ihåg att de uttalanden som sjukvårdsministern gör står i mycket bjärt kontrast till de svar som levererats i kammaren av företrädare för Sverigedemokraterna. Där är det ett helt annat ljud i skällan. För dem handlar det här om en åtgärd för att försämra för de människor som inte behärskar svenska språket, oavsett om det äventyrar patientsäkerheten eller inte.

I och med att det här är det dokument som regeringspartierna skrev på för att över huvud taget få tillträda och att det är Sverigedemokraterna som har det dominerande inflytandet i inte bara den här frågan utan även andra kommer det, precis som Fredrik Lundh Sammeli har pekat på, att bli väldigt intressant att noga följa den fortsatta resan vad gäller att förverkliga den här delen. Nästa steg blir att mycket noga läsa direktiven till den utredning som ska titta på det.

Herr talman! Jag begärde ordet eftersom det här är en otroligt viktig fråga i den svenska sjukvården.

Redan när Tidöavtalet kom var det mycket upprörda känslor bland sjuksköterskor, läkare och undersköterskor, som vet hur betydelsefullt det är att kunna ha tillgång till tolk. Om man inte har tillgång till tolk när man ska prata med patienten och höra vad problemet är riskerar man patientsäkerheten i allra högsta grad.

Därför har frågan varit återkommande här i riksdagen - just för att man försöker att få besked. Det har varit lite varierande besked. När Sverigedemokraterna deltar i debatten låter det så här: Nej, det ska inte vara så att man finansierar tolk med allmänna medel! Då blir tolk inte tillgängligt för de socioekonomiskt mest utsatta. De människor som verkligen behöver tolk har ju ytterst sällan pengar i fickan så att de kan betala stora summor för tillgång till en tolk mitt i natten.

Vi har också hört liberala företrädare upprepa det självklara: Alla som bor i Sverige borde lära sig svenska. Det tycker vi väl alla. Det är viktigt att man behärskar svenska när man bor i Sverige. Men att i ett läge där någon är akut sjuk använda indragen tolk som ett sätt att få människor att lära sig svenska tror jag inte att någon som arbetar i sjukvården över huvud taget skulle ställa upp på.

Statsrådet har tidigare i diskussionen gett ett väldigt klart besked som jag ändå känner mig förtröstansfull med, nämligen att om minskad möjlighet att använda tolk i hälso- och sjukvården på något vis skulle äventyra patientsäkerheten kommer ett sådant lagförslag inte att landa på riksdagens bord.

Nästa steg kommer, precis som ledamoten Fredrik Lundh Sammeli påpekade, att vara direktiven till den utredning som ska titta på det här. Där blir det intressant att se exakt hur regeringen formulerar sig. Men jag känner också en stor förtröstan i att om lagförslaget, när det väl kommer, på något vis frångår det statsrådet tidigare sagt, det vill säga att ingenting får äventyra patientsäkerheten i den svenska hälso- och sjukvården, kommer det att bli ett bedövande besked i remissvaren från samtliga som har någonting att göra med hälso- och sjukvård: Inskränk inte rätten till tolk i hälso och sjukvården!

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag känner mig också trygg i att om vi, vilket gud förbjude, skulle få någon typ av lagstiftning som försökte inskränka den här rätten kommer det att bli en civil olydnad av mycket stora mått i den svenska sjukvården. Ingen som arbetar i sjukvården är nämligen beredd att offra, äventyra, riskera rätten för människor som inte fullt ut behärskar svenska språket att få sjukvård på lika villkor.

Som sagt känner jag ändå en viss förtröstan, herr talman, i det besked som jag hörde senast statsrådet var här i kammaren, nämligen att ett lagförslag eller ett utredningsdirektiv från regeringen inte på något vis får äventyra patientsäkerheten.

Herr talman! Jag ska glädja Karin Rågsjö med att berätta om min ideologiska bevekelsegrund. Jag skulle vilja citera en företrädare som kanske står henne lite närmare än jag, nämligen den kinesiske ledaren Deng Xiaoping. Han sa en gång att det inte spelar någon roll om katten är svart eller vit så länge katten fångar råttor. Det är samma inställning som jag och Centerpartiet har vad gäller sjukvård. Det spelar ingen roll om sjukvården är offentlig eller privat så länge det är hög kvalitet och det är lätt att attrahera kompetent personal och framför allt så länge patienterna är nöjda och får ett bra bemötande. Det är ledstjärnan för Centerpartiet, inte huruvida det är ett aktiebolag, en stiftelse eller en offentlig förvaltning. Det viktiga är den vård som produceras.

I det läge Sverige i dag befinner sig i, herr talman, behöver vi så många som möjligt som kan bidra till att producera sjukvård av hög kvalitet med tanke på de köer som finns och som ger förödande resultat, inte minst vad gäller ökade klassklyftor. Där skulle ledamoten Karin Rågsjö och jag finna varandra - att minska klyftorna i den svenska sjukvården. Ett sätt är att avslå propositionen från regeringen.

Herr talman! Det är en sak som Karin Rågsjö och jag egentligen är överens om. Det är i dag 700 000 patienter i Sverige som har en privat sjukvårdsförsäkring. Vi skulle nog båda väldigt gärna se att vore betydligt färre. Frågan är hur man ska nå det målet.

Mitt sätt att nå det målet är att se till att vi drastiskt minskar köerna i den svenska sjukvården. En stor del av arbetsgivarna till de människorna har valt att teckna en privat sjukvårdsförsäkring därför att det är fullkomligt förödande för deras företag att den anställde ska vara borta inte bara en, två eller tre utan fem, sex, sju eller åtta månader i väntan på besök hos en specialistläkare eller någon annan.

Jag skakar gärna hand med Karin Rågsjö när det handlar om åtgärder för att minska köerna. Man kan tala med de fyra fem riktigt stora vårdgivare, som framför allt inte har den här typen av patienter, och ställa frågan till dem: Skulle ni ha möjlighet att utöka er kapacitet? Då får man från de flesta svaret: Ja, det skulle vi kunna göra.

Vi skulle kunna göra det i ett läge där vi fick långsiktiga spelregler så att vi visste vad som gällde inte bara nästa mandatperiod utan en lång tid framåt. Då har vi möjlighet att göra det beroende på att vi har kompetensen att bedriva sjukvård på ett effektivt sätt. Vi har förhållandevis lätt att attrahera kompetent personal och så vidare. Där har vi en underutnyttjad resurs.

Herr talman! Det är inte så att vi från Centerpartiet är kompromisslösa i frågan, eller för den delen att vi är döva. Däremot ser vi att det här förslaget definitivt inte skulle lösa något problem. Det skulle framför allt skapa ett betydligt större problem.

Alla de privata vårdgivare som i dag har kapacitet har patienter från olika finansieringskällor. De skulle inte kunna ha det, och resultatet skulle bli mindre producerad sjukvård i landet. Det är det sista vi behöver just nu med tanke på att hundratusentals människor står i kö.

Herr talman! Vi har ett antal stora problem i den svenska hälso- och sjukvården. Jag håller med Karin Rågsjö om att ett av dem är ojämlikheten. Det kanske allra största problemet är den ojämlika fördelningen av hälsa. Man brukar ofta säga att det skiljer tio år i förväntad livslängd här i Stockholmsområdet mellan den röda tunnelbanans båda ändpunkter. Vad gäller sjukdom efter sjukdom vet vi att de framför allt drabbar dem som är socioekonomiskt utsatta, har en låg utbildning, är arbetslösa eller är födda i ett annat land.

Det här är ett riktigt allvarligt problem i Sverige, och det måste vi göra något åt. Här handlar det framför allt om åtgärder som utjämnar skillnaderna vad gäller utbildning och ger fler möjlighet att komma in på arbetsmarknaden, men det gäller också att se till att det finns goda möjligheter att till exempel använda sig av tolk när man kommer till hälso- och sjukvården.

Herr talman! Det handlar inte bara om skillnader i underliggande hälsa. Ett lika stort problem är skillnaderna i tillgång till sjukvård, skulle jag säga. Då pratar jag inte om den marginella företeelse som vi har debatterat i snart en timme, nämligen de privata sjukvårdsförsäkringarna, utan att tillgången till offentligt finansierad sjukvård inte är jämlikt fördelad. Om man söker sig till akutmottagningen har man betydligt större förutsättningar att snabbt få rätt vård om man talar god svenska och har en akademisk utbildning än om man är socioekonomiskt utsatt. Inte heller när det gäller tillgång till specialistläkarbedömningar, det vill säga det man remitteras för, är Sverige ett jämlikt land.

Vi har även skillnader på det området. Det är de som är välutbildade och har arbete som har lättare att få tillgång till den offentligt finansierade och offentligt producerade sjukvården. Där har vi ett jätteproblem.

Man kan fråga sig: Vad beror det på? Det är i stort sett gratis för vem som helst att söka sjukvården. Jo, det allvarliga problemet i svensk sjukvård är nämligen köerna. Oavsett om det handlar om brödköer i Leningrad eller vårdköer i Sverige är det den som har kontakter eller kontanter som tar sig fram.

Jag minns ett besök i en svensk medelstor stad där man nyss hade startat en akutmottagning på kvällarna. Den byggde på att man kunde komma dit, man betalade 1 000 kronor och så fick man träffa en läkare direkt. Det var fantastiskt.

Det var förstås läkarna på sjukhuset som extraknäckte på mottagningen. Jag ställde frågan till den som drev mottagningen: Tusen spänn för ett läkarbesök, vem är det som har råd att betala det? Det måste ju vara de som bor där uppe på gräddhyllan, har höga löner och goda förmögenheter.

Nej, nej, sa han som ägde mottagningen. Advokaten och ingenjören har alltid bra kontakter med överläkarna på sjukhuset. De har inga problem att ta sig fram till den offentligt finansierade vården. Den som kommer hit är den ensamstående mamman som har suttit hela dagen i telefonkö för att få komma fram med sin treåring till hälsocentralen. Det är hon som inte får en tid på grund av köerna. Det är hon som kommer hit och får betala 1 000 kronor.

Herr talman! En av de viktigaste orsakerna till att vi har en ojämlik fördelning av den offentligt finansierade och offentligt producerade sjukvården är just den bristande tillgängligheten. När det handlar om köer gäller det att ha kontakter eller kontanter för att ta sig fram.

I stället för att fokusera på det väljer nu vänstersidan att fokusera på en marginell företeelse, skulle jag vilja säga, nämligen det faktum att det finns ett antal arbetsgivare i Sverige som har valt att teckna privata sjukvårdsförsäkringar för sina anställda.

Det är en villfarelse att det är rika människor i Djursholm som tar upp sin tjocka plånbok och betalar för en sådan försäkring. Det är definitivt inte den kategorin. Det är de arbetsgivare som ser att de inte kan vara utan sina anställda under tre, fyra, fem eller sex månader i väntan på en operation. Det är de som väljer att teckna den här typen av kontrakt.

Om, och jag säger om, förslaget från den förra regeringen skulle ha gått igenom skulle det inte ha minskat ojämlikheten i sjukvården utan snarare tvärtom. Det skulle ha fått till effekt att köerna hade blivit längre.

Det är helt enkelt beroende på att vi har ett antal privata vårdenheter som har en större kapacitet än den som de har kontrakt upphandlade för från den offentliga sektorn. Den lediga kapaciteten kan de i dag och har sedan många år tillbaka kunnat använda gentemot de privata försäkringsbolagen.

Det, herr talman, minskar köerna. Det är precis som jag tidigare tog som exempel. Om någon i kön för att få höften opererad i Gävle har sådana som står före i kön som har privata sjukvårdsförsäkringar försvinner de till Sophiahemmet. Det gör de facto att den som inte har en privat sjukvårdsförsäkring kommer längre fram i kön och inte tvärtom.

Det är därför som jag har yrkat avslag på liknande förslag 2010, 2014, 2018 och nu efter valet 2022. Man blir nästan tårögd när man hör Fredrik Lundh Sammeli beskriva vilka enorma utredningsresurser som den förra regeringen lade på att plocka fram förslaget. Det var något som enbart var till för att använda som en valpamflett i valet för att slippa diskutera sjukvårdens riktigt stora problem.

Första gången jag stötte på det var valrörelsen 2010. Då försökte dåvarande partiledaren Mona Sahlin att göra en kampanj på att 2010, efter fyra år med alliansregering, var året där arbetarens son inte längre ens fick sitta i samma väntrum som direktörens dotter. Det påstods vara så på en enhet här i Stockholm.

Jag var tvungen att åka dit för att se hur det såg ut där man hade ett väntrum för direktörens son och ett annat för arbetarens dotter. Det var förstås inte på det viset. Däremot var det så som Karin Rågsjö flera gånger har påpekat har i talarstolen, nämligen att på den privata vårdenheten måste man hålla reda på vem som ska betala besöket. Är det Stockholms läns landsting, som det var på den tiden, är det en privat vårdförsäkring, eller är det en utländsk medborgare som ska betala direkt ur egen ficka? Det är inte så konstigt.

Återigen får jag yrka avslag på förslaget från regeringen. Det är bra att vi återigen har en majoritet i riksdagen för att göra det. Min förhoppning är att det måste vara sista gången som vi diskuterar den här formen av pseudoförslag.

Det vore så bra om vi kunde använda alla Regeringskansliets utredningsresurser till att lösa de verkliga problemen i den svenska sjukvården. Det finns gott om verkliga problem att lösa i sjukvården, herr talman.

Fru talman! Socialdemokraterna är alltså beredda att lägga ett förslag som ökar köerna och minskar kapaciteten för operationer och specialistläkarbesök. Det är nämligen det som blir effekten. Den mottagning som i dag har kapacitet för 100 patienter, men bara får 50 från det offentliga, har med det nuvarande systemet möjlighet att fylla på med ytterligare patienter.

Ett konkret exempel till Fredrik Lundh Sammeli, så att han förstår vad det här handlar om: Säg att jag står på plats 50 hemma i Gävle för att få min axel opererad. Sedan visar det sig att några av dem som står före mig i kön, fem stycken närmare bestämt, har arbetsgivare som har tecknat privata sjukvårdsförsäkringar. De jobbar i byggsvängen och på andra ställen där man inte kan vara utan personalen så länge.

Säg nu att de fem patienterna får möjlighet att åka till Sigtuna, Stockholm eller Eskilstuna och via sin privata sjukvårdsförsäkring få axeln åtgärdad. Det innebär i praktiken att jag som tidigare stod på plats 50 plötsligt hamnar på plats 45. Kan jag då hävda att dessa fem byggnadsarbetare har gått före mig i kön? Nej! Jag kan hävda att tack vare att de hade privat sjukförsäkring hade jag turen att bli framflyttad i kön och därmed få min axel opererad betydligt snabbare. Men det kan man inte acceptera i den socialdemokratiska världen, för där ska alla stå i exakt samma kö och vänta på sin tur, trots att resultatet blir att köerna blir längre och kapaciteten lägre i den svenska sjukvården samtidigt som fler patienter får vänta längre tid.

Jag ska inte säga att jag är upprörd över detta, men jag är ändå förvånad över att Socialdemokraterna gång på gång återkommer med den här typen av förslag som definitivt kommer att göra köerna längre i den svenska sjukvården.

Fru talman! Vi har ett antal stora problem i den svenska sjukvården. Ett av dem är köerna. Det är köer som blir längre och längre för varje dag och vecka som går. Så har det varit sedan mer än tio år tillbaka. Tyvärr ser vi ingen ändring på det.

Det får alla möjliga svåra konsekvenser. Ett antal arbetsgivare väljer att teckna privata sjukvårdsförsäkringar för sina anställda. Det är det vi ser när antalet som har privata sjukvårdsförsäkringar ökar från år till år. Det är ett problem. Och då angriper Socialdemokraterna symtomet, att vissa arbetsgivare försöker hitta vägar förbi.

Problemet med det här förslaget är att det slår ett grundskott mot det riktiga problemet: att vi har för låg kapacitet i den svenska sjukvården. Om det här lagförslaget skulle bli verklighet skulle det innebära att ett antal privata vårdgivare som jobbar med såväl privata sjukvårdsförsäkringspatienter som patienter i den offentliga vården och kanske utländska patienter och sådana som betalar ur egen ficka inte skulle kunna använda sin lediga kapacitet för att stötta den offentliga sjukvården.

Resultatet skulle alltså ha blivit betydligt längre köer än i dag, och om det är någonting Sverige inte behöver är det att riksdagen beslutar om åtgärder som gör köerna i sjukvården ännu längre. Därför är min fråga till Fredrik Lundh Sammeli varför Socialdemokraterna gång på gång återkommer med det här förslaget. Det kom 2006, 2010, 2014, 2018 och nu inför valet 2022. Konsekvensen av förslaget är att ett redan bekymmersamt läge blir ännu värre genom att köerna i den svenska sjukvården blir längre och längre.

Fru talman! Då kan jag använda min slutreplik till att förklara att den neddragning vi har gjort på utgiftsområdet hänger samman med att vi vill gå tillbaka till det regelverk som fanns tidigare, nämligen att ha ökade beviskrav vid dag 365. När jag lyssnar på debatten tycker jag att det finns en tro att sjukskrivning är något helt och hållet ofarligt, att det är en Guds gåva till befolkningen att få vara sjukskriven så mycket man behöver.

Men vi ska tänka på att det är ett verktyg i sjukvården som är behäftat med en hel del mycket allvarliga biverkningar, nämligen sjukdom och död som inte är kopplat till den sjukdom som gör att man blir sjukskriven. Vi vet från studier i Sverige att de som är sjukskrivna har ett kortare liv att se fram emot. De har betydligt mer sjukdom, inte minst psykisk sjukdom. I studierna har man naturligtvis tagit bort det faktum att det finns en orsak till att man blir sjukskriven.

Jag skulle vilja se betydligt mer av det i debatten. Sjukskrivning är ett fantastiskt instrument som vi har för att garantera ekonomisk trygghet i samband med sjukdom och funktionsnedsättning. Men det är ett tveeggat svärd som skadar väldigt mycket, precis som mycket av det andra som man ägnar sig åt i sjukvården kan göra. Därför är det viktigt med restriktivitet och att man försöker vårda det regelverk som finns för det här.

Därför finns det, tycker jag, ett behov av betydligt mer samsyn och att de seriösa partierna i det politiska mittfältet gemensamt kan vårda det fantastiska system vi har för att ge människor trygghet.

Fru talman! Jag är glad över att jag får möjlighet att utveckla detta lite grann. När man lyssnar på denna debatt tycker jag att det finns en samsyn mellan de gamla allianspartierna - Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Centerpartiet. Men om man också tittar på budgetförslagen skiljer de sig inte så mycket från Socialdemokraterna. Jag tror att det skulle vara en oerhörd fördel för Sverige om vi, precis som vi tidigare har gjort med pensionssystemet, kunde hitta en borgfred när det gäller sjukförsäkringen. Det är nämligen djupt olyckligt att ha ett läge där det hela tiden blir politiska kamper och politiska strider i valrörelsen kring olika delar av detta.

Det som jag och Centerpartiet har som en dröm i detta läge är om man på något vis kunde få en stor samsyn mellan Socialdemokraterna och de forna allianspartierna. Och jag tror inte alls att det vore omöjligt. De partier som i denna debatt ligger allra närmast varandra i synen på hur man ska expandera sjukförsäkringen är faktiskt Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet som kan ta varandra i hand i väldigt många frågor. Inom ramen för Tidöavtalet har jag också sett moderater och forna alliansvänner verkligen våndas över att ha varit tvungna att helt acceptera de villkor som Sverigedemokraterna har ställt upp.

Den här ambitionen fanns tidigt under 00-talet när man tillsatte en parlamentarisk sjukförsäkringsutredning. Ambitionen då var att nå tillbaka till att ha ett stabilt sjukförsäkringssystem som, precis som uttrycks i den första målsättningen på det här utgiftsområdet, inte varierar med politiska konjunkturer. Det kan möjligtvis variera med sjukdomar som finns i samhället men inget annat.

Vad gäller synen på karensavdrag instämmer jag helt och hållet i Moderaternas syn.

Fru talman! Det är väl en ynnest att stilla bedja om att en sådan här måndagskväll få stå i kammaren och debattera utgiftsområde 10. Det menar jag allvar med. Det är ett av de viktigaste områdena i statens budget. Det handlar om hur vi när vi drabbas av sjukdom, skada eller en funktionsnedsättning ska ha en ekonomisk trygghet.

Det är intressant att ta som utgångspunkt de tre mål som finns uppställda för utgiftsområdet. Det första är att vi långsiktigt ska ha en stabil utveckling av sjuktalen på en låg nivå. Vi ska inte tillbaka till den situation vi hade tidigt 00-tal med snabbt ökande sjuktal och stora förtidspensioneringar. Vi ska försöka samla oss kring ett regelverk som gör att vi inte hamnar där.

Det andra målet handlar om de regionala skillnaderna. Där har vi hamnat betydligt bättre nu än vad vi har gjort tidigare. Det finns fortfarande regionala skillnader, men de är inte så stora som de har varit. Det är också ett av de mer intressanta områdena vad gäller forskning. Här kan man faktiskt hitta några av förklaringarna till att vi fortfarande har problem inom sjukförsäkringen.

Det tredje målet som jag är mest oroad över handlar om skillnaden mellan män och kvinnor. Där är skillnaderna oacceptabelt stora vad gäller sjuktal, närmare bestämt med en faktor på två. Försäkringskassan har väldigt tydlig statistik på det. Här finns det stora brister i forskningen.

Även inom arbetsskadeförsäkringen är skillnaderna helt osakliga mellan kvinnors och mäns beviljandegrad. Män får lättare ersättning vid arbetsskada än vad kvinnor får. Kvinnor får sämre utredningar än män, vilket i sin tur beror på att kunskapen om sambanden mellan arbetet och de skador och sjukdomar som uppstår är sämre på kvinnodominerade arbetsplatser än där män arbetar.

Det finns ett antal konkreta förslag på förbättringar som skulle kunna göras av sjukförsäkringen. De flesta finns att hämta i Socialförsäkringsutredningens slutbetänkande som alla partier står bakom utom Vänsterpartiet. Det är förvånande att inte fler har nått riksdagens bord. Det gäller bland annat möjligheten att använda förebyggande sjukpenning betydligt mer än i dag.

Det finns redan i dag möjlighet att bevilja sjukpenning i förebyggande syfte. Men det utnyttjas inte alls så mycket som det skulle kunna göra. För oss i Centerpartiet är det en viktig del att se till att få ned sjukfrånvaron genom utökad användning av förebyggande sjukpenning.

Vi har också ett väldigt stelt regelverk kring sjukpenningen där sjukpenning i dag beviljas på 25, 50, 75 eller 100 procent. En viktig förändring skulle vara att göra detta mer steglöst. Steget från 50 till 75 procent kan många gånger upplevas som oerhört stort, nästan oöverstigligt. Det skulle vara en fördel om det fanns en möjlighet till en mer stegvis återgång i arbete.

Det är fortfarande också otydligheter i Försäkringskassans roll för att samordna de insatser som behövs för rehabilitering. Detta tolkas olika av de parter som ingår i processen. Här måste det bli tydligare vem som gör vad.

Samordningsansvaret ska ligga på Försäkringskassan från början till slut. Försäkringskassan ska ha uppdraget att se till att parterna samlas och se till att det finns resurser för rehabilitering.

Det finns ett väldigt olyckligt mönster i att rehabiliteringen kommer igång alldeles för sent. De avstämningsmöten som Försäkringskassan har i sitt samordningsuppdrag med den sjukskrivnes arbetsgivare dröjer i snitt 400 dagar efter den första sjukskrivningsdagen. Därefter dröjer det ytterligare tid innan rehabiliteringen kommer igång. Här är det viktigt att ha tydliga gränser för när rehabiliteringsinsatser ska sättas in.

Från partier både till höger och till vänster hör man här från talarstolen alltmer högljudda krav på en allmän uppluckring just av rehabiliteringskedjan. Vi tycker att det vore mycket olyckligt. Det skulle riskera att vi skulle komma tillbaka till den situation som vi hade i början av 2000-talet.

Fru talman! Det är också viktigt att den administrativa bördan för företagen minskar. Ett sätt skulle kunna vara att ganska snabbt gå vidare med det förslag som finns om e-inkomst, där man har en automatisk överrapportering från företagen, från arbetsgivarna, till Skattemyndigheten. Därmed skulle man ha en god grund för beräkning av SGI.

Fru talman! Jag skulle också vilja lyfta fram situationen för småföretagare. För en småföretagare kan det nämligen vara helt förödande med sjukskrivning - att vara förhindrad att producera varor och tjänster men också att leverera och tvingas boka av säljmöten och så vidare. Till detta kommer den administrativa bördan att hantera sin egen sjukskrivning. Här är det viktigt att man kan gå vidare med det beslut som riksdagen fattade våren 2022 om att den som är småföretagare måste kunna ha en begränsad administrativ verksamhet i sitt företag under föräldraledigheten. På samma sätt skulle det också kunna utvecklas att gälla när man är sjukskriven.

Den grupp som vi har diskuterat allra minst här i dag är människor med funktionsnedsättning. Även här finns det förändringar som skulle kunna göras för att få ett betydligt effektivare sätt att ge även dessa människor möjlighet att exempelvis kunna driva företag - ett sätt att kunna försörja sig själv och bryta ett utanförskap. Det här handlar om att förverkliga sina drömmar. Detta är människor som ofta har fastnat i en aktivitetsersättning och aldrig haft en plats på arbetsmarknaden. Här behövs åtgärder för att möjliggöra även för dem att ta ett steg ut på arbetsmarknaden.

Den som har sjuk- eller aktivitetsersättning tjänar i dag tyvärr inte på att söka arbete eftersom inkomsten, även om man får bostadstillägg, kan minska med en fjärdedel om man skriver in sig vid Arbetsförmedlingen.

Det är viktigt att man kontinuerligt ges möjlighet att komma ut på den reguljära arbetsmarknaden. Människor som lever med en funktionsnedsättning och har sjuk- eller aktivitetsersättning måste få bättre möjligheter att bryta sitt utanförskap. Deras situation kan förändras, och därför måste det vara möjligt för dem att våga testa att arbeta utan att förlora sin ersättning. Arbetet ska kunna vara på heltid, deltid, enstaka dagar, längre eller kortare perioder.

Många med aktivitetsersättning har i dag rätt till daglig verksamhet via LSS. Den ersättning som man då får betalas av kommunen som också bestämmer vilken summa som gäller. Det skiljer, som vi alla vet, rejält mellan kommunerna hur mycket som betalas ut. När det gäller lönesättning för övrigt är det i förhandlingar som nivåerna sätts för att det ska vara rättvisa löner. Vi anser att också ersättningen vid daglig ersättning måste bli mer enhetlig i landets kommuner.

För dem som har beviljats sjuk- eller aktivitetsersättning från och med den 1 juli 2008 är möjligheterna att studera begränsade. De har möjlighet att studera, men då måste de göra uppehåll i sin ersättning. Ersättningen kan då vara vilande upp till sex månader för dem som har aktivitetsersättning och två år för dem som har sjukersättning.

Fru talman! I ett fritt samhälle ska alla människor kunna känna friheten att pröva sina vingar. Personer som uppbär sjukpenning på deltid har möjlighet att studera på deltid. Det borde också gälla dem som har sjuk- eller aktivitetsersättning. Att studera borde också vara ett alternativ till det som vi kallar traditionell daglig verksamhet.

Fru talman! Eftersom vårt budgetförslag har fallit vill jag hänvisa till vårt särskilda yttrande.

Jag passar denna måndagskväll också på att önska alla som lyssnar och fru talmannen en god jul och ett gott nytt år.

Fru talman! Jag har en fråga till sjukvårdsministern.

Många av de stora problem vi har i svensk sjukvård bottnar i kompetensbristen. Det gäller oavsett om det är vårdplatsbrist, bekymmer inom primärvården eller orimligt långa väntetider. En räddning har faktiskt varit att vi via arbetskraftsinvandring har kunnat ta emot vårdpersonal från länder utanför EU. Det handlar om ganska många, uppåt 1 300, 1 400 eller 1 500 per år. Merparten av dem har löner som ligger en bra bit under 33 000 kronor. Enstaka specialistläkare kan hamna däröver.

Jag läste nyligen att regionledningen i Sörmland, där Kristdemokraterna ingår, slog larm och sa: Hur ska vi kunna hantera det här inom vården om vi inte kan ha arbetskraftsinvandring?

Min fråga till sjukvårdsministern är: Hur kommer man att garantera att vårdens problem inte blir ännu större? Är det genom ett undantag i förordningen? Eller finns det andra lösningar för att hantera det?

(ANDRE VICE TALMANNEN: Det ligger inom migrationsministerns ansvarsområde. Frågan besvaras därför av henne.)

Fru talman! Detta var föga betryggande för svensk sjukvårdspersonal. Alla lagförslag måste utredas. Annars går det inte att införa en ny lag.

Här är det fråga om två specifika punkter. Det är inte fråga om lagen ska införas utan hur den ska införas i den svenska sjukvården. Jag blir lite förvånad när jag hör en liberal företrädare försvara att möjligheten att anlita tolk i sjukvården ska begränsas. Barnfamiljer som inte fullt ut behärskar svenska språket måste själva betala för tolk med pengar som de inte har. För den pappa som har drabbats av cancer och som inte har pengar till tolken ska något av barnen förmedla budskapet att det är cancer som är orsaken till hans symtom. Det är en skrämmande inställning. Om det är något som riktigt skulle försämra arbetsmiljön för människor i sjukvården är det detta.

Det andra handlar om att när någon kommer in till akutmottagningen ska sjukvårdspersonal inte bara ställa diagnosen att benet är brutet och måste gipsas, utan dessutom finns det en teoretisk möjlighet att man ska kontrollera att personen har rätt att vistas i landet. Om personen inte har det ska man genast höra av sig till gränspolisen så att de kan komma och ta vederbörande. Det innebär att alla papperslösa människor inte kommer att våga söka svensk sjukvård oavsett vad de drabbas av.

Fru talman! Jag är förvånad över att höra en liberal företrädare, som värnar arbetsmiljön i sjukvården, vara beredd att öppna dörren för dessa två åtgärder, som skulle vara förödande inte bara för dem som jobbar inom barn- och ungdomspsykiatrin utan framför allt för dem som jobbar på akutmottagningarna. Det hade jag, fru talman, inte väntat mig.

Fru talman! I artikeln som gav upphov till den här debatten lyfter man från både Vårdförbundet och Läkarförbundet fram arbetsmiljön som det kanske allra viktigaste. Det där känner jag väldigt väl igen, bland annat från akutmottagningen på Gävle sjukhus. Personalen säger att det är det mest fantastiska ställe man kan jobba på om man har känslan att man gör ett bra jobb.

När vi jobbade med tillkännagivandet var Liberalerna drivande för inte minst företagshälsovården. Jag noterar också att Lina Nordquist i sitt anförande lyfte fram den frågan.

I Tidöavtalet är det två punkter som på ett avgörande sätt kommer att påverka arbetsmiljön för alla som jobbar i sjukvården. Det har vi redan hört på reaktioner från den svenska sjukvården. Man känner att det här på ett allvarligt sätt kommer att minska möjligheterna att göra ett gott jobb.

Den första punkten är att man har enats om att begränsa möjligheten att ha tolk i sjukvården. Den andra är att man har öppnat för att sjukvårdspersonal ska kunna få ytterligare en arbetsuppgift utöver att diagnostisera och behandla, nämligen att kontrollera att patienten har tillstånd att vistas i landet och i annat fall anmäla det.

Jag har därför en fråga till Lina Nordquist. I ett läge där Liberalerna tycker att arbetsmiljön är så viktig, hur kommer dessa konkreta förslag när de genomförs att påverka arbetsmiljön för dem som jobbar på BUP i Västerås och för dem som jobbar på akutmottagningen i Gävle, med de två helt nya förutsättningarna för att göra ett gott jobb?

Fru talman! Den debatt vi haft i dag hade sin begynnelse den 14 januari, då Vårdförbundets ordförande tillsammans med Läkarförbundets ordförande på DN Debatt publicerade en ganska omtalad artikel med rubriken "En kriskommission krävs för sjukvården". Det var ord och inga visor. Det var allvarliga signaler från deras medlemmar som gjorde att de tog det här steget.

I artikeln påtalade man ett antal stora problem i svensk sjukvård. Det handlade inte minst om problemen i arbetsmiljön. Fler och fler medarbetare väljer att söka sig bort, inte minst från akutsjukvården, på grund av att man känner att man inte längre kan göra ett gott jobb. Det handlade om kompetensförsörjningen, som är långt ifrån tillfredsställande. Det handlade om vårdplatsbristen, som tidigare var något som förekom på vissa sjukhus i Sverige men som i dag enligt Vårdförbundet och Läkarförbundet existerar på i stort sett alla svenska sjukhus. Det är inte längre ett lokalt problem.

Slutligen handlade det om köerna i den svenska sjukvården, som är något ganska unikt för svensk sjukvård. Vi presterar bra på många områden, men vi har helt oacceptabelt långa köer och har så haft under lång tid - jag skulle till och med kunna säga decennier. De första försöken att lösa detta kom i en uppgörelse från 2001 mellan Socialdemokraterna och Centerpartiet.

Det här var en larmsignal från den svenska sjukvården. Läkarförbundet och Vårdförbundet hade tagit kontakt med regeringen och dåvarande sjukvårdsminister. Det handlade om att få regeringen att ta ett nationellt ansvar. Det blev inte kalla handen men inte långt därifrån, var upplevelsen. Man var helt avvisande till tanken på en nationell kriskommission.

Det var också detta som gjorde att Centerpartiet, Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna jobbade fram ett förslag till tillkännagivande i syfte att ta frågan hit till riksdagen och driva regeringen framför oss för att någonting skulle hända. Det som vi nu diskuterar är rapporteringen utifrån det tillkännagivandet.

Fru talman! Läget i sjukvården i Sverige är inte bättre än för ett år sedan, när arbetet med den här DN Debatt-artikeln pågick, utan snarast sämre. Sundsvalls sjukhus har jag nämnt tidigare. Det är nog ett av de hårdast drabbade sjukhusen. För någon vecka sedan larmade läkare i en artikel i Svenska Dagbladet för att man befinner sig i närheten av att vara i fritt fall på det här sjukhuset. Det är en region som styrts av socialdemokrater och moderater under den gångna mandatperioden. Man beskrev i artikeln också hur patienter som har hjärtproblem läggs in på psykavdelning.

Svaret från den förra regeringen var att det här inte är statens ansvar utan att regionerna måste ta ansvar för det. Det är lite slående att den nytillträdda regeringen har exakt samma besked; det här är regionernas ansvar, har vi hört i debatten i dag.

Återigen har vi också en regering som hemfaller till riktade statsbidrag, större och mindre, och tror att man kan lösa problemen på det viset. Det är ju inte så. Ska man kunna lösa det stora problem som debattartikeln i januari pekade på, nämligen vårdplatsbristen, handlar det om strukturella åtgärder på sjukhusen som kan planeras för lång tid framåt. Om regionerna får generella statsbidrag kan man använda dem för att ta hand om de flaskhalsar man har på det egna sjukhuset. Det behövs också skarp tillsyn i form av Ivo.

Problemen med köerna kommer inte att lösas genom det gamla socialdemokratiska förslaget att man i Stockholm skulle ha ett kontor som samordnar ledig kapacitet i den svenska sjukvården. Ledig kapacitet existerar i stort sett inte. Om man däremot gav långsiktiga spelregler för svensk sjukvård genom att göra ändringar i patientlagen och se till att det finns ordentlig information till patienterna skulle ett antal vårdgivare långsiktigt kunna planera för att lösa de här problemen och öka sin kapacitet. Det har inte minst de privata vårdgivarna tydligt signalerat. Men de har inte fått de här långsiktiga beskeden, inte av den förra regeringen och absolut inte av den nuvarande. I det läget är det väldigt svårt för ett privat företag att öka sin kapacitet.

Fru talman! Jag känner mig något missmodig, eftersom varken den dåvarande eller den nuvarande regeringen svarat upp mot de krav som ställs från vårdens medarbetare och som i grunden handlar om att skapa en bra arbetsmiljö för dem som jobbar i sjukvården. Det är nämligen där sjukvård skapas: i mötet mellan den enskilda sjuksköterskan eller läkaren och patienten.

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation nummer 3 från Centerpartiet.

Fru talman! Bristen på vårdplatser är ett akut problem som direkt hotar patientsäkerheten. På Sundsvalls sjukhus - Region Västernorrland, som Moderaterna och Socialdemokraterna styrt tillsammans - säger läkarna: Vi befinner oss nästan i fritt fall. Man lägger in hjärtpatienter på psykavdelning beroende på att det är en sådan platsbrist.

Det blir ändå en central fråga för oss att diskutera. Hur ska vi från nationell nivå styra den svenska sjukvården? Den modell som nu regeringen återigen går in i med specialdestinerade statsbidrag för att lösa än det ena och än det andra har historiskt visat sig inte vara en särskilt skarp styrmodell.

Det är betydligt mer effektivt i det läget att se till att regionerna har tillräckliga resurser för att bedriva en patientsäker sjukvård genom att staten ger ordentliga tillskott. Vi ska samtidigt ha Inspektionen för vård och omsorg, som med oerhört skarpa medel kan åka runt i landet och utöva tillsyn och se till att patienter vårdas på den avdelning där man har specialistkompetensen och att man inte utlokaliserar patienter eller för den delen har överbeläggningar.

Just den kombinationen har visat sig vara väldigt effektiv. I stället gör nu regeringen tvärtom, och det är vad som oroar mig. Den lägger fram en budget som kommer att diskuteras senare. Den innebär de facto att regionerna är tvungna att gå in med väldigt tuffa sparbeting.

Samtidigt plockar man ut pengar för ett specialdestinerat statsbidrag som ska vara inriktat på att lösa just ett problem. Risken är att de tillfälliga pengarna inte kommer att kunna användas till att göra långsiktiga strukturella förändringar i sjukhusens sätt att arbeta. Jag är allvarligt oroad över den styrmodell som även den här regeringen verkar gå in i.

Fru talman! Jag vill börja med att säga att jag instämde i en stor del av det Johan Hultberg inledde sitt anförande med att säga. Jag tänkte nästan att han hade kopierat något av mina många anföranden från riksdagens kammare.

Det handlar om att svensk sjukvård presterar oerhört bra. Vi har en fantastisk välfungerande sjukvård som har resultat som man i övriga världen bara skulle drömma om. Men med det sagt har vi också utmaningar på ett stort antal områden, och flera av dem satte allianspartierna tillsammans fingret på när vi drev igenom tillkännagivandet. Där delar jag inte längre Johan Hultbergs syn på hur vi ska styra sjukvården.

Jag minns en sjukvårdsdebatt från augusti eller september, alltså för några månader sedan, där Vårdförbundet eller Sveriges läkarförbund sa: För Guds skull, inga fler specialdestinerade statsbidrag! Det är inte på det viset man kan styra svensk sjukvård. Svensk sjukvård måste styras genom lag och förordning och genom att regionerna har tillräckligt med pengar.

Det var nog jag som kommenterade och sa: Just nu håller nog alla vi som är med i den här panelen om det. Men den av oss som får ansvar för sjukvårdspolitiken i regeringen kommer att älska specialdestinerade statsbidrag. Det är vad vi nu ser. De satsningar som görs på sjukvårdens område är återigen specialdestinerade statsbidrag. Den här gången görs det för att få fram fler vårdplatser.

Vore det inte klokare, undrar jag, att vi i stället för att lägga sparbeting på de svenska regionerna såg till att de fick tillräckligt stora ekonomiska resurser, och att man samtidigt såg till att Inspektionen för vård och omsorg jagade de svenska sjukvårdshuvudmännen med blåslampa? Bristen på vårdplatser är ett akut problem. Det är så på samtliga svenska sjukhus, på vissa mer och på vissa mindre.

Vore det inte bättre att använda den styrmetoden i stället för att återigen hemfalla till riktade statsbidrag?

Fru talman! Det blir lätt lite fluffigt när man säger att vi ska förbättra arbetsmiljön för dem som jobbar i sjukvården. Det är faktiskt konkreta saker som vi beslutar här i kammaren som har avgörande betydelse för arbetsmiljön för sjuksköterskor och läkare. Det är de krav vi ställer på dokumentation, det är de krav vi ställer på it-system och det är den detaljstyrning som vi har en benägenhet att ägna oss åt.

Vad gäller Tidöavtalet är de delar som Sverigedemokraterna har "släpat in" i avtalet, för att citera en partiledare, just att minska möjligheten att använda tolk och ge sjukvårdspersonalen en helt ny uppgift som de aldrig har haft tidigare, nämligen att vara kontrollanter av huruvida de som söker sjukvård har tillstånd att vistas i landet eller inte. Har de inte tillstånd ska man inte bara ta hand om deras ångest och deras lunginflammation, utan då ska man också lyfta telefonen och ringa ett anmälande samtal.

Min väldigt konkreta fråga till den sjukvårdspolitiska talespersonen Lindberg från Sverigedemokraterna gäller dessa två specifika sverigedemokratiska punkter som man har fått in i den gemensamma sjukvårdspolitiken. Hur kommer det att påverka arbetsmiljön för den psykolog i Västerås som ska möta en krisande familj där språket kanske inte är det bästa och där man dessutom kanske inte har tillstånd att vistas i landet? Hur påverkar det psykologens känsla av att kunna göra ett bra jobb? Hur påverkar det arbetsmiljön?

Om det här går igenom tror jag att det kommer att få en avgörande påverkan på arbetsmiljön för alla som jobbar i sjukvården. Det skulle vara intressant att höra vilken bedömning Linda Lindberg gör av hur de här två konkreta sverigedemokratiska förslagen i Tidöavtalet faktiskt påverkar arbetsmiljön för hundratusentals sjukvårdsanställda.