Anders W Jonsson

Herr talman! Det är uppenbart att jag inte når fram till ministern så att han förstår vad jag egentligen menar. Jag är helt med på att vi måste öka den totala livsmedelsproduktionen i landet. Jag är medveten om utmaningarna i det svenska jordbruket. Men det jag har valt att lyfta upp här är de specifika problem som det storskaliga jordbruket inte har men som de småskaliga har, det vill säga de som bedriver fäbodbruk och utmarksbruk. Lillhärjåbygget är ett bra exempel.

Jag skulle uppmana ministern att ta sig tid att åka dit och faktiskt försöka förstå vad det handlar om. De myndigheter som regeringen styr över gör raka motsatsen. Det senaste beskedet är att fäbodbrukarnas och utmarksbrukarnas organisation, den enda organisation som slåss för den lilla gruppen, blir av med sitt bidrag från Naturvårdsverket på grund av att verket hävdar att det inte är en demokratisk organisation. Det är de signalerna som regeringen och myndigheterna skickar ut.

Jag skulle verkligen uppmana ministern att om det finns en genuin vilja från regeringen och ministern att stötta den småskaliga djurhållningen i landet - utmarksbruket, fäbodbruket och inte minst Lillhärjåbygget - göra om och göra rätt. Se till att fokusera på dessa problem. De gäller något annat än det som också är väldigt viktigt, nämligen jordbrukets utmaningar i stort.

Det småskaliga jordbruket är värt att bevara, inte minst av beredskapsskäl och med tanke på den kulturhistoriska gärningen. Länsstyrelsen Jämtlands län har varit föredömlig i att stötta. Men utmaningen ligger inte i vad länsstyrelsen gör, utan den ligger i de lagar och regler som ministern är högst ansvarig för.

Herr talman! Ministern ska inte komma undan med att påstå att det handlar om ett specifikt fall, nämligen Lillhärjåbygget. Jag har valt att lyfta fram Lillhärjåbygget beroende på att det är ett typexempel, men man står inför exakt samma utmaningar som inom hela fäbodbruket och utmarksbruket.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Låt mig säga några ord så att ministern ska förstå konkret. I djurhållningen i Sverige ska det vara ett visst antal centimeter per ko. När inspektörerna kommer ut till en fäbod - i det här fallet Lillhärjåbygget - ser man att det saknas 38 centimeter. Då utfärdar man ett föreläggande med innebörden att så kan det inte vara. Även om kon mår bra måste båset göras om. Alla begriper att om en liten ko som väger 200 kilo ställs i ett väldigt stort bås kommer det inte att vara för kons bästa.

Jag ringde upp handläggaren på länsstyrelsen och frågade om det fanns en skillnad för en ko som väger 600 kilo och en som väger 200 kilo, som dessa små kor gör. Men enligt tjänstemannen gick tabellerna bara ned till 400 kilo. Detta är vad frågan konkret handlar om, och det är detta regelverk som ministern är ansvarig för.

Ett annat konkret exempel som man råkar ut för i fäbodbruket, utmarksbruket, är att enligt gällande regler ska en tjur vistas i en box. Den får inte vara uppknuten i ett bås. Men fäbodbruket och utmarksbruket bygger på att även en tjur måste hanteras, det vill säga du måste hålla den i ett bås så att tjuren kan gå ut på samma sätt som de andra korna. Jag skulle kunna ta upp många andra konkreta exempel.

Ministern är ansvarig för ett regelverk som är anpassat till de stora djurhållarna men inte över huvud taget till de små djurhållarna. Det var därför jag ville att ministern skulle komma hit - för att beskriva vilka förslag som man kommer att lägga fram som innebär att man anpassar sig inte bara efter dem som har 750 mjölkande kor på sin gård utan även efter dem som har 7 eller kanske 8. Lillhärjåbygget och andra fäbodbrukare beskriver att det största problemet är de lagar och förordningar som ministern är ansvarig för.

Om man menar allvar med att hela Sverige ska leva och att det är viktigt även med de små brukarna måste man komma fram med konkreta förslag på hur dessa situationer kan lösas. Det här handlar inte om själva livsmedelsproduktionen. Där är det också viktigt att förändra en lång rad lagar för att underlätta för det småskaliga. Men det här handlar om själva djurhållningen. När kommer ministern att lägga fram konkreta förslag som är inriktade på att stötta och underlätta för hjältarna, de som gör en fantastisk insats för det svenska kulturlandskapet och bevarar en månghundraårig tradition?

Det kan inte bara handla om de storskaliga producenterna, och detta var min fråga. Att få som svar att det finns bidrag och att strukturomvandlingen har pågått i mer än 100 år - det var inte vad frågan gällde. Detta handlar om ett regelverk inriktat mot effektivitet och storskalighet, och de som vill bedriva fäbodbruk eller utmarksbruk lämnas helt åt sidan. Där ligger min konkreta fråga, och det är där jag vill ha ett svar från ministern.

Herr talman! För några veckor sedan gjorde jag något helt fantastiskt. Jag besökte Lillhärjåbygget. Lillhärjåbygget är en fjällgård som ligger i sydvästra Härjedalen - helt väglöst land. Dessa fjällgårdar skapades i början av 1800-talet när man skulle kolonialisera Norrlands inland. Den bonde som flyttade ut med sin familj fick lika mycket mark som man kunde åka runt från solens uppgång till solens nedgång. De flesta valde förstås midsommarafton.

Den här gården är unik, för det är den enda gård där man fortfarande bedriver jordbruk. När det gäller de flesta andra gårdar som finns kvar handlar det mer om turism. Men på denna gård har samma familj i mer än 100 år bedrivit jordbruk.

Det är ett helt fantastiskt ställe att få besöka. De beskriver hur de har kämpat genom åren och hur dedikerade de är när det gäller att fortsätta med detta. I diskussionen hamnar man förstås i frågan: Vad är det största problemet för er när det gäller att driva detta vidare? Det största problemet gäller inte dedikationen hos familjen. Den är väldigt stark. Det stora problemet är heller inte ekonomin. Detta är ju fullständigt unikt i Sverige. Därför har länsstyrelsen i Jämtland gått in med ett ekonomiskt understöd som gör att det är möjligt att driva detta vidare.

Herr talman! Den största utmaningen handlar om de lagar och regler som finns i Sverige, som över huvud taget inte längre är anpassade till småskalig djurhållning. Detta är inte unikt för Lillhärjåbygget. Detta möter man också mycket av i fäbodbruket, som vi fortfarande har kvar i Sverige. Det är alltså ett regelverk som är anpassat utifrån att du har 50, 100, 150 eller 750 mjölkproducerande kor, inte 7, som på Lillhärjåbygget. Där har man inte heller de stora raserna, utan där har man en ras som heter fjällnära ko. Många känner till fjällkon, men detta är en betydligt mindre ras än fjällkon, som i sig är väldigt liten.

De gav en lång rad exempel på de bekymmer som de möter. Det var därför jag lovade att jag skulle kalla landsbygdsministern till kammaren för att svara på frågan: Vad tänker regeringen göra för att underlätta för den småskaliga djurhållningen för livsmedelsproduktion? Det handlar alltså inte om livsmedelsproduktionen i sig - jag skulle kunna stå i många timmar och beskriva de svårigheter småskaliga har där - utan om djurhållningen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det svar jag får från landsbygdsministern visar lite grann att man på departementet kanske inte är insatt i de utmaningar som det handlar om, för svaret är att det pågår en strukturomvandling i det svenska jordbruket. Hör och häpna! Ja, den som inte vet att det gör det sedan mer än 100 år tillbaka är nog inte född. Det är just detta som är problemet för de småskaliga producenterna. Hela regelverket är anpassat för de storskaliga djurhållarna, och inget är gjort utifrån dem som bedriver jordbruk i den lilla skalan.

Avsnitt två i ministerns svar handlar om ekonomin. Om det har jag över huvud taget inte frågat, beroende på att länsstyrelsen i Jämtland har gått in med ett ekonomiskt stöd. Man har utnämnt detta till ett kulturreservat, och det är som sagt helt unikt i Sverige, sannolikt även i Norden.

Det tredje är att landsbygdsministern berättar om livsmedelsstrategin. Men detta handlar inte om det. Lillhärjåbygget har ingen sådan livsmedelsproduktion, utan det är ett självförsörjande jordbruk där man i princip lever på det man tillverkar eller det man får av korna.

Min fråga till ministern kvarstår: Vilka specifika åtgärder kommer man att vidta för att anpassa regelverket för djurhållning också till dessa småskaliga djurhållare?

Herr talman! Att barnen är vår framtid upprepas så ofta att det låter lite grann som en klyscha. Men det är ändå svårt att argumentera mot den. Det är just därför som den ekonomiska familjepolitiken, skolan, barnsjukvården och socialtjänstens familjeomsorg är så otroligt viktiga byggstenar för en stark framtid i ett land.

Många länder i världen har sedan länge kämpat med stora utmaningar i sjunkande födelsetal. Sverige har legat på en hög nivå, även om den nu tyvärr sjunker även hos oss. Det finns många förklaringar till att vi har haft förhållandevis höga födelsetal. En svensk kvinna har fött nästan två barn. Men det är klart att barnbidraget och föräldraförsäkringen är viktiga delar. Barnbidraget ger alla en grundtrygghet, och föräldraförsäkringen i kombination med en utbyggd förskola har gjort att svenska kvinnor inte behöver göra det som kvinnor i många andra länder behöver göra, nämligen att välja mellan å ena sidan arbete och å andra sidan familj och barn.

Så här är det inte i andra länder. Stora delar av OECD-området har sedan lång tid tillbaka haft låga födelsetal. Jag vill minnas att Japan är ett av de hårdast drabbade länderna, där man till och med har räknat ut när den sista japanen kommer att avlida. Låga födelsetal är helt förödande för ett land. Det innebär få i arbetsför ålder som ska bära en allt större äldre generation, inte bara ekonomiskt utan också i vård och omsorg.

Jag skulle vilja säga att den ekonomiska familjepolitiken i Sverige till stora delar fungerar väldigt bra. Det finns några områden där det är helt uppenbart utifrån debatten här att det finns olika ideologiska uppfattningar. Det finns också ett antal områden där man borde göra mindre korrigeringar.

Den första motsättningen gäller förstås om föräldrapenningen ska kvoteras eller inte. Vi i Centerpartiet är väl medvetna om att den skeva fördelningen av uttag av föräldrapenning får konsekvenser för jämställdheten. Kvinnor får generellt en lägre livsinkomst och därmed också en lägre pension. Men, herr talman, vi vill inte lösa det genom kvotering. Kvotering griper in i familjens rätt att fatta avgörande livsbeslut och kan tyvärr, inte minst för barnen, få oönskade negativa konsekvenser.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ekonomisk familjepolitik

Det är också fullt möjligt utifrån dagens regelsystem att dela exakt lika på antalet dagar mellan föräldrarna. Vad är det då som styr att det blir så ojämnt? En del hävdar att det är regelverket. Men det är också den kollektiva värderingen både hos många män och hos många kvinnor att det ska se ut som det gör. Om man hade andra värderingar skulle män och kvinnor förstås vara hemma lika mycket.

Centerpartiet vill påverka detta genom en jämställdhetsbonus till de föräldrar som delar föräldrapenningen 40/60. I motioner som behandlas i detta betänkande föreslår vi också en jämställdhetsbonus när det gäller den tillfälliga föräldrapenningen. Vi tycker också att det är viktigt att Försäkringskassan använder moderna metoder för att ge föräldrar korrekt information när de ska välja hur de ska göra uttag av föräldrapenning, eller för den delen av vab, och vilka ekonomiska konsekvenser detta får för framtiden när det gäller löneutveckling och pension.

Herr talman! Att ta ut föräldrapenning kan vara särskilt svårt för en grupp, och det är de som driver ett företag. Vi står fast vid vårt krav att det måste vara möjligt för företagare att under föräldraledigheten bedriva viss begränsad administrativ, styrande verksamhet i sitt företag utan att för den skull förlora föräldrapenningen. Syftet med föräldrapenningen är nämligen att underlätta familjelivet när man har små barn och att man inte ska vara borta för länge från arbetsmarknaden, eftersom det påverkar både livsinkomst och löneutveckling. Det är ett av skälen till att Centerpartiet tycker att 80 procent av föräldraledigheten ska tas ut redan under barnets tre första levnadsår, inte fyra som det är i dag.

När det gäller bostadsbidraget, som är en annan viktig byggsten, borde några förändringar också göras. Den förra regeringen hade kunnat, och den nuvarande regeringen kan, vara snabbare med att lägga fram förslag på en månadsavstämning av bostadsbidrag, så att vi inte riskerar att försätta barnfamiljer i skuld. Den mamma som är arbetslös under våren, och då får bostadsbidrag, men under hösten lyckas få ett jobb kan när avräkning görs årsvis riskera att bli återbetalningsskyldig och därmed hamna i skuld. De som har störst behov av bidrag och stöd för att klara sitt uppehälle riskerar alltså på grund av regelverket att hamna i skuld.

Barn kan också ha särskilda, dedikerade, tillgångar som arv, som inte kan disponeras före 18 års ålder, eller brottsofferersättningar. Det är inte rimligt, herr talman, att dessa ekonomiska medel ska minska ekonomiskt utsatta familjers möjlighet att få bostadsbidrag.

Ett tredje sådant område handlar om att de ungdomar som lever i familjer som är bidragsberoende måste uppmuntras att försöka få jobb. Därför måste de som får sitt första arbete kunna tjäna på det. Familjen måste också tjäna på det. Därför måste vi tillåta att ungdomars inkomster i dessa lägen inte spelar lika stor roll vid beräkningen av bostadsbidraget.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ekonomisk familjepolitik

Det finns frågor som skapar konflikter i familjer som har levt lyckliga ihop så att de sedan av någon anledning går isär. Här finns delar i bostadsbidraget att hantera, till exempel hur många dagar ett barn ska bo hos den ena eller andra föräldern för att bostadsbidraget inte ska påverkas. Återigen: Familjen med de sämsta ekonomiska förutsättningarna tvingas räkna på antalet dagar för att klara sitt uppehälle. Detta skapar helt onödiga konflikter.

Herr talman! Slutligen vill jag säga några ord om barnbidraget. Under 1930- och 1940-talet var Centerpartiet pådrivande för att införa det allmänna och lika barnbidraget. Det var och förblir en väldigt viktig del i grundtryggheten. Men, herr talman, det lämpar sig sämre när det handlar om att tillfälligt kompensera familjer i ekonomiskt svåra tider. En aldrig så liten höjning av barnbidraget, låt oss säga med 100 kronor per barn och månad, kostar mer än 1 miljard kronor. Därför måste man i dessa lägen använda mer träffsäkra instrument som kan användas för den lilla grupp som har det riktigt svårt. En tillfällig höjning av bostadsbidraget är därför en klok väg att gå.

Herr talman! Jag vill slutligen yrka bifall till reservation 3.

Herr talman! Det märkliga blir ju att stå i kammaren i denna sena timme och beskriva det här som en utveckling av föräldraförsäkringen samtidigt som man yrkar avslag på samtliga förslag som skulle styra kortsiktigt i den riktningen.

Dessutom är det tydligt att man inte har drivit det här i regeringsförhandlingarna alls, för vi ser ju inte ett spår av förändringarna om vi tittar på regeringsförklaringen eller de dokument som kommer från regeringens sida. Min fråga kvarstår därför. Antingen kan man yrka bifall till de förslag som ändå går i Liberalernas riktning på ett antal områden, eller också får man driva det via regeringen. Men där är det tydligen tvärstopp, för ingenting av det som Mauricio Rojas har föreslagit återfinns i regeringens politik över huvud taget.

Det kan som jag ser det bero på två saker, herr talman. Det ena är att det här var ett högtidstal som man håller i kammaren, där man beskriver hur man på många, många års sikt vill förändra föräldraförsäkringen, men inte någonting man driver skarpt i regeringsförhandlingar. Det andra är väl att Liberalerna även i den här frågan har lagt fram sin politik och att Sverigedemokraterna sedan har sagt nej så att det inte blev någonting av den.

Det vore intressant att höra hur Mauricio Rojas ser på det här. Det var ett intressant anförande han höll, men hur stämmer det med dagspolitiken och möjligheten att göra verklighet av idéerna?

Herr talman! Tack, Mauricio Rojas, för 15 minuter av intressant föreläsning om tankar kring föräldraförsäkringen!

Mycket av det överensstämmer med det som Centerpartiet har föreslagit, och där finns också motioner från vår sida. Jag konstaterar dock att Mauricio Rojas yrkar avslag på Centerpartiets samtliga förslag, inklusive hur föräldraförsäkringen ska anpassas till företagare, så att det blir lättare att vara företagare samtidigt som man är förälder, och inklusive möjligheten att ta bort lägstadagarna och så vidare.

Det är bara en sak som jag studsar rejält på, och det är att Liberalerna tydligen föreslår att vi ska förkorta dagens föräldraförsäkring. Först säger Mauricio Rojas att det är viktigt att den utgår från barnens behov. I dag räcker föräldraförsäkringen till att vara hemma med sina barn i ungefär ett år, men detta tycker alltså Liberalerna är alldeles för långt. I stället ska den ekonomiska ersättningen höjas och föräldraförsäkringen förkortas.

Min första fråga till Mauricio Rojas är: Hur mycket ska den förkortas? Ska den ned till nio månader, sex månader eller kanske bara tre månader? Det vore väldigt intressant att höra hur funderingarna har gått.

Vi har här fått lyssna till en lång rad krav på förändringar av föräldraförsäkringen. Många av dem är väldigt intressanta, men jag konstaterar att ingen av dem återfinns i vare sig regeringsförklaringen eller Tidöregeringens reformagenda. Då blir min andra fråga: Föreslog inte ni i Liberalerna allt detta när ni satt där på slottet och förhandlade, eller blev ni helt överkörda och fick alla era bra förslag om att reformera föräldraförsäkringen strukna?

Det vore intressant att få svar på dessa frågor, tycker jag.

Herr talman! Jag drar bara de historiska parallellerna. Varenda gång som det har varit en aktuell fråga som har handlat om hbtqi-personers rättigheter har KD alltid varit vid sidan och slagits för att ett bevarande ska gälla och att man inte ska utöka dem. Men sedan är det så, precis som ledamoten säger, att när det väl har gått ett eller annat år brukar KD vara för de förändringar som har gjorts. Det är därför som ledamoten nu säger att när det gäller alla tidigare förändringar som har gjorts och som man alltid har varit emot, även att ta bort tvångskastreringen, har man ändrat sig. Jag tror att det kommer att bli så även i denna fråga.

Det andra gäller att jag återigen hör ledamoten reducera detta med könsidentitet till en fråga om kromosomer. Det är inte så enkelt som att man bara kan se om det är en Y-kromosom eller inte. Könsidentitet handlar om någonting helt annat. Inte ens i situationer på förlossningen är det så enkelt som en del har sagt att man föds till ett manligt eller kvinnligt kön. Jag förstår att om man har detta för ögonen kan man hamna i denna typ av ganska konstiga ställningstaganden.

Det tredje handlar om att man ständigt återkommer till den högt aktade professionen. Jag skulle där önska att åtminstone Kristdemokraterna kunde skilja på vad en enskild läkare eller bakteriolog tycker i ett riksdagsärende och faktiskt lyssna på de instanser som representerar exempelvis Sveriges läkare. Då är Läkarförbundet jättetydliga i sitt remissvar. De står bakom dessa förändringar. Och Svenska Läkaresällskapet, som alltså är professionens organisation, är beredda att gå längre. De tycker inte att politiker över huvud taget ska ifrågasätta de beslut som läkare har fattat. Så varför lyssnar man inte i dessa fall på professionen?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Förbättrade möjlig-heter att ändra kön

Detta är en kompromiss, och vi står bakom kompromissen - sex av åtta partier. Och om något år tror jag att KD också kommer att säga att man står bakom de förändringar som vi i dag ska göra.

(Applåder)

Herr talman! När man lyssnar på denna debatt får man déjà vu-känslor från när vi diskuterade partnerskap för samkönade och när vi diskuterade könsneutral äktenskapslagstiftning. I dessa frågor har KD varit starka motståndare. Jag minns med vilken emfas Kristdemokraterna för tio år sedan slogs för att kravet på tvångskastrering skulle vara kvar för dem som ville byta kön. Det är därför inte förvånande att höra denna argumentation. Man kan fundera på om det finns något enda exempel där riksdagen har fattat beslut om lagstiftning som skulle öka friheten för denna grupp och som KD faktiskt har röstat för.

Det andra som vi hör från talarstolen är att man är född till man eller kvinna. Men så är det inte alltid. Det finns ett antal barn som föds varje år och där man på förlossningen inte kan avgöra om det är en person av manligt eller kvinnligt kön.

Det finns ett lite större antal individer som inte känner att de är födda med rätt könsidentitet. Man kan fråga sig om KD ställer sig bakom det uttalande som vi har hört flera gånger nu om att man föds till man eller kvinna. Hur svårt ska det vara?

Det tredje som jag skulle vilja ta upp är att vi gång på gång får höra: Professionen tycker, och professionen tänker. Senast var det någon professor i psykiatri som tydligen bor i Göteborg. Det finns 50 000 läkare i Sverige. Det finns läkare som tycker i stort sett precis vad som helst om vilken fråga som helst. Vill man veta vad professionen tycker, är det då inte bättre att ni kristdemokrater lyssnar på vad Läkarförbundet säger? Läkarförbundet är positivt till förslagen i promemorian, och Läkarförbundet är positivt till förändringar vad gäller att separera kirurgiska ingrepp från annat. Svenska Läkaresällskapet tycker till och med att man borde ha gått längre. Man ska inte ifrågasätta läkares beslut.

(Applåder)

Fru talman! Jag väckte interpellationen på grund av att utvecklingen går åt helt fel håll. 65 000 köade för operation i januari 2022, och i dag är det 69 000. Vilka ytterligare åtgärder kommer regeringen att föreslå?

Jag blir besviken över att interpellationen plötsligt dras in i en interpellationsdebatt om kompetens, ekonomi och andra frågor som påverkar köerna. De blir längre i ett läge med även de problemen. Men vårdköer och bristande tillgänglighet är ett problem som har funnits i Sverige under decennier, och där krävs det strukturella åtgärder.

Jag är besviken över att det inte har kommit mer från regeringen. Jag hade förväntat mig att det skulle vara betydligt fler skarpa förslag, annat än att man vill fortsätta med överenskommelser med SKR, tillföra särskilda pengar för att akut köpa vårdplatser eller inrätta denna vårdförmedling, som kommer att ha ytterst begränsad effekt. Det var därför jag ställde frågan om vilka ytterligare åtgärder som kommer att vidtas. Där har statsrådet inte kommit med något svar. I den här debatten har det handlat om allt möjligt, högt och lågt, men inte om själva grundproblemet, det vill säga att Sverige ligger betydligt sämre än andra jämförbara länder. Vi har bland världens mest välfungerande sjukvård, men vi har ett mycket stort problem vad gäller tillgänglighet.

Fru talman! Jag är nog tvungen att återkomma med en interpellation, där jag återigen ställer frågan: Situationen i dag är sämre än den var för snart två år sedan. Vilka ytterligare åtgärder kommer regeringen att föreslå för att se till att köerna kortas i Sverige, så att vi inte ska vara bland de sämsta i klassen på området?

Fru talman! Jag blir nästan lite ledsen när jag hör hur statsrådet försvarar sig med att säga att antalet operationer nu är lika stort som före pandemin. Ja, men problemet för den enskilda patienten är inte antalet operationer, utan problemet är att det i dag är 69 000 som står i kö. I januari 2022 var det 65 000. Det är alltså 69 000 enskilda individer.

Sedan pekar statsrådet på att ekonomin nu är ett stort problem och att vi där har förklaringar. Det är klart att detta förvärras om varken regeringen eller andra kan hantera ekonomin. Att regeringen inte förmår hantera kompetensbristen gör inte situationen bättre vad gäller vårdköer. Att man har misslyckats vad gäller arbetstidsdirektivet och skapat stora problem i sjukvården gör att köerna blir längre. Att regeringen begränsar arbetskraftsinvandringen påverkar också köerna och gör att det blir kaos i hemtjänsten och äldreomsorgen på många ställen. Det är klart att talet om angiveri och om begränsning i fråga om tolk gör att det blir mindre attraktivt att vara i sjukvården, vilket påverkar köerna.

Men i grunden är det ett annat problem, nämligen att vi sedan decennier tillbaka har haft bristande tillgänglighet och alldeles för långa vårdköer. Där handlar det inte bara om ekonomi, kompetens eller något annat.

Jag kan berätta för statsrådet hur det funkar i sjukvården. När jag träffar ortopedchefer brukar jag ställa den enkla frågan: Hur många höfter opererar ni per dag och operationssal? Då får jag svaret: två, tre eller fyra. Ja, en del säger till och med fem. Då undrar man över att en del säger två och att en del säger fem. Är det så att de som säger fem har massor med mer personal, massor med mer pengar och så vidare? Nej, de organiserar arbetet på ett helt annat sätt.

Då återkommer jag till att det som behövs för att i grunden kunna påverka situationen är strukturreformer. Jag upplever att jag och statsrådet tidigare var överens om att lösningen på detta är att man ger patienten makt. Det handlar alltså om att patienten ska kunna få information om hur långa köerna är på de olika ställen i Sverige där man opererar och om kvalitet, precis som i Danmark, på ett lättillgängligt sätt. Dessutom ska man försäkra att patienten har rätt att välja. Detta är en strukturreform som skulle kunna ge patienten makt och ge vårdgivare - både regioner och privata - möjligheter att långsiktigt planera för en ökad kapacitet.

Av detta kommer det inget från regeringens sida, utan det man har upprepat hittills skulle jag säga är gammal socialdemokratisk politik. Det handlar om att fortsätta med överenskommelser med SKR. Ja, det är väl jättebra. Dessutom ska man kanske göra en engångssatsning på att köpa ett stort antal operationer. Ja, det vore väl också bra. Dessutom finns det socialdemokratiska förslaget om att vi skulle ha en vårdförmedling med kontor i Stockholm som, när regionerna ringer, ska kunna säga: Nu vet vi att det finns ledig kapacitet i Norrbotten. Dit kan ni skicka era patienter från Skåne.

Alla som kan något om sjukvård vet att detta inte kommer att påverka på något vis. Det som påverkar i grunden är att våga göra strukturella förändringar. Vi har nämligen ett problem i Sverige med långa vårdköer, och detta har funnits under decennier. Jag tror att vi är uppe i närmare 55 eller 60 miljarder som staten har skjutit till för att lösa problemet med långa vårdköer. Detta har inte varit lösningen på problemet. Det är anledningen till min fråga, som jag ännu inte har fått svar på: Vilka ytterligare åtgärder kommer statsrådet att föreslå i detta läge? Det är i dag tusentals fler människor som står i kö jämfört med vad det var för 500 dagar sedan.

Fru talman! Sverige har ju bland världens bästa sjukvårdssystem med helt fantastiska resultat. Men sedan decennier tillbaka har vi ett problem, och det är att vi har alldeles för långa vårdköer i förhållande till de flesta andra länder. Det tar för lång tid att komma fram i kön, och det får konsekvenser. Det får konsekvenser för patientsäkerheten. Men det får också konsekvenser för jämlikheten i samhället, när de som har kontakter eller kontanter alltid tar sig fram. Klyftorna ökar. Det här är ett mycket stort bekymmer i svensk sjukvård och har varit så under decennier.

Sjukvårdsministerns parti sa i valrörelsen att det här är kriminella köer eller olagligt långa köer och lovade att göra någonting åt det. Desto mer beklagligt är det då, fru talman, att utvecklingen går åt helt fel håll.

Det var det som gjorde att jag ställde den här interpellationen. Om man jämför januari 2022 med januari 2024 ser man att det är fler människor i dag som väntar på att få ett första besök hos en specialistläkare och fler människor i dag som står i kö för en operation. Trots sjukvårdsministern och hennes löften i valrörelsen har det inte blivit bättre, efter 500 dagar, och det är det som gör att larmklockorna borde ljuda.

Därför frågade jag vilka ytterligare åtgärder man nu kommer att föreslå från regeringens sida, för jag utgår från att det här ligger högt på agendan.

Jag blir, fru talman, besviken när jag ser att sjukvårdsministern väljer att degradera frågan om köer genom att lägga ihop den med frågorna om regionernas ekonomiska kris och om kompetensbristen, som om detta vore ett enda stort problem i sjukvården. Det är inte så. De ekonomiska bekymren i regionerna kommer förstås att förvärra detta, men det har varit samma problem även i ett läge där regionerna har haft god ekonomi. Och länder som avsätter betydligt mindre än vi som andel av bnp har inte samma problem med köer.

Sedan väljer ministern att även ta med frågan om kompetensbristen. Om man nu måste avskeda och göra sig av med personal är det klart att detta inte kommer att förbättra situationen vad gäller köer utan försämra den. Men det är inte där roten till det onda finns. Sverige har förhållandevis många sjuksköterskor och läkare per 1 000 invånare - fler än andra länder som förmår ha kortare köer.

Vårdköerna i Sverige är alltså ett strukturellt problem som vi har haft under lång tid. När jag frågar ministern vilka ytterligare åtgärder regeringen nu kommer att vidta upprepar hon i sitt svar tre förslag som har varit kända sedan lång tid tillbaka.

Det handlar för det första om att man ska ha en överenskommelse med SKR. Det har varje regering sedan decennier tillbaka haft. Det har inte lett till någon förändring.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det andra är att man ska göra en tillfällig engångssatsning för att sannolikt köpa operationer under ett eller annat år. Det är väl inte fel att göra det, men det löser inte grundproblemet.

Det tredje är att man lyfter ett gammalt sosseförslag som den förra regeringen tog fram, nämligen att vi skulle ha en vårdförmedling i Stockholm, ett kontor på Kungsholmen, dit regionerna kan vända sig för att få veta var i landet det finns ledig kapacitet. Detta kommer inte att påverka ett dugg.

Det som behövs är strukturella förändringar som syftar till att ge patienterna makten att välja fritt i landet och till att dessutom skapa långsiktiga förutsättningar som gör att det finns möjlighet för andra aktörer att utöka sitt utbud.

Så, fru talman, min fråga kvarstår: Vilka ytterligare åtgärder kommer regeringen att föreslå? Denna situation är nämligen oerhört illavarslande, med köer som i dag är längre än de var för 500 dagar sedan.

Fru talman! Jag tycker ändå att vi har nått några steg framåt i debatten. Steg ett är få miljöministern att förstå hur allvarligt problemet är. Det handlar inte om att det "kan utgöra en olägenhet", som ministern skrev i sitt svar.

Där har vi en möjlighet, och händer har sträckts ut, nämligen ett besök i sommar i området kring nedre Dalälven. Det är först när man har känt hur det är som man förstår hur allvarligt detta är.

Steg två är det som jag hörde ministern säga, nämligen att staten ska ha ett finansieringsansvar. Det är detta som kristdemokraten Oscarsson också har sagt. Helikoptern ska staten stå för, och dessutom ska staten stå för bekämpningsmedlet. Men problemet är att pengarna inte har räckt. Det som finns i lager nu motsvarar 5 000 hektar bekämpat område. Det är en vårflod och möjligtvis en halv fjällflod. Förra sommaren gick det åt motsvarande 12 000 hektar, men man hade behövt motsvarande 20 000 hektar.

Den metod som regeringen kan använda om man ser allvarligt på detta är att tillföra pengar i vårändringsbudgeten. Lyssnar vi på moderater och en eller annan kristdemokrat från dessa valkretsar får vi höra att det inte finns något motstånd hos dem. Det kommer alltså att vara öppet mål för miljöministern om hon i vårändringsbudgeten kräver ytterligare miljoner för att kunna göra de bekämpningar som krävs.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det sista steget är att hitta en långsiktig lösning vad gäller organisationen. I dag är det en, två eller kanske tre personer i Sverige som har kompetens att driva detta. Där måste vi ha en långsiktig lösning där vi säkrar upp detta. Vi ser ju att det som från början var ett problem kring nedre Dalälven nu även finns i andra delar av Sverige.

Men det första steget är som sagt att miljöministern nu, hoppas jag, kan ge besked om att hon är beredd att besöka det här området i sommar under myggsäsongen.

(Applåder)

Fru talman! Mitt syfte med interpellationen var på något vis att skapa lugn och ro hemma i bygderna i Hedesunda, Österfärnebo, Kågbo och Lågbo, men alla som följer debatten inser ju att vi i Sverige nu återigen har en miljöminister som beskriver det gigantiska problemet med översvämningsmygg i nedre Dalälvsområdet som att myggsituationen kan utgöra en olägenhet för personer som bor eller vistas i området.

Det skapar ännu mer oro, för det medför insikten att vi har ett statsråd som inte förstår vidden av detta och som inte förstår att det lägger en död hand över landsbygdsutvecklingen i hela detta vackra område, där Dalälven är som allra vackrast. Det stoppar möjligheterna till livsmedelsproduktion, skapar psykisk ohälsa och gör att man över huvud taget inte kan vistas utomhus i dessa vackra områden. Människor sitter i sina hus och tejpar ihop fönster för att inte få in en enda mygga. Detta skapar oro.

Jag tycker att Sanne Lennström kom med ett utmärkt förslag. Statsrådet kan göra ett besök under sommaren. Det kan ju vara så att det blir en sommar med stekande hetta och inga myggor, men risken är uppenbar att det blir någonting helt annat. Då förutsätter jag att statsrådet kommer till nedre Dalälvsområdet och undersöker om det är så att detta kan utgöra en olägenhet för personer.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Statsrådet är också välkommen att ta med de tjänstemän på Miljödepartementet som har författat detta svar. Vi som har hållit på med denna fråga i mer än 20 år kände igen tongångarna, inte bara från dem som kommer från Stockholm utan även från andra delar av landet. Lite mygg kan väl inte vara så farligt? Jag vandrade i fjällen för några år sedan, och där fanns det också mygg. Så kan det låta, men om man säger så förstår man inte digniteten av det som sker i nedre Dalälvsområdet. Det är detta som skapar oro.

Vi som har följt denna fråga under alldeles för många år har ständigt fått höra från tjänstemän på Miljödepartementet, vissa miljöministrar och Naturvårdsverket att det finns andra metoder och att man kan ha kor och får som betar eller ha slåtter. Det visar att personerna över huvud taget inte har varit i detta område. Det handlar om tiotusentals hektar, och dessa metoder är utprövade på ett litet och geografiskt begränsat område. Det handlar inte om det som krävs här, det vill säga att reducera myggförekomsten med mer än 90 procent. Det är detta som behövs för att människor ska kunna vistas i det här området över huvud taget.

Som jag sa i mitt tidigare inlägg blir jag också oroad av att detta är ett svar som inte bara miljöministern står bakom, utan det är samordnat på Statsrådsberedningen. Det här är ju kontrasignerat av både Kristdemokraterna och Moderaterna, som annars brukar vara väldigt flitiga i denna debatt, inte minst på hemmaplan.

Här krävs det två konkreta åtgärder.

Den ena är att man ser till att det finns tillräckligt med ekonomiska resurser för att köpa in bekämpningsmedel så att det räcker. Nu har vi bekämpningsmedel så att det räcker till 5 000 hektar. Blir det bara en vårflod kanske vi klarar oss på det, men blir det som det är i vanliga fall - en vårflod, en fjällflod och dessutom stora regnmängder - kommer det inte att räcka.

Den andra är att statsrådet ser till att vi får en långsiktig lösning på detta med en stabil organisation som står bakom det hela. Länsstyrelser, kommuner och Neda har sagt att de är beredda att medverka till det, och det är ju detta som behövs. Jag förstår dock att statsrådet inte landar i det om utgångspunkten är att detta kan utgöra en olägenhet för personer. Då blir det inte tillräckligt skarpa åtgärder.

Fru talman! Jag ställde denna interpellation för att jag ville försöka lugna de tusentals människor där hemma som nu är oerhört oroliga över vad vi kommer att ha framför oss under denna sommar.

Men detta svar gör att jag blir än mer orolig. För det första är detta ett svar som inte bara ett liberalt statsråd med förankring i Stockholmsregionen har skrivit, utan detta är alltså ett interpellationssvar som hela regeringen står bakom, även moderater och kristdemokrater. Men ingen från dessa partier visar sig i kammaren i kväll.

För det andra gör det sätt som statsrådet närmar sig frågan mig orolig. Hon säger: "Jag förstår att myggsituationen kan utgöra en olägenhet för personer som bor eller vistas i området kring nedre Dalälven." Hon säger att myggsituationen kan utgöra en olägenhet. De tusentals människor som har drabbats av detta mygghelvete tror jag tycker att det är snudd på oförskämt att tala om en olägenhet, alltså en nackdel eller ett obehag.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det fanns en miljöminister på tidigt 2000-tal som hette Kjell Larsson och som också uttryckte sig på ungefär detta sätt. Man reste sig då som en man i bygden och krävde att statsrådet skulle komma och uppleva vad detta innebär.

Det handlar inte om lite mygg, utan det handlar om någonting som förstör en hel bygd. Det får svåra konsekvenser när det gäller folkhälsa. Det skapar en jättestor oro inför sommaren för vad som ska komma. Det lägger en död hand på landsbygdsutvecklingen. För vem vill starta och driva företag i ett område där man inte kan vistas utomhus över huvud taget? Öppnar man bildörren blir man anfallen av tiotusentals mygg. Kryper man in i bilen sedan igen får man med sig myggen in i bilen, vilket gör att det är nästan omöjligt att köra därifrån. Detta innebär problem för djurhållningen, och det innebär mycket stora problem vad gäller livsmedelsförsörjningen över huvud taget.

Detta är ett mycket stort problem, inte bara för de tusentals människor som riskerar att drabbas utan även för många andra.

För det tredje gör det mig också förvånad när statsrådet pekar på att det minsann finns andra metoder. Man kan bedriva slåtter och betesdrift. Det är snudd på gulligt om man tror att man kan bekämpa denna förekomst av stickmygg med hjälp av slåtter och betesdrift. Det finns över huvud taget inga studier på det. Ska man kunna göra så att det blir möjligt att vistas i området måste man alltså få ned halten med 90 procent. Detta är saker som gör marginell förändring.

Slutligen detta med reglering av vattennivån: Om man dikade ut hela detta område och fick bort alla översvämningar skulle man såklart inte ha några översvämningsmyggor. Men då vill jag påminna statsrådet om att detta faktiskt rör sig om en nationalpark med omgivande naturreservat. Och jag har inte tidigare hört någon som ens har fört på tal att man skulle reglera vattennivån i nationalparken.

Det finns, som flera tidigare har sagt, en mycket stor oro. Det finns i dag en metod för att bekämpa, och det är Vectobac. Det finns nu i lagren ungefär så mycket att man kan bekämpa 5 000 hektar. Förra sommaren bekämpade man 12 000 hektar. Behovet var 20 000 hektar.

Frågan är nu: Vad kommer statsrådet att göra för att se till att denna sommar inte blir ett helvete för alla människor som bor och vistas i dessa områden? Då krävs det två saker, dels ett starkt ekonomiskt tillskott, dels en långsiktig lösning, vilket länsstyrelserna vid flera tillfällen har pekat på. Det är dessa svar som vi vill ha från statsrådet här och nu.

(Applåder)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Socialavgifter

Herr talman! Detta är en debatt som handlar om de sociala avgifterna, men i ärlighetens namn hade den kunnat hanteras betydligt bättre av skatteutskottet, för frågan har egentligen väldigt lite med socialförsäkringssystemet att göra.

Avgifter betalar man för en nyttighet som man får, men en stor del av de sociala avgifterna går inte direkt att koppla till några försäkringar. De försäkringar som har nämnts här, föräldraförsäkringen, pensionen, sjukförsäkringen etcetera, finansieras förstås av de sociala avgifterna, men bara upp till vissa inkomstnivåer. Därutöver får den som betalar in avgifterna inga nyttigheter. Detta är i själva verket en viktig finansiering av statsbudgeten som helhet.

Det är enligt lag inte möjligt för en kommun att ta ut en va-avgift som överskrider den kostnad kommunen har för va-systemet, men för staten är det tillåtet att göra detta genom det man kallar sociala avgifter. En tredjedel av de sociala avgifterna är dessutom den allmänna löneavgiften, det vill säga en avgift om 10 procent av inkomsten som går till något diffust med att stärka välfärden. Det har alltså ingen direkt koppling över huvud taget.

Detta är en viktig finansiering av statsbudgeten, och därmed liknar det mer en skatt än ett avgiftssystem. Detta är också något som påverkar företagen i allra högsta grad. Därför tror jag att det är ett viktigt steg om vi äntligen kan nå dithän att det åtminstone redovisas på löneutbetalningsavin så att medborgarna vet vad det här systemet kostar och vart pengarna egentligen går.

Jag yrkar därför bifall till Centerpartiets reservation 2, där vi menar att man måste göra en översyn av detta. Det är inte rimligt att vi så hårt beskattar lönearbete genom den allmänna löneavgiften och även genom delar av de andra avgiftssystemen.

Det är lite grann med sorg i hjärtat som jag konstaterar att tre tidigare allianspartier, som alltså tidigare har varit med om att sänka arbetsgivaravgiften för ungdomar, nu tillsammans med Sverigedemokraterna har bidragit till att göra en mycket kraftig höjning av arbetsgivaravgiften för just ungdomar. I ett läge där vi har en hög ungdomsarbetslöshet är detta definitivt inte vad Sveriges ungdomar, inte minst de som står utanför arbetsmarknaden, skulle behöva.

Herr talman! En viktig del i denna diskussion har varit att likställa friluftsorganisationer med idrottsorganisationer vad gäller möjligheten att inte betala sociala avgifter för ledare. Det finns en motion från Centerpartiet på det temat. Jag konstaterar också att det finns ett utredningsunderlag. Låt vara att beredning pågår inom Regeringskansliet, men nu har två av de fyra partierna, däribland Sverigedemokraterna här i talarstolen, pekat på att detta ska göras. Jag utgår alltså från att när vi nästa gång ser en statsbudget är detta förslag berett och klart.

Det är en anomali i systemet att en idrottsförening som betalar en idrottsledare har möjlighet att inte fullt ut betala sociala avgifter medan däremot friluftsorganisationer ska betala fullt ut. Nu efter att ha lyssnat på både Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna utgår jag från att detta kommer att korrigeras. Det kan inte bara vara tomt prat i ett läge där det faktiskt finns ett utredningsförslag som det bara är att gå vidare med. Nu är det upp till bevis. Talar man med kluven tunga, eller menar man allvar med det man säger i riksdagens talarstol? Därför yrkar jag inte bifall till utskottets förslag i betänkandet utan bifall till reservation 2.

Herr talman! Jag förstår att det förstås var en prioritering från regeringens sida. Det var viktigare att sänka skatten på snus än att se till att man kunde hålla kostnaden låg för att anställa arbetslösa ungdomar.

Undrar man huruvida det här hade effekt eller inte är det bara att besöka de företag som gärna anställer ungdomar och även kommuner och regioner, som anställer många ungdomar.

Det är ju självklart för var och en att när regeringen väljer att göra det mycket dyrare att anställa unga människor kommer det inte att vara positivt för ungdomsarbetslösheten.

Det är klart att det är en prioritering. Det var då viktigare att kunna ge de som var 67 år en skattesänkning och framför allt att kunna sänka skatten på snus än att ta itu med ett av de verkliga problemen i Sverige, nämligen att vi sticker ut inom EU i det att vi har väldigt hög ungdomsarbetslöshet. Det är inte så konstigt när det är så pass dyrt att anställa en ung människa som kommer direkt från gymnasieskolan och inte har lång arbetslivserfarenhet. Är kostnaden densamma är det klart att man hellre väljer den äldre som har längre erfarenhet. Men de som drabbas av den här prioriteringen från regeringens sida är de unga som då blir utan arbete.

Det jag inte kan förstå är att någonting som alliansregeringen under åren 2006-2014 tyckte var så viktigt, nämligen att pressa ned ungdomsarbetslösheten, det är för den här regeringen med ett nära samarbete med Sverigedemokraterna inte längre prioriterat. Nu kan man utan att blinka höja kostnaden för många småföretag som faktiskt vill anställa, och det är det resonemanget jag inte köper.

Herr talman! Det är intressant att lyssna på den moderata företrädaren i diskussionen, och därför är det två frågor som väcks hos mig.

För det första lyfter moderaten upp att avgifterna borde synas på lönebeskedet, så att man vet hur mycket de sociala avgifterna handlar om. Nu har Moderaterna det statsråd som ansvarar för frågorna, och det vore intressant med ett besked. När får vi igenom kravet? De borgerliga partierna har under många år drivit frågan att få detta till stånd, och det skulle verkligen höja folkbildningen om alla kan se på lönebeskedet hur mycket de betalar i sociala avgifter.

För det andra sticker Sverige ut på ett område, nämligen att det råder en hög ungdomsarbetslöshet. Alliansregeringen bestämde sig redan 2007/08 för att dra ned på arbetsgivaravgifterna för ungdomar och på så sätt sänka tröskeln för besöksnäring, hotell och restaurang och andra områden att anställa dem.

Det var en bra reform, men den togs tyvärr bort av den socialdemokratiska regeringen. Men som en del av januariavtalet blev det möjligt att driva fram frågan igen, och det var viktigt att göra allt vi kan för att hålla nere ungdomsarbetslösheten.

Nu har den nuvarande regeringen valt - jag vet inte om det är under påverkan av Sverigedemokraterna - att chockhöja arbetsgivaravgiften. Det kom nu den 1 januari. Hur tänkte ni moderater när ni i en lågkonjunktur med hög ungdomsarbetslöshet beslöt att kraftigt höja arbetsgivaravgifterna för unga?

Det är de två frågorna som jag vill ha svar på.

Fru talman! Det gläder mig ändå på något vis att statsrådet uppmärksammar problemet. Men det defaultläge som råder nu, det vill säga att man inte gör någonting, innebär att det är fullt tillåtet att säga till en tolvåring: "Du har själv valt att få cancer - se till att få vår behandling med helande energi, så kommer du att bli frisk!" Det är fullt lagligt och tillåtet att säga till patienten som har en svår depression och står på litium att "sluta ta det där giftet" även om konsekvensen kanske blir ett självmord. Det är fullt tillåtet att uppmana någon med schizofreni att sluta ta sin förebyggande medicinering.

Det alternativ som regeringen har valt - att inte göra någonting, som jag ser det - är alltså oacceptabelt. Vill man gå vidare måste man se till att tillsätta en utredning som tittar på detta. Jag blir glad när jag ser att Liberalernas sjukvårdspolitiska talesperson har en debattartikel runt om i landsortspressen där hon skriver att en utredning har kommit med ett förslag som innebär betydande skärpningar och att den lagen måste bli verklighet. Hon skriver också att man i Liberalerna aldrig kommer att ge sig förrän man har nått det målet.

Det är väl bara att hoppas att diskussionen mellan Tidöpartierna i denna fråga gör att regeringen kan lämna sargen och den passiva hållning den haft hittills, det vill säga att avvakta och se, och faktiskt se till att hjälpa den här gruppen människor som i dag far väldigt illa. Det krävs lagstiftning för att komma åt detta.

Fru talman! Vi är i ett läge där vi ser ett behov av ändrad lagstiftning. Detta har varit föremål för diskussion så länge jag har varit med, kanske tio eller femton år. Vi måste se till att bestämmelserna skärps, framför allt med inriktning på de svåra psykiska sjukdomarna. Det är klart att avgränsningen gentemot andra sjukdomar är svår att göra. Det var därför utredningen landade i det den gjorde.

Statsrådet och regeringen hänger upp det på utredarens begränsning, att det ska vara rätt med symtomlindrande behandling. Definitionen av symtomlindrande i förhållande till behandlande och botande är att det sistnämnda är inriktat på att faktiskt åstadkomma förändring i sjukdomen, medan symtomlindrande, precis som i den palliativa vården, handlar om något som inte är inriktat just på att bota utan på att lindra symtom. Denna gräns går alltså att dra.

Om man är tveksam till detta finns alltid möjligheten att säga att inte heller symtomlindrande behandling av de riktigt svåra tillstånden ska vara tillåten. Detta kräver dock att man går vidare. Det räcker inte att bara sitta och säga att man följer frågan noga.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det finns ingen i professionen som ser det som en möjlighet att klara detta genom straffskärpningar och befintlig lagstiftning. Det finns heller inte med i remissvaren att detta skulle vara ett alternativ. Det är därför denna diskussionen har funnits sedan lång tid tillbaka. Det krävs en bestämning. Vi kan inte bara peka ut de fyra diagnoserna och säga att det ska vara ett förbud där, utan vi måste bredda det, i första hand till de svåra psykiska sjukdomarna.

Som framgår av utredarnas förslag finns dessutom ett antal andra mycket svåra sjukdomar där just behandlingen är avgörande för att patienten ska ha en möjlighet att överleva över huvud taget. Det är ju detta vi måste komma åt. Varje vecka får vi rapporter och information om att detta är ett reellt problem i sjukvården.

Jag är den förste att inse att man måste prioritera när det gäller utredningsväsendet, som tyvärr är en flaskhals, men jag menar att regeringen har förmåga att prioritera både en angiverilag, sänkt snusskatt och minskad möjlighet till tolk i sjukvården och så vidare. Jag tycker att det här är betydligt mer angeläget då det gäller en riktigt utsatt grupp, men det kräver att regeringen agerar.

Det gläder mig ändå mycket när jag lyssnar på statsrådet att höra att problemet är uppmärksammat, men nu gäller det att gå från ord till handling. Att det inte hände något från 2019 och framåt kan man vara kritisk till, och jag ser företrädare för Liberalerna runt om i landsortspressen nu som menar att den socialdemokratiska regeringen inte fick något att hända. Jag kommer i alla fall ihåg att vi hade en pandemi under de åren som gjorde att Socialdepartementet hade fullt upp med andra uppgifter, och detta har jag full respekt för. Men nu, från och med hösten 2022, är det ju den här regeringens ansvar.

Jag kan inte förstå varför man inte går fram snabbare på detta område när det finns utredningsresurser till så mycket annat som tydligen prioriteras. Här handlar det om svårt sjuka människor som i dag far väldigt illa i brist på effektiv lagstiftning.

Min fråga kvarstår: Varför är detta inte högre prioriterat? Varför försöker man inte ändra lagen? Det finns ju ett förslag. Det är möjligt att det måste korrigeras, men då tar man ett initiativ för att göra detta, antingen genom departementets tjänstemän eller genom att tillsätta en ny utredare.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret.

En 32-årig man med svår bipolär sjukdom mådde väldigt bra under flera år. Han stod på litium, vilket är en stabiliserande medicin för personer med bipolär sjukdom. Han träffade en företrädare för alternativmedicin som sa att det där är ett gift och att han skulle sluta ta det. Företrädaren menade att det finns annan, örtbaserad, medicinering som är minst lika bra eller snarare bättre. Mannen slutade ta sitt litium, fick en mycket svår depression och tog sitt liv.

En kvinna i liknande ålder med schizofreni, vilket också är en mycket svår psykisk sjukdom, mådde bra så länge hon tog sin förebyggande medicin. För den sjukdomen finns det ju i dag läkemedel som gör att dessa människor slipper få sina skov. Även i detta fall var kvinnan i kontakt med alternativmedicinen - vilket inte var gratis - och uppmanades att sluta ta medicinen. Hon fick ett mycket svårt skov som följd av detta.

En tolvårig pojke som hade barncancer besökte ett healingcenter tillsammans med sina oroade föräldrar. På healingcentret fick de veta att barn som får cancer väljer att få sin cancer för att få uppmärksamhet från föräldrarna. Detta, sa man på healingcentret, är ingenting man botar med cellgifter, strålning och kirurgi, utan det botas med helande krafter.

Fru talman! Allt detta är helt lagligt i dag. Det är helt okej att ta betalt för att ge dessa råd, trots att alla vet att det får så svåra konsekvenser.

Detta var något som sjukvårdsminister Lena Hallengren såg. Hon tillsatte en utredning med uppdrag att ta fram en skärpning av det som slarvigt kallas kvacksalverilagen. Detta är något som riksdagen har drivit på under många år, framför allt vad gäller de svåra psykiska sjukdomarna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det kom ett lagförslag 2019, mitt under brinnande pandemi, och lagförslaget remitterades. Utredaren, som var en mycket erfaren tidigare generaldirektör, insåg att man inte kan inrikta sig bara på svåra psykiska sjukdomar utan valde att bredda det och att föreslå höjd åldersgräns. Förslaget har sedan remitterats. Sedan dess har det inte hänt någonting i Regeringskansliet.

Statsrådet säger att hon fortsätter att noga följa frågan. Jag funderar över vad det beror på att statsrådet säger att hon "noga följer frågan" när människor skadas, kanske inte varje dag men varje vecka och varje månad, och ett antal fall faktiskt har dödlig utgång. Är det så att statsrådet och den tidigare regeringen inte över huvud taget ser att detta är ett problem? Man kanske tycker att det är okej att företrädare för alternativmedicin kan ta bra betalt för att behandla den här målgruppen?

Statsrådet säger också att det kom in synpunkter på betänkandet, men det gör det ju alltid. Jag har själv läst igenom remissynpunkterna. Det var ju väntat att de som sysslar med alternativmedicin inte alls tycker att detta är bra. Folkhälsomyndigheten tycker dock att det är bra. Domstolsverket tycker att det är bra. Professionen tycker att det är bra. Socialstyrelsen har invändningar på några punkter.

Om man hade sett detta som ett verkligt problem skulle man ju ha gett departementet i uppdrag att göra nödvändiga korrigeringar så att detta kan läggas på riksdagens bord för att vi ska kunna skydda den här utsatta gruppen. Alternativt hade man, om man hade tyckt att synpunkterna var tillräckligt stora, kunnat tillsätta en ny utredning som kunde komma med en Ds eller motsvarande för att korrigera detta.

Det oroar mig dock att det är uppenbart att inget händer, frånsett att statsrådet fortsätter att noga följa frågan.