Fru talman! Anders W Jonsson har frågat mig vilka åtgärder jag och regeringen kommer att vidta för att inte ytterligare människor med allvarlig sjukdom ska drabbas genom utredning och behandling utförd av individer som saknar erforderlig kompetens.

Hälso- och sjukvård är sådan vård som utförs av yrkesutövare som står under Inspektionen för vård och omsorgs tillsyn och som antingen har vetenskaplig evidens eller stöds av beprövad erfarenhet bland professionerna inom hälso- och sjukvården. För hälso- och sjukvård finns det omfattande rättslig reglering som syftar till att säkerställa en patientsäker och behandlingseffektiv vård. Någon sådan reglering finns däremot inte för komplementär och alternativ vård, förkortat KAV. Exempelvis finns det för närvarande inte något krav på att KAV ska utföras i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet, och det saknas även system för att säkerställa komplementärmedicin- och alternativmedicinutövares kompetens att utföra den vård som de ger.

Det finns således stora skillnader mellan den rättsliga reglering som gäller för hälso- och sjukvården och den rättsliga reglering som gäller vid verksamhet utanför hälso- och sjukvården. Vid KAV motverkas de risker som vården kan medföra i enskilda fall främst genom de straffbestämmelser som finns i patientsäkerhetslagen (2010:659). Straffbestämmelserna syftar till att inskärpa vikten av att den som utför KAV iakttar nödvändig försiktighet och inte utför vård som han eller hon saknar sakkunskap att utföra.

Svar på interpellationer

Om Inspektionen för vård och omsorg får kännedom om att någon som inte tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen har brutit mot vissa bestämmelser i patientsäkerhetslagen ska myndigheten vidta åtgärder så att bestämmelserna följs och, om det behövs, göra en anmälan till åtal.

I patientsäkerhetslagen finns också bestämmelser som begränsar andra än hälso- och sjukvårdspersonal att utföra sjukvårdsåtgärder, samt straffbestämmelser vid brott mot patientsäkerhetslagen. Inspektionen för vård och omsorg får besluta om förbud för en person att utöva verksamhet, antingen under en viss tid eller för alltid.

Det bör även understrykas att Konsumentverket har ett tillsynsansvar när näringsidkare marknadsför varor eller tjänster i sin näringsverksamhet. Konsumentverket arbetar också för att det ska finnas information och vägledning om konsumenters rättigheter och skyldigheter samt annan information som ger konsumenter goda förutsättningar att ta till vara sina intressen, om inte någon annan myndighet har den uppgiften. Som framgår av KAM-utredningens (S 2017:05) delbetänkande Komplementär och alternativ medicin och vård - säkerhet, kunskap, dialog (SOU 2019:15) har Konsumentverket tidigare haft flera olika tillsynsärenden som behandlat dessa frågor.

Som Anders W Jonsson uppmärksammar har KAM-utredningens slutbetänkande Komplementär och alternativ medicin och vård - ny lagstiftning (SOU 2019:28) remissbehandlats, och jag kan konstatera att remissutfallet är blandat. Flera remissinstanser pekar på oklarheter kring vissa centrala begrepp i utredningens förslag. Jag följer dock frågan noga och utesluter inte att nuvarande straffbestämmelser kan behöva ses över.

Fru talman! Jag tackar ledamoten för kompletteringarna. Jag har också tagit del av sådana fall. Det är alldeles fruktansvärt att man leder människor till ohälsa eller till och med till risk för död - här ledde det till döden i ett av fallen - och detta dessutom till en hög kostnad. Människor betalar alltså för extremt farliga råd. Det är mycket allvarligt att det sker.

Låt mig först få komplettera med vad nuvarande lagstiftning säger och vad det är för straff. I 5 kap. 1 § patientsäkerhetslagen finns det bestämmelser om begränsningar i rätten för andra än hälso- och sjukvårdspersonal att vidta åtgärder.

I samma lag finns också straffbestämmelser som ska tillämpas om någon bryter mot lagen, vilket kan ge både böter och fängelse i upp till ett år. Det finns alltså tydliga skrivningar om att man måste svara upp mot det som står i hälso- och sjukvårdslagen, och om man inte gör det finns möjlighet till straff. Det är precis denna väg - åtalsvägen - som vi i dag har att följa. Jag kommer förstås att följa utvecklingen när det gäller om vi behöver ha högre straff för att tillämpa detta och för att säkerställa att ingripande sker.

Jag kan inte svara på varför den tidigare regeringen inte gjorde något under de tre åren. För oss ligger svårigheten i några formuleringar i utredningen. Det handlar inte om att man ska förbjuda eller höja åldersgränser, vilket låter alldeles rimligt, utan om begreppet att symtomlindrande behandling ska vara tillåten. Då behöver vi definiera i lagstiftning vad som är symtomlindrande, och där kommer det att bli svårt att hitta rätt eftersom vi befinner oss utanför hälso- och sjukvårdens evidens.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi har i dag ingen katalog eller begreppshållning där vi vet vad som är godkänt och vad som är symtomlindrande, utan vi skulle behöva bygga upp en helt ny kunskap och evidens om denna del av ingrepp och råd som ges och dessutom definiera vad som är symtomlindrande, vilket i det här fallet skulle vara tillåtet enligt utredningen medan annat inte skulle vara det.

Huvudansatsen att vidga perspektivet från det fåtal sjukdomar som nämns i dag till en bredd tycker jag är alldeles utmärkt, men när man går in på begreppen måste man tydliggöra i lag hur det ska se ut. Då uppstår svårigheter, och detta gör att det kommer att krävas något mer om man ska gå vidare.

Vi har att bedöma det behov vi har av utredningar just nu, och där är det många som pockar på. Då behöver man alltid prioritera, och vår bedömning hittills har varit att det är på straffsidan vi behöver titta på hur vi kan göra. Jag utesluter inte att vi också kan titta på annat, men precis som ledamoten säger kommer det att krävas betydande kompletterande utredningar för att få det på plats lagtekniskt. Det är ett ganska stort arbete.

Jag vet inte riktigt vad som är bästa vägen för oss. Är det att utöva tillsyn, att angripa och påtala för alla som agerar på felaktiga grunder och på fel sätt att de förstör människors liv och hälsa och att använda de redskap vi har och skärpa straffbestämmelserna? Eller är det att lägga mycket tid på att plocka fram ett helt nytt material som bekräftar det som finns men som också talar om vad som inte är tillåtet? Det är detta vägval vi står inför framöver.

Hittills har jag valt vägen att vi ska skärpa och använda oss av det vi har, men jag utesluter inte annat. Jag vill gärna lyssna på hur ledamoten, som har en lång och gedigen erfarenhet av sjukvård, ser på begrepp som symtomlindrande behandling och hur det skulle kunna definieras.

Fru talman! Jag tackar ledamoten för kompletterande medskick och synpunkter.

De utredningar som ledamoten refererar till ligger inte under mitt ansvarsområde eller under de krav som jag har på utredningar som ska göras, så där uppstår inget problem. Det är sjukvårdsutredningar som ligger hos mig.

Det som ligger i utredningens förslag när det gäller åldersgränser och en breddning till alla sjukdomar är som sagt alldeles utmärkt. Uppdelningen att behandling ska vara förbjudet är självklar, för det är ju inte en behandling som har evidens eller som är bra för patienten.

När det gäller att symtomlindring ska vara tillåtet både för barn och för gravida måste vi definiera vad som är symtomlindrande och som har evidens och vad i den gruppen av insatser och åtgärder som vi tycker är rimligt att man får göra. Då måste vi bygga upp en kunskap hos en myndighet som definierar detta, för det finns inte i dag.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

När det gäller den erfarenhet som under hundratals år har byggts upp i hälso- och sjukvården av vad som är evidensbaserat och vad man har god erfarenhet av vet vi vad som gäller. Annars har man en klinisk prövning och en studie om hur man ska göra. Detta är dock ett område där vi inte har det, och då måste vi bygga upp en sådan för att kunna veta vad som är en symtomlindrande behandling som vi menar skulle ha acceptans. Vi måste bygga upp en struktur kring detta som gör att man kan göra det. Då behöver man alltid göra en avvägning av om det är vad vi behöver göra och om detta skulle gynna eller missgynna sektorn.

Jag tror att vi behöver satsa de bästa resurserna, både när det gäller utredning och när det gäller vad vi gör över huvud taget. Det handlar om att människor ska få den vård och omsorg som de behöver, som har evidens och som vi vet har beprövad erfarenhet bakom sig.

Annat tenderar att vara lurendrejeri där man får människor att betala pengar för något som i värsta fall är farligt. Detta behöver vi använda alla befintliga lagar för att stoppa, och jag vill säga att marknadsföringslagen inte är oväsentlig i detta sammanhang för att angripa både detta och annat som vi ser i samhället i dag som inte borde finnas och där man utmålar något som inte stämmer.

Det finns en massa som kan göras som kan vara gott och som finns med i rehabiliteringsinsatser och mycket annat, men det bygger i dag på evidens. Detta finns inom det område som vi jobbar med. Det här är något helt nytt där vi ska lämna allt som är hälso- och sjukvård och allt som är evidens och beprövad erfarenhet och skapa ett nytt fält där vi godkänner symtomlindrande behandling, inte bara för vuxna utan också för barn och gravida. Det är ett nytt fält.

Som sagt följer vi frågan, men den finns inte på min dagordning i nuläget eller den närmaste tiden.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag tackar ledamoten inte minst för att han lyfter frågan. Jag tycker nämligen att det även är en del av opinionsbildningen att få tala om att det rör sig om verksamheter som i många fall är lurendrejeri där människors liv och hälsa faktiskt sätts på spel - och där någon dessutom tar betalt för det.

Vi vet inte vad som hade hänt om de fall som det refereras till hade prövats rättsligt utifrån de lagar och möjligheter som finns. Jag vill uppmana alla som ser detta att anmäla till de tillsynsmyndigheter vi har så att vi får prövat om de rättsliga regler vi har räcker eller om vi behöver ta till mer. Det utredningen kom med är som sagt i många delar mycket bra och klokt, men i uppdelningen gällande hur en lag skulle vara uppstår en del problem som gör att vi får värdera om vi ska gå in och göra detta nu eller om vi ska göra andra saker som också är prioriterade.

Regeringen kommer på riktigt att följa frågan. Jag har också tagit del av det som ledamoten refererar till, och den här sortens alternativa åtgärder - det är svårt att ens kalla det medicin - är farliga. Varje gång detta förekommer, liksom annat där vi ser att man använder sig av människors rädsla och oro för att tjäna pengar på dem medan man utsätter dem för livsfara, är det avskyvärt.

Vi behöver alltså på alla sätt använda och skärpa de tillsynsverktyg vi har och se till att de som utövar tillsyn får bättre möjligheter. Därför tar jag med frågan både ur ett tillsynsperspektiv, där jag hoppas att vi kan få testa den lagstiftning och de straffbestämmelser som finns, och ur perspektivet att vi kommer att följa frågan. Det finns dock några trixigheter i lagförslaget som behöver utvärderas vidare för att detta ska kunna bli en lagstiftningsprodukt.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.