Anders W Jonsson

Fru talman! Jag tänker fokusera på läkemedel, för det är där jag ser de största bekymren, inte minst när det handlar om tillgänglighet till läkemedel i Sverige. Jag har tidigare i repliker lyft fram olika problemområden. Det är främst tre områden som är riktigt bekymmersamma.

Det första har vi diskuterat. Det handlar om särläkemedel - specifika läkemedel som används för mycket små patientgrupper. I och med att de används för små patientgrupper blir utvecklingskostnaderna väldigt stora i förhållande till antalet patienter. Kostnaden blir därför hög. Det svenska sättet att beräkna och prissätta läkemedel gör att dessa läkemedel har väldigt svårt att ta sig in på den svenska marknaden. Det här är någonting som vi uppmärksammade gemensamt under den förra mandatperioden. Vi var flera partier som drev fram tillkännagivanden och beställningar från riksdagen. Men det är sorgligt, tycker jag, att se att ingenting händer efter valet. Det handlar om tillgänglighet för en väldigt liten patientgrupp, och de här läkemedlen är faktiskt helt livsavgörande.

Det som har hänt på det här området är att vi till slut fick den socialdemokratiska regeringen att ge TLV i uppdrag att ta fram en ny modell. Det har TLV gjort. Men från Tidöregeringen har ingenting hänt. Det är flera som har varit uppe i talarstolen och sagt att man nu har gett ett uppdrag att ta fram en strategi för sällsynta diagnoser. Det är jättebra. Det är på tiden att vi får en strategi för hela det här området och de här diagnoserna. Men det uppdraget omfattar inte särläkemedel. Det är också därför Riksförbundet Sällsynta diagnoser är mycket kritiskt mot den här regeringen, som inte gör någonting vad gäller läkemedel och framför allt inte lyfter in dem i detta arbete. Sedan är det också så att den strategin inte kommer att vara klar förrän någon gång under 2025 och därmed inte bli verklighet förrän långt senare. Detta är alltså en väldigt dålig tröst för de patienter som dag efter dag väntar på att få de här mycket viktiga läkemedlen. Där kan man tala om bristande tillgänglighet. Där kan man tala om att säga en sak före valet men sedan efter valet i regeringsställning säga någonting helt annat.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Läkemedel och tandvård

Den andra utmaning som vi har vad gäller tillgänglighet beskrivs i en rapport som även den kom från TLV under förra året. Man gick igenom apoteksmarknaden i Sverige och kunde konstatera att 11 procent av samtliga apotek - det finns ungefär 1 400 i landet - är hotade ekonomiskt beroende på att marginalerna är alldeles för små. TLV har uppdraget att ta fram den här typen av rapporter med jämna mellanrum beroende på att det är politiska beslut som ligger bakom hur stora marginalerna ska vara.

Av en handlingskraftig regering som värnar glesbygden hade man då kunnat förvänta sig en lång rad olika åtgärder för att se till att det som TLV målar upp om att 11 procent av apoteken är hotade inte blir verklighet. Men även där är det alldeles tyst från regeringen. Det som finns på bordet är ett förslag direkt från myndigheten TLV som säger att vi direkt måste gå in och ändra på handelsmarginalen. Förslaget är ute på remiss, och jag hoppas att det blir verklighet.

Regeringen kunde även ha kommit med beskedet om att öka det särskilda glesbygdsstöd som finns - det är inte många miljoner - och rikta det specifikt mot de 100 kommuner i Sverige där det bara finns ett enda apotek, så att de apoteken under inga som helst omständigheter läggs ned. Något sådant besked har dock inte kommit från regeringen.

Det man också skulle ha kunnat göra är att införa det här med farmaceut på distans. En av de saker som hotar apoteken i Sverige, frånsett små marginaler, är den mycket stora bristen på farmaceuter. Öppna för möjligheten till farmaceut på distans! Då kan man på precis samma sätt som man kan träffa sin läkare på distans också träffa sin farmaceut för att sedan få ett läkemedel expedierat av någon från en annan personalkategori, företrädesvis en apotekstekniker. Det är tillgänglighet på riktigt, men här kommer det ingenting från regeringen. Det, fru talman, gör mig riktigt orolig.

Det tredje området handlar om de läkemedel som sjukhusen rekvirerar. Det är det så kallade NT-rådet som bestämmer om läkemedlen ska användas i landet eller inte. Men flera regioner har i dag en så pressad ekonomi att de saknar ekonomiska möjligheter till det även om NT-rådet ger grönt ljus för ett nytt läkemedel för till exempel cancerbehandling. Det är samma sak vad gäller nya vacciner. Stockholmsregionen vill gå före och erbjuda vaccinationer för sina medborgare, men fattigare regioner har inte de möjligheterna.

Det här är verkliga problem vad gäller tillgänglighet på läkemedelssidan. Vi har flera reservationer från Centerpartiets sida, men den viktigaste är reservation 2, som handlar om att regeringen måste ta ett helhetsgrepp när det gäller tillgängligheten till läkemedel, oavsett om det är fråga om särläkemedel, nya vacciner, läkemedel som rekvireras eller sådana man beställer på apotek. Här måste man göra någonting från regeringens sida. Tiden håller på att rinna ut. Jag står bakom alla våra reservationer, fru talman, men jag väljer att yrka bifall endast till reservation 2.

Fru talman! Ja, det var verkligen en omprioritering. Man säger att man vill satsa på tandvården för människor och börjar med att omprioritera och plocka bort i storleksordningen en halv miljard från stödet till människor som behöver tandvård och lägga de pengarna på att sänka skatten på snus. För mig är detta en väldigt tydlig omprioritering, men det är definitivt inte en satsning på tandvård.

Sverigedemokraterna har i så fall blivit helt blåsta i förhandlingarna, för när det gäller högkostnadsskyddet har det tillsatts en utredning. Det är inte så att den direkta neddragningen med en halv miljard på något vis motsvarades av att man samtidigt fick ett högkostnadsskydd. I stället försvann pengarna, och snusskatten sänktes. Och sedan har man fått en utredning som ska ta fram ett förslag. Detta ligger ju flera år fram i tiden.

Man slår sig för bröstet och säger: Vi är det stora tandvårdspartiet! Det kanske skulle vara lite mer eftertänksamhet där.

Den här kontrasten blir så stor för mig. Jag har i och för sig hört en partiledare medge att man säger en sak före valet och något annat efter. Det är denna logik Sverigedemokraterna står för.

Här i riksdagen drev vi tillsammans på stenhårt för att våra krav gällande särläkemedel - specifika läkemedel för en väldigt liten grupp, som kan vara livräddande och förändra livet - skulle förverkligas. Den socialdemokratiska regeringen gav TLV i uppdrag att ta fram ett förslag. Det är nu ganska länge sedan det förslaget, som alltså var ett svar från den socialdemokratiska regeringen, kom.

Sedan Sverigedemokraterna fick makt över regeringen har man inte sagt flaska om den väldigt utsatta grupp människor som behöver särläkemedel. Även där ska man få en utredning om en strategi, men det kommer inga konkreta besked från Sverigedemokraterna. Man säger en sak före valet och något helt annat efter.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Läkemedel och tandvård

Fru talman! Det är intressant att höra Yurkovskiy säga att Sverigedemokraterna är Tidögängets tandvårdsparti. Då vore det intressant att ställa frågan hur det här tandvårdspartiet tänkte när man förhandlade budget och gjorde en mycket stor nedskärning på just tandvården. Det var väl uppåt en halv miljard ni strök där för att, antar jag, kunna finansiera sänkningen av snusskatten eller något sådant. Det vore intressant att höra vad Yurkovskiy har att säga om detta, om Sverigedemokraterna nu är tandvårdspartiet.

Läkemedelspartiet är man definitivt inte. Under förra mandatperioden drev Centerpartiet tillsammans med övriga oppositionspartier - Sverigedemokraterna var med - på ganska hårt för att se till att särläkemedel, det vill säga läkemedel som används för en väldigt liten grupp människor men är väldigt kostsamma, skulle kunna bli tillgängliga även i Sverige. Vi såg tillsammans till att driva på med tillkännagivanden och verkligen pressa den socialdemokratiska regeringen framför oss.

Det värsta exemplet på detta handlade om Kaftrio, ett läkemedel som verkligen förändrar livet för människor med den svåra lungsjukdomen cystisk fibros. Det problemet löste TLV, så det läkemedlet är tack och lov nu tillgängligt.

Men det jag tycker är förvånande när det gäller de partier som Centerpartiet krokade arm med för att driva på sosseregeringen och som efter valet får regeringsmakten är att absolut ingenting händer vad gäller särläkemedel. Då försvinner plötsligt intresset. Nu säger Yurkovskiy: Men vi ska ju ta fram en strategi för sällsynta diagnoser. En strategi, ja - men detta handlar om de läkemedel som dessa patienter ska få tillgång till här och nu.

Min fråga till Yurkovskiy när det gäller detta är: Varför händer ingenting? Varför var det så hårda och tuffa ord före valet men tystnad efter valet? Det var alltså två frågor.

Fru talman! Min fråga var inte vad regeringen gör, för det kommer ingenting från regeringen nu. Min fråga var vilka åtgärder Kristdemokraterna som parti föreslår. Det måste ju hos Kristdemokraterna finnas ett antal tankar om hur man ska lösa det här.

TLV har kommit med ett förslag, och det är att man ganska snabbt ska gå in och öka handelsmarginalen. Till skillnad från i andra branscher är det ju egentligen en myndighet som fattar beslut om hur stor handelsmarginalen ska vara. Detta är en enkel åtgärd som kan genomföras här och nu.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Läkemedel och tandvård

Det andra är, som jag ser det, glesbygdsstödet som infördes redan av alliansregeringen. Det finns möjlighet att styra det betydligt mer och framför allt öka mängden pengar i systemet. Det skulle också kunna vara ett förslag.

Det tredje, som KD tyvärr verkar vara helt ointresserade av, är att öppna möjligheten för farmaceut på distans. Det som beskrivs som problemet för många apotek som befinner sig i de mer perifera delarna av landet är ju just att få fram farmaceuter. Det är klart att om jag som patient kan möta min läkare digitalt borde det vara möjligt att möta även min farmaceut på apoteket digitalt. Sedan kan någon annan personal, exempelvis en apotekstekniker, sköta själva utlämnandet av läkemedlen.

Det fjärde förslaget är att se till att man öppnar för moderna apotek där man tillåter att apoteken kan integreras väldigt mycket mer med sjukvården och sätter stopp för en del av de förslag som kommer från inte minst Treklöverutredningen om ägandefrågan. Man bör snarast bejaka att apoteken ska kunna erbjuda mer av sjukvård.

Det finns alltså ett antal åtgärder som man skulle kunna vidta. Men vad föreslår KD? Det här är ett akut problem och inte någonting långvarigt under ett decennium. Det här kom i en rapport under hösten, och nu krävs det att man kliver fram med förslag på hur man kan undvika de stora problemen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Läkemedel och tandvård

Fru talman! Under hösten kom den återkommande rapporten från TLV gällande utvecklingen på apoteksmarknaden. Det var väldigt skrämmande läsning. Till skillnad från tidigare visade nu TLV att uppemot 11 procent av de svenska apoteken hade en hotad ekonomi och till och med kunde hotas av nedläggning.

Apoteken utgör nyckelfunktioner. I 100 av Sveriges kommuner finns bara ett enda apotek, och när det kommer en sådan här rapport blir det otroligt viktigt att man har en handlingskraftig regering som är beredd att gå in med åtgärder för att förhindra att nedläggning sker.

TLV har kommit med ett förslag som är ute på remiss, eller kanske remisstiden har gått ut nu. Men det som skrämmer mig i det här är att när TLV beskriver hur utvecklingen kan komma att se ut kommande år, inte minst i de 100 kommunerna där det bara finns ett apotek, händer det absolut ingenting från regeringens sida.

Jag skulle vilja ställa frågan till Dan Hovskär som företrädare för KD: Vad är det för förslag som ligger i byrålådan? Vad tänker man vidta för åtgärder för att undvika denna katastrof på många ställen? Apoteken har en nyckelfunktion. Det handlar inte bara om distribution av läkemedel, utan de har så många andra uppgifter.

Jag skulle därför vilja höra vilka förslag KD ser som skulle kunna vara aktuella i ett läge där man säger sig vilja värna glesbygden i Sverige, där det nu enligt TLV finns ett stort hot. Vad föreslår KD för åtgärder för att undvika att så sker?

Herr talman! Min fråga till Mikael Dahlqvist var om han tror att det över huvud taget är möjligt att driva apotek i ett läge där regionen stänger hälsocentralen.

Sedan delar jag Mikael Dahlqvists bild, och den är allvarlig. Den TLV-rapport som kom under förra året visar att 11 procent av samtliga apotek i landet - glesbygdsapotek är inte särskilt utpekade, men där finns också ett antal sådana - är hotade. Detta beror på att handelsmarginalerna har blivit betydligt mindre och ett antal andra saker. Det är ett allvarligt problem som jag utgår från att regeringen kommer att hantera.

Här sprids dock en bild av att förut, när vi hade monopolet, fanns det apotek runt om i hela Sverige, men när vi fick omregleringen och öppnade för andra aktörer blev det plötsligt sämre och man började lägga ned. Det är ju inte sant. Vi har ett stort antal ställen där det har funnits ett apotek och där det fortfarande finns ett apotek. Sedan finns det mindre orter som har fått nyetableringar av apotek, och så finns det som sagt några få där man har stängt. Men där har det oftast varit kopplat till att hälsocentralerna har lagts ned.

Det finns ett antal åtgärder man kan vidta för att åstadkomma förbättring. Men kom inte med bilden att det är på grund av att vi avskaffade monopolet som det lades ned apotek på den svenska glesbygden! Under 90-talet och 00-talet var det ett antal apotek på svenska småorter som lades ned trots att vi hade ett monopol. Sedan har situationen för de allra flesta blivit väldigt mycket bättre, inte minst öppettiderna. Där är det en ganska dramatisk skillnad i dag för de människor som bor på småorter i förhållande till hur det var på monopoltiden.

Jag känner mig helt förvissad om detta: Går vi ut på gatorna, oavsett om det är hemma i Hedesunda eller i Stockholm, och frågar människor om de vill ha tillbaka monopolet och att staten ska äga alla apotek kommer svaret att vara: Nej, vi vill inte tillbaka till den tiden. Det är mycket bättre nu.

Herr talman! Omregleringen av apoteksmarknaden är en av de mest framgångsrika reformer som har genomförts. Vi har gått från 900 till 1 400 apotek. Dessutom är öppettiderna helt andra.

Jag minns tiden då vi hade monopol, då föräldrar som fick penicillin utskrivet möjligtvis kunde få en tablett ur förrådet på akutmottagningen. Nu kan man säga: Åk till Ica Maxi - apoteket där har öppet samma tider som butiken, det vill säga att de öppnar klockan 7 på morgonen och stänger klockan 21!

I reformen var det några saker som var kvar att göra. Men historieskrivningen måste vara korrekt. Alliansregeringen var tydlig med att lagerhållning av läkemedel måste utredas vidare. Sedan fick vi ett regeringsskifte 2014, och regeringen Löfven valde att inte utreda frågan vidare. Historieskrivningen måste vara korrekt.

Jag blir fascinerad över att man från Socialdemokraternas håll ofta säger att det har lagts ned apotek i glesbygden. Vi har 100 kommuner som bara har ett enda apotek, och det är en utmaning. Jag ska återkomma till det senare i debatten. Men när det gäller myten att man i glesbygden lägger ned apotek handlar det såvitt jag vet om två apotek: apoteket i Lima och apoteket i Ljusne. Där har apoteken legat precis vid hälsocentralen. Regionen har bestämt att man ska lägga ned hälsocentralen, och då går det förstås inte att ha kvar ett apotek.

Min fråga till Mikael Dahlqvist är: Hur ser affärsmodellen ut i Ljusne utanför Söderhamn och i Lima i Dalarna om man ska kunna driva ett apotek i ett läge där regionen har lagt ned hälsocentralen? Vad är det för bild som Mikael Dahlqvist har för att det över huvud taget ska vara möjligt? Jag tycker att det är synd att man har lagt ned apoteken, men det följer såklart av det beslut regionen har fattat. Det vore intressant att höra hur det skulle kunna fungera med ett apotek utan en hälsocentral.

Herr talman! Jag uppfattade inte riktigt något svar på min fråga. Detta är ett verkligt problem. Ledamoten säger att läget inte är tillfredsställande, vilket jag väl tycker snarast är ett understatement med tanke på hur det ser ut runt om i landet. Regionerna har inte råd att rekvirera nya läkemedel och inte råd att erbjuda nya vacciner.

Förslaget att lagreglera NT-rådet hjälper inte den fattiga regionen. Problemet är ju inte att NT-rådet inte har fattat beslut, utan problemet är att regionerna inte har pengar att rekvirera läkemedel - och än mindre erbjuda nya vacciner - med. Att detta är ett problem som har funnits under lång tid är ett väldigt dåligt försvar, även om man säkert ska läsa in i det att det är sosseregeringens fel. Men detta är ett problem som nu accentueras, och därför tycker jag att det vore på sin plats att få lyssna på lite förslag från den moderate ledamoten.

Man skulle till exempel kunna tänka sig att staten gick in och tog ett ekonomiskt ansvar för nya vaccinationer. Man skulle också kunna tänka sig att finansieringen av läkemedel sågs över. Dessutom skulle den svältkost som den nuvarande regeringen har utsatt sjukvården i Sverige för kunna ses över. Till och med Stockholm står ju inför mycket stora nedskärningar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Läkemedel och tandvård

Jag tycker att det vore intressant om ledamoten använde dessa två minuter till att precisera sig. Vad finns det för tankar kring hur man ska lösa denna situation? Detta är nämligen ett allvarligt problem vad gäller tillgänglighet: Vissa regioner har inte råd att rekvirera nya läkemedel. Det är ett nationellt problem, och därför bör en företrädare för regeringen ha tankar om hur det skulle kunna lösas.

Herr talman! Jag börjar med en liten betraktelse: Det är alltid spännande att de debatter som socialutskottet har om olika sakfrågor förr eller senare spårar ur och blir en debatt mellan socialdemokrater och moderater om hur vi på bästa sätt ska bekämpa inflationen. Jag tror att det vore bra om man kunde gå in lite mer i de sakfrågor som detta faktiskt handlar om.

Jag blev glad när jag hörde den moderate ledamoten lyfta just tillgänglighet som en stor utmaning vad gäller läkemedel. Sedan blev jag dock besviken eftersom de riktigt stora problemen vad gäller tillgängligheten inte nämns.

Jag ska lyfta ett, och det handlar om de rekvirerade läkemedlen. Nya läkemedel godkänns av NT-rådet, och sedan är det upp till regionerna att använda dem. Det handlar ofta om väldigt svåra sjukdomar. Här ser vi en betydande skillnad mellan regionerna gällande om de över huvud taget har råd att rekvirera läkemedlen. Det är ett mycket stort problem vad gäller tillgänglighet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Läkemedel och tandvård

Ledamoten lyfte också glädjen i att vi kommer att få många ytterligare vacciner, men även där ser vi denna problematik. Stockholmsregionen har starka finanser, och man är beredd att gå före när det gäller att använda nya vacciner - men regioner som har stora ekonomiska problem på grund av geografiska avstånd och annat, till exempel Norrbotten och Västerbotten, har inte de ekonomiska resurserna.

Vi har denna situation, och när regeringen dessutom sätter regioner och den svenska sjukvården på svältkost kommer detta att bli ytterligare allvarligt. Jag tycker att det vore intressant att höra hur Jesper Skalberg Karlsson ser på problematiken i tillgängligheten, där vi får större och större skillnader mellan olika regioner just på grund av hur regeringen ser på läkemedel - och dessutom på grund av hur den väljer att finansiera regionerna.

Fru talman! Debatten blir mer och mer märklig. Den här typen av beslut fattas genom ett samspel mellan regionen och staten företrädd av regeringen med Trafikverket. Här har vi då två sverigedemokratiska ledamöter som i regionen har strukit riksväg 56, som nu inte längre är prioriterad, för att sedan i kammaren ställa krav på statsrådet att han ska lösa problemet.

När det handlar om den här typen av stora infrastrukturobjekt är det alltid en fråga om prioriteringar. Hemma i regionen har man prioriterat motorvägsutbyggnad mellan Söderhamn och Gävle. Det är alltså inte två jämförbara objekt, utan regionen har sagt att man är beredd att satsa sina egna pengar på motorväg för att undvika köer i stället för att prioritera riksväg 56, där det sker dödsfall i stort sett årligen. Det är klart att det blir oerhört märkligt för människor hemma i Hedesunda och Gävle som lyssnar på den här diskussionen - två makthavare i regionen säger en sak där men driver sedan en helt annan sak i riksdagens kammare.

Men nu är det upp till bevis! Det beslut som regeringen kommer att fatta kommer, precis som statsrådet har sagt, att vara en del av Tidöavtalet 2.0. Varenda satsning på infrastruktur i landet kommer alltså att vara godkänd av Sverigedemokraterna, fru talman. Då kommer vi att se om det är någonting annat än tomma tunnor som skramlar. Finns riksväg 56 med i det beslut som regeringen kommer att fatta är jag den förste att vara tacksam. Men är det så att Sverigedemokraterna i de förhandlingarna inte har sett till att den finns med är det inte någonting annat än att stå i kammaren och tala med kluven tunga.

Fru talman! Jag får tacka statsrådet för ett väl överlagt svar.

Jag vill komplettera det genom att säga att detta inte är en ny fråga. Den väcktes första gången i kommunfullmäktige i Gävle i början av 90talet. Sedan dess har den processats framåt. Men precis som statsrådet sa fanns den inte med i det tidigare infrastrukturbeslutet, alltså för den gällande planperioden.

Projektet var i stort sett framme vid att man skulle fatta beslut. Men det fanns en kvarstående fråga. Man var inte klar över var riksväg 56 skulle ansluta till E4:an. Till och med jag kan förstå att det är svårt att börja bygga en väg om man inte är klar över var den ska sluta. Är det vid E4:an Gävle södra eller ännu längre söderut? Det var enda skälet till att den inte fanns med i det infrastrukturbeslutet.

Nu är den frågan löst. Jag utgår alltså från att riksväg 56 mycket väl skulle kunna inrymmas i det beslut som regeringen kommer att fatta.

Jag kan dock lova att det har blivit uppförsbacke i frågan, fru talman. Det beror på att när den nuvarande regionledningen i Gävleborg skulle komma med sitt remissvar på inriktningsunderlaget valde de för första gången att stryka riksväg 56. Den finns inte längre med i regionens remisssvar. Då blir det såklart tuffare för Trafikverket och ytterst för regeringen att i den här trånga sektorn, där väldigt mycket ska rymmas inom ett givet budgetutrymme, lyfta fram riksväg 56. Det är uppförsbacke.

Det andra som gör att det blir uppförsbacke, fru talman, är att den nuvarande regionledningen har valt att i stället prioritera en helt annan vägsträcka: motorväg mellan Gävle och Söderhamn. Det är en sträcka där det - tack och lov - ytterst sällan sker dödsolyckor, beroende på att det är en åtskild väg med två-plus-ett-fält. Det blir problem med köer i samband med påsk- och julhelger men inte dödsolyckor. När regionen själv säger att det är viktigare att undvika köer på annandag påsk än att rädda människoliv längs riksväg 56 blir det uppförsbacke i frågan.

Beslutet som regeringen kommer att fatta om exakt hur pengarna ska användas kommer, vad jag förstår, att förhandlas mellan Tidöpartierna. Sverigedemokraterna kommer alltså att sitta med vid förhandlingsbordet. Om Mattias Eriksson Falk verkligen menar allvar med att det här är en prioriterad vägsträcka kommer han att se till att den finns med i regeringsbeslutet, fru talman. Men om regeringsbeslutet inte innehåller en satsning på riksväg 56 visar det att den här interpellationsdebatten, med alla ord om riksväg 56 och de människor som tragiskt har dödats i olyckor där, inte är något annat än ett spel för gallerierna.

Jag hoppas att Eriksson Falk är seriös. Om han är det ser han till att riva upp de negativa beslut som man har fattat på hemmaplan i regionen. Dessutom ser han till att riksväg 56 finns med när regeringen ska fatta beslutet, som alltså kommer att kontrasigneras av Sverigedemokraterna. Annars är det här som sagt bara ett spel för gallerierna.

Nu är det upp till bevis för Sverigedemokraterna. Menar man allvar med att göra något åt riksväg 56, eller vill man bara tala om frågan i riksdagens kammare?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag viftar absolut inte bort beredskapsapoteken, för de är oerhört viktiga. Men TLV:s larmsignal handlar om något helt annat: I ett normaltillstånd är ett stort antal apotek i svensk glesbygd hotade.

Dagens interpellationsdebatt visar att det åtminstone finns tankar om detta, men eftersom rapporten från TLV har några månader på nacken borde det vara mer verksamhet i Regeringskansliet och finnas en beredskap att gå in med de förslag som ger en mycket större möjlighet att driva apotek i glesbygden. Under pandemin såg vi hur bra det fungerade att använda apotek till annat än förmedling av läkemedel, och det finns mycket annat man också skulle kunna göra där.

I grunden handlar det dock om att det måste finnas personal, och då är farmaceut på distans viktigt. Dessutom måste man säkra upp ekonomin, för om apoteken ska ägna sig åt annat än bara läkemedel måste det finansieras.

Jag hoppas verkligen att denna interpellationsdebatt gör att frågan hamnar högt på agendan. Apoteksomregleringen har varit framgångsrik på många olika sätt. Men vi får inte försätta oss i en situation där ett hundratal kommuner förlorar sitt enda apotek, för den utvecklingen kommer att bli väldigt svår att reversera.

Jag tackar statsrådet för debatten och önskar god jul och gott nytt år.

Fru talman! Det här är åtminstone en åtgärd som kan ha viss effekt på det som TLV pekar på.

Men frågan om beredskapsapotek är någonting helt annat. Det är frågan om vad vi gör i händelse av en stor kris. Hur säkrar vi upp det här då?

Det TLV visar på i sin rapport är att givet de förändringar som har skett vad gäller parallellimport och så vidare är apoteken nu så pressade att 11 procent eventuellt hotas av nedläggning. Det är där regeringen måste gå in med åtgärder.

Jag tycker att det är ett positivt besked från statsrådet om handelsmarginalen. Det har TLV föreslagit som en viktig väg framåt, för det är klart att om de stora apoteksaktörerna får mer muskler i form av en inte så pressad ekonomi får de också möjlighet att ta ett större ansvar. Men det kommer inte att räcka, utan det krävs ytterligare saker.

En sak som regeringen skulle kunna börja titta på direkt är det glesbygdsbidrag som faktiskt finns för apotek på de mindre orterna, som statsrådet också pekade på i sitt svar. Man skulle kunna se till att glesbygdsstödet blir betydligt starkare så att man kan gå in med det i de här kommunerna där det bara finns ett enda apotek och täcka upp så att vi säkrar läkemedelsförsörjningen i de här hundra kommunerna som alltså sitter med ett enda apotek.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

En av orsakerna till att de små apoteken är hotade är förstås ekonomin, men det handlar också om att få tag på kompetent personal. Inte sällan är skälet till att man inte kan driva ett litet apotek att restiden för personalen från den större tätorten ut till den mindre är alltför lång. Här vore en enkel åtgärd att tillåta farmaceut på distans. I Sverige kan man få hjälp med det mesta via digitala vårdgivare, till exempel av läkare, psykolog eller till och med veterinär. Men på ett apotek finns inte möjligheten att få hjälp av en farmaceut på distans.

Om regeringen öppnade för denna möjlighet skulle man på plats kunna använda sig av annan personal än just farmaceuter. En erfaren apotekstekniker skulle kunna hantera läkemedlen fysiskt och stå i ständig kontakt med en farmaceut som utför alla viktiga kontrollfunktioner. Detta skulle verkligen gynna apoteken i de nära hundra kommuner där dessa är hotade.

När den statliga myndigheten TLV drar i larmklockan på det sätt jag nämnde i min interpellation och säger att ett antal apotek i bland annat glesbygden är hotade måste regeringen ta det på allvar och möta upp. Det handlar inte bara om att bejaka en förändring av handelsmarginalen, utan det krävs också andra åtgärder. Jag har pekat på två, glesbygdsstödet till apotek och farmaceut på distans, och det finns ytterligare.

Jag efterlyser att regeringen tar till sig den allvarliga signalen från TLV. Vi får inte försätta oss i en situation där kanske upp till hundra kommuner i Sverige förlorar sitt enda apotek.

Fru talman! Jag får tacka statsrådet för svaret.

Apotek är inte vilken verksamhet som helst. Därför var det när vi gjorde omregleringen runt 2009, 2010 oerhört centralt att vi skulle säkra tillgången på apotek på den svenska glesbygden. Detta därför att på ställen där det bara finns ett apotek och kanske dessutom inte stor tillgång till sjukvård får apoteket en helt central roll. Man hanterar väldigt mycket mer av sjukvård där än i många storstadsområden.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Detta har visat sig också i forskningen. Charlotta Melander, professor i nationalekonomi, har visat att på den svenska glesbygden har apoteken en helt unik roll med en lång rad olika funktioner.

Därför är det viktigt att se till att inte de som för mer än tio år sedan hävdade att det här skulle leda till apoteksdöd på landsbygden får rätt.

Det är också det som är orsaken till att TLV, som är den statliga myndighet som har hand om de ekonomiska villkoren för apoteken, årligen kommer med en rapport till regeringen om tillståndet på den svenska apoteksmarknaden.

Det finns en larmsignal, tycker jag, i den rapport som kom från TLV nu i höstas. Man skriver så här: "En fortsatt sjunkande och försämrad lönsamhet gör att apotek i vissa geografiska lägen kan behöva se över sitt tjänsteutbud, öppettider eller som yttersta åtgärd lägga ner apotek. En förenklad sårbarhetsanalys visar att drygt 11 procent av Sveriges apotek kan bedömas som extra sårbara vid ökade kostnader, utan motsvarande ökade intäkter."

Nu är det ju så att de 11 procent som är hotade, de finns inte bara på landsbygden. Av Sveriges 290 kommuner är det ungefär 100 kommuner som bara har ett enda apotek, och det är där det är särskilt sårbart. Ett antal av dessa 11 procent finns i sådana kommuner där det finns ett enda apotek. Men det förekommer också i storstadsområden, där det kan ha varit en överetablering.

Det var för att jag läste den här rapporten och fick den här larmsignalen från TLV som jag ville att statsrådet skulle komma hit till kammaren för att redovisa om statsrådet delar uppfattningen som kommer från TLV. Är det så här många apotek som är hotade? Men framför allt vill jag veta vad för någonting som regeringen planerar att göra för att se till att det som TLV pekar på inte blir verklighet och ett tjugotal apotek lägger ned i glesbygdskommuner där det bara finns ett enda apotek, för har de en gång lagts ned kommer det att vara oerhört svårt att starta dem igen.

Det har funnits exempel i medierna på att en hälsocentral eller en vårdcentral lägger ned. Det är klart att i de lägena är det också svårt att bedriva apotek. Det mest kända exemplet är väl Lima i Dalarna, men nu har vi även Ljusne hemma hos mig i Gävleborg. Där inser jag att man inte kan bedriva apotek, men det här handlar om så mycket mer.

Därav min fråga till statsrådet: Vilka åtgärder planerar regeringen att vidta för att det här inte ska bli verklighet?

Statsrådet har på ett väldigt bra sätt redovisat vad som sker i dag och hur regelverket ser ut. Men det jag efterfrågar är besked om vad man kommer att göra för att det här inte ska bli verklighet.

Herr talman! Den nationella läkemedelslistan var inte en del av januariavtalet. Däremot hade vi lärt oss hur regeringssamarbete går till. Det avtal vi hade var därför oerhört noga preciserat med vilka utredningar som skulle tillsättas, vilka datum som gällde, när utredningarna skulle leverera och så vidare.

När man ser hur ert samarbete är upplagt är det så uppenbart att det inte är på samma vis. Det är det som gör att Sverigedemokraternas viktiga krav på ett högkostnadsskydd sannolikt inte kommer att kunna bli verklighet under perioden för att det är nedprioriterat i en byrålåda långt ned och för att Sverigedemokraterna inte har legat på och fått tillräckligt skarpa utfästelser på dessa områden.

Om man ska åstadkomma någonting måste man först tillsätta en utredning, och det tar tid. Det tar tid att förändra Sverige, och det måste man inse.

Att den nationella läkemedelslistan har tagit tid beror på att det som från början var ett initiativ från alliansregeringen, vilket ledamoten Skalberg Karlsson vet om, gång på gång stötte på hinder för att det inte var lätt att genomföra. Det slutliga stoppet för processen under förra mandatperioden kom när SKR, som då styrdes av Alliansen, sa ett samfällt nej till att forcera processen. Annars hade vi riskerat patientsäkerheten. Det gjorde att dåvarande regering slog ned på takten för tidsplanen för ett införande av den nationella läkemedelslistan, vilket även den nuvarande regeringen har gjort.

Detta visar att saker tar tid. Därför måste man vara väl förberedd och använda utredningsresurserna till sådant som verkligen gör skillnad.

Avseende nationell styrning finns hur mycket som helst att göra i fråga om lagstiftningsarbete. Men att lägga tid på att ta reda på huruvida ett förstatligande av hela den svenska hälso- och sjukvården är möjligt är ett villospår.

Herr talman! Jag tackar för en väldigt intressant fråga.

Jag tror att det finns en stor uppställning i Sverige för att det behövs en ökad nationell styrning på ett antal områden. Men att bara åstadkomma en ökad nationell styrning är ett oerhört omfattande arbete. Det kräver ändringar i ett stort antal lagar. Man måste också titta på vilka delar av infrastrukturen i sjukvården som bör vara statliga, det vill säga ha statligt huvudmannaskap. Bara det är ett oerhört stort reformarbete. Där tror jag att det kan finnas en bred uppställning bland de olika partierna, vilket vi har hört i diskussionen under många år. Frågan om ett statligt huvudmannaskap är dock något helt annat.

Jag antar att Jesper Skalberg Karlsson noga följer det som händer på Ratio, som är ett svenskt forskningsinstitut. De har under flera år lagt ned ett mycket stort arbete på att gå igenom forskningen om huruvida det är mer effektivt att ha hela det svenska hälso- och sjukvårdssystemet under en enda huvudman, styrt av en generaldirektör som väl skulle sitta på Kungsholmen. Det vore det mest förödande man kunde göra för svensk hälso- och sjukvård.

I Sverige har vi två sådana processer i färskt minne.

Det ena är förstatligandet av Försäkringskassan, vilket ledde till att Försäkringskassan inte fungerade på tio år. Det var i och för sig befogat att göra det med en verksamhet som styrs av en lagstiftning där det ska vara exakt samma beslut i Vittangi som det är i Ystad. Där är det rimligt att ha en enda organisation under en generaldirektör. Men hälso- och sjukvården är ju otroligt komplex.

Det andra exemplet i Sverige är förstatligandet av polisen. Vi gick från ett antal olika polismyndigheter till en enda. Även för det fanns det otroligt tunga skäl.

Att skapa ett NHS i Sverige med 455 000 anställda och en budget på ungefär lika mycket i miljarder är en återvändsgränd. Det hade varit bättre att fokusera på det som ger resultat.

Fru talman! Det är en intressant debatt vi har haft i dag. Det gäller två väldigt viktiga frågor. Det är läkemedelshanteringen i Sverige och dessutom tandvården. Det har varit en hel del detaljer i diskussionen. Jag skulle vilja lyfta fram två områden där det är betydligt större problem.

Låt oss titta på läkemedelsområdet. Sverige är ett av världens rikaste länder. Vi är inte alls bäst ens i Europa på att introducera nya läkemedel. Det tar alldeles för lång tid innan ett nytt läkemedel når en hel patientgrupp i det här landet.

Det beror på att det till alldeles för stor del är fritt valt arbete för den enskilde läkaren vilka läkemedel man skriver ut. Det är den ena delen.

Den andra delen är att vi har ett antal läkemedel där man redan nu vet att de inte har någon effekt. Men de förskrivs fortfarande, och de betalas och bekostas av skattekollektivet.

Det är minst lika viktigt att introduktionen av nya läkemedel sker på ett effektivt sätt och jämlikt över hela landet som att vi utmönstrar de läkemedelsterapier som inte längre är aktuella och som inte ska förekomma. Det handlar om utskrivning av antidepressiva till de äldre och så vidare. Det finns ett antal exempel på det.

Det leder till en ojämlik sjukvård som väldigt mycket beror på var du är född i landet, om du är född i ett annat land, vilken utbildningsnivå du har, hur dina föräldrar ser ut och så vidare. Det gör att det varierar. Så skulle det inte behöva vara.

På läkemedelsområdet, till skillnad från andra områden inom sjukvården, har vi otroligt bra statistik. Vi kan i princip följa momentant vilka läkemedel som skrivs ut och också till vilka patientgrupper.

Problemet är att vi inte har tillräckligt starka nationella styrinstrument. Det är inte möjligt för Ivo att utöva tillsyn över det och kunna se att man använder ett läkemedel som inte över huvud taget ska användas på den patientgruppen.

För mig är det ett så tydligt exempel på att det vi behöver väldigt mycket mer av i svensk hälso- och sjukvård är nationell styrning. Socialutskottet besökte för ett antal år sedan Intermountain Health i Utah i USA. Det är ett av världens absolut bäst fungerande sjukvårdssystem.

Där kunde man i Salt Lake City i princip momentant se om förskrivningsmönstret ändrades och om man följde de rekommendationer som fanns eller inte. Det är dit vi måste nå, herr talman.

Jag hade önskat att Tidöregeringen i stället för att nu tillsätta en utredning som ska titta på förstatligande av den svenska sjukvården hade valt att tillsätta en utredning som mer precist skulle titta på vilka områden det behövs mycket mer av nationell styrning på.

Där kan det inte längre vara fritt valt arbete och upp till den enskilda läkaren eller kliniken hur man ska agera. Det problemet finns på alla områden i sjukvården. Men just när det gäller läkemedel har vi egentligen verktygen. Det som saknas är både piskan och moroten och möjligheten att skarpt intervenera från tillsynsmyndighetens sida.

Det andra området som vi har diskuterat i motionsbetänkandet, där det finns ett antal förslag från enskilda och partier, är tandvården. Diskussionen har här lite grann handlat om högkostnadsskydd.

Ledamoten Karin Rågsjö lyfte fram att det är en klassfråga hur tandhälsan ser ut. Det kan vi nog alla hålla med om. Det går att titta i munnen. Vi fick det beskrivet väl för oss när utskottet var på Ekerö och besökte ett Sis-hem. I princip alla ungdomar som kom dit hade en bedrövlig tandhälsa.

Men det är inte så enkelt som att om man bara gör tandvården gratis så löser man det eller håller nere kostnaderna. Det ser vi beroende på att barntandvården i Sverige är gratis. Trots det är det oerhört stora klasskillnader i hur tandhälsan är hos barn i utsatta socioekonomiska miljöer i förhållande till andra.

Jag skulle säga att det kanske inte är de ekonomiska villkoren för tandvården som är det mest akuta problemet vi har. Det stora problemet nu är att vi inte har personal i den svenska tandvården och framför allt i folktandvården. Det gör att man inte ens hinner med sitt grunduppdrag.

Där har staten ett ansvar beroende på att det är staten som reglerar utbildningsvolymen. Vi kan bara hoppas att man snart får till stånd ytterligare en tandläkarhögskola i Sverige. Det är Jönköping som står på tur att kunna erbjuda den utbildningen. Här har staten ett ansvar, och det ansvaret måste vi ta.

Det som är tråkigt där är förstås att det Tidöpartierna och den moderatledda regeringen gör på det området är snarast att se till att hålla borta personal från andra länder. Det kommer att drabba både sjukvården och tandvården.

Man höjer inkomstkravet och säger: Du är inte välkommen hit om du inte har en månadslön på mer än 33 000-34 000 kronor. Det kommer att göra att det blir betydligt svårare att rekrytera, herr talman, till både tandvården och hälso- och sjukvården.

Någon kan invända och säga att det inte finns en tandläkare eller för den delen en läkare som tjänar under 33 000-34 000 kronor. Men när man rekryterar personal från länder utanför EU går den aldrig in på en full tandläkarlön eller full överläkarlön, utan den börjar betydligt lägre.

Om man då begränsar möjligheten till arbetskraftsinvandring kommer det inte att vara en positiv kraft för den svenska tandhälsan och inte minst den svenska folktandvården.

Jag står bakom alla reservationer som Centerpartiet har i betänkandet men yrkar för tids vinnande endast bifall till reservation 12.

Fru talman! Det handlar helt enkelt om att Ivo i dag inte har möjlighet att hitta dessa individer. Ivo måste nämligen få en rapport om att det är en enskild läkare på en läkarmottagning som tjänar pengar på att göra på detta vis och som har en helt felaktig förskrivning.

Ska man kunna hitta dessa individer krävs det en lagändring. Det krävs att Ivo får möjlighet att en gång per månad begära in denna statistik från E-hälsomyndigheten.

Det är obegripligt för mig att man inte går vidare med dessa förslag. Man avslår dem från majoritetens, Tidöpartiernas, sida och hänvisar till SOU 2022:72. Men jag har läst den framlänges och baklänges. Det står inte ett ord om detta. Det handlar om försäljningsstatistiken, som ska rapporteras till Socialstyrelsen och annat.

Jag gläds ändå åt att Liberalernas företrädare nu är positiv till detta, och jag hoppas att det lyfts från Liberalernas sida i diskussionerna på Socialdepartementet. Detta är nämligen ett stort problem i Sverige, och det är något som man faktiskt skulle kunna åtgärda.

Den andra delen i detta är helt absurd. Som läkare ska man inte behandla sig själv i ett läge där man har svåra sjukdomar. Det säger sig självt. Man ska inte behandla sin familj heller. Men här har vi alltså en lucka som gör att en läkare som har ett narkotikaberoende kan sitta och skriva ut, inte med sin penna men med sin telefon, obegränsade mängder narkotika till sig själv, och ingen sätter stopp för det.

Jag tar det som Lina Nordquist har sagt här till intäkt för att dessa två konkreta förslag kommer upp på agendan - låt vara att de avslås i morgon av Tidöpartierna. Detta kan inte få fortsätta längre. Det skadar många människor, och det finns enkla metoder som skulle kunna stoppa det.

Fru talman! Diskussionen på läkemedelssidan handlar mycket om att vi ska öka tillgången så att alla människor kan få tillgång till läkemedel. Men det man glömmer då är att det finns en annan sida av svärdet, nämligen felaktigt använda läkemedel. Det kanske mest upprörande är de människor som drabbas av beroendesjukdomar på grund av felaktig förskrivning av narkotiska preparat. Detta kan ske av ren okunskap, men det finns i Sverige ett antal läkare som tjänar väldigt grova pengar på att skriva ut narkotiska preparat åt människor som har beroendesjukdomar.

Här är tänderna alldeles för svaga. Det är väldigt svårt för Ivo att hitta dessa individer, beroende på att Ivo först måste få en misstanke om att det finns en individ som ägnar sig åt detta, ska vi säga, kriminella beteende. Sedan kan man begära ut information om just den individen.

Man skulle på ett ganska enkelt sätt kunna fånga in dessa fula fiskar genom att helt enkelt ändra lagstiftningen så att E-hälsomyndigheten med jämna mellanrum rapporterar in förskrivningsmönster när det gäller narkotiska preparat. Vilka förskriver mer än fem gånger mer än de andra läkarna i landet? Sedan skulle man ganska enkelt kunna plocka ut dem som jobbar på onkologkliniker och så vidare. Det skulle vara ett träffsäkert sätt att faktiskt tillsyna och sätta stopp för detta.

Det förslaget har vi lagt fram. Det kommer Liberalerna att rösta nej till. Man kommer också att rösta nej till något annat, och det förstår jag inte. I dag är det tillåtet för en läkare att skriva ut narkotiska preparat till sig själv. Det borde sättas stopp för det.

Min fråga till Lina Nordquist, som har ett engagemang i dessa frågor, är: Varför bidrar inte Liberalerna till att stävja skador som faktiskt orsakas av oseriösa läkare i detta land?

Fru talman! Det är ju en uppenbar förändring från vallöftet om ett högkostnadsskydd för alla till en kostnad av 7 miljarder, som då innebär att alla får högkostnadsskyddet, till de allt svagare formuleringarna och dessutom slutligen att man ska utreda och att det handlar om de äldre som har sämst munhälsa.

Alla som kan någonting om hur man ändrar lagstiftning och jobbar med budget i Sverige vet ju att det inte går att från en dag till en annan snyta fram ett nytt lagförslag ur näsan och tro att det ska bli verklighet några månader senare. Om man sätter sig och tittar på det här och räknar på de ledtider som finns blir det uppenbart. Det finns inget regeringsbeslut, det finns inget direktiv och det finns ingen utredare, så det här kommer att vara något som möjligtvis hamnar på andra sidan valet 2026.

Återigen är min fråga varför ni har släppt det här. Hade det varit en angelägen fråga för Sverigedemokraterna hade man ju sett till att inte bara ha en lös formulering i budgetpropositionen för 2023 utan en faktisk tidsplan där det står klart att direktivet ska vara framtaget före maj 2023 och utredaren tillsatt före juni 2023 med leveransdatum två år senare för att åtminstone ha ett tidsschema som gör det ens teoretiskt möjligt att få detta på plats under den här mandatperioden. Men det har man helt struntat i.

För min del finns det bara två möjliga tolkningar av det här.

Den ena är att Sverigedemokraterna är medvetna om att det här inte var något viktigt vallöfte. Man har inget emot att det sopas under mattan och placeras någonstans långt fram i tiden. Den andra är att ni helt enkelt har blivit blåsta på den här frågan - att andra partier inte tycker att detta är viktigt och därför har kunnat hantera Sverigedemokraterna på det här sättet.

Jag tycker att det vore intressant att höra en förklaring, alternativt ett besked nu om att detta kommer att verkställas i närtid, som det brukar heta när statsråd pratar. Vad är förklaringen till att detta i valmanifestet centrala vallöfte inte ens bidde en tummetott?