Anders W Jonsson

Fru talman! Jag hör vad statsrådet säger. Det finns en vilja från regeringen att i de här frågorna ständigt lägga över ansvaret på regionerna och säga att det är där besluten ligger.

Men ta bara det exempel som statsrådet lyfter med digitalisering och vårdinformationssystem. Det är ju inte regionerna som sitter där i en värld för sig och bygger upp detta tillsammans med ett företag, utan man är helt beroende av de lagkrav som finns och inte minst av de föreskrifter som finns från myndigheter.

När vårdpersonalen ställer en fråga till den som har levererat systemet om varför det är på ett visst sätt får de till svar att det finns en föreskrift som styr. Då är vi återigen tillbaka till ansvaret för att den administrativa bördan har ökat i sjukvården och att vi har 50 procent fler centrala administratörer. Det är inte regionerna själva som bär detta ansvar helt och hållet, utan statsrådet har också en del av det.

Jag har pekat på två viktiga delar i detta. Det ena svarar regeringen på. Det handlar om de specialdestinerade statsbidragen och uppföljningen av dem, som renderar en oerhört stor central administration.

Det andra är regeringens sätt att styra myndigheterna. Jag har full respekt för att det är väldigt viktigt att ha en dialog med myndigheterna. Men det är också regeringen som bestämmer vad myndigheterna ska göra. När det gäller att kräva återrapportering, vilka är det som har minskat de administrativa kraven på sjukvården? När det kommer en ny föreskrift från Socialstyrelsen eller Läkemedelsverket ska man ställa krav på att motsvarande plockas bort någon annanstans så att man inte bara lägger sten på börda för den svenska sjukvården.

Jag tror inte att det räcker med dialog. Det har tidigare visat sig att myndigheterna ser sitt ansvarsområde som så viktigt. Här krävs alltså skarp styrning från regeringens sida för att minska den administrativa bördan i sjukvården.

Fru talman! Jag inser också att ledningen i en region har ett ansvar för detta. Det är självklart. Men staten och regeringen har också ett stort ansvar. Det är några positiva steg som nu har tagits i att man har gått över till förordningsstyrda statsbidrag. Men det är väldigt mycket mer som måste göras.

Jag kan förstå och acceptera att riktade statsbidrag behövs i lägen där vi plötsligt får en pandemi eller någonting annat som kräver särskilda insatser med statliga pengar. Men det måste bli en övergång till generella statsbidrag i betydligt större omfattning. De genererar inte administration på det sätt som de riktade statsbidragen gör.

Därtill är de statliga myndigheterna inte fria från skuld. En stor del av den centrala administrationen renderas just av att man från olika sektorsmyndigheter ser ett behov av att ytterligare detaljstyra verksamheten. Det i sin tur leder till att regionerna måste bygga upp en central administration, och slutligen hamnar det på läkare och sjuksköterskor.

Alla dessa förändringar görs med den bästa av vilja. Man vill förbättra sjukvården. Men man ser inte att alla dessa bäckar små av nya pålagor gör att vårdens personal faktiskt knäcks.

De saker som har tagits upp här handlar om vad regeringen konkret gör. Man inrättar en statlig effektivitetsdelegation. Tron är att man kan ha en delegation i Stockholm som ska effektivisera sjukvården och på något vis minska administrationen. Risken är uppenbar att det blir precis motsatt effekt.

Därtill lyfter man fram digitaliseringen av infrastrukturen. Det är helt rätt. Man måste titta vidare på det. Men en beskrivning från verkligheten är att en stor del av Sveriges regioner i dag inför nya digitala vårdsystem som Cosmic. De innebär ökad administration för sjuksköterskor och läkare.

På grund av föreskrifter från myndigheter går man in och säger att det i de systemen finns ett antal uppgifter som en medicinsk sekreterare tidigare kunde handlägga men som nu måste göras av den enskilda läkaren.

Vad gäller den digitala infrastrukturen överförs uppgifter, på grund av myndigheters kontrollvilja, från medicinska assistenter till läkare. Det är direkt kontraproduktivt. Resultatet av det blir bara mindre tid med patienten.

Slutligen: Att man återigen ska göra en överenskommelse med SKR så att de ska göra någonting för att minska vårdadministrationen är väl en god tanke. Men här krävs det skarpa beslut från regeringens sida.

Vad gäller näringslivets regelbördor har regeringar sedan tidigare sagt att det är en order till våra statliga myndigheter att minska regelbelastningen på näringslivet och företagen. Det gäller att se till att den administrativa bördan minskar och inte ökar. Man har till och med satt upp ett konkret mål om en minskning med 25 procent.

Det är något motsvarande som vi måste göra även i sjukvården. Det gäller att se till att våra statliga myndigheter förstår att den administrativa bördan leder till sämre sjukvård och inte till bättre.

Det gäller även om ytterligare en föreskrift kan ha som ambition att ytterligare stärka en viss del av patientsäkerheten. Man måste se på den totala arbetsbelastningen som läkare och sjuksköterskor har i sjukvården vad gäller administrativa bördor.

Just siffran 50 procent ökad central administration under tolv år är en larmklocka som gör att regeringen borde agera på ett betydligt skarpare sätt än med de tre åtgärder som finns föreslagna här.

Fru talman! Tidigare i år läste jag en rapport som gjorde mig väldigt orolig. Den kommer från Kunskapsverket, en spännande stiftelse som jobbar med att ta fram faktaunderlag i olika intressanta frågor. De hade den här gången fokuserat på hur vården mår. Mycket av det som finns i rapporten var redan känt, men en siffra stack ut: Under en tolvårsperiod hade den centrala administrationen i våra regioner ökat med inte mindre än 50 procent. Dessutom hade den patientnära administrationen, som ska stötta läkare och sjuksköterskor, minskat med 8 procent under samma period.

Jag ställde interpellationen till statsrådet för att få svar på hur regeringen tänker. Detta är ju någonting som vårdens medarbetare dignar under. Alla man pratar med känner igen sig i den här bilden. Man skulle hellre jobba extra hårt med patienterna än hantera alla de administrativa krav som hela tiden kommer.

Jag kan väl inte säga att jag är helt nöjd med det svar som statsrådet just givit. Statsrådet började med att säga att ansvaret för att bedriva hälso och sjukvård ligger på regionerna; underförstått är det inte regeringens ansvar. Det är en vanlig missuppfattning att regionerna har hela ansvaret. Jag förstår att statsrådet inte har hunnit läsa Vårdansvarskommitténs betänkande, men där görs en väldigt bra uppdelning. Systemansvaret för sjukvården – ansvaret för lagar och regler – är helt och hållet statens. Finansieringsansvaret är delat mellan regionerna och staten; staten står för upp till 30 procent. Tillhandahållandeansvaret ligger helt och hållet på regionerna. Att utföra och bedriva hälso- och sjukvård har vi också privata aktörer för.

Om man försöker göra en analys av vad det är som orsakar den här snabba utvecklingen av den centrala administrationen är min och många andras uppfattning att det är de två statliga delarna som driver på. Den första gäller systemansvaret. Det handlar om lagar stiftade här i kammaren, förordningar från regeringen och inte minst alla de föreskrifter från myndigheterna som detaljstyr hur man ska agera. Alla de föreskrifterna har kommit till i den bästa tro på att skapa en bättre sjukvård. Men det man aldrig ser från de statliga myndigheterna – Läkemedelsverket, Ivo, Socialstyrelsen och Folkhälsomyndigheten – är hur detta sammantaget ökar den administrativa bördan. Här finns en viktig orsak till att den centrala administrationen har ökat.

Den andra delen i statens ansvar gäller finansieringen. Regionerna finansierar vården via inkomstskatten. Det blir inte så mycket administration för dem; den sköts av Skatteverket. Men traditionen vi fortfarande har i Sverige med att ge ett antal specialdestinerade bidrag från staten till regionerna kräver hela tiden ytterligare administration.

Här tror jag att vi har de två absolut starkaste drivkrafterna. Det är inte regionerna som kan påverka dem, fru talman, utan staten. Regeringen skulle kunna underlätta genom uppdrag till sina myndigheter och genom agerande vad gäller anslagen, så att regionerna inte hela tiden behöver bygga upp den centrala administrationen på bekostnad av den patientnära administrationen. Därmed skulle man kunna minska den administrativa bördan. Det här är ju inget som någon vill sitta och hålla på med.

Jag vill återigen fråga statsrådet: Vad är statsrådets analys av detta? Vad är orsaken till den otroligt snabba utvecklingen med en ökning med 50 procent av central administration i hälso- och sjukvården? Man landar sedan i några andra förslag som jag ska återkomma till.

Fru talman! Frågan om högkostnadsskyddet kan inte ses isolerad. Den måste ses som en del av hela läkemedelssystemet vi har. Sedan flera decennier tillbaka har vi i Sverige varit överens om att ha ett högkostnadsskydd för läkemedel. Det ska inte vara riktat mot att människorna med de lägsta inkomsterna och de tuffaste ekonomiska villkoren ska ha råd, utan systemet innebär att de som har höga kostnader för sina läkemedel ska kunna garanteras att ha möjlighet att få tillgång till även de dyra, nya och moderna läkemedlen.

Vi har också varit överens om att högkostnadsskyddet ska höjas med jämna mellanrum. Tidigare höjdes det genom enstaka politiska beslut. Men från 2012/13 har det årligen räknats upp utifrån konsumentprisindex.

Det har funnits en enighet i Sverige om att kostnaderna för läkemedel ska delas mellan staten och regionerna, men patienterna ska också stå för en liten del av kostnaden. Där är det viktigt hur systemet är uppbyggt. Den som har ett äldre läkemedel som är billigt får stå för hela den kostnaden själv. Men för den som däremot har ett nytt, modernt läkemedel som kostar oerhört mycket pengar går högkostnadsskyddet in.

Vi har de senaste tio åren haft en ökad kostnad för läkemedel med uppåt 49 procent. Det kan jämföras med konsumentprisindex, som ligger på en ökad kostnad under en tioårsperiod på 17 procent. I ett läge där man inte anser att kostnaden för läkemedel successivt ska minska för den enskilda patienten är det ändå rimligt att högkostnadsskyddet relateras till utvecklingen av läkemedelskostnad och inte till utvecklingen av övriga konsumentpriser.

Det här systemet innebär också att om man i dag har en kostnad på 2 900 kronor är det ett antal människor som, givet kostnaden på 2 900 kronor, får det ekonomiskt väldigt svårt att hämta ut sina läkemedel. Det är otvetydigt så. Och vi vet hur många det handlar om. Det görs nämligen internationella jämförelser, som publiceras årligen. Myndigheten för vård och omsorgsanalys är ansvarig.

I Sverige är det 1–2 procent av de äldre – det är där man gör mätningarna – som säger att de av ekonomiska skäl har svårt att hämta ut läkemedel. Den siffran har varit ganska konstant, fru talman, trots att vi under gångna år också har haft en ökning av högkostnadsskyddet, eftersom det är relaterat till konsumentprisindex.

Den utvärdering som många frågar efter kommer att komma ganska snabbt. Då kommer vi att kunna se resultatet av de här undersökningarna. Man kan såklart anta att höjningen med ett antal hundra kronor på årsbasis kommer att leda till att fler människor svarar ja på frågan: Har du svårt av ekonomiska skäl att ha råd med dina läkemedel? De kommer sannolikt att öka. Men med hur mycket de kommer att öka kommer vi att se i de uppföljningar som görs.

Centerpartiets kritik rör inte främst förändringen av högkostnadsskyddet. Det handlar om att den här regeringen är påfallande passiv i fråga om att en av de absolut mest utsatta grupperna, de med sällsynta diagnoser, där det finns verksamma läkemedel inte får tillgång till de läkemedlen beroende på att de bor i Sverige. Ändrar man högkostnadsskyddet och tar in mer pengar i systemet vore det också rimligt att regeringen var mer aktiv på det området. Men där är det som sagt en påfallande passivitet, fru talman, vilket de organisationerna påpekar gång på gång.

Nya läkemedel på det området som kom under det gångna året var tio till antalet. De godkänns på Europanivå. Av dem är det bara tre som svenska patienter har fått tillgång till. Det är helt oacceptabelt.

WAIT-rapporten, som kom nyligen, visar att Sverige tappar i fråga om att få nya läkemedel på plats. Bara 50 procent av de nya läkemedel som godkändes på Europanivå förra året är i dag tillgängliga för svenska patienter. Det är helt oacceptabelt. Det är oförsvarligt att den nuvarande regeringen inte är mer aktiv på det området, givet det höga tonläge som man hade före valet 2022, då man var i opposition.

Fru talman! Jag vill med de orden yrka bifall till utskottets förslag.

Fru talman! Just detta besked upprepas gång på gång från företrädare för regeringen: TLV har ändrat regelverket, och vi ska vänta några år för att se hur det slår. Sedan ska man gå igenom frågan i en stor läkemedelsutredning.

Det är ju detta som upprör människor med sällsynta diagnoser. Här finns det läkemedel som kan innebära till och med skillnad på liv och död, och dessa läkemedel kommer inte svenska patienter till gagn.

Vi vet redan i dag att det nya regelverk som TLV har tagit fram kommer att innebära att bara 2 av 20 nya särläkemedel, som tidigare fick avslag, kommer att bifallas. Det som är oroande är att man säger att det här sedan ska gås igenom i ny stor läkemedelsutredning.

Vi hade en stor läkemedelsutredning så sent som 2018, nämligen Toivo Heinsoos utredning. Även den hade som direktiv att hela kostnaden för läkemedlet skulle läggas över på regioner. Vad jag förstår är det samma sak ni på regeringssidan skriver in i direktivet också denna gång.

När budet till regionerna är att de själva får ta över kostnaderna för hela läkemedelsbudgeten reagerar de självklart, precis som 2018, med att säga: Nej, det kan vi inte göra med tanke på hur kostnadsutvecklingen ser ut för läkemedel.

Det innebär åter att man begraver en livsavgörande fråga, nämligen tillgång till särläkemedel, i en stor utredning. Och den kommer om några år med ett förslag som troligtvis hamnar i papperskorgen beroende på att regionerna kommer att tvärneka.

Min kritik mot regeringen kvarstår. Här lägger man fram ett förslag om ett höjt högkostnadsskydd, vilket kan vara rimligt. Men samtidigt öppnar man inte möjligheten för patienter med sällsynta diagnoser att få tillgång till särläkemedel. Skillnaden är stor mellan det tonläge som partierna i regeringen hade före valet och vad de säger nu. Nu låter man som Lena Hallengrens socialdemokrater lät före valet.

Fru talman! Det är intressant att lyssna på inläggen från både Kristdemokraterna och Moderaterna. Kristdemokraterna är väldigt noga med att påpeka att det inte är Kristdemokraterna som har varit pådrivande för det lagförslag och den lagändring som i dag ligger på riksdagens bord, utan det är någon annan. Jag antar att man då åsyftar det moderatledda Finansdepartementet som boven i dramat.

Vi i Centerpartiet ser ändå detta som ett rimligt förslag givet de förändringar som finns med ökade kostnader. I Sverige har vi varit överens om att vi ska ha ett högkostnadsskydd. Patienterna ska stå för en del av kostnaden för läkemedel. Vår kritik mot regeringen består i att man lägger fram ett förslag som innebär att patienterna får betala mer. Det handlar om i storleksordningen 4–5 miljarder per år. Men samtidigt vidtar man inga åtgärder alls för att patienter ska få tillgång till nya läkemedel. Det gäller framför allt sällsynta diagnoser och personer som är i behov av så kallade särläkemedel.

Det senaste året har bara tre av tio nya läkemedel kommit de svenska patienterna till gagn. Vi börjar vara ett av de sämre länderna i Europa på att se till att patienter får tillgång till nya, moderna läkemedel. Det är inte rimligt.

Jag antar att det även i den här frågan är Moderaterna som påverkar genom Finansdepartementet. Min fråga till den moderata företrädaren är därför: När kommer ni att leva upp till alla de skarpa krav som ni hade före valet i opposition? Även ni menade att det krävs förändringar för att vi inte bara ska få in mer pengar till läkemedelssystemet, utan att nya läkemedel också kommer patienterna till gagn.

Fru talman! Socialdemokraterna i regeringsställning brukar vara väldigt ansvarstagande. Jag noterar att under de år vi hade en socialdemokratisk regering var det aldrig tal om att hålla tillbaka den ökning som sker hela tiden av högkostnadsskyddet för läkemedel. Det uppräknas med konsumentprisindex. Där var det inte tal om att man skulle stoppa den utvecklingen.

Om man nu ser framför sig en ökad kostnad för läkemedel måste man ta ställning. Ska patienterna stå för en del av den kostnaden? Från Centerpartiets sida tycker vi att det är bra.

Vi har i dag ett system i Sverige som innebär att barn inte betalar någonting för sina läkemedel. Högkostnadsskyddet innebär att alla som behöver lite läkemedel får betala exakt vad det kostar. Men för den grupp som behöver väldigt mycket och framför allt väldigt dyra läkemedel skyddar vi med hjälp av ett högkostnadsskydd.

Det är ett bra system. Det visar sig i den undersökning som är gjord av Myndigheten för vård- och omsorgsanalys. Det är bara 1–2 procent av de äldre som säger att de inte kan hämta ut läkemedel av ekonomiska skäl. Alla övriga säger att de inte har några problem att göra det. Det ska jämföras med tandvården där 15–20 procent av de äldre säger att de inte har möjlighet att genomföra en behandling.

Min fråga kvarstår: Hur ser Socialdemokraterna på detta? Kommer man i höstens budgetförslag att lägga 4–5 miljarder för att återigen kunna säga att beloppet för högkostnadsskyddet ska vara lågt? Ser man framför sig att vi successivt ska se till att patienterna i Sverige inte betalar för sina läkemedel, eller vad är det för vision man har?

Den fråga som vi debatterar i dag handlar inte bara om höjning eller inte av ett högkostnadsskydd. Den hänger samman med läkemedelspolitiken i stort. Jag är intresserad av hur Socialdemokraterna ser på det. Kommer man fortsatt att kompensera och se till även i höstens budget och framöver att kostnaden inte ökar?

Fru talman! Jag uppskattar att Mikael Dahlqvist inte i likhet med föregående talare utmålade det som ett väldigt stort problem att kostnaderna för läkemedel ökar.

Kostnaderna har ökat med 49 procent på tio år. Orsaken till det är att vi har fått många nya helt nya fantastiska läkemedel. Kostnaderna för nya läkemedel är höga. När patentet gått ut faller kostnaderna. Det hade varit väldigt olyckligt om vi under de gångna tio åren hade haft kostnader som legat helt still. Det jag hoppas att vi kan se fram emot är egentligen fortsatt ökade kostnader för läkemedel. Det är väldigt många nya läkemedel på gång. Det gäller läkemedel mot Alzheimer och grav övervikt. Allt detta kommer att innebära ökade kostnader. Det är i grunden något positivt, för att inte tala om särläkemedel.

Det jag är nyfiken på att höra är: Vad är Socialdemokraternas långsiktiga strategi vad gäller finansiering? Ska vi ligga kvar med ett högkostnadsskydd som gör att medborgarens, patientens, del i att bekosta läkemedel successivt blir allt mindre? Eller ska staten ta över mer av ansvaret?

Det är lätt att i ett sådant här läge säga nej till en höjning av högkostnadsskyddet. Men man måste också ha ett långsiktigt perspektiv. Hur ser man på finansieringen av läkemedel.

I dag har patienterna en del, regionerna en del och staten en del. För oss är det naturligt och nödvändigt att även den del som patienten står för måste öka till viss del i ett läge där det i dag kanske är 1–2 procent av patienterna, åtminstone de som är över 65 år, som säger att de har svårt att ta ut läkemedel av ekonomiska skäl.

Jag skulle vilja veta: Hur ser Socialdemokraterna på det? Det gäller inte minst inför budgetmotionen som ni ska lägga fram i höst. Ni kompenserade inte för detta i höstens budget. Ni har nu lagt in lite pengar för att täcka för året. Men det är 4–5 miljarder i nästa års budget om ni nästa år ska fullt ut kompensera.

Fru talman! Nu lyssnade inte Christian Carlsson på min fråga.

När man höjer högkostnadsskyddet och får in mer pengar, varför ser inte KD till att de nya pengarna kan användas så att patienter med sällsynta diagnoser får tillgång till särläkemedel? Där händer absolut ingenting.

Före valet var KD pådrivande tillsammans med Centerpartiet och i stort sett alla andra för att det måste ske ändringar. Sverige ska inte vara ett av Europas sämsta länder i fråga om att människor med sällsynta diagnoser får tillgång till nya läkemedel.

Nu sitter man vid makten. Vad gör man då? Jo, man lutar sig tillbaka och säger att det beslut som sosseregeringen och Lena Hallengren fattade väl var fullt tillräckligt. Nu ska vi bara vänta på resultatet av det.

Fru talman! Det är redan utvärderat. Det skulle leda till att 2 av 20 särläkemedel – icke-onkologiska särläkemedel – blir tillgängliga för svenska patienter. Det är resultatet av KD:s passivitet.

När man sedan pressar lite ytterligare får man svaret: Ja, men vi ska tillsätta en ny stor läkemedelsutredning, och där kan man titta på både det här och annat.

Det är inte det besked som patienterna, som här och nu behöver dessa ofta livsavgörande läkemedel, vill ha.

Höj gärna högkostnadsskyddet, men se till att pengarna gör att vi får tillgång till läkemedel för svårt sjuka människor! Sluta sitta på händerna i regeringen! Gör någonting för den här patientgruppen!

Nu säger man dessutom att det när det gäller den nya stora läkemedelsutredningen kanske ska finnas direktiv om att hela kostnaden ska läggas över på regionerna. Då vet vi redan från början att utredningen kommer att hamna i papperskorgen när den är klar om tre fyra år, beroende på att regionerna aldrig kommer att ta över den kostnaden.

Min fråga är: Varför denna passivitet i fråga om att se till att människor med sällsynta diagnoser ska få tillgång till livsavgörande läkemedel?

Fru talman! Christian Carlsson sa att det är olyckligt att kostnaderna har ökat så mycket för läkemedel. Jag ser det tvärtom som något positivt. Under den senaste tioårsperioden har det kommit helt fantastiska nya läkemedel både för en bredare patientgrupp och inte minst i form av särläkemedel. I ett läge där kostnaderna ökar för de nya läkemedlen – det är positivt med nya läkemedel – tycker vi från Centerpartiet att det är rimligt att egenavgiften och högkostnadsskyddet höjs.

Men det som är lite upprörande är Kristdemokraternas hantering av frågan. Jag noterar att Christian Carlsson sa att Kristdemokraterna inte har varit pådrivande för att höja högkostnadsskyddet. Men det hade varit önskvärt att Kristdemokraterna hade varit pådrivande för att se till att vi kan ta hem vinsten, nämligen att patienter med sällsynta diagnoser får tillgång till särläkemedel.

Av de tio tillgängliga särläkemedel som det senaste året har kommit på den europeiska marknaden är det bara tre som är tillgängliga för svenska patienter. Det är här jag kan förstå den upprörda diskussionen. Man höjer högkostnadsskyddet, men man ser inte till att pengarna används så att svenska patienter ska få tillgång till de dyra nya moderna läkemedlen. Det ständiga svaret på frågan från regeringens och Kristdemokraternas sida är att TLV har kommit med ett nytt system och att resultatet ska avvaktas.

Det är redan utvärderat att av 20 nya läkemedel är det 2 som man kommer att få tillgång till med det nya systemet. För övrigt begravs frågan i en stor ny läkemedelsutredning.

När kommer KD, Christian Carlsson, att bli pådrivande för att man ska få njuta frukten av höjningen av högkostnadsskyddet?

Herr ålderspresident! Socialförsäkringssystemet, som vi debatterar denna sena timme, är en oerhört viktig del av det svenska trygghetssystemet. Inte minst gäller det sjukskrivningssystemet.

Om man drabbas av nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom eller skada ska man ha en trygghet som innebär att man inte därtill får stora ekonomiska problem. Sedan många år tillbaka har vi i Sverige stora problem med sjukförsäkringssystemet. Så är det fortfarande. Inte minst nu kan vi se hur kostnaderna för sjukförsäkringssystemet kraftigt har ökat. De ökade med 14 miljarder till 90 miljarder under 2024. Det är den största ökningen på många år. Hälften av kostnaden härrör från psykisk ohälsa.

Att systemet varierar så kraftigt över åren utan att det för den skull finns skillnader när det gäller vilka sjukdomar, skador eller olyckor som inträffar i landet är ett tecken på att systemet inte fungerar. Se bara på detta med den psykiska ohälsan! I Norrbotten är det bara 41 procent av sjukskrivningarna som beror på psykisk ohälsa medan det i Dalarna, som egentligen är ett liknande län, är 54 procent.

Nu under vintern fick vi siffror som visar att upprepade sjukskrivningar är dubbelt så vanliga för personer under 30 år som för personer över 30 år. Man skulle annars kunna tänka sig det motsatta, alltså att det blir mer korttidsfrånvaro ju äldre man blir, men så är det inte. Var sjätte under 30 var sjukskriven sex gånger per år.

Skillnaden blir uppenbar när man jämför två viktiga trygghetssystem, nämligen pensionssystemet och sjukförsäkringssystemet. Pensionssystemet har sedan decennier tillbaka varit präglat av att vi har försökt hålla politisk borgfred. Det har inte varit snabba kast, utan det har varit stabila lösningar. Sjukförsäkringssystemet har däremot varit öppet för politiska strider och snabba kast åt olika håll. Detta är bekymmersamt för statsfinanserna. Det är bekymmersamt för företagen, som får ta konsekvenserna av en väldigt snabbt varierande sjukskrivningsfrekvens. Men det är mest allvarligt för individerna, som känner oro för vilka regler som egentligen gäller om de drabbas av sjukdom eller skada.

Vi måste se att sjukskrivning är en medicinsk åtgärd som inte bara har positiva effekter utan också ett antal biverkningar. Det finns, herr ålderspresident, gott om forskning som visar att långtidssjukskrivningar är förknippade med försämrad hälsa. Till exempel är sjukskrivning förknippad med en åtta gånger högre risk för självmord.

Precis som i den övriga sjukvården, där man noga väger åtgärder vid insättning av läkemedel – vilka fördelar har läkemedlet för patienten, vilka nackdelar har det, och kommer biverkningarna att överväga de positiva delarna av behandlingen? – måste man också tänka vad gäller sjukskrivningar. Det förs i debatten ofta fram att nekad sjukskrivning skulle vara väldigt allvarligt för individen. Så kan det säkert vara i vissa fall.

Men Riksrevisionen gjorde för några år sedan en väldigt bra genomgång där man tittade på drygt 5 000 sjukskrivna. Vissa av dem hade beviljats fortsatt sjukskrivning, men andra hade inte fått det. De båda grupperna var helt jämförbara. Granskningen visade att ett nekande av sjukpenning också ger positiva effekter i form av ökade chanser att återgå till arbetet och minskad risk att lämna arbetsmarknaden med förtidspension. Det mest intressanta var att man inte kunde se någon skillnad när man jämförde hälsotillståndet i de båda grupperna.

Vi har fått kraftigt ökade kostnader. När sjukförsäkringsministern fick frågan vad detta kunde bero på sa hon: Jag har ingen aning. Men en förklaring är faktiskt de förändringar som gjordes under den förra mandatperioden. Centerpartiet röstade för dem.

Den viktigaste förändringen var att man efter 180 dagars sjukskrivning inte skulle ha hårda krav på sig att börja leta efter ett annat arbete, utan om det fanns möjlighet att återgå till det tidigare arbetet skulle man kunna fortsätta att vara sjukskriven. Detta var en förändring med de bästa avsikter – den skulle leda till att fler människor kom tillbaka till det arbete de hade haft tidigare. Men en utredning som kom för drygt ett år sedan visade att så inte blev fallet. Utredningen visade att sjukskrivningarna har blivit längre och att återgången till tidigare arbetsgivare inte har ökat. Utredningens slutsats till regeringen var: Gör om! Gör rätt! Backa bandet!

Det vi har att debattera i dag är Riksrevisionens rapport, som i princip kom till samma slutsats: Sjukskrivningarna har blivit längre, återgången till de egna arbetsgivarna har minskat och det har inte blivit några effekter när det gäller ekonomiskt stöd eller individens hälsa.

Det anmärkningsvärda, herr ålderspresident, är att regeringen inte gör någonting åt detta. Utredningen har man lagt i en byrålåda. På basis av Riksrevisionens rapport ger man en del olika uppdrag, men man funderar inte på allvar på de förändringar som gjordes under den förra mandatperioden med så negativa konsekvenser.

Herr ålderspresident! I debatten tar man ofta upp karensavdraget och att det skulle vara en nödvändig reform att ta bort det. Men tar man bort karensavdraget kommer det att leda till fler sjukskrivna, inte färre. När en sjukskrivning för individen blir billigare kommer det också att bli fler som blir sjukskrivna. Detta kommer, herr ålderspresident, att leda till att fler individer drabbas.

Det leder också till att företagen får ta kostnaderna. Svenskt Näringsliv har räknat ut att det handlar om 14 miljarder årligen. Jag ser inte framför mig att Centerpartiet skulle medverka till att fler människor ska vara sjukskrivna genom ett borttaget karensavdrag. I stället borde man förutsättningslöst titta på ett annat förslag, nämligen att ha ett mindre karensavdrag vid inledningen av en sjukskrivningsperiod och ett andra karensavdrag senare.

Jag vill kommentera det som hände under förra året och som fortfarande är aktuellt, nämligen att den nuvarande regeringen tog bort högkostnadsskyddet för företag och arbetsgivare. Högkostnadsskyddet innebar att man skulle kunna kompenseras om man skulle få för höga kostnader för sjukskrivningar. Det var ett gammalt system. Det infördes 2010 och förändrades en del 2015.

Det fanns två syften. Det ena och viktigaste syftet var att se till att människor med funktionsnedsättning skulle ha lättare att få arbete. Framför allt småföretag som anställer människor med funktionsnedsättning skulle inte ständigt behöva tänka på: Kan det här leda till höga sjukskrivningskostnader? Det andra syftet var förstås att stötta inte minst småföretagen, som är de som är absolut bäst på att anställa människor som är långt borta från arbetsmarknaden.

Detta avskaffades med ett klubbslag här i kammaren, och nu ser vi konsekvensen. Ytterligare en börda har lagts på de svenska småföretagen. Dessutom kommer människor med funktionsnedsättning ännu längre bort från arbetsmarknaden.

Det finns andra saker som vi från Centerpartiet vill lyfta. Det handlar om detta med att kvalificera sig in i delar av socialförsäkringssystemet. Vi tycker att det är viktigt att man funderar vidare på det. Det handlar om ytterligare åtgärder för att underlätta för småföretagare. Som några tidigare talare har nämnt handlar det om att sänka tröskeln för att återgå i arbete efter sjukskrivning – utifrån mer flexibilitet i fråga om vilka nivåer det handlar om.

Sist men inte minst handlar det om att stärka samordningsförbundens möjlighet att arbeta. Där är det, herr ålderspresident, anmärkningsvärt att regeringen inte gör mer. Här finns det en bred politisk enighet. Vi ser tydligt vilka positiva effekter det har, men regeringen är påfallande inaktiv.

Jag vill, herr ålderspresident, yrka bifall till reservation 1.

Herr talman! Nej, jag har aldrig trott att det är politiker som bestämmer vilka läkemedel som ska subventioneras och inte. Däremot är det politiker, framför allt regeringen men även riksdagen, som anvisar budgetutrymme och dessutom sätter upp det regelverk som myndigheterna ska använda när de prövar.

Vi har i dag en situation i Sverige där vi har ganska god tillgång till övriga läkemedel. Vi är väl jämförbara med andra länder. Men när det gäller särläkemedel hamnar vi alltså på plats 21 av 36 länder i en jämförelse. Det borde ju vara en larmklocka för statsrådet om att man måste vidta åtgärder här.

Statsrådet säger att den enda åtgärden man ska vidta vad gäller TLV-rapporten är att vänta på att TLV fattar ett antal beslut. Om det sedan visar sig att det kanske är bara 2 eller 3 av 20 är det först då, om något år, som statsrådet är beredd att vidta åtgärder.

Jag har pekat på olika möjligheter att gå snabbare fram. Ett problem är ju att TLV gör bra värderingar utifrån det regelverk man har men att det när NT-rådet ska tillämpa dem är ett antal regioner som har ont om pengar och inte har råd att använda läkemedlen. Det är ett konkret svenskt problem, och det skulle man kunna lösa exempelvis genom att ha ett specialdestinerat statsbidrag. Jag är ingen vän av dem, men det skulle lösa just det här konkreta problemet i väntan på bättre system.

Vissa frågor, herr talman, kan man dra i långbänk under många år. Men här handlar det faktiskt om patienter. Det handlar om liv. Det handlar om överlevnad. Då kan man inte bara luta sig tillbaka och hänvisa till en större läkemedelsutredning som kommer att tillsättas och till att TLV förhoppningsvis fattar kloka beslut.

Herr talman! Statsrådet säger att hon delar besvikelsen. Ja, men skillnaden är ju att statsrådet har ansvar. Statsrådet har ansvar för den här utvecklingen och att svenska patienter inte får tillgång till de här viktiga läkemedlen.

Det stämmer inte som statsrådet säger, det vill säga att alla länder har ett system att ett läkemedel räknas som tillgängligt när det är godkänt. De flesta länder definierar tillgång som när det faktiskt är tillåtet och rabatterat, och där hamnar Sverige på en riktig bottenplats. Tyskland, som ju är ett bra land att jämföra med, har ungefär samma regler som Sverige. Där får 85 procent av patienterna tillgång till särläkemedel. Motsvarande siffra för Sverige är 24 procent. Vi hamnar på rankningsplats 21 av 36 jämförbara länder.

När vi nu har TLV-rapporten framför oss kan man faktiskt göra en analys av den. Det är bara att ta läkemedel efter läkemedel och titta på de punkter som bedöms. Det är så Kommissionen för Innovativa Särläkemedel har kommit fram till de här siffrorna. Sannolikt kommer 2 av 20 läkemedel som TLV hanterar att godkännas, och det är inte tillräckligt bra.

Här handlar det inte heller om att vänta. Jag träffade patienter som har sjukdomen alfa1-antitrypsinbrist. Det är en ärftlig sjukdom som i värsta fall leder till en ganska ordentligt för tidig död i lungsjukdom. De drabbade saknar ett enzym, vilket gör att de inte kan hantera lungproblem. Det leder till tidig död.

De patienterna sa: ”Vi sitter och funderar: I andra länder har man tillgång till det här, men i Sverige finns det inte en enda patient som får tillgång till den verksamma behandlingen.” Här är det inte högteknologi det handlar om, utan det handlar om att tillföra enzymet, i först hand via läkemedel som Prolastina och Respreeza. I Sverige får man dock inte tillgång till det. ”Ska vi flytta till Spanien eller Tyskland?”, var den fråga jag fick.

Det här är ju statsrådets ansvar. Jag hör att statsrådet säger att man måste vänta tills TLV har fattat ett stort antal beslut så att man kan se om siffran 2 av 20 stämmer eller om det kanske är 4 läkemedel av 20. Det svaret tillfredsställer varken mig eller de drabbade patienterna, för det handlar om dagar, veckor och månader av sjukdom när människor inte får tillgång till läkemedel.

Jag tycker att det finns många olika saker man skulle kunna göra. En viktig sak är förstås att tillsätta en stor läkemedelsutredning, för det finns ju ett antal problem inom den svenska hanteringen, finansieringen och godkännandet av läkemedel. Det är alltså viktigt, och det ska göras. Men då ska man ju veta att det tidsperspektivet är på tre, fyra eller fem år – med risk att hela utredningen, som det var sist, hamnar i papperskorgen.

Det man kan göra tidigare är att ge TLV ett nytt uppdrag, vilket de faktiskt har efterfrågat, att hitta ett system som gör att vi snabbare får tillgång till de här läkemedlen. I Tyskland tar det 45 dagar innan man får tillgång till ett nytt särläkemedel – det gäller dem som faktiskt blir godkända – medan det i Sverige tar 312 dagar. Varje dag räknas.

Det man skulle ha kunnat göra ytterligare är att säga: Vi har pengar till ett särskilt statsbidrag till SKR. När det gäller det som NT-rådet förfogar över är nämligen problemet att det, precis som statsrådet sa, sedan är ont om pengar i kliniken och ont om pengar i regionen. Man skulle kunna göra en överenskommelse med SKR och säga: Under en begränsad tid kan det som är godkänt av TLV också användas i regionerna, och det finansieras av staten via ett särskilt statsbidrag till SKR.

Här finns alltså möjligheter. Man sitter ju i regering för att förändra när man ser ett problem, inte bara för att dela besvikelsen.

Herr talman! För en månad sedan publicerades en debattartikel undertecknad av företrädare för Riksförbundet Sällsynta diagnoser, Föreningen för Kortväxta och Neuroförbundet. De hade en fråga till statsrådet: Hur många ytterligare utredningar krävs innan det blir en skillnad i Sverige? Vidare skrev de att det är väldigt svårt för patienter, medlemmar och familjer att begripa varför man inte får tillgång till dessa läkemedel i Sverige när man får det i andra länder.

Det här handlar om sjuka människor. För några veckor sedan fick jag ett mejl från en mormor som skrev att hon har det mest fantastiska barnbarn – en liten flicka – som lider av akondroplasi. Akondroplasi innebär kortvuxenhet; man blir 110–120 centimeter lång. För den här lilla tjejen är varenda centimeter viktig, skrev mormodern.

Det finns ett läkemedel mot det här, men det får man inte tillgång till i Sverige. Orsaken är att vi har en modell som innebär att om man lider av en svår sjukdom som tusentals patienter drabbas av får man en annan behandling än om man har en svår sjukdom som bara drabbar 50. Men priset på läkemedel blir ju inte lägre bara för att det är en liten patientgrupp, och inte en stor grupp, som ska ha läkemedlet.

Att det förhållit sig så här ledde till att riksdagen under förra mandatperioden enigt – bara Socialdemokraterna var emot det – ställde krav på regeringen att komma med ett förslag som vänder på utvecklingen. Dåvarande regering bad TLV att titta på ett system som skulle kunna möjliggöra det här.

TLV hade dock redan innan sagt så här: ”Men vår tidigare rapport visar att dagens strukturer för prissättning och förhandling av läkemedel begränsar möjligheterna till god tillgång till läkemedel till långsiktigt hållbara kostnader.” Man hade redan uppmanat regeringen att ge dem ett uppdrag som innebar att de kunde se utanför ramarna.

Nu har TLV kommit med sitt förslag, och statsrådet lutar sig tillbaka och säger att vi i lugn och ro nu får se vad som händer. Men förslaget går att utvärdera redan nu! Av de 20 icke-onkologiska läkemedel som är mest aktuella i Sverige skulle med dessa regler 2 stycken, 10 procent, bli tillgängliga, enligt Kommissionen för Innovativa Särläkemedel. Om man till det lägger dem som administreras av NT-rådet, det vill säga regionerna, kan det möjligtvis vara fråga om ytterligare 3. Positivt tolkat skulle 5 av 20 bli tillgängliga. Det är vad resultatet blir av TLV:s metod.

Statsrådet säger nu att vi i lugn och ro ska vänta och se och att det får gå ytterligare några år innan vi ser vad TLV har beslutat. Men vi har ju facit redan i dag! Vi vet, och därav uppstår oron hos organisationerna, föräldrarna, syskonen och patienterna. Dagarna bara går utan att de får tillgång till läkemedel.

Det som oroar mig allra mest är att det enda som statsrådet pekar på i sitt svar är en ny läkemedelsutredning. Vi vet alla att om man tillsätter en utredning i år tar det ytterligare några år innan förslagen läggs fram. De ska sedan remitteras. Många tidigare läkemedelsutredningar, om än inte alla, har för övrigt hamnat i papperskorgen.

Svaret från statsrådet till de här organisationerna och till alla drabbade patienter är: Vi får vänta och se. Åren får gå. Vi ska tillsätta en ny läkemedelsutredning.

Herr talman! Det här är inte tillräckligt för att jag ska vara nöjd. Framför allt är det inte tillräckligt för att de drabbade patienterna ska vara nöjda.

Fru talman! Vid denna sena timme, ackompanjerad av måsarnas skrik, debatterar vi ett motionsbetänkande med 120 förslag gällande kompetensförsörjning, ehälsa och beredskap.

Fru talman! Jag tänker bara lyfta fram kompetensförsörjningen. Det är ett grundläggande problem i den svenska sjukvården. Det spelar i stort sett ingen roll i vilken utmaning man väljer att börja nysta. Man hamnar till slut i kompetensförsörjningen.

En dålig tröst är att det på intet sätt är ett unikt svenskt problem. Det är möjligtvis bara ett parti som kan säga att lösningen på detta är att förstatliga sjukvården. Alla europeiska länder har den här utmaningen, och även många andra länder. Ytterst handlar det om de demografiska förändringarna, men också om hur kraven i sjukvården utvecklas.

Vi har också en dimension i Sverige som man har i många andra länder. Utmaningen är ännu större i de glesare delarna av landet. Så är det i alla länder som har en glesbygd eller en landsbygd att tala om. Det är ingenting som är unikt för Sverige.

Vi har också några speciella utmaningar i Sverige som är lite grann egenkonstruerade. Vi har stora problem med kompetensförsörjning i primärvården. I andra länder är utvecklingen när man arbetar i sjukvården att man till slut får jobba i primärvården. Men i Sverige har vi organiserat den på ett sådant sätt att både läkare och sjuksköterskor tyvärr flyr primärvården.

Vi har också problem vad gäller sjuksköterskor att få de mest kvalificerade sjuksköterskorna att vilja stanna på våra sjukhus. Även där är det arbetsmiljön och arbetstiderna som gör att man söker sig därifrån.

Fru talman! Slutligen har vi också de senaste åren skaffat oss ett särskilt svenskt problem. Vi har i Sverige under många år varit beroende av att få kompetens från andra länder. Där har Sverige varit ett attraktivt land för både läkare, sjuksköterskor och annan personal att komma till och jobba.

Nu har vi sedan två år tillbaka en regering som gör allt den kan för att försvåra för människor som vill komma hit och arbeta. Det går kanske inte en dag men åtminstone inte en vecka utan att vi läser om sjukvårdspersonal som talar god svenska, har utbildning och så vidare och som ska utvisas ur landet.

Senast var det en ung läkare här i Stockholmsområdet som gjort alla utbildningar och nu var på Karolinska för sin randutbildning. Men icke desto mindre hade regeringen sett till att den här personen minsann skulle utvisas. Tala om att skjuta sig själv i foten!

30 procent av dem som arbetar i den svenska sjukvården är födda utomlands. Vi ska se till att vi fortsättningsvis också är ett attraktivt land för människor som har en bra sjukvårdsutbildning att komma hit och stötta oss.

Vad är det då vi kan göra? Det är ett problem som finns i alla länder. För det första måste vi titta på ansvarsfördelningen. Det är inte ett välfungerande system i ett läge där både staten och regionerna dimensionerar utbildningssystemet.

Staten gör det genom hur man dimensionerar vårdutbildningarna i högskolorna. Sedan är det regionerna som dimensionerar exempelvis hur många specialistläkare vi får. Det är dags att vi tittar igenom det systemet och ser till att vi har ett nationellt ansvar och ett nationellt beslutsfattande.

Att regionerna hade så stort inflytande på detta fungerade bra i ett läge där man, om man utbildade sig till barnmorska i Östersund, stannade hela livet som barnmorska i Östersund. Men så ser inte arbetsmarknaden ut. Då måste vi också förändra det systemet.

Det andra vi kan göra är att bli mycket bättre på att använda de digitala möjligheterna. Det är någonting som många står här i talarstolen och sjunger sig varma för. Men när det sedan handlar om konkreta förslag är man minsann väldigt snabb på att hitta skäl till varför det inte går att göra.

Vi kan ta ett sådant enkelt exempel som farmaceut på distans. Det skulle vara ett utmärkt sätt att kunna se till att vi runt om i landet har en bemanning med farmaceuter även på de små apoteken i glesbygden. Men där är man väldigt snabb att hela tiden hitta skäl till varför man inte kan göra det.

Det tredje är att se över vem som ska göra vad i sjukvården. Sådant som en sjuksköterska gör i dag kan lika väl och kanske bättre göras av en undersköterska. Det som har gjorts av läkare genom tiderna kan kanske utföras mycket bättre av en sjuksköterska.

Vi måste få en regering som vågar titta på administrationen. Vi har hört flera talare här, fru talman, som har sagt att administrationen är ett jättebekymmer och att den ökar så snabbt. Men varför ökar den? Jo, det hänger samman med att den här regeringen och även tidigare regeringar släpper och har släppt de statliga myndigheterna på området, totalt elva tolv stycken, ganska fria att hitta på nya regler, nya anvisningar och nya föreskrifter som i sig innebär mer administration.

Vi har sedan lång tid tillbaka i Sverige åtminstone haft en ambition att minska regelbördan för de svenska företagen, men jag tror att det är dags att vi sätter ett tydligt mål också för att minska regelbördan för den svenska sjukvården.

Fru talman! Det sista, och det som borde vara det enklaste, är om vi kunde få en regering i det här landet som ser till att Sverige återigen blir ett attraktivt land för människor från andra delar av världen och Europa så att de vill komma till och jobba i den fantastiska svenska sjukvården. Det skulle vara en ganska enkel åtgärd.

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 4.

Fru talman! Det är alltså så Kristdemokraterna ser detta, det vill säga som en liten lekstuga. Nu har vi ett nytt land där vi plötsligt ska bygga upp något och hur ska vi organisera det? Forskningen tyder på att vi ska ha obligatoriska försäkringssystem därför att de systemen levererar effektivitet på ett helt annat sätt. Men det var inte det som var min fråga, vilket ledamoten Mathias Bengtsson så noga undviker och i stället upprepar opinionsundersökningar.

Vi har nu en situation där hälften av barnneurologerna finns i Stockholmsområdet. Hur skulle det lösa situationen om staten plötsligt blir ansvarig? Kristdemokraterna för ett resonemang om att lägga ihop allt i en enda jättestor statlig myndighet med 450 000 anställda. Då löses allt. Men då skulle de länder som har valt den vägen – England, Skottland, Norge, Nya Zeeland och Kanada – inte ha några regionala skillnader. Men det har de. Det finns ingenting i forskningen som stärker tesen att just organisationen av sjukvården skulle vara lösningen på hur man minskar de regionala skillnaderna.

Sedan har vi övertron på att om bara staten, Stockholm, får bestämma allt löses de flesta problemen. Jag vill påminna om att en av de värsta sjukvårdskriserna Sverige har gått igenom var pandemin. Den löstes inte genom att staten tog ett stort ansvar för sjukvården. Den löstes heller inte genom att regionpolitikerna klev fram, utan den löstes genom att man decentraliserade och lät människor på golvet, läkare och sjuksköterskor, lösa de stora utmaningar som den svenska sjukvården den gången utsattes för.

Det är inte centralisering, makten till Stockholm i alla lägen, som är lösningen på de tuffa utmaningar som svensk sjukvård har.

Fru talman! Jag begärde ordet när jag hörde Mathias Bengtsson peka på det problem som vi har i Sverige, nämligen att det är stora regionala skillnader när det gäller vilken sjukvård som erbjuds. Det är också stora inomregionala skillnader när det gäller vilken sjukvård som erbjuds. Men att därifrån hoppa till den enkla lösningen att om bara staten tar över allting så kommer vi att kunna lösa det här måste jag säga, fru talman, visar på en något bristfällig analys.

Om man tittar på motsvarande länder som också har glesbygd och landsbygd finns det stora regionala skillnader oavsett om det är staten som är huvudman, som i England, Skottland och Norge, om man har regionala huvudmän eller om man har obligatoriska försäkringslösningar som i stora delar av Kontinentaleuropa.

Orsaken till att vi har regionala skillnader handlar till stor del om kompetensfrågan. I Sverige har vi ungefär 100 barnneurologer, varav 50 bor i Stockholm och jobbar på Karolinska sjukhuset. Då är det inte undra på att det erbjuds mer barnneurologi i Stockholm än vad det görs i Gällivare eller för den delen på Gotland.

Det vore intressant att höra hur Mathias Bengtsson och Kristdemokraterna tänker sig detta. Om vi bara låter staten ta ansvar för alltihop, kommer vi då plötsligt att få en jämn fördelning av barnneurologer, neurokirurger och specialistsjuksköterskor? Det är nämligen där roten till det onda, den bristande regionala jämlikheten, finns.

Ska man börja tvinga barnneurologer att flytta? Är det det staten ska besluta om: Nu säger Socialstyrelsen att tre stycken ska flytta till Luleå och två till Visby, för nu ska det bli jämlikt när staten har tagit ansvar!

Hur ser den kristdemokratiska analysen ut?

Herr talman! Min fråga går till sjukvårdsministern.

Många barn och vuxna med sällsynta diagnoser i Sverige får inte behandling trots att det finns effektiva läkemedel. Före valet var KD drivande i att den socialdemokratiska regeringen var tvungen att agera. Sju av åtta partier stod bakom ett tillkännagivande här i riksdagen.

Sjukvårdsministern har sedan hon fick sin taburett hänvisat till att hon skulle vänta på svaret från TLV på ett uppdrag de hade fått av den socialdemokratiska regeringen. TLV:s svar har kommit, och alla säger att det inte löser problemet. Fortsatt kommer i Sverige många barn och vuxna med sällsynta diagnoser inte att få sina mediciner. Besvikelsen hos de drabbade är stark.

Vad kommer statsrådet att göra för att stå vid sitt löfte? Eller blir det för sjukvårdsministern som det Johan Pehrson sa – man säger en sak före valet, sedan är det val och sedan säger man en annan sak efter valet?

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 2 och 4.

Detta motionsbetänkande handlar om de sociala avgifterna. Det är totalt ungefär tolv förslag från partier och enskilda ledamöter som vi ska hantera. Det kallas de sociala avgifterna därför att tanken i grunden var att de skulle finansiera socialförsäkringssystemet. Men i dag finns inte riktigt den kopplingen, utan den viktigaste kopplingen vad gäller det här avsnittet är hur det slår gentemot företagandet.

Avgifter är någonting man betalar för att få en nyttighet. För kommunernas del finns det till och med lagstiftning som styr det hela. Kommunen kan inte ta in mer pengar i va-avgift än vad va kostar. Man skulle kanske önska att den lagen gällde också för riksdagen, för när det gäller en del av de socialförsäkringssystem som de sociala avgifterna finansierar går inte pengarna oavkortat till dem. Det beror på att det finns inkomsttak.

En känd företagsledare sa: Vad får jag för pengarna? Vad gäller just de sociala avgifterna är det verkligen en berättigad fråga. Det här är egentligen inte avgifter, utan det handlar om ren skatt. Det borde egentligen betraktas som det och borde kanske snarast hanteras av skatteutskottet.

De allvarligaste konsekvenserna av de sociala avgifterna är inte att det påverkar hur socialförsäkringssystemet ser ut; det har vi andra lagar och regler som styr. Det är i stället att det påverkar hur ekonomin som helhet fungerar. Det var det jag tog upp i det tidigare replikskiftet. Om man höjer de sociala avgifterna med 12 miljarder påverkar det såklart arbetslösheten beroende på att det blir betydligt dyrare för företagen att anställa.

Det är därför vi från Centerpartiet sedan väldigt lång tid tillbaka har drivit att de sociala avgifterna måste ned på en rimlig nivå. Det är inte vettigt att lägga en så stor kostnad på företagen som gör att det blir så mycket dyrare att anställa. Vi har lagt fram konkreta förslag på hur dessa sänkningar skulle kunna se ut. För de tio först anställda kan man ha nedsättningar av de sociala avgifterna. Det gäller också de människor som står längst ifrån arbetsmarknaden. Det, herr talman, vore den viktigaste förändringen av de sociala avgifterna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Socialavgifter

Det finns två andra delar som har diskuterats hittills, och där är det tydligt var Centerpartiet står. Det ena handlar om att vi måste få en tydlig redovisning gentemot löntagarna av vad det totala skattetrycket är och hur mycket man betalar in, det vill säga att de sociala avgifterna ska kunna redovisas.

Det andra handlar om den detalj som är nog så viktig för föreningslivet. Varför ska vi ha ett bra regelverk för idrottsföreningarna när det gäller hur de betalar in sociala avgifter för sina ledare men inte för övriga, som också gör en otroligt viktig del? Det gäller inte minst friluftsverksamheten.

Därför, herr talman, yrkar jag bifall också till reservation 4 och inte bara till reservation 2.

Herr talman! Tack, Mats Sander, för den fråga som jag fick om hur Centerpartiet ser på det här!

I vårt budgetförslag föreslår vi tydliga sänkningar av arbetsgivaravgifterna. Det som kallas växa-stöd men som egentligen är ett växa-avdrag gäller i dag två anställda, och vi föreslår att det ska gälla upp till tio. Vi vill dessutom rikta särskilda nedsättningar vad gäller de människor som står långt ifrån arbetsmarknaden. Det här är finansierat i vår budget, så det är inget att diskutera.

Mats Sander missade mina frågor. Om man nu höjer de sociala avgifterna för Sveriges företag med 12 miljarder kronor – hur kan man då som moderat företrädare stå i talarstolen och säga att det för Moderaterna är arbetslinjen som är det viktiga? Ni säger att ni höjer de sociala avgifterna med 12 miljarder totalt men att det är en del av en tydlig arbetslinje, som jag skrev upp i mitt manuskript.

Den andra frågan gäller det som vi i de borgerliga partierna har drivit sedan lång tid tillbaka – de sociala avgifterna måste framgå av lönebeskedet. Nu fick Svenskt Näringslivs vice vd i uppdrag att titta på hur man skulle kunna göra detta åtminstone vad gäller de statligt anställda. Men när kommer det här? När kommer svenska löntagare att på lönebeskedet kunna se inte bara hur mycket preliminärskatt som är avdragen utan dessutom hur mycket som är inbetalat i de sociala avgifterna?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Socialavgifter

Detta är mina två frågor. Den första är: En tydlig arbetslinje är kopplad till en höjning av sociala avgifter med 12 miljarder – hur får Mats Sander ihop det? Den andra är: När kommer vi att på våra lönebesked kunna se den totala skattebörda som löntagaren bär?