Anders W Jonsson

Herr talman! Jag begärde ordet när jag hörde Mats Sander säga att Moderaterna står för en tydlig arbetslinje. Det var också en gemensam linje för de fyra allianspartierna. Vi såg att de sociala avgifterna och inte minst den särskilda löneskatten var en belastning, inte minst för de små företagen. Under våra år vid makten gjorde vi allt vi kunde för att sänka de totala sociala avgifterna, framför allt riktade mot människor som stod långt från arbetsmarknaden, mot ungdomar men också mot småföretagen. Det var en gemensam borgerlig linje och en borgerlig politik för att skapa fler arbeten.

Därför är det lite märkligt när Mats Sander nu säger att Moderaterna står för en tydlig arbetslinje, med tanke på att de totala sociala avgifterna har höjts med 12 miljarder kronor av den här regeringen. Det slår stenhårt, inte minst mot de små företagen. Jag kan inte förstå hur detta i Moderaternas värld kan tolkas som att man står för en tydlig arbetslinje. Sänker man de sociala avgifterna är kopplingen tydlig. Då handlar det om en arbetslinje. Men höjer man dem med 12 miljarder, herr talman, kan det näppeligen beskrivas som att det handlar om en tydlig arbetslinje. Det är precis tvärtom.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Socialavgifter

Det här är väl en av förklaringarna till att vi i dag har en arbetslöshet som är bland Europas högsta. Vi ligger väl på fjärde plats från botten eller toppen, hur man nu ska se på det.

Jag vill gärna höra Mats Sander utveckla hur en höjning av sociala avgifter med 12 miljarder är en tydlig arbetslinje.

Den andra frågan handlar om den gemensamma position som vi har haft tidigare: att det ska framgå av lönebeskedet vad den totala skatten är. Man har försökt tillsätta någon utredning, men min fråga är: När kommer detta? När kommer Sveriges löntagare att kunna se hur mycket skatt man betalar in, både de sociala avgifterna och preliminärskatten? Det här har ju varit en gemensam linje tidigare.

Herr talman! Men det blir ändå en ihålig argumentation i ett läge där man sitter och förhandlar om budgeten. Två av fyra partier i riksdagens kammare sa om den här lilla detaljen – det är trots allt en liten detalj – i de sociala avgifterna: Detta ska vi se till att ändra på till nästa år. Och flera i den kammardebatten sa då, vilket framgår av protokollet: Vad skönt! Då behöver vi inte diskutera den här frågan nästa år, för då är det här löst i budgetförhandlingarna.

Det är dessutom så, herr talman, att det finns ett beredningsunderlag från 2023, som såvitt jag vet är framtaget på initiativ av den socialdemokratiska regeringen och som faktiskt visar hur man kan lösa det här. Man kan alltså inte ens skylla på att det inte finns ett beredningsunderlag.

Det måste helt enkelt vara så att Sverigedemokraterna, tillsammans med Kristdemokraterna, inte har prioriterat den här frågan i budgetförhandlingarna. Om Sverigedemokraterna hade gjort det hade budgeten inte gått igenom om ni inte hade fått igenom det här kravet.

När ni lyfter frågan på det här viset i den här kammardebatten låter det som att det minsann är den allra viktigaste frågan vad gäller alla de sociala avgifterna. Då blir det återigen märkligt, herr talman, att man står här i kammaren, är ett regeringsunderlag, och i en budgetfråga agerar opposition mot den regering som man har sett till regerar landet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Socialavgifter

Då har jag en fundering utifrån budgetförhandlingarna. Det måste vara så att Liberalerna och Moderaterna är mycket hårdnackade motståndare mot att göra den här förändringen, eftersom ni inte har fått igenom den. Eller också är det så att ni inte prioriterar detta. Ni tycker att det är trevligt att stå i kammaren och leka opposition i förhållande till den regering ni har tillsatt. Den här frågan tycker ni är så viktig – hela anförandet handlade ju om den. Men den släpper ni i budgetförhandlingarna. Det blir oerhört märkligt.

Herr talman! Jag begärde egentligen ordet för att säga att jag helt och hållet instämmer i det som Daniel Lönn nu har pläderat för. Det är en anomali i regelverket att när mina barnbarn deltar i skridsko- eller skidverksamhet behöver idrottsföreningen inte betala in hela socialavgiften, men om de gör någonting som kallas för Mulle eller något som Friluftsfrämjandet har hand om gäller inte de reglerna. Detta är en liten detalj i de sociala avgifterna, men det är ändå oerhört märkligt.

Men det som blir lite underligt – och det var därför jag också jag begärde ordet – var att Daniel Lönn glömde, tror jag, att yrka bifall till reservationen. Det finns ju ett förslag från Sverigedemokraterna i det här ärendet och också en reservation.

Förra året, när vi också hade den här diskussionen, gick både Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna upp och lovade dyrt och heligt att denna detalj skulle de minsann se till att man korrigerade.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Socialavgifter

Kristdemokraterna är ju gubevars ett regeringsparti, och Sverigedemokraterna är med och förhandlar budget, och detta är ju en ren budgetfråga. Då blir det märkligt att det parti som styr och ställer över Sveriges budget inte, trots löftena från debatten för ett år sedan tillsammans med Kristdemokraterna, driver igenom detta.

I diskussionen för ett år sedan var vi flera, bland andra undertecknad, som sa att frågan då var löst. Det var ju två regeringspartier som sa att de skulle ordna detta. Men när man kommer hit till kammaren har man inte löst detta i budgetförhandlingarna. Man gör det till ett huvudnummer i sitt anförande, men såvitt jag hörde yrkar man inte ens bifall till den egna reservationen – med förbehåll för att min hörsel är något dålig.

Jag skulle vilja att Daniel Lönn reder ut det här. Det är något oklart, måste jag säga.

Fru talman! Jag reagerar lite grann när man i debatten säger: Vi ska nu få en ny socialtjänstlag, och det är nog det viktigaste som har hänt på väldigt lång tid.

Den nya socialtjänstlagen är verkligen behövlig; det är ingen tvekan om det. Men en lagstiftning innebär inte per automatik att vi får en bra och välfungerande socialtjänst. Socialtjänsten har nämligen, precis som skolan, sjukvården och äldreomsorgen, en oerhört stor utmaning. Det handlar om kompetens och kompetensbrist.

Jag måste, fru talman, säga att jag inspirerades lite grann av att lyssna på Gustaf Lantz när han beskrev den entusiasm man som nyutexaminerad socionom upplever när man är färdig med utbildningen. Men min tanke är: Vad är det för verklighet som de nyutexaminerade socionomerna faktiskt möter? Vi har väldigt stora bekymmer, och det kommer inte den nya socialtjänstlagen att helt och hållet lösa.

Jag tänker på när man kommer till sitt första jobb. Väldigt många av kommunerna har inte ens rejäla introduktionsprogram för nyutexaminerade socionomer. Socionomerna kommer till en verklighet där de direkt får hugga i och börja arbeta. Det är inte alls som det är i många andra yrken, där man får en introduktion i månader och kanske till och med, i vissa fall, ett halvår.

Det finns också något annat som man möter i verkligheten som socionom inom socialtjänsten. Det är att det inte finns några krav på kompetensutveckling. Det har vi sett i sjukvården också. Det har lett till att vi som politiker faktiskt har sagt att det bör vara lagstadgat. Detta bör styras upp. Inom sjukvården bör man ha rätt till kompetensutveckling. Det måste förstås också gälla i socialtjänsten.

Det finns ytterligare en sak som gäller personalsituationen. Detta är för oss lite grann av ett socialtjänstpaket, som vi i Centerpartiet har lyft vid flera tillfällen. Det gäller karriärmöjligheterna. Om man kommer som nyutexaminerad socionom till socialtjänsten i en mindre kommun och till äventyrs skulle vara kvar i 30 år är risken väldigt stor att man står på precis samma ställe och stampar och har ungefär samma arbetsuppgifter.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Socialtjänstens arbete

Jag tror att staten måste gå in med ett socialtjänstpaket, riktat mot personalen, för att styra upp dessa delar. Man skulle önska att kommunerna vore kompetenta och starka nog att lösa det här själva, men om inte ens regionerna kan lösa dessa frågor vad gäller sjukvårdspersonalen behöver även kommunerna hjälp.

Det andra området, där staten måste gå in, handlar om en utmaning inom socialtjänsten. Det är att vi inte vet vad vi gör, det vill säga det finns inte evidensbaserade metoder på samma sätt som det finns inom andra områden inom välfärden. I pedagogiken är det mer av evidensbaserade metoder än det är inom socialtjänsten. Och i sjukvården är väldigt mycket baserat just på forskning och beprövad erfarenhet.

Det är inte nytt att det ser ut så här i socialtjänsten, utan så har det varit under väldigt många år. Det har delvis att göra med den akademiska tradition som man har inom disciplinen socialt arbete. Vi har inte alls den typ av studier på våra institutioner som är möjliga att sedan använda i praktiken.

Det är en stor glädje, tycker jag, att den nya socialtjänstlagen innehåller väldigt tydliga skrivningar om evidensbaserat arbete, men för att man ska kunna arbeta evidensbaserat måste det också finnas evidensbaserade metoder.

Här bör regeringen redan nu styra upp så att inte minst SBU, men även Socialstyrelsen, får i uppdrag att börja ta fram de kunskapsstöd som måste finnas. De finns till viss del redan i dag, men det måste bli betydligt bättre.

Det tredje området gäller det som nu också börjar komma. I ett läge där det finns väldigt svag evidens måste man ha effektiva metoder så att man kan följa upp och se vilka resultat en åtgärd får. Jag pratar förstås om kvalitetsregister. Det finns embryon till det. Regeringen har tagit vissa initiativ, men det här måste stagas upp ordentligt. Vi kommer nämligen inte i närtid att ha tillräckligt mycket forskning för att kunna ha evidensbaserade metoder som socialtjänsten kan arbeta med. Att få verkliga, skarpa kvalitetsregister på plats inom socialtjänsten är därför oerhört viktigt för att kunna nå målet med evidensbaserat arbete.

Det fjärde och sista området har också andra talare lyft, nämligen att det är en otroligt tuff verklighet man möter i socialtjänsten, med hot och våld. Där finns också all anledning för staten att gå in med ytterligare trygghetsskapande åtgärder, på samma sätt som för andra yrkesgrupper, och identifiera var hotmiljöerna finns och vad vi kan göra både för att man ska kunna förutse tänkbara hot och för att man ska kunna få hjälp i ett sådant läge.

Socialtjänsten är en stor del av lösningen på de problem som Sverige har hamnat i. Då tänker jag förstås på gängkriminaliteten och det dödliga våldet. Vi fokuserar i kammaren väldigt mycket på vad vi kan göra när unga människor har fastnat i de gängkriminellas våld. Då har vi ett antal åtgärder som vi har beslutat om här. Jag skulle från Centerpartiets sida önska att vi hade fokuserat minst lika mycket på hur vi genom att stötta socialtjänsten kan se till att den unga över huvud taget inte hamnar i gängens klor.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Socialtjänstens arbete

Jag yrkar bifall till reservation 3.

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 4 från Centerpartiets sida.

Det här är en debatt som rör väldigt viktiga områden. Det handlar både om läkemedelsförsörjning, apotek, läkemedel över huvud taget och tandvård.

Vad gäller apoteken tycker jag att det finns anledning att lyfta den framgångsrika reform som gjordes under alliansregeringen, då Sverige gick från att vara ett av de absolut sista länderna i världen med ett statligt apoteksmonopol till att släppa detta något så när fritt.

Vi ser en väldigt positiv utveckling. Vi har fått betydligt fler apotek i Sverige, 50 procent fler. Sverige är fortfarande ett av de mest apoteksfattiga länderna inom OECD-området, men vi har alltså fått betydligt fler apotek. De har också etablerat sig över hela landet. Vi har även fått helt andra öppettider, där det i dag på många ställen är möjligt att köpa receptbelagda läkemedel fram till klockan 22 även på en söndagskväll.

Det har också visat sig att det inte fanns fog för den oro som många kände för att avregleringen skulle leda till en utarmning av läkemedelsförsörjningen i glesbygd och på landsbygd. Vid omregleringen och fram till 2018 fanns det exakt lika många apotek i glesbygd som det fanns under monopoltiden. Därefter, från 2018 och framåt, är det några apotek som har lagts ned.

Orsaken till att dessa apotek i glesbygd har lagts ned är dock inte att ekonomin har saknats. Det beror i stället framför allt på att regionerna där har bestämt sig för att man på en viss ort, till exempel Lima i Dalarna, ska stänga primärvården och hälsocentralen. Då finns såklart inte heller förutsättningarna för att driva ett apotek.

Ytterligare ett problem som finns för glesbygden och över huvud taget inom apotekssektorn är bristen på farmaceuter. Det har också lett till att enstaka apotek i glesbygd har fått stänga. Precis på samma sätt som det är väldigt svårt att bemanna sjukvården och tandvården i glesbygd med professionell personal är det också svårt att bemanna apoteken.

Trots att man ser denna utveckling - att det finns ett hot mot läkemedelsförsörjningen i glesbygd - väljer regeringen att inte gå vidare med en av de lägst hängande frukterna, som också Karin Rågsjö lyfte. Jag tycker att det är tragiskt. Det handlar alltså om möjligheten till farmaceut på distans. Väldigt många av de moment som utförs skulle kunna skötas digitalt med en apotekstekniker med en särskild utbildning som jobbar på plats på glesbygdsapoteket och har en digital uppkoppling gentemot farmaceuten.

Om det fungerar bra inom stora delar av sjukvården med sjukvård på distans måste det också kunna fungera inom apoteksväsendet. Men tragiskt nog går inte regeringen vidare med något förslag alls på området.

Det som ytterligare akut kommer att förvärra tillgången till läkemedel i glesbygd är att regeringen nu har släppt fram Läkemedelsverket och låtit dem drastiskt försämra möjligheterna till hemleverans. För många som har flera mil till ett apotek har det varit underbart att kunna beställa de receptbelagda läkemedlen via nätet på något av nätapoteken och sedan få dem hemkörda till den egna bostaden.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Läkemedel och tandvård

Läkemedelsverket har nu, med regeringens goda minne, kommit med ett förslag som innebär att det i princip kommer att bli tvärstopp för detta i stora delar av landet. I storstäderna och de större städerna kommer man fortfarande att kunna ha hemleverans, men inte i glesbygden. Det är fullkomligt obegripligt för mig att regeringen släpper igenom ett sådant här förslag. Riskerna med det system vi har i dag är mycket små i förhållande till de problem människor, inte minst människor med funktionsnedsättningar, på landsbygden kommer att få.

Ett annat område som vi har diskuterat handlar om läkemedelssidan. Särläkemedelsfrågan har jag lyft upp i ett antal repliker, och de svar jag har fått oroar mig som sagt mycket. Det vore en sak om de bara oroade mig, men jag tror att de också starkt oroar de familjer som har en familjemedlem som behöver ett särläkemedel som man vet att barn och patienter i andra länder får tillgång till men som patienter inte får tillgång till i Sverige.

Det finns en vilsenhet hos regeringspartierna när det gäller vad man ska göra. Man har väntat på den där TLV-rapporten, och så ser alla att den inte löser hela problemet. Och så har man inga konkreta förslag om hur man ska gå vidare. Nästa steg blir väl att vi får kalla sjukvårdsministern hit till kammaren för att ställa henne till svars, för det är en helt oacceptabel situation.

Ett ännu större problem som vi har vad gäller läkemedelssidan i Sverige är att vi har ett system från 90-talet som är fullkomligt omöjligt att styra och där staten står för kostnaden för förskrivna läkemedel, alltså läkemedel som läkarna skriver ut på recept, medan regionerna står för alla de läkemedel som rekvireras direkt till klinik. Detta omöjliggör en bättre nationell kontroll och styrning.

Vi har haft ett antal stora läkemedelsutredningar, därav min reaktion när ledamoten från KD sa att vi ska ha en ny stor läkemedelsutredning. Visst kan vi det, men ingen av de utredningar vi har haft under åren har lett till några större förändringar. De landade i att vi ska lösa det genom att regionerna får ta ansvar för hela läkemedelsbudgeten.

Regionerna säger självfallet nej till detta, beroende på vad vi alla vet, nämligen att kostnaderna för läkemedel kommer att öka och ska göra det. Regionerna är förstås inte intresserade av det här, och då måste man börja tänka utanför boxen.

Det naturliga vore att staten går in och tar hela det finansiella ansvaret på det här området. Om staten gjorde det skulle det utjämna regionala skillnader och samtidigt göra att vi får mycket bättre möjligheter till kontroll.

När det gäller tandvård, slutligen, låter det i debatten som att det allra största problemet i den svenska tandvården är hur högkostnadsskyddet ser ut. Det är ett problem att en del människor inte har råd med tandvård, men om man pratar med människor som är verksamma inom tandvården får man höra att det finns problem som är oändligt mycket större, inte minst att folktandvården går på knäna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Läkemedel och tandvård

Tidigare var det folktandvården i norra Sverige som hade problem, men i dag har man det i stort sett i hela landet beroende på bristen på tandhygienister och tandläkare. Detta problem hotar att bli akut när man från i princip hela landet signalerar att man inte klarar av det uppdrag som politikerna har gett.

Då, fru talman, får jag en oro, för det är uppenbart att Tidöregeringen kommer att dundra fram ett förslag som hela branschen säger kommer att skapa mycket stora problem. Inte minst riskerar vi att människor kommer att söka sig bort från tandvården.

Detta inger mig oro, inte minst efter debattartikeln från företrädare för de fyra professionerna inom tandvården, som säger: Snälla politiker, ta det lugnt nu! Driv inte igenom en reform som innebär mer administration som gör att personal flyr från tandvården och som gör att vi inte får möjlighet att jobba med det som är vår huvuduppgift.

Fru talman! De som lyssnar på den här debatten och som är berörda av behovet av särläkemedel kan de här frågorna väldigt väl. Den fråga de ställer är: Vad är nästa steg?

Det är därför det blir så oroande att höra att företrädare för Tidöpartierna säger att Socialstyrelsens förslag till strategi kommer att bidra. Nej, det kommer det inte. Regeringen har sagt att det över huvud taget inte får beröra särläkemedel.

Än mer orolig blir man när man hör företrädare prata om den stora läkemedelsutredning som man nog ska tillsätta under året. Den är säkert viktig, men det ligger många år framåt innan en stor läkemedelsutredning är klar med förslag som kommer att påverka den akuta frågan för de här familjerna. Det handlar om hur flickan med akondroplasi ska kunna få sina läkemedel. Vi kan inte säga att vi ska vänta på en stor läkemedelsutredning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Läkemedel och tandvård

Sedan säger man att det ska in i budgetförhandlingar. Alla vet att även om man i budgetförhandlingarna kommer fram till att vi ökar kontot med 10 miljarder eller 1 miljard påverkar det inte någonting om man inte samtidigt ändrar regelverket.

Den här frågan är akut och brinnande för de människor det handlar om. Då krävs det att regeringen gör två saker. Den ena är ett nytt uppdrag till TLV där man säger: Okej, vi kommer att öka på pengarna. Kom med ett nytt förslag som innebär att vi löser det vad gäller de förskrivna läkemedlen.

När det sedan gäller de rekvirerade läkemedlen som regionerna har krävs ett annat grepp. Det är en överenskommelse med SKR för att kortsiktigt lösa detta i avvaktan på att man gör en större förändring av hur läkemedlen finansieras i Sverige.

Det människor förväntar sig är ett besked. Vad händer här och nu? Partierna gick till val på och sa: Det här ska lösas. Nu kommer svar som innebär att vi om ett antal år kanske kommer att ha löst det.

Det jag efterfrågar är att Liberalerna kan redovisa detta. Vilka är de konkreta stegen för att det ska vara löst under mandatperioden?

Fru talman! Med risk för att vara som en jojo i talarstolen tar jag replik igen. Skälet till att jag lyfter den här frågan är den starka oro som finns hos människor med sällsynta diagnoser och behov av särläkemedel.

Vi har nu fått ett antal olika svar från tre av regeringsunderlagets partier. KD säger att den här frågan löses i en stor läkemedelsutredning eller genom att man väntar in Socialstyrelsens strategi för sällsynta diagnoser; regeringen har dock redan från början sagt att den inte får handla om särläkemedel.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Läkemedel och tandvård

Sverigedemokraterna säger att det här är något man får ta i budgetförhandlingar.

Det spelar ingen roll om man lägger 10 miljarder extra på kontot. Det kommer inte att göra någon skillnad alls om man inte ändrar regelverket.

Jag vet att Liberalerna och Lina Nordquist var drivande i frågan före valet. Men var är de konkreta förslagen? Hur ska man gå vidare? Vi måste lösa frågan om de rekvirerade läkemedlen, de som regionerna i dag helt och hållet bekostar och samordnar via NT-rådet.

Dessutom finns förslaget från TLV. TLV har gjort ett bra jobb med rapporten givet de låsningar som fanns i det uppdrag som regeringen gav: Inga mer pengar, och inga ändringar i regelverket.

Det vore intressant för dem som lyssnar att få höra: Vad är det som Liberalerna driver för att tillgången till särläkemedel ska bli lika god i Sverige som det är i Tyskland, Frankrike, Danmark och så vidare?

Fru talman! Det var kanske inte direkt ett klargörande av vilka konkreta förslag SD kommer att driva.

Den halva av läkemedlen som hanteras av regionerna är det som rekvireras direkt till kliniker. SD pekar på att problemet är att vi har 21 regioner. Visst sitter en utredning och tittar på förstatligande av sjukvården och så vidare. Men då pratar vi om ett tioårsperspektiv. Det är inte något som löser det här akuta problemet. Och återigen: Även en läkemedelsutredning ligger många år framåt i tiden, eftersom de förändringar som ska göras innebär en stor process.

Det här kan regeringen lösa ganska snabbt om den har viljan, kanske inom ett år eller två. Det finns ett par konkreta saker man kan göra, som jag ser det. Den ena är att säga: Tack för den här TLV-rapporten, som vi har fått nu! Den löser en del av problemen, men den löser inte alla ens vad gäller de förskrivna läkemedlen. Vi ger ett nytt uppdrag till TLV att komma med en ny rapport som kommer att lösa helheten vad gäller de förskrivna läkemedlen. Där lägger vi inte budgetrestriktioner och juridiska restriktioner på det resultat som får komma. Det är alternativ ett, väg ett.

Det andra handlar om att hantera de rekvirerade läkemedlen. Jag har hört sjukvårdsministern säga: Det är inte vårt problem, utan det är regionerna som bestämmer det. Men då tar man inte ansvar för helheten, som jag ser det. Även den frågan skulle regeringen kunna lösa. Man kan ju göra överenskommelser med regionerna via SKR om allting annat. Varför inte göra en överenskommelse på det här området? Man kan säga: När det gäller kostnaden för de rekvirerade läkemedel som TLV rekommenderar men som regionerna betalar kommer vi att bidra via särskilda statsbidrag eller en överenskommelse med SKR.

Det finns ju möjligheter. Det duger inte för Sverigedemokraterna att bara peka på att det här är ett problem. Nu måste ni redovisa konkreta förslag på hur det här ska lösas.

Fru talman! Jag begärde replik när jag hörde Sverigedemokraternas ledamot beskriva insiktsfullt hur viktigt det är att man får tillgång till särläkemedel. Jag kunde nog skriva under på varenda stavelse. Men sedan kommer fortsättningen. Vad kommer Sverigedemokraterna att göra för att se till att alla som behöver det får tillgång till särläkemedel?

Vi har nu hört KD säga att man ska vänta på att Socialstyrelsen kommer med sin strategi om sällsynta diagnoser när det gäller det här. Men alla vet att den rapporten inte får behandla särläkemedel. Regeringen har gett order om att den inte får göra det. Vi hörde också KD säga att det ska tillsättas en stor läkemedelsutredning och att man säkert kommer att kunna behandla den här frågan där också. Men det är åratal bort. När det gäller en stor läkemedelsutredning talar vi om 2027, 2028 eller 2029.

Jag har en fråga till Sverigedemokraterna. Ni har ett avgörande inflytande på regeringen. Hur tänker ni se till att regeringen äntligen tar den här frågan på allvar och vidtar skarpa åtgärder, så att det inte bara blir det här pratet om att alla nog borde få tillgång till det? När man sitter med makten kan man faktiskt påverka.

Det finns tre alternativ. Det ena är att säga: Vi nöjer oss med den TLV-rapport som finns och gör inget mer. Det är tydligen lite den inställningen regeringen har. Alla som läser rapporten vet ju att det här inte kommer att lösa hela problemet.

Det andra är att säga att TLV kommer att få ett nytt, bredare uppdrag där man inte lägger ekonomiska restriktioner och där man dessutom säger att det gärna ska föreslås lagförändringar, för det här politiska målet ska nås.

Det tredje är att säga att vi måste ta den här frågan på allvar och även lösa den andra halvan, det vill säga de rekvirerade läkemedlen. I dag är det NT-rådet som hanterar det, och regionerna har makt över det. Signalerna från diskussionen i NT-rådet är inte att man är beredd att göra några snabba lösningar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Läkemedel och tandvård

Vad tänker Sverigedemokraterna göra? Hur ska ni lösa det här problemet?

Fru talman! Det här är ju lite upprörande. Man väntar på Socialstyrelsens rapport, men regeringen var ju noga med att säga till Socialstyrelsen att de över huvud taget inte fick beröra frågan om särläkemedel. Nu står man här och hänvisar till att i den rapporten kanske det finns en lösning.

Det är uppenbart att det förslag som TLV har lagt fram innebär förbättringar på vissa punkter. Det räcker dock att läsa igenom det för att inse att en stor del av de särläkemedel som TLV hanterar inte kommer att påverkas. Dessa patienter kommer, i likhet med den flicka jag beskrev, inte att få tillgång till särläkemedel.

Dessutom har vi NT-rådet och de läkemedel som inte är förskrivna på recept utan rekvirerade. De berörs över huvud taget inte av detta.

Det är därför jag frågar KD:s representant vad man tänker göra. Antingen kan man säga att man är nöjd med TLV-förslaget, som alla vet inte kommer att räcka, eller att man kommer att ge TLV ett nytt uppdrag, utan restriktioner gällande ekonomi, där de kan komma med lagförslag som kan lösa problemet med de förskrivna läkemedlen.

Det tredje man kan säga är: Vi kommer att ta frågan på allvar eftersom vi lovade detta före valet. Vi är inte de som säger en sak före valet och en helt annan sak efter valet, utan vi kommer att se till att vi löser helheten, det vill säga även NT-rådet och de rekvirerade läkemedlen.

Att däremot stå här och hänvisa till Socialstyrelsens rapport som kommer om några månader och som över huvud taget inte kommer att beröra detta är ett direkt hån mot de föräldrar och patienter som sitter och följer den här debatten.

Ni lovade en sak före valet. Vi var många som hoppades att man med KD på sjukvårdsministerposten skulle kunna lösa det här problemet. Det är inte enorma pengar som krävs. Det är inte jättelika lagförändringar. Man behöver inte göra om hela systemet. Men det kräver att man tar frågan på större allvar än vad KD-ledamoten nu har visat.

Fru talman! Den här debatten följs av många som har barn med sällsynta diagnoser eller som själva har det. De har drabbats hårt av att vi i Sverige har ett system som gör att även om det finns effektiva läkemedel kommer de inte dessa patienter till godo.

Många av dem har haft väldigt stora förhoppningar. Före valet var nämligen i stort sett alla partier överens - KD var drivande i detta, Liberalerna var drivande och Centerpartiet var drivande - om att kräva att regeringen skulle göra ändringar som innebar att även svenska patienter med sällsynta diagnoser i behov av särläkemedel skulle få tillgång till dessa. Förhoppningarna var jättestora.

Jag har fått många samtal om detta. I dag på eftermiddagen fick jag ett samtal från en pappa, Jens. Han har en fantastisk dotter som lider av akondroplasi, en skelettdysplasi som gör att skelettet inte växer som det ska. Armarna blir korta, benen blir korta och därtill leder sjukdomen till ett antal mycket svåra komplikationer.

Det finns ett aktivt läkemedel, Voxzogo. I Frankrike, Tyskland och i de flesta andra EU-länder får barnen tillgång till detta, men så inte i Sverige. KD har i regeringen gömt sig bakom att TLV skulle få ett uppdrag. Det uppdraget var begränsat av ekonomi och av att det inte skulle föreslås lagändringar. Det kommer inte att innebära någon skillnad för den här flickan. Det kommer att innebära positiva effekter för få men inte för alla.

Dessutom är många av dessa läkemedel så kallade rekvisitionsläkemedel, vilket innebär att de hanteras av regionerna. Där innebär det här förslaget ingenting.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Läkemedel och tandvård

Dessa föräldrar och patienter förväntar sig ett besked från KD: Vad kommer man att göra för att barn med sällsynta diagnoser även i Sverige ska få tillgång till de verksamma läkemedel som finns?

Fru talman! Jag och Centerpartiet delar ambitionen att man måste ta ytterligare steg när det gäller subventionering av tandvård. Där är vi inte oeniga. Men det finns ett antal sätt på vilka man kan göra det som inte skapar nästan oöverstigliga problem för tandvården.

Efter att ha tagit del av förslaget signalerar här de yrkesverksamma - det här är ju inte bara fackförbund utan yrkesföreningar - att de ser uppenbara risker i det att till exempel ett antal tandläkare kommer att välja att sluta arbeta. Man kommer att få betydligt mer administration.

Det kanske största hotet är att vi får en tudelad tandhälsa. Redan i dag klarar uppåt 90 procent av de äldre av att betala sin tandvård. Det är en mediankostnad på 2 000 kronor per år. Om vi skapar ett administrativt tungrott system kommer många att säga: Jag betalar 2 000 kronor, för jag behöver inte de här subventionerna.

Då kommer vi att få en utveckling som vi haft inom sjukvården, det vill säga vi får privat-privat vård. Man väljer att ställa sig helt utanför ersättningssystemen från Försäkringskassan eller hittar olika försäkringslösningar.

Jag delar helt uppfattningen att man här måste gå fram väldigt försiktigt. Givetvis ska man kunna subventionera men kanske hellre genom att använda de gamla subventionssystem som alliansregeringen plockade fram och stärka dem ytterligare i stället för att göra något som bygger på prisreglering, ökad administration och större problem för dem som arbetar.

Min fråga kvarstår. Kommer ni att vara beredda att lyssna på professionen och tänka efter för att se till att tandvården inte försämras? Ambitionen är ju egentligen att förbättra den.

Fru talman! Jesper Skalberg Karlsson sa i talarstolen att vi har världens bästa munhälsa. Det är viktigt att ha det för ögonen. Vi har en väldigt välfungerande tandvård. Det gör att man måste vara försiktig i allt reformarbete.

Tidöregeringen har nu dragit igång en stor reformering - den största på 20 år, säger Jesper Skalberg Karlsson. Det är ett förslag som innebär att det är ålder och inte behov som ska styra vilka subventioner som ges, vilket i sig är tveksamt. Dessutom ska prisreglering vara det som "till alla lycka bär" enligt det förslag som nu är ute på remiss.

I dag publicerades en debattartikel i Dagens Samhälle undertecknad av ordföranden i Sveriges Tandläkarförbund, ordföranden i Sveriges Tandhygienister, ordföranden i Sveriges Tandteknikerförbund och ordföranden i Svenska Tandsköterskeförbundet. Det är samtliga de fack som är verksamma inom den svenska tandvården. De skriver så här: "För tandvården innebär förslaget ökad administration, minskade intäkter, och att mer tid måste läggas på att förklara vad olika behandlingar för olika tänder kommer att kosta för patienten."

De avslutar artikeln på följande sätt: "Vår stilla vädjan till politiken är att titta i backspegeln. - - - Håll gärna era löften till de äldre - men gör det på ett sätt som ger oss möjligheter att fortsätta göra vårt jobb." Inte minst på tandläkarsidan ser man alltså att detta förslag kommer att innebära en stor risk för att många och inte minst äldre tandläkare väljer att avsluta sin aktiva tjänst.

Min fråga till Moderaterna är: Kommer ni att titta i backspegeln och lyssna på de fackförbund som blinkar rött mot det förslag som ni har låtit ta fram?

Herr talman! Det senare visar också på den bristande förståelse som Läkemedelsverket har för hur situationen ser ut på den svenska landsbygden och i glesbygden. Från Läkemedelsverkets sida har man ju framhållit möjligheten till överlämning med bud, men om man tittar på kartan var den möjligheten finns ser man att det framför allt är i södra Sverige. Norröver är det i princip bara i residensstäderna. Möjligheten finns över huvud taget inte i den svenska glesbygden och på landsbygden, och detta är något som Läkemedelsverket inte alls har reflekterat över. De har nog inte ens brytt sig om att ta reda på det.

I de kontakter som sjukvårdsministern informellt har med myndigheterna tycker jag att hon ska betona att de måste göra en avvägning som är rimlig. Man har ju nätt och jämnt lyckats ta reda på hur stort problemet är - till slut fanns det ett beslutsunderlag om fyra stulna försändelser under loppet av fyra år - i förhållande till de risker det innebär. Det innebär risk för sämre mottagande av läkemedel och risk för att viktiga grupper runt om i Sverige inte får tillgång till det de behöver. I det läget är detta ett illa fattat beslut.

Man borde fundera på om man inte borde ha som generell instruktion till myndigheterna att de just när det gäller den här typen av beslut måste se vilka konsekvenser de får. Det handlar inte bara om hur det fungerar i centrala Uppsala, där Läkemedelsverket är beläget och detta kanske inte är något problem, utan också om hur det slår på den svenska landsbygden. Det medskicket skulle jag vilja ge statsrådet.

Detta är inte ett bra beslut för den svenska landsbygden. Dessutom är det ett beslut som inte kommer att lösa något problem alls i förhållande till de fyra stulna försändelserna, för det är också möjligt att stjäla försändelser inne på apoteket.

Herr talman! Jag är fullt medveten om att statsrådet inte kan gå in i ett enskilt ärende och säga: I det här ärendet måste ni fatta det här beslutet. Det är ministerstyre, och det är inte tillåtet i Sverige.

Regeringen har däremot ett antal andra möjligheter att styra en statlig myndighet. Man kan göra det genom instruktion, genom ett regleringsbrev eller via budget. Regeringen skulle kunna ha sagt att det när det gäller försämringar för glesbygd, för människor med funktionsnedsättning och för de äldre i landet krävs väldigt tunga skäl för att fatta den typen av beslut.

Annars riskerar man precis det som händer nu, nämligen att statlig myndighet efter statlig myndighet tittar på sitt lilla stuprör och fattar ett beslut som man tycker är välavvägt utifrån den lilla aspekt man har att förhålla sig till utan att se till konsekvenserna - vad det innebär för hela landet, för människors möjlighet att bo runt om i hela Sverige och för människor med funktionsnedsättning eller för äldre. I detta fall har Läkemedelsverket över huvud taget inte gjort den analysen. Det går inte att därifrån få svar på frågan hur många som kommer att drabbas av detta.

Där ligger också den medicinska risken. Vi vet att ett av problemen när det gäller läkemedel är att man tar för mycket läkemedel, men ett stort problem är också att man väljer att inte hämta ut sina läkemedel och därmed inte får den behandling som ansvarig läkare har ordinerat. Och när det blir svårare för äldre, funktionsnedsatta och människor i glesbygd att få sina läkemedel kommer detta också att innebära en medicinsk risk. Man får inte som statsrådet säger tillgång till läkemedel över hela landet, utan det blir en stor begränsning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Som jag tidigare sa skulle jag vara beredd att köpa denna försämring för de äldre, de funktionsnedsatta och människor i glesbygd om detta faktiskt var ett stort problem - om det fanns en rapport om att ett antal människor, barn, kommit till skada därför att de hittat de här svarta påsarna, lyckats få upp dem, vilket inte är helt enkelt, kommit över hjärtmedicin, ätit en hel burk och hamnat på sjukhus akut. Jag skulle vara beredd att köpa de här förändringarna om det fanns någon sådan redovisning. Men Läkemedelsverket har alltså under en fyraårsperiod, när det handlar om kanske så många som 50 miljoner leveranser till svenska hem, fått 43 anmälningar, där det i några få fall nog handlar om att någon har stulit läkemedlen.

Det är denna avvägning man måste göra: Vad är proportionaliteten i detta? Försämringarna för dessa utsatta grupper, inklusive människor i glesbygd, måste sättas i förhållande till det problem man försöker lösa. Jag menar att regeringen, kanske inte minst genom informella myndighetskontakter, skulle ha kunnat lösa detta på ett bättre sätt.

Man skulle till exempel kunna göra så att en patient som beställer sina läkemedel digitalt får säga: Jag är så orolig för min tjuvaktiga granne, så jag vill inte att något hängs på en dörr - går det inte att lägga det i brevlådan vill jag hämta det på ett utlämningsställe. Man skulle ha kunnat lägga fram ett sådant förslag; då skulle det ha blivit rimligare.

Men på det sätt man sköter detta blir det inte rimligt. Det är inte första gången en statlig myndighet fattar ett, som man tycker, väldigt klokt beslut som slår stenhårt mot den svenska glesbygden. Detta hade jag hoppats att vi skulle få slippa se.

Herr talman! Om det är som sjukvårdsministern säger, att det är angeläget att se till att det är god tillgång till läkemedel i hela landet, kan man bli lite förvånad över att myndigheten lägger fram det här förslaget.

I dag beställs 30 procent av läkemedlen på distans. Man får dem hem; de hängs på lådan eller finns vid dörren när man kommer hem. De som framför allt har nytta av det här är människor i glesbygd, för även om regeringen satsar pengar och ser till att vi kan hålla apotek öppna i glesbygd är det inte sällan två, tre eller fem mil till närmaste apotek.

Människor i glesbygd är en grupp som behöver detta. En annan grupp är människor med funktionsnedsättning, som helt enkelt har svårt att ta sig till apotek. En tredje grupp är de äldre. Här kommer då en statlig myndighet, Läkemedelsverket, och lägger fram ett förslag som innebär stora begränsningar i möjligheten till distanshandel med läkemedel.

Det ska i och för sig vara tillåtet om paketet går att lämna i en brevlåda. Då är det okej. Men vi vet vilka principer Postnord har. Det är ju inte så att man provar och ser om det går ned i lådan, utan vid sorteringen tillämpas standardiserade metoder som innebär att vid minsta lilla misstanke om att ett paket inte går ned i den smalaste varianten av postlåda följer det inte med, utan då får det hämtas ut på ett annat ställe. Detta kommer att innebära att det blir väldigt svårt för dessa tre grupper - äldre, människor med funktionsnedsättning och människor i glesbygd som har långt till ett apotek - att få tillgång till sina läkemedel.

Precis som jag sa när vi hade denna debatt för drygt ett år sedan skulle jag vara den första att acceptera detta i ett läge där det här var ett stort medicinskt problem - om barn kom över och satte i sig hjärt- och blodtrycksmedicin och fick föras till sjukhus. Därför frågade vi den gången vad som hänt. Ivo säger att man inte har fått in några rapporter alls.

Vi har nu till slut lyckats få ut beslutsunderlaget från Läkemedelsverket. Under en period på fyra år, 2020-2024, har man fått in totalt 43 anmälningar om avvikelser, i ett läge där det rör sig om tiotals miljoner försändelser. Det är fyra av dessa avvikelser som handlar om att läkemedlet har blivit stulet. Dessa siffror är högre beroende på att det första den kund som inte får sitt läkemedel gör är att ringa till Apotea och de andra och säga: Jag har betalat för ett läkemedel, men det har inte kommit. Apoteksbolagen har själva koll på hur omfattande detta är. Men det har inte förekommit ett enda fall där någon har kommit till skada. Totalt rör det sig alltså under fyra år om fyra försändelser som har blivit stulna. Därutöver har det handlat om logistiktjänsterna i övrigt, och det är klart att Postnord och en del av de andra kanske inte är de bästa när det gäller att få fram paketen. Men det rör sig alltså om totalt 43 anmälningar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I ett läge där man står och väger och jämför fyra stulna förpackningar under fyra år - hur mycket har försvunnit från apoteken under motsvarande tid? - med den rejäla försämring detta innebär för äldre, människor med funktionsnedsättning och människor i glesbygd blir detta inte rimligt. När det blir svårare för dessa grupper att få tag på läkemedel kommer det dessutom att innebära att färre använder de läkemedel de har fått förskrivna.

Jag tycker att det är orimligt att den här regeringen låter Läkemedelsverket ha ett så snävt perspektiv att man är beredd att försämra för, skulle jag säga, miljoner människor, på grund av dessa fyra stulna förpackningar, när det inte finns någon rapport alls om att någon har kommit till skada. Detta är, tycker jag, ett tecken på dålig myndighetsstyrning från regeringens sida.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Jag säger inte nej till att se över hela läkemedelssystemet. Men jag inser ju att det är en process på ett antal år innan vi är framme, och de här familjerna - jag har berättat om två familjer nu; jag skulle kunna stå här i timmar och beskriva situationen för de här människorna - vill inte vänta i ett antal år. De vill ha en lösning här och nu för sina barn, som mår dåligt varje dag de inte får tillgång till de här läkemedlen.

Jag vill inte stå i kammaren gång på gång och ha interpellationsdebatter med sjukvårdsministern, utan jag vill att de här familjerna - många av dem vet jag följer den här diskussionen - ska få ett besked från sjukvårdsministern så fort som möjligt: Ja, vi ser er besvärliga situation. Vi kommer att lösa det här tillfälligt under tiden vi utreder det stora läkemedelssystemet och under tiden TLV jobbar vidare med sin analys. Vi kommer att se till att under kommande år ha ett tillfälligt system på plats som gör att era barn får tillgång till läkemedel som är livräddande och framför allt gör mycket stor skillnad i deras dagliga liv. Det är det beskedet jag vill ha från sjukvårdsministern. Jag vill inte under två år fram till valet vara tvungen att gång på gång lyfta upp den här frågan och se att de här familjerna mår dåligt och far illa på grund av att politiken inte kan hantera det här tillräckligt snabbt.

Den regering som sjukvårdsministern representerar har ju gång på gång visat att vill man, ja, då kan man väldigt snabbt lösa olika problem. Man kan hitta nya pengar, och man kan snabbt driva igenom olika lagändringar. Och är det någon grupp man borde använda den förmågan för är det just de här barnen med sällsynta diagnoser; det finns ju läkemedel som faktiskt kan innebära skillnad. Det är min vädjan till sjukvårdsministern: Se till att lösa det här problemet så snabbt det någonsin går!

Herr talman! Jag kan inte säga att sjukvårdsministerns svar gör mig mer lugn.

Malin Johansson har skrivit följande: Jag har två döttrar med samma allvarliga sjukdom. Den allvarliga sjukdomen heter spinal muskelatrofi. Det betyder att de motoriska nervcellerna i mellanhjärnan, förlängda märgen och ryggmärgen obönhörligen bryts ned. Det är 300 svenskar som lever med SMA. Av dem finns 72 individer som varken får bromsmedicin eller tillgång till den genterapi som är nödvändig. Min ena dotter får behandlingen, men inte den andra. Hon hade hunnit fylla 18 år när läkemedlet blev tillgängligt, och hon blir nu lämnad utan behandling. Vilken förälder som helst kan föreställa sig hur ångestfylld och grym vår familjesituation är. Lika tacksamma som vi är över att vi får vård för vårt ena barn, lika fruktansvärd framstår orättvisan och orimligheten mot det andra barnet.

Det här är alltså ytterligare en berättelse om vad som försiggår dag efter dag, vecka efter vecka och månad efter månad. När jag hör sjukvårdsministern säga att det måste tillsättas en ny stor läkemedelsutredning för att titta på det system som redan finns, ja, då talar vi om två tre fyra år fram i tiden innan den utredningen kommer att få effekt. Det fanns en gammal läkemedelsutredning som hade ett förslag till lösning på just det här specifika problemet.

Lika oroad blir jag när sjukvårdsministern säger att det här inte är något hon kan göra något åt utan att det är regionerna som fattar de besluten. Men det här är inte ett problem som finns i bara en region, utan det här är ett problem i hela landet. Och det är i grunden finansieringen som är problemet.

Jag håller med sjukvårdsministern om att vi måste ha en långsiktig lösning, men i väntan på den långsiktiga lösningen kan man inte bara sitta och vänta. Då måste man hitta en annan tillfällig lösning.

Det finns ett antal andra områden där regeringen har varit mycket duktig på att snabbt som ögat hitta akuta lösningar och finansiering. Jag skulle säga att det här är ett av de mest akuta problemen, där man borde hitta en tillfällig lösning som gäller till dess det nya systemet är på gång så att Sverige inte skiljer ut sig från alla andra länder. Behandling av SMA är något som finns i de flesta europeiska länder. Det är standard, och alla patienter får tillgång till behandling. Där skulle lösningen kunna vara den som den gamla läkemedelsutredningen föreslog, nämligen att för dyra särläkemedel för en liten patientgrupp går staten in tillfälligt och finansierar i avvaktan på en annan lösning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Men sjukvårdsministern pekar på att en stor läkemedelsutredning ska titta på hela systemet. Att regionerna ska lösa situationen för de två sjukdomstillstånden som jag har tagit upp tror jag inte gör någon av familjerna glad och nöjd. De vet inte om deras barn lever så länge.

Det brinner i knutarna, och här måste regeringen se till att det blir en snabb beredning och få fram pengarna och en tillfällig lösning. Jag och familjerna har full respekt för att man sedan får utreda i lugn och ro och försöka ta fram ett bra och långsiktigt system för särläkemedel och läkemedelsfinansiering totalt sett.

Just nu kommer barn till skada på grund av att den här regeringen inte har gjort några ändringar alls under de två år man har suttit, trots den högstämda retorik som vi hörde från Kristdemokraterna före valet 2022.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! För tre år sedan var denna fråga aktuell här i riksdagen. Då lyckades vi få en majoritet för beslutet, som alla partier utom ett ställde sig bakom.

Jag kommer ihåg debatten som vi hade då. Den kristdemokratiska ledamoten sa att hon var glad över att "en majoritet har gett stöd till ett förslag [.] som när det blir verklighet kan vara livsavgörande för människor som lever med en sällsynt sjukdom".

Jag fortsätter med ett citat till: "Dagens ställningstagande från socialutskottet är efterlängtat för många familjer och för föräldrar som i dag inte får tillgång till läkemedel som bokstavligt talat kan förlänga deras barns liv."

Vidare sa hon: "Vi kristdemokrater menar att det inte duger att Socialdemokraterna hänvisar till att man inte vill föregripa det arbete och den beredning som sker i Regeringskansliet."

Herr talman! För sex veckor sedan fick jag kontakt med en ung familj i södra Östergötland. De hade fått sitt första barn, en liten flicka. Flickan var fyra månader när jag hade kontakt med familjen, och de berättade att det hade varit fyra väldigt jobbiga månader. Det var stora problem med uppfödningen och maten, och den lilla tjejen ökade inte i vikt som hon skulle.

Till slut hade de i Linköping fått diagnosen familjär infantil hypofosfatasi, en oerhört allvarlig sjukdom. Det börjar med uppfödningssvårigheter, men jag frågade om hon hade fått några frakturer än; det brukar man få när man har det här tillståndet. Nej, var svaret, hon har inte börjat gå och röra sig än, men vi vet att när hon börjar med det kommer benen att gå sönder - då kommer hon att få fraktur på fraktur.

Det som är så fruktansvärt för den här familjen är att de vet att det finns ett läkemedel som är tillgängligt. Det är ett läkemedel som används i många andra länder, och det finns även enstaka barn i Sverige som har fått det. Det är ett nästan botande läkemedel som gör att frakturerna upphör, och barnen kan nästan leva ett normalt liv. Men den här flickan får inte tillgång till detta läkemedel, utan hon kommer att få frakturer när hon börjar röra sig.

Jag tror att varken sjukvårdsministern eller jag kan tänka oss in i situationen att som förälder se sitt barn med en så svår sjukdom och samtidigt veta att det finns ett läkemedel i andra länder och även i Sverige som ens lilla flicka inte kommer att få tillgång till.

Det är därför jag skrev i min interpellation att det inte har hänt någonting. Här stod vi i kammaren och hade en debatt i vilken Kristdemokraterna deltog och sa att detta problem måste lösas, att vi inte kan vänta fram till valet. Regeringen måste omedelbart göra någonting.

Den socialdemokratiska regeringen gav omedelbart ett uppdrag till TLV som sedan skulle rulla vidare. Det är mer än två år nu, och fortfarande får jag den typen av samtal. Fortfarande läser jag om och möter jag familjer som är i den här fruktansvärda situationen.

Varför händer ingenting? Här, om inte annat, borde man kunna vidta en tillfällig åtgärd i avvaktan på att man bygger upp ett system. Jag har respekt för att det tar tid, men det är fråga om barn som dör och skadas när hjälpen faktiskt finns till och med i landet. Vad tänker sjukvårdsministern göra för att den här flickan och andra barn i motsvarande situation inte ska behöva vänta på ytterligare åtgärder och processer kanske ända fram till nästa val innan det händer något? Det är bakgrunden till angelägenheten i min fråga.

Fru talman! Det är detta som har efterfrågats. Du måste ha informationen, och detta är en del i det som finns i direktiven vad gäller utredningen. Men det räcker inte för patienten att ha informationen. Det viktiga är också: Var ligger makten? Vem är det som fattar beslut om var jag ska opereras? Det handlar om att införa möjligheten att patienten de facto har rätt. Det är då inte beroende av att en läkare säger: Jag har inte ledig kapacitet här. Det är helt okej att du åker någon annanstans i landet. I likhet med patientlagen angående öppenvård, alltså att det är du som patient som i dag fattar beslutet var du vill ha ditt specialistbesök, ska det också vara du som patient som fattar beslutet var du vill ha slutenvård. I dag fungerar det så i sjukvården att när du besöker en ortoped som säger att din höft är utsliten och du måste opereras, då blir nästa mening att vi sätter upp dig på väntelistan här på vårt sjukhus.

Vi måste vända på detta. Makten att fatta det beslutet ska ligga hos patienten. Hindret finns i patientlagen; i dag har man som patient endast rätt att välja öppenvård var som helst i landet. Men det står ingenstans i direktiven till utredningen att man även ska gå in och titta på detta. Om man ser till att ändra i patientlagen så att det blir möjligt att söka slutenvård runt om i hela landet har vi grunden för ett system som på sikt kan göra någonting åt den bristande tillgängligheten.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det här kommer vi att kunna följa väldigt noga, och hittills skulle jag säga att regeringen får betyget icke godkänt. Situationen är precis lika illa i dag som den var tidigare.

Det är nästan två år kvar till valet, och det här kommer att vara en av de frågor som avgör om regeringen har lyckats med att lösa ett av de riktigt stora problemen i svensk sjukvård, nämligen den bristande tillgängligheten.