Katarina Luhr

Herr talman! Jag vill understryka att vi debatterar utskottsområde 18 som handlar om bland annat bygg- och anläggningssektorn. Denna sektor i sig står för cirka en femtedel av Sveriges klimatutsläpp.

Byggindustrin vill jobba med att sänka sina klimatutsläpp. Fossilfritt Sverige har tillsammans med byggindustrin tagit fram en färdplan för att utsläppen från bygg- och anläggningssektorn ska minska med 50 procent till år 2030. Där finns det ganska många olika åtgärder, men det finns också ett antal rekommendationer till riksdag och regering.

Rekommendationerna handlar bland annat om energieffektivisering, cirkulärt byggande och gränsvärden för byggnaders klimatpåverkan. Allt detta skulle kunna driva arbetet med att minska klimatutsläppen fram till år 2030.

Har det här varit en prioritet för Liberalerna i förhandlingen inför den här budgeten? Vilka åtgärder skulle ni vilja se att byggindustrin jobbar vidare med? Vill Liberalerna se att byggindustrin får någon typ av hjälp och stöd från Sveriges regering i det här arbetet?

Herr talman! Ledamoten Karlson pratar om frågor som har hamnat lite i skymundan, och då tänkte jag passa på att lyfta upp en annan fråga som jag tycker har hamnat i skymundan i hela denna debatt.

Liberalerna ansvarar genom miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtari för minskade klimatutsläpp och klimatarbete. Miljö- och klimatministern brukar prata om åtgärder från den breda paletten och att man inte ska lägga alla ägg i samma korg.

Vi vet att just bygg- och anläggningssektorn står för ungefär en femtedel av Sveriges klimatutsläpp och att utsläppen ökar i dag i stället för att minska. Enligt SCB ökade utsläppen inom sektorn med 28 procent under andra kvartalet 2024 jämfört med samma kvartal förra året.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande samt konsumentpolitik

Jag vill därför fråga ledamoten Karlson: Är han nöjd med den budget som vi debatterar? Saknas inte vissa delar för att hjälpa till i arbetet med att minska miljö- och klimatpåverkan?

Fru talman! Jag tackar Mikael Eskilandersson för svaret, som jag dock tycker var lite otydligt.

Det är ju ett stort problem att många barnfamiljer sitter med osäkra boendelösningar. Detta är någonting som kan förstöra ett barns liv. Barnet kanske behöver byta skola och socialt sammanhang ofta på grund av att familjen flyttar och kan kanske inte vara kvar i sin fotbollsklubb eller fortsätta med någon annan fritidsaktivitet.

Det fanns ett förslag om att staten skulle gå in och hjälpa kommunerna så att de skulle få tryggare boendelösningar. Det finns pengar i budgeten, och regeringen gick nästan fram med ett förslag. Väldigt många undrar vad det var som hände. Varför lades inte detta förslag på bordet? Ska jag tolka det som att det är Sverigedemokraterna som har satt käppar i hjulet för det här förslaget eftersom man vill värna kommunernas självbestämmanderätt?

Fru talman! Det sades många fina ord i anförandet om det ägda boendet men väldigt lite om det hyrda boendet. För många är ett ägt boende en dröm som ligger ganska långt bort. Även en hyresrätt kan vara ganska svår att få, inte minst för barnfamiljer.

I en promemoria från regeringen som kom i januari i år fanns ett förslag om att göra det obligatoriskt för kommuner att kunna utfärda hyresgaranti för barnfamiljer. En hyresgaranti innebär att kommunen med hjälp av staten kan garantera hyra om hyresvärden tycker att en barnfamilj har för dålig betalningsförmåga. Hyresgaranti är någonting som skulle kunna hjälpa fler barnfamiljer att få lägenhet.

När propositionen kom saknades förslaget, trots att pengarna för detta ligger kvar i regeringens budget. Det verkar inte vara någon som förstår varför. Jag skulle vilja veta hur Sverigedemokraterna ställer sig till hyresgaranti för barnfamiljer.

Fru ålderspresident! De flesta av oss som sitter här i dag är bekanta med någon eller har någon nära anhörig som är överskuldsatt. Men många av oss vet nog inte om det.

Att man inte klarar ut sin ekonomi eller att man har tappat kontrollen över sina skulder och räkningar är någonting som man helst inte talar om. Skammen och ångesten över det är oftast övermäktig när skulderna börjar växa någon över huvudet.

Kopplingen är som vi hört också stark mellan överskuldsättning och ohälsa. För dem som lever med ekonomisk stress är risken betydligt förhöjd att drabbas av hjärt- och kärlsjukdomar eller psykisk ohälsa.

Som också redan nämnts flera gånger är självmord vanligare hos överskuldsatta än hos den övriga befolkningen. Man tycker helt enkelt att man har hamnat i en situation som man inte har någon som helst annan möjlighet att ta sig ur.

För samhället och inte minst för den skuldsatta och anhöriga är överskuldsättning ett mycket allvarligt problem. Antalet skuldsatta som hamnar hos Kronofogden ökar i Sverige. Vi har många gånger hört de siffrorna.

För ungefär ett år sedan hade vi 417 000 svenskar som var registrerade med skulder hos Kronofogden. Antalet hade ökat med 6 procent på ett år, vilket var den största ökningen sedan 1990-talet. Den sammanlagda skulden hos Kronofogden var då uppe i 119 miljarder och ökade med ungefär 50 miljoner om dagen.

Det är ganska obegripliga siffror att kunna ta in. Men det som går att begripa är att det är ett stort problem som berör ett stort antal svenskar, och många fler än vad vi kanske tror.

De vanligaste skulderna hos Kronofogden är skulder för underhåll, fordonsrelaterade skulder, skatteskulder och skulder relaterade till konsumtion, bland annat lån och krediter.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ett förstärkt konsu-mentskydd mot risk-fylld kreditgivning och överskuldsättning

Att regeringen nu går vidare med delar av Överskuldsättningsutredningens förslag är viktigt för att skydda fler människor från olika former av skuldsättningsproblematik.

Räntetaket sänks och ska omfatta alla krediter utom bostadslån. Kostnadstaket, det vill säga de regler som reglerar den totala kostnaden för ett lån, utvidgas till att omfatta fler krediter än i dag.

För alla krediter utom bostadslån och räntefria krediter ska också en speciell upplysning finnas om att krediten medför kostnader för låntagaren.

Jag är övertygad om att allt detta, speciellt de skärpta ränte- och kostnadstaken, kommer att ge ett ökat skydd för låntagare. Men Miljöpartiet hade önskat fler åtgärder.

Många överskuldsatta har ett riskbeteende eller befinner sig i en mer eller mindre desperat situation. Det gör att vi har flera åtgärder som skulle behöva vidtas.

Fru ålderspresident! Utskottet har, som vi redan har talat om, ett tillkännagivande om att vi vill se att regeringen utreder ett mer heltäckande skuld- och kreditregister som ett ytterligare verktyg för att kunna tillse att information finns om låntagares totala skuldproblematik inklusive lån, sena betalningar och inkassoskulder. Utredningen lyfter fram ett sådant register, men vi har också tagit hänsyn till att väldigt många remissinstanser trycker på den stora vikten av ett register. Ett sådant här register är någonting som finns i de flesta länder, och många remissinstanser förespråkar det som ett av de viktiga verktyg som behövs. Därför har alla partier i oppositionen följdmotionerat om att införa ett skuld- och kreditregister.

Ett skuld- och kreditregister skulle kunna minska risken för att lån ges till konsumenter som inte har råd att betala tillbaka genom att ge en mer rättvisande kreditprövning. Vi vill också se en avräkningsordning vid utmätning där man börjar med kapitalbelopp och sedan räntan, till skillnad från den ordning som är i dag. Det här är någonting som skulle kunna öka möjligheten för den skuldsatta att minska sin skuld snabbare.

Med det sagt vill jag yrka bifall till reservation 1.

Det finns mer som kan göras för att minska risken för överskuldsättning förutom att stärka människors vardagsekonomi. Det är tydligt att många, inte minst unga, har dåliga ekonomiska kunskaper, vilket både Finansinspektionen och olika forskningsrapporter har lyft fram i olika sammanhang. Många har till exempel svårt att räkna på räntor. Här har konsument- och skuldrådgivning en viktig roll, men det blir också tydligt att det är viktigt att grundläggande utbildning i vardagsekonomi finns med redan i grundskolan.

Det är tydligt att många har svårt att förstå de ekonomiska konsekvenserna av att konsumera på kredit, samtidigt som oseriösa kreditgivare kan tjäna mycket på att få fler att låna till sin konsumtion. Jag tror därför att det framöver finns skäl att gå vidare med skärpta regler kring marknadsföring av krediter och en skärpt kreditprövning. De beslut som vi fattar i dag, inklusive en utredning om ett skuld- och kreditregister, är dock ett viktigt steg på vägen.

Finansinspektionen har tidigare larmat om att överskuldsättning kan bli vår nya folksjukdom. Jag hoppas att vi i dag tar bra beslut om några av motmedlen mot detta.

Fru talman! Man brukar säga att ett samhälle inte är starkare än det sätt det tar hand om sina svagaste på. Alla barn befinner sig i en utsatt situation, då de är helt beroende av sina vårdnadshavare.

I de flesta fall vill en förälder sitt barns bästa. Men tyvärr inte alltid, och då måste samhället rycka in. Lyssnar man på debatten vi har haft i dag råder det inte heller någon tvekan om hur viktig vi tycker att frågan är. Barn ska inte få råka illa ut; barn ska kunna ha en trygg uppväxt.

Att det finns enighet om detta har varit tydligt under den tid som lagförslaget har tagits fram, vilket är viktigt. Det har funnits en fin och öppen dialog och ministrar som har lyssnat och försökt förstå och förbättra. Man har lyssnat på anhöriga, på civilsamhället och på andra politiker.

Därför kan vi i dag alla ställa oss bakom förslagen som ligger på bordet. Men jag hör också att de flesta av oss är överens om att det finns mycket mer att göra för att försäkra oss om att inga barn ska skadas av sina föräldrar. Vi är inte klara.

Jag vill därför bara understryka att det är tydligt att arbetet måste fortsätta. Åtgärder behöver sättas in snabbare när barn drabbas. Barn ska kunna bli lyssnade till, de ska kunna bli förstådda och de ska kunna känna sig trygga. De som medverkar till att avgöra barns livssituationer behöver bättre grundförutsättningar för att kunna förstå och göra rätt.

Det finns mycket mer vi behöver göra för att skydda barn från våld och kränkningar. Det känns väldigt fint att veta att det är så många som står här i dag som kommer att dra detta arbete vidare. Jag ser fram emot att fortsätta arbetet framåt.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 27 november.)

Fru talman! Debatten böljar från den ena sidan till den andra. Jag är väl en del av den andra sidan.

Det är inte ett oviktigt ämne vi debatterar - användning av bolag som verktyg för brott. Jag vill börja med att understryka att den absoluta majoriteten av alla företag gör sitt bästa för att följa de lagar och regler som finns. Men sedan vet vi att det också finns företag som används för eller till och med bildats för brottslig verksamhet eller som utnyttjas av oseriösa aktörer, ibland för att kunna dölja annan brottslig verksamhet, för penningtvätt eller för att finansiera grov organiserad brottslighet.

Enligt Polismyndigheten är brottsvinsterna en av de drivande faktorerna bakom den organiserade brottsligheten. Som vi redan hört i debatten och som även polisen lyfter står den kriminella ekonomin i Sverige för 100-150 miljarder kronor i brottsvinster varje år. Kriminella gör i dag större vinster på arbetslivskriminalitet, välfärdsbrottslighet och bedrägerier än på narkotikaverksamhet.

Genom att kriminella undanhåller skatter eller fuskar till sig ersättningar eller förmåner går också samhället miste om pengar som annars kunde ha gått till viktiga delar av det svenska välfärdssystemet. Oseriösa företag skadar förtroende och tillit i samhället i stort, och när de konkurrerar med vanliga näringsidkare riskerar de att slå ut de företag som sköter sig.

Fru talman! Det är uppenbart att företagsbrottligheten ger upphov till en rad allvarliga effekter. Jag och Miljöpartiet står bakom de förslag som regeringen i dag lägger fram. Dock tycker vi att man borde ha gått längre.

En uppgift som den statliga utredaren hade var att titta på effekterna av att man slopade kravet på revisor för mindre bolag 2010. Utredningen tar inte ställning vare sig för eller emot, då det inte var utredarens uppdrag, men säger att om man ska återföra revisionsplikten bör den gälla alla bolag som hade revisionsplikt innan 2010 för att det i tillräcklig grad ska uppfylla det brottsförebyggande syftet, vilket ju är det vi siktar på i dag.

Utredningen tar inte ställning, men många andra gör det, så som vi har hört i dag. Skatteverket, Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten, Polismyndigheten, Kronofogdemyndigheten, Brottsförebyggande rådet och Ekonomistyrningsverket förespråkar alla ett återinförande av revisionsplikten. Dessa instanser påpekar bland annat att samhället har förändrats sedan revisionsplikten togs bort, att de brott som begås inom den organiserade brottsligheten i dag ofta förutsätter tillgång till bolag och att det förekommer mer brottslighet i bolag som saknar revisor än i bolag som har revisor.

Bolag och brott

De lyfter också fram flera positiva effekter av en återinförd revisionsplikt, inte minst att det ökar förtroendet i näringslivet och att brottslig verksamhet såklart snabbare kan upptäckas, inte minst genom ökad insyn i små aktiebolag.

Men trots den viktiga roll revisorerna har väljer regeringen att inte återinföra revisionsplikten för små företag. Ärendet som vi har att ta ställning till i dag handlar om att ta krafttag mot bolagsbrottsligheten. Om vi verkligen menar allvar behöver vi använda oss av alla de olika verktyg som vi har tillgängliga. Jag anser att revisionsplikten är ett av dessa verktyg och någonting som skulle kunna bidra till att komma åt den organiserade brottsligheten. Därför yrkar jag bifall till Miljöpartiets reservation om detta i betänkandet, reservation 3.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 13.)

Herr talman! År 2023 var ett rekordår när det gäller vräkningar av barn. Totalt 674 barn fick under året vara med om att deras familjer eller en av deras föräldrar vräktes. Vad siffran blir i år vet jag ännu inte, men sedan 2018 ser vi i Sverige en ökande trend när det gäller barnvräkningar.

När ett barn vräks kan konsekvenserna bli att barnet behöver lämna sitt sociala sammanhang, som skolan, sina vänner och sina kvällsaktiviteter, samtidigt som familjen kan behöva flytta runt mellan tillfälliga boenden. Att leva under osäkra boendeförhållanden har en mycket negativ inverkan i ett barns liv och påverkar ofta barnets hälsa och skolgång.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Frågestund

Regeringen aviserade i januari i år att man skulle gå fram med ett förslag om statliga hyresgarantier för barnfamiljer, där man gör det obligatoriskt för kommuner att erbjuda hyresgarantier för barnfamiljer. I september kom nya besked: Inga statliga hyresgarantier viks för barnfamiljerna. Min fråga till statsrådet Carlson är därför om det kommer att komma något nytt förslag gällande hyresgarantier för barnfamiljer.

Herr talman! Ärendet som vi debatterar i dag handlar om regeringens förslag till ändringar i plan- och bygglagen när det gäller krav på aktsamhet. Lagändringarna innebär att det förtydligas att bygg-, rivnings- och markåtgärder ska planeras och utföras med aktsamhet. Det sker genom att ett allmänt aktsamhetskrav införs i plan- och bygglagen.

Syftet med lagändringarna är bland annat att begränsa risken för att människor eller egendom skadas. Det här är självklart något som vi tycker är mycket bra och står bakom, men det är inget nytt. I Boverkets byggregler, BBR, finns redan i dag ett aktsamhetskrav. Det förvinner när byggreglerna ersätts med andra nästa år, och därför införs nu i stället ett aktsamhetskrav i plan- och bygglagen, PBL. Den lagändring som vi debatterar i dag är alltså inte tänkt att förändra något utan ska bara ses som en flytt av lagtext.

Anledningen till Miljöpartiets reservation är alltså inte att vi vill ta bort det aktsamhetskrav som finns, men vi tycker att det är otillräckligt. När man nu lägger tid på att flytta lagtexten till PBL borde man ta chansen att skärpa den. Det tycker inte bara vi, utan det är något som även Sveriges Arkitekter har lyft i sitt remissvar om den ändring som regeringen föreslår i dag.

Läser man de olika remissvaren om Boverkets nya byggregler ser man att även andra remissinstanser lyfter både att det är ofördelaktigt att ändra byggregler stegvis och att resurseffektivitet och klimat inte tas om hand tillräckligt i de nya byggregler som ska införas nästa år. Det krav på aktsamhet vid genomförande av bygg-, rivnings- och markåtgärder som nu införs bör därför av flera skäl gå längre än vad regeringen har föreslagit. Vi anser att kraven skulle behöva omfatta även aktsamhet vid resursanvändning och aktsamhet om kultur- och naturvärden.

Aktsamhet vid bygg-, rivnings- och markåtgärder

Herr talman! Boverket bedömer i sin rapport Kartläggning av fel, brister och skador inom byggsektorn att de sammanlagda fastighetsekonomiska kostnaderna för åtgärder och kostnader knutna till ineffektiv resursanvändning uppgår till mellan 59 och 73 miljarder kronor per år. Det kan exempelvis handla om att man beställer fel produkt eller beställer mer än vad man behöver, för säkerhets skull. Sedan slänger man användbara material, därför att det helt enkelt är enklast.

Stora delar av byggbranschen står i dag på tröskeln till att ändra arbetssätt för att minska den stora miljö- och klimatpåverkan som uppstår vid olika byggprojekt, och det är till exempel väldigt angeläget att minska den mängd avfall som uppstår från byggsektorn. I dag står byggbranschen för ungefär dubbelt så mycket avfall som allt det hushållsavfall vi producerar varje år i Sverige.

För att klimatpåverkan ska kunna minska och resursanvändningen bli mer effektiv behöver byggprojekt, från planering till färdigställande, genomsyras av cirkulära perspektiv. Även om en viss mängd avfall kan vara svår att undvika behöver till exempel material återbrukas i större utsträckning, och det behöver återspeglas i lagstiftning som vi tar fram.

Att föra in ett krav på aktsamhet vid resursanvändning skulle bidra till att minska hela bygg- och anläggningsbranschens klimatpåverkan och även dess stora resursanvändning. Det skulle också kunna bidra till att Sverige uppnår målen i EU:s bindande klimatlagstiftning samt målen i regeringens egen klimathandlingsplan.

Plan- och byggregelverket saknar i dag skrivningar om särskild aktsamhet om kultur- och naturvärden. Samtidigt går ofta oersättliga kulturvärden om intet helt i onödan, inte minst vid renoveringar. Jag tror att de flesta av oss här inne känner till fall där gamla, arkitektritade kök bytts ut till nya från Ikea, men det kan också handla om oförsiktighet som leder till skador på eller i en befintlig byggnad. Det kan till exempel handla om installationer där fasader skadas eller att fönster eller äldre dörrar skadas och behöver lagas eller bytas ut. Det kan också handla om skador på inredning och golv eller om oaktsam rivning där man skadar andra delar av huset.

I många fall kanske gamla detaljer av hög kvalitet behöver bytas ut mot nytt och billigt. Sverige har under århundraden haft en stor och viktig hantverkstradition. Professionella hantverkare har byggt hus och utformat detaljer som älskats av många människor. Finsnickare har tagit fram dörrar för en fastighet i taget, och smeder har smitt unika räcken och skyltar. Allt det här kan gå förlorat genom slarv och oaktsamhet.

Även naturvärden riskerar att skadas av oaktsamhet. Vissa åtgärder, till exempel schaktning, kan ge en direkt skada på naturvärden, som då kan förlora egenskaper som att de gynnar den biologiska mångfalden eller leder och tar hand om vatten. I många byggprojekt sätter man till exempel upp skärmar kring skyddsvärda träd för att maskiner inte ska köra sönder dem samtidigt som man kör tunga lastare eller lägger upp massahantering, vilket kan förstöra underliggande rötter eller möjligheten till vattentillförsel.

Att ersätta stora träd kan kosta miljonbelopp, men i många fall är det oersättliga värden som går förlorade när äldre träd förstörs. Även träd som blommar eller ger bär eller frukt kan, förutom det självklara ekonomiska värdet, ha stor och skyddsvärd betydelse för både djur och människor. De kan ha svårt att komma igen och vara svåra att ersätta efter att marken där de växer har körts sönder.

Ovarsamma markarbeten eller stora upplag för masshantering kan i kombination med ökade skyfall också ge allvarliga konsekvenser för både byggare och närliggande fastigheter, som kan drabbas av både ras och översvämning när vattenupptagningsförmågan förändras. Det är också någonting vi redan har sett i vissa fall.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Aktsamhet vid bygg-, rivnings- och markåtgärder

Herr talman! Det går att hävda att de befintliga reglerna i PBL är tillräckliga, men jag tror att de flesta av oss kan komma på flera exempel då man blivit uppmärksammad på fall där det inte alls skett en tillräcklig aktsamhetsbedömning för att de grundläggande värdena ska kunna skyddas. Att det behövs ytterligare krav på aktsamhet finns det många remissvar om, inte minst när det gäller Boverkets nya byggregler.

Det här hade varit ett bra tillfälle att skärpa lagstiftningen. Vi lever i en tid när vi behöver skärpa kraven på hushållning med natur och klimat, och vi har inte tid att inte göra förbättringar vid alla tidpunkter då det finns möjligheter att göra det.

Därför, herr talman, yrkar jag bifall till Miljöpartiets reservation i betänkandet gällande aktsamhetskravets omfattning.

Fru talman! Jag tänkte fortsätta på samma spår. De ändringar som nu ligger på bordet är omfattande, och branschen verkar inte känna sig helt redo att ta ansvar för att ta fram nya lösningar som kan uppfylla funktionskraven samtidigt som man själv ska ta fram metoden för att verifiera att kraven uppfylls. Kommuner och tillsynsmyndigheter står i sin tur frågande inför hur en vettig tillsynsprocess ska kunna följa på detta. Om någon exempelvis skulle få för sig att fuska, hur ska detta upptäckas på ett enkelt sätt?

Jag tycker att det är bra med kompetensutveckling för kommuner, men att ha den utdragen under en fem- eller tioårsperiod när lagstiftningen ska komma på plats redan nästa år tycker jag är att gå lite långsamt fram. Jag tror att man skulle behöva en omfattande utbildningsprocess redan nu och framåt för att vara redo när lagen träder i kraft. Dessutom håller jag helt med Leif om att det inte främst är kommunerna som behöver utbildas nu när det ska börja byggas på ett nytt sätt. Det behövs ett bättre stöd från Boverket, och branschen behöver bättre riktlinjer.

Jag vill fråga statsrådet hur man fortsatt ska kunna säkra att alla aktörer - byggsektor, tillsynsinstanser och slutligen de som ska bo i bostäderna - ska känna sig trygga med att funktionskraven kommer att vara uppfyllda för varje bostad som byggs.

Fru talman! Jag vill börja med att berömma bostadsministern för morgonens presentation av två utredningar som jag faktiskt tror kommer att styra i rätt riktning. Det var roligt att se. Men nu ska vi prata byggregler.

Det har funnits väldigt få tillfällen att diskutera den här riktigt stora reformen, som kommer att träda i kraft nästa år. Det är en reform som, trots goda intentioner i grunden, enligt många riskerar att leda till sämre bostäder och sämre boendemiljöer.

Över 500 remissvar kom in när Boverket skickade ut sitt första förslag till nya byggregler, och väldigt många av dem var kritiska. Det allmänna omdömet från många verkar vara att man befarar att reglerna som är tänkta att förenkla och spara pengar med bibehållen boendekvalitet inte kommer att leda till vare sig några förenklingar eller några besparingar och i stället leda till sämre boendekvalitet.

Olika remissinstanser flaggar för risken för försämrad boendemiljö med ökade bullernivåer, försämrad inomhusluft, små och mörka rum och helt enkelt sämre byggda bostäder.

Bland de kritiska remissinstanserna finns allt från byggföretag och myndigheter till forskningsinstitut som till exempel Institutet för miljömedicin, kommuner och olika expertorgan. Det är väldigt oroande i en tid då det är extra viktigt att det som vi bygger är långsiktigt hållbart och därmed behöver vara av högsta kvalitet.

Någonting som många remissinstanser också reagerat på är att byggreglerna ska införas relativt snabbt samtidigt som det nu blir byggsektorn som själv ansvarar för att visa att man uppfyllt funktionskraven när man frångått de tidigare kraven.

Just det här är också vad de flesta som kontaktat mig i frågan har lyft fram - den stora oklarheten i hur verifieringen av funktionskraven ska gå till i verkligheten och hur man ska kunna säkra både hållbarhet och kvalitet för att kunna nå målen för en god bebyggd miljö.

Jag vill därför fråga statsrådet om han tror att det nya regelverket kommer att förenkla processen som det är tänkt, om det kommer att leda till kostnadsbesparingar och om han verkligen kan garantera att reformen inte kommer att leda till ett sämre bostadsbyggande och sämre bostäder i stort.

Fru talman! Jag tackar så mycket för statsrådets svar.

Jag vill fortsätta att diskutera siffror. Jag skulle vilja veta hur stor andel som är siffertrixande och hur stor andel som är riktiga utsläppsminskningar.

Jag kan berätta för statsrådet att det handlar om 2 miljoner ton i minskade utsläpp och 13 miljoner ton som räknas bort genom siffertrixande. Det är 5 miljoner ton koldioxid från industrins överskott och 8,6 miljoner ton i buffert, tack vare den tidigare regeringen och MP:s politik.

Det är alltså 15 procent riktiga utsläppsminskningar och 85 procent siffertrixande. Jag undrar: Kommer regeringen att lägga mer tid på reella utsläppsminskningar framöver?

Fru talman! De senaste veckorna har klimatministern proklamerat att Sverige, tack vare regeringens budget för 2025, beräknas klara ett av EU:s två klimatmål för Sverige, det så kallade ESR-målet.

I budgetens klimatredovisning står att målet kan nås om man utgår från Naturvårdsverkets mest optimistiska scenario samt att regeringen minskar utsläppen med totalt cirka 15 miljoner ton under 2025-2030. Men regeringens politik minskar absolut inte utsläppen med några 15 miljoner ton. I stället har regeringen använt sig av två kryphål i lagstiftningen. Dels använder regeringen industrins överprestationer inom EU:s utsläppshandelssystem, dels bränner regeringen hela den buffert av utsläppsrätter som har uppstått tidigare tack vare MP:s politik. Detta har flera medier rapporterat om.

Jag vill fråga statsrådet: Vet statsrådet hur stor andel av dessa 15 miljoner ton i minskade utsläpp som kommer från faktiska förväntade utsläppsminskningar i transportsektorn 2025-2030 och hur stor andel som kommer från överskott inom industrin och minskade utsläpp som skett tidigare år? Det får gärna anges i procent.

Herr talman! När jag gick ut gymnasiet på 1990-talet var vi många som just vid denna tid satt och drömde om en solsemester till Spanien eller Grekland - kanske någon vecka under sommaren för att sola, bada och ligga på stranden. Själva målet för solsemestern var att få lite värme och lite sol.

I dag är man inte lika sugen på att boka en resa till Grekland under sommaren. De senaste veckorna har den pågående värmeböljan i just Grekland drabbat landet mycket hårt. Det har blivit varmare än 40 grader i flera delar av landet. På Kreta blev det till exempel i förra veckan 44 grader varmt. Skolor, butiker och många turistattraktioner håller stängt över hela Grekland just nu.

Förutom att grekerna själva har drabbats mycket hårt har flera turister hittats döda i värmen. Mest känd är väl den brittiska kostprofilen Michael Mosley, som hittades död på den grekiska ön Syme i förra veckan.

Grekland är ett av de europeiska länder som hittills drabbats hårdast av klimatförändringarna. Anledningen till att jag pratar om detta är inte att jag vill varna för att åka till Grekland utan att jag vill understryka att klimatet har förändrats mycket fort i Europa på 30 år. Vi ser nu tyvärr också att det kan förändras mycket snabbare framöver.

Det är såklart inte bara värmen vi har att hantera framöver utan också vattnet - för lite vatten när det är varmt och torrt och översvämningar när regnet väl kommer.

Under de kraftiga översvämningar som drabbade Tyskland för några veckor sedan dog bland annat två brandmän ur räddningsstyrkan, och en kvinna drunknade i sin källare. Rapporteringen om de tyska översvämningarna försvann till stor del i all EU-valrörelse, men att Europas länder numera drabbas av katastrofala översvämningar är inte heller några nyheter längre. Det händer lite då och då.

Även många kommuner i Sverige drabbas när skyfallen slår till. Jag behöver inte heller stå här och räkna upp alla de skogsbränder, ras och översvämningar som vi har sett i landet under de senaste åren.

På sikt kommer vattenfrågan också mer och mer att handla om de stigande haven och hur vi ska skydda både bebyggelse och vårt dricksvatten från en konstant vatteninträngning från våra hav.

Min poäng är att det är hög tid att agera och få fart på klimatanpassningsarbetet på allvar.

Slussenprojektet, som jag tror att alla har sett här utanför fönstret, är ett av Sveriges största klimatanpassningsprojekt. Det startades redan på 1990-talet och har tagit ungefär 30 år att få i hamn.

Stora projekt tar tid. Först ska de planeras, och sedan behöver de genomföras. Mycket hinner hända med vårt klimat under en 30-årsperiod, vilket gör att vi har väldigt lite tid att slösa bort.

Herr talman! Det är bra att regeringen nu utreder oklara ansvarsförhållanden och möjliga finansieringsmodeller när det gäller klimatanpassning, men vi har redan mycket kunskap om vad som behöver göras. Det är viktigt att utredningarna och även kommande utredningar inte sätter arbetet med klimatanpassning på vänt.

Just nu ser vi ut att vara på väg mot kanske tre graders global uppvärmning, troligtvis mer här i Norden. Vi behöver minska våra klimatutsläpp snabbt, både i Sverige och globalt, men hela vårt samhälle behöver samtidigt klimatanpassas. Det är ett arbete som vi absolut inte kan vänta med.

En stor del av åtgärderna behöver göras i miljöer som redan är byggda, och det krånglar till saker ytterligare. Vi vet redan nu att det kommer att ta tid och att det kommer att kosta pengar, men vi har inte råd att vänta. Kostnaderna för att inte göra något är ännu högre, och en stor del av arbetet kommer, som vi har hört i dag, att hamna på kommuner och regioner, som har helt olika förutsättningar när det gäller både kunskap om vad som behöver göras och ekonomiska resurser för detta arbete.

Redan nu behöver vi skapa ett arbete med att kartlägga klimatanpassningsbehovet i alla kommuner och stötta de kommuner som i dag har för små resurser så att alla kan påbörja arbetet. Vi behöver också tillsammans prioritera de riktigt stora klimatanpassningsåtgärder som kan behöva olika typer av stöd.

Vi kan inte behandla klimatanpassningsarbetet som ett sidoprojekt, och vi behöver lägga i många ytterligare växlar och sätta igång ett arbete som gäller hela Sverige. Jag vill därför, precis som Elin Söderberg, yrka bifall till Miljöpartiets reservation nummer 3.

Slutligen vill jag passa på att önska alla en fin sommar med lagom mycket sol och lagom mycket regn.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 10.)

Fru talman! Jag tycker inte att statsrådet svarade så mycket på min fråga om vilka åtgärder som han tänker vidta. Då stödet för energieffektivisering för flerbostadshus har tagits bort av den sittande regeringen skulle man i stället kunna använda sig av andra ekonomiska styrmedel så att energieffektiviseringen kan öka.

Just nu fördubblas rotavdragen för privatpersoner, och jag undrar om statsrådet kan tänka sig att införa någon typ av liknande skatteavdrag för bostadsrättsföreningar och ägare av flerbostadshus i syfte att underlätta energieffektivisering.

Fru talman! EU-direktivet för byggnaders energiprestanda har beslutats, och det landade i att det är staten, inte den privata fastighetsägaren, som ska se till att energianvändningen minskar enligt direktivets mål.

Att minska energianvändningen i byggnader är något som ger stora vinster vad gäller resursanvändning, minskad import av exempelvis rysk gas och genom att energi kan frigöras till annat. Men enligt många experter innebär direktivets mål att hastigheten för energirenoveringar behöver fördubblas.

Jag undrar vilka åtgärder som bostadsministern planerar för att hastigheten i energirenoveringar ska öka och målet till 2030 ska nås.

Fru talman! Jag vill tacka för de många frågorna. Det fanns så många påståenden som jag skulle vilja bemöta att jag inte vet om jag klarar av att hålla isär dem.

Jag börjar med vad Miljöpartiet bidrog med. Det handlade faktiskt om att bygga upp ett förnybart elsystem, som har levererat mer el än någonsin förut. När det gäller oljekraftvärmeverken går de ju igång för att sälja dyr el till andra länder.

När det gäller att vi köper smutsiga saker från Ryssland och Kina är det vad hela hållbarhetsrapporteringen handlar om. Vi ska kunna titta på olika företag och se om de har en hållbar affärsplan, om de försöker göra utsläppsminskningar och om de är seriösa aktörer som vi vill handla av. Det är vad det handlar om. Det ska vara lika för alla.

Svenska företag ska kunna jämföra sig med företag i Europa med samma krav och samma ramverk. Det är något svenska företag vill göra. Det finns alltså mycket i det här.

Som jag förstår av det Mikael Eskilandersson säger och vad jag har hört tidigare vill Mikael Eskilandersson och Sverigedemokraterna inte införa den här lagstiftningen. Jag tror inte att Mikael Eskilandersson har någon replik kvar, men det jag skulle vilja veta är om det finns någonting som Mikael Eskilandersson och Sverigedemokraterna skulle vilja göra för att minska klimatutsläppen i Sverige och Europa. Det verkar inte så, utifrån vad jag hör.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 29 maj.)

Fru talman! Tack för frågan, Mikael Eskilandersson!

Nu skulle det kunna tänkas bli en lång föreläsning om klimatpolitik. Det finns inte riktigt tid till det på två minuter. Men jag börjar med de befintliga utsläppen i Sverige.

Man har räknat på att en hållbar utsläppsmängd per capita är cirka 1 ton per person och år. Mikael Eskilandersson lyfte upp att vi nu har utsläpp på cirka 3,3 - tror jag att han sa. Om man tittar på våra konsumtionsbaserade utsläpp ser man att vi har kanske 6 ton till. Det är alltför mycket för att det ska vara hållbart. Vi måste minska till en hållbar nivå.

När det gäller de historiska utsläppen handlar det om att vi har varit stora utsläppare. Mikael Eskilandersson lyfte också upp att vi låg på 9 ton tidigare. Och vi har, tillsammans med hela västvärlden, under långa tider haft höga utsläpp, vilket har bidragit till den höga koncentrationen av koldioxid i atmosfären.

Det är därför vi inte riktigt har råd att fortsätta bidra med de här utsläppen. Utan vi måste komma ned och kanske ha mindre utsläpp än de länder som inte haft höga utsläpp tidigare och som behöver bygga upp en ny fossilfri infrastruktur. Det är svaret på det.

Jag vill också lyfta fram att Mikael Eskilandersson sa att Miljöpartiet skulle vilja ha kortare remisstider och en slarvig hantering. Det vill vi inte alls. Men vi hade velat se att regeringen hade prioriterat det här ärendet. Det är viktigt, som en av pusselbitarna för att minska våra utsläpp. Det finns många andra europeiska länder som redan har lyckats implementera den här lagstiftningen utan att ha en hafsig och slarvig hantering.

Herr talman! Jag är en av de som inte vill att mina pengar går till investeringar i barnarbete och inhumana vapen eller till investeringar som kan stötta den fossila industrin. Detta gäller både mina skattepengar och exempelvis mitt privata pensionssparande. Men det är inte alltid lätt som privatperson att veta vilka pensionsfonder man ska välja och vilka man ska undvika. Det har inte heller varit lätt för banktjänstepersoner som jag pratat med att kunna ge bra rådgivning om detta. Många fler än jag tycker att det kan vara väldigt trixigt.

Att veta vilka bolag som till exempel har en trovärdig långsiktig plan för att fasa ut det fossila är inte bara viktigt ur en etisk synpunkt eller ur klimatsynpunkt utan även ur ett ekonomiskt perspektiv. Företag som i dag inte följer med i den gröna omställningen kan få svårigheter med konkurrenskraften framgent, vilket innebär att de kanske inte överlever som företag. Därmed utgör de på sikt en sämre investering. Det finns nämligen många i dag som vill investera i hållbara företag.

Syftet med den hållbarhetsrapportering som vi debatterar i dag är att ge finansmarknaderna tillgång till tillförlitlig och jämförbar information från företagen om miljö och samhällsansvar, vilket ska bidra till att styra in kapital mot hållbara investeringar och underlätta hanteringen av finansiella risker som följer av klimatförändringar och brister i sociala förhållanden.

Den nya regleringen är också till för att skapa fördelar för enskilda företag. Rapporteringen kan underlätta finansiering och skapa medvetenhet i företaget om egna risker och möjligheter kopplade till hållbarhet. Genom att informationen införs i årsredovisningen och att den ska granskas stärks också förutsättningarna för att hållbarhetsinformationen är tillförlitlig, relevant och jämförbar.

Lagkraven ska öka transparensen och göra det lättare att jämföra företag. Det nya direktivet ställer högre krav på information om bland annat sociala förhållanden, utsläpp av växthusgaser och företagens klimatarbete, och lagstiftningen är något som välkomnas av de flesta företag.

Näringslivet efterfrågar långsiktighet, tydliga regler och ramar för arbetet med hållbarhet och fossilfrihet. Detta blir enklare med ett gemensamt regelverk som gäller i hela EU, vilket ger företag rättvisa villkor på den europeiska marknaden. Lagstiftningen kommer också att driva på den gröna omställningen. Av många skäl är det alltså viktigt att den nu kommer på plats.

Tyvärr har regeringen varit långsam med lagstiftningen. Den ska träda i kraft i år, men för många företag kommer kravet på att rapportera inte gälla förrän nästa år då halva året nu redan har gått. Detta kan innebära att Europeiska kommissionen ser detta som ett felaktigt genomförande.

I en rapport från Arena Idé från 2022 visas att Sverige sticker ut vad gäller andelen överträdelseärenden som hänför sig till ett felaktigt genomförande av EU-rätten. Där ligger Sverige över EU:s genomsnitt. Man visar också att Sverige har svårt att leva upp till de krav som ställs i EU:s miljölagstiftning. Man lyfter fram att detta är problematiskt, inte minst för att det riskerar att försena miljö- och klimatarbetet och försvåra för EU att nå sina miljö- och klimatmål.

I ett svar på en skriftlig fråga till justitieminister Gunnar Strömmer om den försenade implementeringen svarar han följande: "Vi har till exempel varit måna om att ge remissinstanserna den tid de behöver för att kunna sätta sig in i frågorna och vi har under beredningen av genomförandet i möjligaste mån också tagit hänsyn till inkomna synpunkter. För att få till ett korrekt genomförande av direktivet har det krävts ett omfattande arbete med många avvägningar mellan olika intressen."

Jag tycker att det har blivit tydligt att regeringen prioriterar väldigt olika i fråga om ny lagstiftning. När det exempelvis gäller brottslighet kan man använda sig av snabbspår och rättsosäker lagstiftning bara det går fort. När det gäller klimatfrågan kan man skjuta upp åtgärder och lagstiftning så länge det bara går. Det ser vi inte minst när det gäller regeringens övergripande miljö- och klimatarbete.

Detta är något som näringslivet, med Svenskt Näringsliv i spetsen, har börjat reagera på. De säger att svenska företags konkurrenskraft och deras möjligheter att fortsatt ligga i framkant hänger på en lyckad implementering av de EU-direktiv som tagits fram den senaste mandatperioden.

Att lagstiftningen kommer sent drabbar företag genom till exempel större osäkerhet. Nu i år kommer det att innebära att företag får olika villkor på den svenska marknaden. I detta fall gäller det ett direktiv som alla företag behöver lägga tid och kraft på och som samtidigt kan ge fördelar på den internationella marknaden, och därför är detta inte bra för näringslivet som mer än allt vill se långsiktighet, inte korta puckar, för att kunna vara konkurrenskraftiga.

Efter att regeringen, som Strömmer skriver i sitt svar, dessutom har gjort ett omfattande arbete med direktivet presenterar man nu ett förslag där man lägger sig på EU:s absoluta miniminivå när det gäller rapportering. Det är dumt tycker jag, som vill se svenska konkurrenskraftiga företag som ligger i framkant. Att lägga sig på en miniminivå innebär också bland annat att man hamnar i otakt med Sveriges egna klimatmål.

Herr talman! Sveriges långsiktiga klimatmål är i dag att utsläppen av växthusgaser ska vara nettonoll senast år 2045 för att därefter uppnå negativa utsläpp. Genom att vi i den svenska implementeringen nu lägger oss på EU:s miniminivå ska företagen som minst rapportera sina utsläppsmål för år 2030 och år 2050.

I den svenska kontexten innebär detta att svenska företag ska rapportera sina långsiktiga utsläppsmål fem år efter att Sverige har uppnått nettonoll. Att rapportera hur långt man ska ha kommit med utsläppsminskningar år 2040 borde i ett svenskt sammanhang vara mer värdefullt och samtidigt ge oss den långsiktighet som företagen men även klimatarbetet kräver. Miljöpartiet anser därför att absoluta mål för utsläpp även för år 2040 bör införas för svenska företag utöver de obligatoriska målåren 2030 och 2050.

Under den delegerade akten finns beskrivet att nya målvärden ska fastställas efter varje femårsperiod efter år 2030. Då blir ett tidigt obligatoriskt målvärde för år 2040 en viktig punkt för att utsläppsminskningar fram till dess ska ligga i takt med befintlig klimatlagstiftning.

Det är tydligt att ett skarpare klimatarbete både nationellt och globalt kommer att behövas för att Parisavtalets mål ska kunna uppfyllas. Miljöpartiet vill därför att regeringen ska återkomma med ett reviderat lagförslag som innebär att företagen ska rapportera absoluta mål för minskning av växthusgaser för år 2040, utöver 2030 och 2050.

Att företags hållbarhetsrapportering nu stärks för att europeiska företag ska bli mer transparenta och bättre jämförbara är bra. Men för våra svenska företag finns det flera fördelar med att kunna ligga i framkant och samtidigt i linje med de svenska klimatmålen.

Jag vill därför yrka bifall till Miljöpartiets reservation 1.

Fru talman! Jag har tydliga tankar om vad jag tycker om det förslag vi nu debatterar, men bara för det tycker jag inte att det är en enkel debatt.

Visst skulle vi alla vilja att det fanns tydliga lagförslag som gav oss de trygga bostadsområden vi alla vill se. Det finns ju ingen som vill att man inte ska kunna känna sig trygg där man bor. Boende i Bredäng ska inte behöva vakna upp ännu en morgon och få höra om nya skjutningar. Den som går till eller från jobbet ska inte behöva känna obehag för att promenera ensam i sitt bostadsområde. Man ska inte behöva känna att man inte vågar gå en kvällspromenad eller inte vill släppa ut sina barn för att leka ensamma på gården för att man inte känner sig trygg med sina grannar eller andra människor där man bor. Ingen vill ha det så, och jag vet att ingen av oss vill att någon annan ska behöva ha det så.

Många boende i utsatta områden plågas i dag av stor otrygghet på grund av grov kriminalitet. Bostäder kan användas som brottsverktyg, och de kriminellas negativa påverkan på lokalsamhället förstärks om de kan fortsätta att bygga upp sin verksamhet i samma område där de har byggt upp sitt inflytande och sina kontakter. Därför är det viktigt att vi på alla nivåer gör vad vi kan för att så många som möjligt ska känna sig trygga oavsett var man rör sig men inte minst där man bor.

Tyvärr är regeringens förslag inte lösningen.

Som miljöpartist tycker jag, tillsammans med många remissinstanser, att propositionen inte alls lever upp till sina intentioner utan i stället riskerar att i stora delar motverka sitt syfte genom att öka otryggheten - i flera delar dessutom i en grad som riskerar att leda till att polarisering och misstänksamhet mellan boende, samhälle och myndigheter kan öka och samarbete och förtroende minska. Det kan bli förödande för oss alla.

Miljöpartiet vill därför att regeringen tar tillbaka större delen av förslaget och gör om och gör rätt. Sverige behöver en rättssäker lagstiftning som inte skapar större otrygghet än trygghet.

Redan från start blir det en konstig vinkel på utredningen då man enbart riktar in sig på människor som bor i hyresrätt. Vi vet alla att samma problem med otrygghet finns bland bostadsrätter och i områden med radhus och villor. I utredningen och propositionen får man det att låta som om att det är boendeformen som är roten till problemet, inte den sociala utsattheten.

Genom att förslaget har stort fokus på att människor lättare ska kunna sägas upp från sina bostäder, även i de fall där de själva inte har begått brott, är det stor risk att många fler hamnar i en situation som gör att de tappar en del av den grundtrygghet bostaden generellt ger. Det kan skapa både misstänksamhet och misstro, speciellt i de områden som riskerar att samtidigt få visitationszoner, hemlig kamerabevakning och andra preventiva tvångsmedel och framför allt när man riskerar att drabbas mycket hårt trots att man själv är oskyldig.

Det handlar inte minst om de människor som enligt förslaget anses brista i sin tillsyn av dem som de bor tillsammans med och som därmed kan fråntas rätten att bo kvar i sitt hem. När tillsynen över barn, sambor och inneboende även utökas till att gälla vad dessa personer gör utanför bostaden blir problemet ganska uppenbart. Vi tycker inte att man ska kunna bli vräkt för att man inte har haft tillsyn dygnet runt över någon som man bor tillsammans med, oavsett vem det gäller.

Att en familj där ett minderårigt barn dras in i gängkriminalitet kan bli vräkt och att då helt oskyldiga syskon drabbas gör denna lagstiftning djupt problematisk. Få tror att föräldrar och familj inte gör allt de kan för att hålla ett barn utanför ett kriminellt liv. Innebörden är alltså att de föräldrar som "misslyckats" i sitt föräldraskap ska kunna vräkas tillsammans med de barn som är helt oskyldiga till sitt syskons kriminalitet. Följderna för en familj som ställs på gatan kan bli stora, inte minst för de barn som rycks upp från skola, vänner och fritidsaktiviteter till en tillvaro som i värsta fall blir kringflackande och instabil.

Att just detta förslag tagits vidare från utredningen och verkar stöttas av en majoritet är både förvånande och upprörande. Det borde ha slopats redan på skisstadiet. Många remissinstanser lyfter också fram frågan om rättssäkerhet. Att oskyldiga familjer lättare ska kunna sägas upp och dessutom utan att kunna vidta rättelse är inte värdigt ett rättssamhälle. Vi har tidigare varit överens om att barn inte ska vräkas, men nu ökar möjligheten att vräka just barn.

Enligt förslaget får hyresvärdar större möjlighet att agera när en hyresgäst eller boende begår brott eller gör området otryggt. Här kan man övergripande fråga sig om det inte borde vara polisen snarare än hyresvärden som ska agera när någon begår brott och om det verkligen är skäligt att straffet innebär att man ska fråntas sin bostad. Det är viktigt att understryka att när det handlar om att bekämpa grov kriminalitet är det i grunden polis och rättsväsen som ska agera, i bästa fall i ett gott samarbete med fastighetsägare, hyresvärdar och det omkringliggande samhället. Mer resurser borde därför gå till samverkan och förebyggande arbete och inte specifikt till fastighetsägares och hyresvärdars brottsbekämpande arbete.

När det gäller att straffas genom att bli vräkt är det redan i dag så att man kan förlora sin lägenhet genom att använda den för brottslig verksamhet i de fall det kan drabba grannar och närboende. Vi tycker att den utvidgade möjligheten att vräka någon även när bara en del av lägenheten används för brott är helt rimlig. Dessutom kan det också finnas en rimlighet i att man blir av med sin lägenhet om man inte bara förstör boendemiljön från sin lägenhet utan även om man upprepat begår brottsliga handlingar i anslutning till sin bostad. Men lagstiftningens utformning i förslaget är dock så otydligt utformad att de flesta remissinstanser, inklusive domstolar och Sveriges advokatsamfund, reagerat skarpt.

Fru talman! Remissinstansernas svar visar tydligt att den föreslagna lagstiftningen inte blir rättssäker. Flera remissinstanser, framhåller att utredningens förslag lämnar ett stort utrymme åt rättstillämpningen att bedöma i vilka situationer förverkande av bostaden ska kunna ske, vilket kan leda till bristande förutsebarhet, risk för godtyckliga bedömningar och en oenhetlig rättstillämpning. Så ska vi självklart inte utforma lagar.

Jag har i både dagens debatt och i tidigare debatter lyssnat till vad de olika partiföreträdarna har att säga om lagförslaget, och redan nu görs helt olika tolkningar av vad förslaget kommer att innebära och hur lagstiftningen är tänkt att användas. Det finns synpunkter om att förslaget kommer att göra allt från minimal skillnad till stora skada för många människor. Man har tagit upp problem med ökad hemlöshet, ökad press på kommunerna och tveksamma bedömningsgrunder samt att lagstiftningen i värsta fall kan användas för att vräka boende i syfte att minska bostadsbristen för andra.

När företrädare för de åtta riksdagspartierna har olika uppfattning om vad ett lagförslag kan innebära samtidigt som juridiska instanser hävdar att lagstiftningen med stor sannolikhet blir rättsosäker på grund av sin otydlighet finns det all anledning att dra öronen åt sig, särskilt som förslaget riskerar att drabba stora grupper, inklusive barn och särskilt utsatta människor.

Dagens debatt handlar mycket om vi och dom. Ibland är man även inne på att grov kriminalitet ska straffas med vräkning i stället för exempelvis fängelse. Det blir då en väldigt märklig debatt.

Det finns vissa delar av förslaget som jag skulle vilja se på plats, inte minst förslaget om våldsutsatta kvinnor och män. Men i stort är det mycket som helt enkelt bör göras om från grunden för att få en större träffsäkerhet och på allvar minska otryggheten i våra bostadsområden.

Vi behöver stora åtgärder för att öka tryggheten i de bostadsområden där otryggheten är som störst. Vi behöver öka förtroendet mellan hyresgäster, fastighetsvärdar, kommuner och polis, och vi behöver skapa tryggare miljöer där det finns tillit och gemenskap.

Vi behöver hitta sätt att skapa trygghet och hjälp till föräldrar och syskon till barn som dras in i kriminella gäng, och vi ska därför inte införa lagar som skapar ytterligare murar mellan människor. Kollektiv bestraffning drabbar oskyldiga människor, inklusive barn, och dessutom på en rättsosäker grund.

Jag och Miljöpartiet har alltså ett stort antal synpunkter på förslaget. Jag ställer mig bakom dem alla men yrkar för tidsåtgångens skull bifall endast till reservationerna 4 och 7 i betänkandet.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 22 maj.)